9789152303467

texter Direkt

– rakt in i hjärtat

TEXTER Direkt – rakt in i hjärtat

Sammanställd av Maria Heimer

Sammanställd av Maria Heimer

Texter Direkt ingår i läromedelsserien Svenska Direkt för grundskolans senare del. Texter Direkt kan användas tillsammans med de andra böckerna i serien eller helt fristående.

Texter Direkt är indelad i tio teman: Att växa upp, Vänskap, Kärlek, Dagböcker, Val i livet, Hot och mobbning, Främlingsfientlighet, Ilska, Sorg och Barn i världen. Varje tema innehåller elevnära texter, textoch diskussionsfrågor samt bearbetningsuppgifter.

TEXTER DIREKT

– rakt in i hjärtat

BONNIERS (0346-7)

Svenska Direkt ANTOLOGI

Bonnier Utbildning Postadress: Box 3159, 103 63 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 56, Stockholm Hemsida: www.bonnierutbildning.se E-post: info@bonnierutbildning.se Order/Läromedelsinformation Telefon: 08-696 86 00 Telefax: 08-696 86 10 Redaktör: Tobias Ludvigsson Grafisk form: Miber Omslag: Miber Bildredaktör: Miber Texter Direkt – RAKT IN I HJÄRTAT ISBN 978-91-523-0346-7 © 2011 Maria Heimer och Bonnier Utbildning Första upplagan Första tryckningen

Kopieringsförbud!

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Vid tillämpning av skolkopieringsavtalet (också kallat BONUSavtalet) är det att se som ett engångsmaterial och får enligt avtalet överhuvudtaget inte kopieras för undervisningsändamål.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år och bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/ rättsinnehavare.

Livonia Print Riga 2011

2

Hej! I din hand håller du en bok full med läsupplevelser. Du kommer att få lära känna nya personer och nya miljöer.

Du kommer att få leva dig in i andras känslor och tankar.

Ibland känner du säkert igen dig, andra gånger visar sig en helt ny värld.

Texter Direkt är indelad i tio teman: Att växa upp, Vänskap, Kärlek, Dagböcker, Val i livet, Hot och mobbning, Främlingsfientlighet, Ilska, Sorg och Barn i världen. Det finns minst två texter med text- och diskussionsfrågor till varje tema samt bearbetningsuppgifter.

Det är viktigt att läsa och roligt när man hittar riktigt bra texter. Texter som du inte kan lägga ifrån dig.

Jag hoppas att du tycker lika mycket om de här texterna, som du nu kommer att få läsa, som jag gör. Jag hoppas också att du kommer att gråta, glädjas och leva dig in i andras liv, precis som jag gjort.

Med hopp om ett stort läsäventyr!

Maria Heimer

3

Ett nytt liv på köpet ur Ett nytt liv på köpet av Emma Granholm

Sanna har precis börjat medieprogrammet på gymnasiet. Efter en jobbig grundskoletid börjar självförtroendet så sakta växa. Förhoppningsvis har hon fått ett helt nytt liv på köpet …

S

anna sover till tio på söndagsmorgonen. Det första hon ser när hon vaknar är åkbandet från Gröna lund som sitter kvar runt handleden. Hon ler.

Det är varmt ute och hon äter frukost på altanen.

Efteråt tar hon en promenad längs ån. Fläckar av solsken når ner till marken mellan träden. Hon hör fågelkvitter, insekter som surrar och så knakandet under sina egna fötter. Hon stannar till och sätter sig på en stor sten under en asp. Bladen ovanför henne prasslar i vinden.

Hon har fortfarande på sig åkbandet. I duschen hade hon högerhanden instucken i en plastpåse och försökte hålla armen ifrån vattenstrålarna så mycket som möjligt.

Hon känner sig inte längre uppspelt, som hon gjorde efter Glorias SMS i går kväll. Nu känner hon sig glad på ett lugnare sätt.

Hon tänker hela tiden på gårdagen: På saker som de gjorde, på saker som de sa, på saker som de skrattade åt. Hon försöker dra fram så många minnen som hon bara kan. Hon försöker återskapa allt. Hur det var när hon och Gloria mötte Eddie och Rebecca på Slussen.

Vad de sa. Hur Eddie lät när han skrattade. Hon försöker minnas hur de rörde sig ombord på Djurgårdsfärjan.

Hur Gloria såg ut i sitt vita virkade halternecklinne och

60

sina korta jeansshorts. Hur Rebecca rättade till sitt bruna hår efter åkturen i slänggungorna. Lukten av pizza.

Den klistriga känslan av sockervadd på fingrarna. Den salta popcornsmaken på tungan. Hon försöker minnas vartenda ord de sa till varandra. Fast hur mycket hon än försöker kan hon inte komma ihåg allt. Inte varje detalj, inte alla ord, från hela dagen.

Varför kan man inte minnas exakt allt? Finns det kvar nånstans där inne i huvudet, är det bara att hon inte lyckas hitta rätt trådar för att dra fram det hela? Ligger det i små låsta skåp som hon inte har nycklarna till? Eller har det bara gått in i hennes kropp – genom ögonen, öronen, munnen, näsan och huden – och sen ut igen, utan att fastna? Utan att lämna några spår.

Hon vet inte. Men även om vissa små detaljer saknas lyckas hennes hjärna i alla fall spela upp dagen på Grönan i stora drag: Vilka saker de åkte och i vilken ordning, när de tog pauser för att köpa sockervadd och mjukglass, när de åt pizza. Hela dagen från det att hon mötte Gloria på tåget i Södertälje hamn till dess att de skildes åt på samma ställe sent på kvällen.

Medan hon sitter här på stenen kommer hon hela tiden på sig själv med att le. Hon ska minnas den där dagen för alltid! Det sjuka är att andra människor har såna dagar jämt.

Hon förstår att Eddie, Gloria och Rebecca inte gör som hon, att dagens huvudaktivitet inte är att drömma sig tillbaka till gårdagen. Men det spelar ingen roll. Hon tänker njuta av det här fullt ut.

På kvällen när hon ligger i sin säng försvinner lyckokänslan från dagen för en liten stund – som om hennes kropp och hjärna är så inställda på söndagskvällsångest att den dyker upp av sig själv.

61

Hon minns exakt hur det brukade vara. Ledigheten var slut och nu låg ytterligare fem skoldagar mellan henne och nästa helg. Fem dagar då hon måste gömma sig längst bak i klassrummet och hoppas få slippa svara på nån fråga. Fem dagar då hon skulle snegla på klockan på handleden så ofta hon kunde och bli glad för varje minut som hade gått. Fem dagar då hon hela tiden var tvungen att försöka se ut som om hon var på väg nånstans, som om hon var upptagen, som om hon inte hade några som helst problem att fylla minuterna mellan lektionerna. Fem dagar i total ensamhet.

Inte ens när Markus var borta och Eva och Frank på jobbet, och Sanna kom hem till deras tomma knäpptysta nedsläckta villa, kände hon sig lika ensam som hon gjorde i skolan – där hon var omgiven av ljus, liv, rörelse och hur mycket folk som helst.

På söndagskvällarna brukade hon längta efter att gå ut till sina föräldrar i vardagsrummet, krypa upp mellan dem i den stora gröna soffan och gråtande be dem att låta henne stanna hemma, att låta henne stanna hemma för alltid, att hon aldrig skulle behöva gå tillbaka till det där vidriga hemska stället igen.

Men det gjorde hon inte. Och även om de oroade sig för henne så visste de inte exakt hur dåligt hon mådde.

Det gör ju föräldrar aldrig.

För föräldrar kan man egentligen bara berätta om små oskyldiga problem, sånt som de kan göra nåt åt. Man kan till exempel säga att man är nere för att klockan har gått sönder; då köper de en ny och känner sig nöjda. Man kan beklaga sig över hur svåra läxor man har, och då får man hjälp med dem. Men man kan inte berätta hur ledsen man verkligen är och hur dåligt man egentligen mår, för då skulle de bli helt förstörda.

Och då kommer man inte längre bara vara ledsen och

62

må skit på grund av sina egna problem, utan också ha dåligt samvete för att man lät dem få veta. Det är lättast att låta dem tro att man mår bra och kväva sin gråt i kudden medan man försöker somna.

Men det är svårt att somna samtidigt som man gråter.

Hon har svårt att somna nu också. När den onödiga reflexmässiga söndagsångesten försvunnit är det andra känslor som håller henne vaken. Konstiga känslor.

Hon känner sig ... nyfiken, eller är det till och med förväntansfull? Hon vet inte riktigt, men hon känner inget obehag inför morgondagen i alla fall. Borde hon göra det?

Hon kliver upp ur sängen och tassar bort till väggspegeln. Hon ser otydlig ut i mörkret, det enda som syns ordentligt är hennes ljusa hår. Men hon har ingen lust att tända. Det räcker med att se sig själv så här. Se nån som inte ser ut exakt som hon gör, men som ändå är hon och ingen annan. Hon ser olika ut i olika ljus.

I ljusrörsskenet i Törne gymnasiums korridorer ser hon annorlunda ut än hon gjorde i Tallbacksskolans.

Precis som hon inte kan se exakt hur hon ser ut i spegeln nu så är det ingen på Törne som ser henne tillräckligt tydligt för att lägga märke till att hon är annorlunda.

De tycker inte att hon skiljer sig ifrån dem, att de måste undvika henne, vägra prata med henne, flytta på sig när hon kommer.

Hon vill ha det så här. Vill att det ska fortsätta. Vill att hennes klasskamrater ska se henne som de ser henne nu. Hon vill inte förlora det. Hon vill aldrig bli som hon var förut.

Hon skakar på huvudet och ser i spegeln hur hennes ljusa hår rör sig i dunklet. Inte tänka på det. Allt är annorlunda nu, eller hur?

63

Hon hade ju inte förväntat sig att gymnasiet skulle skilja sig från högstadiet på nåt mer sätt än ämnena.

Aldrig trott att det kunde innebära ett nytt liv för henne.

Och hon gjorde inget för att försöka åstadkomma det heller. Det skedde helt av sig själv. Som om hon råkat tacka ja till ett extraerbjudande hon inte ens visste fanns: “Börja gymnasiet – få ett nytt liv på köpet.”

Hon inser att hon har haft tur. Att nåt bara ramlar över en så där, hur ofta sker det? Hennes fingrar kramar om berlocken som hänger i halskedjan. Kanske är det tack vare fyrklövern som det har gått så här bra. Men i fortsättningen kan hon inte lita på att turen (vad den än beror på eller kommer ifrån) ska hänga kvar och hjälpa henne. Hon måste själv se till att behålla sitt nya liv.

Om hon inte klarar det kommer allt bli som förut. Nej. Hon lyfter händerna, sträcker ut dem framför sig och låter alla tio fingertopparna möta spegelns glasyta. Nej. Hon tänker inte bli ensam en gång till. Hon måste se till att det inte händer. Hon måste åtminstone försöka – försöka allt hon bara kan.

Om hon har fixat det hittills, varför skulle hon inte kunna fixa det i fortsättningen också? Det kan hon, det kan hon. Visst kan hon! Hon vill, hon kan och hon ska.

Hon ler och hennes vita tänder reflekteras i spegeln.

Hon småskuttar tillbaka till sängen, kryper ner i den och drar upp täcket till hakan. Hon kan inte ligga stilla; hon vickar på tårna, sträcker upp armarna i luften och viftar på fingrarna. Nu händer det saker i hennes liv! Och hon ska se till att det fortsätter så.

64

Frågor 1 Varför är Sanna så rädd om sitt åkband från Gröna Lund?

2 Sanna tänker tillbaka på hur hon hade det i grundskolan. Beskriv hennes situation där.

3 Varför berättade Sanna aldrig för sina föräldrar hur hon egentligen hade det i grundskolan?

4 På vilket sätt har Sanna fått ett helt nytt liv på köpet?

5 När Sanna bytte skola fick hon plötsligt kompisar.

Kan du ge exempel på några saker man kan göra om man känner sig ensam och vill ha vänner?

Diskussionsfrågor 1 Om Sanna skulle ha gått i din klass i grundskolan, vad skulle du ha gjort för att hjälpa henne?

2 Vad är vänskap för dig?

3 Kan man överleva utan vänskap? Motivera ditt svar.

4 Under vilken årstid tror du berättelsen utspelar sig?

Vad får dig att tro det?

5 Vilken betydelse har minnen? Hur tror du det skulle kännas om man förlorade sitt minne? Varför tror du att man minns vissa saker men inte andra?

65

VÄNSKAP

Välj två bearbetningsuppgifter

Samla ”ord” Samla ”ord”, som utmärker en bra kompis, till exempel snäll, rolig och pålitlig. Du kan göra det på egen hand eller tillsammans med en kompis.

Personbeskrivning Gör en personbeskrivning av en kompis som du har eller en kompis du drömmer om att ha. Tänk på hur personen är utanpå (till exempel ålder, utseende, kroppsspråk), inuti (till exempel egenskaper, åsikter, drömmar, hemligheter) och vad kompisen har runt omkring sig (till exempel bostad, familj, kompisar, husdjur, vanor eller ovanor, idoler).

66

Frågelåda – vänskapsproblem Gör en frågelåda och ställ i klassrummet. Beskriv ett påhittat eller aktuellt problem eller ett vänskaps­ problem du varit med om. Ställ en fråga om problemet.

Lägg din lapp i frågelådan och låt någon annan i klassen besvara ditt problem. Du väljer själv om du vill vara anonym eller inte.

Klotterplank Skapa ett klotterplank i klassrummet med hjälp av några stora pappersark. Där kan du och dina klasskompisar skriva dikter, ordspråk och tankar om vänskap.

Brev Föreställ dig att du är Rowley. Skriv ett brev till din kompis Greg om dina tankar och känslor kring maskhändelsen.

67

KÄRLEK

68

Det händer mycket i kroppen när man blir kär. Hjärtat bankar, svetten lackar och kinderna blossar. Kärlek kan vara en mysig pirrande känsla och man blir lycklig i hela kroppen, men det kan också kännas jobbigt, sorgligt och göra någon olycklig. Det kan vara kärlek till någon av samma eller motsatt kön, till ett husdjur, ett syskon, föräldrar, en idol eller varför inte till ett sportlag. Det här kapitlet innehåller fyra texter och handlar om både lycklig och olycklig kärlek, om förbjuden kärlek och om att vara kär i någon av samma kön.

69

Hjärtans Fröjd ur Hjärtans Fröjd av Per Nilsson

Huvudpersonen i texten är en kille, men läsaren får aldrig veta hans namn. En dag i november, när han sitter på bussen på väg till skolan, kliver en tjej på. Hon har rött hår och han tycker att det är något alldeles speciellt med henne. Bussresorna till skolan blir plötsligt något att längta efter och han hoppas varje morgon och eftermiddag att hon ska vara med. Att han ska få sitta där i bussen och studera henne på avstånd.

Att hon ska få lysa upp hans liv.

Hjärtans Fröjd får ett namn

Om inte om inte om hade varit ...

Hade allting hänt ändå, fast på ett annat sätt? Eller hade det inte hänt alls?

Om inte han och Henke suttit bredvid varandra på bussen på väg hem från skolan en dag i april.

Om inte hon för första gången någonsin råkat vara på samma buss på hemväg från stan.

Om hon inte råkat sätta sig framför dem i bussen, tillräckligt nära för att höra.

Om inte Henke börjat diskutera sitt specialintresse: serier.

Om inte Henke påstått att Spindelmannen var den störste och intressantaste seriehjälten genom tiderna.

Om inte han då för att retas hade sagt: – Spindelmannen, äh, den där äcklige insekten.

Nänä, den störste seriehjälten i världshistorien är ingen

70

spindel, det är en anka, det vet ju alla.

– Vad för nåt? sa Henke och låtsades upprörd.

– En anka. ANKA! Om inte om inte om ...

Men nu ledde allting fram till ordet ANKA, och där började det, precis där, när han sa ANKA och hon vände sig om och såg rakt på honom: – Ja ...?

Med ett frågande leende.

Han stirrade dumt tillbaka.

– Oj, förlåt, fortsatte hon när hon såg hans förvåning, jag trodde ... Jag brukar kallas ...

Han försökte desperat ordna sitt ansikte, han ville spegla hennes leende, hennes bruna ögon, men han lyckades bara få till en stel och spänd grimas innan hon vände sig framåt igen.

Jag hatar mig själv, tänkte han. Att jag alltid ... Att jag aldrig ... Jag hatar mig själv. När jag nu fick chansen så tog jag den inte. Vem som helst hade gjort det, vem som helst, inte ens Henke hade missat det läget, nu kommer jag aldrig nånsin att få en chans att prata med henne igen, tänkte han och fick tårar i ögonen av ilska.

– Kalle Anka? Driver du med mig? Inte sen Carl Barks ...

Vad är det med dig, förresten? Vad stirrar du på?

Han vände sig mot Henke.

Han hade glömt bort Henke.

Han ville slippa Henke nu. Och Spindelmannen och Kalle Anka.

Han blev glad när Henke sa hej och hoppade av bussen.

Och nu då?

Skulle han gå bort till henne? Vad skulle han säga då?

71

Varför hade hon vänt sig om?

Tankarna snurrade i hans huvud, och bussen var bara två hållplatser från hennes hållplats.

Han bestämde sig.

It’s now or never, tänkte han.

A man’s got to do what a man’s got to do, tänkte han och reste sig och höll på att krocka med henne, för hon hade kommit ända fram till hans plats utan att han märkt det.

– Jag trodde att du ropade på mig, log hon.

– Vadå? Han förstod inte.

– Jag trodde du menade mig, log hon. När du ropade Anka. Jag trodde du menade mig.

– A ... anka? stammade han och förstod ännu mindre.

Var ... varför skulle jag kalla dig anka? Jag skulle ... Jag skulle aldrig kalla dig anka ...

– Inte? log hon.Varför inte det?

Nej, han förstod inte någonting nu: Varför stod hon här mitt framför honom i en krängande buss, flickan han aldrig pratat med men tittat på i flera månader, hans hjärtas längtan, ljuset i hans liv, varför stod hon här och pratade om ankor?

Han förstod mindre än ingenting.

– Anka? En anka är nån med vaggande gång och bred stjärt som säger kvack, kvack, sa han i alla fall.

– Allting stämmer in på mig, log hon muntert. Kvack, kvack.

– Inte alls, sa han snabbt. Du ...

– Ja ...?

Hennes leende hade blivit ett intresserat leende, hennes bruna ögon hade blivit två nyfikna bruna ögon.

Nu vågade han se på henne och möta hennes blick, och

72

hans rädsla och förvirring blåste bort.

– Nej, sa han bestämt, du är inte nån anka. Du är ...

– Ja ...?

Bruna nyfikna ögon.

– Jag vet ju inte. Ekorre ... nej. Katt, kanske. Jag vet inte ...

Jag vet inte än, skulle han sagt om han varit lite djärvare.

– Katter är lömska, sa hon då.

Leende, prövande.

– Inte lömska, sa han. Katter är ...

Då stannade bussen vid hennes hållplats.

– Oj ... Jag måste av nu ...

Räddad av gong-gongen, tänkte han och andades ut.

I dörren vände hon sig mot honom: – Du får berätta om katter en annan gång.

– I alla fall ingen anka! ropade han efter henne och hon vinkade utan att vända sig om.

Och fastän hon gick med ryggen mot honom visste han att hennes bruna ögon log.

Detta hände en torsdag.

Efter den torsdagen följde den längsta fredagen, den längsta lördagen och den längsta söndagen i hans liv.

Dittills i hans liv.

Men det blev ändå måndag till slut, och han såg henne redan vid hållplatsen. När hon stigit på bussen tittade hon sig omkring, och så snart hon upptäckt honom trängde hon sig fram till hans plats.

– Jag hittade det här, sa hon och räckte fram ett vykort. Ett blekgult kort med ett flickansikte och ett kattansikte på.

– Nej, sa han bestämt när han läst texten under bilderna, det var inte så jag menade. Nej, katter är inte så ...

73

Han vände på kortet.

– Vem är Björn?

Redan en känsla som var ny för honom, en sjukdom som han skulle lära känna så bra senare: Den Svarta Sjukan.

– En som jag känner. Eller en som jag kände, rättare sagt, svarade hon.

Kände. Bra, tänkte han. Imperfekt är härligt. Mycket bättre än presens.

Hon stod tyst en stund, sedan sa hon: – Och du då? Du själv?

Han förstod genast vad hon menade.

– Struts, sa han efter att ha funderat lite. Eller åsna.

Eller hund. Bandhund.

– Dåligt självförtroende? log hon.

– Skaplig självkännedom, log han.

Hon sa inte mer.

– Varför kallas du Anka då? frågade han.

– Egentligen kallas jag inte Anka, svarade hon. Jag kallas Ann-Ka. – Va? – Ann-Ka. Ann-Katrin.

– Hej, Ann-Katrin, sa han.

– Hej ...? sa hon.

Han sa sitt namn.

När han skulle stiga av vid Torget ville han lämna tillbaka katt-kortet.

– Du kan behålla det, sa hon. Du får det.

– Bra. Då vet jag din adress, sa han.

Oj, vad modig han blivit nu.

– Nej, log hon. Det vet du inte. För det är min gamla adress. Jag bor inte där längre.

Han hoppade av och bussen körde vidare. Med henne.

74

Med Ann-Katrin.

Och hans längtan hade fått ett namn. [ ... ]

Att ringa Hjärtans Fröjd

Hans bussresor var tio minuters lycka nu.

Tio minuter av hans bussresor var ren lycka.

Varje måndagsmorgon och tisdagsmorgon och torsdagsmorgon hade de sällskap till skolan. Om han lyckades hålla en plats ledig bredvid sig ända fram till hennes hållplats satt de tillsammans, annars stod de tillsammans. De hade en öde ö tillsammans på den fullpackade bussen: en sitt-ö eller en stå-ö. Där de pratade och pratade och pratade.

Och skrattade och fnittrade.

Och pratade och pratade.

Konstigt. Han hade alltid tyckt att prata var svårt.

Med henne var det lätt.

Det löpte som på räls. Han behövde inte leta efter orden, han kom inte på sina repliker tio minuter för sent som han annars alltid brukade göra, och det fanns alltid saker att prata om. Oändligt mycket att prata om, och bussresorna var förtvivlat korta.

Hon släppte lös hans prat.

Han brukade tänka att han var en TR-människa.

– Vadå, TR-människa, undrade hon nyfiket. Är du med i nån hemlig sekt, eller?

– Nej, men ... Det finns en massa TR-ord, va. TRist och TRåkig och TRäig och TRög och TRadig och TRi-vial och ... och TRagisk och TRevande och ... Allt det där är jag.

– Tala om dåligt självförtroende alltså, skrattade hon

75

och skakade på huvudet. Du måste ju vara totalt körd i botten.

– Jag har inte dåligt självförtroende, protesterade han, jag känner mig själv bara, jag ...

– Det finns ju ett annat TR-ord, avbröt hon.

– Jag vet.

– TRevlig, sa hon.

– Jag vet, sa han. Jag hatar TREVLIG. Hon nickade.

– Mm. Trevlig är trist.

– Mm. Efter en liten tystnad sa hon: – Trygg.

– Trygghet, sa han.

– Trygghetspedagog, sa hon.

– Trygghetspedagogutbildning, sa han.

– Trygghetspedagogutbildningsanstalt, sa hon.

– Jag ger mig, sa han.

– Trist, sa hon.Tråkmåns.

– Jag sa ju det, sa han.

– Okej, du är väl inte direkt trevlig, sa hon när han skulle hoppa av.

– Skönt att höra.

– Men inte direkt otrevlig heller, sa hon och trutade med munnen.

Tio minuter tre gånger i veckan var för lite, tyckte han. Alldeles väldigt för lite.

– Din engelskfröken ringde, sa hans mamma en kväll med allvarlig röst. Fröken Hammar.

– Hammaren, mumlade han och visste vad som skulle komma.

– Hon sa att du varit borta från engelskan fyra

76

onsdagsmorgnar i rad. Nå ...

Han kunde ha svarat: Jag har träffat en söt flicka som jag brukar ha sällskap med på bussen, och hon börjar klockan tio på onsdagar, så jag har varit tvungen att skolka från engelskan för att få träffa henne. Visst förstår du, mamma ...

Men det sa han inte. Han sa: – Äh ... äh ... tandläkaren ... två gånger var det tandläkaren ... och sen var det en gång när jag trodde att vi blivit lediga för att vi skulle på den där engelska filmen på kvällen, det minns du väl, och sen ... sen ...

Jojo, sen var det en gång som jag satt och somnade på bussen, jo, det är sant, jag vaknade inte förrän på ändhållplatsen ...

Hans mamma betraktade honom.

– Du ljuger, sa hon kort.

Han satt tyst.

– Du ljuger dåligt dessutom, sa hon. Men ganska roligt.

Han sa inget.

– Men du kommer att gå på engelskan i fortsätt­ ningen, eller hur? sa hon. Jag vill inte ha några fler samtal från Hammaren.

Han nickade.

– Javisst. Det är klart.

Han suckade.

På hemresorna lyckades han sällan komma på samma buss som hon. Och ibland när han gjorde det och såg ett rött hår lysa upp bussen och just började känna den där bubblande glädjen i magen, var han tvungen att hejda sig om han såg att hon hade sällskap med någon kompis hem från skolan. Även om hon fick

77

syn på honom och vinkade glatt blev han stående en bit därifrån och gick inte fram till henne och hennes kompis. Han ville ha henne ensam.

Deras ö rymde bara två.

Men ibland hade han tur.

Som den eftermiddagen när han hittade henne ensam på bussen med en ledig plats bredvid sig till och med.

– Tillåter fröken att man slår sig ner? sa han.

– Det låter sig väl göras, log hon. Om han håller fingrarna i styr. Jag vill inte veta av nåt tafsande. Och inte några skamliga förslag.

– Seså, din löpska hynda, sa han, jag vet nog ...

Hon avbröt honom med ett gapskratt.

– Din löpska hynda ..., fnissade hon när hon hämtat sig. Du tar då i. Var fick du det ifrån?

Han ryckte på axlarna.

– Huvudet, sa han bara.

– Innan var jag ju katt, sa hon och log. Nu får du bestämma dig: Katt eller hund? Mars-katt kanske?

Ja, hon sa det själv. Han tänkte på det redan första gången han såg filmen. Hon sa det själv. Men då, på bussen, var det bara ett skämt.

Han svarade inte.

– Jag ser att fröken studerar tyska, sa han i stället efter en stund och nickade mot en tysk grammatik i hennes knä.

– Jawohl, nickade hon. Och tyskskrivning i morgon.

Starka verb. Fahren, fuhr, gefahren. Und so weiter.

– Je ne comprend pas, sa han.

– Läser du franska? sa hon och lät förvånad.

78

Han nickade.

– Franska är ett utdöende språk, sa hon. Det säger vår tysklärare.

– Tyska är ett språk för barbarer. Det säger min fransklärarinna, sa han och bläddrade lite i hennes grammatik.

Han nickade: – Mm. Hon har nog rätt. Det ser barbariskt ut.

Då reste hon sig plötsligt.

– Oj. Jag håller ju på att missa ... Jag måste ju stiga av.

Hon trängde sig förbi honom.

– Du borde förgylla mina bussresor lite oftare, sa hon på väg ut genom bussdörren. Hej då! Vi ses på måndag!

– Hej då. Och tack detsamma, ropade han efter henne.

Först när han var nästan hemma upptäckte han att han fortfarande satt med hennes tyska grammatik i handen.

Oj. Vad skulle han göra?

Han satt på sängkanten hemma på sitt rum och tummade på hennes bok. På insidan av pärmen stod hennes namn och telefonnummer.

Han kunde nå telefonen där han satt.

Han måste ringa henne.

Hon skulle ha tyskskrivning i morgon och behövde sin grammatik.

Han måste ringa henne.

Han lyfte luren, började slå hennes nummer – och la på luren igen.

Han lyfte luren, slog hela hennes nummer, men slängde snabbt på luren innan någon signal hunnit gå fram.

Han lyfte luren, slog hennes nummer, lät tre signaler gå fram och hade just bestämt sig för att lägga på när

79

någon svarade.

Det var inte hon.

Det var en främmande röst som sa: – Hallå! Hallå, är det nån där? Hallå!

Han slängde på luren.

Hans hjärta bultade, hans händer var svettiga. Nej, det här gick inte. Var han en mus? Var han en man? Han lyfte luren, slog hennes nummer och: – Ann-Katrin, sa en röst i luren.

– Hej, jag undrar om Ann-Katrin är hem ..., sa han utan att kunna hejda sin förberedda ramsa.

– Är du dum eller har du ingen cykel? sa rösten i luren. Det är ju jag ju. Jag sa ju det. Vem pratar jag med?

Nu hade han hämtat sig.

– Det är ju jag ju, sa han. Och jag har cykel. Och så har jag en tysk grammatik som jag har väldigt lite användning för. Men jag tänkte att du kanske saknade den ...

– Är det du? sa hon. Jag kände inte igen din telefonröst. Var det du som ringde alldeles nyss också?

– Jag kände inte igen din telefonröst heller, sa han.

– Det var du som ringde innan, va? undrade hon.

Han svarade inte.

– Hallå, är du kvar? sa hon. Det var ju idiotiskt att jag glömde grammatiken. Nu ryker min fyra i tyska. Det är så typiskt mig ...

– Ska jag komma och lämna den till dig? sa han efter en stund. Han bet sig hårt i läppen medan han väntade på hennes svar.

– Vill du det? sa hon.

Om han ville? Jag skulle betala sju hundra kronor för att få göra det, tänkte han.

– Kan jag väl, sa han. Jag har en cykel, som sagt. Och

80

det vore ju synd på din fyra i tyska.

– Det skulle vara jättesnällt, sa hon.

– Men jag vet inte var du bor, sa han.

Hon berättade det.

Han slängde grammatiken i en ICA-kasse och rusade ut till sin cykel.

Jag kommer att få punktering, tänkte han när han cyklade iväg. Jag kommer att bli påkörd av en långtradare.

Jag kommer att drabbas av hjärtstopp. Jag kommer att dö.

Jag kommer aldrig fram.

Jodå.

Men gjorde hon det med flit? Var grammatiken en tappad näsduk? En krok som han nappade på? Det visste han fortfarande inte. Han hade aldrig vågat fråga. [ ... ]

Doften av Hjärtans Fröjd

Han såg sig oroligt omkring medan han följde henne in i lägenheten.

– Letar du efter nåt?

– Nej, nej, sa han snabbt och kramade sin ICA-kasse med svettiga händer.

– Mamma jobbar sent i dag, hon kommer inte förrän efter tio, sa hon. Om det är det du är bekymrad över.

– Nej, nej, ljög han. Inte alls.

– Här är mitt rum. Kom ...

Han stannade i dörröppningen.

– Jag trodde att flickor hade rosa tapeter. Och hästplanscher. Och gulliga idolbilder på väggarna. Och sängen full av dockor och mjukisnallar.

81

– Du har varit hemma hos många tjejer hör jag, skrattade hon.

– Javisst, tusentals, sa han. Och alla hade rosa tapeter och hästplanscher. Men du har ju en idolbild i alla fall.

Du föredrar äldre män ser jag. Hej, Leonard Cohen.

Han stod kvar i dörröppningen.

Nej, det var inte sant att han varit hemma hos många tjejer. Kusin Emma förstås. Och Sara i klassen när det var klassfest. Och ... Ja, just inte fler. Men deras rum hade i alla fall varit gulliga flickrum. Det här var ett vanligt arbetsrum, som hans eget ungefär.

– Spelar du?

Han nickade mot ett gitarrfodral som stod lutat mot väggen.

– Mm. Men kom in och sätt dig nu. Eller törs du inte?

– Tss, fnös han: Man har väl varit inne i tusentals tjejrum.

Det fanns en stol och en säng att välja mellan.

Hon satte sig på stolen.

Nu fanns det bara sängen att välja på, och han satte sig försiktigt, försiktigt på yttersta kanten av hennes säng.

Hon betraktade honom roat: – Är du rädd att det ska bli veck på överkastet?

– Äsch, sa han och vräkte sig bakåt. Man har väl suttit i tusentals tjejsängar.

– Och legat i tusentals också, antar jag, sa hon.

– Det har blivit några stycken, ja, ljög han.

– Jag kunde tro det, ja, log hon.

Prat och prat och prat och skratt och kopp te och kvällen gick och han kunde inte förstå det, han kunde inte fatta det.

Han var hemma hos henne. Det var han och hon.

Hemma hos henne. Hur hade det gått till? Hur hade han

82

hamnat här? Han kunde inte förstå det.

Och han pratade och pratade och skrattade och aldrig hade klockan blivit tio så tidigt.

– Oj då. Jag måste sticka hem nu.

– Du är lite rädd för mamma ändå, va? retades hon.

– Äsch, inte då ..., ljög han. Man har väl träffat tusentals tjejmammor. Men min cykel förvandlas till en pumpa klockan tio.

– Glöm inte att tappa din glassko på vägen ut, skrattade hon.

Han reste sig från sängen.

I fönstret upptäckte han fem likadana krukväxter med ljusgröna blad.

– Vad är det för växter du har i fönstret?

– Kom, sa hon.

Hon knep av två blad från en av växterna och gav honom det ena.

– Gör så här, sa hon och gnuggade sitt blad mellan tummen och pekfingret.

Han gjorde som hon sa.

– Och nu då?

Då tog hon hans hand försiktigt i sin och förde den upp under hans näsa.

STOPP! Kan vi få den sekvensen en gång till, i slow-motion och med närbilder: Hon – tog hans hand – i sin – och – hennes hand – var – mjuk – och – lite varm.

Den Första Beröringen. Tack.

FORTSÄTT:

83

– Lukta!

Han luktade. Mmm. Det doftade citron så friskt och gott och starkt.

– Mmmm ...

Hon hade släppt hans hand och såg belåtet på honom.

– Gott, va?

Han nickade lyckligt.

– Vad är det? Nån förbjuden drog, eller ...?

– Hjärtansfröjd, svarade hon.

– Va? – Hjärtansfröjd. En kryddväxt. Den heter hjärtansfröjd.

Eller citronmeliss. Men hjärtansfröjd är vackrare. Visst?

– Mycket, sa han.

Men han rynkade pannan.

– Vad är det? undrade hon.

– Jag känner igen den där doften. Försökte bara komma på var jag känt den förut ...

Hon log för sig själv men sa inget.

– Du får gärna en. Om du vill. Jag har ju fem stycken. Jag har själv sått dom. Man kan ha bladen i sallader. Eller koka te på dom. Det ger god sömn och angenäma drömmar.

– Javisst. Gärna. Javisst.

Han tog emot krukan hon räckte honom.

– Jag kan ta den här i min kasse.

– Hej då.

– Hej då. Och tack för hjärtansfröjd.

– Mm. Var så god.

Tystnad. Men han rörde sig inte ur fläcken.

– Akta dig så att du inte drunknar, log hon och han ryckte till.

– Oj, förlåt. Jag blev visst hypnotiserad, sa han.

– Du har fina ögon, sa hon.

84

Vad svarar man på sånt? På tre sekunder tänkte han ut tjugo olika svar, men det blev: – Dina är inte så skitfula heller.

– Du kan verkligen ta komplimanger du. Och ge, suckade hon men såg ändå nöjd ut. Det märks att du varit med tusentals tjejer.

Han nickade.

– Jag ska hem och drömma angenäma drömmar nu, sa han.

– Lycka till, sa hon.

– Hej då.

– Hej då.

Nu måste han gå. Han bröt sig loss ur förtrollningen.

Han gick. I trappan mötte han en rödhårig kvinna.

Först när han packade upp krukväxten hemma på sitt rum upptäckte han att han hade hennes tyska grammatik med sig hem igen. Han skrattade till.

– Hjärtans Fröjd, viskade han för sig själv. Du är det ...

85

Frågor 1 Hur kommer det sig att flickan med det röda håret äntligen lägger märke till honom?

2 Varför hatar han sig själv?

3 Varför tror du att hans rädsla och förvirring plötsligt försvinner?

4 ”A man´s got to do what a man´s got to do” tänker han. Vad är det han vill göra?

5 I texten står det: ”Imperfekt är bättre än presens”.

Vad tror du att han menar med det?

6 Vad har han för förklaring till att han varit frånvarande från engelsklektionerna fyra onsdagsmorgnar i rad?

Varför tror du att han ljuger för sin mamma?

7 Av vilken anledning ringer han till Ann-Katrin?

8 Hur beter han sig hemma hos henne?

9 Vad är hjärtans fröjd?

10 Hur är Ann-Katrin och han mot varandra? Ge exempel från texten? Hur är relationen mellan AnnKatrin och honom?

11 Vad känner han för Ann-Katrin? Ge exempel från texten. Vad tror du Ann-Katrin känner för honom?

86

Diskussionsfrågor 1 Hur reagerar hans mamma på hans lögn? Tycker du att hon gör rätt? Om inte, hur skulle hon ha reagerat?

2 Författaren har valt att inte ge killen i berättelsen något namn. Varför tror du att han bara benämns med ”han”?

3 Vad menas med uttrycket ”Om inte om hade varit”?

Har du någon gång känt så eller känner du igen det från någon bok eller film? När kan man känna så?

4 Finns det en mening med det som sker? Var det meningen att han och Ann-Katrin skulle mötas?

5 Han får aldrig avsluta meningen ”Katter är …” Vad tror du han skulle ha sagt?

6 Varför vill han ha henne för sig själv?

7 ”Gjorde hon det med flit? Var grammatiken en tappad näsduk?” Vad tror du?

8 Varför tror du att Ann-Katrin är Hjärtans Fröjd för honom?

9 Han är ironisk och säger att han varit hemma hos tusentals tjejer. Vad är ironi? Förstår Ann-Katrin ironin i det han säger? Vad tror du man bör tänka på när man är ironisk?

87

texter Direkt

– rakt in i hjärtat

TEXTER Direkt – rakt in i hjärtat

Sammanställd av Maria Heimer

Sammanställd av Maria Heimer

Texter Direkt ingår i läromedelsserien Svenska Direkt för grundskolans senare del. Texter Direkt kan användas tillsammans med de andra böckerna i serien eller helt fristående.

Texter Direkt är indelad i tio teman: Att växa upp, Vänskap, Kärlek, Dagböcker, Val i livet, Hot och mobbning, Främlingsfientlighet, Ilska, Sorg och Barn i världen. Varje tema innehåller elevnära texter, textoch diskussionsfrågor samt bearbetningsuppgifter.

TEXTER DIREKT

– rakt in i hjärtat

BONNIERS (0346-7)

Svenska Direkt ANTOLOGI