9789127142145

ERIK WIJK

Foto: Sofia Runarsdotter

är författare. Han har skrivit ett tiotal böcker i skilda ämnen och har ett förflutet som tidskriftsredaktör och förläggare. 2009 utkom boken Allt vi här drömma om, som handlade om hur hans far hoppade av från societetslivet i Göteborg och slutade som grubblande eremit i skogarna i Västergötland.

ULLA WIJK var ”kusinen från landet”, självförsörjande från femtonårsåldern, som gifte sig med arvtagaren till ett världsföretag, ett äktenskap som snart slutade i katastrof. Hon var begåvad men outbildad, charmig men kunde plötsligt dra sig undan. Hon var utan yrkesidentitet, sjuklig och helt okänd i offentligheten men gjorde ett starkt intryck på sina vänner. En kvinna med en ständig känsla av att inte räcka till.

I denna sökande och drabbande bok försöker hennes son Erik Wijk förstå vem Ulla Wijk var och hur hon blev den hon blev. Det är ett försök att pröva en människa mot hennes klassbakgrund och livshistoria, hennes värderingar och ställningstaganden.

Ulla var inte lik någon men hon liknar oss alla.

Omslag: Lotta Kühlhorn & Söner

BARA DE RIKTIGA ORDEN

ERIK WIJK

Kritiken om Allt vi här drömma om:

ERIK WIJK BARA DE RIKTIGA ORDEN

Det blir en extremt känsloladdad men ändå stillsam bok – skriven på en återhållet melankolisk, sökande, trevande, analyserande prosa. En bok som i sin längtan efter svar vänder på varje sten (ibland inte bara en utan flera gånger). En bok som är gripande öppenhjärtig och ibland nästan barnsligt skyddslös.

Per Svensson, Sydsvenskan

Det finns ett mod i Erik Wijks sätt att visa upp det som är skevt och frånstötande, i mötet med pappans tilltagande frånvändhet och brist på verklighetsförankring. Han gör det som hans pappa och släkt aldrig vågade: bejakar det ofärdiga, det ickehomogena.

Magnus Haglund, Göteborgs-Posten

Olof Wijk, den isolerade galningen, får i Allt vi här drömma om ett slags upprättelse. Han framstår som förståelig, mänsklig. Jag tycker att det i sig är vackert.

Om vi kommer en annan människa tillräckligt nära räcker inga epitet för att täcka henne.

Nina Björk, Dagens Nyheter

ISBN 978-91-27-14214-5

9 789127 142145

Wijk_baraderiktiga_r32_org.indd Alla sidor

2015-02-05 10:11

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 2

2015-02-04 17:15

Ma! Ma… Ma! Ma… ma!

9

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 9

2015-02-04 17:15

Oj. Aj! Ja jamla ne.

Mamma!

Ont. Dä!

Jamla ne!

Mamma!

Va e mamma?

Mamma!

Sitta mamma knä.

Mamma blåsa. Dä!

Nu ba. Gå ne.

10

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 10

2015-02-04 17:15

Här bor vi.

Vi bor här i vårat radhus.

Mamma, Katarina och jag.

Kungälv heter det där ute. Alla andra radhus. Backen ner till villorna. Fältet på andra sidan vårat hus. Bakom fältet finns höghusen. Utanför Kungälv ligger Göteborg.

Här inne är hallen. Och nu ser man köket ditåt. Där äter vi.

Största rummet ligger rakt framåt och det är stora rummet med stora matbordet åt ena hållet och soffan åt andra. Där satt morfar när han hälsade på hela julen.

Genom alla fönster ser man trägårn. Där leker vi på sommaren om det är fint väder. Trägårn är omringad av trästaket som man inte ser genom men jag vet att bakom ligger ett radhus som är jättelikt vårat. Jag tror det är tandläkaren som bor där, han är flintis. Åt andra hållet ser man fönstrena till våra egna rum. Först Katarinas, sen mitt och längst bort mammas.

Det är skönt att mitt rum är så nära mammas. Jag springer in till henne om jag drömt otäckt eller bara vill. Mammas säng är stor och hög men jag kommer alltid upp. På dagarna brukar jag följa alla gångar i mönstret på mammas överkast.

Fingertoppen får inte hoppa över någon kant. På nätterna lägger jag mig brevid mamma och suger på tummen.

11

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 11

2015-02-04 17:15

Ute börjar på yttertrappan. Jag har räknat och det är fem steg ner till marken och det är farligt för man kan ramla. En gång skulle jag pröva mammas träskor och det gick bra ända tills jag snubblade och ramlade nerför trappan och slog läppen i trappstegen som är gjorda av jättehård sten. Det gjorde så ont att jag aldrig haft så ont och jag blev rädd för det rann blod, men mamma tröstade mig. Mamma är världens bästa på att trösta. Hon blåser på såren och hon kramas och då känns allt bra igen. Hon ler så att man själv blir glad. Hon kan få mig och Katarina att skratta vad för jobbigt som än har hänt.

Jag vill alltid komma upp i mammas knä. Jag glömmer bort att hennes knän är så spetsiga och hala. Man vickar hela tiden åt ena och andra hållet och till slut vill jag av. Men då har man i alla fall hunnit få en skön kram och snurrat med hennes långa bruna hår.

Ibland går vi ut en bit. I dom större radhusen bor en tant som mamma känner och en gång lekte vi med några barn som bor nere i en villa. Dom hade pingpongbord i källaren men jag fick inte spela för jag kan inte.

Dom jag tycker bäst om är farbror Erik och tant Kerstin­ som bor i höghusen på andra sidan fältet. Jag får bo hos dom ibland, när mamma ska resa bort och Katarina är hos våra kusiner. Tant Kerstin är väldigt snäll och så har dom 12

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 12

2015-02-04 17:15

en pojke som heter Johan och är jättestor så vi kan inte leka men det är spännande att vara i hans rum med affischer och en grammofon som han spelar sin Bitelsskiva­på. Johans pappa bor hemma och är jättestark. Johan får sparka honom i magen hur ofta och hur hårt han vill, det är roligt att se på.

Hunden heter Troll.

Sen kommer jag inte på nåt mer om Kungälv. Utom fästingen som man ser uppe på ett berg när man ska till Göteborg. Eller på väg till pappa.

13

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 13

2015-02-04 17:15

Jag har aldrig tråkigt och jag är aldrig ledsen. Det finns ju inget att vara ledsen för. Jag kan göra illa mig och jag kan bli sjuk, då hostar jag och har snuva, men det går över och så finns ju alltid mamma där med sitt tröstande och sitt skratt.

Ofta prosar hon mig, pruttar med munnen mot min mage, och då kan jag inte låta bli att börja skratta.

Ibland får jag konstiga drömmar. Jag ser ett landskap, jätte­stort och platt, som rör sig mot mig, först jättesakta men sen fortare och fortare, jag åker ner för konstiga backar, eller tunnlar kanske, och sen hamnar jag i det där platta landskapet igen och allt börjar om från början. Om jag vaknar så går jag in till mamma och kryper ihop med henne och då kommer inte drömmen tillbaka.

En gång såg jag Svarte Petter från Kalle Anka på väggen i mörkret, eller om jag sov och drömde alltsammans, jag vet inte, men då tvingade jag mig att vakna på riktigt och så rusade jag in till mamma. Det har bara hänt en gång. Det är nog det värsta jag varit med om. Men det är också allt.

14

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 14

2015-02-04 17:15

De bästa utflykterna är när vi åker till havet för att bada. Då åker vi bort från Kungälv och ut på landet och framme vid havet ligger jättestora stenberg som är runda och går ända ner till vattnet. Mamma kallar det för Rönn­äng.

Men det bästa är att åka bilen. Mamma har håret i hästsvans som hänger framför mig och Katarina i baksätet.­Tant Kerstin eller tant Monika sitter där framme brevid mamma och cigarretterna luktar så gott och alla är glada och vägen går upp och ner och man ser fram emot hur det ska se ut efter varje backe. Äta matsäck. Och på radion­spelar dom den där låten som man blir ännu gladare av.

Jag tror jag tror på sommaren …

Det är så bra melodi och röster men det är konstigt att de sjunger så där om sommaren, att dom tror på den. Jag tycker inte det är svårt att tro på sommaren, den finns ju, ingen kan väl tro något annat. Det är mycket svårare att tro på jultomten och jag råkar veta att det är min morfar som är tomten. Faktiskt tror jag inte på den riktiga tomten och inte på Gud heller. Jag tror inte att mamma tror på Gud heller.

Men jag tror att pappa tror på Gud, annars skulle han väl inte vilja att vi läste aftonbön innan vi somnar.

15

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 15

2015-02-04 17:15

Pappa bor långt borta i ett gult hus som inte är ett radhus.

Och det ligger liksom på landet. Man måste åka bil dit men det finns en tågstation alldeles nära och bland det mest spännande som kan hända när vi är där och tar en promenad, det är att det kommer ett tåg i tunneln. Man hör det långt innan det kommer, först visslar det i skenorna och sen knackar det. Då måste vi gå bort från gruset och stockarna som skenorna ligger på och hålla oss långt borta. Tåget kommer, det dundrar och skakar och vi hör inte vad vi säger.

Annat spännande som kan hända när vi är ute och går med pappa är att hästarna är framme vid den stora gården med de vita staketen. Eller att hallonen är mogna, de växer nästan överallt om man bara tittar noga längs stigen. På vintern finns inga hallon men då är det is på sjön som man kan gå ut på.

Jag brukar frysa om fötterna men det är så spännande och vackert ute på sjön. Pappa har en lång stock i handen som han slår mot isen för att vi ska vara säkra på att isen håller.

Inne hos pappa får Katarina och jag får leka för oss själva men vi har nästan inga leksaker hos pappa. Har vi tur tar pappa fram filmappara­ten och visar en av de båda filmerna.

Det är Kalle Anka och han är jätterolig.

Pappa pratar inte så mycket som mamma men han är snäll. Han lagar annan mat också, den är inte lika god men den är god. Allt kommer från burkar. Eller så gör han smör16

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 16

2015-02-04 17:15

gåsar på hönö­kaka och det är gott. Potatisarna är jättelena när de kommer från burk. Skönt att dra tungan mot dom och så lätta att skära. Om de inte glider iväg.

Vi är inte där så jätteofta och jag vet inte riktigt vad som har hänt. Jag har aldrig sett mamma och pappa tillsammans och vi bor ju jämt hos mamma känns det som. Ändå har pappa två sängar bredvid varandra i sitt sovrum och säger att den ena är mammas. Och i badrummet finns en tandborste och en mugg som också är mammas. Kanske ska mamma flytta dit någon gång. Och han väntar på att den dagen kommer.

Men jag vet inte. Det är lite mystiskt. Pappa bor där i gula huset och vi hälsar på ibland. Mamma och vi bor i radhuset i Kungälv och det är det som är på riktigt.

17

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 17

2015-02-04 17:15

Jag har nog inga riktiga kompisar. Fast jag har ju mamma och Katarina. Katarina är min bästa kompis och mamma min allra bästa. Det räcker för mig.

Ibland träffar jag andra barn och de är oftast snälla men det finns inte så mycket man kan göra tillsammans. Killarna har leksakspistoler eller bilar och dom vill att man ska låtsas köra omkring och så ska det hända grejer men det är inget kul för jag vet ju att det bara är på låtsas. Jag kan inte låtsas att jag gillar att låtsas för det vore att narras. Och flickorna leker med dockor och det är också bara på låtsas men dom behöver jag ändå inte vara med.

I Frankrike var det däremot väldigt kul att träffa barn. Vi åkte dit nyss när jag skulle fylla fem år. Vi fick bo i några rum nära vattnet. Det var nybyggt och inte så många möbler eller människor, det fanns grusplaner med gräsfläckar och blommor bredvid. Men när jag kom ut på gården var det som att jag drog till mig alla barn. Det var för att jag hade så ljust hår, förklarade mamma, som alla kom fram och ville ta i mig. Dom tyckte jag såg så fin och speciell ut. Så började Katarina plocka blommor och strån från grusplanen och stoppa dom på mig. Alla barn tog efter, dom la blommor i mina fickor och bakom örat och bakom hängslena på mina snickarbyxor. Aldrig har så många tyckt om mig.

Vi gjorde många utflykter upp till bergen. Mamma vill 18

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 18

2015-02-04 17:15

mest gå runt och plocka blommor och titta på utsikter. Jag blev för första gången stucken av en geting, det gjorde väldigt ont men gick över sen. Mamma tröstade som vanligt.

Värre var när jag skulle rusa fram mot en mur och hoppa upp och sätta mig, men glömde att hoppa och for rakt in med huvet i stenen.

Det blev ett stort jack och jag blödde förskräckligt men hade faktiskt inte så ont. Men mamma var orolig och ville ha tag i en doktor. Som tur var fanns det en doktor i byn och han var väldigt snäll och han bjöd mig på en klubba.

Jag behövde inte sy ihop såret tyckte han och mamma förklarade att han tyckte jag var modig och själv förstod jag att han kallade mig viking. Det gjorde mig väldigt glad. Det är inte bara Katarina och mamma som vet att jag är snäll.

Efter Frankrike känns det mycket lättare att flytta. Det känns inte skrämmande alls nu när jag vet att främmande barn och vuxna kan vara väldigt snälla. Det blir säkert bra att flytta till Stockholm även om det förstås är väldigt kons­ tigt. Jag vet ju inget om Stockholm utom att där är större än både Göteborg och Kungälv.

19

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 19

2015-02-04 17:15

Jag har börjat i lekskolan. Sjöhästen heter den och ligger i Smedslätten. Själv bor jag på Klövervägen 19 och det ligger i Äppelviken. Men det är inte så långt att gå. Bara förbi grannhuset och så upp för den branta backen mot Borgberget, då kommer man in på baksidan av den jättestora skolan där dom jättestora barnen går. Som tur var har dom inte rast när jag går förbi men jag brukar ändå gå bakom staketet och där på den leriga stigen längs med berget är det som jag först brukar känna att det kommer. Ibland är det kiss och det är värst för då liksom skaver det mot låren hela dagen. Men oftast är det bajs­ korvar och då är det lätt att smita in på lekskolans toalett och skrapa av korvarna med fingrarna, det brukar vara torrt så det inte blir så mycket spår kvar. Mamma har aldrig märkt något.

När jag gått förbi skolan är det bara en gata kvar längs med hyreshusen och så ner för en liten trappa och då är jag framme vid Sjöhästen. Den ligger i en källare under de stora vita husen.

Barnen är inte så snälla som jag trodde. Eller dom flesta är nog snälla men dom elaka är så elaka att det smittar av sig.

Många av dom snälla väljer att vara med dom elaka, dom skrattar när dom elaka är elaka och hjälper dom ofta att göra elaka saker. Andra som är snälla låtsas istället som ingenting, dom tittar bort eller går undan och då märks det inte så 20

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 20

2015-02-04 17:15

mycket att dom är snälla, det är bara när man är ensam med dom som det märks.

Jag undrar om jag är den enda som hatar dom elaka. Jag skulle vilja slå dom så att dom får jätteont och ångrar att dom varit elaka.

Det bästa är när jag och Johan Zachrisson får sitta i ett eget rum. Det är för att vi redan kan läsa och räkna. Då får vi sitta själva och fylla i böcker med siffror eller bokstäver.

Det är det roligaste på Sjöhästen. Annars är det inte så roligt.

Så skönt att komma hem till mamma. Men jag talar inte om hur elaka barnen är för henne, det kan hon ändå inte göra något åt. Och dom skulle slå mig om jag skvallrade. Jag är bara glad att vara hemma och att mamma finns hemma.

Vi bor i ett hus nu och vi har trädgård med äppelträd. Jag har eget rum som är jättestort, jag kan leka på golvet i mitt eget rum. Rita, lägga pussel eller pyssla. Katarinas rum ligger också på övervåningen, på andra sidan badrummet. Där gör hon sina idolalbum med Lasse Lönndahl. Jag har inte hittat någon idol än.

Mamma har träffat en kille som heter Ville. Jag tycker om honom för han är snäll och han är rolig. Han har mustasch och hans bästa kompis Bosse har krulligt hår och ser ut som pappan till Herkules Jonsson. Dom är alltid så roliga och skojar med mig och Katarina som om dom verkligen gillar oss.

Ville är nu min låtsaspappa och det är jättebra.

Det jobbigaste med att vi flyttat till Bromma är att man aldrig går säker. I lekskolan retar dom mig bara för att få höra när jag säger ifrån, dom skrattar åt min göteborgska. Men 21

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 21

2015-02-04 17:15

det gör inte så mycket, det värsta är när vi är ute och någon av dom elaka går på en när ingen fröken ser det. Och om jag går ut i kvarteret är det aldrig någon som ser något så dom elaka kan bråka hur mycket dom vill tills någon vuxen dyker upp. Jag får hela tiden kolla mig omkring så att det inte dyker upp någon elak.

Ofta har jag ont i magen men det går över på kvällen.

Då lägger jag mig i vår nya gula manchestersoffa och så hör jag på han med den bruna och den vita skivan. Lenar Koen heter han. Den musiken är så skön. Han sjunger på engelska men det gör inget. Det är det bästa jag vet att ligga där i soffan och höra gitarren och rösten och veta att när jag somnar så kommer mamma eller Ville att lyfta mig försiktigt och bära upp mig till min säng. Ibland blundar jag och väntar på att bli buren och sen låtsas jag sova ända tills dom lagt mig i sängen och gått iväg. Då har jag inte ont i magen längre.

22

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 22

2015-02-04 17:15

Ibland tycker jag synd om andra barn som inte har min mamma till mamma. Andras mammor är så konstiga och jag skulle aldrig vilja byta med någon.

Kanske är det för att så många barn är dumma eller skrytiga som dom har konstiga mammor. Det hör väl ihop. Men även dom barn jag gillar har konstiga mammor. Många i alla fall. Dom är liksom tillgjorda och min mamma är aldrig tillgjord.

Andras mammor pratar konstigt, dom har alltid bråttom och oftast är dom inte ens hemma. Det värsta är att dom är sminkade. Massa blått och rött runt om i ansiktet. En del har också färg i håret. Eller krullar håret med maskiner. Man ser dom liksom inte. Mamma har aldrig smink och hon skulle aldrig färga eller krulla sitt långa mörka hår. Jag tror att andra mammor gör sånt där för att dom inte är riktiga, dom försöker liksom klä ut sig. Och dom är inte så snälla som mamma.

Det är väl det dom försöker dölja, särskilt när dom skrattar så där högt och gnissligt. Väldigt tillgjort.

Jag tycker synd om dom barnen för man märker att dom inte kan krypa upp hos sina mammor och veta att ingen har några hemligheter och att man förstår precis allt och att vad man än gör eller säger så tycker mamma om en.

Sån mamma borde alla ha!

23

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 23

2015-02-04 17:15

Mamma har ordnat så att jag kan byta skola. Det var inte min idé, jag tänkte inte på att jag inte trivdes i första klass, jag tänkte att det är väl så här det är i skolan.

Ingenting att göra åt.

Varje rast sprang killarna ner på fotbollsplanen där ingen lärare nånsin kan se vad som händer. Det var inte säkert att just jag behövde slåss den rasten. Men jag kunde aldrig veta.

Och så kunde jag inte låta bli själv heller. När jag såg en elak kille slå någon som inte gjort nåt, eller som var mindre än han, då måste jag bara stoppa den elaka. Inte för att vara snäll mot den som var oskyldig utan för att jag blev så arg på den som var så dum och orättvis. Dom där elaka typerna som bara vill göra andra ledsna och som till och med ler och skrattar när dom gör det. Jag är tvungen att hoppa på dom, det spelar ingen roll om dom går i tvåan eller trean. Det är nästan bara bra, för då kan ingen säga att det var jag som var feg och elak. Ibland säger någon till någon annan efteråt att han Erik är galen, han hoppade på Kostis i trean! Då känns det lite skönt.

Det roligaste i ettan var att räkna matte. Johan och jag tävlade om vem som kom först. Först att räkna ut vanliga boken. Sen att räkna ut Stjärna. Och sen att bli klar med extrauppgifterna.

Det var det som mamma reagerade på. Hon hade pratat 24

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 24

2015-02-04 17:15

med Ulla-Britta, min fröken, och fröken hade sagt att det var jobbigt med mig som var så himla snabb och måste få nya saker att göra hela tiden.

En sån lärare ville mamma inte att jag skulle ha. Så hon ordnade att jag fick komma till Höglandsskolan. En liten skola där alla är snälla mot varandra.

Jag vet inte om barnen är så mycket snällare här i nya skolan. Det finns alltid elaka barn, skrytiga barn, såna som slåss eller såna som är så där listigt elaka så att dom inte ska åka fast.

Det där ser inte dom vuxna för barnen gör sig till så fort det kommer en vuxen i närheten. Man måste klara sig själv.

Och det försöker jag göra.

Jag trivs i alla fall mycket bättre i nya skolan. Här går Paula i min klass, med sitt jättelånga lockiga ljusa hår, som jag nog är kär i. Jag skulle gå på hennes fölsedagsskiva men jag blev så himla himla nervös när jag närmade mig. Hon skulle ju förstå och alla skulle se det. Så jag la presenten i hennes brevlåda och sprang iväg det fortaste jag kunde innan någon hann se mig. Tror jag.

Men det bästa med nya skolan är att fröken inte är en tant. Min nya fröken är jätte­snäll och hon sa till mamma att hon tyckte om att hitta på extrauppgifter till mig.

Jag saknar Johan förstås, min bästis, fast vi ses ju ofta efter skolan. Och i nya klassen har jag upptäckt Christer, han är snäll och svansar inte efter de andra och går på allt dumt. Jag tror det blir en bra kompis.

Så det var bra att mamma bytte skola åt mig. Hon vet vad jag behöver fast jag inte vet det själv! Hon är duktig på att göra åt.

25

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 25

2015-02-04 17:15

Jag har bestämt mig för att aldrig narras. Mamma säger det ofta. Erik, du får inte narras. Och jag tror att hon har rätt, att det bästa är att inte göra det. Mamma har också en kuslig förmåga att se om man narras, hon märker det direkt, ser det på ögonen. Och jag ser på hennes ögon att hon vet. Så det är ju ingen idé då, att narras.

Men det gäller inte bara mamma, jag har bestämt mig för att aldrig ljuga för någon alls. Många kompisar gör ju det, ljuger åt höger och åt vänster, hela tiden eller åtminstone så fort dom tror att dom kan vinna något på det. För att få mer godis, för att slippa göra något, för att skryta om något, eller impa på tjejer, skylla ifrån sig och massa andra saker.

Dom tror att det lönar sig men det tror inte jag. För till slut så kommer det fram att dom ljugit. Börjar man ljuga om en sak så måste man sedan fortsätta ljuga om det och sen gäller det att hålla reda på vilka man ljugit för och vilka man talat sanning för och se till att de aldrig träffas och inte pratar om den sak man ljugit om. Den som talar osanning är ständigt nervös för att lögnen ska komma fram. Eller sanningen. Det blir som en mardröm.

Det är därför jag har bestämt mig för att aldrig ljuga. Det blir enklast så. Det är som att vara snäll. Snällheten kanske inte är så tuff men till slut vinner dom snälla ändå när alla förstått vem som verkligen var snäll.

26

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 26

2015-02-04 17:15

Ibland, eller jättesällan, verkligen sällan, kan jag bli ledsen på mamma för att hon inte är snäll eller för att hon lurar mig.

Det värsta är om hon berättar en hemlighet för andra.

Som när hon berättade för Paulas mamma att, ja, Erik är visst kär i Paula. Jag stod bredvid och hon rufsade i mitt hår samtidigt som hon sa det. Jag blev så arg så att jag kunnat bita henne i handen. Som tur var fanns inte Paula i närheten men ändå. Hur kunde hon?

Mamma märkte att jag blev besviken och efteråt sa hon att hon inte menat att göra mig ledsen, hon ville bara hjälpa till. Men nu ångrade hon att hon berättat min hemlighet.

Och så log hon så där varmt som bara hon kan. Hon petade mig i magen också. Och pussade mig på kinderna och då passade hon på att prosa mig på halsen.

Jag kunde inte låta bli att börja skratta och det kändes så skönt att vi var vänner igen men egentligen ville jag inte skratta. Inte än. Jag ville vara arg på henne ett slag. Att hon skulle känna att det var en jättegrej att hon berättat min hemlighet. Men hon fick mig att skratta lika snabbt som vanligt. Ett sånt där skratt som känns i magen, där känslorna rusar runt runt, och det arga försöker brottas med det glada men förlorar direkt eftersom mamma fixat fram det glada.

Det är skönt att vara sams. Det är det bästa. Men jag vet inte. Jag ville ju vara arg ett tag.

27

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 27

2015-02-04 17:15

Mina klasskamrater är så barnsliga. Eller korkade. Jag vet inte vad jag ska tro.

Bara för att någon på ett stort klädföretag bestämt att det ska sys ett stort ”V” framtill på alla byxor så måste alla ha såna byxor. De kan, vill, vågar inte tänka själva. Eller så tror de att en tröja blir bättre om den har ett litet krokodilmärke på sig.

Jag hatar Gul & Blå och V-jeans och alla de där märkena som alla ska ha. Det är bara skryt för alla vet att det kostar mycket att köpa dem. Att betala kanske hundra kronor extra bara för att det ska vara ett visst märke det är så himla korkat. Och barnsligt.

Jag är nöjd över att gå i mina vanliga kläder, gamla kläder som mamma fått eller hittat på en loppmarknad. När jag har dem så vet jag att vi inte har slösat på pengar, och mamma har inte råd med något extra, men så visar jag också att jag kan och vågar tänka själv. Att jag inte är lurad av några klädchefer.

Det är samma sak med musik. Mina klasskamrater säger att man måste välja mellan David Bowie och Alice Cooper. Vem håller du på, va, välj nu!

För mig är det väldigt konstigt att två riktigt dumma artister – så tillgjorda som man kan bli med allt smink och fåniga 28

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 28

2015-02-04 17:15

påhitt på scenen – plötsligt en dag för varenda kotte i klass fyra i Höglandsskolan är det enda som de lyssnar på, att av all världens musik från Mozart och Beethoven fram till idag så tycker alla att det bara är Bowie och Alice Cooper som är bra.

Ingen vågar tänka själv, alla bara följer varandra. Det är sorgligt faktiskt.

Mamma gillar när jag sätter på musik hemma. Just nu blir det mest Schuberts ofullbordade eller de där indianflöjterna från min första skiva. Ibland är jag orolig att störa henne, om hon vilar eller är sjuk, och det är rätt ofta hon är det. Då tänker jag att jag måste vara försiktig med musiken, kanske låta bli eller i varje fall inte sätta på så högt.

Då kan jag höra hennes röst från sovrummet.

– Det är så trevligt när du sätter på musik, Erik. Höj gärna!

29

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 29

2015-02-04 17:15

Pappa har skrivit och vill träffa mig och Katarina.

Mamma berättade det igår. Både hon och Katarina såg oroliga ut. Och jag tycker också det känns jättekonstigt.

Vad vill han egentligen? Var jag fem eller sex när jag sist såg honom? I så fall är det fem eller sex år sedan. Halva mitt liv.

Jag minns honom förstås. Promenaderna i Aspen. Det gula huset. Tågtunneln och hallonen. Men det är så länge sen och mamma verkar så rädd för honom så det känns läskigt om vi skulle ses nu plötsligt. Mamma säger att han dessutom har flyttat och nu bor långt inne i skogen helt för sig själv utan grannar.

Och så har jag ju Ville. Snälla Ville. Jag behöver ingen riktig pappa.

Mamma säger att vi måste skriva själva. Annars kommer han att tro att mamma hittar på. Vi måste själva berätta att vi inte vill träffa honom.

Det är det enda att göra. Vi har inget val. Jag får sätta mig ner och skriva det där brevet.

Jag använder mitt glada brevpapper och ritar dit en extra gubbe som ler. Vill ju inte vara elak mot min pappa. Och för säkerhets skull skriver jag att jag inte minns honom. Det gör 30

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 30

2015-02-04 17:15

jag ju men om han tror att jag inte minns honom så förstår han bättre att det inte är någon idé att träffas.

Det är ju det där med att aldrig narras. Så det känns inte helt bra. Men jag tycker inte att jag ljuger så mycket för det är ju så väldigt länge sedan och allt flyter ju ihop, det är nästan som att jag inte minns honom. Och det där om att jag inte vill träffa honom, jag är inte så säker själv, men om jag inte minns honom så hänger det ju ihop. Lättare för honom då.

Eftersom mamma verkligen inte vill narras har hon visat mig brevet från pappa. För han skriver i det att han inte tror att jag är hans son på riktigt! Och så skriver han att det bästa vore att mamma medger att jag inte är hans son och sen förklarar för mig hur det verkligen ligger till.

Och nu har mamma förklarat. Att det faktiskt är pappa som är min pappa. Att det inte finns någon annan som skulle kunna vara det. Men att hon själv faktiskt tycker att det var ett mirakel att jag blev till.

Mamma och pappa hade nämligen slutat göra det där som vuxna gör när de blir med barn. För pappa hade redan blivit så konstig och de pratade knappt med varandra efter att Katarina föddes. Men så en enda gång hade dom gjort det där med varandra. Men det borde ändå inte ha blivit barn eftersom mamma hade någon grej som gör att man inte kan bli med barn.

Och ändå kom jag till slut.

Mamma trodde att jag var ett under. På riktigt. Ett mirakel. Att jag var en ny Jesus.

Och mamma blev så himla glad för mig. Jag var så snäll och go. Aldrig att jag skrek eller klagade. Det enda var att 31

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 31

2015-02-04 17:15

hon fick nypa mig i örat för att jag skulle fortsätta dricka välling, för jag ville bara somna om. Och när hon nöp mig så log jag bara och fortsatte äta tills jag somnade igen. Till skillnad från Katarina som var kolikbarn så skrek jag aldrig.

Så när mamma hade det som värst med pappa, då var jag hennes största tröst. Hennes enda tröst. Det som fick henne att orka fortsätta.

Kanske är det därför som vi tycker så mycket om varandra.­

32

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 32

2015-02-04 17:15

Igår natt hände något som jag inte riktigt kan förklara. Jag tror inte att jag hade en mardröm men jag vaknade och var lite orolig. Och magknip så där som jag annars har mest på eftermiddagen. Men nu var det mitt i natten så det vore skönt att krypa ner hos mamma.

Jag smög nerför trappan och in i hennes sovrum. Det var redan gryningsljust i rummet. Jag lyfte på täcket och mamma la sig tillrätta och mumlade något. Så där välkomnande som hon brukar.

Men jag kände direkt att det inte var bekvämt. Det kändes inte mjukt och varmt som det brukar. Och mina smalben skavde trots pyjamastyget mot hennes smalben och knotiga knän. Det var inte skönt alls.

Jag försökte ett tag men insåg att det inte skulle gå. Jag vet inte varför men jag kände så klart och tydligt att det här med att krypa ner hos mamma aldrig kommer att vara bekvämt igen. Och kanske ännu konstigare var att det inte kändes särskilt sorgligt.

Jag kom att tänka på mammas stora filter med snöre som ibland ligger kvar i toalettstolen med röda strimmor i vattnet. Hur det då luktar så fränt, som av järn man filat på i slöjden, och ibland blir ganska äckligt, särskilt när det blandar sig med gamla cigarettfimpar. Det är konstigt att

33

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 33

2015-02-04 17:15

mamma, som är så noga och renlig med allt annat, att hon kan lämna efter sig sånt där.

Jag låg klarvaken så länge som det behövdes för att inte såra henne men sen smög jag tillbaka upp till mitt rum och min säng där jag kunde sträcka ut mig precis som jag ville.

34

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 34

2015-02-04 17:15

Nu i sjuan får vi betyg igen. Precis som i fyran. Det är roligt med betyg, även om jag inte skulle få femma i alla ämnen.

Dels är det roligt att slå de där moderatgossarna som ska ta över pappas firma och är så piskade och kämpar så för att bli bäst men aldrig kommer komma ikapp mig trots att jag inte behöver kämpa alls. Och sen gillar ju lärarna mig, det är som att jag har lättare med dem än med många klasskamrater och jag blir ju hellre omtyckt och respekterad av vuxna lärare än av barnsliga och dumma jämn­åriga.

Sen blir mamma glad också. Även om hon aldrig pressar mig i skolarbetet. Aldrig förhör mig eller har någon som helst koll på läxor eller vad vi håller på med. Hon skulle ändå inte hänga med i de flesta ämnen, särskilt inte matte, och jag behöver ingen hjälp med läxorna. De har jag redan gjort på lektionerna.

Att jag är duktig i skolan ger mig en del respekt från klasskamraterna. De fattar att jag är rätt smart och det gör dem i alla fall lite osäkra, de ger sig inte på mig hur som helst.

Samtidigt känns det väldigt orättvist att jag som är mycket mognare på många viktiga områden blir behandlad som jag vore barnsligare än de flesta andra.

Bara för att jag är lite mindre än de andra, bara för att jag inte fått hår runt snoppen eller basröst så räknas jag inte 35

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 35

2015-02-04 17:15

riktigt. Ingen ser upp till mig, ingen ser mig på riktigt, särskilt inte tjejerna som nu tycker att de är så himla stora och vuxna.

Men jag tror jag vet vad det handlar om. Det handlar nog inte så mycket om att jag är lite efter rent fysiskt. Det handlar om att jag är för snäll.

Alla som anses tuffa, som tjejerna flirtar med och fnissar runt, de anses ju tuffa helt enkelt för att de är mer hänsynslösa än andra. De bryr sig inte så mycket, de roffar åt sig utan att tänka på andra. De är egoistiska och flinar åt dem som får lida för det.

Och så är det de som anses värda att ha!

Det är så orättvist att jag inte vet vad.

Nyss sa jag till mamma att det inte är några tjejer som gillar mig. Jag brukar inte prata om sånt men nu slapp det ur mig och det kändes faktiskt skönt att medge detta, att det plågar mig. Den där känslan när man är sanningsenlig och uppriktig, det är lite svårt och nervöst innan man sagt vad man tänker, men en skön befrielse när det är sagt. Sanningen är alltid det bästa även om man ibland drar sig för den.

Och mamma svarade direkt att det nog inte är sant. Att det säkert fanns tjejer som tyckte om mig men som inte fått chans att visa det. Att de uppskattar mig just för att jag inte är så tuff utan för att jag är som jag är.

Jo, kanske, sa jag då, men jag är ju inte snygg heller. Och liten. De tycker jag ser barnslig ut.

Då svarade mamma att jag visst är snygg. Att jag kommer att bli en riktig hjärtekrossare. Snart. Jag kommer få se.

36

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 36

2015-02-04 17:15

Jag tror mamma överdriver. Snygg är jag ju inte. Men det kändes ändå skönt att höra. Och jag tror att hon har rätt i att det kommer bli annorlunda när jag blir äldre. Då kommer de se mig och uppskatta mig. Så måste det bli.

37

Wijk Riktiga orden, slutfil 4 feb.indd 37

2015-02-04 17:15

ERIK WIJK

Foto: Sofia Runarsdotter

är författare. Han har skrivit ett tiotal böcker i skilda ämnen och har ett förflutet som tidskriftsredaktör och förläggare. 2009 utkom boken Allt vi här drömma om, som handlade om hur hans far hoppade av från societetslivet i Göteborg och slutade som grubblande eremit i skogarna i Västergötland.

ULLA WIJK var ”kusinen från landet”, självförsörjande från femtonårsåldern, som gifte sig med arvtagaren till ett världsföretag, ett äktenskap som snart slutade i katastrof. Hon var begåvad men outbildad, charmig men kunde plötsligt dra sig undan. Hon var utan yrkesidentitet, sjuklig och helt okänd i offentligheten men gjorde ett starkt intryck på sina vänner. En kvinna med en ständig känsla av att inte räcka till.

I denna sökande och drabbande bok försöker hennes son Erik Wijk förstå vem Ulla Wijk var och hur hon blev den hon blev. Det är ett försök att pröva en människa mot hennes klassbakgrund och livshistoria, hennes värderingar och ställningstaganden.

Ulla var inte lik någon men hon liknar oss alla.

Omslag: Lotta Kühlhorn & Söner

BARA DE RIKTIGA ORDEN

ERIK WIJK

Kritiken om Allt vi här drömma om:

ERIK WIJK BARA DE RIKTIGA ORDEN

Det blir en extremt känsloladdad men ändå stillsam bok – skriven på en återhållet melankolisk, sökande, trevande, analyserande prosa. En bok som i sin längtan efter svar vänder på varje sten (ibland inte bara en utan flera gånger). En bok som är gripande öppenhjärtig och ibland nästan barnsligt skyddslös.

Per Svensson, Sydsvenskan

Det finns ett mod i Erik Wijks sätt att visa upp det som är skevt och frånstötande, i mötet med pappans tilltagande frånvändhet och brist på verklighetsförankring. Han gör det som hans pappa och släkt aldrig vågade: bejakar det ofärdiga, det ickehomogena.

Magnus Haglund, Göteborgs-Posten

Olof Wijk, den isolerade galningen, får i Allt vi här drömma om ett slags upprättelse. Han framstår som förståelig, mänsklig. Jag tycker att det i sig är vackert.

Om vi kommer en annan människa tillräckligt nära räcker inga epitet för att täcka henne.

Nina Björk, Dagens Nyheter

ISBN 978-91-27-14214-5

9 789127 142145

Wijk_baraderiktiga_r32_org.indd Alla sidor

2015-02-05 10:11