Page 1

Aldrig mera krig skyddsomslag_Layout 1 2011 11 30 22.51 Sida 1

151+5 mm

Flik 100 mm

33 mm

151 + 5 mm

Flik 100 mm

Av författaren till Kung Leopolds vålnad

Adam Hochschilds smidiga prosa och inträngande personporträtt gör boken till ett läsäventyr för alla historieintresserade.

Om Kung Leopolds vålnad: »En briljant och omskakande bok.« Henrik Berggren, DN Om Spräng bojorna: »En underbar bok, rik och färgstark, en hyllning till många människors bedrifter.« The Guardian

Omslag Carl Åkesson

Adam Hochschild

Adam Hochschild är i Sverige mest känd för Kung Leopolds vålnad. Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika (2000), som sålt i 20 000 ex, och för Spräng bojorna. Kampen mot slavhandeln (2005). För sitt författarskap har Hochschild tilldelats Lannan Literary Award och Theodore Roosevelt-Woodrow Wilson Award av American Historical Association. Hans böcker har översatts till tretton språk. Dessutom har Hochschild skrivit för The New Yorker, Harper’s, New York Review of Books, Granta, New York Times Magazine, Atlantic och många andra tidningar och tidskrifter. Han är en av grundarna till tidskriften Mother Jones och undervisar vid journalisthögskolan vid universitetet i Berkeley, Kalifornien.

en iskall gryning i norra Frankrike, januari 1917. Trettiosex skott smattrar genom tystnaden och arkebuseringen av de brittiska underofficerarna Joseph Stones, Peter Goggins och John McDonald är fullbordad. Deras brott var att ha flytt undan ett tyskt anfallskommando. Krigsmotståndarna – fackföreningsmän, författare, journalister, arbetare – förföljdes skoningslöst under första världskriget. Omkring 6 000 av de 20 000 män som vägrade värnplikt hamnade i fängelse. Adam Hochschild berättar den gripande historien om dem och om de många som på hemmaplan i Storbritannien förde en ojämn kamp mot den massiva värvningsyran och krigspropagandan. Bland dem möter vi den envisa Charlotte Despard, syster till kavalleristen John French som länge var överbefälhavare på västfronten. Denna officersdotter fängslades fyra gånger för sitt fredsarbete. Ändå hyste de båda syskonen en varm tillgivenhet för varandra – ända tills French långt senare blev guvernör över Irland, medan hans syster sympatiserade med IRA. Andra outtröttliga aktivister var Alice Wheeldon och hennes familj, frekventa fängelsekunder, bland annat dömda för mordkomplott mot premiärministern. Första världskriget skördade mer än sex gånger fler dödsoffer än något annat tidigare krig. Hade nästa världskrig gått att undvika om freden i Versailles utformats bättre? Vad hade hänt om Storbritannien aldrig gett sig in i kriget 1914?

ALDRIG MERA KRIG

226 + 5 mm

Inför slaget vid Passchendaele i Belgien:

Adam Hochschild

ALDRIG MERA KRIG lojalitet och motstånd 1914–1918

Omslagsfoton: Frieda Lawrence, Jane Addams m. fl., medlemmar av Women’s Peace Party, anländer till International Congress of Women, ett fyradagars protestmöte i Haag i april 1915. © Corbis/Scanpix Soldater ur USA:s andra divisions 23:e infanteriregemente avfyrar en 37 mm kanon mot en tysk postering i Frankrike den 3 april 1918. © Bettmann/Corbis/ Scanpix

Ordfront www.ordfront.se

O

ORDFRONT

»Landskapet där striden utspelades hade inga likheter med den torra, prydligt sandsäcksförstärkta kopia av en skyttegrav som hade konstruerats i Kensington Gardens i London. (En liknande skyttegrav, inte mindre orealistisk, lockade många besökare till en park i Berlin.) Området runt Ypres var täckt av dimma när det brittiska infanterianfallet började tidigt på morgonen den 31 juli 1917. Dimman förvandlades snart till nästan oupphörligt regn, det värsta på ungefär trettio år. Spaningsflyg kunde inte lyfta, vapnen krånglade och lerjorden i det fuktiga månlandskapet av kratrar blev klibbig; en officer jämförde konsistensen med ostkaka, en annan med gröt. Kanoner kunde knappt flyttas och mulor och hästar som drog ammunitionsvagnar sjönk ner till buken och måste grävas fram. Ambulanser som transporterade sårade soldater gled av halkiga vägar. När sommaren övergick i höst påmindes männen om att de brittiska soldaternas vinteröverrockar inte var vattentäta. De sög hänsynslöst upp lera och vatten som svampar och kunde öka femton kilo i vikt. Under de fortsatta striderna noterade britterna under en enda dag 26 000 förluster. Ändå fortsatte Haig anfallet.«


Adam Hochschild Aldrig mera krig Lojalitet och uppror 1914–1918 översättning: stefan lindgren

ordfront stockholm 2012

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 3

2011-12-13 16:16:08


böcker av adam hochschild Half the Way Home: A Memoir of Father and Son (1986) The Mirror at Midnight: A South African Journey (1991) The Unquiet Ghost: Russians Remember Stalin (1994) Finding the Trapdoor: Essays, Portraits, Travels (1997) på svenska Kung Leopolds vålnad. Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika (översättning Hans Björkegren, Ordfront 2000) Spräng bojorna. Kampen mot slavhandeln (översättning Stefan Lindgren, Ordfront 2005) Till Tom Engelhardt, imperieanalytiker, kung bland redaktörer Adam Hochschild: Aldrig mera krig

Adam Hochschild: Aldrig mera krig

Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Adam Hochschild 2011 översättning: Stefan Lindgren originalets titel: To End all Wars: A Story of Loyalty and Rebellion, 1914–1918 först utgiven av: Houghton Mifflin Harcourt, Boston & New York 2011 utgiven enligt avtal med: Sane Töregård Agency AB och Georges Borchardt Inc. omslag: Carl Åkesson grafisk form: Göran Skarbrandt omslagsfoto: Frieda Lawrence, Jane Addams m. fl., medlemmar av Women’s Peace Party, anländer till International Congress of Women, ett fyradagars protest­möte i Haag i april 1915. © Corbis/Scanpix Soldater ur USA :s andra divisions 23:e infanteriregemente avfyrar en 37 mm kanon mot en tysk postering i Frankrike den 3 april 1918. © Bettmann/Corbis/ Scanpix författarporträtt: Spark Media kartor: Mapping Specialists Inc / Stig Söderlind Kartor och diagram tryck: Scandbook, Falun 2012 isbn 978-91-7037-563-7

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 4

2011-12-13 16:16:08


INNEH Å LL

inledning: Drömmar som kolliderar  7 Del I PERSONERNA

1. Två syskon  19 2. Mannen utan illusioner  32 3. En prästdotter  43 4. Heliga krigare  56 5. Pojken med minorna  71 6. En afton  81 Del II 1914

7. Ett sällsamt skimmer  97 Kartor: De fientliga blocken vid krigsutbrottet  110 Vägen till krig  111 8. Likt simmare som hoppar ut i renhet  117 Karta: Västfronten augusti–september 1914  128 9. Där Gud ska döma vem bättre stred  133

Del III 1915

10. Det här är inte krig  153 11. Mitt i striden  164 Kartor: Östfronten och Balkan 1915  176 Västfronten 1915–1916  177 12. Inte i denna stund  179

Del IV 1916

13. Vi ångrar ingenting  195 14. Herre Gud, var är resten av pojkarna?  216 15. Att kasta vapnen  230

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 5

2011-12-13 16:16:08


Del V 1917

16. Mellan lejonets käftar  255 17. Världen är mitt land  270 18. Att drunkna på land  287 19. Du får inte dö!  301

Del VI 1918

20. Med ryggen mot väggen  321 Karta: Den tyska offensiven 1918  334 21. Det finns mycket fler döda än levande nu  340

Del VII ALLA LÄMNAR SCENEN

22. Djävulens egen hand  357 Karta: Krigets offer i det brittiska imperiet  359 23. En imaginär kyrkogård  370 Källförteckning  388 Bibliografi  413 Författarens tack  425 Bildkällor  428 Register  429

6

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 6

2011-12-13 16:16:08


I NLEDNI NG

DRÖMMAR SOM KOLLIDERAR

E

n tidig höstkyla nyper i skinnet när en guldskiftande sen efter­ middag faller över det böljande landskapet i norra Frankrike. Där marken sjunker mellan de mjuka höjderna är det redan skugga. Utströdda på åkrarna ligger maskinpackade manshöga rullar av årets sista höskörd. Enorma traktorer drar godsvagnsstora släp med potatis eller majs som huggits upp till djurfoder. Uppe på en låg kulle blickar en träddunge ut över en annan sorts skörd, som mognade på den här platsen för nära ett sekel sedan. Varje gravsten på den lilla kyrkogården har ett namn, en grad och ett serienummer; 162 har kors och en har en Davidsstjärna. När åldern varit känd har även den huggits in i stenen: 19, 22, 23, 26, 34, 21, 20. Tio av gravarna säger helt enkelt: »En soldat i det Stora kriget, känd av Gud.« Nästan alla döda kommer från det brittiska Devonshireregementet och datumet på deras gravstenar är den 1 juli 1916, den första dagen i slaget vid Somme. De flesta föll offer för en ensam tysk kulspruta flera hundra meter bort och de begravdes här bakom ett avsnitt av fronten där de klivit upp ur skyttegraven samma morgon. Kapten Duncan Martin, trettio år, kompanibefäl och i det civila konstnär, hade gjort en gipsmodell av slagfältet som britterna planerade att anfalla över. Han förutsade för sina officerskollegor exakt var han och hans män skulle komma under eld från den närbelägna tyska kulsprutan när de kom ut på en exponerad bergssluttning. Även han är begravd här, en av ungefär 21 000 brittiska soldater som dödades eller sårades allvarligt en dag så blodig att deras lands militär varken förr eller senare har upplevt något värre. På en stenplatta bredvid gravarna har regementets överlevande snidat en träskylt när de begravde de döda: SOLDATER FRÅN DEVONSHIRE HÖLL DENNA SKYTTEGRAV DE HÅLLER DEN ÄN

7

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 7

2011-12-13 16:16:08


Kommentarerna i kyrkogårdens gästbok kommer nästan alla från England: Bournemouth, London, Hampshire, Devon osv. »Hedrade 3 från vår hemstad.« »Sov ni, pojkar.« »Så att vi inte ska glömma.« »Tack, grabbar.« »Tack, farfars bror, vila i frid.« Varför får man en klump i bröstet när man ser ord som sov, vila, offra, när mitt skäl att vara här är övertygelsen att detta krig var meningslös galenskap? En enda besökare har slagit an en annorlunda ton: »Aldrig mer.« På några sidor har bläcket med namnen och kommentarerna suddats ut av regndroppar. Eller tårar? Kvarlevorna efter det brittiska imperiets soldater ligger på 400 kyrkogårdar enbart runt slagfältet vid floden Somme, ett oländigt halvmåne­format, knappt trettio kilometer långt territorium, där gravarna inte är de enda spår kriget har efterlämnat. Här och var har en markplätt som gröpts ur av tusen­ tals granatkratrar lämnats orörd; årtiondens erosion har mjukat upp ärren, men det som en gång var ett plant fält ser nu ut som skrovliga, gräsbevuxna sanddyner. På åkrarna som har jämnats ut igen, likt de som omger Devonshiresoldaternas kyrkogård, har en del av traktorerna pansarplåt under förarsätet eftersom skördemaskiner inte kan skilja mellan potatis, sockerbetor och ännu fungerande granater. Mer än 700 miljoner granater avfyrades med kanoner och granatkastare på västfronten mellan 1914 och 1918, varav uppskattningsvis femton procent aldrig exploderade. Varje år dödar dessa kvarlämnade granater människor, trettiosex personer bara år 1991 exempelvis, när Frankrike genomförde grävarbeten för en ny snabbtågslinje. Utströdda över regionen ligger fläckar av ej genomsökt skog eller buskområden omgivna av gula varningsskyltar på franska och engelska för att hålla vandrare borta. Den franska staten har anställda grupper av minröjare, ambulerande specialister på att desarmera bomber, som rycker ut när bybor upptäcker granater; de samlar in och förstör 900 ton outlöst ammunition varje år. Över 630 franska minröjare har omkommit i tjänsten sedan 1946. Precis som de där granaterna har första världskriget stannat kvar i våra liv, under ytan, eftersom vi lever i en värld som i så hög grad formades av det och av den industrialiserade totala krigföring som det inledde. Även om jag föddes långt efter att kriget slutade verkade det alltid närvarande i vår familj. Min mor kunde berätta för mig om folkmassans otyglade entusiasm på militärparaderna när – till sist! – Förenta staterna anslöt sig till ententen. En nära och älskad släkting till henne marscherade iväg till ljudet av detta jubel, bara för att bli dödad i de sista veckornas strider. Mor glömde aldrig den chocken och besvikelsen. Och ingen i min fars familj insåg det absurda i att två av hans släktingar hade slagits på motsatta sidor i första världskriget, en i den franska armén och en i den tyska. Om fosterlandet kallade ställde man upp. 8

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 8

2011-12-13 16:16:08


Min faster gifte sig med en man som slagits för Ryssland i kriget, ett krig som hade utlöst de händelser vi hade att tacka för hans närvaro i våra liv: den ryska revolutionen och det bittra inbördeskrig som följde, då han hamnade på förlorarnas sida och kom till Amerika. En gång delade vi sommarnöje med den här fastern och farbrodern, och hans vänner som också var veteraner från 1914–1918 var återkommande gäster. Jag har ett levande minne av att jag som pojke stod intill en av dem, när de alla iförda baddräkter var på väg till en simtur, och hur jag, när jag tittade ner, fick syn på mannens ena fot: alla tår hade kapats av en tysk kulsprutekula någonstans på östfronten. Kriget levde också vidare i de illustrerade äventyrsberättelser som mina brittiska kusiner brukade skicka mig till jul. Unge Tim, Tom eller Trevor, som bara var tonåring och enligt översten alltför ung för att gå ut i strid, brukade modigt väja för granatsplittret och bära samme sårade överste i säkerhet sedan regementet till tonerna av säckpipor ryckt fram och kommit ut i ingenmansland. I senare avsnitt lyckades han alltid hitta något sätt, som spion eller flygare eller tack vare ren djärvhet, att ta sig ut ur skyttegravskrigets dödläge. När jag blev äldre och lärde mig mer om historien fann jag att just det dödläget hade sin egen fascination. I mer än tre år var arméerna på västfronten bokstavligen fastlåsta, nedgrävda i skyttegravar med jordhålor som ibland låg tjugo meter under marken, för att då och då komma upp till fruktansvärda slag som i bästa fall gav dem kontrollen över några kilometer lerig, sönderskjuten ödemark. Dessa slag verkar fortfarande obegripligt destruktiva. Förutom de döda sårades 36 000 brittiska soldater på Somme­ offensivens första dag. Slaktens omfattning under krigets hela tidsspann översteg allt Europa hade upplevt: Exempelvis dödades under de följande fyra och ett halvt åren över trettiofem procent av alla tyska män som varit mellan nitton och tjugotvå år gamla när striderna bröt ut, och många av de återstående sårades allvarligt. För Frankrike var förlusterna proportionerligt ännu större: hälften av alla fransmän som var mellan tjugo och trettiotvå år vid krigsutbrottet var döda innan kriget var över. »Det stora kriget 1914–18 ligger likt ett band av bränd jord som skiljer den tiden från vår«, skriver historikern Barbara Tuchman. Brittiska stenhuggare i Belgien arbetade fortfarande med att hugga in namnen på landets saknade i minnesstenar när tyskarna invaderade för nästa krig, över tjugo år senare. Städer och byar i arméernas väg maldes ner till stenskärvor och grus, skogar och lantgårdar blev till förkolnade ruiner. »Detta är inte krig«, skrev en sårad soldat bland Storbritanniens indiska trupper hem från Europa. »Det är jordens undergång.« I dagens konflikter, vare sig offren är barnsoldater i Afrika eller, som i 9

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 9

2011-12-13 16:16:08


Irak eller Afghanistan, arbetare från USA :s småstäder, är vi vana vid att de fattiga svarar för en oproportionerligt stor andel av de döda. Mellan 1914 och 1918 däremot var kriget i alla de krigförande länderna förvånansvärt dödsbringande för de härskande klasserna. På båda sidor var sannolikheten för officerare att dödas betydligt större än för de män som de ledde över skyttegravarnas bröstvärn och ut i kulspruteelden, och de kom ofta från samhällets högsta skikt. Ungefär 12 procent av alla brittiska soldater som deltog i kriget dödades exempelvis, men för pärer eller söner till pärer i uniform var siffran 19 procent. Av alla som utexaminerades från Oxford 1913 dödades 31 procent. Den tyske kanslern, Theobald von Bethmann-Hollweg, förlorade sin äldste son och det gjorde också den brittiske premiärministern Herbert Asquith. En blivande brittisk premiärminister, Andrew Bonar Law, förlorade två söner, liksom tidningsmogulen och krigsministern viscount Rothermere. General Erich Ludendorff, krigets viktigaste tyske befälhavare, förlorade två styvsöner och tvingades personligen identifiera den enes ruttnande kropp, uppgrävd ur en grav på slagfältet. Herbert Lawrence, chef för den brittiska generalstaben på västfronten, förlorade två söner; hans motsvarighet i den franska armén, Noël de Castelnau, förlorade tre. Sonsonen till en av Englands rikaste män, hertigen av Westminster, fick huvudet genomborrat av en dödlig kula tre dagar efter att han skrivit till sin mor: »Skicka mig strumpor och choklad, livets två absoluta nödvändighetsvaror.« En sak som delvis lockar oss till detta krig är att det för alltid krossade det självsäkra, soliga Europa av husarer och dragoner i plymprydda hjälmar och kejsare som vinkade från öppna hästdragna ekipage. Som poeten och soldaten Edmund Blunden uttryckte det när han beskrev de dödliga första dagarna i slaget vid Somme hade ingendera sidan »vunnit, eller kunde vinna, kriget. Kriget hade vunnit.« Under trycket av det ändlösa blodbadet upplöstes två imperier fullständigt, det österrikisk-ungerska och det osmanska, samtidigt som den tyske kejsaren förlorade sin tron och den ryske tsaren miste livet tillsammans med hela sin familj, så fotogenique med sonen i seglarkostym och döttrarna i vita klänningar. Även segrarna var förlorare. I Storbritannien och Frankrike förlorade tillsammans över två miljoner människor livet och de båda länderna gick ur kriget djupt skuldsatta. De protester som utlöstes av hemvändande koloniala krigsveteraner inledde den långa upplösningen av det brittiska imperiet och ett brett stråk över norra Frankrike hade förvandlats till aska. Den fyra och ett halvt år långa tsunamin hade orsakat en ödeläggelse som för alltid förmörkade vår världsbild. »Mänsklighet? Kan någon verkligen tro på mänsklighetens förnuft efter det senaste kriget«, frågade den ryske poeten Aleksandr Blok några år senare, »med nya, oundvikliga och ännu grymmare krig i antågande?« 10

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 10

2011-12-13 16:16:08


För i antågande var de. »Vi kan inte tillåta att två miljoner tyskar skulle ha stupat förgäves«, dundrade Adolf Hitler mindre än fyra år efter krigsslutet. » ... Nej, vi förlåter inte, vi kräver – vedergällning!« Tysklands nederlag och ententemakternas hämndlystnad i den påföljande fredsuppgörelsen skyndade oåterkalleligen på nazismens framväxt och uppkomsten av ett ännu mer förödande krig tjugo år senare, liksom av Förintelsen. Första världskriget bidrog naturligtvis också till att föra en regim till makten i Ryssland vars avrättningspatruller och Gulag av arktiska och sibiriska fångläger skulle så död och terror i fredstid i en skala som överträffade många krig. Likt min farbrors vän, han som var utan tår på ena foten, var det åtskilliga av de mer än 21 miljoner sårade som levde i många år efter kriget. En gång på 1960-talet besökte jag ett fästningslikt mentalsjukhus i norra Frankrike och en del av de åldrade män som jag såg sitta som statyer på gården där med uttryckslösa ansikten var offer för granatchocker i skyttegravarna. Miljontals veteraner, lemlästade till kropp och själ, fyllde sådana institutioner i årtionden. Krigets skugga sträckte sig också till tiotals miljoner barn födda efter krigsslutet, de överlevandes barn. Jag intervjuade en gång den brittiske författaren John Berger, som föddes i London 1926, men som ibland kände det som om han »fötts nära Ypres på västfronten 1917. Det första jag riktigt kommer ihåg om [min far] var att han vaknade med ett skrik mitt i natten under en av de återkommande mardrömmarna om kriget.« Varför fängslas vi fortfarande av detta krig som ägde rum för så länge sedan? Ett skäl är säkert den starka kontrasten mellan vad folk trodde att de slogs för och den ödelagda, förbittrade värld som kriget faktiskt skapade. På båda sidor kände deltagarna att de hade goda skäl att gå ut i krig och på ententens sida var skälen goda. De tyska trupperna hade, när allt kommer omkring, utan någon som helst rätt invaderat Frankrike och i strid mot ett avtal som garanterade landets neutralitet även marscherat in i Belgien. Folk i andra länder, som Storbritannien, såg det begripligt nog som ett nobelt mål att komma till invasionsoffrens undsättning. Och hade inte Frankrike och Belgien rätt att försvara sig? Även vi som var emot USA :s krig i Vietnam och Irak skyndar oss idag ofta att tillägga att vi skulle försvara vårt land om vi blev anfallna. Och ändå, om ledarna i någon av de europeiska stormakterna hade kunnat blicka in i framtiden och se alla konsekvenserna, skulle de då ha varit så snara att låta sina soldater marschera iväg till strid 1914? Vad kungar och premiärministrar inte förutsåg hade emellertid många mer framsynta medborgare förstått. Från första början fanns det tiotusentals människor på båda sidor som erkände kriget som den katastrof det var. De ansåg att det inte var värt den oundvikliga kostnaden i blod, en del av dem förutsåg med tragisk skärpa att kriget skulle bli en mardröm för Euro11

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 11

2011-12-13 16:16:08


pa. De protesterade och gjorde det dessutom vid en tidpunkt när det krävdes stort mod att göra det, för luften var tjock av brinnande nationalism och förakt mot oliktänkande som ofta övergick i våld. En handfull tyska riksdagsledamöter motsatte sig modigt krigskrediterna, och radikaler som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht fängslades senare, liksom den amerikanske socialistledaren Eugene V. Debs. Men det var framför allt i Storbritannien som stora mängder oförskräckta krigsmotståndare handlade enligt sin övertygelse och fick betala priset. När konflikten var över hade över 20 000 brittiska män i vapenför ålder vägrat militärtjänst. Många vägrade även vapenfri tjänst och över 6 000 fick avtjäna fängelsestraff under kärva förhållanden: straffarbete, en svältdiet och ett strängt påbud om tystnad som hindrade dem att tala med varandra. Innan det blev klart exakt hur många britter som skulle vägra att slåss inkallades omkring femtio tidigare vapenvägrare och fördes med våld till armén för vidare transport, en del i handfängsel, över Engelska kanalen till Frankrike. Några veckor före den berömda första dagen vid Somme utspelades en mindre känd scen i ett brittiskt arméläger inte längre därifrån än att man hörde artillerielden från fronten. Gruppen av krigsmotståndare blev tillsagd att om de fortsatte att vägra lyda order skulle de dömas till döden. I en uppvisning av storslaget kollektivt mod som burit genklang genom åren var det inte en enda man som vacklade. Först i allra sista minuten skonades deras liv, tack vare ursinnig lobbyverksamhet i London. Dessa krigsvägrare och deras kamrater kom aldrig i närheten av att stoppa kriget och vann ingen plats i historieböckerna, men styrkan i deras övertygelse förblir ett av de glädjefulla minnena från en mörk tid. Bland dem som fängslades för att ha motsatt sig kriget fanns inte bara unga män som trotsade inkallelsen utan även äldre män och några kvinnor. Om vi kunde göra en tidsresa till brittiska fängelser i slutet av 1917 eller början av 1918 skulle vi möta några enastående människor, däribland landets ledande undersökande journalist, en framtida vinnare av Nobelpriset, över ett halvdussin blivande parlamentsledamöter, en blivande minister och en tidigare tidningsredaktör som utgav en underjordisk tidning på toalettpapper för sina medfångar. Troligen har det aldrig suttit en mer framstående samling människor i något fängelse i västvärlden. Delvis är den här boken berättelsen om några av dessa krigsmotståndare och det exempel de gav världen, om inte i sin egen tid så kanske i fram­ tiden. Jag önskar att deras historia vore en framgångssaga, men det är den inte. Till skillnad från exempelvis häxbränning, slaveri och apartheid, företeelser som en gång togs för givna men nu är officiellt förbjudna, har vi fort­ farande krigen kvar. Uniformer, parader och militärmusik fortsätter att ut12

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 12

2011-12-13 16:16:08


öva sin lockelse och till detta har lagts högteknologins tjusning. Över hela världen drömmer pojkar och män fortfarande om militär ära lika mycket som för ett sekel sedan. Så till en mycket större del handlar den här boken om dem som faktiskt utkämpade kriget 1914–1918 och för vilka stridens magnetiska dragningskraft, eller åtminstone övertygelsen att den var patriotisk och nödvändig, visade sig så mycket starkare än den mänskliga avskyn för massdöd eller föreställningen om att detta, oavsett utgången, var ett krig som skulle förändra världen till det sämre. Där vi idag kanske ser tanklöst dödande såg många av dem som ledde krigets slag bara ädla ideal och hjältemod. »De ryckte fram i linje efter linje«, skrev en brittisk general om sina män som var i strid den där ödesdigra dagen 1 juli 1916 vid Somme. På de officiella rapporternas uppstyltade språk skrev han i tredje person: » ... och inte en man drog sig för att gå igenom den extremt hårda beskjutningen eller att möta den kulsprute- och gevärseld som till sist utplånade dem ... Han såg linjerna som ryckte fram i så beundransvärd ordning smälta bort under elden. Han hade aldrig sett, och kunde förvisso aldrig ha föreställt sig, en så magnifik uppvisning av tapperhet, disciplin och beslutsamhet. Rapporterna som han hade fått från de få överlevande från denna otroliga framryckning vittnade om detsamma som han sett med sina egna ögon, nämligen att knappt en enda av våra män tog sig fram till den tyska frontlinjen.« Vad hade sådana generaler i tankarna? Hur kunde de tycka att en sådan slakt var beundransvärd eller magnifik, värd mer än deras egna söners liv? Vi kan ställa samma fråga till dem som är så snabba att förespråka militär konfrontation idag, när krigen så ofta, precis som 1914, får oavsedda konsekvenser. Ett krig beskrivs ofta som en duell mellan två sidor. Jag har istället försökt återge detta krig genom en serie berättelser dels om män och kvinnor ur ett lands, Storbritanniens, stora majoritet som passionerat ansåg att kriget var värt att utkämpa, dels om några av dem som var lika övertygade om att det inte alls borde utkämpas. På sätt och vis är den här boken därför en berättelse om lojaliteter. Vad ska en människa vara mest lojal mot? Sitt land? Militärtjänsten? Eller det internationella broderskapets ideal? Och vad händer med lojaliteten inom en familj om vissa medlemmar, som skedde i flera av familjerna i boken, går ut i krig medan en bror, en syster eller en son intar en oppositionell ståndpunkt, en som allmänheten betraktar som feg eller brottslig? Det här är också en berättelse om drömmar som kolliderar. En del av människorna som jag följer här drömde om att kriget skulle föryngra den nationella andan och banden som höll samman imperiet, att det skulle bli 13

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 13

2011-12-13 16:16:08


kort och att Storbritannien skulle vinna med de beprövade medel som det alltid vunnit krig med: friskt mod, disciplin och kavalleriattacker. Krigsmotståndarna däremot drömde om att Europas arbetare aldrig skulle föra krig mot varandra, eller, om väl kriget börjat, att soldater på båda sidor skulle inse dess vansinne och vägra att fortsätta eller, till sist, att den ryska revolutionen, som gjorde anspråk på att förkasta krig och utsugning för alltid, skulle bli ett lysande exempel som andra nationer skulle vara snara att följa. När jag försökte bli klok på varför dessa båda sinsemellan så olika kategorier av människor handlade som de gjorde i krigets skärseld, insåg jag att jag behövde förstå deras liv under åren som ledde fram till kriget, när de ofta ställdes inför tidigare val av lojaliteter. Därför börjar den här boken om det stora moderna kriget inte i augusti 1914 utan flera årtionden tidigare, i ett England som var helt annorlunda än det fridfulla, pastorala land av lantegendomar och söndagsbjudningar som vi känner till så väl från oräkneliga filmer och TV-dramer. Under en del av förkrigstiden utkämpade Storbritannien faktiskt ett annat krig, vilket gav upphov till sin egen livskraftiga oppositionsrörelse. Hemmavid plågades landet av en utdragen, ilsken strid om vem som skulle ha rösträtt, en konflikt som ledde till stora demonstrationer, åtskilliga döda, massfängslanden och en mer avsiktlig förstörelse av egendom än landet hade upplevt på närmare ett århundrade. Den berättelse som följer är ingalunda en uttömmande historia om första världskriget och perioden närmast dessförinnan, för jag har utelämnat många välkända slag, episoder och ledare. Inte heller handlar den om människor som vanligtvis uppfattas som en grupp, som krigspoeterna eller Bloomsburygruppen. I allmänhet har jag undvikit sådana välkända gestalter. En del av dem vars liv jag följer här och som en gång stått varandra nära, råkade i så bittra gräl på grund av kriget att de avbröt all kontakt med varandra och skulle bli missbelåtna om de levde idag och fann att de figurerade sida vid sida i samma bok. Men var och en av dem hade till att börja med familje- eller vänskapsband med varandra, delade övertygelse och i flera fall en förbjuden kärlek. Alla var medborgare i ett land som genomlevde en katastrof och till sist skulle överväldigas av krigets trauma. Männen och kvinnorna i den här boken utgör en rollista som jag har samlat på mig med åren, i takt med att jag funnit människor som förkroppsligat olika svar på de val de ställdes inför när världen stod i brand. Bland dem finns det generaler, fackliga aktivister, feminister, agents provocateurs, en författare som blev propagandist, en lejontämjare som blev revolutionär, en minister, en korsfarande arbetarklassjournalist, tre soldater som ställdes framför en exekutionspatrull i gryningen och unga idealister från brittiska Midlands som, långt efter att deras kamp mot kriget var över, skulle mör14

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 14

2011-12-13 16:16:08


das av den sovjetiska hemliga polisen. Genom att följa ett urval människor genom en tumultartad tid kan den här boken till sin form tyckas ligga närmare skönlitteraturen än ett traditionellt historiskt verk. (En av dessa kvinnors levnadsöden inspirerade faktiskt en av de bästa nyare romanerna om kriget.) Men allting i boken har faktiskt hänt. För historien rymmer alltid vid ett närmare betraktande människor, händelser och moraliska experimentfält som är mer avslöjande än någon, utom de alla största romanförfattarna, skulle kunna hitta på.

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 15

2011-12-13 16:16:08


Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 16

2011-12-13 16:16:08


del I

Personerna

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 17

2011-12-13 16:16:08


Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 18

2011-12-13 16:16:08


1

TVÅ SYSKON

S

taden hade aldrig skådat en sådan parad. Nästan 50 000 militärer i lysande uniformer sammanstrålade vid St. Paul’s Cathedral i två stora kolonner. En leddes av landets mest älskade militära hjälte, fältmarskalken med de mjuka manéren, lord Roberts av Kandahar, blott 1,57 i strumplästen, ridande på ett vitt arabiskt fullblod likt dem han hade ridit under mer än fyrtio års jakt på olika afghaner, indier och burmeser som varit dumdristiga nog att göra uppror mot brittiskt styre. Ridande i spetsen för den andra kolonnen kom kaptenen vid livgardet Oswald Ames som med sina 2,03 meter var arméns mest högreste man. Han bar sitt regementes traditionella bröstplatta som när solen glimrade i den redan med sin bländande glans tycktes avvärja varje fientlig lans. Hans silverhjälm krönt av en lång tagelplym fick honom att verka ännu längre. Det var den 22 juni 1897 och London hade lagt ut 250 000 pund, vilket motsvarar 200 miljoner svenska kronor idag, enbart på gatudekorationer. Över de marscherande trupperna fladdrade Union Jack från varje byggnad; blå-röd-vita dekorationer och girlander smyckade balkonger, och lyktstolpar pryddes av blomsterkorgar. Från hela Brittiska imperiet kom infanterister och kavalleriets elittrupper; New South Wales Lancers från Australien, Trinidad Light Horse, Sydafrikas Cape Mounted Rifles, kanadensiska husarer, Zaptich-ryttare från Cypern i tofsprydda fezer och skäggiga lansiärer från Punjab. Hustak, balkonger och åskådarläktare enkom byggda för denna dag var fulla av åskådare. En triumfbåge nära järnvägsstationen i Paddington var smyckad med devisen »Våra hjärtan är Hennes tron«. På Bank of England kunde man läsa »Hon åstadkom varaktigt välstånd åt sitt folk«. Dignitärer fyllde ekipage som rullade längs paradvägen, den påvlige nuntien delade ett med den kinesiske kejsarens sändebud. Men det mest dundrande jublet var förbehållet den kungliga vagnen, dragen av åtta gräddvita hästar. Drottning Viktoria, som höll en svart spetsparasoll och nickade till folkmassan, firade sextioårsdagen av sin kröning. Hennes svar19

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 19

2011-12-13 16:16:08


ta moaréklänning var broderad med silverrosor, tistlar och treklöver, symboler för de förenade länder som utgjorde Brittiska imperiets krona: England, Skottland och Irland. Solen bröt patriotiskt fram från en molntäckt himmel just när drottningens vagn hade lämnat Buckingham Palace. Den undersätsiga monarken, vars rättframma ansikte ingen målare eller fotograf någonsin tycks ha fångat i ett leende, förestod det största imperium världen någonsin hade skådat. För denna dag annonserade en konfektionshandlare en »spetsgarnerad diamantjubileumsskjorta«, poeter skrev jubileumsoden och sir Arthur Sullivan, i operettduon Gilbert & Sullivan, komponerade en jubileumshymn. »Hur många miljoner år har solen stått på himlen?« frågade Daily Mail. »Men solen har aldrig blickat ner förrän igår på förkroppsligandet av så mycken energi och makt.« Viktorias imperium var inte känt för sin blygsamhet. »Jag hävdar att vi är världens främsta ras«, förklarade den blivande diamantmogulen Cecil Rhodes redan som Oxfordstudent, »och att ju mer av världen vi befolkar desto bättre för människosläktet.« Senare skulle han tillägga: »Jag skulle annektera planeter om jag kunde.« Ingen annan planet ståtade ännu med Union Jack, men det brittiska territoriet täckte nästan en fjärdedel av jordens yta. Naturligtvis var en del av den ytan ofruktbar arktisk tundra som tillhörde Kanada, i praktiken ett oberoende land. Men de flesta kanadensare, med undantag för flertalet fransktalande och indianer, var denna strålande dag glada att betrakta sig som drottningens undersåtar, och landets premiärminister hade, även om han var en av de fransktalande, gjort resan till England för att närvara vid diamantjubileet och själv bli dubbad till riddare. Visst fanns det några territorier optimistiskt målade i skärt på kartan, som i likhet med Transvaal-republiken i Sydafrika inte alls betraktade sig som brittiska. Inte desto mindre frigav Transvaals president Paul Kruger två engelsmän ur fängelse för att hedra jubileet. I Indien firade nizamen av Hyderabad, som inte heller betraktade sig som underställd britterna, dagen med att frige var tionde fånge ur sitt fängelse. Kanonbåtar i Kapstadens hamn sköt salut, i Rangoon anordnades en bal, Australien delade ut extra mat och kläder till aboriginerna och i Zanzibar höll sultanen en jubileumsbankett. I detta festliga ögonblick förlät till och med utlänningar britterna deras synder. I Paris förklarade Le Figaro att Romarriket fått »sin like om inte överträffats« av Viktorias välde. På andra sidan Atlanten gjorde New York Times praktiskt taget anspråk på att tillhöra imperiet: »Vi är en del, och en stor del, av det större Storbritannien som så tydligt verkar förutbestämt att dominera den här planeten.« Till drottningens ära hölls en idrottsfestival i 20

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 20

2011-12-13 16:16:09


Santa Monica i Kalifornien och en kontingent ur nationalgardet i Vermont korsade gränsen för att delta i en jubileumsparad i Montreal. Viktoria överväldigades av all den tillgivenhet och lojalitet som strömmade emot henne, och några gånger under dagen strömmade tårar över hennes vanligtvis uttryckslösa ansikte. Telegraflinjerna till utlandet hade hållits lediga tills drottningen i Buckingham Palace tryckte på en elektrisk knapp kopplad till det centrala telegrafkontoret. I samma ögonblick som olika lansiärer, husarer, kameltrupper, turbanprydda sikher, Dayakpoliser från Borneo och Royal Niger Constabulary marscherade genom staden, blixtrade hennes hälsning i morsekod ut till alla delar av imperiet, från Barbados till Ceylon och från Nairobi till Hongkong: »Av hela mitt hjärta tackar jag mitt älskade folk. Måtte Gud välsigna dem.« De trupper som väckte det mest högljudda jublet vid diamantjubileumsparaden var de som alla visste skulle leda Storbritannien till en säker seger i kommande krig: kavalleriet. Även i fredstid visste Storbritanniens härskande klass att den hörde hemma på hästryggen. Det var som en av tidens radikala journalister uttryckte det »en liten utvald aristokrati född med stövlarna på och sporrad för ritt« och som betraktade alla andra som »en stor grå massa sadlad och betslad att rida på«. De rika födde upp tävlingshästar, flockades på hästauktioner och flera ministrar var klubbmästare i jockeyklubben. När en häst som tillhörde premiärministern, lord Rosebery, 1894 vann det prestigefyllda Epsomderbyt och kammade hem den stora prissumman, telegraferade en vän till honom: »Nu återstår bara himlen.« Hängivna rävjägare tog på sig sina röda rockar och svarta hattar för att galoppera över fält och hoppa över stengärdesgårdar efter skällande hundar så ofta som fem eller sex gånger i veckan. Ryktet förmälde att hertigen av Rutlands privata kaplan bar stövlar och sporrar under sin prästrock. Hästar och jakter beundrades till och med av sjömän och en favorittatuering, för dem som hade råd till en sådan, visade ryttare och hundar som täckte hela ryggtavlan, på jakt efter en räv som var på väg ner i klyftan mellan skinkorna. Jakten var när allt kom omkring det närmaste man i det civila livet kom en ärofull kavalleriattack. För varje välboren ung engelsman som befann sig i en militär karriär var det helt naturligt att föredra kavalleriet. Att ansluta sig till det var emeller­ tid inte alla förunnat, för detta var arméns dyraste gren. Fram till 1871 tvingades brittiska officerare att köpa sina officerstitlar, precis som de kunde köpa medlemskap i exklusiva klubbar. (»Herre Gud«, påstås en ny subalternofficer ha utbrustit när han upptäckte en insättning från krigsdepartementet på sitt bankkontobesked. »Jag visste inte att vi fick betalt.«) Sedan försäljning21

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 21

2011-12-13 16:16:09


en av officerstjänster avskaffats kunde en löjtnant i infanteriet eller artilleriet tillhöra ett regemente så fritt från elegans att han kunde leva på sin lön, men det kunde inte en kavalleriofficer. Lönen räckte inte till de obligatoriska klubbmedlemskapen, en personlig betjänt och en ridknekt, uniformer, sadlar och framför allt inköp och underhåll av de egna hästarna liksom en eller två bärare under strid, två jägare för att förfölja rävar och naturligtvis ett par ponnyer till polospel. En sådan officer behövde en privat inkomst på minst 500 pund om året, drygt 400 000 svenska kronor i dagens penningvärde. Kavalleriofficerarnas led fylldes med andra ord med män från storgods. Ryttarens svärd och lans i slutet av artonhundratalet var inte så annorlunda än dem som smiddes i Agincourt 1415, så kavallerikriget förkroppsligade idén att moderna vapen inte var det avgörande utan krigarens mod och skicklighet. Även om kavalleriet bara utgjorde en liten del av de brittiska styrkorna medförde dess status att kavalleriofficerare länge innehade en oproportionerligt stor del av de ledande arméposterna. Så kom det sig att från 1914 till 1918, fem hundra år efter Agincourt och i en ofattbart annorlunda strid, skulle två kavallerister avlösa varandra som befälhavare för de brittiska trupperna på västfronten i det blodigaste krig världen någonsin skådat. En av dessa båda män hade inlett sin armékarriär fyrtio år tidigare, 1874, när han själv vid tjugoett års ålder och efter att ha dragit i lämpliga trådar, blev löjtnant i 19:e husarregementet. John French hade vuxit upp på familjens lantgods i Kent. Hans far var en pensionerad sjöofficer vars förfäder kom från Irland. Att French var så kortväxt kanske inte passade in i bilden av en elegant kavallerist, men hans glada leende, svarta hår, tjocka mustasch och blå ögon gjorde honom oemotståndlig för kvinnorna. Hans brev uppvisade också en stor värme; till en pensionerad general som behövde gaskas upp skrev French: »Ni åtnjuter äkta kärlek från varje äkta soldat som någonsin tjänstgjort med er och var och en av dem skulle göra vad som helst för er imorgon. Jag har alltid sagt till mina nära kamrater och vänner att jag skulle vilja sluta mitt liv med att bli skjuten i en strid anförd av er.« Vad French emellertid inte var så bra på var att vända på slantarna, en besvärlig brist med tanke på kavalleriofficerens stora utgifter. Han slösade pengar på hästar, kvinnor och riskfyllda investeringar, drog på sig skulder och tvingades sedan be andra om undsättning. En svåger räddade honom den första gången och lån från en rad olika släktingar och vänner skulle följa. Officerarna i 19:e husarregementet bar svarta byxor med dubbla guldrevärer i sidan och skinnbrämade röda mössor med ett guldemblem. Från april till september exercerade de under veckan och marscherade sedan tillsammans till kyrkan på söndagarna, med klirrande sporrar och bajonettbal22

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 22

2011-12-13 16:16:09


jor och svarta läderstövlar som luktade löddrig häst. Under hösten och vintern tillbringade French och hans officerskamrater mycket av tiden hemma på sina gods där de roade sig med den ena jakten efter den andra, hinderlöpning och polo. Likt många av den tidens officerare var French en beundrare av Napoleon och köpte napoleonska prydnadsföremål när han inte var pank och han hade kejsarens byst på sitt skrivbord. Han läste militärhistoria, jaktberättelser och Charles Dickens romaner, där han lärde sig långa stycken utantill. Om någon senare i livet läste en godtyckligt vald mening ur Dickens verk för honom kunde han ofta leta fram stycket. Kort efter att French anslutit sig till 19:e husarregementet flyttades det till det ständigt oroliga Irland. Engelsmännen betraktade ön som en del av Storbritannien, men de flesta irländare ansåg att de levde i en utsugen koloni. Återkommande vågor av nationalism närdes av spänningar mellan utfattiga katolska arrendatorer och rika protestantiska jordägare. Under en sådan dispyt inkallades Frenchs trupper, naturligtvis på jordägarnas sida. En ilsken irländsk arbetare kastade sig mot French och skar av knäsenorna på hans häst med en skära. French befordrades snart till kapten. Ett impulsivt tidigt äktenskap fick ett snart slut och ströks ur hans officiella biografi, för det viktorianska samhället betraktade skilsmässor med strängt ogillande. Vid tjugoåtta års ålder gifte French om sig och firade den här gången med ett ståtligt bröllop. Eleanora Selby-Lowndes var dotter till en jaktälskande godsägare, perfekt sällskap för en omtyckt kavallerist på väg upp. Han verkade uppriktigt tycka om sin nya hustru, även om det inte skulle hindra honom från att ge sig in i en ändlös serie kärlekshistorier. I armén där French gjorde sin karriär var sportsmannaanda en viktig militär dygd. En officer testamenterade vid sin död över 70 000 pund till sitt regemente, delvis för att uppmuntra »manliga sporter«. En del regementen höll sig med sina egna uppsättningar rävhundar så officerarna skulle slippa ta ledigt för att jaga. En bok från den tiden, Modern Warfare (Modern krigföring) av Frederick Guggisberg, som senare skulle bli brigadgeneral, liknade krig vid rugby: »En armé försöker arbeta tillsammans i strid ... i stort sett som ett rugbylag arbetar tillsammans i en match ... Armén kämpar för sitt lands bästa precis som laget spelar för sin skolas ära. Regementen bistår varandra som spelarna gör när ... den ene passar bollen till den and­re; ovanligt tappra anfall och hjältemodigt försvar motsvarar lysande löpningar och fina tacklingar.« Krigets likheter med en annan sport, cricket, var ämnet för en av tidens mest berömda dikter, sir Henry Newbolts »Vitaï Lampada« (Livets fackla): 23

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 23

2011-12-13 16:16:09


Det går ett andlöst hysch över planen i kväll – Tio poäng och matchen är vunnen – I bländande ljus i pitchen en smäll, Siste man in förrän timmen är svunnen. Det handlar inte om band och ordnar Eller själviskt hopp om ära för en minut När kaptenens hand på axeln hårdnar: »Spel upp! spel upp! Spela spelet till slut! » Den röda sanden blodet tog efter spillror av fyrkant som brast, Kulsprutor skar och översten dog. Förblindad av damm truppen var fast. Där dödens flod honom fyllde till randen Långt borta från England tog kriget tribut Men skolpojkens röst den samlar förbanden: »Spel upp! spel upp! Spela spelet till slut!« Den dikten skulle bestå; när löjtnant George Brooke i det irländska gardet sårades dödligt av en tysk granat vid Soupir i Frankrike 1914 var hans sista ord till sina män: »Spela spelet.« För den unge John French verkade den där öknen röd av blod länge utom räckhåll. Förutom den irländske lantarbetarens svingade skära hade han passerat de trettio utan att uppleva strid. Så 1884 blev han till sin förtjusning kommenderad till en utpost som lovade handling: ett kolonialkrig i Sudan. Till sist fick French uppleva den strid han så länge drömt om, när trupperna under hans befäl framgångsrikt slog tillbaka ett överraskningsanfall av en fientlig styrka som vällde fram ur en ravin, beväpnad huvudsakligen med svärd och spjut. Det här var på riktigt: närstrid man mot man, upproriska »infödingar« besegrades enligt läroboken av disciplinerat kavalleri och brittisk soldatanda. Han återvände till England med lovord från sina överordnade, medaljer och en befordran till överstelöjtnant redan vid trettiotvå års ålder. Bara några år senare, en smula hjulbent efter mer än ett decennium på hästryggen, tog han befälet över 19:e husarregementet. Genom väggarna på den befälhavande officerens bostad kunde John och Elea­ nora French och deras barn höra brummandet och rytandet av regementets maskot, en brunbjörn. För en ambitiös ung officer kunde det vara en fördel i karriären att få sin biljett klippt på flera kontinenter. Så French gladde sig när 19:e husarregementet 1891 kommenderades till Indien. I den största och rikaste brittiska 24

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 24

2011-12-13 16:16:09


kolonin tillbringade många officerare de avgörande åren i sin karriär, övertygade om att de utförde ett heligt och altruistiskt uppdrag. Omgiven av tjänare i turban fick French njuta av en fredlig vardag på poloplanen och i officersmässen, men han upplevde inga strider. Han höll sig istället upptagen med att träna sina ryttare att rida i perfekta formationer och skicka dem i trav, galopp och full karriär över de rymliga indiska marsfälten, maidan, så att de drog upp dammoln bakom sig. Med sin familj kvar i England tillbringade han sin fritid med att uppvakta en annan officers hustru och med henne slank han iväg till en av de bergsstationer där britterna drog sig undan sommarhettan på slättlandet. Hans ilskne officerskollega lade sedan in om skilsmässa och instämde French som medsvarande. Det gick rykten om att han också haft en affär med dottern till en järnvägstjänsteman och med sin befälhavares hustru. När French återvände till England 1893 hämmade ryktena om dessa episoder hans karriär. På halv lön, som officerare ofta var mellan sina kommenderingar, tvingades han, Eleanora och deras tre barn att flytta in hos en förlåtande äldre syster. Ännu mer förödmjukande var att kavalleristen försökte tillgripa cykel som ett billigare alternativ till en häst, en surrogatspringare som han aldrig helt bemästrade. Officerskollegor iakttog hur French hoppade på vägen bredvid den utan att kunna ta sig upp. Ändå fortsatte han med sina kostsamma vanor och tvingades pantsätta familjesilvret. I van­ ära väntade han rastlöst på en ny kommendering eller, ännu bättre, ett krig. I John Frenchs England var boulevarderna längs Viktorias jubileumsparad förvisso lysande, men stora delar av London och andra städer var mindre lysande, för det var inte mycket av den rikedom landet drog in från kolonierna som någonsin nådde de fattiga. I ett överfullt radhus nära en kolgruva kunde en hungrig familj tränga ihop sig i ett enda rum, och bostäderna längs en hel lerig gata delade ibland på en enda handpumpad vattenkran. I den vidsträckta slummen i Londons East End kunde en bädd på ett nattlogi delas av två eller tre utfattiga arbetare som sov i åttatimmarsskift. Barnen stannade i växten av undernäring, deras tänder ruttnade redan och kött eller fisk såg de kanske en gång i veckan. De fattigaste av de fattiga slutade på fattighuset där de fick arbete och tak över huvudet men kände sig som fångar. Barfotabarnen på fattighusen huttrade sig igenom vintern i tunna och trasiga bomullskläder, ofta med endast pallar att sitta på. I den värsta slummen, där ungefär vart femte barn inte överlevde sitt första levnadsår, var barnadödligheten nära tre gånger större än bland de rikas barn. Precis som kampen mot imperiets fiender i avlägsna hörn av världen skulle forma John French och hans likar skulle kampen mot orättvisan hemmavid och 25

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 25

2011-12-13 16:16:09


Charlotte Despard, suffragett, fängelseveteran, pacifist, kommunist och IRA-anhängare.

krigen utomlands forma andra britter i samma generation, ibland rentav personer som sprungit ur Frenchs egen klass. Bland dem fanns en kvinna som blivit ihågkommen under sitt namn som gift, Charlotte Despard. Som flickor hade hon och hennes fem systrar brukat slinka igenom staketet runt stilträdgården på föräldrarnas gods för att leka med barnen i närmaste by, tills föräldrarna upptäckte det och satte stopp för det. Detta tände, åtminstone som Charlotte mindes det, en upprorisk gnista i henne och vid tio års ålder rymde hon hemifrån. På en närbelägen järnvägsstation »köpte jag en biljett till London där jag tänkte förtjäna mitt uppehälle som piga«, skrev hon senare. Även om hon infångades efter bara en natt på rymmen lät hon sig inte »tämjas«. Hennes far dog samma år och hennes mor hamnade av okända skäl på sinnessjukhus några år senare. Charlotte, hennes systrar och en yngre bror togs då om hand av släktingar och en guvernant, som Charlotte hjälpte sköta de mindre barnen. Guvernanten lärde dem en lovsång: Jag tackar godheten och nåden som log mot mig den dag jag föddes med de råden att lyckan den är Englands lag 26

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 26

2011-12-13 16:16:13


Jag föddes inte till en slav att träla under piskan fort och önska mig till mörka grav när bara arbetet var gjort. »Den lovsången var vändpunkten«, skulle Charlotte hävda. »Jag frågade varför Gud hade gjort slavar och skickades ögonblickligen i säng.« När hon blev lite äldre besökte hon en fabrik i Yorkshire och blev förskräckt vid anblicken av dåligt avlönade kvinnor och barn som rev sönder högar med gamla kläder för att göra rep av trådarna. Hon var några och tjugo när hon första gången såg slummen i East End. »Så bittert jag skämdes över alltsammans! Så hett jag längtade efter att få tala till dessa människor i deras misär och säga: ’Varför tolererar ni det här? Res er ... Förgör era förtryckare. Var ärliga och starka!’ Naturligtvis var jag alldeles för blyg för att säga något sådant.« År 1870, när Charlotte hade fyllt tjugosex, gifte hon sig. Maximilian Despard var en välbärgad affärsman, men i likhet med sin nya hustru var han för självstyre åt Irland, rättigheter och yrkesarbete åt kvinnor och många andra av tidens progressiva mål. Genom hela sitt gifta liv led han av en njursjukdom som han till sist dog av och det finns antydningar om att hans relation med hustrun aldrig var intim. De båda reste emellertid vida omkring tillsammans i tjugo år och besökte flera gånger Indien och i årtionden efteråt berättade hon om vilken lycklig tid det hade varit. Hur frustrerande än ett äktenskap utan barn och kanske även utan sex kan ha varit, kunde Charlotte Despard glädja sig åt något som var ovanligt för hennes tid och klass: en make som respekterade hennes arbete. I detta fall hennes romanskrivande. Moderna läsare behöver inte sörja att Despards sju enorma romaner (förlagen tjänade mer pengar på verk i många delar) sedan länge är borta ur bokhandeln. Fulla som de var av nobla hjältinnor, mystiska förfäder, spökslott, återföreningar på dödsbädden och lyckliga slut var de den viktorianska motsvarigheten till vår tids billiga kärleksromaner. Om det var en gentlemans roll i livet på landet att sitta på hästryggen skulle den viktorianska överklasskvinnan vara härskarinna i ett stort hus, så paret Despard köpte ett hem på landet, Courtlands, som låg mitt i femton tunnland av skog, gräsmattor, en å och stilträdgårdar med utsikt över en dalgång i Surrey. Ett dussintal tjänare skötte enbart arbetet inomhus. Hertiginnan av Albany, som bodde på ett ännu större gods intill, rekryterade Charlotte till sin blomstermission för Nine Elms, som gick ut på att välbärgade kvinnor skickade blomsterkorgar från sina trädgårdar (som också 27

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 27

2011-12-13 16:16:13


sköttes av tjänare) till Nine Elms, det fattigaste hörnet av Londons överbefolkade Battersea-distrikt. Det var så långt som en riktig överklasskvinna förväntades gå i sin reaktion på fattigdom. Sedan hennes make dött 1890 slog emellertid Despard omvärlden med häpnad genom att göra Battersea till centrum i sitt liv. Med hjälp av pengar som hon hade ärvt efter honom och efter sina föräldrar öppnade hon två gemensamhetslokaler i slummen under det pampiga namnet Despard Clubs, där det ingick ungdomsprogram, en hälsoklinik dit besökarna kunde komma oanmälda, kurser i näringslära, subventionerad mat för nyblivna mödrar och ett urval babykläder och annan utrustning som kunde lånas ut till barnaföderskorna. Det mest chockerande för Charlottes familj var att hon själv flyttade in på övervåningen till en av sina klubbar, fast hon för en tid ändå tillbringade veckosluten på Courtlands. Trots sin bakgrund hade Despard uppenbarligen en talang för att handskas med barnen i Battersea. »Hon finner dem inte omöjliga att hantera«, rapporterade en iakttagare, den sociale reformatorn Charles Booth. »De ger villigt vika för hennes mjuka kraft. ’Ni gör mig illa’, skrek en stor, stark grabb, men gjorde inte motstånd när hon tog honom i armen för att återkalla honom till ordningen.« Det sades att man kunde känna lukten av Battersea långt innan man kom dit, för luften var tjock av rök och stank från stora gasanläggningar, en järn­ smedja och koleldade lokomotiv på väg till Victoria- och Waterloostationer­ na. Koldammet täckte allt, inklusive invånarnas lungor. Många kvinnor tog emot tvätt från andra delar av staden. Förfallna hus och lägenheter kryllade av råttor, kackerlackor, loppor och löss. Urbana fabriksområden som Battersea utgjorde kärnan i Storbritanniens industriella revolution, och i det kommande stora kriget skulle dessa fabriker masstillverka vapnen och de överfulla bostadshusen bemanna skyttegravarna. Battersea var ett slagfält av en annan sort, upptäckte Despard snabbt, ett centrum för radikal politik och den växande fackföreningsrörelsen. Dess gasarbetare hade gått i strejk för kravet på åtta timmars arbetsdag. Senare beslutade kommunfullmäktige att vägra ta emot en donation till det lokala biblio­ teket från den skotsk-amerikanske magnaten Andrew Carnegie på grund av att hans pengar var »fläckade med blod« från strejkande amerikanska stål­ arbetare. Den del av Battersea där Despard arbetade återspeglade imperiets etniska hierarki, för i likhet med många av Englands fattigaste områden var det till stor del irländskt, fullt av vräkta arrendatorer och familjer som hade flytt ännu fattigare delar av Dublin för att söka sig ett bättre liv i London. Som ett tecken på att hon identifierade sig med Batterseas fattiga irländare och för att räcka lång näsa åt den värld av övreståndsprotestanter hon fötts i konverterade Despard till katolicismen. Hon utvecklade också en 28

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 28

2011-12-13 16:16:13


passion för teosofi, en luddig, mystisk tro som innefattade buddistiska och hinduistiska element liksom ockulta inslag. Men det var inte allt: »Jag bestämde mig för att studera de stora samhällsproblemen«, skulle hon senare skriva. »Mina studier ledde mig till en kompromisslös socialism.« Hon blev vän med Karl Marx dotter Eleanor och 1896 representerade hon en brittisk marxistisk grupp som delegat på ett möte med den federation av socialistpartier och fackföreningar över hela världen som blev känd som Andra Internationalen. Hur märklig denna blandade bukett av trossystem än kan ha verkat var det en sak som tydligt lyste igenom: en önskan att identifiera sig med människorna på botten av Storbritanniens klasspyramid och erbjuda dem något mer än blomsterkorgar. Precis som Despard lämnade bakom sig det liv hon hade förväntats leva lämnade hon också dess klädsel. Hon klädde sig nu i svart och istället för överklasskvinnornas invecklade modehattar som tydligt signalerade sysslo­ löshet täckte hon sitt grånande hår med en svart spetsmantilj. Istället för skor bar hon sandaler som var öppna i tårna. Så klädde hon sig för alla tillfällen, vare sig hon stod på ett podium och föreläste eller lagade mat åt en grupp slumbarn vid ett av sina gemensamhetscentra. Till sist skulle hon också bära de kläderna i fängelset. Innan hon visste ordet av hade hon valts in i fattignämnden, vars uppgift var att övervaka driften av det lokala fattighuset. Som en av de första socialisterna i en sådan nämnd protesterade hon tappert mot den ruttna potatis som de intagna serverades och kämpade för att avslöja en korrupt direktör som hon tagit på bar gärning när han sålde mat från köket medan fattighusets kvinnor fick leva på vatten och bröd. Despard ägnade nu sin kopiösa energi åt kvinnor som »slavar hela livet ... och knappt tjänar till sitt uppehälle och som kastas bort att dö eller leva på församlingen när de inte längre är lönsamma«. På alla sätt var Charlotte Despards och John Frenchs liv varandras motsatser. Han var förutbestämd att leda den största armé som Storbritannien någonsin hade fört i fält. Hon kom att kraftfullt motsätta sig alla krig som hennes land utkämpade, framför allt det som han skulle bli överbefälhavare i. Han reste till Irland för att slå ner oroliga arrendatorer. Hon sörjde för fattiga irländare i Battersea, som hon kallade »mina systrar« (även om de kanske inte talade om henne på riktigt samma sätt). Båda reste till Indien, men han drillade kavallerister för uppgiften att behålla Indien brittiskt, medan hon återvände som hängiven anhängare av indiskt självstyre. I en tid när ett mäktigt imperium ställdes inför koloniala uppror utomlands och sjudande missnöje hemmavid skulle han förbli en ståndaktig försvara29

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 29

2011-12-13 16:16:13


re av den bestående ordningen och hon en trotsig revolutionär. Ändå fanns det, trots alla olikheter, något som förenade dem. John French och Charlotte Despard var syskon. Mer än så, de stod varandra nära nästan hela livet. Hon var åtta år äldre än »Jack«, som hon kallade honom, och han var den älskade lillebrodern som hon hade läst en ABC-bok med sedan föräldrarna försvunnit ur deras liv. Hans sexuella äventyrlighet och hänsynslösa slösaktighet, som förfärade de andra familjemedlemmarna, tycktes aldrig bekymra henne. När han reste iväg som militär till Indien var det hon som välkomnade hans hustru Eleanora och barnen till Courtlands och överlämnade huset till dem me­ dan hon bodde i det stridbara Battersea. Och när French återvände från Indien under ett moln av skulder och skandaler tog Despard även hand om honom och lånade honom pengar långt efter att hans förbittrade andra systrar hade slutat att göra det. Deras mycket skilda världar möttes när Despard med jämna mellanrum fyllde en hästdragen buss med en del av Batterseas fattiga och tog dem till Courtlands en lördag eller söndag, bort från stadens sot och kolrök. Frenchs son Gerald, som senare skulle följa sin far in i armén, mindes en sådan besöksgrupp från Battersea och hans ton ger en antydan om vad resten av familjen måste ha tyckt om Despard: Det var förvisso i viss mån roande, men det hade också en påfrestande sida. Till exempel kom de utrustade med flera positiv som de naturligtvis halade utan uppehåll från ankomsten till avresan. Deras kvinnfolk ackompanjerade dem och dansandet pågick under större delen av dagen, på gräsmattorna och på uppfarten. Min far ... kastade sig nobelt in i oredan och hjälpte till att organisera sportaktiviteter för männen ... Jag tror han var mer road än någon annan av de invaderande fridstörarnas otroliga upptåg. De svärmade över hela gården och när kvällen kom och de anträdde hemresan till London beklagade vi i alla fall inte att underhållningen till sist upphörde. John Frenchs familj kanske ogillade »fridstörarna«, men Courtlands var när allt kom omkring Despards gods, även om hon nu bara bebodde en liten stuga på ägorna under sina veckoslutsbesök. French förblev tillgiven den syster som hade hjälpt honom under uppväxten. När hon som ledamot av fattignämnden höll sitt första offentliga tal i stadshuset i Wandsworth gjorde han henne sällskap. Och när scenskräcken drabbade henne i dörren uppmuntrade han henne med kommentaren: »Bara nervösa människor är någonsin till verklig nytta.« 30

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 30

2011-12-13 16:16:13


Trots deras skilda syn på världen varade värmen och lojaliteten mellan de båda syskonen i årtionden, genom en ohygglig, splittrande kolonial konflikt som var på väg att bryta ut och sedan ett världskrig som skulle ända mer än 700 000 av deras landsmäns liv. Det var först händelser efter den stora vattendelaren som slutligen skulle bryta banden mellan dem.

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 31

2011-12-13 16:16:13


2

MANNEN UTAN ILLUSIONER

P

recis som en del av de ledande befälhavarna och krigsmotståndarna i första världskriget hade beträtt scenen redan innan det började hade även ett av krigets viktigaste vapen gjort det. Det gjorde ett spekta­ kulärt tidigt framträdande året efter Viktorias diamantjubileum. Platsen var Omdurman i Sudan, det stora afrikanska territorium vars invånare som London såg saken inte förstod sin rätta roll, nämligen att vara lojala undersåtar i det brittiska imperiet. Under en militant muslimsk ledare hade sudanesiska araber krossat en ockupationsstyrka och halshuggit den brittiske general som anförde den. Tretton år senare, 1898, skickade Storbritannien en truppstyrka uppför Nilen till Sudan under befäl av den legendariske generalmajoren sir Horatio Herbert Kitchener, som hade tjänstgjort i olika hörn av imperiet, från Palestina till Cypern och Zanzibar och vars uppdrag det nu var att lära sudaneserna att en gång för alla veta sin plats. En äventyrlig ung soldat i denna styrka betraktade i sin kikare en bergssluttning som korsades av vad han trodde var en försvarsbarrikad av trädgrenar. »Plötsligt började hela den svarta linjen att röra sig. Den bestod av män, inte av buskar ... Vi betraktade, häpna över den märkliga synen, hur hela sluttningen blev svart av svärmande vildar. Över sex kilometer från kant till kant.« Vad som marscherade emot honom från Omdurman, sudanesernas högkvarter, var omkring 50 000 krigare utrustade med spjut, svärd, horn, trummor och föråldrade gevär. »Hela bergssluttningen verkade röra sig. Mellan massorna galopperade hela tiden ryttare; framför dem fanns många patruller utströdda över slätten; över dem vajade hundratals fanor, och solen, som glittrade i de många tusen fientliga spjutspetsarna, spred ett gnistrande moln.« Ögonvittnet var den tjugotreårige Winston Churchill, som var både korrespondent för Morning Post i London och officer i Kitcheners styrka. Som medlem av en inflytelserik familj var han naturligtvis kavallerist. När den avgörande striden skulle börja »åt vi, stående vid ett bord som slagits upp 32

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 32

2011-12-13 16:16:13


i vildmarken, en rejäl måltid«, skrev han. »Det var som en lunch vid kapplöpningsbanan inför den stora händelsen.« Den blivande premiärministern var knappast den ende ambitiöse britt som hade bedrivit hårt lobbyarbete för att få vara på plats till kraftmätningen, eller som åt bra i väntan på äran. Ta bara den ungdomlige majoren Douglas Haig. Innan han satte av över den sudanesiska öknen hade han bett sin syster att skicka »sylt, konserverad frukt, kakao, grönsaker, kolja på burk, tunga, biskvier, lite rhenvin och en eller två flaskor konjak«, vilket Haig skulle transportera tillsammans med extra sidenunderkläder på de tre kameler han hade till sitt förfogande tillsammans med fyra hästar, en åsna, en get (för mjölken), en kock, en betjänt och olika tjänare som skulle ta hand om djuren. Haig kom från en skotsk familj som var känd för sitt whiskydestilleri; medel från den förmögenheten garanterade att han aldrig skulle få John Frenchs penningproblem. Liksom French hade han suttit på hästryggen från unga år och haft två hästar och en heltidsanställd stalldräng när han låg i Oxford och senare blev medlem av det brittiska pololandslaget. Sedan han tagit värvning i armén skaffade han sig snart rykte om sig att vara en pedant med kort stubin, sprickfärdig av imperiell högfärd. »Jag är inte den«, skulle han senare i livet förklara, »som skäms för de krig vi utkämpade för att öppna världens marknader för våra handelsmän.« Det var i ett kavalleriläger i Indien som Haig första gången mötte French, nio år äldre, högre i graderna, och av motsatt personlighet, eftersom Haig var puritansk, oförmögen till småprat och stel som stärkkragen på sin paraduniform. Inte desto mindre hade han, i en armé insnörd i nätverk av beskyddare och skyddslingar, ett säkert öga för strategiska vänskapsband. Även om French nu satt fast på en post hemma i England hade Haig använt familjeförbindelser till att skaffa sig en plats i Omdurman där han ivrigt inväntade sitt första smakprov på strid. En timme efter gryningen den 2 september 1898, dagen efter att Churchill först fick syn på sudaneserna, gick de till frontalattack mot britternas ställning. Över sina jibbah, löst sittande skrudar med brokiga lappar, bar en del av dem ringbrynja och de var numerärt överlägsna brittiska imperiets trupper med nästan två mot en. Men när den brittiska elden skar in i sudanesernas linje blev blodsutgjutelsen enorm, och ingenting var så förödande som de senaste modellerna av Hiram Maxims kulspruta. I årtionden hade militära uppfinnare kämpat för att tillverka ett snabbskjutande eldvapen, men resultaten hade varit extremt svårhanterliga: vanligtvis måste en skytt dra i en vev och, för att hindra en enda mynning från att bli överhettad, avfyra en serie mynningar i följd, en tidig modell hade 33

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 33

2011-12-13 16:16:13


37 mynningar och en annan 50. Inte förrän 1884 hade Maxim till sist fulländat den första kulsprutan som både klarade sig med en mynning och var helt automatisk: den använde energin i sin egen rekyl till att spotta ut de förbrukade patronerna en och en och dra in nästa på plats, och den fortsatte att skjuta så länge en soldat höll inne avtryckaren. En mantel av vatten, som fylldes på i takt med att vattnet kokade bort, hindrade mynningen från att bli överhettad. Maximkulsprutan kunde avfyra 500 skott i minuten. Ingen iakttog striderna i Sudan mer uppmärksamt än Storbritanniens främsta rival om imperiet, Tyskland. »Fienden fälldes i högar«, skrev en tysk tidningsman hos de brittiska styrkorna, »och det var uppenbart att de sex Maximkulsprutorna gjorde en stor del av arbetet.« Det var förvisso tack vare Maximkulsprutan som britterna på några få timmar lyckades avfyra inte mindre än 500 000 skott mot de arma sudaneserna. Det var en historisk slakt. När slaget vid Omdurman var över senare på dagen låg ungefär 10 800 sudaneser döda i ökensanden under en strålande klar himmel. Minst 16 000 till hade sårats och antingen förblödde till döds eller försökte släpa sig undan. Britterna förlorade endast 48 man. En Union Jack hissades, de församlade imperietrupperna hurrade tre gånger för drottningen och general Kitchener grät när regementets orkester spelade »Abide with Me« (Stå fast vid mig). Storbritanniens krig, förväntade sig segrarna vid Omdurman, skulle fortsätta att bestå av sådana ensidiga segrar, eller massakrer, som en oliktänkande av Charlotte Despards slag skulle säga ‑ över uselt beväpnade araber, afrikaner och asiater. Detta antagande och förvissningen att vapen som Maximkulsprutan skulle göra Storbritannien överlägset, låg till grund för ett slags militär extas som präglar det som skrevs under den här perioden. Lord Wolseley, överbefälhavare för armén under slaget vid Omdurman, skrev om »de utbrott av förtjusning som en attack på en fiende skänker. Jag kan inte analysera eller bedöma den, inte heller kan jag rättfärdiga känslan. Men har man väl upplevt den är alla andra förnimmelser som plingandet från en dörrklocka jämfört med de bultande slagen från Big Ben.« Både britterna och tyskarna hade redan upplevt känsloutbrotten när Maximkulsprutorna utförde sitt dödliga värv på annat håll i Afrika. För européerna verkade detta vara kulsprutans logiska användningsområde: »Det är ett vapen«, förklarade Army and Navy Journal, »som är särskilt anpassat för att sätta skräck i en barbarisk eller halvciviliserad fiende«. Ingen föreställde sig att vare sig brittiska eller tyska soldater någonsin skulle befinna sig i de sudanesiska arabernas ställe och få uppleva sina egna Omdurman i själva hjärtat av Europa. 34

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 34

2011-12-13 16:16:13


Nästa krig skulle uppenbarligen komma att utspelas rätt långt från Europa. För redan när Kitcheners Maximkulsprutor snabbt mejade ned sudaneserna hade Storbritanniens oemotståndliga marsch mot världsherravälde stött på oväntade problem på en annan del av den afrikanska kontinenten. Kriget som just skulle börja där skulle bli landets sista före 1914. På ett sätt som ingen förstod då skulle det erbjuda ytterligare glimtar av den katastrof som väntade. Och bland aktörerna skulle det finnas flera som var förutbestämda att spela en viktig roll i att utkämpa, eller motsätta sig, det kommande kriget. Med sitt tempererade klimat och sina bördiga floddalar hade Afrikas sydspets lockat till sig européer i flera hundra år och immigranter från Holland, Storbritannien och andra länder hade tillskansat sig stora landområden från den infödda befolkningen. Men i slutet av artonhundratalet var det som idag är Sydafrika uppdelat i fyra delar: två brittiska territorier, Natal och Kapkolonin, omfattade enormt lukrativa diamantgruvor, hela kusten och en stor del av inlandet, som i övrigt bestod av två kustlösa autonoma stater, Oranjefristaten och Sydafrikanska republiken, som sträckte sig tvärs över floden Vaal och därför kallades Transvaal. Dessa båda territorier kontrollerades av boer, ättlingar till tidiga europeiska bosättare, vars språk härstammade från sextonhundratalets holländska. Efter några årtionden av spänningar hade britterna inget emot att lämna boerna i fred, för deras vida stråk av tomma grässlätter, veldt, verkade inte särskilt lockande att erövra. Allting hade emellertid ändrats år 1886 när en kringvandrande prospekterare utanför den lilla staden Johannesburg hade snubblat på en sten som visade sig vara en utlöpare av världens största underjordiska guldfyndighet. Denna häpnadsväckande rika guldåder sträckte sig flera tusen meter ned i marken och nära tjugo mil i sidled under Transvaals slätter. Lycksökare från Europa och Nordamerika flockades i Johannesburg där de först bodde i tält. I deras fotspår kom byggherrar, köpmän, bryggare, destillerare, hallickar och prostituerade och den lilla bosättningen förvandlades snabbt till en storstad med gator upplysta med gaslyktor. Inom ett dussintal år svarade denna lilla fläck på grässtäppen för produktionen av en fjärdedel av världens guld och till britternas förbittring kontrollerades alltsammans av Transvaal. Till att börja med hoppades britterna att ren demografi skulle erövra Transvaal, eftersom de flesta guldletare och de gruvbolag som borrade på djupet var brittiska. Det var otänkbart att Transvaals svarta majoritet någonsin skulle få rösträtt, följaktligen var det bara en tidsfråga innan de nya immigranterna var numerärt överlägsna boerna. Då skulle de kunna välja en regering som kunde leda Transvaal in i Brittiska imperiet och samtidigt minska gruvbaronernas skattebörda. Till Londons totala frustration vägrade emellertid republikens president, Paul Kruger, en voluminös herre med 35

Kopia av Aldrig mera krig inl.indd 35

2011-12-13 16:16:13

9789170375637  

Adam Hochschild lojalitet och motstånd1914–1918 ORDFRONT ordfront stockholm 2012 översättning: stefan lindgren Kopia av Aldrig mera krig inl...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you