9789173710688

Holly är övertygad om att det här kommer att bli den bästa midsommaren någonsin. Hennes favorit­grupp, The Faeries, kommer att spela på ­sommarens s­ tora musikfestival och hon ska dit med ­bästisen Wes. Och med Jonah, killen hon är kär i. Inget kan gå fel. Eller? Det visar sig snart att när midsommar­nattens krafter sätter in kan vad som helst hända …

Romantiken flödar i ny härlig kärleksroman skriven av Hata Romeo-författaren Rachael Wing.

”En av de bästa böcker jag läst!”

Bokbruden om Hata Romeo ”En bok som gjord för sträckläsning.”

Nerikes Allehanda om Hata Romeo

Midsommarnattsdrömmar kan bli verklighet …

Kärlek_oms2.indd 1

09-01-09 14.05.21

Rachael Wing

Kärlek Översättning: Maria Holst

Kärlek.indd 3

2008-12-12 09:53:13

Till mamma och Hannah.

Tack mormor och farmor för att ni har fått försäljningssiffrorna att skjuta i höjden, tack Matticus för din entusiasm och tack resten av familjen och mina vänner för ert stöd.

(Och tack till dig för att du har köpt boken! Hoppas du gillar den!)

Just det, tack för muffinsskämtet, Canty.

En krabba går in på en pub ...

Tiden Box 2052, 103 12 Stockholm www.tiden.se Text © Rachael Wing, 2008 Cover illustration reproduced by permission of Scholastic Ltd, 2008 Omslagsbild © Tim Spencer, 2008 Originalets titel: Lovestruck Översättning: Maria Holst First published by Scholastic Ltd, 2008 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-7371-068-8 Tiden ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

Kärlek.indd 4

2008-12-12 09:53:13

1

N

ämen, är det inte lilla fröken Hockers …”

När jag hörde den där rösten hoppade jag nästan ur skinnet och dök graciöst ner i lådan med morötter (fast egentligen var det nog snarare en störtdykning med huvudet före). Jag försökte strunta i smärtan och rädda den lilla värdighet jag fortfarande hade kvar. Jag satte mig upp.

Lite för snabbt. Mitt huvud kolliderade med hyllan ovanför.

I det ögonblicket var jag beredd att slå vad om att jag aldrig mer skulle kunna tänka. Tankarna läckte ut ur det gapande ­hålet i min skalle och kvar fanns bara ett enda barnförbjudet ord. Om mamma vetat att jag tänkt det, och ännu värre om hon vetat att jag skrikit det av smärta, skulle hon slå ihjäl mig.

Det var i det ögonblicket som jag trillade ihop på golvet med huvudet i händerna och stönade. Jag skulle ha platsat som ädel jungfru i nöd om jag inte hade vrålat som en skadad valross. Över mina stön lyckades jag nätt och jämnt urskilja ett djupt skratt när Jonah böjde sig ner och tog mina händer. Han förde mig bort från det som fanns kvar av mitt misshandlade huvud, 5

Kärlek.indd 5

2008-12-12 09:53:14

och jag var plötsligt helt lycklig. Hans grepp var ­lugnande och starkt, och jag smälte inombords. Det är min vanliga reaktion när hans hud nuddar vid min. ”Jisses. Jag vet att jag är en gud, Hockers, men du behöver väl inte svimma framför mina fötter. Folk stirrar på oss …”

Jag öppnade sakta ögonen, som om jag äntligen hade vaknat upp ur en ovanligt plågsam dröm. Allt var visserligen suddigt, men Jonah var den snyggaste suddiga sak jag nånsin sett. Fast då kom jag ihåg att han inte hade ringt eller sms:at en enda gång sen den kvällen, och hans perfekta (men onda) ansikte fick snabbt skarpare konturer. Den manliga, bestämda hakan och den ursnygga munnen med läppringen (mm, läppring), den svarta ostyriga kalufsen, de långa, täta ögonfransarna som jag aldrig skulle kunna fixa till ens med världens dyraste ma­ scara och naturligtvis hans livsfarligt beroendeframkallande ögon, klart gröna med gyllene fläckar, som en femtonårig tjej kunde förlora sig totalt i.

Nu vaknade Holly och se En åsna fick hon sig till älskare.

Han var helt klart en åsna, men hans ögon tog fullständigt andan ur mig varenda gång vi sågs. ”Jag har skadat hjärnan!” muttrade jag, när jag så sakta började inse att de där ögonen tydligen hade en förödande effekt på både mitt förstånd och mina livsviktiga organ.

Han skrattade igen (det underbara skrattet som fick mitt hjärta att skälva som om det plötsligt hamnat i korsdrag) och 6

Kärlek.indd 6

2008-12-12 09:53:14

släppte mina händer så att han kunde undersöka mitt huvud. Jag trodde plötsligt att jag skulle svimma igen. ”Nä, inget verkar trasigt, ingen hjärnsubstans på väg ut. Du är fortfarande hel. Du kommer att leva och rädda världen en vacker dag, Serietjejen.”

Om man går runt i vår stad och frågar efter ”Holly ­Hockers, en femton år gammal normallång tjej med halvmörkt hår och ett knasigt skratt, en tjej som gillar att hänga på Ozzies efter skolan och som alltid lyssnar på The Faeries på sin iPod”, är jag ganska säker på att ingen skulle kunna peka ut mig, inte ens med en så detaljerad beskrivning. Men det sjuka är att om du frågar första bästa tonåring på gatan vem Serietjejen är, blir du förmodligen visad raka vägen till mig.

Nästan alla som går på Cathens grund- och gymnasie­skola känner till Ozzies glassbar. Det är ett helgerån att inte göra det.

Jag vet inte hur alla andra fick nys om den, men jag har gått där sen jag var pytteliten, nästan ända sen de öppnade. Mamma och pappa brukade ta med mig dit på helgerna om jag hade varit ”en snäll flicka”.

Det var innan pappa började jobba så mycket och mamma satte igång att skriva, för då blev våra glass-söndagar allt färre.

Och eftersom stället ligger all­deles runt hörnet började jag gå dit ensam i stället. Ozzie kände mig och mina föräldrar vid det laget och han och hans fru Nerin tog hand om mig i glassbaren om mamma inte hade tid. Jag fick prova alla nya delikata smaker och bestämma om de skulle bli veckans glass.

Varje vecka var det en ny special. Så är det fortfarande. Ibland upprepar Ozzie gamla smaker, men han hittar fortfarande på 7

Kärlek.indd 7

2008-12-12 09:53:14

nya galna sorter ibland, och alla barn och tonåringar i Cathen älskar dem.

När jag var i baren ritade jag för att fördriva tiden ­mellan provsmakningarna. Ozzie hade alltid papper och kritor åt mig. Det fanns en enda tavla i lokalen; den föreställde en svart kvinna som gick mot solen genom en virvlande cirkel av vatten i alla möjliga färger. Det stilla havet låg framför henne och hennes långa hår fladdrade i vinden. Den var så vacker. Jag brukade stirra på den i evigheter tills jag inte kom ihåg vad jag tittade på.

En dag för ett par år sen kom jag dit och slog mig ner på min vanliga plats vid den silverfärgade disken och såg att min favorittavla inte var kvar. Ozzie sa att han hade tagit upp den till sin lägenhet ovanför affären för att den inte kändes rätt där längre. Halvt på skämt sa han att jag kanske skulle kunna rita nåt som han kunde hänga upp där i stället.

Så det gjorde jag. Jag funderade på vad jag skulle vilja titta på om jag var en tonåring som väntade på glass, och då kändes en seriestripp idealiskt. Och det var så Håtjejen föddes (ja, Håtjejen var jag; jag hade inte särskilt bra fantasi när det gällde namn på den tiden). Hon är en supertjej som älskar att äta glass och bekämpa brottsligheten (naturligtvis inte på samma gång, för så super är hon inte). Jag visade seriestrippen för Ozzie, som älskade den, och vi förstorade den och satte upp den på vattenkvinnans plats. Den blev en hit nästan direkt.

Så jag började rita nya serier nån gång då och då, och när jag lärde känna min bästa kompis Wes (och började rita strippar om Håtjejens och Fjantkillens äventyr) gjorde jag en ny 8

Kärlek.indd 8

2008-12-12 09:53:14

med några veckors mellanrum. Ozzie satte stolt upp dem, inte bara på en vägg utan på allihop.

Folk sa: ”Ozzie, de här serierna är supercoola. Vem är det som har ritat dem?” Och han pekade på mig och sa: ”Vår alldeles egna Serietjej!”

Och så blev det. I Cathen Town är jag Serietjejen, inget annat.

Jonah Jones, däremot, är en gud. ”Kom så ska jag hjälpa dig upp …” Än en gång hjälpte hans fantastiska händer mig upp på fötter. Jag drog ut på det så länge som möjligt för att få vara tätt intill honom. Jag vet att det låter galet, men han var helt ärligt så snygg att jag ville ha honom nära mig hela tiden, särskilt efter den förra konserten när han hade kysst mig …

Jag reste mig vimmelkantig och kände på mitt huvud. Det bultade som en kyrkklocka som ringer för tidigt en söndagsmorgon, men jag log ändå bara för att Jonah log mot mig. Jag tittade ner på röran av äpplen och morötter, och kände hur jag blev röd om kinderna. Jag önskar att jag inte rodnade så ofta. ”Förlåt att jag har stökat till”, ursäktade jag mig. ”Jag brukar inte vara så … klumpig! Ska jag hjälpa till och städa upp?”

Hans blick drogs till oredan på golvet. ”Nä, ingen fara. Då har jag nåt att göra sen. Det blir tristare än på ett bårhus här senare, och om jag inte har nåt att göra tvingar de gamla raringarna mig att moppa golvet.”

Han nickade mot de båda lilahåriga tanterna som satt i kassan. De viskade och rynkade pannan åt mitt håll. Precis vad jag behövde, viskande gamla damer som var arga på mig.

9

Kärlek.indd 9

2008-12-12 09:53:14

”Jaha”, sa Jonah och tittade rakt på mig. ”Vad har du haft för dig? Jag har inte sett till dig sen spelningen …”

Menar du kanske den där spelningen när vi kysste varandra och jag gav dig mitt nummer som du sen inte har använt för att sms:a eller ringa eller nånting? ”… jag tappade bort ditt nummer och har inte sett dig sen dess.”

Det var alltså därför han inte hade sms:at.

En liten strimma hopp i slutet av en lång tunnel fick det att pirra inuti mig. Men jag bestämde mig för att spela oberörd.

Jag tänkte inte berätta för honom att jag har suttit och väntat på ett sms där det stod att han ville bli ihop med mig och att han tycker jag är den snyggaste tjejen i skolan. Nej, jag måste spela cool. Isdrottningen. Tänka onda tankar; vara otillgänglig. ”Just det, spelningen. Den hade jag alldeles glömt! Jag har varit så upptagen med typ läxor …”, pinsamt, ”… och barnpassning …”, ännu värre, ”… och typ jobbat lite hos ­Ozzie …”, åh, vilket underbart händelserikt och socialt liv jag lever, ”… så att jag får råd med biljetten till MSR.” Det sista lät bättre, som om jag var nån sorts musikmartyr.

Han log och jag blev knäsvag. Jag försökte luta mig mot väggen på ett naturligt sätt, men han verkade inte märka det. ”Ska du till Midsommarrejvet?” frågade han intresserat. Jag nickade. Hans leende blev större. ”Jag med. Min farsa köpte en biljett till mig i födelsedagspresent. Jag var där förra året och det var jättehäftigt. Men det kommer att bli rätt bra i år också, med Cubical och The Dandys, du vet … och har du hört att The Faeries …”

10

Kärlek.indd 10

2008-12-12 09:53:14

”… ska spela vid midnatt?”

Jag kunde inte låta bli att le. Klart att jag visste det. Det finns inget större Faeries-fan än jag. Utom Wes, förstås. Jag tror nästan att vi skulle kunna klassas som stalkers. ”Just det, jag hade glömt att du var deras största fan”, sa han med ett flin. ”Jag antar att du ska dit med Wes och Snobben och Kumpanen?”

Jodå, Margo ”Snobben” Stone (Wes tvillingsyster) och hennes pojkvän Finn (ja, hennes ”Kumpan” helt enkelt) ska åka med Wes och mig till rejvet.Vi har ett fyramanstält som vi ska sova i. Det är bara för en natt, så jag behöver inte stå ut med hennes irriterande prat så länge. Det är ett under att Wes blivit som han blivit, med tanke på hans familj. ”Snobb” är ett långt ifrån tillräckligt starkt ord för att beskriva hans syrra.

Jag himlade med ögonen. ”Ja, vi ska dela tält med dem, men kalla dem inte för det där.

De är inte så hemska …”

Han höjde på ögonbrynen som för att säga Säkert! Högt sa han: ”Jag vet inte var jag ska bo än, men om du ska dit kanske vi ses där …?”

Hans ögon var förtrollande. De förhäxade mig verkligen. Jag svär att jag genast skulle ha moppat golvet om han hade bett mig om det. Leta reda på moppen bara! Så naturligtvis sa jag: ”Ja, absolut! Det kan du slå dig i backen på!”

Jag borde verkligen inte snacka med andra människor.

Han skrattade förvirrat som om han inte visste vad han skulle säga. Det förvånade mig inte. Jag hade inte heller vetat 11

Kärlek.indd 11

2008-12-12 09:53:14

vad jag skulle svara. Ingen har använt sig av det uttrycket på allvar under de senaste trettio åren typ.

Jag drog mig bort från väggen och gav honom mitt bästa leende. ”Dags att sticka! Vi ses.”

Jag böjde mig ner och tog upp min väska från morotskaoset och gick mot dörren. ”Vänta …”

Jag vände mig sakta om. ”Kan jag få ditt nummer, då?”

Mitt huvud exploderade igen, men den här gången av glädje.­ Ökade pulsen? Japp. Svartnade det för ögonen? Japp. Dunkade det i huvudet? Japp på alla tre.

Jag skyndade mig att ge honom mitt nummer så att jag inte skulle hinna svimma, sen gick jag mot dörren. ”Då ses vi!” ropade han efter mig.

Jag nickade. ”Vi ses i skolan.” ”Ja.” Han log och fick rynkor runt sina gröna ögon. ”Det kan du slå dig i backen på.”

Jag log också, gick ut till sommarvärmen på gatan och lät mitt leende blekna.Vad tänkte jag på och vart hade min hjärna tagit vägen?! När jag började gå mot Ozzies tog jag upp telefonen och tryckte på snabbuppringningsnummer ett. ”Ja, Hols?” ”Ozzies. Chokladglass. Nu.” ”Ge mig tio minuter bara.”

Det är därför Wes är den bäste kompis jag nånsin haft.

12

Kärlek.indd 12

2008-12-12 09:53:14