Page 1

fĂśrord

1

Christer Winberg VarfÜr skriver vi inte historiska romaner i stället?


2

fรถrord


förord

CHRISTER WINBERG Varför skriver vi inte historiska romaner i stället? Texter i urval 1980–2005

3


4

förord

kopieringsförbud Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt bonus-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller bonus-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Tryckningen har bekostats av Per Lindecrantz fond och Institutionen för historiska studier, Göteborgs Universitet.

Christer Winberg Varför skriver vi inte historiska romaner istället? Texter i urval 1980–2005 © 2010. Christer Winberg © 2010. Bokförlaget Daidalos AB, Göteborg Redaktionskommitté: Christer Ahlberger, Jan Christensen och Martin Linde Omslag: Per Sjödén Tryck: Bording, Borås isbn: 97-891-7173-319-1 Bokförlaget Daidalos AB, Göteborg, tel. 031-42 20 45 www.daidalos.se — kundservice@daidalos.se


5

förord

Innehåll Förord av Jan Christensen och Martin Linde

7

Att formulera problem. Några egna erfarenheter

15

del 1: bondesamhälle i förändring En annan väg till det moderna samhället: den svenska bondeklassens uppryckning

29

Familj och jord i tre västgötasocknar

53

Jord och släkt i Sverige under 500 år

97

Biologi, medvetet handlande och struktur. En studie i amning, spädbarnsdödlighet och fruktsamhet i två västsvenska samhällen

111

del 2: arbetarrörelsens historia Vem blev industriarbetare?

145

Patriarker i kvinnoförbund. Textilarbetarförbundets kvinnosyn

167

Tingstens idékritik och den tidiga svenska socialdemokratin

193


6

förord

del 3: regionala kulturmönster Innovationsspridning och kulturgränser. ”Flodströmlinjen” som exempel

221

Älvsborgs län under nyare tid

247

Kyrksamhet och samhällsliv

281

del 4: historia som vetenskap Några anteckningar om historisk antropologi

295

Varför skriver vi inte historiska romaner istället? Ett debattinlägg om historikerns förhållande till verkligheten

331

Nyhistorism och postmodernism i dagens svenska historieskrivning

349

Funktionalistiska teorier i svensk historisk forskning

371


förord

7

Förord Från disputationen 1975 till sin alltför tidiga bortgång 2008 måste Christer Winberg räknas som en av de främsta företrädarna för den svenska historievetenskapen. Avhandlingen, Folkökning och proletarisering, analyserar de sociala processer som gav upphov till en agrar underklass på den svenska landsbygden under 1800-talet. Detta förstlingsverk var nyskapande såväl i ämnesval som i metod och vunna resultat. Samma kombination av logisk stringens, teoretisk medvetenhet och rik empiri gav sig till känna i de monografier som följde. Först Grenverket från 1985, en inträngande studie av hur bördsrätten till jorden omvandlades under 1600- och 1700-talen. Den individualisering av jordägandet som blev resultatet var en väsentlig förutsättning för den agrara revolutionen och indirekt för industrisamhällets uppkomst. Fabriksfolket (1989), problematiserar arbetarrörelsens relativt sena genombrott i den schartauanskt präglade Sjuhäradsbygden vid 1900-talets början. I Hur Västsverige blev västsvenskt (2000) analyseras regionala kulturmönster, i synnerhet den västsvenska särartens uppkomst och utveckling. Winbergs sista monografi, Amerikabåtarna (2007), var resultatet av ett i barndomen rotat intresse för Göteborgs sjöfart. Boken behandlar Svenska Amerika Linjen, från emigrationens tidevarv fram till turisterans kryssningstrafik. Skildringen av livet ombord på fartygen kopplas här till den nationella självbildens förändringar. Till detta kommer en rad uppsatser i skilda ämnen, bland annat viktiga debattinlägg om historia som teori och vetenskap. Utspridda i tidskrifter och antologier har de inte varit lika tillgängliga som monografierna. Det har därför känts angeläget att samla dem i en volym som kan komma en bredare läsekrets till godo. Under Christer Winbergs formativa år förändrades historieämnet i grunden. Såväl vad gäller frågeställningar som metod och teori


8

förord

kom man under 1960- och 70-talen att introducera andra normer än de tidigare gängse. För att rätt bedöma Winbergs insats måste man därför beakta den akademiska historiedisciplinens utveckling i ett längre tidsperspektiv. Under 1800-talet hade forskningen om det förflutna successivt professionaliserats och fått en mer vetenskaplig prägel. Impulserna kom främst från Tyskland, närmare bestämt från den skola som förknippas med Leopold von Rankes namn. Svenska historiker som exempelvis Harald Hjärne och K G Westman ingick i denna tradition, som förutom källkritisk medvetenhet kännetecknades av ett starkt intresse för statsmaktens institutioner och företrädare. Inte minst utrikespolitiken var ett populärt forskningsfält. Historiesynen härbärgerade, mer eller mindre uttalat, nationalistiska och konservativa värderingar. Just på denna punkt kom från 1910-talet och framåt den uppsaliensiska Hjärnetraditionen att utmanas av Lauritz och Curt Weibull. De bägge bröderna blev upphovsmän till en skolbildning som gick till angrepp mot den konservativt-idealistiska forskningen och dess storsvenska nationalism. Detta kom i hög grad att prägla deras nytolkningar av olika skeenden i det förflutna. Bröderna Weibull lanserade sig som föredömligt källkritiska vetenskapsmän. Värderingar och ställningstaganden i historieskrivningen bannlystes. Emellertid levde de inte alltid som de lärde. Deras egen forskning vilade i själva verket på en rad dolda antaganden, vilka implicerade skandinavistiskt-liberala värderingar. Någon avgörande kursändring för historievetenskapen representerade bröderna inte; i stort sett hade de samma inriktning på politisk händelsehistoria som sina antagonister. Icke desto mindre var de framgångsrika i sina strävanden. Om Hjärneskolans nederlag vittnar utnämningen 1942 av Erik Lönnroth, Curt Weibulls elev, till professor i historia i Uppsala. Den Weibullska skolans hegemoni skulle emellertid inte bli långvarig. Efter andra världskriget blev samhällsdebatten framtidsinriktad snarare än tillbakablickande. Snabba tekniska, vetenskapliga och sociala framsteg gjorde att det historiska perspektivet tedde sig mindre angeläget. På 1960-talet stod det klart att historia inte längre var det humanvetenskapliga nyckelämnet. Hög prestige åtnjöt däremot samhällsvetenskaperna (nationalekonomi, sociologi, kriminologi etc), vilka syntes vara förbundna med den sociala


förord

9

ingenjörskonsten. Att flertalet historiker sysslade med äldre epoker accentuerade den bristande samtidsrelevansen. Därmed inte sagt att deras vetenskap helt saknade förmåga att utvecklas. Under 1940och 50-talet hade somliga historiker börjat distansera sig från bröderna Weibulls inriktning på politiska händelser. Erik Lönnroth, Sven A Nilsson och andra förde då in forskningen på mer strukturella frågor, framför allt maktförhållandet mellan stat och samhälle. Alltjämt var det dock statslivet och den politiska sfären som tilldrog sig det huvudsakliga intresset. Så småningom spred sig insikten att ämnet var i starkt behov av förnyelse. Christer Winberg började läsa historia vid universitetet i Göteborg en bit in på 1960-talet. Den institution där han så småningom blev doktorand var synnerligen weibulliansk; det var här Curt Weibull hade varit stationerad som professor 1927–1953. Efterträdaren på posten blev Erik Lönnroth, som var verksam där fram till pensioneringen 1977. I denna forskningsmiljö kom Winberg att inta en synnerligen självständig position. Han anslöt sig till den socialhistoriska strömning som bröt med den weibullska upptagenheten av statslivet och politiken. Här var han i samklang med sin handledare Gunnar Qvist, som var pionjär inom det nya och växande forskningsfältet kvinnohistoria. Winberg deltog i Qvists kvinnohistoriska seminarier och lade fram sina uppsatser där. Parallellt med avhandlingsarbetet verkade han som arkivarie vid landsarkivet i Göteborg 1964–1977, något som gav honom en djup förtrogenhet med allehanda källmaterial. En artikel som under studieåren gjorde stort intryck på Winberg var Stefan Björklunds Dikt och vetande i historieskrivningen, publicerad i Scandia 1965. Den blev startskottet till en omfattande och flerårig debatt om historievetenskapens grundvalar. Björklund framhöll i artikeln behovet av större teoretisk medvetenhet och knöt därvid an till filosofen Carl G Hempels naturvetenskapligt inspirerade modell för positivistisk historieskrivning. Dess innebörd är att historiska skeenden bör förklaras med hänvisning till generella lagar. Trots sina vetenskapliga anspråk hade Weibullskolan i alltför ringa grad reflekterat över forskningsprocessen, menade Björklund. Även om källor och fakta granskades enligt konstens alla regler så vilade det något godtyckligt över tolkningsmomentet, rekonstruktionen


10

förord

av de historiska skeendena. Här fanns bara vaga metodfunderingar, som till exempel Curt Weibulls rekommendation att följa ”en sträng logiks strängaste lagar”. Björklund efterlyste en mer positivistisk – i betydelsen laganvändande, generaliserande – forskning. Debatten kom att mynna ut i, eller sammanfalla med, en djupgående nyorientering inom historieämnet. I stället för politiska händelser kom man att intressera sig för sociala processer och system, i stället för ledande statsmän trädde nu de breda folklagren i förgrunden. Samtidigt kom teorier, inlånade från samhällsvetenskaperna, allt oftare till användning i analyserna. Därmed blev forskningen också mycket mer påverkad av internationella influenser. Utan tvivel var det fråga om en horisontvidgande förnyelse av historievetenskapen. Förändringen kom dock att få en delvis annan inriktning än vad Björklund tänkt sig. Lagbundenheter i naturvetenskapens strikta mening låter sig helt enkelt inte upptäckas i historien. Det växande teoriintresset ledde i stället till att historikerna påverkades av tankegods som kunde ligga långt från den renodlade positivismens ideal, särskilt marxismen. Historieämnets kursändring sammanföll med en radikalisering av samhällsklimatet. I slutet av 1960-talet utbröt ett antiauktoritärt uppror, såväl i Sverige som i andra länder, med udden riktad mot allsköns sociala hierarkier. Resterna av det gamla överhetssamhället ifrågasattes. Radikalismen innebar också ett uppsving för internationell solidaritet. Vindarna från avkoloniseringen nådde Västerlandet och ledde till vad man kan kalla för upptäckten av tredje världen. Det polariserade kallakrigstänkandet som så starkt hade präglat 1950-talet – den fria världen i Väst kontra den totalitära ondskan i Öst – sprack sönder. Som bekant var USA:s angreppskrig mot Vietnam en katalysator i detta skeende. I det nya samhällsklimatet uppfattades marxismen som fruktbar, också i vetenskapliga sammanhang. Av betydelse för Winbergs utveckling blev särskilt debatten om bistånd och överbefolkning i tredje världen. Långt senare påpekade Winberg att hans avhandling – en undersökning om demografiska mönster i ett förindustriellt samhälle – djupast sett handlar om tredje världen (s 17 nedan). Överhuvudtaget var intresset för historia starkt inom delar av 68-vänstern. Om detta vittnar bland annat tidskriften Folkets historia, där Winberg ibland


förord

11

publicerade sig. 1994 skrev han exempelvis en dödsruna över den marxistiske historikern Per Nyström. Folkökning och proletarisering från 1975 brukar räknas som en av de första historiematerialistiska avhandlingarna i Sverige. Visserligen finns här inga långa teoretiska utläggningar och hänvisningar till marxismens lärofäder. Men såväl själva ämnesvalet som den konkreta analysen talar sitt tydliga språk. Det som skall undersökas – med utgångspunkt från den svenska landsbygden – är skilsmässan mellan producent och produktionsmedel, d.v.s. precis den process som Marx ägnade ett sådant intresse i sin analys av kapitalismens uppkomst. Av central betydelse är också klassperspektivet; ett av undersökningens resultat är att demografiska mönster varierar mellan olika samhällsklasser. Vad Winberg ytterst strävade efter var, som han senare skrev, att åstadkomma en marxistisk befolkningsteori (se s 17). Det har med jämna mellanrum hävdats, senast av idéhistorikern Svante Nordin, att marxismens genombrott ledde till en ideologiserad och moraliserande historieskrivning. Ett sådant omdöme är på det hela taget djupt missvisande. I själva verket kom marxismen att på ett avgörande sätt berika den historiska vetenskapen genom nya frågeställningar och tidigare oprövade perspektiv. Det som utmärkte forskare som Lars Herlitz, Christer Winberg och Jan Lindegren, för att nämna några av riktningens mer betydande namn, var ambitionen att begripliggöra historiska processer, inte att moralisera. Med hjälp av distinkt formulerade och teoretiskt förankrade frågor ville man förklara samhällets uppbyggnad och förändring i gången tid. Men givetvis finns det exempel på fyrkantig och doktrinär historieskrivning inom den marxistiska traditionen. Christer Winbergs texter tyngs emellertid aldrig av överlastad teoretisk jargong eller enkelspårig determinism. I stället kännetecknas de av en prosa som på ett klart och okonstlat sätt återger komplexiteten i det historiska skeendet. En viktig utgångspunkt är insikten om de sociala intressemotsättningarnas betydelse. Självklar är också ambitionen att klargöra utvecklingens drivkrafter. Att förklara samhällsförändringar uppfattade Winberg som sin främsta uppgift, vare sig det handlade om landbygdens sociala omvandling på 1800-talet, jordägandets


12

förord

individualisering på 1700-talet eller de senaste seklens framväxt av regionala kulturmönster. När Winberg skulle precisera sin vetenskapsfilosofiska ståndpunkt – vilket skedde i artikeln Varför skriver vi inte historiska romaner i stället? (1990) – valde han begreppet teoretisk realism. Det lät sig förenas med en marxistisk hållning men hade också beröringspunkter med positivismen. Gemensamt var det kunskapsrealistiska antagandet att det finns en omvärld som existerar oberoende av betraktaren. Objektiv historisk kunskap är inte bara möjlig att uppnå utan borde även vara varje historieforskares mål, så löd Christer Winbergs credo. På denna punkt förelåg ingen principiell motsättning mellan marxism och positivism. Gemensamt var också sökandet efter regelbundenheter i historien, en strävan efter att se det generella i det enskilda. Den avgörande skiljelinjen, det som fjärmade honom från positivismen, var dess teorifientliga sida. Det gällde särskilt frågan om vad som kan studeras. Medan positivismen endast befattar sig med det direkt iakttagbara, det empiriskt givna, antar den teoretiska realismen, i likhet med en del andra vetenskapsteoretiska riktningar, förekomsten av djupstrukturer under tingens yta. Verkligheten i alla dess dimensioner är inte omedelbart gripbar. Samhällsklasser, för att ta ett talande exempel, är inte ett empiriskt ytfenomen utan en djupkategori som måste friläggas genom analys. Sådana antaganden ryms inte i det positivistiska programmet. Winberg var naturligtvis ett barn av sin tid, inte bara under 1960och 70-talen utan också senare. Inom den svenska forskningen kom under 1980-talet en reaktion mot det föregående årtiondets kvantifierande, positivistiskt anstrukna historieskrivning, och man började intressera sig mer för de historiska aktörernas livsvärld och tänkesätt. Den franska Annalesskolan blev en inspirationskälla för det som nu kom att kallas mentalitetshistoria eller historisk antropologi. Winbergs arbete från 1989, Fabriksfolket, är i så måtto ett tecken i tiden; där studeras bland annat uppkomsten av de västgötska textilarbetarnas klassmedvetande i början av 1900-talet. Samtidigt vädrade han faror med den mentalitetshistoriska forskningens spekulativa och subjektivistiska sidor, något som kommer till synes i en artikel från 1988, Några anteckningar om historisk antropologi.


förord

13

Med tiden blev Winberg alltmer bekymrad över historieämnets utveckling i Sverige. Alltför ofta tyckte han sig se ett skrammel med onödiga teoretiska begrepp, i värsta fall för att dölja tanketomhet och bristande analys. Det kunde ta sig uttryck i långa referat av tänkare på modet utan direkt relevans för den forskningsuppgift som skulle lösas. Någon teorifientlighet var det dock aldrig fråga om från Winbergs sida; kritiken gällde den ”teoreticism” som tenderar att göra teorin till självändamål. Sådan forskning, menade han, resulterar sällan i ny kunskap utan på sin höjd i nya vinklingar av redan kända sakförhållanden, något Winberg på sitt oefterhärmliga vis brukade kalla ”anemisk historieskrivning”. Minst lika betänklig var för honom den kunskapsrelativism som blev konsekvensen av postmodernismens växande inflytande inom humanvetenskaperna. I ett middagstal med anledning av 65-årsdagen 2007 tackade han dem som genom åren bistått honom i kampen för att den historiska forskningen även fortsättningsvis skall vara sanningssökande. Eller som han skrev i den uppsats som fått låna sin titel till föreliggande antologi: ”Historisk forskning är inte någon hobby som man kan ägna sig åt om man tycker det är trevligare än golf eller frimärkssamling, den bedrivs inte för att vi skall få argument för politiska eller andra åsikter (även om resultaten naturligtvis ofta har politiska implikationer) eller för att ge läsaren nya estetiska eller känslomässiga upplevelser – utan för att ta reda på ’wie es eigentlich gewesen’”. Föreliggande volym innehåller texter från olika skeden av Winbergs karriär. Alla utom en har tidigare publicerats. Historieteoretiska debattinlägg, där han framträder som den orädde polemiker han var, samsas med texter där författaren behandlar mer avgränsade problem och gräver djupt ned i den empiriska myllan. Vi har strävat efter såväl kronologisk som ämnesmässig spridning. Här behandlas så skiftande ämnen som Herbert Tingstens idékritik, släktskapssystem under 1600- och 1700-talen och kvinnosynen i det tidiga 1900-talets fackföreningsrörelse. Den inledande texten från år 2000, tidigare opublicerad, har en lite annan karaktär än de övriga. Här reflekterar Winberg över tillkomsten av sina böcker, och läsaren bereds tillfälle att blicka in i hans forskarverkstad. Sammantaget ger artiklarna en god bild av spännvidden i Christer Winbergs författar-


14

fĂśrord

skap, men ocksĂĽ viktig kunskap om historievetenskapens omvandlingar under 1900-talets senare del och 2000-talets bĂśrjan. Jan Christensen och Martin Linde

9789171733191  

förord 1 förord 2 Varför skriver vi inte historiska romaner i stället? Texter i urval 1980–2005 förord 3 Tryckningen har bekostats av Per Li...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you