therese bohman
Den drunknade â?Ś
isbn: 978-91-1-302720-3 © Therese Bohman, 2010 Norstedts, Stockholm Omslag: Beatrice Bohman Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Tåget är precis i tid när det rullar in på perrongen. Jag känner mig slö i hela kroppen när jag reser mig och drar ner min väska från bagagehyllan ovanför fönstret. Det har varit något fel på mitt säte, på spärren som ska stoppa ryggstödet när man fällt det bakåt i det läge man vill ha det. Jag har tryckts bakåt varje gång tåget har accelererat och flera gånger under resan har jag vaknat och insett att jag nästan ligger ner. Jag tycker inte om att fälla ryggstöd för långt bak, känslan av att de försvinner bakom ryggen på mig får mig genast att tänka på tandläkarbesök. Jag krånglar ut min större resväska ur hyllan bredvid dörren medan tåget stannar och dörrarna glider upp. Värmen slår emot mig som en vägg, luften är kvav, inte alls mycket fräschare än på tåget och det är så ljust att det sticker i ögonen, jag måste blinka några gånger. Jag känner mig yrvaken, det prasslar fortfarande i öronen på mig efter en tunnel, jag tänker att det är som om jag hade flugit och inte åkt tåg. Jag tycker inte om att resa, även om tåg är bättre än flyg, mindre brutalt. Man har tid att vänja sig vid tanken på att man är på väg någon annanstans. Jag kisar och ser Stella en bit bort på perrongen, hon är givetvis också i tid. När hon upptäcker mig ler hon med hela ansiktet, vinkar och skyndar fram till mig. Mina händer är klibbiga av värmen och av godiset jag ätit på tåget, men hon tar så klart inte i hand, hon lägger armarna om mig och drar mig nära och jag kramar 9
henne tillbaka. Hennes doft är bekant, hon doftar som hon alltid har gjort. Svalt. ”Har det gått bra?” säger hon. Hon låter glad. ”Ja, visst. Det tog så lång tid bara.” Hon nickar, pekar bort mot den lilla kiosken i stationsbyggnaden. ”Bilen står precis runt hörnet. Vill du ha hjälp med väskorna?” ”Nej, det går bra.” Hon har redan en egen väska att bära, en handväska av brunt skinn som ser dyr ut. Hela hon ser dyr ut tänker jag; hon har en beige kjol och en kritvit blus, hon ser ren och krispig ut, som att hennes kläder hängt ute och torkat i vinden från havet, blivit stärkta av saltet i luften och inte ens behövt strykas. I hennes öron glittrar små pärlor. Jag känner mig dammig och godiset har gett mig en unken smak i munnen. Jag tänker att jag skulle vilja borsta tänderna. ”Jag sa åt Gabriel att börja med maten”, säger hon medan vi går mot bilen, det smattrar när min resväska rullar över skarvarna mellan plattorna framför stationshuset, i luften cirklar några fiskmåsar. ”Är du hungrig?” Jag är snarare illamående, men det känns oartigt att säga. Istället nickar jag, hon ler mot mig, skramlar med bilnycklarna i handen. Vi åker på landsväg genom sädesfält. Solen skiner fortfarande obarmhärtigt trots att det börjar bli kväll, himlen är nästan overkligt blå, som en enorm kupol över de öppna landskapen. Stella har satt på sig ett par stora, mörka solglasögon. Jag har mina i resväskan och får fortsätta att kisa. Hon trycker på en knapp på 10
bilstereon, det är New Order: In the end you will submit, it’s got to hurt a little bit. Stella trummar med pekfingrarna mot ratten, sneglar på mig och ler, jag ler tillbaka. Vi hinner höra några låtar innan vi är framme, Stella svänger av från den stora landsvägen in på en mindre, och sedan in på en gropig grusväg. Det dammar bakom oss, små stenar slår upp mot bilens underrede, det låter som hagel. Det är fortfarande sädesfält på vägens båda sidor, ogräs i kanterna, tistlar, gråa av damm. Vägen slutar med en liten parkering framför en gul trävilla. Det är ett vackert hus med en inglasad balkong ovanpå den stora verandan. Trädgården är full av gamla fruktträd, längre bort ser jag trädgårdsland med blomsterbäddar och rader av grönsaker. En svart katt ligger på trappan men väcks av motorljudet och slänt rar långsamt iväg. Stella kliver energiskt ur bilen, jag känner mig fortfarande dåsig. ”Kom så visar jag dig runt!” ”Jag måste bara gå på toaletten.” Hon ser missnöjd ut ett ögonblick innan hon verkar inse att det är en helt rimlig önskan. Då öppnar hon bagageluckan och drar ut min resväska, den landar med en tung duns i gruset på parkeringen. Hon ler mot mig. ”Har du med dig hela biblioteket?” Jag ler också. ”Vi får nog hjälpas åt med den där.” Tillsammans bär vi väskorna över parkeringen och längs en liten gång med glesa stenplattor, uppför trappan till entrén och in genom ett draperi av små bambupinnar som hänger i dörröppningen, det rasslar och får mig att tänka på ljudet från en xylofon. Det är varmt och luktar trä inne i huset, torrt och lite instängt på ett vis som inte är obehagligt utan känns hemtrevligt, som i en 11
sommarstuga. Hallen är dunkel men köket är stort och ljust och vid diskbänken står han som är Gabriel och spolar vatten över skarpt gröna sockerärter i ett gammalt durkslag. Han är lång och mörk. ”Gabriel, det här är Marina.” Hans handslag är bestämt och hans händer är stora. Hans leende är också stort när han säger att det är roligt att äntligen få träffa mig, han betraktar mig ett ögonblick, ser mig i ögonen tills jag måste slå ner blicken. Sedan börjar de prata om maten, han säger att han inte fått tag på rätt salladssorter, att affären är hopplös. Stella tittar på mig och nickar mot dörren. ”Det finns en toalett i hallen.” Jag tar med mig min handväska in på toaletten och när jag ser mig i spegeln ovanför handfatet tänker jag att jag borde ha snyggat till mig innan jag klev av tåget. Jag ser blek ut och är blank i pannan. Håret är platt och ser torrt och sprött ut, kanske av luftkonditioneringen på tåget. Jag kissar, sedan bättrar jag snabbt på mitt smink, drar händerna genom håret och försöker få lite volym i det. Gabriel håller fortfarande på med salladen när jag kommer ut i köket igen, han skär rädisor i tunna skivor. ”Din syster skulle byta om”, säger han. Jag nickar. ”Vill du att jag ska hjälpa till med något?” ”Nej, jag är nästan färdig. Dessutom är det ju din välkomstmiddag … så du ska bara känna dig välkommen.” Han ler. ”Vill du ha något? Något att dricka så länge?” Med ens känner jag att jag är törstig. Jag borde ha borstat tänderna också, tänker jag, munnen känns fortfarande söt och klibbig. 12
”Ja tack, gärna.” ”Ett glas vin?” ”Jag tar nog hellre lite vatten, jag tror att jag håller på att få huvudvärk.” Gabriel ser bekymrad ut. ”Får du ofta det?” ”Nej … inte direkt.” ”Stella får det ofta”, säger han. ”Jag tänkte om det var något i familjen.” ”Nej, det tror jag inte.” Han öppnar ett köksskåp och rotar runt lite innan han hittar en ask värktabletter som han håller upp mot mig. ”Vill du ha en?” Jag nickar. ”Ja tack.” Han häller upp ett glas vatten åt mig och räcker mig asken. Vattnet är så kallt att det nästan är svårt att hålla i glaset. Jag trycker ut en tablett genom silverfolien. Det frasar dämpat, jag tycker om det ljudet, jag har tyckt om det ända sedan jag var liten. Kylan från vattnet får det att sticka till i huvudet på mig, ett ögonblick av obehag innan det känns som att min hjärna skärps. Jag tömmer glaset i långa klunkar, det smakar annorlunda än i stan, rent, lite metalliskt. ”Vilket gott vatten.” ”Det är från en egen källa”, säger Gabriel. Han skakar ut de avrunna sockerärterna ur durkslaget, ner i en stor porslinsskål. Stella uppenbarar sig i dörröppningen, hon har bytt om till ett par jeans och en vit t-shirt. Hon ser fortfarande elegant ut, trots att hon är barfota nu. ”Hur går det?” säger hon. 13
”Bra”, säger Gabriel. ”Jag ska bara stoppa in osten i ugnen så är det mat sedan.” Vi sitter på verandan och äter. Stella har dukat vackert med linneservetter som ser gamla ut, och ett stort fång blommor som står i en gammal porslinskanna med krackelerad glasyr. Lupiner, prästkragar, rödklöver. Klövern slokar lite. Den håller på att blomma över men är fortfarande intensivt och kyligt röd. ”Trifolium pratense”, mumlar Stella när hon rättar till ett hängande klöverhuvud. ”Jävla besserwisser”, ler Gabriel, han låter snäll när han säger det, som att han är stolt över henne egentligen. Stella kan alla växters vetenskapliga namn, ibland verkar hon inte ens medveten om att hon säger dem. Det har blivit lite svalare nu. Gabriel har gjort en förrätt med chèvre på vitt bröd och en sallad dekorerad med ringblommor. De smakar pepprigt, det är gott tillsammans med honungen över osten. Så fort jag har svalt den första tuggan märker jag hur hungrig jag är. Jag får anstränga mig för att inte kasta i mig maten. Gabriel tittar på mig när jag stoppar in en bit ost i munnen, jag känner mig genast generad, tänker att han ska tycka att jag är glupsk. ”Vad gott det var”, säger jag när jag har tuggat ur munnen. Han nickar. ”Bra”, säger han med saklig ton, som om han redan visste att det är gott och jag har uppgett rätt svar. Samtidigt verkar han hela tiden ha ett leende nära, jag tänker det när jag lyssnar på Stellas och hans konversation; han växlar mellan att låta bestämd och le stort åt något hon säger. Jag tänker att det verkar svårt att veta när han är allvarlig på riktigt och när han bara låtsas. 14
”Hur går det med studierna då?” säger Stella och vänder sig mot mig. ”Sådär”, mumlar jag. Jag hade hoppats på att slippa frågan, men samtidigt visste jag att den skulle komma. Stella höjer ögonbrynen. ”Sådär?” Jag måste tugga ur munnen innan jag kan svara. Sockerärterna är krispiga, jag har inte ätit färska sådana på länge, inte på många år. Vi odlade dem i trädgårdslandet hemma på tomten när Stella och jag var små, alltid så ivriga att skörda dem att vi åt upp dem medan ärterna ännu bara var som små korn i skidorna. Skalet trådar sig i munnen på mig. Jag sväljer. ”Jag har några poäng kvar från vårterminen. Jag har inte gjort färdigt min uppsats än.” Stella nickar. ”Det måste du väl göra innan höstterminen börjar?” ”Ja.” Hon nickar igen. Stella visar mig runt efter maten. Solen håller på att gå ner, huset är omgivet av sädesfält och horisonten är långt borta åt alla håll. Himlen är stor och fortfarande blå, fast nästan lavendelfärgad nu. Överallt blommar växter, i krukor och rabatter, klättrar över väggar och spaljéer, sträcker ut sig längs marken. Ur en stor gammal zinkbalja väller indiankrasse, slingrande och snårig, med skott som tycks skjuta ut på måfå åt alla håll, desperat greppa efter vad som helst att hålla fast vid. I ett hörn av trädgården ligger trädgårdslandet, där växer örter och grönsaker, nervöst darrande rosenskära och de robusta ringblommorna som dekorerade salladen, och jordgubbar, precis 15
som i trädgårdslandet hemma hos mamma och pappa. Stella och jag brukade springa ut till det på morgnarna på sommarloven, barfota och i nattlinne, för att se om några jordgubbar mognat sedan kvällen innan. Jag minns tydligt den speciella känslan av tidig sommarmorgon, en doft av nytvättat, den kyliga daggen på marken som fick grässtrån att klibba sig fast under fotsulorna. Stella lyfter på några blad på en jordgubbsplanta för att visa mig bären, de är små. Plantorna har vuxit på samma ställe för många år i rad nu, förklarar hon, de måste flyttas till nästa sommar. Näringen tar slut i marken. Trädgården är full av vilda blommor, längre bort blommar klöver och lupiner och prästkragar och flammande orangea liljor som heter brandliljor. ”Gamla torparblommor”, säger Stella, trots att huset knappast är ett torp. Hon visar stockros och mynta och humle som planterades för länge sedan, hundra år, kanske mer. Huset var bostadshus till en bondgård en gång i tiden, det är ombyggt och tillbyggt sedan dess, marken utarrenderad, ladan riven och det som var hönshus är ombyggt till redskapsbod. Bredvid boden står ett gammalt växthus. Bakom det är gräset högt, trädgården slutar med en stenmur som håller på att rasa. Det växer fullt med stora blåklockor mellan stenarna, Stella säger att det finns orm där, huggorm, hon har sett dem flera gånger, i solen på en sten, hon säger åt mig att akta mig. ”Gabriels morföräldrar bodde här”, säger hon. ”Han fick ärva det för fem år sedan. Visst är det vackert?” Jag nickar. Vi går runt huset, Stella pekar upp mot den stora inglasade balkongen. ”Där sitter han och arbetar.” Vi går in i huset igen sedan, det är tyst, dunkelt även i köket 16
nu. Stella visar rummet där jag ska bo, ett litet gästrum på bottenvåningen, trevligt på ett opersonligt vis. Trägolvet är vitmålat och på en byrå står en bukett med samma slags blommor som på verandan. På sängen ligger ett vackert virkat överkast, kanske har Gabriels mormor gjort det. En rund mjölkvit lampa av porslin i taket sprider ett varmt ljus. ”Jag måste gå och lägga mig nu”, säger Stella. ”Jag ska vara på jobbet tidigt imorgon, jag måste förbereda en utplantering. Är jag inte med och övervakar brukar det bli fel.” Hon gör en grimas och ler sedan. ”Jag tycker om att du kom hit till slut”, säger hon i allvarligare ton. ”Jag också”, säger jag, märker hur jag flackar med blicken, snabbt på Stella, sedan ner på golvet där en gammal trasmatta i blekta färger ligger, jag fäster blicken på mönstret i den. ”Jag kan gå tidigare imorgon”, säger hon. ”Vi kan hitta på något när jag har slutat. Skulle du vilja komma in till stan?” ”Ja, gärna.” ”Jag kan ringa på förmiddagen så bestämmer vi då”, säger hon, jag nickar. ”Du borde stänga fönstret om du ska ha lampan tänd här”, fortsätter hon. ”Det kommer in mygg annars.” Jag går fram till fönstret och lossar haspen som det är uppställt med innan jag drar igen det, det kärvar och gnisslar. Stella ler. ”Inget fungerar riktigt som det ska här”, säger hon. ”Jag tycker att det är mysigt.” Genom fönstret ser jag framsidan av tomten, fruktträden som stora mörka gestalter i den halvskumma trädgården. ”Om du inte vill gå och lägga dig än så är Gabriel säkert vaken några timmar till.” 17
Hon plockar bort några små skrumpna delar av en vissnad rödklöver som singlat ner på byrån, sparar dem i handen. ”Hoppas att du kan sova gott här nu då”, säger hon och låter på samma gång artig och lite frånvarande. ”Det blir säkert bra”, säger jag. Hon ger mig en kram innan hon går ut på verandan för att säga godnatt till Gabriel. Jag sitter en stund på sängkanten och tänker att jag borde packa upp mina väskor, men jag känner mig trött, lite dåsig efter maten och vinet. Jag öppnar min resväska och plockar fram en tunn kofta istället, drar på mig den. Det är inte kyligt, men svalare, och när jag kliver ut på verandan igen är det skumt där också. Gabriel har tänt en gammal fotogenlampa som står på bordet, doften från den påminner mig om något, något när jag var liten. Han sitter och läser med ett glas vin bredvid sig, han ler när han får syn på mig. ”Allt väl?” säger han. ”Hur är det med huvudet?” ”Jo, det är bättre. Jag tror att jag hade druckit för lite, och så var det så varmt.” ”Vill du ha lite mera vin?” ”Ja tack, om du ska ha.” ”Du får springa och hämta ett nytt glas, Stella har nog redan hunnit stoppa in de använda i diskmaskinen.” Jag öppnar fel skåp två gånger i köket innan jag hittar vinglasen, de finns i flera olika varianter, några få av varje, alla ser ut att vara gamla. Gabriel håller på att flytta ut en högtalare från vardagsrummet genom altandörren när jag kommer tillbaka, sedan lägger han på en vinylskiva, det knastrar när nålen landar på skivtallriken. Jag känner inte igen låten, men jag känner igen David Bowies röst. Gabriel sätter sig bredvid mig i soffan och häller mitt glas fullt, jag tar en klunk av det. Det är samma vin som 18
det vi drack till maten, men jag tycker att det smakar annorlunda nu, strävare. ”Hur trivs du i Stockholm då?” säger Gabriel. ”Inte så bra faktiskt.” ”Det gjorde inte jag heller.” ”Har du bott i Stockholm?” ”Ja, visst. Ganska länge.” Vi pratar om Stockholm en stund, jag berättar om lägenheten som jag hyr i andra hand, bara tanken på den gör mig lätt illa till mods, jag tänker på den speciella typ av gassighet som uppstår i den under soliga dagar. Det är en fin lägenhet egentligen, full med detaljer jag tycker om: massiva fönsterbrädor av marmor, vacker parkett, utsikt över tallar, tallar som jag har börjat tänka på som funkisförortstallar. Jag tycker att de ser ut på ett speciellt vis, lite medtagna efter ett långt liv i ett bostadsområde, liksom torra, dammiga. När det är sol känns lägenheten också dammig, som att luften står stilla i den, som att allt genast får en tunn hinna damm som solen sedan avslöjar, jag tycker nästan att det är svårt att andas ibland, måste slå upp alla fönster på vid gavel, gå ut och ställa mig på balkongen. ”Det var länge sedan du och Stella träffades senast, eller hur?” säger Gabriel. ”I julas.” Han nickar. ”Tycker du att det var dumt av henne att flytta hit?” ”Nej, hon fick ju jobb här, så …” Han ler lite. ”Men jag är för gammal för henne … säger inte alla det?” ”Nej …” mumlar jag. ”Inte vad jag har hört.” Han byter ämne till min lättnad. För jag har faktiskt hört folk säga att Gabriel är för gammal för Stella, jag har hört mamma och 19
pappa säga det, jag har sett släktingar höja på ögonbryn och mena precis det. Han är åtminstone fyrtiofem, det skiljer nog femton år mellan dem, kanske mer än så. Jag tänker på när Stella berättade om honom för våra föräldrar, det var påsk, för två år sedan, vi åt vid vardagsrummets matbord, påskliljor på bordet och massor av mat, vi hade hjälpts åt i köket hela dagen, mamma och Stella och jag. Det var en tidig påsk och gråkallt utanför fönstren. Minnet har lagt sig som en obehaglig hinna över påskfirandet för mig, jag tänkte på det i påskas också, tänkte att stämningen runt matbordet var stel trots att inte Stella var där då, eller kanske just därför. Det var inte så länge sedan Gabriel och hon hade träffats när hon berättade om honom, hon hade precis gjort slut med sin tidigare pojkvän Erik, han skulle ha varit med vid påskbordet egentligen, det hade varit bestämt länge. Mamma och pappa kunde inte förstå Stella alls när hon sa att hon inte var kär i Erik längre, det var inte ett argument som fungerade på dem. De sa att han var så snäll mot henne, de pratade om lägenheten, den fina bostadsrätten som han köpt och som Stella nyss flyttat in i. Stella sa igen att hon inte var kär i honom längre, att hon inte hade varit det på länge. Mamma frågade hur Stella hade tänkt lösa allt det praktiska: var hon skulle bo, hur hon skulle försörja sig, Stella skrek åt henne, det hade inte hänt på länge, inte sedan Stella bodde hemma. När mamma började gråta gick Stella från bordet. Det känns fortfarande obehagligt att tänka på det. ”Ni är inte så lika”, säger Gabriel. ”Du och Stella.” ”Hon är mer lik mamma. Både till utseendet och till sättet.” ”Och du liknar er pappa?” ”Ja, eller farmor när hon var ung … och våra fastrar.” Gabriel ser ut att vara på väg att säga någonting, men hindrar sig. Istället slår han lite mer vin i mitt glas. 20
”Vad gör du i Stockholm då?” säger han. ”Vad är det du pluggar?” ”Konstvetenskap.” ”Och nu ska du skriva färdigt en uppsats? Om vad?” Jag rycker på axlarna. ”Jag vet knappt själv än, men något om Dante Gabriel Rossetti tänkte jag. Kanske litterära teman i hans målningar. Fast jag är inte säker.” Han nickar, ler mot mig. ”Bra val.” Jag ler också. ”Mer då?” säger han. ”Jobb?” ”Nej.” ”Pojkvän?” ”Ja.” Han nickar igen, ser ut som att han förväntar sig att jag ska berätta någonting mer. ”Ja, han heter Peter …” börjar jag, Gabriel ler lite mer åt att det rimmar, jag ler också även om jag samtidigt känner mig lite generad, det är hans blick, det är svårt att avläsa hur han reagerar på de enklaste fakta. ”Ville han inte följa med hit?” säger Gabriel. Jag skakar på huvudet. ”Nej, han är i Spanien nu. Med några kompisar.” ”Jaha.” Jag tycker om sättet han säger det på, enkelt konstaterande, som att han förstår precis vad som ryms bakom upplysningen att Peter är på semester utan mig och att jag inte behöver säga någonting mer om det. Den svarta katten dyker upp på verandan, Gabriel lockar på 21
den och klappar med handen bredvid oss i soffan, den hoppar upp och lägger sig där, verkar genast somna. Den heter Nils, säger Gabriel, den var hans mormors. Sedan börjar han berätta en invecklad historia om någon som han pluggade tillsammans med i Stockholm som bodde i samma område som jag, jag skrattar, vi skrattar båda två. Plötsligt står Stella i dörröppningen, i nattlinne med kofta över. ”Kan ni sänka musiken lite?” säger hon. ”Jag måste sova.” Hon säger det med en ton som låter vänlig, men jag kan höra en irritation under den. Stella är inte så bra på att dölja sina känslor som hon tror, det var det länge sedan jag förstod. Jag undrar om Gabriel också har förstått det. ”Ja, det är klart”, säger han. ”Förlåt älskling.” Jag reser mig från soffan. ”Jag ska nog också gå och lägga mig nu”, säger jag. ”Tråkmånsar”, muttrar Gabriel, men han ler när han gör det. ”Då ska jag kanske försöka jobba lite.”
* När Stella ringer är jag vaken och håller på att hänga in mina kläder i gästrummets garderob. Jag låter det gå fram många signaler innan jag inser att Gabriel antingen sover eller arbetar och inte kommer att svara. ”Vilken tid det tog”, säger Stella. Hon låter stressad. ”Jag visste inte om jag skulle svara.” ”Har du sovit gott? Det var inte för varmt?” ”Nej, det var bra.” ”Vill du fortfarande komma in till stan i eftermiddag?” ”Ja, visst.” 22