9789175579115 by Smakprov Media AB

© Maja Britzelli 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Brun Media Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-7557-911-5

Till minne av Yvonne Pettersson och Bodil Westberg (f. Söderberg) Två goda människor och vägvisare. Tack.

KAPITEL 1 ÅRETS FESTHELG HOS paret Moklints förflöt traditionsenligt

fantastiskt trevligt. Fram till efterrätten, som bestod av äkta kalvdans med handplockade vildhallon och lättvispad grädde. Anders Lindblom förde skeden till munnen, det smakade manna från himlen. Han funderade på var i hela fridens namn värdparet hade hittat råmjölk någonstans när han hörde sin hustrus röst bryta igenom sorlet runt bordet. – Det här sorgliga sommarvädret står man ju inte ut med. Vi skulle egentligen firat semestern ute i skärgården. Han släppte genast tankarna på kalvdansen och koncentrerade sig på hustruns samtal. Anders hann tänka att det inte fanns mycket att klaga på när det gällde sommarvädret, åtminstone inte så här långt, innan Beatrice fortsatte. – Så nu har vi bokat en tvåveckorsresa till Gran Canaria istället. – Det låter ju trevligt, svarade mannen intill henne artigt och stoppade en sked med kalvdans i munnen. – Tyvärr fanns det inte något annat att få tag på. Jag menar med en acceptabel standard på hotellet. Tydligen är vi inte de enda som ändrat planerna i sista minuten och man vill ju inte riskera att få sin semester förstörd av att tvingas bo med packet. Särskilt det här fullkomligt vidriga engelska ”white trashet”, sa Beatrice med avsmak och gjorde citationstecken i luften. – Äh, sa bordsgrannen och fladdrade med blicken innan han fortsatte, själv föredrar jag nog den svenska skärgården på sommaren. Anders kände hur allt blod forsade upp till huvudet. Han fick stålsätta sig för att inte reagera instinktivt och skrikande fråga om hon förlorat all vett och sans. Vännen och kollegan Urban höjde ögonbrynen och gav honom en lång frågande blick som Anders besvarade med en diskret huvudskakning. Vis av erfarenhet bestämde han sig för att ignorera sin hustrus påståenden om

SOM OM INGET HADE HÄNT

den beställda resan så länge de var kvar hos Moklints. Det fick anstå tills i morgon, när de var hemma. Däremot dröjde det inte länge efter att man brutit taffeln och börjat servera avecen, som Urban drog med honom till ett hörn av trädgården för att fråga vad som var på väg att hända. Anders svarade honom ärligt att han inte hade den blekaste aning. – Förlåt att jag lägger mig i fast jag lovat att jag inte ska. Men jag trodde du hade pratat med henne. Att ni kommit överens om att ta de lite lugnt med utsvävningarna? Urban var så upprörd att rösten nästan inte bar. – Och hur blir det med firman? Anders svarade inte utan sparkade iväg ett maskätet päron som låg vid hans fötter. Urban löste upp slipsknuten, rättade till glasögonen och harklade sig. – Jag hade tänkt vänta till efter semestern, men det verkar som om det måste sägas nu. Jag är så ledsen att behöva säga det här efter allt vi gått igenom tillsammans, men jag tar det inte för givet längre att vi ska fortsätta driva firman tillsammans. Jag pallar inte längre att gå omkring och vara rädd för att du inte ska orka, vare sig fysiskt eller psykiskt. Eller att din privata ekonomi ska gå åt helvete. Anders lutade sin gängliga kropp mot päronträdet, lyssnade till sorlet från festen och sträckte upp handen för att ta en frukt men ändrade sig. De är väl inte mogna ännu, tänkte han. – Men har du inget att säga? Jag såg på dig att du blev förbannad under middagen. Så stå inte där och låtsas att det inte är så farligt! Du måste ju för fan kunna kontrollera henne och hur mycket pengar hon gör av med? Urban tystnade ett ögonblick för att lugna sitt upprörda inre. Tittade forskande på sin vän och kollega innan han fortsatte. – Hur har du tänkt att du ska orka? Det är ju precis som om du skulle vara ensamstående med barnen. När tog hon senast ansvar för något? För barnen? Tvätt? Städ? När handlade hon mat, eller för den delen, lagade till den senast? Du måste ju för fan

SOM OM INGET HADE HÄNT

någon gång prata allvar med henne och kan du inte det så måste ni skaffa hjälp. Alla går ju i terapi nu för tiden, det är väl inget att skämmas för? – Vad vill du jag ska göra, hon vill inte. Jag kan ju inte gärna släpa henne till en terapeut, eller? Urban tog ett djupt andetag för att svara men ändrade sig plötsligt, vände och gick tillbaka till festen. Anders tittade efter sin vän. Vad skulle han ha sagt, Urban förstod inte hur det var. Förstod inte att vad han än sa till Beatrice så nådde han aldrig fram. Vilka argument han än lade fram så skulle inget ändras. Han var fjättrad vid henne på livstid. Några gånger genom åren, när det varit som värst, hade hans tankar nuddat vid det otänkbara. Bara nuddat vid. Avsluta, utan att lämna några lösa trådar. * Under hemfärden dagen efter satt Anders tyst i väntan på att Beatrice skulle komma med en förklaring eller åtminstone kommentera gårdagskvällens utfall om de nya semesterplanerna. Hon pladdrade glatt på om vem som sagt vad och om vem som haft på sig vad under helgen. När de lämnade Norrtälje bakom sig och kom upp på motorvägen kunde Anders inte längre hålla sig. – Vad menade du egentligen med att du beställt en resa? frågade Anders lite mer aggressivt än han tänkt sig. – Vad då? Jag menade väl det jag sa, svarade Beatrice och tog en klunk Perrier ur flaskan som stod i hållaren vid hennes sida. – Jag trodde vi var överens om att vi skulle fira semestern med mamma och pappa? Det är ju flera månader sedan vi bestämde det. – Det är ju flera månader sen vi bestämde det, härmade Beatrice honom. Anders grepp om ratten hårdnade, han stirrade tyst på vägen och försökte koncentrera sig på trafiken. Han kunde höra på hennes andning att hon förberedde sig för anfall.

SOM OM INGET HADE HÄNT

– Förlåt Beatrice, du måste ju ändå förstå att jag blev förvånad … Längre kom han inte. – Förvånad!? Hon skrek så saliven sprutade. – Förvånad! Du är verkligen fantastisk, hur kan du säga att du är förvånad? Du vet väl att varken barnen eller jag vill vara ute i den där jäkla sommarstugan tillsammans med dina föräldrar. Barnen är faktiskt sju och tio år, vill du verkligen att de inte ska ha något att berätta om när de kommer tillbaka till skolan i höst? Alla deras klasskamrater kommer att ha haft fantastiska sommarlov, men du, du tänker bara på dig själv, huvudsaken är att du får som du vill! – Nej, så är det inte och det vet du. Det är du som inte vill umgås med min familj och du struntar fullkomligt i vad barnen vill. – Hur fan kan du tro att jag skulle vilja sitta ute på någon jävla ö och mögla samtidigt som dina skenheliga föräldrar tittar anklagande på mig. Och inte nog med det, jag måste stå ut med din bror och hans viktiga fru som tror att hon är något bara för att hon sitter med i någon meningslös kommitté med en massa hjärndöda ministrar. Fy fan! Anders släppte vägen med blicken och tittade på sin hustru. – Mamma och pappa duger jädrans bra när du behöver barnvakt, eller hur? Och hur har du tänkt dig att vi ska ha råd att åka någon annanstans än ut till dem? Beatrice svarade med att slå till honom på armen med glasflaskan så hårt att han ofrivilligt svängde över i den vänstra körbanan. Anders hörde bilen bakom dem bromsa häftigt och vred ratten instinktivt åt höger. Han torkade bort mineralvattnet ur ansiktet utan att säga något. Tiraderna om Anders missunnsamhet eskalerade. Insåg han inte att hon måste få komma bort för att stå ut? Att vara ute på Möja med svärföräldrarna var inte i närheten av avkoppling och barnen, tänkte han inte på barnen? Det fanns inget, absolut inget att göra där ute. Skulle de behöva komma tillbaka till skolan och inte ha några semesterminnen att berätta om? Sedan fort-

SOM OM INGET HADE HÄNT

satte det med det vanligt återkommande misstänkliggörandet av Anders förhållande till sin sekreterare, Andrea. Andrea var alltid hans sekreterare när Beatrice pratade om henne. Aldrig Urbans. Trots att det faktiskt var Urban som anställt henne. Han var säker på att Beatrice visste att det inte hänt något otillbörligt mellan honom och Andrea. Men det var väl bekvämt att ta till, när det passade henne. Spottande, svärande och skrikande kom Beatrice med det ena påståendet efter det andra om att det nog var Andrea som var orsaken till att pengarna inte räckte till, att Anders undanhöll pengar som rätteligen borde komma henne själv till del och att han säkert öste pengar över den lilla horan! Till slut tappade Anders behärskningen för en mikrosekund och skrek tillbaka. – Men nu får du väl för fan sansa dig och inte uppföra dig som en sinnessjuk … Längre kom han inte innan Beatrice gav upp ett avgrundsvrål, slet upp bildörren och försökte slänga sig ur bilen. I sista sekunden fick han tag om det långa blonda håret och slet henne tillbaka in samtidigt som han styrde mot vägkanten. När han äntligen fick stopp på bilen sjönk han ihop över ratten med näven full av hennes hår. Stillatigande tog han emot knytnävsslag och anklagelser om att han försökt ta livet av henne. Förkrossad av känslan att det kanske varit ett misstag. Att rädda henne. Plötsligt, som genom ett trollslag lugnade hon sig och tittade på honom med föraktfull blick. – Du är ingenting annat än en patetisk jävla nolla! Han förmådde sig inte att svara. De satt båda tysta i någon minut innan han samlat sig tillräckligt så de kunde fortsätta färden hem. Som om inget hade hänt. Han insåg redan där, i bilen vid vägkanten att han förlorat striden om var de skulle fira sin semester. Än en gång skulle hon få sin vilja igenom och än en gång hade han själv … han visste inte hur, men det fick väl ordna sig på något vis med pengarna. I våras hade han nästan lämnat henne, men till slut, uppgivet beslu-

SOM OM INGET HADE HÄNT

tat sig för att stanna kvar i äktenskapet. Göra ett sista försök, hur svårt det än ibland kunde te sig. För barnens skull. Men också för rädslan att Beatrice skulle sätta alla sina hotelser i verket. Det var ett beslut som var svårt att hålla fast vid. * Ingen av dem nämnde vare sig bilfärden eller semesterresan under veckan som gick, allt var lugnt. Faktiskt lugnare än vad det brukade vara. När lördagen kom bakade Beatrice en rulltårta som hon serverade med jordgubbar och grädde på soldäcket. Efteråt spelade hela familjen krocket i den ljumma sommarkvällen. Ludvig vann. Innan Anders somnade den kvällen beslöt han sig för att nästa dag åka och prata med sina föräldrar. Berätta att de inte skulle komma ut till Möja och be dem om ett lån till resan. Men när han vaknade tog verklighetens kranka blekhet ett stadigt grepp om inälvorna och han insåg att han inte skulle klara av att fråga om pengar. Efter frukosten tog han mobilen med sig ut i trädgården. Drog sig undan längst ner, där trädgården mötte skogsbrynet. Fadern svarade efter fem signaler. – Nämen hej, jag tänkte just på er! Men varför ringer du på min jobbmobil? – Gjorde jag? Det var inte meningen. Nåja, du svarade i alla fall. – Jag skulle bara lyssna av telefonsvararen, så jag satte nyss på den. Jaha, när kommer ni? Ska du jobba hela veckan som kommer eller har semestern redan börjat? – Urban jobbar måndag, tisdag. Förmodligen jobbar jag hela veckan, det beror lite på hur det går. Men det var just det jag tänkte prata med dig om. Hans far var tyst en lång stund. Anders hörde hur han andades. – Jag antar att du tänker säga att ni inte kommer, sa han till slut.

SOM OM INGET HADE HÄNT

Anders harklade sig, men innan han hann svara fortsatte fadern, – Jag tänker inte kommentera det på något vis, men du ska veta en sak, jag tänker inte gå dina ärenden. Du får själv ringa till mamma och tala om att ni inte tänker komma. Förstår du hur sårad och besviken hon kommer att bli? När tillbringade ni mer än några timmar tillsammans med oss, egentligen? Om man bortser från när ni behövt barnvakt, förstås! Som sagt var, du får ringa själv. Eller ännu bättre, du kanske ska be Beatrice ringa, avslutade han syrligt och knäppte bort samtalet. Anders blev stående länge med mobilen i handen, stirrandes in i skogen, innan han vände för att gå tillbaka in. Det fick bli hur det ville, det barnen behövde mer än allt annat var lugn och ro. Han beslöt sig för att vänta med att ringa mamma några dagar. Kanske skulle det lösa sig på något vis. – Anders! Det var Beatrice som stod vid köksingången och skrek på honom. Han suckade djupt och började gå mot huset. – Anders, Anders! – Varför svarar du inte, frågade hon skarpt när han nästan var framme. – Men du ser väl att jag kommer. Det räcker väl med att du står och skriker så hela gatan hör det! Hon fnös åt honom utan att kommentera, vände och gick in. Hämtade en gul post-it-lapp från köksbordet och gav honom. – Du måste åka och handla, det fattas en massa till middagen. Anders tittade på lappen och förstod genast vem som skulle laga maten. Rökta räkor, Sjötunga, Färsk dill, Citron, Crème fraiche, Vaniljstång, 6 dl grädde, mörk choklad 70%, Jordgubbar, Tomater, Baguette Det var dags för paradrätten, den hustrun alltid tog till när hon ville ha något. Han antog att det var han som skulle smörjas, den här gången.

SOM OM INGET HADE HÄNT

– Okej, svarade Anders. Han tog inköpslistan och gick ut till bilen. Det här passade honom utmärkt, eftersom han inte skulle behöva förklara varför han behövde åka till kontoret. Kontoret var instängt som ett sunkigt hotellrum och … Luktade det cigarettrök? Han ryckte på axlarna, startade sin dator och gick sedan för att öppna flera fönster för att försöka åstadkomma korsdrag, trots att temperaturen stigit under dagen och luften ute verkade stå lika stilla som livet. Efter en knapp timme hittade han en resa som var tillräckligt billig och ändå, förhoppningsvis, skulle få Beatrice hyfsat nöjd. Även om den bara var på en vecka. Anders hade i ren panik avbeställt resan redan dagen efter att de kommit hem från Roslagen, utan att säga något. Och sedan inte fått någon ro. Han fylldes av lättnad och avstod från att tänka på vad det kunde föra med sig. Sedan gjorde han det han aldrig någonsin trott sig vara kapabel till. Lyfte lite på ena skinkan för att komma åt plånboken och tog fram företagets kreditkort för att betala. Några knapptryck så var det ändå gjort. Medan biljetterna skramlade fram ur skrivaren fingrade han på mobilen. Kanske skulle han ringa mamma ändå. Nej, det fick vara så länge. Han gick runt för att stänga fönstren, tog biljetterna, låste och gick ner till parkeringen. Bestämde sig på vägen ner för att ringa sin mamma från bilen, efter att han handlat. * – Ursäkta, min herre, jag måste bara höra efter så att allt står väl till? Anders lyfte sakta blicken, vred på huvudet och såg den prydliga damen med rollator som med orolig min och med samma intensitet som duvorna på Trafalgar Square hackade i sig brödsmulor, knackade på förarsidans ruta till hans Audi Avant. Han öppnade fönstret en aning för att få slut på oljudet.

SOM OM INGET HADE HÄNT

– Ursäkta mig, men jag måste höra efter så att allt är väl med er, jag har suttit på bänken här borta, och väntat på färdtjänsten i närmare trettio minuter … Damen nickade mot vändplanen och taxistationen, tystnade och tittade uppfordrande på Anders efter en förklaring. – Äh … jag … hm … Han försökte samla tankarna, vad ville tanten? – Du måste förstå att det är farligt att sitta instängd i bilen i den här värmen så här länge. Du kan få värmeslag! Var vänlig och kliv ur bilen nu, gå och köp dig en dricka i kiosken där borta, sen sätter du dig på bänken en stund. Beslutsamt öppnade kvinnan bildörren och med viss möda backade hon rollatorn så att hon fick upp hela dörren. Anders tittade förvånat på henne och försökte hitta greppet om tillvaron. Hon fortsatte att mana på honom och han klev viljelöst ur bilen. Efteråt, när han själv satt på bänken utanför korvkiosken med en kokt korv i magen, en halvdrucken Loka citron framför sig och den gamla damen åkt i väg med färdtjänsten, började det gå upp för honom att utan kvinnans omsorg hade han kanske varit riktigt illa ute. Det dunkade i pannloberna och musklerna kändes som spaghetti, han försökte minnas vad som blivit sagt. Hade han uttryckt sin tacksamhet på något sätt? Självföraktet bubblade upp. Varje morgon när han tittade sig själv i spegeln såg han bara en ful tarvlig liten människa. En ynklig ursäkt till man. Med ens slog det honom att det var den främmande kvinnan som köpt honom korven och drickan. Det var väl sant som hans mor nyss sagt i telefon. Det var en ynkedom. Hon hade väl inte haft hjärta att säga att det var han som var ynklig, men hon hade nog menat det när hon kallade alltihop för en ynkedom. Hon hade inte ens sagt hej då, bara suttit tyst en lång stund och sedan knappat bort honom ur luren. Aldrig hade han känt sig så värdelös. Svinigt värdelös. Anders drack ur Lokan, insåg att han nog behövde en till, gick sedan tillbaka till bänken och satte sig. Sippade sakta i sig vattnet medan han försökte samla sig för att inte börja gråta. Så nära att

SOM OM INGET HADE HÄNT

tappa fotfästet ville han aldrig mer komma. Hur länge hade han blivit sittande i bilen egentligen? Tanten måste ha varit gudasänd denna fruktansvärda dag när han sjunkit lägre än han någonsin kunnat ana. * Han parkerade bilen ute på gatan och gick upp mot garaget för att flytta Ludvigs cykel. Den låg slängd med sådan precision på infarten att han misstänkte att det var gjort med flit. Han borde väl blivit irriterad men det fanns ingen ork kvar. Rosenbuskarna, som ymnigt prydde framsidan av det stora vita huset, började se törstiga ut. De borde nog ha fått sig en dusch redan tidigt i morse, men nu fanns det inget annat att göra än att vänta till sena kvällen. De skulle inte tåla att man vattnade dem medan solen var så het utan att rötterna brändes sönder. Innan han klev in i bilen igen tog han fram sin iPhone och ställde klockan för en påminnelse om att ge rosorna vatten klockan tio. Från grannarna mittemot hördes det skratt och skrän. Under våren hade de till Beatrices förtret byggt en stor pool på baksidan av sitt hus. Konstigt nog hade hon inte uttryckligen sagt något om sitt behov av pool. Men det var väl bara en tidsfråga. När han öppnade ytterdörren kunde han känna bristen på syre. Luften vibrerade i hallen som en föraning. Ja, så var det, tänkte han. Deras hall, den han så omsorgsfullt ritat och sedan vakat över vid varje hammarslag, var ett förrum till helvetet. Just som han böjde sig ner för att lyfta upp skorna på skostället kom Beatrice upp bakom honom. – Var i helvete har du hållit hus? I bakgrunden hörde han Ludvigs dörr smälla igen. Anders sänkte rösten och lade sin hand försiktigt på hustruns överarm. – Snälla Beatrice lugna dig, tänk på barnen. – Tänk på barnen? Det skulle du ha gjort när du bestämde dig för att förstöra deras sommarlov! Tror du inte jag förstår att du avbokat resan? Vilken pappa gör så mot sina barn? Och mig,

SOM OM INGET HADE HÄNT

tänkte du en sekund på mig? Du bryr dig bara om den där horan till sekreterare du anställt! Hon pratade så snabbt att det var svårt att uppfatta alla ord. Technomusiken dunkade bakom Ludvigs dörr så den nästan bågnade. Anders backade ett steg när hon slog ut med ena handen mot honom. – Hör du inte själv hur patetiskt det låter, en chef som prasslar med sin sekreterare, som ur en gammal pilsnerfilm. Du duger ta mig fan inte till någonting, du kan inte ens knulla på sidan om som en riktig karl. En helvetes ful, fet sekreterarjävel. Men åk till henne då, gör det! Lämna oss ensamma här bara. Vi klarar oss så jävla bra utan dig, ska du veta! Beatrice stod alldeles still och tittade honom djupt i ögonen. Hennes muskler darrade av spänningen. Om han backade ett steg till nu skulle hon flyga på honom. Så vände hon honom ryggen och gick mot köket. Vid tröskeln stannade hon till, vände sig om och ruskade sakta på huvudet. – Du vet vad som händer om du lämnar mig … då har du sett ungarna för sista gången. Han svarade inte, utan gled försiktigt förbi henne i dörröppningen och ställde matkassarna på köksbordet och började plocka upp. Anders hann bara få upp brödet och tomaterna innan hon med ett skrik kastade sig över honom från sidan. Han satte upp händerna i ett försök att skydda åtminstone ansiktet från hennes naglar och knytnävar men hon ändrade snabbt taktik och försökte komma åt att dra honom i håret. Till slut fick hon ett ordentligt tag i bakhuvudet och ryckte till. – Där fick du för att du slet av mig halva håret på vägen hem från Roslagen, ditt svin. Greppet om hans hår hårdnade och hon fick tag med andra handen och skakade hans huvud som en mördarhund som ruskar en chihuahua. – Lugna dig. Men nu får du lugna dig! kved Anders. Han försökte komma åt att lägga armarna om henne. När inte

SOM OM INGET HADE HÄNT

det lyckades lyfte han armarna och slingrade dem runt sin skalle. Huvudsvålen dunkade, han kunde se en hårtuss flyga iväg när hon sökte ett nytt tag med ena handen. Plötsligt tappade Beatrice balansen, fick tag i ryggen på en av köksstolarna och drog stolen med sig i fallet, blev sittande på golvet med en förvånad min och stolen över sig. Tre andetag hann Anders med, samtidigt som hans blick fastnade på den stora morteln i gjutjärn som stod bredvid spisen på köksön. Innan de förbjudna tankarna hann invadera hans hjärna såg han att stöten inte stod i morteln. Fortsatte räkna sina andetag. Fyra, fem sex … – Ditt satans svin, du ska inte tro att du kan misshandla mig! Jag ska döda dig, tjöt Beatrice samtidigt som hon försökte resa sig upp, men tappade balansen igen. Anders sprang genom korridoren, förbi barnens rum och in i sovrummet och låste dörren. Började tyst räkna sina andetag från början. Efter det femte började dörren att skallra i sin karm av att hans hustru slog på den med något. Förmodligen stolen som stod i passagen. Hon slår sönder farfars stol, tänkte han. Han kunde inte låta det ske, stod inte ut med att än en gång behöva förklara för resten av familjen varför ännu en släktklenod gått sönder. Alla lögnerna, inte bara hans lögner utan Beatrices och barnens också, upprepade de om och om igen för varandra och omvärlden. För att dölja, sminka över och försköna. Adrenalinet fortsatte att forsa genom kroppen. Hjärtat bultade, trängde igenom Beatrices vrålande. I en enda rörelse låste han upp och öppnade dörren. Stolen träffade honom på armen och i sidan och flög ur hennes grepp. Han skrek ofrivilligt till av smärtan. – Titta nu vad du har gjort! Hennes saliv träffade Anders ansikte när hon skrikande pekade på farfarsstolen, den ena pinnen mellan stolsbenen hängde på trekvart. Han sjönk ner vid fotändan av den obäddade dubbelsängen. Beatrice tittade fundersamt på honom och sedan på sin armbandsklocka från Gucci. Som om hon försökte bestämma sig för

SOM OM INGET HADE HÄNT

om det var över eller om hon skulle fortsätta och hur mycket tid hon i så fall hade på sig. – Skulle du inte tvätta idag? Då kan du bädda rent medan jag lagar maten, sa hon i trevlig ton och log innan hon vände på klacken och försvann bort genom passagen till köket. Han kunde se hur hon rättade till familjefotografiet som hängde på väggen i förbifarten. Det var över. För den här gången.

SOM OM INGET HADE HÄNT

KAPITEL 2 BARNEN GNÄLLDE OCH han själv var intill döden trött. Gaten

låg precis vid hörnet av taxfreeshopen och Beatrice sprang ut och in i butiken med alla de lockande varorna. Hon såg mer missnöjd ut för varje gång hon kom tillbaka till dem. Så mycket som lockade och så lite pengar som skulle räcka hela veckan. Anders hade stått på sig när det gällde hustruns shoppingkassa, trots flera våldsamma gräl. Han betalade resan, maten och de gemensamma utgifterna. Det hon köpte till sig själv fick hon själv betala. Orättvist, ogint och genant tyckte hans hustru, som nu kände sig tvungen att låtsas att hon skulle handla. Anders studerade henne där hon trippade omkring med Gucciväskan i armvecket och med ett stadigt tag om den nyinköpta mobilen. Tittade, luktade och konfererade med personalen. Han kunde bara hoppas på frånvaron av ett offentligt uppträde gällande vad de hade råd med eller inte. Det var i och för sig ovanligt att hon ställde till med scener offentligt, men det hade hänt. Kunde han bara hålla tungan rätt i mun så skulle det nog gå vägen, om de snart öppnade gaten och började släppa ombord folk. Tre, fyra timmars sömn hade det blivit, inte mer. Tack och lov gick flighten först tjugo minuter över fyra på eftermiddagen. Barnen hade själva packat sina saker, efter att de tillsammans gått igenom vad de skulle ha med. Det han själv behövde hade inte tagit lång tid att slänga ner. Istället för förberedelser inför resan hade Beatrice strategiskt planerat in en tjejkväll igår. När han tömt torktumlaren vid tvåsnåret, innan han gick och lade sig, hade hon fortfarande inte kommit hem. Två timmar innan de skulle ge sig av till Arlanda hade hon vaknat, och han valde att inte kommentera det. Inga större kravaller hade utbrutit efter att han informerat om de ändringar han gjort i den bokning Beatrice betalat handpenning på. Hon hade snarare varit ovanligt lugn, bortsett från några

SOM OM INGET HADE HÄNT

enstaka utbrott av allmänt missnöje som lagt sig när Anders försäkrat att bytet, inte bara av område utan också från hotell till lägenhetshotell, inte skulle göra någon skillnad för hennes del. Det skulle nog bara vara skönt att slippa restaurangmat hela tiden och kunna göra matsäck med till stranden. – Vad tittar du på? Beatrice drog honom i skjortärmen för att få hans uppmärksamhet. – Inget särskilt, jag är bara lite trött. – Trött? Är det någon som borde vara trött, så är det väl jag. Hur tror du det känns, efter att bara ha fått några timmars sömn? Packade du förresten ner skrubbhandskarna och kroppslotionen, den nya som jag köpte i förrgår? – Äh … Vad skulle han säga? Några skrubbhandskar hade han inte haft en tanke på, men den nyinköpta krämen skulle med, det hade han begripit. – Jag tror det, om inte kan vi ju alltid köpa nya, du behöver väl nya i alla fall? Men krämen vet jag säkert att jag packade ner. Just då ropade de upp att gaten nu öppnats, Anders drog en lättnadens suck. Saved by the bell! Flygvärdinnorna gjorde sitt bästa för att försöka skapa någon form av ordning i det kaos som följer barnfamiljer och överförfriskade semesterfirare, samt deras handbagage, i spåren. En röst i högtalarsystemet var tveklöst riktad till tre kvinnor i 60-årsåldern, som med allra största säkerhet suttit i baren en stund för länge, konstaterade Anders. Kvinnorna gjorde sitt bästa för att överrösta alla under fem år som redan börjat visa sin motvilja mot att bli forslade under dessa omständigheter. Damerna informerade alla om sina intentioner med resan samt turades om att blockera mittgången. Beatrice smet skickligt förbi kvinnorna, medan Anders, Ludvig och Ida blev stående tills en barsk flygvärdinna handgripligen såg till att de tre damerna satt still där de skulle. När de äntligen kom fram till sina säten hade Beatrice redan gjort sig hemmastadd i raden vid nödutgången. Innanför

SOM OM INGET HADE HÄNT

henne satt två brunbrända unga män med långa blonda lockar. Som klippta och skurna ur en reklam för surfingbrädor. – Älskling, min migrän börjar bli värre, det skulle vara väldigt snällt om jag fick sitta här så att jag kan röra mig ordentligt. Jag ska be flygvärdinnan om två Alvedon, så kanske vi kan byta lite senare. Beatrice lade huvudet aningens på sned och log bedjande. Anders skulle just protestera när han kände Idas lilla hand smyga sig in i hans. – Pappa, sitt här med oss istället. Ludvig hade redan satt sig på sätet längst in i raden bakom sin mor och började protestera mot att få Ida bredvid sig. Anders suckade och krånglade in sina 193 centimeter i mittensätet. Han förbannade sin egen dumhet, när det bara funnits ett säte vid nödutgången kvar att reservera så skulle han helt sonika ha sparat in på den slanten istället. Eftersom han borde kunnat räkna ut med vilken kroppsdel som helst vem som skulle sitta i den stolen. Om han bara tänkt ett varv extra. Urban hade kanske rätt om hans förnekelsemekanism. Den var stark och ett återkommande inslag i hans vardag. Vid några tillfällen genom åren hade han till och med erkänt, om än bara för sig själv, att den var grunden och förutsättningen för familjens överlevnad. När han väl klämt ner sig i det mittersta sätet upptäckte Anders att han satt på säkerhetsbältet och var tvungen att resa sig igen för att komma åt det. – Pappa, det gör inget om du sitter lite på mitt säte med, sa Ida och klappade honom på knäet. – Det var snällt, mitt lilla hjärta. Anders klappade sin dotter tillbaka. Resan förflöt trots allt ganska lugnt, Beatrice var upptagen med att underhålla surfarna, barnen spelade spel och tittade på filmen som visades. Ida fick med nådigt tillstånd av sin bror flytta sig till mittensätet, så att Anders kunde sträcka ut sina ben något. Inte ens det faktum att Anders inte förbeställt någon måltid åt dem, till förmån för medhavda smörgåsar, rubbade Beatrices lugn. Det spelade ingen roll vilket, han var ändå nyfiken på om

SOM OM INGET HADE HÄNT

skådespelet som utspelades i raden framför honom var ett försök att göra honom svartsjuk eller om det bara var ett uttryck för hennes aldrig sinande behov av uppmärksamhet. Han bestämde sig för att göra sitt yttersta för att det skulle bli en minnesvärd resa för barnen. Det hade inte varit en rolig sommar för dem, kanske kunde slutet av den ändå bli ett trevligt minne. Tids nog fick han fundera över hur han skulle lösa allt som hopade sig där hemma. Han kunde inte låta bli att tänka på Andrea. Hennes mjuka ljusbruna hår, den milda rösten och de stora, bruna ögonen. Aldrig hade han träffat en kvinna som såg så vanlig ut, som säkert vägde femton, tjugo kilo för mycket och ändå var så vacker. Det var som om skönheten strålade fram ur hennes inre och suddade ut det alldagliga. Hon var mjuk och följsam och ändå så kraftfull i sitt väsen. Vänlig och hjälpsam utan att vara mesig. Om någon trodde att det skulle gå att ställa Andrea i ett hörn och att hon då skulle stå kvar där, den misstog sig bittert. Anders log åt den absurda tanken. Det fanns så mycket kraft och viljestyrka i denna, ja det var väl egentligen inte rätt ord, väna varelse. Men nu var det över, det som aldrig ens varit något. Knappt mer än en fjärils vingslag i tanken, innan han med en viljestyrka han inte visste fanns inom honom, valde sitt äktenskap och barnen istället för att utforska det som i hans drömmar kunnat bli en chans till kärlek och närhet. Tvivlade ibland på om han läst henne rätt, kanske det han tagit för intresse bara var vanlig hygglig vänlighet. Fast nu spelade det ju ingen roll. Beatrice skrattade åt något som en av de unga männen sagt och slängde med sitt långa hår med de nygjorda solblekta slingorna. Anders undrade hur det var med hennes migrän, någon Alvedon hade hon aldrig bett om. De fanns nerpackade i handbagaget, även om han inte erbjudit henne. Var det elakt gjort? Men han hade velat se om det var en verklig huvudvärk eller bara något som passade bra just i denna scen, i det drama som hans hustrus liv utgjorde. Kanske borde han erbjuda henne två? Eller ta själv. Om han bara kunde slappna av skulle han hinna sova nästan en timme innan det var dags för landning.

SOM OM INGET HADE HÄNT

Efter att de tagit mark väntade en tröttsam stund innan de kunde kliva på bussen och komma undan den kvardröjande hettan som ännu dallrade i luften tillsammans med avgaserna från flygplan och bussar. Turisterna sprang omkring som en skock får utan herde och vallhund på flygplatsparkeringen. Rökarna skulle hinna med sitt, barnfamiljerna besöka toaletterna, precis som de äldre. Den yngre generationen skulle bättra på vätskenivån innan resebolagets guider såg till att de äntrade rätt buss. Luften verkade ha gått ur Beatrice när surfarna försvann bort i en väntande bil. Hon sa inte ett ord resten av resan. Bussturen blev även den en prövning där de överförfriskade gjorde sitt bästa att överrösta guiden och de varma, trötta barnen. En onykter man i 30-årsåldern kommenterade allt guiden sa, så hela bussen kunde höra. Hans fru försökte förgäves tysta ner både sin make och de två barnen samtidigt som hon undvek allas medlidande blickar. När de äntligen var framme vid Bahia Feliz stannade bussen först vid deras område, Las Pitas. De fick checka in vid något som såg ut som en ordinär svensk glasskiosk, möjligen en dito korv, innan de kunde dra och släpa sin packning nerför trappor och backar. Tystnaden i området lade sig som ljuv bomull i öronen. Anders hoppades att lugnet skulle hålla i sig under den vecka som detta skulle vara deras hem. – Det ser ut som ett satans radhusområde, sa Beatrice, släppte taget om rullväskan och låste upp altandörren till lägenheten. – Det finns väl luftkonditionering? Beatrice tittade frågande på honom innan hon klev in genom dörren. Anders kände hur det nöp till i magtrakten, hur var det? Han försökte förtvivlat leta i minnesbanken, vad hade det stått om lägenheterna på nätsidan? – Tack och lov! hörde han hustrun ropa. Anders drog en suck av lättnad. Trots att de var svettiga, trötta och hungriga skuttade barnen omkring som två ystra kalvar på grönbete.

SOM OM INGET HADE HÄNT

– In med er nu så vi kommer i väg och får något i magen, så att vi hinner till stranden för ett kvällsdopp. De tittade i alla skåp och lådor, provlåg sängarna, höjde och sänkte luftkonditioneringen. Konstaterade att deras städerska hette Maria. Förutom ett litet visitkort, hade hon lämnat lite chokladgodis bredvid ett vinglas med en vackert röd hibiskusblomma på det lilla rumsbordet. – Stort var det inte, sa Beatrice. Hästens sängar var ju positivt, men … och hur har du tänkt att vi ska få plats på den där lilla altanen? – Vi ställer ut bordet på gräsmattan. Det finns ju parasoll som vi kan sitta under när vi äter. Det blir hur bra som helst, svarade Anders och tittade ut genom altandörren. Han insåg att de måste be om två plaststolar till, men det skulle väl förmodligen inte vara något problem. – Det blir hur bra som helst … muttrade hon sarkastiskt och försvann in i badrummet med en smäll och låste om sig. Barnen tystnade. Ludvig satte sig uppgivet på bäddsoffan i köket, tog fjärrkontrollen från soffbordet och började zappa mellan kanalerna. Anders konstaterade att de inte skulle behöva dela sovrum. Barnen skulle vilja sova tillsammans med honom i dubbelsängen, men för rättvisans skull någon natt med mamma också. Alltså fick antingen Beatrice eller han själv sova i bäddsoffan i köket. Det kändes skönt. – Får vi ingen mat nu? Idas haka darrade. – Självklart ska vi äta, svarade Anders och klappade henne på huvudet. Sätt på er badkläder under shortsen, så kan ni bada direkt efter maten. Han gick fram till toadörren och lyssnade, inte ett ljud hördes. Han knackade lätt på den. – Vi är hungriga, ska du med? Ingen reaktion. – Jag tar mobilen med, sa han till den stängda dörren. De hann bara några meter utanför lägenheten när han bad barnen vänta, de hade ju glömt badhanddukar. Fortfarande inget

SOM OM INGET HADE HÄNT

svar inifrån badrummet. Han bestämde sig för att inte krusa mer, ropade bara att hennes låskort låg på rumsbordet. Tog fram två handdukar från den ena resväskan och stoppade ner dem i en plastpåse. Området verkade inte vara så stort vid första anblicken, ett affärs- och restaurangstråk utefter promenaden ner till hotellet, som var det enda höga huset i komplexet. Men när de gick in på en gård som mer liknande en rotunda med tre olika restauranger upptäckte de att det fanns minst dubbelt så många affärer och restauranger till i en gränd bakom husen. Barnen fick bestämma. Det blev pizza på en av de restauranger som låg vid rotundan. Trots den sena timmen fick de vänta en stund innan de fick ett bord. Det var trångt överallt. Barnvagnar, springande småbarn med vindrickande föräldrar, äldre och yngre par i en salig blandning. Konstigt hur till och med småbarnsfamiljer får kontinentala vanor så fort de kommer utomlands, tänkte Anders. De bestämda tiderna för läggdags lämnas på Arlanda och återfås vid gaten efter hemkomsten. Efter att de satt sig och beställt försäkrade han sig diskret om att mobilen var på och att den hade täckning. När de ätit färdigt och gick därifrån, försökte han komma undan löftet om badet. Vad tänkte han på när han lovade ett dopp mitt i natten? Poolen var ju säkert avstängd för rengöring och han hade inte en aning om hur stranden såg ut eller om det var säkert att bada där nattetid. Det var inte första gången det blev såhär, han försökte locka deras uppmärksamhet bort från verkligheten med löften som inte var genomtänkta. Men vad tusan, slog han fast när alla vägar ur dilemmat var utforskade, ett nattligt äventyr skulle säkert vara spännande för dem. Det var ju ändå semester. På väg mot stranden passerade de mataffären som höll på att stänga och Anders skyndade sig in för att handla lite vatten och frukt. De fick äta frukost på det lilla fiket bredvid affären i morgon, han orkade inte släpa med sig en hel matkasse till stranden. Trots att de flanerade sakta genom den tropiska nattvärmen tog det inte mer än fem minuter att ta sig ner till stranden som var så

SOM OM INGET HADE HÄNT

pass upplyst att det kändes tryggt att låta barnen ta ett dopp. Han satte sig ner på stenmuren som löpte utefter området och väntade på att barnen skulle bada färdigt. Som två kalvar utsläppta på grönbete, tänkte han och bestämde sig för att hoppa i, han också. – Men pappa, ska du bada med kalsongerna på? ropade Ida förtjust när hon fick se sin tokige far slänga sig i vågorna.

SOM OM INGET HADE HÄNT