Antonia Michaelis
Sagoberättaren Översättning av Sofia Lindelöf
Opal
This book has been translated with the support of the Culture Programme of the European Union
www.opal.se
© Verlag Friedrich Oetinger GmbH, Hamburg 2011 Originalets titel: Der Märchenerzähler Omslagslayout: Kathrin Schüler Omslagsfoto: plainpicture/fStop Översättning: Sofia Lindelöf Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden, 2013 ISBN: 978-91-7299-536-9
Först Blod. Blod överallt. På hans händer, på hennes händer, på hans skjorta, hans ansikte, smetiga ränder på kakelgolvet, den runda lilla mattan är indränkt i det, mörk, nästan svart, mattan var blå en gång, den kommer aldrig mer att vara blå. På de vita kakelplattorna är blodet rött. Han ligger på knä i blodet. Han visste inte att det var så rött, så ljusrött: stora nedfallna, brustna blodsdroppar, som vallmoblommor. De är vackra, vackra som en vårdag på en solig äng, ute vid skogen … våren är långt borta. Kakelplattorna är kalla och vita, vita som snö, och det är vinter. Det kommer alltid att vara vinter. Absurd tanke, varför skulle det alltid vara vinter? Han måste göra något. Något mot blodet. Ett hav av blod, ett rött, oändligt hav, purpurvågor, karminröda skummande vågtoppar, färgstänk. Alla dessa ord i hans huvud! Hur länge har han legat här på knä med orden i huvudet? Det röda börjar torka, få ränder, förlora lite av sin skönhet, vallmoblommorna vissnar, gulnar som orden när man skriver ner dem på papper … Han sluter ögonen. Ryck upp dig. Tänk klart nu. Vad behöver göras? Allra först? Vad är det viktigaste? Det viktigaste är att ingen får reda på något.
9
Handdukar. Han behöver handdukar. Och vatten. En trasa. Stänken på väggen är svåra att få bort, i fogarna mellan golvplattorna blir de kvar. Kommer någon att se det? Tvål. Hans naglar har mörka ränder. En borste. Han skrubbar tills händerna är röda, en annan röd färg, en varm, bultande, levande röd färg. Hon tittar inte på honom. Hon har blicken bortvänd, men hon har alltid haft blicken bortvänd, hon levde så – med bortvänd blick. Han slänger in handdukarna i tvättmaskinen. Hon sitter där, lutad mot väggen, vägrar prata med honom. Han lägger sig på knä framför henne en gång till, på golvet som är vitt igen, tar hennes händer i sina. Viskar en fråga till henne, ett enda ord: ”Vart?” Och han läser svaret i hennes kalla händer: Minns du? Skogen? Det var vår, och de där vita små blommorna blommade överallt under bokarna … vi gick hand i hand och du frågade mig vad det var för blommor … jag visste inte. Skogen. Skogen var vår enda gemensamma plats, och den tiden var vår enda gemensamma tid, vår enda riktigt fina tid, bara vi två, minns du, minns du, minns du … ”Jag minns”, viskar han. ”Jag kommer ihåg. Skogen. Vitsipporna. Jag frågade någon annan sedan, vad de heter. Vitsippor …” Han lyfter upp henne i famnen som ett barn. Hon är tung och lätt på samma gång. Hans hjärta dunkar i takt med rädslan när han bär ut henne i natten. Håll i dig nu. Hjälp mig nu. Hjälp mig nu för en gångs skull! Kylan slår emot honom, ute, han känner lukten av frost i luften, frosten som är på väg. Än är inte marken frusen. Han har tur. Det är en märklig
10
tanke, att ha tur denna februarinatt. Det är inte långt till skogen. Det är för långt. Han ser sig omkring. Ingen där. Ingen ser. Ingen vet och ingen kommer att minnas. Och i skogen blommar inga vita små blommor. Marken är en enda brunsörjig, uppblött sumpmark. De grå bokarna har inga blad. Men allt detta uppfattar han bara vagt, det är för mörkt. Det är precis lagom mörkt. Här finns inga gatlyktor längre. Jorden ger bara motvilligt med sig, spaden är trubbig. Han svär, ljudlöst. Hon tittar fortfarande inte på honom. Hon sitter lutad mot ett av de mörka träden och tycks försjunken i tankar. Och plötsligt kommer ilskan över honom. För tredje gången den här natten lägger han sig på knä framför henne, han skakar henne, försöker resa henne upp, han vill skrika åt henne, han skriker åt henne, men bara i tanken, tyst, med öppen mun. Du är den mest egoistiska, tanklösa varelse jag känner! Det du har gjort är oförlåtligt. Du vet ju, du vet vad som kommer att hända! Du har förstås inte funderat över det, nej då, inte du, dina tankar kretsar bara kring din egen ynkliga lilla värld. Du hittade en lösning för dig, men ingen lösning för mig, för oss, du tänkte inte en sekund på det … Och sedan gråter han, gråter som ett barn mot hennes axel. Hon stryker honom över håret, mjukt och varsamt. Men nej, det är bara en gren.
11
1 Anna Det var på vinterns första riktigt kalla dag som Anna hittade dockan. En blå dag, hög och klar som en glaskupol över stan. Hon tog på sig vantarna innan hon satte sig på cykeln. På väg till skolan tänkte hon att hon skulle cykla till havet på lunchen, för att se om det hade frusit längs strandkanten. Det borde frysa till, om inte idag så om några dagar. Isen kom alltid i februari. Och hon andades in den kalla luften med något slags barnslig förväntan, drog undan halsduken från ansiktet, strök bort m össan från sitt mörka hår och söp in kylan tills hon blev yr. Hon undrade i vilken av alla lådor i källaren som hennes skridskor låg och om det skulle snöa och om hennes längdskidor också väntade på henne i källaren eller på vinden och om hon skulle kunna övertala Gitte att ta fram den gamla kälken, den med det röda bandet. Men Gitte, tänkte hon, skulle nog tycka att hon var för gammal. Herregud, vi är arton, skulle hon säga, eller du är det i alla fall nästan, vill du verkligen sätta dig på en gammal kälke med rött band och skämma ut dig fullständigt? Du ska ta studenten i sommar, lilla gumman, du borde faktiskt tänka på annat. Anna log när hon parkerade cykeln utanför skolan. Gitte hade alltid kallat henne ”lilla gumman”, det var lite som att ha en storasyster, trots att Gitte bara var ett halvår äldre. Men hon gjorde allt som man gör när man är vuxen eller tror att man är det, allt som Anna 13
aldrig skulle göra. På fredagskvällarna gick hon ut och dansade på Fly In. Sedan två år tillbaka åkte hon moped till skolan, och hon skulle byta ut den mot en motorcykel så fort hon hade råd. Hon var alltid svartklädd, hon hade stringtrosor, hon låg med killar – lilla gumman, vi är arton, gott och väl gamla nog, du borde börja bekymra dig lite … Hon lutade sig mot skolväggen med Hannes och rökte. Anna ställde sig bredvid dem och tittade efter molnen som hennes varma andedräkt formade i luften. ”Jaha”, sa Hannes, ”så du ska börja röka i alla fall?” Anna skakade på huvudet. ”Har inte tid.” ”Lika bra det”, sa Gitte vänligt och lade ena armen om Annas smala axlar. ”När man väl har börjat kan man inte sluta sen. Det är rena helvetet, lilla gumman, kom ihåg det. Håll dig till dina luftmoln i stället.” ”Allvarligt talat”, sa Anna. ”Jag vet inte när jag skulle röka. Det finns så mycket annat att göra.” Hannes nickade. ”Skolan typ?” ”Tja”, sa Anna lättvindigt, ”den också.” Och hon visste mycket väl att Hannes inte förstod vad hon menade, men det struntade hon fullständigt i. Hon kunde inte förklara för Hannes att hon måste till havet för att se om det hade frusit. Och att hon hade funderat över Gittes kälke med det röda bandet. Han skulle inte ha förstått. Man skulle få fjäska för Gitte för att hon skulle dra fram kälken, men hon förstod sig på Anna. Och när ingen såg på, ingen alls, skulle hon åka kälke med Anna och bete sig som en femåring, det hade hon gjort förra vintern och förförra vintern. Och alla vintrar innan dess också. Och Hannes och alla andra skulle sitta och plugga inför nästa prov. 14
”Det är dags”, sa Hannes och tittade på klockan. ”Vi måste gå nu.” Han fimpade cigaretten mot väggen och blåste undan det rödlätta håret från pannan. Guld, tänkte Anna, rött guld. Och hon tänkte att Hannes säkert stod framför spegeln därhemma varje morgon och övade på att blåsa bort det där håret ur pannan. Hannes var perfekt, Hannes var lång, han var smal, han var smart, han hade ägnat vinterlovet åt att åka snowboard, i Norge någonstans. Han hade ett ”von” i efternamnet som han hoppade över när han skrev sin namnteckning, vilket gjorde honom ännu mer perfekt. Gitte hade all anledning att stå och röka med just Hannes vid väggen, Gitte blev ständigt nyförälskad, och var tredje gång i Hannes. Anna tålde inte hans mun, det där lätt ironiska leendet som han betraktade sin omgivning med. Som nu. Just nu. ”Ska vi säga till vår polske apotekare?” frågade Hannes och nickade bort mot cykelställen, där en kille i grön militärjacka satt hukad, med en svart stickad mössa långt nerdragen över ansiktet och hörlurarna till en gammal walkman i öronen. Cigaretten i hans hand hade nästan brunnit upp, och Anna undrade om han inte märkte det. Och varför han inte kunde komma hit, till Gitte och Hannes, och röka. ”Tannatek!” ropade Hannes. ”Hon är åtta nu. Ska du med in?” ”Glöm det”, sa Gitte. ”Han hör inte. Lever i sin egen värld. Kom så går vi.” Gitte skyndade sig för att hänga med Hannes långa steg uppför trappan till glasdörren, de gick i samma engelskgrupp, men Anna uppehöll henne. ”Du … det är säkert en dum fråga”, började hon, ”men …” ”Det finns bara dumma frågor”, svarade Gitte godmodigt. ”Snälla”, sa Anna allvarsamt. ”Förklara apotekaren för mig.” 15
Gitte tittade bort mot killen med den svarta yllemössan. ”Honom kan ingen förklara”, sa hon. ”Halva skolan frågar sig varför han började i elvan. Han går ju i samma litteraturgrupp som du …” ”Förklara ordet”, envisades Anna. ”Varför kallar alla honom så? Den polske apotekaren? Jag har inte tänkt på det förut.” ”Lilla gumman.” Gitte suckade. ”Jag måste verkligen gå nu. Fru Siederstädt tål inte att man är sen till hennes lektioner. Om du använder ditt söta lilla huvud kommer du nog på vad vår polske vän säljer för något. Jag ska ge dig en ledtråd: inget rosenvatten.” ”Knark”, sa Anna och hörde hur löjligt ordet lät i hennes mun. ”Är du säker?” ”Men herregud, det vet ju hela skolan”, svarade Gitte, lite otålig nu. ”Klart jag är säker, Anna.” Hon vände sig om en gång till i dörren och blinkade. ”Han har blivit dyrare på sista tiden”, sa hon. Sedan vinkade hon och försvann in bakom glasdörrarna. Anna blev ensam kvar därute och kände sig dum. Hon ville tänka på den gamla kälken med det röda bandet igen, men i stället tänkte hon ”såpbubbla”. Jag lever i en såpbubbla, tänkte hon. Hela skolan vet saker som inte jag vet. Men kanske vill jag inte alls veta. Och jag tänker åka till havet i alla fall, alldeles ensam, utan Gitte. Och jag är trött på att hon kallar mig ”lilla gumman”, för till skillnad från henne vet jag vad jag vill, till skillnad från henne vet jag att jag ska åka till England efter studenten, jag vet vad jag ska studera. Och det är mycket barnsligare att gå omkring i svarta kläder och inbilla sig att man ser smartare ut bara för det. Och sedan, efter sjätte lektionen, efter en urtråkig biologilektion, hittade hon dockan. Senare funderade hon ofta över vad som hade hänt om hon 16
inte hade hittat den. Ingenting, förmodligen. Allt hade förblivit som det var, hon i sin såpbubbla, en vacker och på något vis också egensinnig såpbubbla – men kan egentligen något förbli som det var när man är nästan arton? Naturligtvis inte. De högsta årskurserna hade ett eget uppehållsrum, ett sjabbigt rum med två överblivna bord, en massa för små trästolar och en gammal soffa plus en ständigt trasig kaffebryggare. Anna var den första som kom in i rummet den här lunchrasten. På rasten hade hon lovat att vänta på Bertil, som ville kopiera något papper av henne, något från litteraturen. Bertil var den typiske pappersslarvern, han var alltid lite disträ och hans oklädsamt tjocka glasögon var inte till någon hjälp. Anna tänkte att han nog också levde i en såpbubbla, men hans hade imma på insidan. Hon hade inte hittat dockan om hon inte hade väntat på Bertil. Hon hade inte hittat dockan om hon inte hade plockat upp sina saker för att leta efter Bertils papper, och om inte hennes blyertspenna hade rullat in under soffan och om … Anna böjde sig ner för att ta upp pennan. Och där låg dockan. Den låg längst in vid väggen, mellan dammråttor och tug�gummipapper, lite övergiven. Anna försökte skjuta ut soffan från väggen. Den var för tung. Det måste vara sten under de nedsuttna dynorna, en marmorsoffa, eller en soffa full av svarta hål med oändlig massa. Hon lade sig på mage framför soffan, sträckte ut armen – fick tag i dockan och drog fram den. Och för ett ögonblick var hon ensam med dockan, innan de andra kom. Hon satt med dockan i knät i dammet framför soffan och tittade på den, och det var som om dockan besvarade hennes blick. Den var lika stor som Annas hand, lätt, helt i tyg. I ansiktet mellan de mörka hårflätorna var två blå ögon broderade, en röd mun, en pytteliten näsa. Dockan hade en kort blommig klän17
ning på sig – blå blommor på vit botten – den nedre fållen var lite fransig, och någon sorts byxor som någon som inte var så bra på att sy hade gjort av ett gammalt jeanstyg. Blommorna på den korta klänningen var nästan helt urblekta, en försvunnen trädgård som man bara kunde ana sig till. De blå garnögonen var blankslitna, som om de redan hade sett för mycket, de såg trötta och lite ängsliga ut. Anna tog bort dammråttorna från dockans hår. ”Var kommer du ifrån?” viskade hon. ”Vad gör du här? Vilket barn har tappat bort dig?” Hon satt där på golvet när den första omgången elever strömmade in, och för ett ögonblick hade hon den underliga känslan att hon måste skydda dockan från deras blickar. Det var ju löjligt förstås. Hon ställde sig upp och höll upp dockan. ”Är det någon som äger den här?” frågade hon så högt att dockan verkade rycka till. ”Jag hittade den under soffan. Är det någon av er som har tappat den?” ”Visst”, sa Tom, ”det är min favoritdocka, gud, jag har letat efter den i flera dagar!” ”Skitsnack, det är min!” ropade Hannes. ”Jag har den hos mig i sängen varenda kväll! Jag kan inte somna utan den.” ”Jaja”, sa Nicole, ”vissa gör det med hundar, så varför inte med tygdockor …” ”Får jag se, det kanske är min”, avbröt Jörg och tog dockan ur Annas hand. ”Nej, min hade rosa trosor. Den här har inga trosor alls … det är ju väldigt opassande.” ”Hit med den!” ropade någon, och sedan flög dockan genom luften medan Anna stod där och såg hur de kastade den hit och dit. Hur de skrattade åt den. Och något inom henne drog ihop sig krampaktigt. Hon knöt nävarna men hon sa inget. Det var som om hon var sex år, som om det var hennes docka och hon såg rädslan i de trötta och slitna blå ögonen framför sig igen. 18
”Sluta!” ropade hon till sist. ”Sluta med det där! Det är något barn som har tappat den och ni kan inte … Om den går sönder … Det är ju någon som äger den! Ni beter er som småungar!” ”Det är examensstressen, man blir väldigt barnslig av den”, sa Tom ursäktande. Men han släppte inte dockan. ”Ta den då”, sa han och lät verkligen som om han var sex år. Anna tog inte dockan, det gjorde Bertil, Bertil med sina alltför tjocka glasögon. Utan ett ord lämnade han tillbaka den till Anna. Utan ett ord gav hon honom papperet han ville kopiera. Och de andra glömde dockan. ”Städerskan”, sa Bertil innan han gick. ”Städerskan kanske har ett barn … det skulle hon kunna ha.” ”Det skulle hon”, sa Anna och log mot honom. ”Tack.” Men när han gick tänkte hon att hon inte borde ha lett. Bertil hade den där bedjande hundblicken bakom glasögonen när han tittade på henne, och hon visste precis vad den betydde. När alla andra hade gått – till sina eftermiddagslektioner, till bageriet i köpcentret, hem – när uppehållsrummet var tomt och tyst igen satt Anna kvar i soffan, ensam, med dockan i knät. Därute var dagen fortfarande blå. Rimfrosten på träden glittrade som silver. Ja, havet skulle säkert frysa till. Hon lät blicken glida över raden med träd som stod utanför fönsterväggen från sjuttiotalet, såg grenarna vinka, tunga av iskristaller. Och sedan fastnade hennes blick på en gestalt som satt på elementet vid fönsterväggen, och hon blev förskräckt. Hon hade inte lagt märke till personen förut. Det var Tannatek, den polske apotekaren, och han tittade på henne. Han måste ha kommit in samtidigt som de andra och ha suttit där sedan dess, hon hade inte lagt märke till honom. Anna svalde. 19
Han hade fortfarande den svarta yllemössan på sig, även härinne, precis som på litteraturlektionen, där han som vanligt inte hade sagt ett ord. På den svarta tröjan under den öppna militärjackan såg man en logga för Böhse-Onkelz, skinheadbandet. Han hade blå ögon. Anna visste ingenting om honom, bara att han kommit hit efter tian, att han hade bytt från något yrkesförberedande. Just nu kom hon inte ens på vad han hette i förnamn. Hon var helt ensam med honom. Det var väldigt tyst. Och plötsligt blev hon rädd. Hennes händer borrade in sig i dockan. Han harklade sig. Och sedan sa han något som Anna inte hade väntat sig. Han sa: ”Var försiktig med den.” ”Vadå?” frågade Anna helt ställd. ”Du håller för hårt i den. Var försiktig med den”, sa Tannatek igen. Anna tittade på sina händer som fortfarande var inborrade i tyget, förstod vad han menade och släppte dockan. Den ramlade ner på golvet. Tannatek skakade på huvudet. Sedan reste han sig, gick fram mot Anna – hon satt där helt stel, förstenad, frusen – och böjde sig ner efter dockan. Han tog upp den och tog ett steg tillbaka. ”Det var jag”, sa han. ”Det var jag som tappade bort den. Förstår du?” ”Nej”, sa Anna uppriktigt. Han skakade på huvudet. ”Klart du inte gör.” Tannatek tittade en stund på dockan, han höll den som något levande. Sedan satte han sig på elementet igen, böjde sig efter sin ryggsäck som stod där och lade ner dockan, ovanpå böckerna och pärmarna. Sedan satte han sig på elementet igen, tog upp en ciga-
20
rett ur fickan, kom tydligen på att han inte fick röka här, ryckte på axlarna och stoppade undan cigaretten igen. ”Jaja”, sa Anna, och hennes röst lät fortfarande för ängslig. Hon reste sig ur soffan. ”Ja, om dockan verkligen är din så … då är ju allt som det ska. Då kan jag gå nu. Jag har inget mer idag. Inga lektioner.” Tannatek nickade. Men Anna gick inte. Hon stod mitt i rummet, som om något höll henne kvar där, och det här ögonblicket var ett av dem som hon senare inte kunde förklara, inte för sig själv och inte för någon annan heller. Det som hände bara hände. Hon stod där ända tills han blev tvungen att säga något, och han sa: ”Tack.” ”Tack för vadå?” frågade hon. Hon ville ha en förklaring. Vilken som helst. ”Tack för att du hittade den”, sa han och nickade mot ryggsäcken, där Anna såg en av dockans tyghänder kika fram. ”Ja, eh … varsågod”, sa Anna. ”Jag …” Hon skakade på huvudet åt sig själv och försökte klämma fram ett skratt, ett intetsägande litet skratt, ett sådant som man räddar ett samtal med när det riskerar att dö ut innan det har börjat. ”Du ser ut som om du tänkte råna en bank”, sa hon och sedan, när han tittade oförstående på henne: ”Med mössan menar jag.” ”Det är kallt”, sa han. ”Härinne?” frågade Anna och i stället för skrattet hon inte fick fram lyckades hon uppbringa något slags leende, även om hon inte visste om det såg övertygande ut. Han tittade fortfarande på henne. Och sedan tog han av sig den svarta yllemössan, mycket långsamt, som en ritual. Hans hår var blont och rufsigt. Anna hade glömt att han var blond. Han hade haft mössan på sig ett tag – en vecka? Två? Då och då kom
21
han till skolan med tremillimetersstubb på huvudet, men nu nådde håret nästan över öronen. ”Dockan, jag trodde … jag trodde att det var en liten flicka som ägde den …”, började Anna. Han nickade. ”Det är en liten flicka som äger den.” Och plötsligt var det han som log. ”Vad trodde du? Att det var min?” När han log kom Anna på vad han hette i förnamn. Abel. Abel Tannatek. Hon hade sett hans namn på någon lista förra året. ”Vems är den då?” frågade Anna, storinkvisitorn Anna Lee mann, tänkte Anna, som ställde för många frågor, envis, nyfiken. ”Jag har en syster”, sa Abel. ”Hon är sex år.” ”Och varför …” Varför bär du omkring på hennes docka? Varför tappar du bort den i uppehållsrummet? ville storinkvisitorn Anna Leemann fråga. Men hon lät bli. Storinkvisitorer är inte särskilt sympatiska. ”Micha”, sa Abel. ”Hon heter Micha. Hon kommer att bli glad att dockan är tillbaka igen.” Han tittade på klockan, reste sig och tog på sig ryggsäcken. ”Jag måste gå.” ”Ja … det måste jag också egentligen”, sa Anna snabbt. De gick ut bredvid varandra i den kalla, blå dagen och Abel sa: ”Du har väl inget emot om jag sätter på mig mössan igen?” På träden lyste rimfrosten så starkt nu att man fick knipa ihop ögonen, och solen speglade sig i pölarna på skolgården, glittrande, bländande. Allt hade blivit ljusare, nästan farligt ljust. Vid cykelställen hade det samlats en hel hord med femte- och sjätteklassare. Anna såg hur Abel låste upp sin cykel. Hon hade så många frågor kvar, hon måste ställa dem nu, snabbt, innan det här samtalet var över, innan Abel Tannatek förvandlades till den anonyma, hukade gestalten med hörlurarna igen, till den polske 22
apotekaren som de andra hade försett med ett öknamn som ett skyddande hölje, så att de inte behövde röra vid innehållet. ”Varför sa du inget när de kastade dockan genom luften?” frågade Anna. ”Varför väntade du tills de andra hade gått?” Han backade cykeln ut ur virrvarret av de andra cyklarna. Han var nästan borta redan, nästan inte kvar där Anna befann sig, nästan tillbaka i sin egen värld igen. ”De hade inte förstått”, sa han. ”Och det angår ändå ingen.” Inklusive mig, tänkte Anna. Abel tog upp sin urgamla walkman ur fickan på militärjackan och redde ut sladden. Vänta! ville Anna ropa. ”Lyssnar du verkligen på Böhse-Onkelz?” frågade hon och nickade mot hans tröja, där den vita texten syntes under jackan, som inte var helt stängd. Då log han igen. ”Hur gammal är jag, tolv?” ”Men … tröjan …” ”Ärvd”, sa Abel kort. ”Den är varm. Det är huvudsaken.” Han gav henne ena hörluren. ”White noise”, sa han. Anna hörde inget annat än ett högt, knastrande brus. White noise, vitt brus, det som en radio utan mottagning spottar ur sig. ”Det hjälper att hålla de andra borta”, sa Abel, tog hörluren från Anna och satte sig på cykeln. ”När man vill tänka.” Och sedan cyklade han iväg och Anna stod där och allt var annorlunda än förut. White noise.
[- - - ]
23
Då reste sig Micha och kilade längst in i lägenheten, där det inte kändes lika prydligt, mer som om man närmade sig ett barnrum, man såg det på sakerna som låg utspridda i den långsmala hallen – en färgglad mössa, en bilderbok, dockvantar. Anna bar ut tallrikarna till köket igen och diskade undan medan Micha letade. Hon diskade resten av disken också, som stod uppstaplad på diskbänken. Diskvattnet rann ner dåligt, det verkade vara stopp i avloppet. Anna kände igen mönstret på de lätta plåtbesticken, en kvarleva från DDR-tiden, precis som tapeten. Ett museum. Hon undrade hur gammal Michelle hade varit. Hade varit? Hade hon just tänkt hade varit? ”Jag har hittat den!”, ropade Micha triumferande. Hon stod i hallen som Jeanne d’Arc, fast besluten att göra något förbjudet, med upplösta flätor och i stället för en fransk flagga några vita papper i sin höjda hand. Anna log. ”Du får följa med in på mitt rum”, sa Jeanne d’Arc och Anna kände sig hedrad. Hon lät Micha leda in henne i ett rum som egentligen bara bestod av en loftsäng, eftersom det inte fick plats något mer. Under sängen stod ett skrivbord: en spånskiva på två träbockar. Det fanns inget fönster. ”Sängen har Abel byggt”, sa Micha. ”Kom. Vi får plats båda två, Abel och jag får också plats båda två. Men försiktigt, tredje pinnen sitter löst!” Och sedan tryckte hon två handskrivna sidor i händerna på Anna. ”Läs högt. Fru Margarete lyssnar också. Hon är ju med i berättelsen, hon måste få veta hur den fortsätter …” ”Självklart”, sa Anna. ”Det gröna skeppet med det gula rodret seglade i tre dagar mot nordväst. Vinden knuffade det stadigt framåt, och i fören stod 86
den lilla klippdrottningen med fru Margarete i famnen, och dockans blåvitblommiga klänning fladdrade i vinden. Ibland var havet klart som blått glas i flera timmar, då kunde man se långt ner i djupet och där simmade lila maneter med silvermönster och långa, rubinröda tentakler, vackrare än alla sommarblommor. ’Ja, de är vackra’, sa sjölejonet. ’Men de är farliga också. De kan bränna dig med sin skönhet.’ Sjölejonet simmade bredvid det gröna skeppet, då och då försvann han, men varje gång den lilla klippdrottningen tänkte att havet var för stort och hon för liten och hjälplös dök han upp igen. På nätterna sov den lilla drottningen och fru Margarete i kajutan. Där fanns en bred säng, täckt med isbjörnsfällar. Där isbjörnarna hade bott, sa sjölejonet, där smälte isen nu på grund av klimatförändringarna som människorna hade orsakat. Så isbjörnarna hade gått upp på land och blivit politiker, men innan dess hade de tagit av sig skinnet så att man inte kände igen dem. Sjölejonet hade bara behövt fiska upp fällarna ur havet … En natt gick den lilla drottningen ut på däck för att titta på stjärnorna. Hon hittade Karlavagnen, men hon hittade också ett äppelträd och ett sto och en himmelssäng. ’Här är ni ju allihop! Vad vackra ni är! Nätterna här på havet är så fantastiskt vackra …!’ ’Ja, de är vackra’, viskade sjölejonet ur det svarta natthavet. ’Men de är kalla också. De kan frysa dig till is med sin skönhet om du tittar på dem för länge.’ Då kröp den lilla drottningen snabbt ner mellan isbjörnsfällarna igen. På morgonen dansade gryningssolen röd och orange på vågorna och den lilla klippdrottningen såg länge på vågorna. ’Kanske’, sa hon till sin docka, ’kunde det vara trevligt att simma runt lite bredvid skeppet också, som sjölejonet gör? Vågorna är så vackra …’ 87
’Ja, de är vackra’, sa sjölejonet och stack upp huvudet ur en av de skumkrönta vågorna. ’Men de är glupska också. De kan sluka dig om du följer efter dem.’ ’Men åh!’ skrek den lilla drottningen. ’Finns det ingenting som bara är vackert och inte farligt?’ ’Vi kanske hittar något under resan’, svarade sjölejonet. ’Men vi får inte slösa bort för mycket tid på att leta. Se dig omkring, lilla drottning. Det finns också något som bara är farligt och inte vackert.’ Då såg sig den lilla drottningen om och hon såg att det svarta skeppet hade kommit närmare. ’I natt simmade jag dit’, sa sjölejonet, ’för ett sjölejon är flera gånger snabbare än ett skepp. Det stod en jägare i röd rock vid rodret, röd som blod. Han hade ljusa mustascher och ögon i samma blå färg som du, lilla drottning. Och på hans högra ärm var en diamant broderad. Målet för hans jakt: ditt hjärta.’ ’Men vad ska han ha det till?’ ropade den lilla drottningen. ’Äga det’, svarade sjölejonet. ’Det räcker. Han vill beskåda dess skönhet och veta att bara hans egna giriga händer kan röra vid det.’ ’Hur vet du det?’ frågade den lilla drottningen. ’Du hittar bara på!’ ’Jag önskar att det var så’, sa sjölejonet. ’Men jägaren som följer efter oss är ingen främling här på havet. Han har redan stulit många juveler. Han behåller dem ett tag i sitt mörka hus på sin egen ö, långt borta. Så småningom förlorar de sin glans och han tröttnar på att äga dem och röra vid dem. Och då kastar han tillbaka dem i havet. Men ditt hjärta är den största juvelen av alla. Han har letat länge efter det.’ ’Vad heter han, den där jägaren i röd rock?’ frågade den lilla klippdrottningen med darrande röst. ’Vad kan jag kalla honom om jag drömmer om honom?’ 88
’När du träffar honom’, sa sjölejonet, ’kommer han att säga att du ska kalla honom far.’ På den fjärde dagens morgon såg de ett ljus röra sig över havet och komma tillbaka om och om igen. ’Det är en fyr’, sa sjölejonet. ’Åh, kan vi inte åka dit!’ ropade den lilla drottningen. ’Fyrvaktaren kanske har en kopp choklad åt oss!’ Sjölejonet vred på huvudet mot det svarta skeppet. Det hade halkat efter en bra bit. Två av de svarta seglen verkade ha lossnat, som om någon hade bitit av trossarna under natten. Någon som hade kommit simmande utan ett ljud och klättrat upp på däck med kloförsedda labbar … ’Visst’, sa sjölejonet. ’Vårt försprång räcker till en kopp choklad.’ Strax därpå förtöjde de det gröna skeppet vid fyrvaktarens ö och den lilla drottningen gick iland med fru Margarete. Hon tog några steg och kunde inte låta bli att skratta, för hon gick lika svajigt som en riktig sjöman. ’Sjölejonet!’ ropade hon, men när hon vände sig om satt det en stor silvergrå hund med guldgula ögon bakom henne. ’Det är jag’, sa hunden. ’På land är jag en annan.’ Då blev den lilla drottningen lite illa till mods, och hon frågade sig vad som var hundens sanna skepnad och om han hade en tredje också. Sedan knackade hon på fyrens röda dörr och fyrvaktaren öppnade. ’Kom in’, sa han. ’Jag såg ert skepp genom min kikare. Och jag lyste upp vägen för er, så att ni inte körde in i klipporna som lurar under ytan …’ Han strök nöjt sina grånande polisonger och rättade till sina runda glasögon. ’Vill ni följa med upp och ta en kopp choklad?’ De följde efter fyrvaktaren upp till översta våningen i hans 89
torn. Därifrån hade man en underbar utsikt över havet. Det såg alldeles blankt ut häruppifrån, man kunde inte alls se de enstaka vågorna. Fyrvaktaren knöt ett förkläde över sin mörkblå ylletröja och gjorde varm choklad på en liten spis. Den silvergrå hunden hade tyst lagt sig under bordet. ’Det finns ett skepp till.’ Den lilla drottningen blåste på sin choklad. ’Ett svart, i horisonten. Visar ni vägen åt det också?’ ’Självklart’, sa fyrvaktaren. ’Jag visar vägen åt alla skepp.’ ’Men hur vet ni vilka skepp som är goda och vilka som är onda?’ frågade den lilla drottningen. ’Det där skeppet är ett ont skepp. Jag vet det, men ni vet det inte. Och därför visar ni vägen åt det …’ ’Det är sant’, sa fyrvaktaren allvarsamt. I hans nästan grå skägg satt en droppe choklad. ’På det svarta skeppet finns jägarna’, fortsatte den lilla drottningen. ’De vill stjäla mitt hjärta, och om de gör det kommer jag att dö. Vi måste nå fastlandet innan de hinner ikapp oss. Vårt försprång räcker bara precis till en kopp choklad.’ ’Oj’, sa fyrvaktaren. ’Men det är ju fruktansvärt. Jag kanske har visat vägen åt en hel massa onda skepp.’ Han tog av sig glas ögonen och kliade sig i huvudet med dem. ’Vad ska jag då vara bra för överhuvudtaget?’ Och till sist vände han sig mot den lilla drottningen och satte på sig glasögonen igen. ’Om jag visar vägen åt både de onda och de goda går det ju på ett ut, då behöver jag inte visa vägen åt någon’, sa han. ’Är det inte så? Kanske … borde jag sluta med det. Kanske borde jag åka med er in till fastlandet.’ Den silvergrå hunden kom fram under bordet och nosade på fyrvaktarens skor. Sedan mönstrade han honom med sina guldgula ögon. Och till sist viftade han på svansen. 90
’Titta’, sa den lilla drottningen lyckligt. ’Han säger att ni får följa med.’ ’Bra’, sa fyrvaktaren. ’Jag ska bara packa ner min tandborste. Kanske kan jag hjälpa till med något … på skeppet. Vad heter det förresten?’ ’Det vet jag inte’, svarade den lilla klippdrottningen ärligt. ’Kanske lyckas vi ta reda på det.’ Sedan släckte fyrvaktaren ljuset i fyren. Den här kvällen skulle det inte längre finnas något ljus som visade det svarta skeppet vägen. Men än så länge var det ljust ute. Vid foten av fyrtornet lossade fyrvaktaren förtöjningarna med en van rörelse och sedan seglade de iväg – med en frisk bris i de vita seglen. Bredvid skeppet dök sjölejonets mörka huvud upp bland vågorna. Fyrvaktaren nickade bara, som om han visste att han förvandlades. Men bakom dem var det svarta skeppet rätt nära nu. Den lilla drottningen kände den röda jägarens glupskhet och hennes diamanthjärta slog ängsligare än förut.” De satt tysta en stund båda två. ”Var det allt?” frågade Micha sedan. ”Ja.” ”Är du säker? Vänd på papperet en gång.” ”Jag har vänt på papperet. Det där var baksidan. Det finns inget mer. Inte än.” ”Ett hjärta av diamant”, viskade Micha. ”Tror du verkligen att jag har ett sådant? Om man röntgade mig med en sådan där apparat skulle man kunna kolla det, eller hur?” ”Du har ett helt normalt hjärta av kött och blod”, sa Anna och skrattade. ”Var inte rädd. Det är bara en saga.” ”Ja, men …”, sa Micha. I samma ögonblick hörde de dörren till lägenheten gnissla och 91
strax efteråt steg i hallen. Anna satt helt stilla, och hon såg att även Micha försökte låta bli att andas. Hon tyckte nästan det kändes som om de stod bredvid varandra ombord på ett grönt skepp, mitt bland de vackra, farliga vågorna på ett blått vinterhav. Rainer Lierski, tänkte Anna. Men han har väl ingen nyckel? Lämnade vi dörren öppen? Hur länge har vi varit i lägenheten? Säkert tillräckligt länge för att man ska hinna gå från Wieck och hit, det är inte långt … Sovrumsdörren öppnades. Det var inte Rainer Lierski. Det var Abel. Naturligtvis var det Abel. Anna andades ut och klättrade efter Micha ner från sängen. Men när hon stod framför Abel var hans ögon kallare än någonsin. De var lika kalla som vinternatten på skeppet i hans saga. ”Vad gör du här?” frågade han. ”Jag … jag gjorde pannkakor … till … lunch”, stammade Anna. ”Jag …” Och plötsligt insåg hon att hon fortfarande höll de två handskrivna sidorna i handen. Abel följde hennes blick och slet dem ifrån henne. ”Micha kan mycket väl bre sig en smörgås till lunch”, sa han. ”Det brukar hon göra. Jag har inte bett dig komma hit.” ”Jag … nej … jag tänkte inte”, började Anna. ”Hur gick det med engelskan?” ”Anna läste lite för mig, men det var mitt fel”, sa Micha. ”Jag sa att hon skulle göra det. Det var väldigt mysigt faktiskt, och någon gång kanske du kunde visa Anna hur man steker pannkakor utan att de blir brända …” ”Anna måste gå nu”, sa Abel. ”Hon har ett eget hem och massor att göra där.” Han rörde inte Anna. Han föste inte ut henne ur rummet och bort mot ytterdörren. Han bara tittade på henne. Hon ryckte tafatt på axlarna och gick. Abel släppte henne inte med blicken medan hon drog på sig jacka och stövlar i hallen. 92
”Din cykel står utanför huset därnere”, sa han. ”Jag cyklade hit på den.” ”Min … cykel? Men den var ju låst?” ”Kombinationslås”, sa Abel. ”Sådana kan vem som helst få upp. Du har ju råd att skaffa dig ett bättre när du får tillfälle.” Hon gjorde ett sista försök när hon stod längst upp i den grå, vassa trappan. ”Men Abel, jag följde ju bara Micha hem! Du bad mig göra det.” ”Jag bad dig inte om någonting”, sa han vasst. Hon hade haft fel. Han kunde vara skräckinjagande även utan mössan. ”Det var din idé. Lämna oss ifred nu. Tack för det där med nyckeln.” Aldrig hade ordet ”tack” bränt så på Annas kinder. Det kändes som ett slag i ansiktet. Hon sprang nerför trappan utan att stanna. Därnere hade fru Ketow ställt dörren på glänt. Anna smällde igen ytterdörren efter sig. Hon grät. Skit också, hon grät verkligen. När hon letade efter en näsduk hittade hon kartan med de vita tabletterna. Tänk om hon skulle ta en, bara så där. Hon tryckte ut en tablett ur folien och stoppade den i munnen. Den smakade bittert. Anna spottade ut den igen, en vit tablett i den vita snön, som ett vitt papper som väntade på bokstäver, på ord, på fortsättningen av en saga. Han hade låst hennes cykel med det meningslösa kombinationslåset. Hon låste upp det och cyklade hem, hennes huvud var tomt, vitt papper, vit snö, vit is på en vit väg, vita segel, vitt brus. När hon blundade såg hon en vit diamant broderad på en röd rockärm. Eller var det Rainer Lierskis tatuerade överarm?
93