Issuu on Google+


Av Simona Ahrnstedt har tidigare utgivits Ă–verenskommelser Betvingade

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 2

2013-05-06 16:04


918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 3

2013-05-06 16:04


www.damm.se Copyright © Simona Ahrnstedt 2013 Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Omslagsillustration © Malgorzata/Trevillion Images Sättning RPform, Richard Persson Typsnitt A Caslon Pro Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN: 978-91-7351-918-2

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 4

2013-05-06 16:04


Till väninnorna. Ni vet vilka ni är och ni vet varför. Kärlek.

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 5

2013-05-06 16:04


918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 6

2013-05-06 16:04


1 Stockholm, juli 1685

M

agdalena Swärd studerade vattnet som droppade ned på golvet i salongen i den lilla våningen hon hyrde. Regnet slog mot taket ovanför hennes huvud och dropparna bildade snabbt en allt större fläck nere vid hennes fötter. Det var likadant i hela våningen: i sovrummet, i pigkammaren och i köket. De nötta och många gånger polerade träplankorna hann inte suga upp vattnet, så för varje plask växte fläcken framför fötterna och spred ut sig i en oregelbunden form. Den liknade ett land. Magdalena la huvudet på sned. Frankrike kanske. ”Nu läcker det här inne också”, upplyste hon. Magdalenas jungfru, Beata Jensdotter, blängde på det droppande vattnet som fortsatte sprida sig. ”Jag får ställa en hink under”, konstaterade Beata. ”Har vi inte använt alla redan?” frågade Magdalena och försökte minnas hur många hinkar som kunde finnas i våningen. Plasket av regndroppar hördes tydligt in till salongen från de andra rummen. Det var ingen stor våning, bara precis så stor att en kvinna utan umgänge men med en jungfru kunde bo där och regnet som läckte ned i hinkar, skålar och andra kärl hördes var man än stod. Det hade regnat i dagar i Stockholm. Regnet hade öst, vräkt och hamrat ned över tak, gator och hamnar till dess att det var svårt att minnas något annat än ständig väta och kyla. Gatorna och gränderna hade förvandlats till bäckar av smuts och lera och de

7

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 7

2013-05-06 16:04


som inte var tvungna att gå ut höll sig inomhus. De som måste gå ut – anställda, tjänstefolk, bodarbetare och alla andra som fick huvudstadens komplicerade mekanism att fungera – fick finna sig i att lera och avskräde skvätte och stänkte på kläder och skor. Det var ett regn av bibliska proportioner. Och allt var fuktigt. Även inomhus. I alla fall om man som Magdalena bodde högst upp och närmast det läckande taket. Högst upp, där sneda tak och stora bjälkar gjorde rummen svårmöblerade men därför även hyran lägre. Magdalena tog sin näsduk, la sig ned på knä och försökte torka upp en del av regnvattnet. Även om hon många, många gånger under det senaste året hade upprepat olika varianter på sitt ständiga mantra: Det kunde vara mycket värre, så kändes ändå läckandet just nu nästan oöverstigligt. Dessutom frös hon. Gud så hon frös. ”Har vi te?” undrade hon hoppfullt. En kopp varmt te skulle kunna göra underverk. Men Beata skakade på huvudet. ”Och ingen mjölk”, heller tillade hon på sitt vanliga pragmatiska vis. Hon nickade menande och sa: ”Det enda ni åstadkommer med det där är att förstöra en fullt användbar näsduk.” Magdalena reste sig upp. Hon la den genomvåta näsduken i Beatas utsträckta hand. ”Det avgör saken”, sa hon. ”Jag får sälja atlasen.” Beata höjde på ett rödblont ögonbryn. ”Den stora utländska? Efter er far? Som ni kämpat så för att behålla?” Men inget var som längtan efter en kopp varmt te för att få en människa att överge den sista av sina principer. Magdalenas liv hade haft sina toppar och dalar och hon kunde minnas tider då både färskt bröd och torra kläder var en självklarhet. Hon mindes även andra, betydligt sämre tider, men frågan var ändå om inte denna vågdal var en av de djupaste. Atlasen var det sista hon hade kvar efter sina föräldrar, sedan var det slut på hennes tillgångar. ”Jag kan få mycket betalt för den”, svarade hon och log ett leende som hon hoppades var lugnande och självsäkert. Som om hon hade en plan för framtiden. En plan som innefattade torra golv, hett starkt te och lön till en all-

8

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 8

2013-05-06 16:04


deles för lojal jungfru som borde ha lämnat det sjunkande skeppet och sökt andra jobb för länge sedan. Beata sa inget utan gick ut i köket och började slamra med köksredskapen. Magdalena tittade ut genom fönstret. Regnet på de små blyinfattade fönsterrutorna såg ut som tårar. Ilskna tårar. Hon hade verkligen kämpat för att behålla atlasen. Alla de andra böckerna efter fadern hade hon sålt, en efter en, men den läderinbundna kartboken med de många illustrationerna hade hon lovat sig själv att behålla. Hon svalde hårt, vägrade ge efter för gråten som lurpassade, för om hon gjorde det var hon inte säker på att hon skulle kunna sluta. Magdalena studerade taken och staden utanför det tjocka fönsterglaset. Det fanns verkligen saker som var värre än att inte ha mjölk och te varenda dag. Hon hade tak över huvudet – även om det var ett läckande sådant – hon var inte helt ensam, hon hade Beata, lojala, goda Beata. Hon borde vara tacksam, inte tycka synd om sig själv. ”Jag går dit i morgon”, ropade Magdalena över slamret. Beata stökade lite till och återvände sedan med en bucklig balja som hon ställde under läckan. Tillsammans studerade de regndropparna som muntert kastade sig ned i kärlet. ”Det var den sista”, sa Beata. ”Nu får det helt enkelt sluta regna.” Magdalena log. Beata och hon hade kommit varandra nära det senaste året. Det fanns en tid då vänskap med en piga skulle ha varit otänkbar och om det var något Magdalena var genuint glad över – mitt i allt elände – så var det gemenskapen med Beata. Magdalena la huvudet lätt på sned och lyssnade ut mot farstun och trappen. ”Hör du?” frågade hon. Någon gick i de skeva branta trapporna som ledde upp till deras våning. ”Väntar ni någon?” frågade Beata. Stegen hördes allt tydligare. Vem det än var så var han eller hon definitivt på väg upp till dem. ”Nej”, svarade Magdalena med en huvudskakning. Hyran var betald och om man bortsåg från hyresvärden, en pensionerad hovarbetare som kom upp en gång i månaden och sniffade misstänksamt (oklart efter vad), så brukade hon inte få besök. Om man tänkte efter var det rent nedslående hur få personer som kom och besökte henne. Det hördes ett bestämt knackande och med en blandning av för-

9

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 9

2013-05-06 16:04


väntan och oro stannade Magdalena i salongen medan Beata gick och öppnade dörren. Mummel och sedan ljudet av hur ytterdörren stängdes igen. Beata kom tillbaka och räckte fram ett brev. Det var prickigt och bubbligt av regndroppar som inte hunnit torka. Magdalena bröt sigillet. Vaxet var segt och hon kunde inte identifiera vapnet som pressats ned i vaxmassan. När hon öppnade brevet kändes en svag doft av parfym och hon slöt ögonen. Hennes mor hade använt parfym och som barn hade Magdalena älskat att sitta i hennes knä och sniffa i den varma, doftande halsgropen. ”Väntar de på svar?” frågade Magdalena och skakade av sig det plötsliga barndomsminnet. Beata som med illa dold nyfikenhet sneglade på brevet nickade. ”Han väntar tvärs över gatan. Han skulle komma tillbaka senare. Tydligen var det bråttom med svaret.” Magdalena läste snabbt igenom brevet. Rynkade pannan. Och läste igen. Beata sa inget men Magdalena anade otåligheten i luften och visste att jungfrun höll på att förgås. Och eftersom de ändå sedan många månader var mer än husmor och piga för varandra – det blev så när det som höll dem samman var omtanke och gemensamma trauman och inte lön – läste hon upp brevet för Beata: Min allra mest ärade och förtjusande fröken Magdalena Swärd,

Beata fnös högt och Magdalena gav henne ett ursäktande leende: ”det står så, jag läser bara högt”, försvarade hon sig. Förtjusande var inte den vanligaste beskrivningen av Magdalena Swärd – vilket de båda visste. ”Ja, ja. Fortsätt läsa”, sa Beata med en handviftning. Magdalena fortsatte: Jag ber er - nej jag bönfaller er – att komma till min undsättning. Allt mitt hopp står till er. Allt! Kan ni göra mig den stora äran att vara sällskapsdam och kaperon till min dotter – fröken Venus – under några veckor i sommar? Högvälborne herr greve Gripklo (den nye, inte den gamle, må Gud förbarma

10

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 10

2013-05-06 16:04


sig över hans själ) har, genom sin mor, änkegrevinnan, låtit bjuda flera damer av hög börd till sitt slott (och inte till ett av de små utan det STORA slottet, Wadenstierna) i sommar. Och Venus är en av de lyckligt utvalda! Det är en sådan ära, som ni säkert förstår. Men det gick mycket snabbt och min make och jag har redan andra oåterkalleliga planer. Åh, ve, varför ska jag drabbas så? Min enastående älskliga dotter kan inte resa ensam. Omöjligt! Och jag kan inte följa med. Våndan jag känner är obeskrivlig. Venus är den mest förtjusande av döttrar, men som alla sextonåriga fröknar är hon i behov av en fast hand och bestämd vägledning. Vår vanliga sällskapsdam är sjuk. Den andra jag bad kunde inte, vilket var mycket själviskt av henne. I min förtvivlan mindes jag att min goda väninna Sally van der Meer (saligt vare hennes minne) påstod att ni är en kvinna med högsta moral.

”Himla inte med ögonen, Beata”, sa Magdalena. ”Jag har hög moral.” ”Ja. Det och mycket annat”, svarade Beata torrt. ”Man får, så att säga, mycket på köpet. ”Hon känner Sally”, sa Magdalena och kände en våg av sorg. Sally van der Meer hade varit hennes vän. Sally hade upplåtit sitt hem för henne när hon var allra längst ned på botten och trots den stora åldersskillnaden hade de kommit varandra mycket nära. Sorgligt nog hade Sally gått bort förra året. ”Ja”, sa Beata mjukt. ”fröken van der Meer var en ängel. ”Men var snäll och läs vidare”, manade hon. Venus måste naturligtvis träffa greven. Det sägs att han ska välja en hustru och min dotter vore självklart perfekt för honom. Men som ni kanske vet så är den rekorderliga änkegrevinnan Gripklo melankoliskt lagd. Och grevens systrar, de är säkert utmärkta fruntimmer. Men den ena är höggravid och den andra… Nej, min blygsamhet förbjuder mig att säga något om henne. Jag ber! Jag ber er på mina bara knän!! Då förstår ni säkert hur desperat jag är. Jag är villig att till fullo kompensera er för ert besvär. Ni har bara att nämna ert (rimliga) pris.

11

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 11

2013-05-06 16:04


Er mest tacksamma av kvinnor, Catharina Sophia Euphrosyne Dag och Natt, friherrinna av Storsnäs,

Magdalena tystnade och la ned brevet i knäet. Beata rynkade pannan. ”Är det allt?” ”Vad betyder det, tror du?” frågade Magdalena, fortfarande lätt omtumlad av den översvallande svadan. ”Jag tror att det är goda nyheter”, svarade jungfrun tveksamt. ”Jag antar det”, sa Magdalena medan hon vände och vred på brevet. Hon la ned det i knäet igen. Tittade ut genom fönstret och regnet och intalade sig att hon borde vara tacksam. Borde inte se erbjudandet om att bli sällskapsdam åt en ung kvinna vid namn Venus som den allra sista spiken i ungmö-kistan. Borde inte ens tänka tanken att det nu var deprimerande officiellt: Magdalena Swärd var för evigt hänvisad till ett liv i kulisserna som förkläde åt den nya, unga generationen. ”Vilka är de?” frågade Beata. Magdalena försökte dra sig till minnes vad hon visste om den friherrliga ätten Dag och Natt. De var – om hon inte missminde sig – en gammal släkt, en av de äldsta, med en mängd grenar på släktträdet. ”De är högadel, naturligtvis”, började hon och studerade den sirliga texten i brevet. Friherrinnan hade en vacker handstil. ”Jag tror att de har anor från medeltiden.” Greve var förstås den finaste av adelstitlarna men många av de äldre svenska friherresläkterna var oerhört förnäma och bördsstolta. ”Men jag vet inte så mycket om dem. Vi har aldrig träffats.” Det var i och för sig inte så konstigt. Även på den tiden när Magdalenas liv hade varit lättare än det var nu, så hade den grevliga och friherrliga högadeln tillhört ungefär samma stratosfär som kungar och änglar. Magdalena hade aldrig rört sig i de kretsarna. Sally van der Meer hade varit ett undantag. Hon hade varit en egensinnig aristokrat med tillräckligt med pengar och anseende för att kunna göra precis som hon ville, inklusive att inleda en vänskap med en utfattig kvinna utan vare sig familj eller hopp och erbjuda henne att bo hos henne. ”Söta Sally. Tänk att hon talade så väl om mig”, sa Magdalena

12

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 12

2013-05-06 16:04


och strök med fingret över det älskade namnet i brevet. ”Jag tror att jag hade dött utan henne.” Hon gav Beata en blank blick. ”Och utan dig förstås.” Beata gav henne en av sina handviftningar. Beata må ha ett hjärta av guld men hon var inte den sentimentala typen. ”Heter flickan verkligen Venus?” frågade hon istället skeptiskt. ”Vilket udda namn.” ”Jag tror att de har döpt alla sina barn efter romerska gudar och gudinnor”, sa Magdalena medan hon försökte dra sig till minnes det lilla hon kände till om ätten Dag och Natt. ”Både friherren och hans hustru är mycket intresserade av konst och mytologi.” Egentligen var det inget att fundera över. Magdalena skulle bara samla sig lite. Sedan skulle hon sätta sig vid sitt nötta, hyrda skrivbord och skriva sitt svar. Det enda tänkbara svaret. ”Det är väldigt kort betänketid”, påpekade Beata med bekymrad röst. Det var tydligt att jungfrun insåg vilka farhågor Magdalena hade. Och att hon delade dem. ”Ja”, höll Magdalena med. Det var kort betänketid. Ett par timmar för att fatta ett beslut som skulle förändra så mycket, röra upp så många demoner och tvinga in henne i nya omständigheter. ”När skulle budet komma tillbaka för att få svar?” frågade hon. De skulle inte få mycket tid att planera och packa. Inte för att det finns så mycket att packa. ”Han väntar på krogen på andra sidan gatan”, sa Beata. ”Det låter som om friherrinnan erbjuder pengar”, fortsatte hon. ”Är de rika?” ”I jämförelse med oss är alla rika”, svarade Magdalena torrt. Men man visste aldrig nuförtiden. Många av de förnämaste familjerna balanserade på konkursens rand även om de höll fasaden utåt. Och den här familjen hade förmodligen många döttrar att gifta bort. Magdalena reste sig, gick till sin sekretär och tog fram papper och bläck. ”Varför kan de inte bara tacka nej till inbjudan om det är så besvärligt?” frågade Beata. ”Om nu inte mamman själv kan följa med sin dotter?” Av alla jungfruns många goda egenskaper var detta att hon var helt oberörd av börd och bakgrund den som Magdalena uppskattade mest. För Beata var det en persons handlingar som avgjorde

13

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 13

2013-05-06 16:04


hans eller hennes betydelse, inte rang eller rikedom. Och jungfrun behandlade alla hon mötte med samma grad av misstänksamhet, om det så var grönsaksförsäljaren nere på torget eller en av Sally van der Meers högfärdiga släktingar som hade slängt ut dem dagen efter den gamla damens död. ”Man tackar inte nej till en inbjudan till Wadenstierna och greve Gripklo”, förklarade Magdalena tankspritt. Inte om man hade en dotter att gifta bort. Magdalena misstänkte att en inbjudan till grevens lilla sommarkalas just för tillfället var den mest åtrådda inbjudan i högadelns kretsar. Det fanns många fattiga döttrar att gifta bort. Och alldeles för få förmögna ungkarlar för att de skulle räcka till alla. En greve kunde vara gammal, fet och elak, men så länge han var rik skulle vilken familj som helst ha överseende med det. Magdalena drog ett djupt andetag och tvingade sig att slappna av. Vad spelade det henne för roll? Hela den där världen var motbjudande. De utgjorde en försvinnande liten del av befolkningen men de betedde sig som om de var utvalda av Gud fader själv. Hon hade vistats länge nog bland människor som ansågs – av sig själva och av alla andra – bättre än hon själv för att veta att ju finare och mer upphöjda de blev, desto sämre uppförde de sig. ”Så ni tänker tacka ja?” frågade Beata. Hon tog en dammvippa från spiselkransen och började damma med korta snabba rörelser. Hon hade en rynka mellan ögonbrynen och munnen var hopknipen till ett missbelåtet streck. Magdalena log. Ingen kunde anklaga Beata för att vara subtil. Eller illojal. Och Magdalena önskade att hon kunde säga att hon verkligen inte tänkte tacka ja till att vara förkläde åt en bortskämd flicka som förmodligen hade mer pengar än vett och som inte visste någonting om världen utanför sin egen privilegierade tillvaro. Att hon definitivt inte tänkte återvända till societeten. Hon hade ingen önskan att någonsin träffa vare sig grevar, friherrar eller andra som såg sig som förmer än andra, och definitivt inte (och hon var väl medveten om att det var högmodigt av henne att tänka så) som ett tjänstehjon. Det hon ville var att rycka på axeln och säga att adel och adelsmän stod henne upp i halsen och att de kunde behålla sina pengar och sina arrangerade äktenskap för sig själva. Men om livet lärt Magdalena något av värde, så var det att hon måste ta hand om sig själv

14

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 14

2013-05-06 16:04


och sitt liv, även om det innebar att svälja stoltheten och bli förkläde åt en adelsdam. För friherrinnan kunde prata om sällskapsdam och fast hand och vägledning, men Magdalena visste vad det i grund och botten handlade om. Brevet med den sirliga handstilen och översvallande fraserna var helt enkelt ett erbjudande om anställning. Om att få en arbetsgivare och att lyda order. Att underordna sig. ”Jag kan inte se att jag har något val”, sa Magdalena. För det var sant. Några månader till och hon skulle befinna sig på gatan. ”Vi skulle få råd med te och hyra. Du skulle få lön.” ”Men det kommer vara så mycket folk, så många som …” Beata avbröt sig och viftade lite extra med dammvippan, men Magdalena visste vad hon menade. Så många som skulle kunna veta vad som hänt förra året. Vad Magdalena hade gjort. ”Säkert har folk roligare saker att skvallra om numera”, sa Magdalena, utan att riktigt tro på det själv. ”Jag antar det”, svarade Beata med rösten till brädden fylld med tvivel. ”Om vi reser får jag råd att ge dig lön”, fortsatte Magdalena resolut. ”Du måste också börja tänka på din framtid.” Och så var det avgjort. Magdalena var nästan helt säker på att ingen skulle skvallra om henne. Inte på Wadenstierna, där skulle det säkert finnas intressantare saker att uppehålla sig vid än en skandal från förra året. Hon måste tänka så. Magdalena skakade på huvudet åt jungfrun som nu tagit fram en trasa och börjat putsa en ljusstake med så hårda tag att det såg ut som om silverbeläggningen gav vika. ”Men du är ung, Beata, du borde tänka på att gifta dig. Det är inte för sent än.” Utan att upphöra med städandet gav Beata Magdalena en ytterst skeptisk blick, som om jungfrun ansåg att den dag då hon började tänka på sin egen framtid var samma dag som Magdalenas liv gick åt pipan. Och förmodligen hade hon rätt. Hur mycket Magdalena än älskat den åldriga Sally van der Meer så var det tack vare Beatas omsorger hon överlevt det senaste året. Sally hade varit rar men inte vidare praktiskt lagd. Det var Beata som hade fått det lilla arvet efter Sally att räcka i en mindre evighet. Magdalena studerade Beatas effektiva rörelser. ”Hur trivs du

15

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 15

2013-05-06 16:04


egentligen med ditt arbete?” frågade hon. ”Att arbeta för mig menar jag?” Även om de kommit att stå varandra nära så var de strikt talat (bortsett från den uteblivna lönen) arbetstagare och arbetsgivare. Magdalena hade inte reflekterat så mycket över det förut. Kanske Beata avskydde att arbeta för henne lika mycket som Magdalena själv avskydde tanken på att ta tjänst hos friherrinnan? Den insikten var nästan outhärdlig. Beata gav henne en blick som om hon visste exakt vad som rörde sig i huvudet på Magdalena. Beata hade en blandning av ett genuint ointresse för det mesta som inte innefattade tvål, vatten och skurtrasor och ett nålvasst skarpsinne för de mest udda detaljer. ”Det är inget fel med hederligt arbete”, sa hon kort och Magdalena hade inte mod att fortsätta ställa frågor som hon ändå inte var helt säker att hon ville ha svar på. ”Den här familjen, Gripklo, då. Känner ni dem?” fortsatte Beata medan hon fluffade till en trådsliten soffkudde, vek ihop en sjal och plockade upp ett osynligt dammkorn mellan tummen och pekfingret. ”Jag vet vilka de är”, svarade Magdalena. Det hörde till allmänbildningen att känna till de förnämsta familjerna i landet och Magdalena visste vilka familjen Gripklo var, på samma sätt som hon visste vilka Galileo och Molière var. Lysande stjärnor på himlen. ”Det sägs att slottet Wadenstierna är mycket vackert”, fortsatte hon. ”Och det ska finnas mängder med intressanta föremål där. Den gamle greven rustade upp slottet och tydligen har de lyckats behålla det mesta.” Många adliga familjer hade blivit ruinerade de senaste åren. Reduktionen hade hänsynslöst krossat flera av de mest prominenta ätterna men slottet Wadenstierna med sina medeltida anor sades vara praktfullare än någonsin. Faktum var att Magdalena gärna skulle vilja se slottet. ”Vi får åtminstone uppleva lite lyx under sommaren”, sa Beata och när Magdalena hörde den längtansfulla tonen i hennes röst kände hon ett skamset hugg i bröstet. Beata var ung, nyss fyllda tjugo. Hon borde inte behöva tillbringa all sin tid med en bitter och utfattig ungmö. Och de skulle båda må bra av frisk luft på landet.

16

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 16

2013-05-06 16:04


Staden i juli var gräslig, oavsett om det ösregnade eller var hett som i Hades. Och Magdalena kanske borde fundera över vad hon själv skulle göra resten av sitt liv. Hur hon skulle fylla de ensamma åren som sträckte ut sig framför henne. Kanske detta ändå var det bästa som kunde hända? För hon behövde en inkomst men var inte fostrad till att utföra något praktiskt. Dessutom var hon för gammal för att kunna konkurrera med de unga dugliga bondflickor som sökte sig till staden och de arbeten som fanns. Hon kunde inget av praktiskt värde och hon hade inga kontakter. Men hon hade sin bildning, spretig som den nu hade blivit. Och att Sally hade gett henne rekommendationer, det var mer än generöst. Magdalena visste vad hon måste göra, och det handlade inte om vad hon ville – hennes liv hade så förtvivlat sällan handlat om det. Egentligen var det en välsignelse, detta brev från en kvinna hon aldrig mött. Sally skulle ha uppmanat henne att ta denna chans till försörjning. Hon vore galen om hon inte gjorde det. Och oavsett vad en del sa om henne så var hon inte galen. ”Kanske jag helt enkelt kan förtjäna mitt uppehälle genom att vara sällskapsdam åt unga, giftaslystna kvinnor”, sa Magdalena ironiskt och försökte le tappert. Hon skulle skriva sitt svar. Och sedan skulle hon gå och leta reda på kläder som passade åt ett förkläde, en ungmö, en kaperon. Fula, trista kläder som visade hennes ställning och såg till att hålla henne i bakgrunden. Det borde inte bli så svårt, åtminstone. De få kläder hon ägde var trista och fula. Det hade inte sagts uttryckligen i brevet, men Magdalena visste mycket väl vad hennes uppdrag skulle handla om. Det ålåg henne att se till att fröken Venus goda rykte bevarades under veckorna av festligheter och umgänge. Att se till att flickan gjorde ett gott intryck på greven och hans familj. Och framför allt, att hon hölls borta från opålitliga män. Det var detta Sally van der Meer hade känt till: Magdalenas inställning till män. För om friherrinnan behövde någon som kunde se igenom mäns falskhet, då hade hon onekligen hittat rätt. Magdalena hade bitter erfarenheter av vad som kunde hända om en kvinna var alltför godtrogen.

17

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 17

2013-05-06 16:04


Hon satte pennan till pappret, började skriva, snabbt och elegant, utan att lämna några plumpar. Hon hatade dem. Män, alltså.

18

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 18

2013-05-06 16:04


2 Stockholm, samma dag men en annan plats

N

är greve Gabriel Magnus Christian Gripklo för första gången på många månader siktade Stockholm, staden där han var född, låg regnet som en kompakt matta över honom. Gabriel kom från en familj med anor mycket långt tillbaka. Han var nybliven greve av det bördiga Lilliesund i Västergötland, lika nybliven friherre av både Storö och Bjelknäs. Dessutom var han sedan mindre än ett år tillbaka ägare till det mytomspunna slottet Wadenstierna i Uppland, till det italienskinspirerade palatset Gyldene Gripklon på Riddarholmen samt även innehavare av en luxuös malmgård på Norra malmen. Vidare ägde han i runda tal tjugo säterier med vidhörande gårdar i de bördigaste delarna av Sverige och Finland. Gabriel Gripklo var, kort sagt, en av Sveriges mest prominenta män. Men Gabriel Gripklo kände sig varken grevlig eller högvälboren eller ens särskilt prominent. Mer än något annat kände han sig blöt. Regnet, som ju inte gjorde skillnad på hög och låg, öste dock inte ned över bara Gabriel. Det vräkte även ned över hans skeppare Lars, som stirrade mot horisonten på sitt vanliga bistra vis, över deras styrman Sven och över besättningen på skeppet Delfinen. Och ändå var detta inget emot vad de alla upplevt de senaste veckorna. Gabriel, som älskade naturens element just för att de inte gjorde skillnad på folk, hade haft sina tvivel om huruvida de skulle överleva den här

19

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 19

2013-05-06 16:04


gången. Han strök med handen över den glatta relingen och log för sig själv. Till och med i det gråkalla regnet glimmade träet. Han såg sig om, kände bröstet svälla av den välbekanta och lite generande kärleken. Delfinen, den snabba, eleganta pinassen som var det bästa skeppet i Gabriels skeppsflotta, var byggd i Holland och var perfekt proportionerad ut i varje tum. Skepparen, styrmannen och hela besättningen hade slitit som djur och Gabriel var dem djupt tacksam, men samtidigt visste han att om de hade seglat något annat skepp än Delfinen genom stormen så hade de aldrig klarat det. För Delfinen var som poesi i vattnet. Skeppet var inte stort i jämförelse med de tredäckade holländska handelsskeppen som trafikerade samma handelsleder som han själv, men det var lätt och elegant. Stadigt och pålitligt. Tillsammans hade de seglat på de flesta av jordens hav. Från Östersjön i norr till de varmare oceanerna i söder. De hade uthärdat stormar i Västindien och skyfall i Medelhavet och mer än en gång hade de undkommit de ökända piraterna som härjade utanför Nordafrika. Om man kunde älska ett föremål så antog Gabriel att det han kände för det första skepp han köpt var kärlek. ”Tack”, viskade han. För under några dygn ute på Östersjön hade han ändå varit övertygad om att han till sist skulle få betala för sitt övermod. Men Delfinen, som för mindre än ett dygn sedan envist hade betvingat storm och manshöga vågor, lät sig nu, muntert och nästan ivrigt, styras in mot Stockholm. När man kom till Stockholm sjövägen österifrån som de gjorde nu, med Saltsjön och Östersjön och hela världen i ryggen, dominerade slottet Tre Kronor stadsbilden totalt. Tinnar och torn, vimplar, försvarsvärn och höga, ogenomträngliga borgväggar väntade tålmodigt. Så här års när handelssäsongen var i full gång var hamnen fylld med skepp, men det spelade ingen roll för Delfinen skulle inte angöra den allmänna hamnen utan istället fortsätta direkt till Gabriels stadspalats och dess privata hamn borta på Riddarholmen. Skepparen smattrade iväg order till sin styrman innan han lyfte blicken och bevakade de regnvåta seglen. Med van hand styrdes skeppet norrut, mot slussporten. Hemma.

20

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 20

2013-05-06 16:04


Han var hemma. Gud hjälpe honom. En kort stund senare fick Delfinen, med beslagna segel, hjälp genom den bemannade slussen som förband Saltsjön med Mälaren – salt innanhav med bräckt sjö. Skeppsskrovet gnisslade och knarrade medan besättningen, dyngsur och rådbråkad men vid gott mod nu när de överlevt och närmade sig land, munhöggs med hamnarbetarna som drog skeppet genom slussporten. Med ett sista ristande var Delfinen inne i Mälaren och strax därefter kunde skepparen beordra segel igen och segla in i den trygga hamnen utanför Gabriels stadspalats. Palatset var ett stormaktsmonster med pelare och portaler och skulpturer i vad som Gabriel alltid tyckt var den gråaste av grå marmor. Hans farfar hade låtit bygga det. Sedan hade både Gabriels far och Gabriels äldre bror bidragit med ytterligare ett ansenligt antal pelare och en mängd opraktisk och dyr inredning. Och nu var det Gabriels sak att förvalta det hela. Med avsmak såg han på stenkolossen och tänkte, inte för första gången, att om han sålde det här huset så skulle han förmodligen kunna föda de flesta av Stockholms fattiga. Tanken fick honom att le. Hans far skulle vända sig i sin grav. Bara det skulle vara värt besväret. Medan båtsmän kastade fånglinor åt tjänstefolk som strömmat ned till hamnen och man påbörjade arbetet med att dra in trossarna och förtöja skeppet, spanade Gabriel upp mot stormasten. Seglet hängde overksamt och moloket, surrat med tjocka läderremmar. Stormen hade slitit det i trasor. ”Vi måste göra något åt det där”, sa han över vinden och regnet till Ossian Bergman som var hans bäste vän och som hade kommit upp på däck på ostadiga ben. Ossian var inte mycket till sjöman, för att uttrycka det milt. Seglatserna tillbringade han för det mesta i sin hytt, men han var en skicklig vetenskapsman, en hygglig skytt och helt fenomenal på att läsa kartor. Gabriel nickade upp mot stormasten. Seglet var beslaget längs med den tvärgående bjälken till stormasten. Revorna som stormen slitit upp syntes inte men de fanns där och de hade nästan kostat dem livet. Ossian följde Gabriels blick. ”Ett tag trodde jag vi skulle stryka

21

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 21

2013-05-06 16:04


med”, sa han. ”Det var den värsta storm jag någonsin upplevt.” Han strök bort regn ur pannan men det var naturligtvis en meningslös gest. Det var så vått att de lika gärna kunde ha befunnit sig under vatten. Ossian betraktade hamnen med längtansfull blick. ”Men jag har aldrig förlorat ett skepp”, svarade Gabriel med ett leende och utan att erkänna att han oroat sig för samma sak. ”Delfinen klarar det mesta”, fortsatte han stolt. Ossian längtade alltid efter att känna landbacken under sina fötter men själv ville Gabriel inte gå i land, inte ännu. Han ville stanna ombord på sitt skepp där livet var okomplicerat och begripligt. ”Säga vad man vill om skeppare Lars men han vet vad han gör”, fortsatte Ossian. Gabriel nickade till svar. Som sextonåring hade han rymt till sjöss. Under sina år till havs – herregud hade han verkligen fyllt trettiotvå i år? – hade han seglat med allt ifrån grymma skeppare och odugliga styrmän till kompetenta och hyggliga sjömän. Han var själv hyfsat skicklig på att segla. Men han var innerligt tacksam över att det var just skeppare Lars Larsson de haft med sig på den här stormiga seglatsen. Gabriel log mot Ossian och kände ruset som alltid kom över honom när han hade klarat av något som få andra skulle klara. Han må kallas oansvarig och opålitlig av många, hänsynslös av en del, men hans våghalsighet hade gett utdelning. För lasten som Delfinen fraktat och som nu bars i land av lättade och gudsprisande båtsmän och nyfiket tjänstefolk från palatset, var snudd på ovärderlig. Sidenmattor från Persien och från Osmanska riket, tätt vävda och skimrande som levande regnbågar. Kryddor från varma länder, så avlägsna att de flesta aldrig hört talas om dem, ädelstenar från andra sidan världen och guldsmycken från Europas bästa smeder. Siden och sammet från Italien så skickligt vävt och broderat att bara det skulle inbringa en förmögenhet när lyxhungriga aristokrater kastade sig över dem. Och, det mest eftertraktade av allt, glänsande tunt porslin från Kina – inbäddat i halm, fraktat över halva jordklotet och inhandlat av honom i Amsterdam. Gabriel skickade Ossian i land. Sedan hjälpte han till med urlastningen av lådor och tunnor och tygbalar i det alltjämt strilande regnet.

22

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 22

2013-05-06 16:04


”Skepparen tänker stanna i Stockholm”, sa Gabriel till Ossian när han vinkat åt Lars och skakat hand med styrmannen och sett dem försvinna iväg. ”Tydligen har han en fru här. Jag har känt honom i tio år och han har aldrig nämnt det.” Ossian, som sjunkit ned på en tunna, skakade på huvudet. Han slöt ögonen och stönade. ”Det känns som om det aldrig kommer sluta gunga.” ”Du vet att det där inte är den mest användbara egenskapen för en upptäcktsresande vetenskapsman”, sa Gabriel torrt. ”Att ha anlag för sjösjuka, menar jag.” Ossian, som tillbringat de senaste dagarna över en hink, viftade med handen. ”Det är bara när det stormar. Och när vi är nära land. Jag är snart som ny.” Gabriel såg sig om. Han betraktade hamnen och det urlastade skeppet och människorna som rörde sig hastigt och hukande genom ovädret. Så snart han bytt om och blivit torr skulle han gå igenom varorna och omfördela dem. En del skulle direkt vidare till Wadenstierna, glas, mattor och böcker. En del skulle han sälja med god vinst – ädelstenarna, kryddorna och några av kuriosaföremålen. Och några av de allra mest oskattbara föremålen skulle bli gåvor till kungaparet. Kungen avskydde prål och höll sitt hov asketiskt men militären i kungen skulle nog uppskatta pistolerna med pärlemorinläggningar som Gabriel köpt åt honom. Till drottningen skulle han skänka skira porslinskrukor med glänsande glasyr och komplicerade mönster. Gabriel tyckte mycket om den unga milda drottning Ulrika Eleonora. Och det var alltid klokt att hålla sig väl med både drottningen och rikets regent särskilt när man som Gabriel hade en tendens att hamna i konflikt med andra inflytelserika män. Det var många som avskydde Gabriel. En del för att han undvek krig. Andra för att han köpte upp ruinerade adelsmäns gårdar och herresäten och fyllde dem med sina egna rikedomar och inte skämdes för det. Och så fanns det förstås de som avskydde och föraktade honom för det som hänt för länge sedan. Han antog att man inte kunde klandra dem allt för mycket. ”Hur känns det att vara hemma igen?” frågade Ossian. Det var märkvärdigt. Men varje gång Gabriel kom hem fick han

23

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 23

2013-05-06 16:04


samma känsla: att Stockholm hade krympt. En del av honom hade gärna stannat utomlands och sluppit komma tillbaka. ”Det kommer kännas betydligt bättre när jag torkat och rakat mig”, svarade han avvärjande. Ossian var visserligen hans bäste vän, men han var inte beredd att diskutera sina känslor med honom. ”Gör du mig sällskap till middag?” frågade han istället. Men Ossian skakade på huvudet och reste sig upp från tunnan. De lämnade hamnen och började gå den korta vägen upp mot huset. ”Jag har ärenden inne i staden”, fortsatte Ossian medan Gabriel stannade till på den stenlagda gårdsplanen. Fastän det fortfarande öste ned ville han inte gå in. ”När tänkte du resa till Wadenstierna?” frågade Ossian. ”Jag seglar Delfinen upp dit själv”, svarade Gabriel. ”Du följer väl med?” De hade redan bestämt att Ossian skulle komma till Wadenstierna och sortera fynden de fört med sig. Samtidigt skulle han studera Gabriels bibliotek och njuta av den svenska sommaren medan han väntade på sitt eget skepp som låg för reparation i Göteborg. Ossian skulle segla till Västindien senare i sommar och Gabriel kämpade mot sin avundsjuka. Han ville också till Västindien. ”Jag funderar på att ta landvägen istället”, sa Ossian längtande. ”Men jag antar att vägarna är eländiga. Är det tillräckligt guppigt blir jag sjösjuk där också. Sjövägen går det åtminstone hyfsat snabbt.” När Gabriel senast var i Sverige, på en av alla de beklämmande begravningarna han tvingats bevista, hade han köpt upp flera värdshus längs vägen från Stockholm till Wadenstierna. Och han hade gett order om att röja vägen, så det borde vara ganska plant vid det här laget. Och det fanns komfortabla rastställen på vägen. Men inget var förstås bekvämare än att färdas till sjöss. Gabriel såg ut över det stormiga vattnet han nyss lämnat och kände åter samma längtan. Det var inte så här det skulle ha blivit, tänkte han. ”Jag reser om en vecka eller två”, sa han med en suck. Han såg inte fram emot det som väntade.

24

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 24

2013-05-06 16:04


Efter att Gabriel hade skilts från Ossian stod han kvar på gårdsplanen och stirrade dystert på det enorma palatset. Tomten som det stod på hade varit en gåva från drottning Kristina och inga kostnader hade skytts för att bygga det mest kostsamma skrytpalatset någonsin. Det hade ruinerat familjen. Gabriels far hade sedan ärvt och belånat huset för att fylla det med ytterligare meningslös prakt och nu förväntades Gabriel, den siste manlige ättlingen, residera här när han befann sig i huvudstaden. Han verkligen avskydde det här huset. Inte ens om han ansträngde sig kunde han minnas annat än att han varit djupt olycklig här. Han klev in genom dörren som hölls upp av en tyst tjänare med skrämda ögon och glåmig hy. Gabriel lät tjänstefolket under tystnad – ständigt denna väldrillade tystnad – ta hand om hans blöta kläder. Marmorskulpturer och överdimensionerade släktporträtt prydde väggarna i den ekande hallen. Han räckte över sina handskar till en pojke som gled förbi med nedböjt huvud. ”Var är Eskil?” frågade Gabriel och såg sig om efter sin äldste tjänare och den som var ansvarig för hushållet. Han nästan hoppades att den gamle sure gubben hade dött. ”Här, herrn”, hörde han en välbekant röst. ”Välkommen hem, herrn.” Gabriel vände sig om och såg in i Eskils ansikte. Inte en glimt av glädje mötte honom. Tydligen var han fortfarande i onåd. ”Tack, Eskil”, svarade Gabriel i kyligare ton än han avsett. Men han hade varit nära att räcka fram handen och Eskils stängda ansikte hade fått honom tillfälligt ur balans. Gabriel knöt händerna bakom ryggen istället. Under ett ögonblick hade han tillåtit sig att hoppas att det skulle vara annorlunda när han återvände. Att det förflutnas spöken skulle ha dött med fadern och bröderna. Att han skulle få en andra chans. Bli förlåten. ”Jag äter i arbetsrummet”, sa han för att ha något att säga i den avmätta tystnaden. ”Något enkelt”, tillade han. Eskils ansikte röjde ingenting, men ändå kunde Gabriel svära på att han visste vad den gamle trotjänaren tänkte. Gamle greven åt aldrig på sitt arbetsrum. Gabriels far åt i matsalen, så som en greve

25

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 25

2013-05-06 16:04


skulle göra. Flera rätter med fulltalig betjäning, varje kväll, oavsett om han var ensam eller hade gäster. En greve höll på traditioner, börd och på sin egen överlägsenhet, alltid. Allt detta såg Gabriel i den gamle mannens bistra blick och han tillade därför trotsigt: ”Be köksan göra något riktigt enkelt. Något kallt.” Eskil bugade med minen hos den som just befallts att ta upp en död råtta ur latrinen. ”Har ni er kammartjänare med er?” frågade han stelt. Gabriel drog med handen över skäggstubben. ”Jag har klarat mig utan de senaste månaderna”, erkände han. Eskil synade Gabriels hår, orakade ansikte och smutsiga kläder. ”Jag ska ordna med det, herrn.” ”Tack”, svarade Gabriel. Varför inte? Han hade inget emot att vara rakad och ren och han antog att han skulle behöva en kammartjänare om han skulle stanna i land och bete sig grevligt. ”Och jag säger till om att middagen ska serveras i matsalen”, fortsatte Eskil. ”Det blir bekvämare för er.” ”Gör det”, sa Gabriel med en suck, väl medveten om att en maktkamp mellan honom själv och Eskil inte säkert skulle vinnas av det återvändande svarta fåret, greve eller ej. ”Var snäll och säg till om varmt vatten”, tillade Gabriel. Han hade inte tagit ett varmt bad på många, många veckor. ”Redan gjort”, svarade Eskil avmätt. Han gjorde en serie komplicerade gester som fick tjänstefolket att ila iväg. ”Ska jag hjälpa er eller ska jag sända in någon av pigorna?” En gräslig vision av hur han blev tvättad av den åldrige Eskil fick Gabriel att rysa till. ”Jag tvättar mig själv”, sa Gabriel och la all sin auktoritet i den befallningen. Inte någon på hans skepp – inte ens skeppare Lars Larsson – skulle ha vågat trotsa den rösten. ”Ja, herrn”, svarade Eskil utan att röra en min. Och Gabriel visste att han hade förlorat. Han såg det i Eskils blick. Ingen greve i hans hushåll – gammal eller ung – skulle klä av sig, ta ett bad eller torka sig utan assistans från minst två tjänare. Inte så länge Eskil levde och andades. Gabriel bestämde sig för att resa till Wadenstierna så snart som

26

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 26

2013-05-06 16:04


möjligt. Men det var inte över ännu. Han var fortfarande tvungen att ställa frågan han in i det längsta försökt undvika: ”Hur mår min mor?” ”Er mor och era systrar befinner sig på Wadenstierna”, sa Eskil i om möjligt ännu avmättare ton. ”Jag är säker på att de alla mår utmärkt.”

 Efter att ha badat och bytt om och ätit middag slog sig Gabriel äntligen ned i en fåtölj i arbetsrummet. Han studerade hyllorna och möblerna som stått här sedan hans farfars tid och undrade hur ofta han kallats hit. Hur många gånger han bestraffats här inne för någon överträdelse. Som barn hade han avskytt det här rummet, men nu som vuxen uppskattade han det oväntat mycket. Det hade harmoniska proportioner och med den knastrande brasan i spisen och de tjocka mattorna på golv och över bord var det behagligt ombonat. Gobelänger och läderinbundna praktverk doftade tyg och skinn och medan Gabriel drack konjak ur de venetianska glas som han en gång gett sin mor och som hon tydligen inte velat ta med till Wadenstierna beundrade han det senaste sjökortet han köpt. Han hade ingen rätt att klaga. Hade han inte allt en man kunde önska sig? Med fingret följde han kustlinjerna på sjökortet. Kanske han skulle låta rama in det och hänga upp det på Wadenstierna? Han hade redan beordrat att man skulle ta bort all den militäriska konst fadern beundrat. Han skulle fylla väggarna på Wadenstierna med tavlor med maritima motiv, bestämde han. På bordet framför sig hade han ställt upp en del av sina navigationsinstrument, vackra instrument i trä, mässing och glas, dem skulle han också ta med. Han fingrade på en sextant och stirrade tomt in i brasan. Mindre än en halv dag hade han varit i land och redan saknade han havet så att det gjorde ont. Det knackade. Eskil öppnade dörren utan att vänta på svar och annonserade: ”Hennes nåd, fru grevinnan Dicke.” Tjänarens röst osade av ogillande. ”Bon soir”, hörde Gabriel Marie-Thérèse Saint-Aubin Dicke säga.

27

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 27

2013-05-06 16:04


Hon trängde sig förbi Eskil och kom in i rummet. Gabriel nickade åt Eskil att gå. Dörren slog igen och ett svagt klick hördes. Marie höll upp nyckeln med ett litet leende. ”God afton, fru Dicke”, sa Gabriel och besvarade leendet. Hans älskarinna sedan en lång tid tillbaka gled över de persiska mattorna i ett moln av frasigt siden, parfymerat puder och svagt klirrande smycken och kom fram till honom. ”Jag fick ditt brev”, sa hon. ”Jag hade tänkt låta dig vänta. Jag borde ha låtit dig vänta. Vi har gäster.” De hade inte setts sedan Gabriel var i Sverige sist och hans kropp lystrade automatiskt till hennes röst. Maries franska brytning kunde förleda vilken man som helst. Det var något med diftongerna och de hesa konsonanterna som frammanade fantasier om mörka nätter och heta famntag. ”Då är jag glad att ni tog ert förnuft till fånga, fru Dicke, och kom hit”, sa Gabriel. Maries slanka axlar – en av kungens poeter hade jämfört dem med vita svanhalsar, inte så innovativt kanske, men mycket träffande – skälvde till under den glimmande sidenbrokaden. ”Jag med”, sa hon och sträckte fram en parfymerad hand. Hon hade smala långa fingrar med naglar som var perfekt underhållna pärlemorskimrande ovaler. Gabriel pressade munnen mot hennes svala handflata. ”Vad ska jag hitta på med dig idag tro?” frågade han och kysste hennes fingrar, ett efter ett. ”Bon dieu, du är så uppfinningsrik, du kommer säkert på något”, mumlade Marie. ”Men jag har inte mycket tid”, fortsatte hon. ”Ska vi?” Hon vände honom ryggen och Gabriel var inte nödbedd. Han la en hand på hennes höft och började sedan snöra upp korsetten. Sidenbanden gled genom hans fingrar och de tunna valbenen rörde sig när hon nu kunde andas djupare. Hon svankade och sedan böljade hennes korsett, klänning och underkjolar ned mot golvet. Hon vände sig mot honom och klev ur högen av tyg och spetsar. ”Jag har saknat dig, mon amour”, sa hon och det lättsamma tonfallet till trots skymtade Gabriel allvar i hennes blick. Fastän Marie rörde sig i de förnämsta kretsarna och trots att människor nästan var beredda att gå över lik för en inbjudan till en av hennes fester, var

28

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 28

2013-05-06 16:04


Marie Dicke en av de ensammaste människor han mött. ”Kom”, sa han och tog henne i sin famn. Efteråt låg de kvar på golvet framför elden, mättade och tillfredsställda. Gabriel doppade fingret i den gyllene alkoholen, strök utmed Maries svala hud och följde sedan efter med munnen. Marie rös till. ”Det kittlas”, sa hon. ”Sluta.” Hon reste sig upp, helt utan blygsel – hon hade en fulländad kropp och var väl medveten om det. ”Visa istället vad du har köpt till mig.” Gabriel hämtade sextanten och visade henne. ”Jag köpte den i Italien”, förklarade han. ”Italienarna är fenomenala sjöfarare.” ”Fascinerande”, sa hon torrt. ”Du och dina märkliga ting. Visa mig något vansinnigt dyrt nu innan jag blir arg och går tillbaka till mina trista gäster. De är min makes gäster, egentligen, men så småningom märker väl även de att jag är borta.” Skrattande sträckte sig Gabriel efter ett platt mörkt schatull och gav henne det. Hon öppnade och rynkade på sin lilla näsa. ”Vad är det?” frågade hon misstänksamt. ”Pärlor”, svarade han. Marie himlade med ögonen. ”Jag ser väl att det är pärlor. Men varför är de inte trädda och varför har de så egendomliga färger?” Pärlorna var inte vita utan de glänste i alla färger, från rosa till blått och svart. En del skimrade med den djupa lystern hos blanka påfågelfjädrar, andra glimmade i kyligt lila. ”De är från Tahiti”, svarade Gabriel som tyckte att de var vackra, även om de var långt ifrån hur pärlor ”borde” se ut. Han hade själv stått på stranden och sett på när unga pojkar med bronsfärgad hud dök efter dem. De fanns ingen annanstans och han hade köpt dem för att de var annorlunda och helt unika. Men de skulle inte klä Marie, insåg han, hennes varma hudfärg var helt fel för de tahitiska pärlornas kyliga lyster. Maries ögon hade smalnat och hon blängde på honom som om han försökte sälja henne skämd fisk. Hon skulle ha blivit en utmärkt hushållerska, misstänksam och praktisk. ”Tahiti? Hittar du på nu? Finns det verkligen ett land som heter så?” Gabriel nickade. Han la sig ned, slöt armarna bakom huvudet,

29

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 29

2013-05-06 16:04


drog upp ett knä och andades ut. Han var behagligt avslappnad. Snart skulle plikterna tränga sig på men just nu tillät han sig njuta av en värmande brasa, konjak och en vacker kvinnas sällskap. ”Och de finns bara där, i vattnet utanför öarna.” ”Pah”, sa Marie och stängde schatullet med en liten smäll. ”Jag bryr mig bara om pärlor i form av halsband. Vad har du mer? Säg att du har köpt något annat åt mig. Jag håller på att förgås av tristess. Inget händer när du inte är här. Folk i Stockholm är ofantligt tråkiga.” ”Och din make?” frågade Gabriel samtidigt som han reste sig upp och hämtade ett annat schatull. Han räckte det till Marie. Hon öppnade det och smackade belåtet åt de franska hårkammarna han låtit göra. Hon beundrade diamanterna i kammarna innan hon gjorde samma grimas som hon alltid gjorde när hennes make, greve Dicke av Strömsberg, kom på tal. ”Dicke är den tristaste av dem alla”, sa hon medan hon fäste den ena kammen i håret och vred på huvudet så att stenarna blixtrade. ”Men så är de flesta människor generellt väldigt trista”, påpekade Gabriel. ”Utom jag”, sa Marie och sträckte ut sig på sidan så att hennes skönhet kom till sin fulla rätt. Klädd i det senaste modet var Marie en utsökt skönhet. Naken var hon inget annat än en uppenbarelse. Gabriel flinade. ”Nej, ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna anklaga dig för att vara trist”, höll han med om. ”För att inte tala om hur fula de flesta är”, fortsatte Marie belåtet, väl medveten om sin egen unika skönhet. ”Och präktiga”, tillade hon med en rysning som tydligt sa att hon hellre skulle vara död än präktig. ”Och ändå gifte du dig med en av de präktigaste”, kunde Gabriel inte låta bli att påpeka. Han och greve Dicke såg till att undvika varandra men de få gånger Gabriel träffat mannen hade han nästan somnat av pur tristess. ”Var inte löjlig”, sa Marie och viftade med tårna. ”Äktenskap har inget med tycke att göra. Dicke var inte ett sämre val än något annat. Mina föräldrar tyckte om honom. Och han låter mig göra som jag vill.” ”Det är det jag tycker bäst om med dig, din krassa syn på livet.”

30

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 30

2013-05-06 16:04


Marie log lojt. Om makens brist på intresse för vad hon sysslade med sårade henne så visade hon det inte. ”Och på tal om trista människor”, fortsatte Gabriel. ”Jag måste åka och besöka min familj på Wadenstierna. Min mor och mina systrar är där och de anordnar någon sorts sommarkalas och jag förväntas tydligen dyka upp.” Marie putade med munnen och nöp honom i armen. ”Jag har hört om det där kalaset. Hela Stockholm surrar. Varför är inte jag bjuden dit?” Gabriel funderade över om han skulle påpeka att det förmodligen berodde på just den aktivitet de just ägnat sig åt. Hans mor var snudd på outhärdligt moralisk och hon hade sina principer. ”Vill du komma?” frågade han istället. Tanken hade inte slagit honom förut. Kanske för att det var magstarkt, till och med för honom, att bjuda sin älskarinna att bo under samma tak som hans mor och systrar. Fast vad var poängen med att vara ökänd om man inte betedde sig därefter? Att ha Marie på Wadenstierna, Marie med sin rappa tunga och sina uppfinningsrika fingrar, skulle göra vistelsen uthärdlig. Och Marie kunde föra sig bättre än någon annan Gabriel mött. Hennes anor var till och med äldre än hans. Hon var släkt med praktiskt taget alla kungahus i Europa och man kunde placera Marie Dicke vid vilket hov som helst och hon skulle veta exakt hur man förde sig. Hans mor skulle aldrig våga säga något om det. Och dessutom var han ättens huvudman nu. Han kunde göra vad fan han ville. ”Kanske”, svarade Marie och strök med fingrarna över hans arm. Hon rynkade pannan. ”Du är väldigt solbränd och muskulös”, sa hon misslynt. ”Vad har du gjort? Du ser nästan ut som en hamnarbetare.” Gabriel reste sig upp, la ved på brasan, hällde upp vin åt henne och la sig sedan ned igen. Elden värmde och alkoholen började göra honom behagligt lullig. ”Och hur vet fru grevinnan Dicke hur en hamnarbetare ser ut?” retades han. Marie fnös. ”Jag har väl varit i hamnen. Men du är greve, Gabriel.” I Maries värld utförde inte män i hans ställning kroppsarbete men Gabriel hade arbetat hårt de senaste åren och det hade gjort honom gott. Ibland var det som om hård fysisk ansträngning var det enda

31

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 31

2013-05-06 16:04


som fick honom att känna att han var människa. Men Marie hade ändå rätt på sitt vis, tänkte han. ”Vem är Stockholms bäste skräddare?” frågade han. ”Den där franske mannen nere på Skeppsbron. Men han är omöjlig att få tid hos.” Gabriel flinade. Så, han skulle locka med sig Stockholms bäste skräddare till Wadenstierna, oavsett vad det kostade. Och någon pojke som kunde vara hans kammartjänare, när han ändå höll på. Det var dags att ta över kommandot här hemma. Han strök Marie över höften. ”Hur tror du det hade varit om vi hade gift oss?” frågade han. ”Vilken besynnerlig fråga”, sa hon ointresserat och tog ur kammarna ur håret och la tillbaka dem i schatullet. ”Då hade väl vi två bedragit varandra, antar jag”, fortsatte hon och reste sig upp. ”Jag kom så snart jag hörde att du var hemma, men nu måste jag skynda mig tillbaka.” Hon log snett. ”Vi har en ju middagsbjudning.” ”Jag trodde du skämtade” skrattade Gabriel. ”Vilka är där?” Marie gjorde en av sina eleganta galliska handviftningar. ”En massa tråkiga män. Oxenstierna. Wrangel och Bonde. Brahe och den där pompöse Bielke. Den ena tristare än den andra. Fult klädda. Allvarliga. De bara pratar politik, ingen märker om jag försvinner.” Hon letade reda på sin korsett och räckte den till Gabriel. ”Jag har aldrig begripit mig på hur män som anses vara de mest begåvade i Sverige inte kan begripa hur ofattbart pompösa och ointressanta de är”, sa hon. ”Men så är de svenskar också.” Tålmodigt väntade hon medan han snörde henne. ”Min mor har helt säkert bjudit alla de tristaste människor som Gud skapat till Wadenstierna”, sa Gabriel. ”Din mor är glad att du är hemma. Hon vill att du slår dig till ro. Att du gifter dig.” Gabriel stönade. Marie hade naturligtvis rätt, men det var inte mindre plågsamt för det. Han snörde det sista hålet i korsetten, knöt en elegant knut och hjälpte henne sedan på med klänningen. ”Du är bra på det här”, berömde hon. ”Du kanske skulle ha blivit kammarpiga istället för greve.” ”Min enda önskan är att tjäna er, madame”, sa han och bet henne lätt i axeln.

32

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 32

2013-05-06 16:04


Hon drog sig undan med ett skratt. ”Nu måste jag skynda mig.” ”Följer du med mig till Wadenstierna?” frågade Gabriel. ”Och räddar mig från de outhärdligaste människor Gud har skapat?” Marie väntade medan han öppnade dörren åt henne. Eskil stod rak som en eldgaffel på andra sidan. Marie log sött mot Gabriel. ”Jag följer med”, sa hon. ”Eftersom du ber så vackert.” Och utan att ge Eskil en blick svischade hon iväg. Eskil blev stående i dörröppningen, tyst och med fördömandet sipprande ur varje por och Gabriel fylldes med ursinne. Vem var Eskil att ha åsikter och synpunkter på hur Gabriel levde sitt liv? Han gav väl blanka fan i vad en gammal tjänare tänkte om honom. ”Jag skulle uppskatta om du lät bli att tjuvlyssna vid min dörr i fortsättningen”, sa Gabriel kallt. ”I annat fall kan du se dig om efter ett annat jobb.” Eskil stelnade till som om Gabriel slagit honom. Sedan bugade han och gick därifrån, som en martyr, lätt haltande och åldrigt. Gabriel slängde igen dörren med en svordom.

33

918-2_Ahrnstedt_De_skandalosa.indd 33

2013-05-06 16:04



9789173519182