9789172995437

UrsUla pOznanski

Thriller

Opal

Tillägnas min far, som älskade skogen, och min faster och farbror, som förvandlade skogen till en speciell plats för oss

Översättningen är gjord med finan­­siellt stöd från ••

Det österrikiska ministeriet för undervisning, konst och kultur

Titeln på den tyska originalutgåvan: Saeculum © 2011 Loewe Verlag GmbH, Bindlach Omslagslayout: Christian Keller Översättning: Christine Bredenkamp Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by CPI-Clausen&Bosse, Leck, Germany 2013 ISBN: 978-91-7299-543-7

Ursula Poznanski

SAECULUM Thriller Översättning Christine Bredenkamp

Opal

Å

h, herregud, så mycket blod!” ”Han dör. Jag tror att han dör.” ”Var är svärdet?” ”Det ligger på trappan.” ”Där kan det inte ligga.” ”Åh, gud, jag vill bara bort härifrån.” ”Ingen säger ett ord om vad som har hänt här, är det klart?” ”Men tänk om han … jag menar, om …” ”Jag tar hand om det. Ingen fara.”

5

B

astian hörde svärden klirra redan på långt håll. Ljuden kom borta från fästningsvallen där trängseln var som störst. Sandra måste ha försvunnit någonstans mitt i den enorma folkmassan, medan han låtit sig distraheras av torkade örter.

Han sköt upp glasögonen i håret och gnuggade sig i ögonen.

Han skulle ha sovit i natt, i stället för att plugga – och inte fanns det kaffe någonstans heller på den här medeltidsmarknaden, bara mjöd, öl och fruktjuicer. Just ja, och kärleksdrycker förstås. Han flinade. Vid boden med häxtillbehör hade Sandra hållit en flakong under näsan på honom, med en irriterande stark vaniljarom. ”En enda klunk och du är min slav för evigt”, hade hon viskat och sneglat på honom från sidan. Strax efter det hade han tappat bort henne, plötsligt var hon bara försvunnen bland alla besökare som strömmade till för att beskåda uppvisningskampen.

Bastian tog på sig glasögonen igen och försökte upptäcka Sandras ljusa lockar i trängseln. ”Letar du efter något?” En fyllig, mörkhårig tjej ställde sig i vägen för honom; hennes långa svarta klänning glittrade i solen. Bastian gissade att hon var tjugotvå år, kanske tjugotre, men hennes ögon var så hårt markerade med kajal att hon antagligen såg äldre ut än hon egentligen var. ”Vill du veta vad ödet och framtiden har att säga dig?” Hon tog utan att tveka tag i hans hand och vände upp handflatan. ”Nej, jag vill veta var min tjejkompis blev av”, sade han medan tjejen förde en kort, sprucken nagel längs hans handlinjer.

6

”Hur ser hon ut?” ”Ungefär lika lång som du, smal, och hon har en medeltida snörlivsklänning på sig. Röd och brun.” ”Åh. Vänta … jag ser något … din kärlekslinje är mycket utpräglad … personen du söker har lockigt, mörkblont hår, eller hur? Gröna ögon. Och … hon heter Sandra.”

Förbluffat drog Bastian åt sig handen. ”Lust att avslöja ditt trick för mig?”

Tjejen betraktade honom allvarligt. ”Inga tricks. Jag känner henne. Hon var här som hastigast och fortsatte sedan bort mot arenan. Kamperna satte just i gång. Gå åt vänster borta vid den lilla muren.” Än en gång tog hon hans hand och betraktade den ingående. Hennes knogar var fulla av mörkblå tecken, dit­ målade eller tatuerade. ”Du kommer att möta något nytt, något stort”, mumlade hon. ”Om du inte är försiktig kommer det att få dig helt ur balans och begrava dig levande.”

Bastian drog åt sig handen och flinade. ”Min fys-tenta. Stort är inte ens förnamnet.”

Tjejen besvarade inte hans leende. ”Jag skämtar inte. Om jag säger något stort, menar jag också något stort. Du bör akta dig. Om du vill kan jag läsa runor för dig, de brukar ge klarhet.”

Jo, säkert. ”Tack, men jag tror att jag har fått tillräckligt med klarhet.” ”Som du vill. Men om du skulle ändra dig är det bara att fråga vem som helst efter mig, alla här vet vem jag är.” Hon tog hans hand ännu en gång, men denna gång för att skaka den. ”Jag heter Doro.” ”Bastian.” ”Jag vet.”

Han log inombords. Doro var den perfekta marknadshäxan med sin hesa röst, de djupt liggande ögonen och ögonbrynen som välvde sig likt feta larver ovanför dem. Han vred loss handen 7

ur hennes grepp som var en smula för hårt för att kännas behagligt. Hon nickade, som om hon inte hade förväntat sig något annat.

Bastian vinkade vänligt och kände sig lättad när han försvann in i folkmassorna igen. Men ett av Doros råd skulle han i alla fall följa, nämligen att ta av åt vänster vid den lilla muren och gå mot kamparenan. Han banade sin väg genom en skock män i kilt med bleka nakna överkroppar. Var det verkligen typiskt medeltid? Det spelade ingen roll, innan kvällningen skulle vårsolen ha hunnit ge dem en rejäl solbränna. Skyll er själva.

Han drog ett djupt andetag och skakade av sig tanken.

Slappna av var mottot. Inte tänka på läkarlinjen för en gångs skull. Det hade han sannerligen gjort sig förtjänt av.

En grupp kvinnor i pråliga hovdamskostymer stod i vägen för honom, han trängde sig förbi dem och svängde av vid den sista marknadsboden. Lite längre fram måste kamparenan ligga. Bastian kisade mot solljuset och just då brakade en liten blond pys i full galopp rakt in i hans ben, uppenbarligen på flykt från sin mamma som ville ta ifrån honom ett träsvärd som han uppenbarligen snott.

Helt otroligt hur mycket folk som hade lockats hit till marknaden. Besökare utan kostym, det vill säga sådana som Bastian själv, såg underligt malplacerade ut i sina jeans, t-shirtar och sneakers mitt bland alla riddare och ädla damer, vikingar och amasoner.

Kamparenan var omgärdad av ett träplank fullt av en massa klängande skrålande ungar, de flesta av dem med träspjut eller träsvärd, och några med stenslungor. Bastian gick i huvudet igenom alla olika ögonskador, som en bra träff med ett av dessa vapen skulle kunna orsaka, men han bromsade sig lika fort. Inte i dag, skärp dig.

Mitt ute på arenan var en svärdskamp i full gång. En kraftig riddare helt i blått värjde sig mot sin mindre, men oerhört 8

kvicke motståndare som attackerade honom både med svärd och sparkar.

Precis intill händelsernas centrum upptäckte Bastian Sandra.

Och än en gång slog det honom hur vacker hon var, särskilt när hon inte visste att hon var iakttagen. Han hade aldrig upplevt henne så avspänd som här på den här marknaden; hon passade in perfekt där hon nu stod längst fram, lite böjd över planket, och följde kampen. Som om hon hörde hemma här.

Då och då bytte hon några ord med åskådaren som stod bredvid henne och som såg ut som en skäggig, långhårig tunna på två ben. Undrar om han också var en av kämparna? Svärdet som hängde i hans breda bälte talade för det, hans kroppshydda emot.

Den blå riddaren fick sin motståndare på fall och kastade sig över honom med rest vapen, men den lille kämpen vräkte sig blixtsnabbt ur farozonen och var med ett kvickt språng på fötter igen. Publiken jublade. ”Bastian! Här är vi!” Sandra hade upptäckt honom och viftade vilt med armarna. ”Kom! Georg och Nathan är snart klara!”

Han ursäktade sig åt höger och vänster medan han trasslade sig fram genom massorna. ”Var har du varit någonstans?” Sandra lade en arm om honom. ”Jag såg dig vid boden med oljetvålarna och sedan var du bara borta.” ”Det var någon som sålde läkeörter alldeles intill och jag var bara tvungen att kolla in det.”

Hon himlade med ögonen i låtsad irritation. ”Det hade jag ju kunnat räkna ut.” Hon vände sig mot tunnan som hade följt deras samtal med ett flin. ”Det här är Bastian, som jag har berättat om. Bastian, det här är Stenis.”

Stenis? Bastian kunde inte rå för att han log. Bautastenis, i så fall, tyckte han för sig själv. ”Var hälsad, ädla främling”, sade bjässen. ”Bliv icke alltför 9

förvånad över mitt märkvärdiga namn, egentligen heter jag Christian Stein. Men förvisso finns det inte en själ som kallar mig så.” Ädla främling? Förvisso? Bastian bytte en blick med Sandra.

Väntade hon sig att han också skulle snacka så?

I nästa stund landade Stenis massiva hand på hans axel. ”Det är lugnt, låt dig inte förvirras av mitt svammel.” ”Okej, bra”, sade Bastian lättat. ”Ledsen, men jag hänger inte riktigt med i det där medeltidssnacket.” ”Det gör inget, man lär sig fort om man måste. Har inte Sandra talat om för dig att du inte behöver betala inträde om du kommer i klädnad?”

Klädnad, ett till sådant där ord. ”Jo, men jag hade ingen … klädnad. Och helt allvarligt, den hade lätt kostat mer än själva inträdet.” ”En klok karl, på min ära”, mumlade Stenis.

Hans blick for mellan Bastian och Sandra. ”Hur länge har ni känt varandra?” Hans blinkning avslöjade att han mer än gärna ville ha detaljer.

Bastian drog förläget handen genom håret. ”Inte så länge.

Några veckor bara.” ”Sex. Alltså … vi har träffats ungefär fyra gånger”, förklarade Sandra glatt. ”Vi lärde känna varandra på universitetet, typ den enda plats där man kan träffa Bastian. Han gräver nästan jämt ner sig i sina böcker och råpluggar. Han har sällan tid att gå ut.” ”Till skillnad från dig, om jag inte missminner mig”, retades Stenis. ”Kom igen, medge att du gick vilse bland läkarstudenterna med flit för att försöka snärja en framtida överläkare.”

Sandra boxade till honom i sidan på skoj. ”Skulle aldrig komma på tanken.” Hon log mot Bastian. ”Men kolla på honom: Vore det inte väldigt synd om en sådan som han slutar som soffpotatis? Jag tyckte att han fick alldeles för lite frisk luft, så jag bestämde att det måste det bli ändring på.”

10

Bastian hoppades att han bara rodnade inombords. Det hon sade lät som om de redan var ett par – inte för att han hade haft något emot det. Absolut inte, snarare tvärtom. Men … än så länge var det inte så. ”Frisk luft?” frågade Stenis och flinade. ”Du menar, riktigt mycket frisk luft?”

Sandra granskade Bastian och såg märkligt road ut. ”Riktigt mycket. Så mycket som man bara kan få.”

Båda skrattade. Bastian hade uppenbarligen missat något.

Antagligen rörde det sig om någon intern medeltidsvits. ”Jamen, då är det väl bara att hoppas att han tål riktigt mycket frisk luft, då”, tyckte Stenis med ett flin.

Folk applåderade runt omkring dem, kampen var över. Riddaren i blå vapenrock – Georg? – kom gående mot Sandra och Stenis och hela han klirrade till för varje steg. ”Var är hon?” flämtade han. Hans blick irrade över åskådarmassorna. ”Är hon inte med er?” ”Nej. Tyvärr”, svarade Sandra. ”Det här är förresten Bastian, som jag berättat om.” Hon bokstavligen knuffade honom mot Georg. ”Kul”, sade han utan att riktigt se på Bastian. ”Ursäkta, men vet ni verkligen inte var Lisbeth är någonstans?” ”Nä”, sade Stenis och nu svepte även han sin blick över området. ”Var hon inte här under kampuppvisningen?” ”Inte vad jag vet. I alla fall inte med oss.”

En känsla av obehag spred sig över Georgs ansikte. ”Var såg ni henne senast?” ”För två timmar sedan stod hon vid armborstboden och visade ett gäng ungar hur man laddar pilarna rätt”, sade Stenis. ”Efter det har jag inte sett henne.”

Kisande spejade Georg åt alla håll, svor tyst för sig själv och stormade därifrån utan att säga ett ord.

11

”Vad var det där?” Förbluffat såg Bastian först på Sandra, sedan på Stenis. ”Varför verkade han så nervös?”

Sandra ryckte på axlarna. ”Det är Georg. När det handlar om Lisbeth har han värsta kontrollmanin.” ”Inte undra på.” Stenis bet av en bit bröd och borstade bort några smulor från sin munkkåpa. ”Det kommer du att förstå så snart du ser Lisbeth. Jag tror att han går omkring med en konstant rädsla för att någon skulle kunna sno henne ifrån honom.” Han skrattade. ”Fatta vilken stress! Då mår ju sådana som du och jag bättre, eller hur, Sandra?”

Skuggan som gled in över Sandras ansikte försvann så fort att Bastian inte kunde vara säker på att han faktiskt hade skymtat den över huvud taget. ”Hur som helst skulle jag inte vilja byta med Lisbeth, om det är det du menar”, sade hon och kastade håret bakåt. Ännu ett par kämpar klev ut på arenan. Den större av dem bugade sig högtidligt för publiken, medan den mindre tog sats för att sparka till honom hårt i baken. Den större landade huvudstupa i sanden och åskådarna jublade. ”Lars och Vårtan”, förklarade Sandra. ”Nu ska du få se, det här blir riktigt bra.” ”Känner du alla personligen?” frågade Bastian. ”Varenda snubbe i ringbrynja?” ”Självklart. De hör till min grupp.” ”Grupp?” ”Min rollspelsgrupp. Saeculum.”

Ett kollektivt stön från publiken avbröt deras samtal. Den store kämpen – Vårtan, vilket namn! – hann precis väja för svärdet. Han hukade sig omständligt och lyckades på så vis undvika Lars välmåttade slag, som hade så mycket svingkraft att angriparen själv började vingla runt i cirkel på arenan. Publiken skrålade av skratt. De båda riddarna missade varandra hela tiden med bara en hårsmån, de störtade rätt in i planket, stångade 12

hjälmarna mot varandra och landade till slut bägge två på rygg.

Applåderna var enorma. ”Betyder inte Saeculum typ århundrade?” undrade Bastian och knöt an där de hade slutat. ”Jo. Och vårt är det fjortonde. Det sätter gränsen för vad som är tillåtet under våra lajv.” ”Vad menar du med tillåtet?”

Hon betraktade honom uppifrån och ner, skärskådade vart och ett av hans klädesplagg. ”Vi är lajvare. Vi letar upp ensliga landskap och där – ja, där lajvar vi helt enkelt. Dina skor, till exempel, skulle vara totalt förbjudna. Kardborrband fanns inte på trettonhundratalet och inte heller mönstrade sulor av gummi.

Och … vad mer? Jeans! Det funkar inte alls, dem måste du ta av dig illa kvickt.” Hon lade huvudet på sniskan, korsade armarna över bröstet och blinkade, som om hon väntade på att han faktiskt skulle ta av sig både skor och byxor.

Bastian skrattade, halvt roat, halvt förläget, och Sandra instämde i hans skratt. ”Några dagar står man helt klart ut utan den nya tidens nymodigheter, och längre än så brukar ett lajv normalt inte pågå.”

Hon tog hans hand och höll den i sin lika länge som det tog för hjärtat att slå ett slag, sedan tog hon av honom armbandsuret. ”Som en första övning kan du prova att släppa all tidspress och stress”, sade hon tyst och förde fingertopparna över det ställe där klockan just befunnit sig. ”Det är dag. Solen skiner.

Mer behöver du inte veta.” I det här ljuset var Sandras hår som ett hav av honungsfärgade vågor. Hon såg ihärdigt på Bastian.

13

[…]

Detta är hädanefter mitt land – oäktingarnas och utbölingarnas land, tjuvarnas, de fördömdas och de förråddas land! Endast de skall här finna frid. Alla andra som beträder mitt rike skall få ångra det i all evighet. De tillhör mig, och jag släpper dem aldrig mer. Deras ben skall knäckas och deras hud lossna från köttet.

Larver skall angripa deras föda och deras lemmar skall försvagas.

Jorden skall sluka dem, en efter en, de döda skall resa sig ur sina gravar om natten och deras skrik skall få er alla att förtvivla. Landet skall vara förbannat – ända till dess att rättvisa har skipats!

Så som jag denna dag som oäkting utgjuter mitt blod här i denna grav och lämnar mitt liv, så skall även du sluta en dag, Ludolf.

Och om det inte drabbar dig, blir det någon annan i ditt ställe, en sann arvinge. En legitim broder, älskad och uppskattad, precis så som du, Ludolf. Det som vederfar mig skall även vederfara honom.

[…]

K

änslan av att inte vara tvungen att göra någonting, att inte ha några som helst krav, var så underbar att Bastian struntade i att hänga på de andra då de gav sig av för att lösa speluppgiften. Vad exakt de skulle leta efter hade han nästan glömt. Någon sorts fiende. Som de skulle hitta även utan hans hjälp.

Mätt och lycklig låg han kvar i gräset, betraktade både den harpspelande Iris och den svartklädda Doro, som smög omkring runt lägret och mumlade besvärjelseformler. Låt henne hålla på. Detta var frihet. I morgon skulle han också delta i någon uppgift, någon sorts quest – om han kände för det. Om inte, skulle han helt enkelt ligga kvar och stirra upp i himlen tills ögonen tårades. Eller så skulle han gräva upp ännu en latrin – ingenting spelade någon roll, han behövde inga planer.

Allt han behövde var den här luften och de här träden, fåglarnas trätande och vinden som drev bort myggen.

Snart kom de första av hans kamrater tillbaka från skogen.

Stenis meddelade högljutt att han till sin stora skam inte hittat någon brandskattande skurk, men att han i gengäld nu skulle fullgöra sina förpliktelser som krögare och laga lite mat. Han lade en hög torra kvistar i den iordninggjorda eldstaden, öppnade magväskan och tog fram en sten, en liten tygremsa och en böjd järnbit, han lindade tygremsan runt en bit av stenen och slog med järnbiten mot den. Hur han gjorde exakt kunde Bastian inte se på grund av de obefintliga glasögonen, men hur som helst blåste Stenis rätt snart in i den glödande rishögen, lade in större träbitar och gick bort till bäcken med ett kärl för att hämta vatten.

104

Medan Bastian fortfarande funderade på om han skulle ge Stenis en hjälpande hand vid matlagningen, avbröts lugnet i lägret av röster och ljudet av knakande kvistar. Ralfs kraxande röst slog nästan över. ”Var är vår medicus? Vi har en skadad!”

Denna gång makade sig Bastian upp på benen rätt långsamt och inombords var han förberedd på en massa fejkblod.

Georg, Lars och Ralf bar på Nathan som använde all skådespelartalang han hade för att se plågad ut. ”Han hittade en av skurkarna som har vår by på sitt samvete”, meddelade Ralf. ”Han besegrade honom, men blev träffad i armen. Ett svärdshugg ända in till benet.” ”O ja!” bekräftade Bastian, medan han inspekterade Nathans helt oskadade arm. ”Jag rengör såret och lindar det, sedan kommer han snart att vara på benen igen.”

Han tvättade överarmen med vatten och lindade en bit linnetyg runt den, varefter Nathan tackade ödmjukt och sedan masade sig bort till brasan där Sandra och Lisbeth redan låg utsträckta i gräset. För att fira Nathans seger bjöd spelledningen på ett litet fat med öl, Stenis gladde sig mest och tog oblygt hand om det.

Bastian fäste vattensäcken i bältet igen och nynnade nöjt för sig själv. Ibland kunde livet vara så enkelt.

I kitteln stod en soppig sörja och puttrade då den andra gruppen äventyrare återvände till lägret. Alma och Arno kom gående, och Roderick kutade raka vägen mot Stenis puttrande kittel och stannade tvärt strax innan den stora krocken och satte näsan i vädret.

De hade inte mött någon främling i skogen, rapporterade Alma, men de hade däremot hittat något som de med en blandning av stolthet och rådlöshet presenterade för de andra: ännu en barkbit med en inskrift, ungefär som den som de upptäckt på vägen till lägerängen. På den här såg man tydligt falken som 105

stoltserade med sin röda fjäderskrud. Därunder fanns fem rader i gammaldags handstil, bleknade och svåra att läsa: Det inre är den sanna skatten trots höljets gyllenglans du skyddar det, ändock är det mitt i kvällsdimmornas dans Barkbiten gick laget runt under mummel. ”Det inre är den sanna skatten?” Lars flinade och Stenis nickade. ”Absolut! Om vi talar om ett ölfat!” ”Men inte om det handlar om käket i er kittel, Kuno”, gormade Ralf äcklat. ”Det luktar ju som om någon redan ätit det.” ”Jag måste fastslå”, svarade Stenis med förnärmat ansiktsuttryck, ”att hans högvälborne furstlighet, Alaric von Thanning, har mage att försmå mitt mål. Det skall ni bittert få ångra!”

I den allmänna villervallan märkte de nästan inte att de hade fått oväntat besök. Det var Mona, den blonda tjejen från arrangörsgruppen, utklädd till en enkel bondkvinna. ”Jag heter Hanna”, förklarade hon. ”Jag bor här i närheten och har kommit för att varna er.” Hon samlade ihop sina kjolar och stoppade näsan i Stenis kittel. ”Det är ni som är den ökände Kuno-Kaggen, inte sant?”

Stenis antydde en bugning. ”Så sant som det är sagt, min dyra. Får jag lov att invitera er till vår måltid?”

Mona viftade bort det så fort att alla brast ut i gapskratt. ”Mycket vänligt, men det kan jag inte acceptera – era tillgångar är knappa redan som det är. Men hör upp vad jag har att förtälja.” Hon sänkte rösten. ”Det sägs att skurkarna som jämnat er by med marken står i förbund med de onda.” Hon såg på var och en med ögon uppspärrade av fasa. ”Vi har tjuvlyssnat på två av dem. De sade att de gömt fyra djävulsstenar här i 106

skogen, en i varje väderstreck sett utifrån er by. Dessa måste ni finna, annars får ni frukta för era liv. Sök efter röda stenar, genomskinliga som glas. Då ni väl letat reda på dessa fyra stenar slänger ni dem i sjön, där de inte kan skada någon.”

Det mullrade långt bort i fjärran som om de just omnämnda onda makterna ogillade Monas varning. I själva verket var det antagligen bara ett åskväder, vilket var ungefär lika illa i Bastians ögon.

Doro, som hittills hade suttit under ett träd i skuggan av skogsbrynet, reste sig och vände sitt ansikte mot himlen. ”Nu börjar det”, sade hon tyst. ”… regna”, fullföljde Stenis hennes mening. ”Det är mycket möjligt.”

Ur ögonvrån såg Bastian att Iris samlade ihop sina prylar till ett bylte som hon sedan bar bort mot skogen. ”Så vi ska alltså leta efter djävulsstenar – är det stenarna som är höljet med gyllenglans?” undrade Alma.

Mona såg förvirrad ut. ”Vilket hölje?” ”Det som det talas om på barkbiten. ’Det inre är den sanna skatten trots höljets gyllenglans.’”

Någon räckte henne barkbiten med inskriften. Mona vände och vred på den. ”Jag fattar ingenting.” ”Med andra ord kommer det inte från er?”

Mona skakade häftigt på huvudet. ”Nej. ’Du skyddar det … ändock är det mitt’ – puh. Det låter som en gåta, men … jag har aldrig sett det förut.”

Irriterat mummel. ”Vad då, aldrig sett det?” ”Vi trodde att det var ni som låg bakom det …” ”Om det inte var ni, vem är det då som gömt dem lite varstans?”

Det dundrade till mitt i sorlet, denna gång närmare. ”Får jag också se?” Lisbeth sträckte fram handen och tog 107

emot barkbiten. Och läste. Sedan räckte hon budskapet vidare till Georg utan att säga ett ord. ”Är det någon av er som förstått vad det betyder?” frågade hon.

De andra skakade på huvudet. ”Om man bara visste vad den där röda fågeln skulle symbolisera”, funderade Nathan. ”En falk.” Doros röst blandade sig med nästa åskmuller som var lika djupt och hotfullt som ett ursinnigt rovdjur.

Mona tittade upp mot himlen, reste sig och snodde ihop sina ljusa hårslingor till en knut i nacken. ”Nu lämnar jag er.

Jag ska fundera på gåtan och rådfråga mina kamrater. Farväl!”

Hon gick mot latrinen, vilket oundvikligt fick Bastian att undra om den kanske redan hade använts. Inte av honom i alla fall, och han hade faktiskt svårt att tänka sig att han någonsin skulle göra det. Vid tillfälle var det dags att ta sig en funderare på toapappersfrågan. ”Vi bör skynda på med vårt mål.” Stenis slängde en bekymrad blick mot himlen och det var solklart vad han menade. De vita bulliga molnen som nyss dragit fram över skogen hade nu förvandlats till en svart front som rörde sig i skrämmande hastighet rätt mot lägret. ”Vad gör vi nu då?” Bastian ställde inte frågan till någon särskild – närmast möjligen till Sandra. Trots att hon inte hade växlat ett enda ord med honom på flera timmar. ”Vi väntar och ser om ovädret verkligen drabbar oss, kanhända att det drar förbi.” Ralf såg osäkert från den ena till den andra. Det syntes på honom att han gärna hade överlåtit sin ledarroll till någon annan, åtminstone tillfälligt. ”Ni borde ta av er hjälmen”, sade Stenis mjukt. ”Om ni inte känner för att leka åskledare, förstås.”

Ralfs ögon vidgades och han började hektiskt fippla med hakremmen, men fick inte upp den, och svor. ”Men hjälp mig då, era oduglingar! Även med harnesken. Fort!”

108

Det var bara Alma som följde hans maning. Snabbt som ögat fick hon upp alla knäppen och knutar, trots att Ralf sprattlade som en fisk på torra land och hela tiden kastade ängsliga blickar upp mot den blytunga skyn.

Alla som bar något av metall på kroppen tog av sig det.

Bastian bestämde sig för att kniven som hängde i hans bälte inte skulle utgöra någon fara och undrade samtidigt om Vårtan möjligtvis ansåg att hans halsring av järn var farlig … Vänta lite. Var höll Vårtan hus någonstans? Bastian såg sig omkring.

Han hade inte kommit tillbaka tillsammans med Sandra och Lisbeth, och inte med Alma och Arno heller … ”Är det någon som sett Vårtan?” ropade Bastian mot vinden som nu friskade i ordentligt. Inget svar, bara ännu en åskknall, nära och hotfull. Han trängde sig fram till Ralf som höll på att tråckla av sig sin harnesk. ”Vi är inte fulltaliga. Vårtan saknas!”

Nu föll de första regndropparna. De var tunga och plaskade på deras huvuden, på utrustningen, på matförrådet. ”Se till att få undan allt i säkert förvar”, skrek Ralf och satte i väg för att rädda sin egen packning. ”En bit in i skogen blir vi inte lika blöta!”

De första rusade i väg för att göra som de blivit tillsagda, men det gick inte att ta miste på tvivlet som nu rådde i gruppen.

En blixt skar himlen mitt itu, och den tillhörande åskan lät inte vänta på sig. Ängen tömdes fort på folk. ”Sätt er på huk och håll ihop fötterna” vrålade Georg efter dem som redan sprang därifrån. ”Ställ er inte under höga träd och inte direkt vid skogsbrynet! Leta reda på sänkor eller grottor!”

Bastian sprang efter Sandra som var på väg mot en öppning mellan granarna; bakom den stupade det brant neråt. En bländande ljungande blixt dränkte allt och alla i ett vitt sken i flera 109

sekunder. Åskan följde i princip omedelbart. En knall, ett dån, öronbedövande.

Bastian gjorde allt för att stå emot behovet att springa djupt in i skogen och lägga sig platt på marken, vilket vore helt fel, helt fel … Lugn, bara lugn. Sitta hopkurad, med armarna runt benen. Fötterna tätt ihop, precis som Georg hade sagt. Han var på sin höjd tio meter från skogsbrynet, räckte det verkligen?

Bakom honom började snårskogen, där kunde och ville han inte in och snurra … Hur hög var egentligen granen alldeles intill honom? Han blundade hårt. Lugn, bara lugn. Ovädret skulle dra förbi. Sådant här dröjde aldrig mer än fem minuter, snart skulle åskslagen bli tystare och himlen ljusare. Det skulle han klara, absolut.

Inte långt ifrån honom satt Sandra och kurade i samma ställning. Hon andades tungt och Bastian kände hennes rädsla som om det var hans egen. Regnet föll inte längre i enstaka droppar, det vräkte ner över landet som om någon tömde en enorm tunna över dem. Inte ens den väldiga skogen bjöd något skydd, vattnet trängde igenom grenverken och strömmade ner, forsade nerför stammarna, bildade rännilar på den mörka marken.

Men det var i alla fall bättre än gläntan. Nu befann de sig åtminstone så gott de kunde i säkerhet … nej. Inte alla.

Nästa blixt slog ner i deras omedelbara närhet och med ett sådant dån, som om världen brakade samman. Ängen sken upp i ett bländande ljus och där, på den största av de tre valryggarna, stod Doro. Hon hade sträckt ut armarna och lagt huvudet bakåt. Håret klibbade långt och blött mot hennes lika blöta klänning, men hon verkade inte märka det över huvud taget.

Hon rörde sig långsamt och högtidligt i cirkel, som om hon var en del av en ceremoni. ”Ni har kommit till oss, ni naturens makter, vattnets, eldens och luftens makter!” ropade hon. Hennes röst blandades med regnets smattrande, överröstade det. ”Tag oss i er famn! Giv 110

mig av er kraft! Skydda oss från förbannelsen som vilar över oss!” Ännu en blixt, bländande, ljungande, tätt följd av dundrande åska som aldrig tycktes vilja ta slut. Doro hade klarat sig oskadd, den här gången. ”Doro!” vrålade Bastian. Han hade knappt märkt att han rest sig upp och lämnat skogens skyddande vrå. ”Kom ner därifrån! Är du helt tokig?”

Någon tog tag i honom bakifrån, det var Sandra. ”Stanna!

Du tänker väl inte på allvar riskera ditt liv för den tokan!

Snälla!” ”Men … det här är vansinnigt! Vi måste hjälpa henne!” Han vände sig om efter Georg, letade efter Ralf eller Stenis – någon måste ju ingripa! Han såg ingen, men hörde otydliga varningsrop som ekade ut från skogen, men vem det än var som utstötte dessa rop brydde sig Doro inte det minsta om dem. ”Eld! Vatten! Luft! Jord!” skanderade hon på sin klippa.

Om blixten träffar henne sticker jag på en sekund. Letar reda på hennes puls. Återupplivar, om jag måste. Och jag måste vara snabb, för då ligger hennes överlevnadschanser på runt femtio procent. Men jag har inget sterilt som jag kan täcka hennes brännskador med.

Bastian intog sin hukande ställning igen och kände en allt större förtvivlan komma krypande då han tänkte på följdskadorna ett blixtnedslag skulle kunna medföra: hjärtstörningar, hjärnödem, njurkollaps, hela baletten. Det var han hur som helst inte mogen för och nästa sjukhus låg så ofantligt långt bort att det lika gärna kunde ha legat på månen.

Nu dansade Doro på sitt stenblock, med händerna högt uppsträckta i luften. Ännu en blixt, en åskknall, men hon ryckte inte ens till.

När avstånden mellan blixt och åska äntligen blev större och hällregnet avtog hade Bastian knappt någon känsel kvar i 111

b­ enen. Det var svårt, men på något sätt lyckades han ändå resa sig och stapplade ut i gläntan, där Doro nu låg utsträckt på rygg på klippan, som om hon väntade på att bli offrad. ”Är du helt jävla tokig?” Han vrålskrek redan på flera stegs håll. ”Du är ju vansinnig! Vet du hur nära det där var och hur död du skulle kunna vara nu?”

Doro rörde sig inte, men då han kom tillräckligt nära såg Bastian att hon log. Vilket retade gallfeber på honom. ”Vad är det för fel på dig?” skrek han. ”Vill du dö?”

Fortfarande med ett leende på läpparna satte hon sig halvvägs upp. ”Onda makter kan skada mig, men naturen skulle aldrig göra det”, sade hon. ”Såg du hur jag dansade med den?” ”Ja, det kan man säga att jag gjorde och jag kommer aldrig att glömma det. Gillar du att leka med ditt liv?”

Hon lade sin hand på hans arm och såg på honom, såg honom djupt i ögonen. I hennes blick fanns äkta värme. ”Allt jag gjorde var att försöka skydda alla”, sade hon till slut. ”I synnerhet er, Tomen. I era handlinjer såg jag faran som hotar er. Ni borde vara mig tacksam.”

Okej, hon var tokig på riktigt, i klassisk klinisk mening.

Vanföreställningar. Eller typ något liknande, Bastian hade aldrig riktigt förstått sig på det där med psykiatri. Han skakade av sig hennes hand och gick därifrån utan att säga ett ord.

En efter en kom de ut i gläntan igen. Ralf såg helt utmattad ut, så Georg och Arno tog gemensamt på sig uppgiften att räkna alla närvarande. De var fulltaliga och oskadda. Det var bara Vårtan som fortfarande saknades. ”Vi måste ut och leta efter honom”, sade Bastian. ”Det kan ju hända att han ramlat och ligger någonstans och inte kan röra sig, eller något annat. Om det är så, kan vi ju inte bara låta honom ligga.” Han försökte låta bli att tänka på hur det skulle ha varit att överleva detta oväder alldeles ensam, skadad och oförmögen att krypa i väg någonstans.

112

”Okej, vi letar efter honom.” ”Förhoppningsvis har det inte hänt honom något.” ”Jag följer också med.”

Alla talade i mun på varandra, ända tills Georg avbröt dem. ”Om en halvtimme blir det mörkt”, sköt han in. ”Och när jag säger mörkt, så menar jag riktigt mörkt. Vi kan inte ge oss av nu. Vi skulle ändå aldrig hitta honom, utan bara knäcka oss själva.” ”Det är dessvärre helt sant”, bekräftade Iris. ”Just nu kan vi inte göra ett enda dugg. Fan också. Jag hoppas innerligt att han bara var för långt borta för att kunna ta sig tillbaka hit när ovädret brakade lös, och att han i stället hittade ett krypin någonstans.” Och därmed vände hon på klacken och gick in i skogen.

Inbillade sig Bastian det eller var det faktiskt så att hon var den enda i gänget som var torr? Hur hade hon lyckats med det? ”Men det måste ju finnas någon som har ficklampa”, försökte han en gång till, och struntade fullständigt i inlavj-reglerna. ”Spelledningen. Någon måste det finnas!” ”Vi vet inte var de slagit läger. Då kan vi lika gärna gå och leta efter Vårtan på en gång, det går på ett ut”, tyckte Georg. ”Vi måste vänta till i morgon, dessvärre. Känns tungt, jag håller med.”

Långsamt spred de ut sig, var och en valde ut en plats att sova, det var bara Bastian som stod ensam kvar och stirrade ut i den dystra skogen. Till slut tog Sandra hans hand. ”Vårtan klarar sig”, sade hon. ”För en gångs skull har Iris rätt. Han har säkert hittat något krypin någonstans.” Hennes tonfall var sockersött, hon strök honom över håret och lade huvudet mot hans axel.

Ser man på, ser man på. Varför plötsligt så medgörlig? Bastian ville gärna dra sig undan från henne men behärskade sig. Sandras ständiga humörsvängningar började gå honom smått på nerverna.

113

”Vi borde också leta reda på en sovplats, och det fort”, fortsatte hon. ”Vem vet, det kanske kommer ett till oväntat oväder i natt.” Ännu värre. Framför allt för Vårtan. Vänligt, men bestämt, löste sig Bastian ur Sandras grepp för att göra det som han borde ha gjort för länge sedan: se efter hur mycket hans packning tagit skada av regnet.

Inventeringen tog inte lång stund och slutade deprimerande illa: Allt var genomsurt. Vartenda klädesplagg, filtarna och den lövfyllda säcken, vars innehåll hade förvandlats till en brunaktig gegga. Hans matförråd simmade också runt i vatten, vilket var värst för brödet.

Helst hade Bastian velat ta hela skiten och slänga ner det i latringropen. Inget av det skulle ändå hinna torka i dag, det var en omöjlighet. Brasan där Stenis lagat mat hade genast fallit offer för regnet och solen höll just på att gå ner. De sista svaga solstrålarna stördes av mörka molnslöjor.

Bastian bredde ut den största yllefilten och spred ut alla sina tillhörigheter över den. Sedan tog han hörnen på filten och vred dem så att de bildade en nödtorftig liten säck, innan han gick in i skogen.

Sandra sprang efter honom. ”Vänta på mig! Tillsammans blir det åtminstone varmare.” Hon krokade i hans arm men den här gången skakade Bastian av sig henne. ”Vad är det med dig?” Hon lät förnärmad – inte det nu också.

Han svarade inte utan ökade på stegen så mycket som den oländiga terrängen tillät det. Om han åtminstone själv visste varifrån denna ilska inuti honom kom så plötsligt. Han var blöt, okej. Och antagligen hungrig, men allt det tyngdes av en överväldigande känsla av hjälplöshet. Att behöva se på när allt han hade och ägde blev genomblött och hur någon helt frivilligt gjorde sig till måltavla för ett fruktansvärt oväder. Att inte ens ha en ficklampa för att kunna gå och leta efter en försvunnen vän.

114

Han missade en rot, snubblade och svor. Sandra räckte honom en hjälpande hand för att dra upp honom på benen igen, men han låtsades som om han inte såg det. En del av hans ilska riktades mot henne, för det var hon som hade försatt honom i den här överjävliga situationen. Han drog ett djupt andetag.

Han var tjugo år gammal, han var vuxen. Han hade själv fattat sitt beslut. ”Förlåt”, sade han och gjorde sitt yttersta för att låta vänlig. ”Jag är trött och allt det här är mycket svårare än jag hade trott.”

I skymningsljuset var det svårt att få bra fotfäste. På sina håll var marken så tätbevuxen att man inte såg vad som befann sig under växterna och var man skulle sätta fötterna. Stenar? Lera?

En orm?

Högst femton minuter till innan det var helt kolmörkt ute.

Sedan skulle de bli tvungna att lägga sig ner just där de befann sig. Bastian stannade och försökte orientera sig. Där, en bit bort åt vänster, lyste något ljust mellan trädstammarna. Ett stort klippblock, nej, flera, som låg ovanpå varandra. Med lite tur skulle de hitta en torr fläck på deras läsida.

Klippformationen visade sig vara en lyckoträff, två av de jätte­lika stenarna bildade en liten håla som var full av trädbarr och löv – helt torra. Men någon hade varit snabbare än de. Ur hålans mörka inre stack Iris ut huvudet och grimaserade irriterat då hon såg vem det var. ”Typiskt”, mumlade Sandra. ”Kom, vi vänder.” ”Det gör vi inte alls det.” Något inuti Bastian gladde sig åt att stöta på just Iris av alla. ”Det finns lätt plats för två till, eller hur?”

Utan att svara makade Iris sig lite åt sidan. ”Tack”, sade Bastian uppriktigt. ”Jag kommer garanterat inte att ta ett steg till, förrän i morgon bitti. Sandra, kommer du eller?”

Hon stod ute i den fallande skymningen med armarna hårt runt sin packsäck. ”Jag letar hellre efter en annan plats.”

115

”Lägg av!” Bastian kände återigen hur vreden bubblade upp inom honom. ”Och var hade du tänkt att du skulle hitta något bättre än den här hålan? Sluta larva dig. Snälla.”

Hon tog ett tvekande steg mot honom. ”Ville du inte vara ensam med mig?” frågade hon.

Jag ville vara torr, mätt och avslappnad. ”Jo. Visst. Men just nu går det helt enkelt inte.”

Sandra såg ut att brottas med sig själv en liten stund, men sedan tvingade hon sig själv att gå in i hålan. ”Härligt”, mumlade Iris.

De iakttog mörkret krypa in i skogen och släcka precis allt, tills allt som återstod var svärta. Bastian satt med stirrblick invid klippväggen, vars ojämna yta borrade sig in i hans rygg. ”Kan du inte flytta på den där grejen?” hörde han Sandras vresiga röst säga, och strax därpå följde Iris: ”Glöm det. Hon är snyggare än du, låter bättre och tål väta mycket sämre. Gissa vem som måste flytta på sig om det blir hårt mot hårt.”

Det tog Bastian några sekunder innan han förstod att Iris talade om sin harpa. Han flinade och skämdes i nästa ögonblick för det.

För en stund var det helt lugnt i hålan, det var bara vinden som susade i träden vars allt mörkare konturer avtecknades utan­ för grottöppningen. Tills natten förintade även dem.

Bastian försökte att hitta en bekväm ställning. ”Det där budskapet på barkbiten”, sade han, ”var det någon som förstod sig på det? ’Det inre är den sanna skatten trots höljets gyllenglans’?” ”Moraliskt svammel”, sade Iris. ”Enligt mottot: det är bara de inre värdena som räknas.” ”Men då passar den andra delen inte alls in, det där om ’du skyddar det, ändock är det mitt, i kvällsdimmornas dans.’ Jag fattar ingenting.” ”Behöver du ju inte heller.” Sandra lät irriterad. ”Mona sade

116

ju att budskapet inte kom från spelledningen. Alltså är det inte menat för oss. Glöm det.”

Iris rörde sig mittemot honom, det frasade. ”Jag har två torra filtar här”, sade hon. ”Ni kan ta en av dem.

Men det är bäst om ni först tar av er de blöta kläderna innan ni virar in er i den, annars kommer ni ändå att frysa.” ”Nej, tack.” Sandra lät tvär igen och verkade nervös. Hon kunde inte sitta stilla en sekund, lika ängslig som ett djur i fångenskap. ”Jag tar gärna en filt”, sade Bastian. ”Väldigt gärna, till och med. Hur har du lyckats hålla alla dina saker torra?”

Han hörde hur Iris fnös till genom näsan. ”Det hjälper om man då och då slänger ett öga på himlen, då upptäcker man ett oväder innan det bryter ut mitt över en.” Mer frasande. ”Jag mindes den här hålan från förra gången vi var här och stack hit med mina prylar så fort jag fattade vad som var på gång.” ”Så vänligt av dig att varna oss i tid”, fräste Sandra. ”Ni verkade väldigt upptagna. Jag visste förresten inte att jag var den enda här med ögon i skallen.”

Bastian kände en rörelse bredvid sig följt av ett kvävt skrik av smärta. Sandra måste ha stött i något.

Ingen sade ett ord på flera minuter. Bastian stirrade ut i natten, som stirrade nattsvart tillbaka. Skjortan och byxorna klibbade fortfarande fuktiga mot hans kropp, det skulle dröja innan de torkade. Han huttrade till. Det var hög tid att kränga av sig de blöta kläderna. Men att få tillräcklig rörelsefrihet för att komma ur skjorta och byxor var svårare än han trodde. När han äntligen hade krängt skjortan över huvudet kom något strävt emot honom i mörkret – Iris filt. ”Tack. Sandra, du borde faktiskt också –” ”Nej, har jag ju sagt!”

Då kände han hennes tyngd över sin kropp – hon rullade sig

117

över honom för att ta sig till hålans öppning. ”Det är för trångt för mig här, jag går ut och letar efter en annan sovplats.” ”Va?! Det är kolmörkt ute, du ser inte ett skit. Du kommer bara att gå vilse och ramla och göra illa dig!” ”Lägg av. Jag klarar mig. Glöm inte att jag också har varit här förut, jag vet åt vilket håll jag måste gå.” ”Du är galen!” Bastian vevade runt med handen på måfå och fick tag på Sandras arm och höll fast den. ”Du kommer att bryta nacken av dig.”

Hon skrattade. ”Mycket optimistiskt. Lugn bara, jag klarar mig.”

Hon lossade armen ur hans grepp och han hörde hennes trevande steg, försiktigt, ett efter ett. De blandades med nattens bakgrundsljud – susandet i trädkronorna, grenarnas knakande i vinden. Efter några minuter kunde han inte längre höra Sandras steg. ”Jag förstår mig inte på henne.” Bastian sade det mer till sig själv än till Iris. Inuti honom bankade hans dåliga samvete – han skulle aldrig ha låtit henne gå i väg ensam. Under ovädret hade han varit för feg för att dra ner Doro från stenblocket, sedan hade han lyssnat på de andra och inte gett sig av för att leta efter Vårtan, men nu, nu skulle han verkligen ha varit mer bestämd och hållit kvar Sandra, pratat med henne och fått henne att fatta att hennes plan var dumdristig. Tänk om hon försvann nu? Tänk om hon störtade ner för en av branterna? Han skulle aldrig någonsin kunna förlåta sig själv för det. ”Så jävla idiotiskt av mig.” Han dunkade bakhuvudet i klippväggen, vilket gjorde ondare än han väntat sig.

Nästa gång skulle han agera annorlunda. Aldrig tillåta att någon hela tiden utsatte sig själv för fara. Ingripa i tid. Om han nu fick en chans till.

118

U

tanför friskade vinden i ordentligt igen. Iris hörde hur mönstereleven ängsligt flyttade sig hit och dit.

Hans packsäck måste vara full av en massa yllesaker för det stank får.

I fjärran mullrade åskan olycksbådande. ”Inte ett oväder till, kom igen!” stönade Bastian. ”Dessvärre rätt troligt. I de här trakterna möts ofta olika väderfronter. Det skulle förvåna mig om det inte brakar lös ordentligt igen i natt.” ”Jag skulle aldrig lämnat henne ensam”, mumlade han, för femtioelfte gången i ordningen. Han var en äkta scout, denne Bastian, en wannabe-riddare. Ädel, hjälpsam och god. Passade perfekt in i Saeculums pseudo-medeltid.

Om hon inte ville att han skulle gå henne på nerverna hela natten med sina eviga självförebråelser var hon tvungen att distrahera honom. ”Hungrig? Men en sak ska du veta, om du tror att du måste vara fånig och artig är det helt och hållet din sak.

Jag har några gamla frallor här, lite fet korv och tre hårdkokta ägg. Vill du ha något, ja eller nej?”

Hon kunde känna hans förvåning, antagligen kom han just på att han faktiskt hade en mage. ”Gärna”, sade han efter ett tag. ”Tack. Du har hjälpt mig hela tiden, jag hoppas att jag snart får tillfälle att bjuda igen, men allt jag har är helt genomsurt …”

Herregud! Bjuda igen. På en fyrstjärnig restaurang med pappas kreditkort, eller vad då? ”Det är lugnt, behövs inte. Du är med för första gången, med tanke på det klarar du dig rätt hyfsat. Men – bli inte sur nu, okej? – jag tycker inte att du passar in här.”

119

”Varför inte?”

Hon funderade kort. ”Efter allt som jag hört står du med båda fötterna på jorden. Du vet exakt vad du vill, du har ett mål och du är totalt fokuserad på det.” Hon trevade efter en fralla och ett ägg i sin säck, bådadera var ungefär lika hårda.

Förhoppningsvis hade han starka tänder. ”En sådan tidsödande hobby som lajvspelande är i dina ögon egentligen bara en onödig distraktion från de verkligt viktiga sakerna i livet. Men ändå så är du här, vilket måste betyda att du är tokkär i Sandra.” Hon räckte Bastian ägget och frallan i mörkret. Hans händer berörde hennes arm, gled nerför dem och fann hennes fingrar. ”Tack.” ”Var så god.” Iris trevade efter korven. Hon hade redan skurit några skivor medan det fortfarande var ljust ute och räckte honom tre av dem. ”Det är lugnt, okej?”

Det knakade till. Bastian måste ha bitit i stenfrallan. Nästa åskmuller kom som ett eko. ”Vad gäller Sandra så …”, sade han tuggande. ”Du har antagligen rätt i att jag faktiskt är kär i henne. Eller var. Hon har något som jag saknar. Något fritt, och spontant.” ”Ah, precis – detta något som just drev henne ut i den mörka skogen.” Iris bet sig i läppen. Nu hade hon fått in honom på just det spår som hon hade försökt undvika.

Bastian teg. Hans dåliga samvete hade kilat sig fast mellan dem som en tredje person. ”Jag måste säga att jag är väldigt förvånad över att ingen protesterade mot att du skulle följa med”, sade hon fort. ”Jaså, varför då?” ”Eftersom pingstkonventet alltid är något extra speciellt, ett slags hemligt lajv. Man litar på att alla håller tyst. Men det är ingen här som känner dig, och vad som är ännu värre, det här är ditt allra första lajv. Jag menar, du skulle ju lätt kunna gå raka 120

vägen till närmaste polisstation om ett par dagar och skvallra om att vi campat ute i skogen utan lov. Att vi gjort upp eld och riskerat en stor skogsbrand. Någon kanske till och med kommer att ha skadat sig. Förra året blev det några skrapsår, stukade fötter och en massa blåmärken från svärdskampen. Inget av det är tillåtet enligt lag, i alla fall inte om någon anmäler det.” Hon försökte urskilja hans ögon i mörkret, men lyckades inte. ”Vem säger att du inte kommer att göra just det? Därför förvånar det mig att de lät dig följa med. Sandra måste ha varit mycket övertygande.”

En paus uppstod. Iris var tämligen säker på att Bastian just nu tänkte precis samma som hon, och ett ögonblick senare spottade han ur sig det. ”Varför stöter hon i så fall bort mig nu helt plötsligt?”

Iris for runt, höll huvudet närmare hålans öppning. ”Shhh!”

Något var där utanför. Något som närmade sig. ”Vad är det?” ”Tyst.” Hon väste ordet nästan ljudlöst, lyssnade intensivt ut i mörkret. Där var det igen! Tveklöst något – Bastian måste också ha hört det. Steg, trevande, men hastiga. Sandra som kom tillbaka? Nej, hon hade varit mycket långsammare. Men Bastian verkade tänka på Sandra, Iris kände hur han böjde sig framåt, förmodligen på väg att ropa något. Hon slet tag i honom, greppade något som kändes som en axel. ”Låt bli”, väste hon.

Varför var hon så ängslig? Allt talade för att det var någon ur gruppen som befann sig där ute i natten. Eller?

Nej. Det lät annorlunda. Det lät som någon som visste var han satte sina fötter.

Kanske var det han. Som förföljt henne. Han var här.

Dumheter. Hon hade varit otroligt noga och försiktig. Men ändå kände Iris hur pulsen bultade hårt inom henne, som om han stod precis framför henne. Hon höll andan. Något 121

k­ lickade. Något surrade. Det lät som om det var alldeles nära.

Sedan avlägsnade sig stegen långsamt. ”Det måste ha varit ett djur”, viskade Bastian. ”Ett djur låter annorlunda. Det där var helt klart en människa.” ”Hur kan du vara så säker på det?” ”Alldeles för fumlig för att vara ett djur.”

De lyssnade ut i natten en stund till, men vem det nu än var som hade besökt dem kom inte tillbaka.

Hon sov oroligt. Inte för att hålan var så omysig och obekväm – Iris hade lärt sig att sova i nästan varenda ställning som fanns – utan för att Bastian hela tiden hoppade till av rädsla. Så fort vinden tog i, så fort en gren knakade till slets han ur sin sömn.

Senare på natten bröt mycket riktigt ännu ett oväder ut och trots att det inte på långa vägar var så starkt som det förra kröp Bastian halvt ut ur hålan för att speja ut i mörkret. Antagligen hoppades han att Sandra skulle komma tillbaka och krypa in hos dem.

Det första gryningsljuset fick regndropparna på klippor och blad att glittra. Med ögon som knappt kunde se, såg Iris hur Bastian kröp i sin fuktiga skjorta och grinade illa. ”Klockan är inte ens fem”, mumlade hon sömnigt. ”Du borde vila i minst en timme till.”

Han skakade på huvudet medan han klev i sina byxor. ”Nej. Jag får inte en blund i ögonen på grund av Sandra. Och Vårtan.

Jag har ingen bra känsla i magen, och dessutom …” Han drog hjälplöst upp axlarna, log och smög ut ur hålan.

Iris gäspade. Dessutom måste jag pinka, det är bråttom, och jag har ingen lust att göra det här inne – jag fattar. Fan också, nu skulle hon inte kunna somna om. De första bleka solstrålarna hade väckt fåglarna som nu kvittrade morgonpiggt. Hon gnuggade sig i ansiktet med bägge händerna. ”Vilken härlig ­morgon”, 122

sade hon missmodigt. Lika bra att hon också steg upp och sökte upp en lämplig buske.

Utanför hålan var allt fortfarande genomblött. Skogsmarken hade bokstavligen sugit åt sig vattnet – överallt sköt svampar upp ur jorden. Hon hörde hur Bastians steg avlägsnade och sedan hejdade sig.

Iris gjorde vad hon måste, gick tillbaka till hålan, packade ihop det nödvändigaste och hängde harpan över axeln. Det skulle inte vara särskilt svårt att hitta Bastian – han förde ett fasligt oväsen på sin lilla promenad. ”Vet du egentligen vart du är på väg?” frågade hon honom då hon kommit i kapp. ”Först tillbaka till lägret. Det kan inte vara långt borta.” Han såg sig osäkert omkring. ”Och sedan hoppas jag att några stycken följer med mig och söker av området.” ”Aha.” Hon tog tag om hans axlar och vände honom åt höger. ”Lägret ligger ditåt.”

På vägen passerade de Ralf, Alma och Arno, som med hjälp av sina filtar byggt sig ett slags nödtorftigt tält mellan träd och klippor. De tre sov så djupt att de brakande kvistarna under Bastians skor inte väckte dem.

Iris plirade mot solljuset. De kom in på gläntan västerifrån och den uppgående solen sken dem rätt i ansiktet. Inte heller här fanns det en enda vaken människa. Stenis låg vid skogsbrynet, ett snarkande berg under två yllefiltar, en tredje filt var spänd mellan träden och utgjorde ett halvkasst regnskydd över honom. Bredvid eldstaden hade Georg och Lisbeth rullat ihop sig, och direkt bakom dem låg Sandra.

Iris stötte armbågen i Bastians revben. ”Där ser du”, viskade hon. ”Hon klarade sig. Fast jag håller med, det var otroligt dumt av henne!” ”Men varför?” Bastian såg helt oförstående ut. ”Tycker hon

123

att jag är så vidrig att hon hellre sover i det blöta gräset än bredvid mig? Jag fattar inte.” ”Det berodde troligtvis mer på mig än på dig.” Garanterat till och med. ”Hon tål mig inte. Fråga mig inte varför, men så är det.”

Dock inte ett spår av Vårtan. Bastian och Iris böjde sig över varenda sovande i lägret, letade igenom hela gläntan utan att hitta honom.

Fan, stackars kille. Om han har ramlat ner någonstans … ”Något måste ha hänt honom”, sade Bastian, som om han hört Iris tankar. ”Jag vill inte ens tänka på det – alldeles ensam hela natten och kanske med otroliga smärtor, i det här vädret, i detta totala mörker …”

Iris sade inte emot honom. Just Vårtan av alla, att det alltid måste drabba de goda. ”Vi går och letar efter honom. Så snart som möjligt. Om det bara är vi två har vi inte en chans, bättre att vänta tills några fler har vaknat.”

Det dröjde inte länge. Den första som kröp fram under en klunga unga barrträd var Doro. Hennes mörka hår föll fuktigt och tufsigt över axlarna, nu liknade hon en häxa mer än någonsin. Även Stenisberget började röra på sig. ”Kom, vi frågar honom var vi ska börja vårt letande. Han är den som känner Vårtan bäst, han kanske har en bra idé”, sade Iris. ”Och du såg ju åt vilket håll han gick, eller hur? Det är i alla fall något vi kan utgå ifrån.”

Bastian nickade. ”Han ville inte följa efter de andra, utan gick precis åt andra hå…”

Någon skrek till, det var ett hest, ihåligt ljud som rymde fasa, överraskning och triumf. Iris och Bastian for runt.

Doro. Hon stod vid skogsbrynet. ”De döda”, kraxade hon, ”skall resa sig ur sina gravar.” Hon pekade med utsträckt arm på marken vid sina fötter. ”Tror ni mig nu? Ser ni inte?”

Faktum var att de faktiskt inte lagt märke till det, de hade varit för upptagna med att hålla utkik efter Sandra och Vårtan.

124

En av gravarna var öppen. Jordhögen som hade täckt den hade skyfflats åt sidan, i marken gapade nu ett hål, drygt en meter djupt.

Iris drog upp axlarna för att bli av med den obehagliga rysningen i nacken. Det låg inga döda här över huvud taget, och även om det gjorde det, så fanns det ingen anledning att frukta dem. De som jagade skräck i en var alltid de levande. Men nu stod de här, och en av gravarna var öppen. Det kom sig inte av sig själv, någon hade varit uppe i natt och bökat runt. Vem i helvete då?

Doros skrik hade fått de flesta andra utslagna spelarna att vakna. Nu reste de sig besvärligt och sömndrucket och stapplade på stela ben bort till stället som Doro fortfarande stod och pekade på.

Stenis betraktade nyfiket den tomma graven, kliade sig i huvudet och tog sig en titt på de andra åskådarna. ”Visst någon som jobbat nattskift? Eller?”

De såg rådlöst på varandra. ”Hur då?” frågade Georg. ”Utan ljus?” Han stirrade ner i hålet och på jordhögen intill. ”Jag kan i alla fall säga att jag hörde något i natt, typ tassande och krafsande. Jag trodde det var ett djur. Så jag tänkte inte mer på det, jag var alldeles för trött, sov som om jag var död.”

Det sista ordet fick Doro att vända sig om. ”Självklart är det inte någon av oss”, väste hon innan hon ställde sig ner på knä och än en gång började rita tecken i marken. Hennes rufsiga hår nådde nästan ända ner till marken. ”Ett ont omen”, mumlade hon om och om igen, ”ett ont omen.” Med en liten kvist krafsade hon den ena symbolen efter den andra i den fuktiga jorden.

Iris kunde inte slita blicken från Doros hand som darrade som en gammal kvinnas.

125

Du tror att det bara är en harmlös liten resa till det förflutna, ett spel.

Men så får det förflutna tag i dig – och släpper inte taget. Är det verkligen en uråldrig förbannelse som väckts till liv?

Opal