9789515228369

Philip Teir

Sรถderstrรถms

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Philip Teir, 2011 Omslag: Sanna Mander Inlaga: Hanna Lahdenperä Tryck: NordPrint Helsingfors, Finland, 2011 ISBN 978-951-52-2836-9 www.soderstrom.fi

Till M

Innehรฅll Jรถrn Donner Appreciation Society Vi hade ju kommit รถverens om att aldrig flytta till Esbo Skridskobanan Den dรถdes bror Scam/skam Vit mans slav Provdockor Kung Dam Knekt Brรถder Bliniveckor Flock Hindren

9 40 59 75 91 101 113 137 154 170 189 204

Efterord

211

7

Kung Dam Knekt I juni skickades Johan till Finland av sina föräldrar. Han skulle bo hos släktingar i Esbo och flög från Stockholm på en måndag.

Familjen tog emot honom på flygplatsen, skakade hand lite tillkämpat hjärtligt och satt sedan tysta hela vägen in till stan. Johans jämnåriga kusin David hade följt med, han var en stillsam, ljus 16-åring med ordinärt utseende, ingenting hos honom var lockande eller intressant och Johan gissade att han var oskuld och antagligen aldrig hade varit full heller.

Första kvällen satt de alla vid matbordet ute på terrassen och åt mat som Johans farbror hade grillat på familjens enorma grill.

De bodde i ett lågt tegelhus med strandtomt, hade en prydligt klippt gård med vacker trädgård och en bastu nere vid sjön, där Johan skulle sova.

Farbrorn, som hette Kjell, talade hela kvällen, snabbt och med allt rödare ansikte, som man gör när man vill imponera på en gäst från Stockholm. Med tanke på den entusiasm och detaljrikedom som han ägnade åt berättelsen om sin grill kunde man tro att han talade om ett rymdskepp. »De flesta människor grillar fel», sa han medan han stod och 137

vände biffarna. Han hade en vit skjorta och breda linnebyxor och på huvudet en vit panamahatt som såg väldigt dyr ut. »De vrider upp till max, och då talar vi ju alltså om 300–500 grader. Men vem lagar mat i ugnen med så höga temperaturer?

Nej, exakt, jag brukar säga att det bästa är att hålla temperaturen på lägsta nivån, strax under 200 grader, låta det ta sin tid. Så bråttom är det ju inte», sa han, och tog en klunk av det vin som Johans mamma hade valt ut och skickat med som en gåva.

Han fortsatte att med oförändrad målmedvetenhet berätta om den resa han tänkte göra på sin motorcykel samma sommar (»bara jag och ett par killar från studietiden, the open road, inga kärringar»), om hur det gick på firman där han jobbade (de utvecklade applikationer till mobiltelefoner och hade några »jävligt duktiga killar» som programmerade hos dem).

Johan lyssnade ointresserat och lät sin blick glida runt bordet.

Han hade redan fått två glas vin – Kjell hade fyllt på utan att fråga – och hade uppnått ett litet tillstånd av berusning där han började känna ett slags sagolik tacksamhet över tillvaron, över Finland, över den idylliska sovstaden Esbo, till och med över sina lite rörande töntiga finska släktingar, och framför allt de oöverblickbara sommarlovsveckorna som låg framför honom när han väl kom hem till Stockholm igen. Han skulle nog stå ut en vecka.

Kjells fru hette Judy, ett udda amerikanskt namn trots att hon kom från Åbo, hon jobbade som textildesigner och var lång och mörkhårig och Johan förknippade henne med sin barndom: han mindes hur hon brukade blåsa ut rök från cigaretter medan han satt i hennes knä på somrarna (satt han verkligen i hennes knä?

138

Eller bara bredvid henne?) och han mindes hur hon brukade stå på det schackrutiga köksgolvet i deras hus, kanske hade hon brett en smörgås till honom, han mindes i alla fall hur han sprungit in i huset och varit hungrig och fått mat. Framför allt mindes han hennes enormt långa ben. I kväll var det en varm och skön kväll och Johan märkte att hans blick allt oftare gled mot Judy.

Hon rökte fortfarande, satt med benen i kors och blåste ut rök ur ena mungipan, som för att undvika att blåsa på de andra. Hon var strax över 40. Hennes läppstift och nagellack gick i samma mörkröda nyans.

På den tiden hade hennes svarta hår varit längre och hon hade haft det uppsatt med stora spännen. Nu var det klippt i en page som gjorde att hennes huvud såg strängare och kantigare ut, samtidigt som hennes ansikte hade fått rundare konturer. Judy såg ändå bra ut för sin ålder, tänkte Johan, och kände samtidigt längst ner i magen någonting som han identifierade som en sorg.

En sorg över att också han blev äldre och inte längre var ett barn på den här gårdsplanen, ett barn som kunde krypa upp i en famn, utan för första gången skulle sova ensam i familjens bastukammare som en vuxen gäst.

Han försökte att inte stirra på Judy medan han gjorde sig bekvämare på sin stol. Hans kusin David satt i andra ändan av bordet och tittade på Johan ibland, medan han tycktes kämpa med att göra sig osynlig. Det var Kjell som satte tonen för samtalet i familjen, så mycket förstod Johan bara efter ett par timmar, och David såg ut att lyssna som en trogen hund.

139

David och Johan hade varit vänner i några somrar när de var små men nu kände de knappt varandra. David hade ihopväxta ögonbryn precis som sin far, stora tänder, och ljust hår. När han talade hade han en satsmelodi som hela tiden gick uppåt, som om hans målbrott hade haft en egen vilja och David bara snällt följde med. När Johan hade kommit in i hans rum före middagen hade David knappt tittat upp: han satt fastklistrad framför sin dator och skrev febrilt med alla tio fingrar – han var antagligen den sortens typ som hade lärt sig html-kod som nioåring.

Nu höll Kjell en monolog om Nokias roll på den internationella smarttelefonmarknaden.

När Judy märkte att diskussionen inte intresserade Johan sa hon: »Pojkar, kanske det räcker med teknikprat för en kväll nu, Johan verkar lite trött. Är du trött Johan?» »Inte så farligt», svarade Johan snabbt, för han hade egentligen inte lust att bryta upp, utan hade gärna suttit ute en stund till.

Han visste att han måste styra upp samtalet. Han frågade henne hur det gick på hennes jobb, eftersom det kändes som en vuxen fråga (hans mamma hade sagt till honom att han skulle »visa lite intresse för sin finska kusin» men han misstänkte att David ändå inte skulle vilja säga något) och Judy svarade jo tack, och vände sig sedan mot de andra: »Här är någon som faktiskt frågar om MITT jobb. Hörde ni?

Johan ville veta hur det går med mitt jobb.» »Fint», sa Kjell, och vände sig mot David och fortsatte prata om hur han trodde att Microsofts samarbete med Nokia var den 140

enda vettiga lösningen på lång sikt, medan han plockade nypotatis ur kastrullen med fingrarna. »Jag designar för Marimekko nuförtiden», berättade Judy. »Den här duken vi äter på har jag ritat.»

Johan tittade ner på duken. Den var full av klara och starka färger som möttes och bröts i elliptiska formationer. Trots att färgerna var så starka utstrålade duken samma saklighet som Judy: det fanns inget skrytsamt eller sentimentalt över den.

Johan putsade bort några smulor som låg bredvid hans tallrik och sa: »Den är mycket vacker.» »Tack», sa hon, och log. Hon tittade på honom en stund, och han försökte behålla ögonkontakten med henne, som en vuxen hade gjort, men han blev för generad.

Hon tog ett drag av sin cigarett. »Jojo. Lille Jojo. Kommer du ihåg att vi kallade dig för det?»

Han skakade snabbt på huvudet. »David kunde inte säga Johan, han sa alltid bara Jojo. Ni lekte jämt tillsammans, vi fick släpa er in när det var dags för mat, och ni var alltid antingen leriga eller sandiga. Du var så söt när du var liten, dina ögonfransar var så långa att du såg ut som en docka».

Johan blev generad. Han skulle precis säga något, men då meddelade Kjell att han tänkte dra sig inåt för att hämta lite kaffe. David hoppade upp från stolen och släntrade snabbt efter, och Judy steg upp och började samla ihop tallrikarna. »Du är säkert trött», sa hon. »Kanske lite», sa han. Det var fortfarande ljust, men det var så ljummet och vindstilla i luften att Johan någonstans kände det 141

som om han var omsluten av världen, att just den här kvällen just nu på något sätt var universums slutpunkt och att om han gjorde ett drastiskt beslut nu, om han ens rörde på sig eller sa ett ord, så skulle allt förändras och ta slut och han skulle slungas in i vuxenverkligheten och den oändliga ensamhet som den verkade innebära. Han stod stilla, försökte hålla sig kvar i känslan av att stå i ett gränsland.

Men det varade förstås inte. Kjell kom ut och meddelade att kaffet var slut och att han tänkte se en match där inne. Han frågade om Johan ville komma in och titta, men Johan tackade för sig och stod kvar en stund ute, tills Judy hade samlat in en hög med tallrikar och gått in. Hon sa ingenting, utan stängde bara dörren. Han undrade: var det här allt? Han kunde se flimret från tv:n genom fönstret och insåg att han måste välja mellan att gå in eller att gå till bastukammaren och lägga sig, och hoppas att hon i bästa fall skulle komma och säga godnatt.

Han borstade tänderna nere vid vattnet. Han klädde av sig i kammaren och när han hörde att någon öppnade dörren till huset lade han sig snabbt i sängen. Han kunde höra hur det sista dukades av bordet: glas som klirrade, flaskor som bars in. Efter en stund knackade det på dörren. »Kom in», sa han, och hörde hur rösten slog över, trots att han bara hade viskat. Hon tittade in och frågade: »Du har väl allt du behöver.» »Jo, jag tror det.» »Det är väl inte för ljust här inne?» »Nej, jag drog för gardinerna och det blev ganska mörkt.»

142

»Bra. Jag har själv väldigt svårt att sova på sommaren. Jag tror att kroppen blir förvirrad. Den tror fortfarande att det är dag, fast klockan är två på natten. Men godnatt då.»

Han tänkte på hur hon sa: kroppen. Han såg genast framför sig hennes kropp, hennes långa ben. Han böjde sig upp från sin säng, lite halvt, i en onaturlig ställning, han skämdes över sin tanighet.

Han sa godnatt.

När hon gick kunde han höra hennes fotsulor mot gräset. Han lyssnade på dem tills dörren till huset slog fast. Solen lyste fortfarande in genom springor i gardinerna, någonstans hördes det ihärdiga ljudet av en mygga.

I början av veckan jobbade föräldrarna och Johan fick göra det bästa av situationen med David. En dag lånade han en cykel och cyklade ensam ut till Sommaröarna. Där hade de varit när han var barn, och nu satt han nere vid en brygga och dinglade med benen och rökte cigaretter. Han hade sin mobiltelefon med sig och knappade meddelanden till sina vänner i Stockholm.

När han kom hem igen hade David kommit ut på gården där han satt med en bit planka i handen. Det såg ut som en helt oansenlig bit trä, men när Johan frågade vad han gjorde fick han veta att David täljde ett svärd som han skulle ha med sig till medeltidsveckan i Åbo, dit han skulle åka med sin pappa. »Gillar du såna där … medeltidsgrejer?» »Jag gillar det mesta som har att göra med historia. Gör inte du det?»

Han hade tagit fram en kniv och satt och täljde på träbiten.

143

»Ja … kanske mer nutidshistoria i så fall. Var inte medeltiden bara en massa munkar och nunnor och sånt?» »Och martyrer och helgon och riddare, ja», sa David och ryckte på axlarna.

Johan gick in i kammaren.

Han hittade några gamla familjealbum och satte sig ner på sängen och bläddrade i dem. I det första albumet fanns bilder av David som baby – en ovanligt ful unge, tyckte Johan, liksom sned i blicken med ett onaturligt stort huvud. Albumet handlade om Davids första två år – flera sidor med bilder av honom på en lurvig vit matta, tagna med blixt mot en svart bakgrund, något slags provisorisk hemmastudio som Kjell tydligen riggat upp. I slutet av albumet fanns det några familjebilder som tycktes vara tagna i en mer proffsig studio. David hade tydligen lärt sig sitta och hade fått lite mera hår. Han satt på en röd plastmoped och såg in i kameran medan föräldrarna stod bakom, Kjell i ljusblå poloskjorta och Judy i en somrig vit klänning.

I nästa album fanns det fler bilder av familjen. Situationerna kändes bekanta, utan att Johan kunde sätta fingret på varför. Man kunde se huset som de nyligen flyttat in i, födelsedagskalas som ordnades i familjens kök (David hade ett par ljusblå hängselbyxor och vattenkammat hår, och såg in i kameran med ett stort, grisaktigt leende).

Sedan följde en serie bilder av Judy. Hon stod på familjens gård, med sjön i bakgrunden, och hade håret uppsatt med spännen, precis som Johan kunde komma ihåg. Det var någonting bekymrat med hennes blick, en liten rynka vid ena mungipan, 144

som om hon var sorgsen och hade ställt upp lite motvilligt. Hon log inte på en enda av bilderna men Johan kunde inte sluta titta på dem. Han blev lite generad, plötsligt rädd att någon skulle upptäcka honom med albumet och började bläddra vidare. Men han bläddrade snart tillbaka, tittade noga på dem alla men bestämde sig för att han gillade en av närbilderna bäst. Han lade tillbaka albumet. Sedan gick han in i badrummet och försökte tänka på henne. Han fokuserade på hennes långa, aningen stora kropp men det kom andra kroppar emellan, blonda och kortare, med större bröst. Han mindes plötsligt inte hur hennes ansikte såg ut men kunde föreställa sig hennes hår, han tänkte på hennes hår som blandades med bilder av helt andra kvinnor. Efteråt smög han ut på gården och rökte en cigarett.

På lördagen skulle de åka till Sveaborg. Judy hade packat med sig mat, fina koppar och bestick och en filt. Hon hade ägnat kvällen åt att baka pajer som de skulle äta. Kjell hade redan börjat dricka öl trots att klockan var strax efter elva. Han kom in i köket iklädd en fladdrig skjorta och breda linnebyxor. Johan tyckte han såg motbjudande ut, den stora magen som guppade under skjortan som en rund vattensäng, de tjocka låren och allt hår överallt på kroppen: vitt, grått, svart. »Ska du ha en», frågade han plötsligt av Johan, och räckte honom en öl. Men Judy sa: »absolut inte».

Hennes svarta hår hängde över axlarna. Hon lastade in packningen i picknickkorgen. Hon hade en blå klänning med urringning, och rött läppstift som Johan inte skulle ha tänkt på om det 145

inte hade varit en så stark kontrast till hennes klänning.

Kjell kastade en blick på sin hustru och sa: »Hördu, pojken har sommarlov. Ska vi inte låta honom ha lite roligt?» »Lyssna inte på honom», sa hon, och vände sig mot Johan. »En öl kan du få, men inte klockan tolv på förmiddagen».

Kjell tittade på honom, ryckte på axlarna och gav honom en blick som betydde att han tänkte smuggla en öl åt honom senare.

Johan betraktade honom med känslan av att helt ofrivilligt ha hamnat i allians med fienden.

Judy slog ihop picknickkorgen och sa: »Så där. Nu är jag klar.

Jag antar att det är jag som måste köra?» »Helt rätt antagande», sa Kjell, rapade högt, och gick ut på gården och hämtade David. Judy stod kvar i köket och tittade på Johan. »Hjälper du mig med de här?»

Han älskade hur hon sa det: den finlandssvenska brytningen, den konstigt familjära känslan av att han faktiskt hörde hemma i det här köket.

När de kom till Salutorget fick de först vänta femton minuter på färjan till Sveaborg. De satte sig på träbänkarna inne i själva båten. Solen strålade in genom fönstren och Johan såg på Judy.

Hennes olivfärgade hy lyste grönaktigt blek i solen. I hennes ansikte kunde han se små, vita fjun som avtecknade sig mot motljuset, lite tätare över läppen. De satt bredvid varandra, och hennes arm nuddade hans alldeles lätt.

När färjan angjorde ön gick Kjell framför dem med snabba steg och blicken rakt framåt. Han hade hållningen hos en person 146

som räknar med att hans ankomst är väntad, till och med emotsedd.

David tog fram sitt svärd och gick omkring och slog med det i sanden och i små buskar medan de letade efter en plats att breda ut sin filt. Johan undrade om det kanske var något fel på David. Kanske fanns det en diagnos som ingen hade berättat för honom om. David sprang upp mot kyrkan, hoppade i något slags ninjahopp, och Johan tyckte nästan att det var generande.

Varken Judy eller Kjell verkade fästa någon större uppmärksamhet vid David, de gick bara längs med stigen under tystnad.

De stannade nära Ehrensvärds grav och Kjell korkade upp en öl, medan Judy bredde ut filten på gräsmattan under ett träd.

Johan såg på hennes armar medan hon gjorde det, hennes urringning, han kunde skymta behån under hennes klänning.

När hon var klar sträckte hon ut sig på filten, rullade upp sin kjol så att hon blottade benen, lade en tröja under huvudet och började läsa en bok. Hon hade solglasögon på och såg ut som en filmstjärna.

Kjell stod under ett träd och rökte en cigarill. Den skarpa doften och det bleka solljuset gav Johan en känsla av att han drömde. Han kunde se David, längre fram, klättrande på Ehrensvärds grav. Han hade ställt sig på själva granitblocket och stod och viftade med sitt svärd. »Jävligt fint ställe det här, men fan vet hur folk står ut med att bo här året runt.» »Bor folk här?» frågade Johan. »Ett par hundra personer. Det här är ju gamla fästningar mot 147

ryssarna, från svenska tiden. Den där Ehrensvärd som ligger där var svensk, född i Uppsala.»

Judy tittade upp, kisade mot solen, försökte skugga sig med handen. Hennes lår lyste i solen och Johan följde dem, ner mot vaderna, mot fötterna som låg och vilade mjukt över gräset. Hon tittade ner igen och fortsatte läsa sin bok.

Johan tittade på Kjell. »Nu ska du väl ha en öl?»

Johan ryckte på axlarna. »Ok.» Kjell gick fram till picknickkorgen, böjde sig över den, så att Johan kunde se hans håriga rygg. Han rätade upp sig och slängde en ölburk till Johan, som av en ren slump lyckades fånga den. »Du hjälper väl mig med att rigga upp det här?»

Kjell höll upp ett badmintonnät som han hade tagit med. Han kom fram med nätet och började veckla ut det med stor möda.

Johan gick fram till honom och började hjälpa till.

När de hade riggat upp nätet slog de med bollen lite grann.

Kjell verkade ta det hela på mycket stort allvar. Han sprang långa sträckor för att försöka få bollen, slängde sig på gräset, så att den väldiga magen dallrade i eftermiddagsljuset. Han slog ett kraftigt slag som fick bollen att flyga rakt på Judys bok och Johan viftade nästan med sin racket så att den slog henne i huvudet. Han blev plötsligt väldigt medveten om att hon låg på gräset bredvid dem och han fick lust att sluta spela. »Jag vill gå in i grottorna.»

Det var David. Han stod plötsligt bakom Johan, en spöklik uppenbarelse i t-tröja och khakishorts, samtidigt lite som en hund 148

som bestämt sig för att inte lämna sin matte och husse ifred förrän den fått leka. David kliade sig på sin lilla, ljusa fjunmustasch och såg på dem alla tre.

Judy tittade upp. »Men du tappar bort dig. Johan, kan du inte gå med honom?»

Han tittade på henne, på hennes bröst, hur de bildade en springa i urringningen i hennes klänning när hon böjde sig lätt uppåt. Han hade ingen lust att gå någonstans men samtidigt skulle han ha gjort vad hon än bett honom om. Om hon hade velat att han skulle döda Kjell hade han gjort det. »Okej», sa han.

Han gick bakom David, som rörde sig snabbt mot murarna ett tjugotal meter bort.

Johan kände sig som om han var tio år gammal igen – han mindes hur han brukade ligga i sängen och läsa Wahlström & Widstrands böcker om Bröderna Hardy, som hans mamma hade köpt i mängder på något antikvariat. Då hade han varit oerhört intresserad av mysterier och detektivarbete – men det var evigheter sedan, och han kände sig fånig som spatserade bakom David som om de var huvudpersoner i något slags b-klassens nordisk barnfilm.

Det var mörkt inne i murarna. Mörkt och fuktigt och betydligt kallare än utomhus.

De gick ett femtiotal meter in, ljuset föll in genom små hål i murarna. Det måste ha varit gamla kanonhål, tänkte Johan.

Plötsligt stannade David. »Det finns ett litet hål längst fram. Ska jag klättra ut genom det 149

och hoppa ut på andra sidan? Det är sjukt coolt. Eller vill du göra det först, så kan du ta emot mig? Du är längre än jag.»

Davids ögon var uppspärrade och ivriga. Johan bestämde sig för att ha tålamod med honom. Han kände det lite som att han barnvaktade en tolvåring och inte ville göra honom besviken. »Ok, visa mig det där hålet. Men jag lovar ingenting.» »Men du måste hålla i mig medan jag hasar mig ner, då går det bra. Håll i det här.»

David gav honom sitt svärd och sprang in i mörkret i gångarna.

Johan följde motvilligt efter. Han hade en känsla av att han varit med om detta förr, känslan av att tvingas in i en lek och att det var för sent för att protestera. Om han inte skulle hjälpa David så skulle det kunna gå illa för honom, så han var tvungen att se vad han tänkte göra. Om han hjälpte honom skulle han vara tvungen att göra någonting förödmjukande och möjligtvis farligt.

När han kom fram till slutet av gången satt David vid en öppning i muren. Solen som flödade in genom gluggen fick honom att se ut som en liten svart figur, som en staty på en medeltida gotisk kyrka. Det låg tomma flaskor, fimpar och skräp i hörnen av det grottliknande rummet. David hade redan ena benet utanför gluggen. »Är det högt?» frågade Johan. Där han stod kunde han inte avgöra hur högt fallet var. Genom gluggen kunde han bara se blå himmel. »Kanske lite över två meter. Jag skulle nog säga att det går att hoppa.» »Är du säker?»

150

»Det är bara gräs här under.» David böjde huvudet och stack ut det genom gluggen. Han såg in igen. »Det ser mjukt ut.» »Kommer du tillbaka in sen?» »Nej, du får hoppa efter», sa David.

Innan Johan visste ordet av hade David hoppat ut genom gluggen. Det hördes en dov duns utanför. Johan gick långsamt till gluggen och tittade ut.

Han kunde inte se någon. Det fanns ingen på gräsmattan.

Först tänkte han att David säkert sprungit iväg snabbt och skulle överraska honom bakifrån, men när han tittade ut och såg hur långt det var till närmaste hörn förstod han att det var omöjligt. »Hoppa då», hördes plötsligt Davids röst. »Var är du?» Han vände huvudet åt höger, och såg att David stod med ryggen lutad mot muren, bara en meter från honom.

Han såg glad ut, som om han inte hade några bekymmer i världen. Det skulle inte ha förvånat Johan om David tagit fram ett förstoringsglas och föreslagit att de skulle leta efter fingeravtryck. »Ge mig svärdet så kan du också hoppa.»

Han ville inte hoppa. Fallet såg farligt högt ut. Det var sannolikt över två meter. Längst ner låg en grön gräsmatta, men det han bekymrade sig för var att han skulle ramla framåt och slå huvudet i den bit av berget som låg bara någon meter längre fram. »Kan du inte komma in igen? Annars måste vi ju gå runt hela muren för att komma tillbaka.» »Jag tror inte det går. Jag har försökt förr, men man kommer inte in tillbaka den vägen. Man måste gå runt.» »Inte ens om jag drar upp dig?»

151

»Hoppa nu. Det går mycket snabbare så.»

Johan kände med handen i sin byxficka. Hans telefon låg där och skulle antagligen ramla ut när han landade. Han räckte svärdet och sin telefon till David. Sedan klättrade han ut och hoppade.

På något sätt, han kunde inte rekonstruera det efteråt, lyckades han landa så att foten vek sig bakåt och han föll rakt på sin arm, utan att han hann ta emot sig. Han flög framåt ett par meter, och slog axeln rakt i berget framför gräsmattan, och när han satte sig upprätt stod David redan ovanför honom. »Shit, det där såg våldsamt ut. Hur gick det?»

Johan kände en enorm trötthet och irritation. Just då ville han inget hellre än att slippa se David. Han lutade sig över sina knän och höll ena handen på sin axel. Han stirrade ner i gräset, lutade huvudet så långt mellan knäna att allt blev mörkt. Omsluten av mörkret och den bultande värken i axeln tänkte han att han önskade att han hade varit hemma i Stockholm igen, just nu hatade han Finland och sina idioter till släktingar och den här satans cp-kusinen som betedde sig som om han trodde att livet var en Enid Blyton-roman. »Johan? Kan du gå? Ska jag hämta pappa?»

Johan såg upp och stirrade rakt in i Davids ben. Han sa ingenting. När han försökte röra på sig och stiga upp märkte han hur ont det faktiskt gjorde. Det svindlade, och han fick stå en god stund innan han kunde orientera sig och faktiskt styra stegen rakt fram. De gick långsamt runt den långa muren och upp för kullerstenarna mot öppningen där Ehrensvärds grav låg. Solljuset var nästan vitt och det gjorde Johan trött. Han vågade inte 152

röra sin axel för att känna efter om den överhuvudtaget rörde sig.

När de närmade sig gräsmattan där de suttit kunde Johan se hur Kjell låg böjd över Judy i något slags omfamning. Men det såg inte kärleksfullt ut, tyckte Johan, snarare såg Kjell ut som en val som spolats upp på land och nu försökte rulla ner i havet igen, men som fastnat med magen mot en stock som låg på stranden.

Man kunde inte se något annat än Judys bara ben under Kjells enorma kropp. När David ropade på dem tittade Kjell upp med rufsigt hår men lämnade inte sin plats, fortsatte bara ligga över Judy, som om hon inte var en person utan en madrass.

När de närmade sig började Johan känna sig besvärad och yr.

Han ville inte berätta vad som hänt. Men det behövde han inte heller, eftersom David gjorde det. »Det såg sjukt våldsamt ut, han flög säkert två meter», fyllde David fascinerat i efter att han berättat att Johan tappat balansen precis innan han skulle hoppa ut genom gluggen med påföljden att han rasat rakt framåt mot en sten.

Judy och Kjell tittade på dem båda, och det enda Johan kunde tänka medan han ansträngde sig för att hålla sig upprätt, var att Judys kjol hade åkt upp så att man kunde se skymten av hennes trosor under.

Sedan svimmade han.

När han vaknade såg han blå himmel. Judys ansikte svävade ovanför honom, hon hade en bekymrad min, precis som på fotografiet i albumet. »Jojo?» frågade hon.

153