9789188381019

ÖDELAND EVA HOLMQUIST

ORDSPIRA FÖRLAG

5

Eva Holmquist ISBN: 978-91-88381-01-9 Omslag: Andreas Raninger Ordspira Förlag, 2016 © Eva Holmquist Tryckt i Polen Prenumerera på mitt nyhetsbrev: http://ordspiran.se/prenumerera.html 6

Innehåll: Doften av adobe ....................................................... 9 Passa tiden ................................................................. 29 Fotspår i snön ........................................................... 41 Flykten från Paradiset .............................................. 61 Festen ......................................................................... 81 Som en film ............................................................... 89 Glöm inte ................................................................ 103 Listan ........................................................................ 111 Nyår igen ................................................................. 121 Lera på blanka skor ................................................ 129

7

Böcker av Eva Holmquist Diligentia Kedjor känns bara när du rör dig Det är inte så lätt som du tror Hoppa så fångar jag Vailao Förlora för att vinna Gallus Attentaten i Gallus Novellsamlingar Ödeland

8

Doften av adobe

J

ag var yr. Det snurrade och jag mådde illa. Jag tog tag i väggen och slöt ögonen. Den var torr som mjölet när jag bakade pepparkakor. Det luktade unket som om någon dött härnere. Obehagligt. Jag visste inte var utgången var, men jag måste fortsätta. Det kändes som om jag irrat runt i den här gamla ruinen en evighet. Ingen visste att jag var här. Jag mindes att jag smugit ner när guiden inte såg. Han hade varnat oss för att det var farligt, men jag var nyfiken.

Nu ångrade jag att jag inte lyssnat på honom. Jag måste hitta vägen ut. Det var enda sättet.

Jag kunde inte fatta att någon bott här. Korridor efter korridor med vittrande väggar av adobe. Ler­ teglet var blekt med en rödbrun ton. Jag mindes svagt att guiden förklarat hur de tillverkade adoben, men nu mindes jag inte vad de blandat i. Fönster hade jag inte sett några. Guiden hade pratat om det också när jag undrade. Vad var det han sagt? ”De hade inga fönster”, sa guiden och pekade upp mot taket på den rekonstruerade byggnaden bredvid 11

ruinen. ”Ljusinsläppet skedde genom hålen i taket.”

Jag tittade uppåt. Där fanns inga hål som släppte in ljuset. Jag hostade. Det var dammigt i luften och det luktade som när vi grävde i landen när solen sken och jorden var torr. Golvet var täckt av sand.

Det sipprade ner sand från taket också. Nu mindes jag. Det var det som hade hänt. Hela bosättningen hade täckts av sand. Det var därför ruinen låg under marken och det måste vara därför det var så mörkt.

Nu måste jag bara hitta ut igen.

Stora högar med söndervittrad adobe låg överallt. Det var svårt att ta sig fram. Håren reste sig på armarna. Det var kallt. Jag önskade att jag haft med fleecen, men den låg nerstoppad i ryggsäcken som fortfarande stod kvar i solskenet. Gångarna var smala och grenade ut sig med jämna mellanrum så det var omöjligt att veta vad som dolde sig bakom föregående krök. Alla ljud lät dämpade som om jag hade en tjock mössa över öronen. Om någon följde efter mig skulle jag inte upptäcka dem innan det var försent. Jag rös.

Jag svängde vänster i nästa korsning. Gångarna var så lika att jag inte visste om jag varit där tidigare eller inte. Alla var trånga med likadana väggar av adobe och fyllda med högar med bråte. Händerna darrade, men jag tvingade mig vidare. Sanden rann snabbare 12

och jag tittade upp. En smal spricka vidgade sig och jag kastade mig undan. Det dånade när stenarna började falla och jag hukade mig förskräckt. Stenarna slog ner med ett krasande. Dammet fyllde gången.

Jag hostade. Det var svårt att andas.

Det ringde i öronen en lång stund efter att stenarna slutat falla. Jag darrade. Munnen var torr. Jag kippade efter andan. Det var farligt. Varför hade jag inte lyssnat på guiden? Jag måste ut. Panikkänslan fick mig att resa mig så snabbt att jag blev yr och föll mot väggen innan jag tvingade mig vidare. Hjärtat slog hårt. Andetagen kom snabba och flämtande. Jag gick fortare. Yrseln hade minskat, men jag mådde fortfarande illa. Det var alldeles tyst. Inte ens mina egna steg hörde jag. Hade jag blivit döv av dånet?

Nej, nu hörde jag något. Jag stannade. Var det stenar som föll? Braket var svagt. Det var nog ett ras längre bort. Det var då jag hörde det. Ett lågt jämmer. Ljudet fick det att isa i kroppen. Det var mänskligt, men lät inte som en människa. Det ekade som om någon satt i en trumma. Jag var inte ensam.

Jag höll andan. Där kom det igen. Ljudet var svagt, men trängde in i kroppen som det lågfre­kventa brummandet från luftkonditioneringen. Jag lutade mig mot den skrovliga väggen. Den var sval och hade samma rödbruna färg som allt annat nere i gångarna. Vad 13

var det som lät? Det kunde inte vara ett djur och det var definitivt ingen människa. Vad kunde det vara för varelse? Varenda skräckfilm som jag sett spelades upp för mitt öga medan jag lyssnade. Varulv, vampyr, spöke eller något som inte ens den mest fantasifulle skräckfilmaren kunde tänka ut. Jag visste inte, men ljudet fick hjärtat att slå ännu hårdare. Jag drog djupa andetag för att försöka lugna hjärtat, men det hjälpte inte. Jämmern tystnade. Jag var torr i munnen. Vad det än var så ville jag inte möta det. Försiktigt vände jag mig om och smög åt motsatta hållet.

Alla gångar såg likadana ut med samma unkna lukt och damm som fastnade på armarna som ljust rödbrunt mjöl. Lika mörka och med samma rödbruna väggar. Likadana högar med nedrasad adobe. Det var omöjligt att veta var jag varit och vart jag skulle gå i denna oändliga labyrint. En lång stund gick jag så tyst jag kunde medan jag lyssnade intensivt. Följde varelsen efter mig? Jag hörde inget, men jag visste inte. Kanske lurade han bakom kröken? Jag svalde.

En öppning dök upp bredvid mig igen. Det var så mörkt att det var omöjligt att se om någon gömde sig där. Jag mindes varelsens jämmer och rös. Jag måste ta mig vidare, men jag kunde inte röra mig.

Jag lyssnade, men det var tyst. Inte ett ljud hördes.

14

Jag tittade längre bort i korridoren. Det var ljusare.

Kanske var utgången åt det hållet. Om jag bara vågade passera öppningen. Jag höll andan och sprang förbi så kvickt jag kunde.

Hjärtat slog fortfarande lika snabbt. Det gjorde ont i bröstet. Jag vred på huvudet och tittade över axeln. Ingen följde efter. Jag sprang vidare. Det blev ljusare. Jag hade inte misstagit mig. Det blev ljusare för varje steg jag tog. Jag kände mig lättare. Ande­tagen blev mindre ansträngda. Benen rörde sig fortare som om de hade en egen vilja och ville bort från ruinen så fort som möjligt. Jag sträckte ut foten. Den slog i. Hastigheten var alltför hög för att jag skulle kunna stoppa. I full fart smällde jag in i någon osynlig. Den var kall som is och lika blank. Den kändes inte alls som tegelväggarna. Jag kunde se rakt genom som om den inte fanns. Jag kastade mig mot den igen. Hjärtat slog hårdare igen. Vad var det? Den gav inte efter. Jag sparkade så hårt jag kunde, men inte minsta spricka dök upp. Foten bultade. Försiktigt kände jag längs golvet tills jag kom till spärren och följde den sedan runt hela vägen. Det fanns inte minsta glipa. Jag tog ett steg närmare, satte munnen mot spärren och tog ett djupt andetag. Luften kom igenom utan problem.

Varför gjorde inte jag det? Långsamt närmade jag mig med fingrarna tills de nuddade spärren, men hur 15

jag än lirkade kom de inte igenom. En lång stund försökte jag det ena sättet efter det andra medan hoppet blev mindre och mindre. Inget fungerade. Till slut sjönk jag ihop mot väggen och satte händerna för ögonen. Jag hade en stor klump i magen och det var svårt att svälja. Händerna darrade. Det här var hopplöst. Utgången var bakom spärren. Tänk om det inte fanns någon annan? Hopplösheten fyllde kroppen och gjorde både armar och ben blytunga. ”Ska du sitta här och dö?” sa jag högt. ”Skärp dig.”

Ilskan fick liv i mig och jag reste mig igen. Det måste finnas en till utgång. Jag hade ju kommit ner.

Någonstans måste det finnas en till utgång. Jag pressade ihop munnen tills det gjorde ont. Tankarna rörde sig sakta. Jag behövde en karta, men jag hade inte ens papper och penna. Hur hade jag gått? Det var svårt att minnas. Huvudet gjorde ont när jag försökte. Efter att jag hörde varelsen tog jag korridoren till höger.

Jag hade inte vikit av från den korridoren sen dess, även om jag passerat flera korsningar. Den sista hade jag sprungit förbi, men jag måste ha passerat minst två innan dess. En av dem hade varit en fyrvägskorsning. Jag kunde testa den. Jag gick sakta medan jag började gå igen. Spände öronen till det yttersta för att höra om varelsen lurade framför mig. Det var nästan tyst. Bitar av adobe som föll. Sand som 16

sipprade ner. Ljudet av skalbaggar som kilade över marken. Annars inget. Jag kom fram till korsningen och svängde vänster. Det blev ljusare efter någon meter på samma sätt som innan spärren. Det kunde finnas en utgång åt det här hållet.

En svag vindpust som doftade friskt fick mig att hoppas ännu mer på att utgången var nära. Jag gick snabbare. Golvet vibrerade med mina steg. Det skakade mer. Jag föll. Ett jordskalv. Nej, inte nu när jag var så nära. Skulle jag begravas under ruinen nu när utgången var så nära? Jag visste inte om darrningarna kom av skalvet eller av rädslan för att dö, men jag kröp ihop och försökte skydda huvudet med händerna.

Klippan låg bar under mig och grus rörde sig över ytan som om det hade ett eget liv. Ett högt brak och golvet delade sig i en stor spricka en bit bort. Den delade sig snabbt och var på en kort stund en handsbredd bred.

Jag kravlade mig upp. Hjärtat slog hårt. Yrseln blev värre när det inte fanns något fast att fästa blicken på.

Det var svårt att stå för markens skakande gjorde att jag ving­lade. Jag vacklade så snabbt jag kunde bort från sprickan och in i gången mittemot. Jag tog mig framåt tills jag kom till en vägg. Det var en återvändsgränd. Jag snyftade högt nu. Skulle jag dö härinne? Jag sjönk ihop med händerna över huvudet igen medan skakandet blev svagare och svagare.

17

Efter en lång stund blev det lugnt. Brakandet av stenar och murbruk hade avstannat och skalvet verkade ha passerat. Än levde jag. Jag drog en djup suck av lättnad. Det tog en stund innan hjärtat lugnade ner sig. Lätt förvirrad reste jag mig upp. Det gjorde ont i kroppen, men annars var jag oskadd. Längst inne i gången låg en hög med adobe sönderbruten i större och mindre bitar. Jag hajade till när jag fick syn på något rött. Det var ett tygstycke som låg i högen. En flik stack ut. Konstigt. Högen kom inte från jordskalvet som just varit och det fanns inga moderna saker i den här ruinen, bara resterna av nedrasade väggar och sand. Allt annat hade försvunnit under den tid som ruinen varit täckt av sand. Varför låg det tyg här­nere? Det var svårt att se, men det var inte bara tyg som låg där. Hjärtslagen ökade igen när jag såg vad det var. Det var kläder. En smal fot täckt av en damsandal stack fram under högen. Någon måste ha träffats när taket rasade.

Jag närmade mig långsamt och hoppades att jag sett fel. Hon rörde sig inte. Högen som täckte henne var enorm. Bitar av vad som såg ut som halm stack ut ur högen. Javisst ja, det var det guiden hade sagt att de använde som armering för att göra adoben starkare. Ovanför mig hade en stor del av taket dråsat ner, men det hade inte trillat ner mer under skalvet 18

så förhoppningsvis var resten av taket relativt stabilt.

Jag satte mig ner på huk och kände på foten. Den var kall. Hon var redan död.

Sakta trängde jag mellan vägg och hög tills jag tog mig runt till andra sidan. Överkroppen stack ut från högen och flera stenar hade landat en bit bort.

Ett av dem måste ha träffat kvinnan för hon hade ett stort sår på huvudet. Hon måste ha dött direkt. Ändå kände jag efter pulsen. Ingen puls. Det var försent. Jag suckade. När jag väl kom ut måste jag prata med guiden så han kan få ut henne ut, trots att det är förbjudet att gå in i ruinen. Jag böjde mig framåt för att se hennes ansikte så jag kunde beskriva henne för guiden. Chocken fick mig att tappa balansen och falla handlöst. Jag landade hårt på ena axeln och rullade ner rakt över den döda kroppen och skrek rätt ut. När luften tog slut efter att jag skrikit ut all luft i lungorna kippade jag efter andan. Det var ingen främmande kvinna. Det var jag.

Jag skakade i hela kroppen. Magsaften steg upp i halsen och jag hulkade utan att något kom upp. Jag skulle aldrig ha gått ner i ruinen. Guiden hade ju sagt att det var förbjudet. Varför gjorde jag inte som han sa? Snyftningarna ekade i det trånga utrymmet. Jag backade bort från kroppen och slog i väggen. Tänk om fler också lockades att utforska ruinen? Här var 19

farligt. Tänk bara på sprickan i golvet. Jag måste hindra dem.

Jag trängde undan illamåendet och tvingade upp mig på fötterna. Jag vacklade och fick ta tag mot väggen. Luktade det illa? Nej, det var bara samma unkna dammfyllda lukt som innan, men olyckan måste ha hänt nyligen för jag mindes inga likfläckar eller liknande. Nu kunde jag inte förmå mig att titta mot min livlösa kropp utan höll ögonen tätt slutna medan jag trevade mig fram mellan vägg och hög för att komma ut igen. Jag skakade av frossa. När jag kommit ut öppnade jag ögonen igen, men undvek att se bakåt och skyndade mig iväg. Enda sättet att inte bryta ihop helt var att fokusera på något annat och att hindra andra från att slå ihjäl sig var en nog så god uppgift i eländet. Efter en stund såg jag sprickan.

Den hade vuxit så den var en meter bred och när jag tittade ner såg jag att den var djup. Om du föll ner där hade du ingen chans att överleva. Även om det var ljusare här var det ändå såpass mörkt att någon som inte visste om sprickan riskerade att trilla rakt ner och slå ihjäl sig. Jag måste stoppa dem.

Den här gången slog jag mig inte så hårt när jag åter­igen stoppades av en spärr. Hastigheten var mycket lägre. Dunsen fick tårna att värka, men det var allt.

20

Denna spärr var lika kall och blank som den andra och jag var övertygad om att den var lika omöjlig att slå sönder. Jag frös. Det var så kallt härnere. En sten.

En sten kunde kanske slå hål på den. Det fanns fullt med stenar efter skalvet. Jag försökte ta upp en från marken, men den rörde sig inte. Hur jag än gjorde kunde jag inte rubba den. Till slut sparkade jag på den och foten gick rakt genom den. Jag såg frustrerat på den ogenomträngliga spärren. Hur skulle jag nu varna?

I samma stund hörde jag steg från andra sidan sprickan. Någon kom. ”Jag vågar visst”, hörde jag en munter pojkröst ropa. ”Akta”, skrek jag, men han reagerade inte.

Min röst lät konstig. Som om jag befann mig i en tunna. Han kunde inte höra mig insåg jag. Jag började vifta med armarna för att visa att han måste stanna, att det var stopp i vägen och att han måste vända om.

Allt jag kunde komma på försökte jag visa, men han reagerade inte på något utan fortsatte bara visslande.

Han såg mig inte. Det fanns inget jag kunde göra. ”Nej”, skrek jag när han klev rakt ut i sprickan.

Han såg förvånad ut när han störtade ner och försvann ur synhåll. Dunsarna hördes en lång stund innan det blev tyst. Mina armar föll ner och klumpen i magen kom tillbaka. Jag hade misslyckats.

21

En hand dök upp ur sprickan, tog ett stadigt tag om kanten och snart stack ett mörkhårigt huvud upp. ”Fan”, sa han. ”Det gjorde ont.”

Hans röst lät också konstig.

Han kravlade sig upp på andra sidan sprickan, lyfte huvudet och fick syn på mig. ”Varför varnade du mig inte?”

Han såg riktigt arg ut. ”Det gjorde jag visst”, sa jag. ”Jag både skrek och viftade, men du varken hörde eller såg.” ”Jag hade tur som överlevde.” ”Är du säker?”

Han rätade på sig. ”Vad menar du?”

Jag var trött, men jag måste ge honom ett svar. ”Titta ner i sprickan”, sa jag. ”Ser du något ligga där?” ”Tusan också”, sa han. ”Någon har trillat ner.” ”Sprickan är ny”, sa jag och satte mig ner med benen i kors.

Det började sjunka in att jag var fast härnere.

Hjärnan försökte greppa att jag var död, men det var omöjligt. Så länge jag kände, tänkte och rörde mig var det omöjligt att inse att jag inte levde längre. Jag ville inte tänka på det. Uppgift var det så jag slapp tänka.

22

”Dina kompisar”, sa jag och lyfte huvudet. ”Vad gör de om du inte kommer ut?” ”Letar efter mig”, sa han, lutade sig längre ut över sprickan och vred på huvudet som om han såg bättre då. ”Det är jag”, sa han till sist.

Han lät dämpad. ”Risken är att de trillar ner också”, sa jag. ”Jag ska gå ut och varna dem”, sa han. ”Är du säker?” ”Ja.” ”Jag tror att du är ett spöke”, sa jag så lugnt jag kunde för att inte skrämma honom. ”Du kan inte lämna ruinen. Det kan inte jag.” ”Jag kan”, sa han och började gå.

Han rundade krönet och försvann. Jag suckade.

Han hade kanske rätt. Det var kanske bara jag som satt fast här.

I samma stund kom han tillbaka. Han släpade med fötterna så han borde ha rört upp all sand på golvet, men inget syntes. ”Du hade rätt”, sa han. ”Det är en spärr alldeles vid in­gången. Jag kunde inte komma ut. De kommer att leta efter mig. Vi måste varna dem.” ”Hur? Du varken hörde eller såg mig så länge som du levde.”

23

Jag kände mig missmodig. Jag hade redan misslyckats en gång. ”Det måste finnas något sätt.”

Jag funderade. Vi kunde inte flytta något och därmed inte heller kasta något för att väcka uppmärksamhet. De kunde varken höra eller se oss. Tänk om de kunde känna oss? ”Försök mota dem”, sa jag och reste mig.

Jag tyckte redan att jag hörde röster. ”Jag hör dem”, sa han.

Rösterna blev tydligare. ”Seba vill säkert bara skrämmas”, sa en flickröst. ”Connie”, sa Seba. ”Tänk om något hänt”, sa en annan flickröst. ”Typiskt Dani”, sa Seba. ”Hon oroar sig för allt.” ”Vi går en bit och letar efter honom”, sa en pojkröst. ”Vill han bara skrämmas har han inte gått långt. Hittar vi honom inte måste vi prata med guiden.” ”Min brorsa Carlos”, sa Seba. ”Det är ju förbjudet att gå ner”, sa Dani samtidigt som hon svängde runt krönet. Hon drog i sitt långa hår och snurrade det runt fingret. Carlos kom fram. Han såg äldre ut än Seba. Annars var de väldigt lika med mörkt hår som räckte till axlarna, mörkbruna ögon och så långa ögonfransar som jag alltid önskat mig.

24

”Kom fram Seba”, sa Connie.

Hon hade brunt hår som var så lockigt att det stod som en sky kring hennes ansikte. ”Så du är Seba”, sa jag.

Han ryckte på axlarna. ”Du då?” ”Javi”, sa jag. ”Inte särskilt spöklikt. Mota dem nu.”

Seba såg frågande ut som om han inte fattade vad jag menade. Jag sträckte ut armarna så de stod rakt ut från kroppen. ”Så här”, sa jag, ”och försök hindra dem att komma fram.”

Lite avigt slog Seba ut med armarna och gick mot sina vänner. Gången var inte så bred så det var inte så svårt. Frågan var bara vad som skulle hända.

Till slut stannade han och väntade medan vännerna närmade sig. ”Vi måste skynda oss”, sa Dani.

Hon tog några snabba steg framåt och gick rakt på Sebas arm. ”Iiih”, skrek hon och hoppade bakåt. ”Vad kallt.” ”Var inte fånig”, sa Connie och klev rakt på Seba.

Hon hoppade bakåt. ”Vad fan var det där?” ”Lägg av”, sa Carlos. ”Det är inte roligt.”

Dani hade satt sig ner under tiden.

25

”Det är en spricka i golvet”, sa hon. ”Det ligger någon därnere.”

Carlos lutade sig framåt. Försiktigt så hans bror stoppade honom inte. Carlos drog efter andan. ”Det är Seba”, sa han med tjock röst. Han svalde hårt. Jag kunde se adamsäpplet hoppa. ”Vi får aldrig upp honom själva.” ”Han ligger så konstigt”, sa Connie. ”Jag tror han är död”, sa Dani med darrande röst. ”Vi hämtar guiden.”

Det var tre dämpade ungdomar som gick iväg, men Seba var glad. ”Jag lyckades”, sa han och viftade med händerna i luften.

Själv var jag inte lika glad fast jag borde vara det.

Vi hade räddat tre andra ungdomar, men av någon anledning kändes det inte lika bra som jag hade trott det skulle. Det blev svårare och svårare att undvika tanken på den orörliga kroppen längre in i ruinen.

En lång stund efteråt hade guiden och flera vakter klädda i skyddskläder fått upp Seba och lagt honom på en bår. Min olyckskamrat stod bredvid och stirrade på sig själv. ”Så det är så där jag ser ut”, sa han.

Han lyfte blicken.

26

”Jag följer dem ut”, sa han. ”Jag kanske kan passera barriären tillsammans med kroppen.” ”Lycka till”, sa jag.

Jag såg honom försvinna bakom kröken och väntade på att han skulle komma tillbaka. Jag började frysa igen. Hur mycket jag än höll om armarna skakade jag ändå av köld och av något annat som jag inte ville tänka på. Den unkna doften av sönderfallande adobe blev alltmer påträngande. Jag stirrade med värkande ögon bort mot utgången, men han kom inte tillbaka.

Efter en lång stund gav jag upp. Han kunde passera barriären. Den måste vara knuten till kroppen och min låg fortfarande kvar längst in i gången.

Jag suckade. Jag skulle få hemsöka den här platsen på egen hand för nu var jag alldeles ensam. Eller var jag det? Jämrandet jag hade hört tidigare dök upp i huvudet igen. Det fanns kanske fler spöken i den här gamla ruinen.

27