9789113029948

Page 1

Främre och bakre pärmens insida: vapensköldar. Vi pratar med Göran Mörner (nej, jag har inte tagit kontakt med honom ännu).

www.norstedts.se

SVENSKA

ADELNS HISTORIA

Foto: T

Bo Eriksson

D

  Bild: Jag föreslår en bild på Skoklosters slott. Står som en symbol för svensk adels blomstringsperiod, 1600-talet. Eftersom slottet är ett museum idag får Skokloster samtidigt representera adeln som förflutenhet, en förlorad värld; att det är en stor skillnad mellan adel idag och den som levde förr. Det enda som förenar är titeln adel och släktnamnen. Men jag kan även tänka mig en bild på den gamla lantmarskalkstolen i Riddarhuset. Sittprylen har hängt med länge och är en del av Riddarhusets historia.

SVENSKA ADELNS HISTORIA

246 mm

Bo Eriksson

  är

Omslagsbild: Omslag: Carl Åkesson


SVENSKA ADELNS HISTORIA Bo Eriksson


isbn 978-91-1-302994-8 © Bo Eriksson 2011 Norstedts, Stockholm Redaktör: Ingemar Karlsson Bildredaktör: Ulla Renström Omslag: Carl Åkesson Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


innehåll

Förord

9

Inledning: En förlorad värld

11

1. I hövdingens och völvans hall (400–1279) I hallen 21 Våldets edsvurna 23 Spår av hövdingar och storkvinnor 25 Första klassens resande 29 Vikingen 30 Midgårds folk – jarlens sekel 31 Ristat i sten 34 Den kristne stormannen och storkvinnan 36 Kyrkobyggarna i småkungariket Sverige 41 Äktenskap och allianser 43 Hirdens män 45 Förnäma miljöer 47 De mäktiga träder fram 50 Slutpunkt men också början på något nytt 55

2. Riddarnas och väpnarnas tid (1280–1400) Alsnö möte 63 Tid av splittring 70 Den höviske riddaren 72 Adel i färg 79 Rikets rådsmän 82 Triss i riddare 84 Hus och hemman − adeln som jordägare 90 Digerdöden 94 Fromhetsideal och en fjärrskådande adelsfru 97 Stormannaavundsjuka och inrikes oroligheter 102 Sveriges genom tiderna mest förmögne adelsman 105

3. Från riddare till statstjänare (1400–1625) Unionsfest i Kalmar, adligt huvudbry 111 Senmedeltida maktkamper 113 Herrarna på täppan 119 Ett svenskt troll och två sturar 123


Våldsamt preludium – som leder fram till ett blodbad 126 Nya tider, nya adelsmän 128 En uppländsk adelsjunker på tronen och en småländsk Dacke i skogen 136 I grevens och friherrens tid 138 Den belevade adelsmannen 143 Sådant hus, sådan man 150 Änkor i länk 152 Köpenskap och utlåning 154 Adeln ställer krav 157 Pontus De la Gardie – franskädlingen som skapade en svensk adelsdynasti 160 Arbete lönar sig – i längden 161 Blodsdomstolar 163 Adel i tal 166 Krigen och inträdet av en ny tid 167

4. Arte et Marte (1626–1679) Märkesåret 1626 – riddarhusordning och adelns introduktion 173 Tak över grevekronan 181 Adel i krig 184 De värsta av tider 187 Axel Oxenstierna – adelsmannen som styrde kungligt 189 Adliga krigarporträtt 195 Johan Ekeblad – förfiningen och vitterheten förkroppsligad 197 Änkorna styr 201 Slottsbyggen och nyadling 212 Det lärda ståndet 218 Runstensresande adelsmän 223 På resa – grand tour 224 Den svenska adeln i utlänningars ögon 227 Adeln tar strid med ofrälse och ännu en förmyndarregering 229

5. I reduktionens och absolutismens skugga (1680–1718) I skuggan av lysande välstånd 235 Indrivning av gods och ära 236 Förlorarna 241 Reduktionens män 245 Erik Dahlberg – krigare, tecknare och nyadlad 249 Bördsadel kontra nyadel 253 Dansk adel i ett svenskt Skåne 257 Adel i uniform – karolinerofficeraren 261 De stred och skrev för livet 265 Att tala världen till rätta – diplomaterna 270 Att lägga världen till rätta – vetenskapsmännen 273


Catharina Wallenstedt 276 Adel i vardag 282 Stormaktstida svanesång 287

6. Frihet med inskränkningar (1719–1808) I politikens spelhall 291 Adel i stöpsleven 292 Sprätthöken – en främmande fågel 296 Bland krigshökar och politikerrävar 300 Gustaviansk adel 305 Bland adliga arkitekter och trädgårdsodlare – besök på herrgården 307 Kvinnor berättar 318 De vittra och ordensbehängda 324 De döda 329 Adeln gör uppror 331 Tragisk kunglig sorti och plågsamt adligt efterspel 337 Adel i nya nummer 339

7. Den stora utmaningen (1809–1866) En värld satt i gungning 347 1809 års män 348 Hjältar och syndabockar 353 Svensk och finsk adel 360 Paragraf 37 362 Den siste gustavianen 364 Adelsroll under omstöpning 369 Frun på Årsta gård 372 Adel i historien – ”aristokratifördömandet” 377 Officeraren på Karlberg 378 Blåblodiga mamseller och hovfröknar 384 Storgods och lantbruksskötsel 387 Bernadotternas hovman Erik af Edholm minns sitt 1800-tal 390 Allt närmare slutet 400 Undergången 402

Epilog: det evigt mänskliga

407

anvisningar till källor och referenser Bildkällor 437 personRegister 439

417


1. I hövdingens och völvans hall 400–1279


Jarlabankes sten


I hallen Något riddarhus i tegel eller sten fanns inte, däremot en hall i trä. Inte heller gick de ädelborna iklädda sidenskjortor, de bar i stället tunikor dekorerade med broderier av hästtagel vid ärmarna. Men en kung av Guds nåde, eller snarare en kung av Odens nåde, fanns. Och vid den gudabenådades sida satt storkvinnan, völvan, Frejas efterträdare på jorden, hon som både bjöd på dryck och kunde sejda krig. Till deras hus sökte sig krigarna eftersom den mäktiga träbyggnaden sades vara en spegling av Valhall. Fram träder bilden av en helig rit, av något symboliskt som pågick i hallen. Storkvinnan gick runt och bjöd männen att dricka ur en bägare. Förutom hennes make, stormannen, och en gammal gubbe var alla i salen unga män. Mannen höjde högtidligt kvinnans silver- och guldbägare och drack andäktigt. Sedan lät han drycken gå vidare till de andra männen. Därefter erbjöd kvinnan gästerna mat i en skålformad bägare av honungsfärgat glas. Stående och under tystnad åt och drack de av det som bjöds; det enda ljudet kom från eldstadens sprakande i mitten av rummet. De minutiöst fästade och små glimrande guldblecken på de stora stolparna reflekterade eldskenet och skapade en förtätad, mystisk spänning i hallen. Efter att maten i skålen och drycken i bägaren fördelats lade kvinnan försiktigt ned föremålen i en färdigpreparerad grop bredvid härden. Den gamle mannen trädde fram ur skuggorna och började tala rytmiskt – han skaldade och sjöng om vartannat. Han berättade om kämpar och om fornstora bragder. Skaldens ord tycktes väva trådar mellan nuet och det förgångna. Därefter trädde storkvinnan fram, völvan, och talade om den mäktigaste av alla krigare, Oden, och om den sejdande Freja som kunde styra drabbningars utgång. Vid gudarnas sida fanns de kämpaglada − de vars svärd och spjut skulle färgas röda vid den sista stora striden, Ragnarök, i kampen mot odjur, monster och andra sidans krigare. När völvan tystnat delade hövdingen ut guldskimrande armringar till var och en av ynglingarna. De svor eder, kysste värdparet, fattade sina vapen som låg vid sidan av huvudutgången, öppnade dörren – och klev ut i strålande dagsljus. De unga männen gick för att offra vid det heliga trädet, som stod alldeles intill hövdingahallen. Det kan ha sett ut och gått till så i det mäktiga kulthuset i Uppåkra på den skånska slätten för cirka 1500 år sedan. Människorna slutade så småningom att förse eldstaden med ved och krigarna dök inte längre upp. Gnagare och insekter tog över hallen. En och annan gris gjorde dem sällskap. Huset förföll och till slut rev man bygget. För några år sedan flyttade arkeologerna in i det som en gång varit ett ståtligt hus vigt åt ärans och stridens män och kvinnor. De senaste årens utgrävningar har skingrat mörkret och givit liv åt en död plats. Det man fann i jorden var sensationellt, märkvärdigt, storslaget; ja, arkeologi när den är som mest spännande, men utan rasslande penningskatter och mumifierade kroppar. Det här var något


22

svenska adelns h istoria

annat. Byggnaden, nu kulturlager i marken, har nämligen visat sig vara en folkvandringstida hövdingahall med många funktioner. I det urgamla huset tar den svenska adelns historia sin början. Att hallen inte var vilken byggnad som helst är ett intryck som förstärks vid en läsning av det fornengelska Beowulfkvädet: där går en drottning runt och serverar de tappra kämparna mjöd i en mäktig hall. Detta heroiska epos om hjälten Beowulf nedskrevs (troligen) på 700- eller 800-talen, dock ej senare än 1000, och har bevarats i en brandskadad handskrift. Handlingen utspelas huvudsakligen i Danmark som enligt dikten bebos av ”geatas”, ett fornengelskt ord om vars territoriella och/eller etniska betydelser det är svårt att säga något exakt. I Danmark styrde en förtvivlad kung, Hrothgar, hans gästabudssal hemsöktes varje natt av ett stort människoätande monster. Monstret var ett vattenlevande drakliknande djur vid namn Grendel. Beowulf, som hört talas om besten, kom till Danmark, besegrade odjuret och hyllades för detta av en mycket tacksam kung Hrothgar. Historien i detta fascinerande verk kretsar kring hall och hem, antingen människornas eller träskmonstrens boningar. Hrothgar hade precis låtit bygga färdigt en ny hall som kallades ”Heort” (hjort), enligt sagan den största av alla hallar. Det är till den som berättelsens drakliknande monster söker sig för att kalasa på de sovande krigarna, och det är i hallen som Beowulf konfronterar och besegrar det första av tre monster. Beowulf blev sedan kung över geatas och flyttade in med sina krigare i den mäktiga hallen. Av dikten att döma fyllde hallen flera funktioner. En var att vara festsal: att han skall låta göra en gästabudshall, att männen må bygga ett mjödhus större än minnet mält om bland mänskors barn.

Detta och andra partier ur dikten har professorn i litteraturvetenskap Lars Lönnroth tolkat som en beskrivning av en verklig gästabudssal där det serverades rikliga mängder mjöd. Vidare menar han att hallen spelade en representativ roll. När kungen överlämnade gåvor till framstående krigare och förnäma gäster – eller tog emot presenter – skedde detta i den stora festsalen. Alla funktioner samsades under ett och samma tak. Halltypen finns även beskriven i Eddadiktningen och i de isländska sagorna, framför allt i de gamla hjältesagor som kallas fornaldarsagor (vilka utspelas i en forntid och ofta har övernaturliga inslag). Uppåkra och Beowulfkvädet skvallrar om hallen som mer än ett boningshus och tak över huvudet – i hövdingahallen samsades gudalära med enkelt vardagsliv. Den fyllde många olika funktioner: representativt ”slott”, kultplats, matsal, sovsal, festsal. Den tjänade som ett slags kulturens centrum, för tidvis eller permanent uppehöll sig skalder där.


i h öv di n g e n s o ch völvans hall ( 4 0 0 – 1 2 7 9 )

23

Hallen utgjorde även uppsamlingsplats för avgifter in natura och tributer i form av spannmål, kreatur, textilier och vapen. Livet i hallen – och senare även på stormannagårdarna och kungsgårdarna – kombinerade lyxkonsumtion och specialiserad produktion – smeder och väverskor – och förenade det rent världsliga med det religiöst ceremoniella. Den halländska storgården Slöinge, som var i bruk åren 400–1000, utgör ett annat arkeologiskt exempel, samtida med Uppåkra, på hallarnas mångfunktionalitet. Stormän och storkvinnor som mottagare av avgifter och tributer, av gåvor och besök, och som ledare av de religiösa riterna – så långt är allt begripligt. Men varför just våld och krig som den forna religionens hårda kärna? Varför inte fred och frid; varför just Oden och inte, säg, Balder? Nu spelade faktiskt också Balder en viktig roll i folkvandringstidens mytologi, även om han ännu inte erhållit de kristna karaktärsdrag han senare skulle få. Också Frej var en betydelsefull gud. Men att den nya religionen ändå uppvisade många krigiska förtecken hade sin förklaring i tiden. Det fanns en allmänt utbredd krigsideologi som förknippades med asarna. Tidigare hade man dyrkat de mer fredliga vanerna, fruktbarhetsgudarna, nu var det krigets gudar man offrade åt. Att så var fallet i Uppåkra understryks av att offerplatsen till Oden låg strax utanför knuten. Norr om det så kallade kulthuset har man nämligen hittat hundratals vapen, lans- och spjutspetsar, vilka metodiskt böjts eller på annat sätt förstörts. Varför, har forskarna undrat efter att föremålen samlats in för tolkning och analys. Det var uppenbart en handling med stor symbolisk innebörd. Kanske var det ett sätt att (åter) besegra sina fiender, och de torde ha varit många under folkvandringstiden. Men de kan också ha lagts i marken som en offergåva åt Oden. Krigarna offrade inte mat och matkärl, som de skulle ha gjort till de gamla vanerna. Utöver vapen har även människoben påträffats. Kanske fanns där också ett storvuxet träd som fått symbolisera Yggdrasil, det stora världsträdet?

Våldets edsvurna En ny gudalära med krigarideologi och människooffer speglade ett samhälle i stor förändring. Folkvandringstiden var en ovanligt orolig tid − och Skandinaviska halvön stod inte opåverkad av rörelserna på kontinenten. Hunner, vandaler, alaner, sveber, burgunder, franker, langobarder, thüringar, östgoter, västgoter, gepider, angler, saxare och jutar är några av de stammar och grupper av människor som satte kontinenten i rörelse genom erövringar, kolonisation och vandringstryck. Områden som Gallien, Italien, Spanien och Brittiska öarna fick nya herrar. Berättelser uppstod om våldsamma sammandrabbningar, såsom slaget vid Maldon, heroiska insatser, exempelvis Beowulf, och storslagna äventyr, som sagorna om kung Artur och Nibelungarna, vilka senare fann sin väg in i den medeltida litteraturen. Vad som orsakade folkvandringarna är omdebatterat. Vissa betonar överbefolkning eller klimatförsämring, andra lokal missväxt, boskapsdöd, ja, även pest.


24

svenska adelns h istoria

Några forskare, som till exempel Lotte Hedeager (1997), urskiljer en aggressiv krigsideologi som drivkraft i vissa av de germanska folkvandringarna. Oavsett orsaksförklaring blev ett viktigt resultat av folkvandringarna uppkomsten av ett mer skiktat samhälle. Detta eftersom de nya maktgrupperna var tvungna att bryta med de lokala samhällenas bas som var grundad på släkt och tradition. Med våld och list placerade de sig själva i toppen, allt enligt Lotte Hedeager. Det var farliga tider, och det påverkade livet mellan människorna. Det världsliga systemets nära kontakter med religion och kult verkade befruktande på ledarens maktutövning. Krigarna, som i hövdingahallen svor sin hjälmbärande anförare och huvudman tro och huldskap och lyssnade på den sejdande storkvinnans råd, blotade åt den nya ledarguden Oden. Om hövdingen kunde påvisa ett gudomligt ursprung med asaguden Frej ökade naturligtvis chanserna att samla kring sig unga, krigarhungriga män – vilket Oden uppskattade. Storkvinnan, völvan, praktiserade sejd eller utövade någon annan övernaturlig ritual, hon kunde förklara myten. Hon var fruktad och respekterad av alla. Skalden behövdes för att förmedla och sprida berättelserna om de tappra kämpar som en gång vandrat på jorden, och för att väva samman trådarna mellan det nuvarande och det förgångna. Ledningen över en stam, ett folk eller ett område utgjordes av mer eller mindre hårdföra professionella militärer som insåg värdet av att belöna sina krigare. Just den militära prestigen − att kunna mobilisera krigare (läs: unga män) − var viktig i krigiska tider. Gåvogivandet hade även en symbolisk funktion: den gav givaren en status i samhället. Utan ära och anseende kunde inte stamledaren föra sina män i strid. Ur detta tog en ny sorts samhällselit form, som ännu inte hade vapensköld och ridderligt namn men som ändå utgjorde ett slags adel med vapen. Det är mot den bakgrunden hövdingen och hans krigare i hallen ska ses. Den nya krigarelitens makt grundades på personliga relationer och allianser. Tributoch plundringsekonomin skapade utrymme för stamledare, hövdingar och lokala småkungar, vilka var tvungna att omge sig med krigare för att överleva i kampen om mat och territorium. Behovet av dugliga krigarmän för att utöva våld och försvara sig mot angrepp, samt kvinnor för att föra ätten vidare, utgör en sociologisk beskrivning av hur en folkvandringstida elit, ett frö till en adel, uppstod. Fogarna hölls samman av kittet religion och ideologi. Hallen, som inhyste kult och fest, rit och vardag, låg därför i maktens centrum. Fynden i Uppåkra visar på platsens betydelse som centralort. Det är den största järnåldersbosättningen i Sydsverige och är en föregångare till Lund. Bebyggelsen har uppgått till uppskattningsvis 30 till 40 gårdar med bostadshus, verkstäder, förråd och fähus. Fynden är många, uppemot 30 000, och av dessa speglar flertalet föremål inträdet av en ny tid, folkvandringstiden. De avslöjar att man bedrivit specialiserat hantverk och att staden/orten/platsen kontrollerades av styrande skikt. Tre stora högar har funnits på platsen, två har bevarats till i dag. Genom Uppåkra löpte dessutom den gamla landsvägen. Den bild man får av dessa samlade fynd är av en centralort med stor politisk betydelse – och med ett urskiljbart världsligt överskikt, en grupp stormän och storkvinnor.


i h öv di n g e n s o ch völvans hall ( 4 0 0 – 1 2 7 9 )

25

Bland lämningarna av hus och gårdar var det framför allt en byggnad som fångade forskarnas intresse: det märkliga kulthuset. Då det begav sig, på völvans tid, mätte anläggningen cirka 85 kvadratmeter och hade tre ingångar, två i söder och en i norr. Taket bars upp av kraftiga stolpar. Huset uppfördes någon gång på 200-talet och revs på 800-talet. Det sistnämnda har arkeologerna tolkat som att traktens levnadsideal och ritualer förändrades. Att huset snarare hade ceremoniella funktioner än tjänstgjorde som boningshus framgår av att det bara användes tidvis. I de isländska sagorna, som nedtecknades på 1100- och 1200-talen, kallades sådana hus för ”hov” – en förvisso omdebatterad term med en innebörd som forskarna inte riktigt känner, men som de ändå vill förknippa med utövandet av religion och makt.

Spår av hövdingar och storkvinnor Spåren av dåtidens stormän och storkvinnor är många i Uppåkra: kultföremål, hjälmar, guldföremål. De guldglänsande föremålen som spred en sådan mystik i hallen är försedda med djurmotiv och med scener ur den nordiska mytologin. Förebilden till dessa hämtades troligen från de romerska kejsarmedaljongerna. Guldblecken förstärker bilden av att något viktigt i den svenska samhällselitens historia utspelades i Uppåkra. Som exempel kan nämnas motivet med kvinnor på guldblecken. De antingen bär omkring på eller bjuder av dryckeshorn. Också föremålen – de två kärlen – har existerat i verkligheten. De hittades vid den gamla härden. Bägaren, som troligen tillverkades i Uppåkra på 500-talet, är försedd med silverdetaljer och gjord av pressblecksband i guld. Glasskålen däremot tillverkades vid Svarta havet, men är från samma tid. Arkeologerna menar att föremålen använts i samband med överenskommelser, kanske som bekräftelse på avläggandet av en ed eller som en blothandling. Eller både och. Halskragar, halsringar, mynt och ringguld är andra fynd som grävts fram ur den skånska myllan och som inte enbart sprider glans på museer, utan också kastar nytt ljus över folkvandringstiden. Föremålen reflekterar en tid av stor omvandling. Särskilt på maktens och hövdingarnas område. Från andra platser i vårt land ger praktfulla hjälmar från 500- och 600-talen en uppvisning i den nya maktens symbolspråk. Hjälmarnas prydnader var inte ditsatta av enbart estetiska och modemässiga skäl. De talade om fornstora hjältar och om gudar. Liksom Oden härskade i Valhall, styrde hövdingen på jorden − det visste völvan att berätta om och skalden att besjunga. För en storman och storkvinna gällde det att vara generös för att kunna knyta de nödvändiga lojalitetsband som den våldsamma tiden numera krävde – det visar fynden och föremålen från Uppåkra. Hövdingen lockade till sig de unga männen med gåvor i form av guldringar, hästar, vapen, praktfulla hjälmar, ja, även skepp. Det är inte utan att en tanke går till dagens unga välsituerade män och deras faiblesse för guldkedjor, stiletter, kamphundar och dyra bilar. Också


26

svenska adelns h istoria

de stillar sin fåfänga genom att utöva ett slags tributekonomi, om än anpassad till moderna förhållanden. I de isländska sagorna kallas stormännen för ”ringbrytare”; de bröt loss guldarmringar och gav dem till utvalda personer som värdefulla gåvor. De unga krigarna tog emot ringarna mot avläggande av eder. Gåvogivandet i hallen sanktionerades genom myten om Valhall. Hövdingen samlade i hallen sina krigare kring sig precis som Oden gjorde i sitt hem. Betalningsringarna avslöjar en ny relation mellan människor – mellan den som hade makt och rikedom att ge, en lokal storherre med praktfull hjälm, och den som ville ta emot och ställa sig i herrens tjänst, en lojal undersåte. Denna nya sociala konstellation utvecklades parallellt med framväxten av ett nytt religiöst system och en förändrad kultpraxis. Det var så fynden i Uppåkra tolkades. Vid den jordskrapande vetenskapsmannens sida satt en Gud förklädd. Det var Oden. Han kunde nu få återvända till sin hall och förenas med Frigg. Uppåkras mäktige storman erhöll sin höga position på precis samma sätt som Oden hade besegrat de andra gudarna och vunnit erkännande som den mäktigaste guden. Oden var gudarnas kung, den störste av alla krigare samt – kanske mindre känt – även herre över skaldekonsten. I Valhall, dit krigarna ville komma, mottogs nyanlända av valkyrior med dryckesbägare i sina händer. Det var ett härligt liv. Ända fram till Ragnarök vill säga. Då skulle krigarna, sida vid sida med gudarna, i ursinne slåss mot fienden (jättar, odjur och monster) för att tillsammans med sina ledare gå en lika våldsam död till mötes.

Sveriges förste adelsman? I alla fall möjligen till namnet: Frawaradar, inristat någon gång mellan 400–550.


i h öv di n g e n s o ch völvans hall ( 4 0 0 – 1 2 7 9 )

27

Stormannen och storkvinnan var en samlande kraft av krigare och gåvogivare, de agerade dryckesbjudare och sejdande völva. Hallen, platsen för ingåendet av ett socialt kontrakt, var en kultens och maktens boning − en ny tid hade randats, hövdingens och storkvinnans. Spåren efter hallens män och kvinnor lever i Uppåkra huvudsakligen kvar i form av guldbleck, vapen och rituella föremål. Men på andra platser i landet har det bevarats mer personliga vittnesbörd. Det finns mäktiga bildstenar som namnger individer och avbildar stormännens sätt att leva och vara. Kanske, men det är ett djärvt påstående, hette vårt lands förste adelsman Frawaradar. En sak är i alla fall säker: han måste ha varit en betydelsefull man. Över honom restes nämligen en mäktig sten i Möjbro socken på vilken avbildades en elegant, konstfull ryttare. Av stilen att döma ristades runorna under folkvandringstid; stenen är daterad till 400–550. Mannen på stenen levde under en orolig tid i Sverige. Han är sannolikt just i färd med att hugga med sitt svärd eller kasta sitt spjut, som han håller i sin högra hand. I sin vänstra hand kan han ha hållit upp en sköld, som om han försökte försvara sig mot ett motangrepp. Bredvid honom finns antytt två fyrbenta djur, troligen hundar. Han hette Frawaradar och var, om man så vill, en av Sveriges första avbildade adelsmän som vi också känner till namnet. Inskriften lyder: ”frawaradaR anahahaislaginaR”. Hans namn var bildat av orden ”frar”, som betydde rask, och ”radaR”, som hade innebörden ”råda”. Tillsammans med det andra, mer svårtolkade ordet står det troligen: ”Frawaradar, slagen ihjäl”. Men därom råder skilda meningar. Ryttaren med den gåtfulla texten finns på Möjbrostenen. Den stod ursprungligen i Hagby socken i Uppland, men finns nu på Statens historiska museum i Stockholm. Om Frawaradar levde i Uppland besökte han inte ofta Uppåkra, men kanske gjorde han det någon gång i sitt liv. Han måste åtminstone ha känt till metropolen i söder. Handelsmän berättade säkert för honom om en mäktig stad där hövdingen knyter band med krigare i ett kulthus, fast köpmannen använde inte sådana moderna termer. Han talade i stället om ”hov”. Frawaradar kände igen sig i beskrivningen. Även om han inte styrde och ställde över 30–40 gårdar, levde han ändå som en kung, eller snarare hövding. Han tyckte om att rida och hade flera goda jakthundar. Oden var hans bundsförvant. Frawaradar hade också (kanske) många män vid sin sida, men han kan även ha varit en edsvuren man till någon lokal storpamp. Stenen visar att hans rykte var gott, åtminstone efter det att han sällat sig till krigarna i Odens sal. Men vem reste stenen – och varför? Vi kommer aldrig att få veta om det var hans far eller mor, maka, bror eller syster eller något av barnen som gav eftervärlden ett minne av Frawaradar. Det kan lika gärna ha varit någon i hans följe. Lika viktigt som det var att ha ett gott anseende i livet var det för hövdingen och krigaren att ryktet om ens bragder levde vidare efter det att man lämnat jordelivet. Ståtliga gravar från folkvandringstiden skvallrar om lokala kungadömen, mäktiga hövdingar, stormän och krigare i vårt land vars namn en gång i tiden varit lika självklara som


28

svenska adelns h istoria

vår tids kändisars. Gamla Uppsala, inom den arkeologiska och historiska forskningen ett omdebatterat maktcentrum, är ett område rikt på fornlämningar. De tre ”kungshögarna” är från 500-talet. Att bygdekungar huserat där står klart, men vilka de var och hur de ska tolkas och uppfattas är alltjämt föremål för diskussion. I många av gravarna från folkvandringstiden ligger vapen – i en del även trohetsringar. Det vilar något gåtfullt och svårfångat över stormännens och storkvinnornas historia, inte därför att spåren är få − i jämförelse med slavens och den enkla människans tillvaro är fornhistorien oförskämt rik på lämningar efter stormän − utan därför att de är svåra att tolka.

Ett vanligt motiv på de gotländska bildstenarna: män som gör upp. Om vad förblir dolt i stenen, men att det var en hederssak torde i alla fall stå klart.


i h öv di n g e n s o ch völvans hall ( 4 0 0 – 1 2 7 9 )

29

Både svårtolkade och lättbegripliga är de gotländska bildstenarna. Männen är indragna i ett våldsamt envig vars slut vi inte ser men ändå kan ana – endast en av krigarna kommer att gå segrande ur den striden. Men stenen torde inte ha rests för att hedra honom utan till minne av förloraren. Envig ska dock inte uppfattas som ett slags gräl som urartat under inverkan av alkohol eller andra hjärnomtöcknande medel. Envigen var ett led i en forntida rättskipning som också kallas för holmgång. Kampen kan även spegla de kämpaglada lekar som avlidna krigare antogs syssla med i Valhall. På andra stenar, som i Uppland, finns spår inristade som visar ryttare med hundar och en och annan rovfågel – möjligen falkar eller hökar. Bildmotiven skvallrar om inflytande utifrån, från Tyskland, Spanien och Skottland. Bildstenarna visar att de svenska stormännen och storkvinnorna ville leva som det fina folket på kontinenten. Frawaradar och hans gotländska likar inbjuder till gissningar, spekulation och rena fantasiutflykter; det blir ofrånkomligen så. Vi vill förstå, veta mer, komma närmare, men vi skrapar bara på ytan i en vag förhoppning om att några flisor sten ska öppna ingången till tinget i sig − historien förblir likväl till större delen dold. Någon full förståelse för platserna och de arkeologiska lämningarna får vi inte. Men ibland bekräftas bilderna på de resta stenarna av spåren i marken. I gravhögen ”Skopintull” på Adelsö har fynd trätt i dagen som gör det möjligt att rekonstruera hur det fina folket levde förr. I graven har bland annat grävts fram skeletten från två hundar – en stor och en dvärghund, en för jakt och en för sällskap – samt från häst, duvhök, berguv, järv och björn. Benen från berguv, duvhök, björn och järv utgör tillsammans med häst- och hundbenen fynd som avslöjar att jakten kunde vara mer än ett sätt att söka föda – det var ett sätt att umgås och leva som utmärkte en blivande samhällselit. Eleganta dräktsmycken, färgade glaspärlor och vackra spännen avslöjar en passande modepräglad klädesprakt, för det gällde att klä sig rätt när gäster kom på besök. Hel- och halvklotformade spelpjäser i ben och horn talar om fritidsnöjen i goda vänners lag. Och ville man inte rida gick det ju alltid att ta båten till Adelsö.

Första klassens resande Spåren i jorden antyder även resandets betydelse för dåtidens stormän och storkvinnor. Gravplatser i Vendel, Valsgärde och Ultuna (av guden Ull) i norra Uppland visar att stormän bebott knutpunkter – de levde i närheten av handelslederna från norr ned mot Gamla Uppsala och Helgö. Dessa lokala hövdingar gjorde sig en förmögenhet på att kräva tribut av resande. Skinn, djurhorn och järn var några av de varor som bytte ägare. Inte heller i det avseendet skilde sig stormännens liv i Uppland eller Uppåkra nämnvärt från andra platser i Europa. I fråga om form och innehåll uppvisar båt-


30

svenska adelns h istoria

gravfälten från så kallad vendeltid (550–800) – perioden är namngiven efter just de rika båtgravsfynd som gjordes i närheten av Vendels kyrka norr om Uppsala – likheter med det rika gravskicket i Sutton Hoo i East Anglia i England. I den engelska högen i Sutton Hoo fann arkeologerna en 27 meter lång båt och en gravkammare. I graven låg manliga krigarattribut typiska för tiden: svärd, sköld, spjut och pilar. Därtill även föremål av ceremoniell art och köksutrustning. Dessutom fann forskarna en sagolikt vacker och respektingivande hjälm som leder tankarna åt något mer förnämt än enbart en storman. I graven kan möjligen Raedwald ligga, som enligt de skrivna historiska källorna var kung av East Anglia på tidigt 600-tal och som dog cirka 625. Också platser i Sverige kan stoltsera med spännande gravfynd som tyder på en stor rikedom bland lokala eliter. I just Valsgärde kommer denna rikedom fram med skimrande stor tydlighet, och från Vendel tog man sig lätt med båt till Valsgärde. Trots att båtarna i Valsgärde inte var lika stora som de skulle bli några hundra år senare, under vikingatid, imponerar de ändå. En cirka tio meter lång klinkbyggd båt, lastad som till färd, avslöjar ett rikt och spännande liv. Den döde stormannen placerades midskepps, eventuellt bak i båten. I fören lades mat, dryck och köksredskap. Med på färden skulle han även ha tärningar och brädspel, matskålar och dryckeskärl. Vapen ingick självklart i utrustningen: svärd, huggknivar, pil och pilbåge, lans, sköldar och bälten av olika slag. Och en hjälm. Den sista detaljen är viktig, för sådana dyrgripar hittas inte i de vikingatida gravarna. Den skvallrar också om det internationella stormannamodet. Under båten placerades hästar och andra djur − båtgrav men också ryttargrav. Om den engelske Raedwald färdades första klass reste inte denne okände uppländske storman sämre. Personerna måste ha stått varandra nära eller åtminstone haft tät kontakt, kanske var de rentav släkt. I Valsgärde tycks regeln ha varit en båtgrav per generation. Det har tolkats som att det varit fråga om en ärftlig värdighet, som kanske gått från far till son, från en åldrande storman till en yngre blivande resande. Att det handlar om stormän är arkeologerna överens om. Vid Tuna gravfält i Badelunda i Västmanland är det dock inte tal om några stormän som tillskrivits den ärftliga värdigheten. Där tycks kvinnorna ha styrt. Männen fick nöja sig med enklare brandgravar. I Badelunda fanns uppenbarligen en påbörjad väg mot adelskvinnan som herre på täppan. Men det blev likväl männen som på sikt kom att bestämma färdplanen – att en avliden far eller bror skulle få genomföra den sista resan med skepp.

Vikingen Skepp gav status åt ägaren, och det symboliska kapitalet tog stormannen med sig till den andra sidan. Något exakt årtal går inte att ange när båtgravarnas epok gick under eller när nordborna som reste utomlands plötsligt blev vikingar, men


i h öv di n g e n s o ch völvans hall ( 4 0 0 – 1 2 7 9 )

31

man brukar säga att vikingatiden inleddes på sent 700-tal. Vissa forskare låter det gruvliga överfallet på klostret på ön Lindisfarne, då nordbor år 793 brutalt mördade öns munkar och tvingade klosterfolket att fly från sina hem, få inleda vikingatiden. Mycket av vikingatiden har därför kopplats samman med just överfall, våld och plundring, men alla vikingar var inte banditer och pirater. Majoriteten av nordbor begav sig inte ens i viking. Under vikingarnas tid intensifierades handeln, och många stormän lade därmed grunden för förmögenheter som sedan gick i arv i generationer − i vissa fall ända in i medeltiden. Att somliga människor var mycket rika under denna nya era, vikingatiden 800−1050, framgår inte bara av gravarna utan också av de skatter som folk än i dag råkar snubbla över. Eller på olagligt vis med metalldetektorns hjälp undanhåller forskningen. All rikedom värderades dock inte i silver när det begav sig. För vikingarna vägde järnet tyngre än ädelmetallen och utgjorde en viktig värdegrund för människors förmögenhet. Eftersom detta var före masugnarnas tidevarv (1100- och 1200-talen) framställdes järnet i enkla gropugnar, vilka höll en lägre temperatur, men man lyckades ändå producera järn. Järnet hämtades huvudsakligen från sjöoch myrmalmer, utan brytning, och användes inom livets alla områden: som redskap, vapen och andra bruksföremål. Och, förstås, som handelsvara. Överlag kännetecknades vikingatiden av en rik handel och stormännen utgjorde viktiga aktörer i det ökade varuutbytet i norra Europa. De stora handelsplatserna i Norden var danska Hedeby och Ribe, och i Sverige Birka. Varor, tankar och självfallet även slavar bytte ägare. Vissa människor skapade sig en stor förmögenhet på att antingen handla eller kontrollera dessa framväxande handelsplatser och handelsleder. Precis som tidigare utgjorde hästar och skepp värdeföremål och statusobjekt som inte alla människor hade råd att införskaffa. Riddjuren och fartygen behövdes för att utveckla kontakterna med andra människor, antingen genom långväga resor till utlandet, under vikingatiden ända till Nordamerika (”Vinland”), eller inom det egna territoriet. Skepp och hästar hittas därför i många stormannagravar från tiden. Tillsammans med vapen, smycken, djur, ja, ibland också tjänare och trälar, utgjorde hästarna och fartygen tecken på att en samhällselit nu hade etablerat sig i landet och tidvis styrde och ställde över olika områden och regioner. Makten satte sig i bygderna och lade grunden för ett nytt framväxande samhälle − det som kvädet om Rig också belyser: jarlens sekel.

Midgårds folk – jarlens sekel Guden Heimdall − som även kallades Rig − vandrade utmed en havsstrand och kom till en gård. Inne i huset satt en man och en kvinna, Ae och Edda. I tre nätter dröjde guden där. Efter nio månader fick Edda en son:


32

svenska adelns h istoria

som östes med vatten, sveptes i linne av svarta kvinnan och kallades Träl.

Hans händer var grova, fingrarna tjocka och ansiktet fult. Ryggen hans var böjd och pojkens hälar långa. Träl växte upp till vuxen man: snart han kunde krafterna bruka; bast fick han binda och bördor lyfta, hem var dag han risved drog.

Rig vandrade vidare i Midgård och kom till en hall med dörr. Inne i byggnaden satt Ave och Amma, ägarna till gården. Han var där i tre nätter. Efter nio månader fick Amma en son. Kvinnan kallade sonen Karl, till utseendet var han frisk: han sveptes i kläden rödkindad, ljus med jublande ögon.

Han lärde sig tämja oxar och sköta åkern, bygga lador och boningar, tillverka kärror och dra plogen. Rigs vandring fortsatte. Han kom på raka stigar till en sal: åt söder var dörren; porten var öppen, i posten satt en ring, in han steg, golvet var strött.

Inne mötte honom husbonden och husfrun med sitt tjänstefolk. Guden stannade där i tre nätter. Efter nio månader föddes Sven. Han lindades i silke och kallades jarl. Pojken hade blekt hår, bjärta kinder, ögon som glänste som ”ormaynglets”. Jarl växte upp och lärde sig hantera både svärd och sköld, pilbåge och lans. Han red gärna och simmade i havet. Guden Rig lärde Sven runornas hemligheter och gav åt honom odalmarkerna. Ensam han ägde aderton gårdar, guldet han delade,


i h öv di n g e n s o ch völvans hall ( 4 0 0 – 1 2 7 9 )

33

rikligt han gav av håvor och smiden och smärta hästar, han dyrgripar skänkte och ringar skiftade.

Jarl styrde sedan över Karl och Träl. Enligt den gamla asatron och sagan var Ask och Embla de första människorna i Midgård; de var en skapelse av gudarna Oden, Höner och Lodur – eller Vile, Ve och Oden. De två människobarnen symboliserade mänskligheten i stort. Heimdall, eller Rig som han kallas i sagan, i eddadikten Rígsthula, ”Kvädet om Rig”, stod däremot som skaparen av det socialt skiktade samhället. Hans favorit var jarl – Midgårds motsvarighet till en adelsman. Jarl kan både rida och simma (vältränad) och hantera vapen (svärd och sköld, pilbåge och lans). Hans förmögenhet är stor, han äger inte bara gårdar utan också guld, smiden och hästar som han gärna skänker bort. Han skiftar ringar. Jarl, eller Sven som han också kallades, är kort sagt en storman med anor tillbaka till hallens ringbrytare. Sven var inte ensam i sagan. Runt honom fanns män som tog emot hans gåvor. Och kvinnor som förde släkten vidare. Kvädet har även en del att säga om kvinnorna och då inte enbart om Svens hustru. Träl finner sig en kvinna. Hon beskrivs som ”krumbent”, med smutsiga hälar, ”solbrända armar” och platt näsa. Också Karl finner sig en hustru. Hon hette Snor och reste till sin blivande man med ”hängande nycklar” och iklädd ”getskinnskjortel” samt satt väntande ”under slöjor”. Det vill säga hon förstod att dölja sin dygd och kvinnliga heder när hon skulle ingå äktenskap med Karl. Jarls hustru är den finaste och vackraste av dem alla − det vore konstigt annars, eftersom hennes sköna yttre och behagfulla sätt skulle korrespondera mot mannens styrka och mod. Hon hette Erna och hade mjuka fingrar och beskrivs som ”den hugfulla ljusa”. Erna var klädd i lin när hon gifte sig. Vad vet vi om män som ”Sven”, jarlar och andra välborne – och om Snor och Erna? I verkligheten vill säga, inte i sagans värld. För kvädet, som är av senare datum, säger mer om högmedeltidens värderingar och attityder än vad den ger saklig information om vikingatiden. Dikten är liksom andra eddadikter svår att datera, men kanske tillkom den redan på 1020-talet. Dateringen hör då samman med diktens proveniens, att det kan finnas ett keltiskt och anglosaxiskt inflytande på diktens innehåll. I vanliga fall brukar forskarna placera dikten i 1100−1200-talens Norden. Men där finns svaga ekon av skalder och diktare från en tid då samhällsstrukturen såg annorlunda ut – sagan och myten om Rig (Heimdall) ger suddiga reminiscenser av gårdagens hallupplevelser. Att klyftan var djup mellan träl och fri bonde är ett faktum. Man reste inga stenar eller gravhögar över samhällets slavar. Att klyftan kunde vara svindlande stor mellan fri bonde och ädelborn var även det ett utmärkande drag för vikingatiden − och senare även på medeltiden och långt in i modern tid.


34

svenska adelns h istoria

Det arkeologiska materialet informerar om ätter och familjer, hushåll, trälar, börd och stor rikedom. Bara storhögarna från tiden ger cirka 20 till 30 hövdingafamiljer i Uppland och Västmanland och utgör exempel på vikingatida dynastier vars ättemedlemmars namn och berättelser tyvärr gått förlorade. Men sedan finns det förstås alla dessa runstenar – de har mycket att berätta om den svenska adelns tidiga historia.

Ristat i sten En del runstenar berättar om hur framträdande personer i samhället drog ut i krig och på erövringståg. En sådan krigisk resenär var Ingvar, i litteraturen kallad ”den vittfarne”, som på 1040-talet drog ut i viking. Han for österut, till Svarta havet, kanske ännu längre österut, till Kaspiska havet. Enligt de isländska sagorna slutade tåget i katastrof, för både honom och hans krigare. Ingen tycks ha återvänt hem – ”han for med Ingvar” står det lakoniskt på runstenarna. Sammanlagt 26 stenar omtalar Ingvars ödesdigra vikingatåg: 15 i Södermanland, 7 i Uppland, och 2 i Västmanland respektive Östergötland. Att majoriteten av stenar restes i Södermanland och Uppland har tolkats som att Ingvar härstammade från dessa trakter, och att han högst sannolikt var en stormannason. Arkeologen Mats G Larsson utesluter inte möjligheten att han även var kungason. I vilket fall tillhörde Ingvar den vittfarne jarlens sällskap. Kanske var det just sagans Sven han ville efterlikna genom att dra ut i viking. Det är naturligtvis svårt att veta hur de asatroende stormännen såg på sig själva, då tidens gång grumlat spegelytan. Men det finns andra källor än svårdaterade kväden och sagor som ger oss både namnen och berättelserna om forntidens fria män och kvinnor. En del av dessa friborna känner vi genom resta stenar, men inte på det sätt vi förväntar oss. Många tror säkert att runstenarna bär vittnesmål om asatron. Det är snarare tvärtom. De som reste runstenarna var huvudsakligen kristna. Vikingatiden innebar nämligen ett skifte mellan gammalt och nytt, mellan hedniskt, förkristet och kristet – och stormännen och storkvinnorna kom att spela en central roll i den omvandlingen. Stenresandet började på allvar med den danske kungen Harald Blåtand (d. cirka 987). Omkring år 965 lät han resa en sten över sin far, Gorm, i Jellinge. Bredvid hans sten finns en något mindre runsten. Den vittnar om hur Gorm reste en sten över sin hustru, Tyra. Harald var dock kristen och lät därför flytta faderns lik till den kyrka han uppfört strax intill. Antingen han ville eller inte bröt han ny mark och inspirerade andra nordbor att göra likadant, att resa stenar; den danske kungen skapade en trend i Sverige. Att resa stenar blev ett sätt för elitens män och kvinnor att manifestera sig. Under vikingatiden restes stenar i tusental. Detta bara i Sverige. Mer än hälften av stenarna står i Uppland. De restes vid vägar, broar, gravfält, ägogränser och mötesplatser och står i en del fall kvar än i denna dag. Men i dag för ristningarna


i h öv di n g e n s o ch völvans hall ( 4 0 0 – 1 2 7 9 )

35

en svår kamp mot surt vatten, tunga föroreningar och elak mossa. Förr i tiden strålade de i skarpa färger. Stenarna ger spännande information om Midgårds folk och skvallrar om stormannadynastier. Det bör dock tilläggas att inte alla runstenar är från kristen vikingatid. Stenarna i till exempel Rök (Östergötland) och Sparlösa (Västergötland) restes redan på 800-talet, då både blot och Oden härskade i bygderna. Stenarna berättar bland annat om rikedom som gått i arv och om förmögna och mäktiga släkter som ägde mycket jord. De så kallade Skålhamrastenarna i Uppland förtäljer om olika familjemedlemmar i en sådan inflytelserik släkt. Där fanns fadern Ulv (”Han bodde i Skålhamra”), och sönerna Ulvkättil, Gye och Une (”de lät resa denna sten efter Ulv, sin gode fader”). Vissa stormän ägde hela byar, som sedan gick i arv. Snåttsta by i Uppland ägdes av Ragnfast, ”han ägde ensam denna by efter Sigfast, sin fader” som det står på en häll. Historien om Ragnfast och Snåttsta upphör inte där. På Hillersjö gård på Svartsjölandet (Ekerö kommun) står en sten som berättar om ett komplicerat arv i flera led: ”Tyd! Germund fick till hustru Gerlög som ungmö. Sedan fingo de en son, innan han drunknade. Och sonen dog sedan. Därpå fick hon Gudrik till man. Han …denna … Sedan fingo de barn. Men en enda flicka levde kvar; hon hette Inga. Henne fick Ragnfast i Snåttsta till hustru. Därpå dog han och sonen sedan. Och modern kom till arv efter sin son. Sedan fick hon Erik till man. Därpå dog hon. Då kom Gerlög till arv efter Inga, sin dotter. Torbjörn skald ristade runorna.” Inga kom alltså från Svartsjölandet och gifte in sig med familjen som ägde byn Snåttsta. Denna Inga tog över gården efter att både mannen och sonen gått bort; Snåttsta vandrade alltså via mannen till sonen och vidare till Inga (det kallas bakarv). Till slut gick även Inga hädan – och då vandrade Snåttsta över till hennes mor, Gerlög. Det komplicerade arvet och släktförhållandena beläggs av två andra stenar, som står strax väster om den gamla byn. De berättar: ”Inga lät resa dessa stenar efter Ragnfast, sin man. Han var broder till Gyrid och Estrid” och ”Inga lät resa stenarna och göra bron efter Ragnfast, sin man. Assur var hans huskarl”. Utöver att ge intressant information om släktförhållanden som kan kopplas direkt till platser och ortnamn, samt ge spännande inblickar i hur eliten på den tiden levde med brobyggande och huskarlar, vittnar historien i Snåttsta om storkvinnornas betydelse. I slutändan var det ju Ingas mor, Gerlög, som ärvde Snåttsta, trots att dotterns man Erik levde – detta skifte skedde 200 år före det att Upplandslagens bestämmelser om bakarv nedskrevs! Elitens kvinnor, storkvinnorna, var en maktfaktor att räkna med. Kanske var bakarvet kopplat till att Inga troligen var kristen. Att hon lät göra en bro efter Ragnfast, ”sin man”, avslöjar en föreställningsvärld där det fanns goda gärningar. Med kristendomen drogs svenska stormän och storkvinnor in i en europeisk kultursfär som förändrade allt.


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.