9789173517126

Page 1



ngelologi änglarnas tecken

danielle trussoni

Üversättning karin andrae

Trussoni angelology inl.indd 3

10-07-09 12.40.46


Angelologin, som är en tidig riktning inom teologin, bedrivs av angelologer, vars verksamhet omfattar det teoretiska ­studiet av änglarnas olika hierarkier, liksom deras manifestationer under mänsklighetens historia.

Trussoni angelology inl.indd 5

10-07-09 12.40.46


Djävulsstrupen, Rodopibergen, Bulgarien vintern 1943 Angelologerna undersökte kroppen. Den var väl bevarad utan spår av upplösning, huden lika slät och vit som pergament. De livlösa akvamarinblå ögonen blickade mot himlen. Ljust hår bildade en gyllene gloria, lockade sig över en hög panna och skulpturala skuldror. Till och med klädnaden – en dräkt vävd av ett vitskimrande metalliskt material som ingen av dem kunde identifiera – hade förblivit intakt, som om varelsen just hade dött i en sal på ett sjukhus i Paris och inte i en grotta långt under jordens yta.   Att ängeln som de hade funnit var intakt borde inte ha kommit som någon överraskning. Naglarna, pärlemorskimrande likt insidan av ett snäckskal, den långa släta navellösa magen, hudens spöklika genomskinlighet – allting var som förväntat, till och med vingarnas läge var korrekt. Så underbar, så levande – det var nästan för mycket: detta var något som de hade studerat i syrefattiga bibliotek långt från verkligheten, granskat i reproduktioner av quattrocento-målningar som de hade haft utlagda framför sig likt vägkartor. Under alla sina yrkesverksamma år hade de bara väntat på detta ögonblick. Fastän ingen av dem skulle ha medgett det hade de i hemlighet trott att de skulle hitta ett monstruöst kadaver: ben och söndertrasade fibrer, som ett fynd från en arkeologisk utgrävning. Istället såg de följande: en vackert formad hand, en örnnäsa, rosa läppar i en stelnad kyss. Angelologerna stod över kroppen, tittade ner på den fyllda av förväntan, som om de hoppades att varelsen skulle klippa med ögonlocken och vakna.

Trussoni angelology inl.indd 7

10-07-09 12.40.46


den första sfären

1234 Till dig vänder sig denna berättelse, Som söker leda ditt sinne Upp till den övre dagen, För den som överväldigas skall Vända sin blick Tillbaka i den tartareiska grottan, Och allt skall tas ifrån honom Då han vänder blicken nedåt. boethius, Filosofins tröst

Trussoni angelology inl.indd 9

10-07-09 12.40.46


Sankta Rosa-klostret, Hudson River Valley, Milton, New York den 23 december 1999, kl 4.45 Evangeline vaknade innan solen gått upp, medan det ännu var tyst och mörkt på fjärde våningen. Försiktigt, så att hon inte skulle väcka systrarna som hade bett hela natten, tog hon sina skor, strumpor och resten av kläderna och tassade barfota ut till det gemensamma tvättrummet. Hon klädde sig snabbt, halvsovande, utan att se sig i spegeln. Från den lilla skärvan till badrumsfönster kisade hon ut över klosterområdet, som var höljt i det grå mörkret före gryningen. En stor, snötäckt klostergård sträckte sig ända ner till vattnet, där en skärm av kala träd kantade Hudsonfloden. Klostret Sankta Rosa låg intill vattnet, så nära att anläggningen i dagsljus tycktes bestå av två klosterbyggnader – en på land och en som flöt lätt gungande på vattnet, den första inuti den andra, en illusion som på sommaren bröts av lastpråmar och på vintern av snösörjan som hängde i flodbanken. Evangeline såg vattnet, ett brett svart band mot den rena vita snön. Snart skulle morgonen förgylla landskapet med solsken.   Böjd över porslinshandfatet sköljde Evangeline ansiktet i kallt vatten och gjorde sig av med de sista resterna av drömmen. Hon kunde inte minnas vad den handlat om – bara att den lämnat en aning om förebud, en skugga över hennes tankar, en känsla av ensamhet och förvirring som hon inte kunde förklara. Hon drog av sig den tjocka flanellsärken och darrade till i badrummets kyla. Hon stod där i sina vita bomullsbyxor och undertröjan, också den av bomull (standardutrustning beställd och utdelad vartannat år till alla systrarna i Sankta Rosa), och betraktade sig själv med saklig blick – de tunna armarna och benen, den platta magen, det rufsiga bruna håret, guldsmycket

Trussoni angelology inl.indd 11

10-07-09 12.40.46


12

danielle trussoni  ·  angelologi

som vilade mot hennes bröstben. Spegelbilden framför henne visade en sömnig ung kvinna.   Evangeline rös igen i den kyliga luften och började klä på sig. Hon ägde fem identiska svarta kjolar i knälängd, sju svarta polotröjor för vintermånaderna, sju svarta kortärmade bomullsskjortor för sommaren, en svart ylletröja, femton par vita underbyxor i bomull och ett otal par strumpbyxor, också de svarta – det som var nödvändigt, varken mer eller mindre. Hon satte på sig en polotröja och tryckte fast ett band runt huvudet, drog ner det i pannan så att det satt stadigt, och knäppte på ett svart dok. Hon drog på sig ett par strumpbyxor och hoppade i en yllekjol, drog upp blixtlåset och slätade till kjolen i en snabb, omedveten rörelse. På ett par sekunder hade hennes privata jag försvunnit och hon hade blivit syster Evangeline, franciskannunna, medlem i Orden av evig tillbedjan. Med radbandet i handen var förvandlingen fullständig. Hon lade nattlinnet i en behållare för smutstvätt längst bort i badrummet och var redo för en ny dag.   Syster Evangeline hade deltagit i bönen klockan fem varje morgon under de senaste fem åren, efter att ha fullföljt sina läroår och avlagt klosterlöftet vid arton års ålder. Hon hade emellertid levt i Sankta Rosa-klostret från sitt tolfte år och kände till byggnaderna lika väl som man känner en älskad väns temperament. Morgonens väg ner till kapellet kunde hon på sina fem fingrar. Medan hon rundade varje våningsplan drog hon fingrarna längs träräckena, hennes fötter flög över trappavsatserna. Klostret var alltid tomt så här dags, fyllt med blå skuggor och tyst som graven, men efter soluppgången myllrade Sankta Rosa av liv, förvandlades till en bikupa av arbete och tillbedjan, där varje rum surrade av helig aktivitet och bön. Tystnaden skulle snart skingras – trapporna, samlingsrummen, biblioteket, den gemensamma kafeterian och varenda sovcell, var och en inte större än en garderob, skulle snart vakna till liv.   Då syster Evangeline nådde bottenvåningen kom hon ut i en imponerande hall, ryggraden i Sankta Rosa-klostret. På väggarna hängde inramade målningar föreställande sedan länge döda abbedissor, framträdande systrar och de olika inkarnationerna av klostret självt.

Trussoni angelology inl.indd 12

10-07-09 12.40.46


den första sfären

13

Ett hundratal kvinnor tittade ner ur ramarna, påminde varje syster som kom förbi på sin väg till bön om att hon var del i ett urgammalt och upphöjt matriarkat där alla kvinnor – både de levande och de döda – var inslag i samma väv, besjälade av en gemensam strävan.   Trots att hon visste att hon riskerade att komma för sent hejdade sig syster Evangeline mitt i hallen. Här hängde bilden av Rosa av Viterbo i en förgylld ram, det helgon som klostret var uppkallat efter, med de små händerna knäppta i bön och en skir ljusgloria runt huvudet. Den heliga Rosas liv hade blivit kort. Alldeles efter hennes tredje födelsedag hade änglar börjat viska till henne och uppmanat henne att sprida deras budskap till alla som ville lyssna. Rosa lydde och blev helgonförklarad efter att som ung kvinna ha dömts till döden på bålet för att hon hade förkunnat Guds och hans änglars godhet inför invånarna i en hednisk by. Byborna hade bundit henne vid en påle och tänt elden vid hennes fötter. Till mängdens stora häpnad, ja, skräck, fattade inte Rosa eld utan stod där i lågorna under tre timmar och samtalade med änglarna medan lågorna slickade hennes kropp. Några trodde att änglarna skyddade flickan med sina kroppar, som en genomskinlig sköld. Så småningom dog hon på bålet, men hennes kropp var oförstörd. Ännu många hundra år efter hennes död fördes den heliga Rosas intakta kropp i procession genom gatorna i Viterbo.   Syster Evangeline vände sig från porträttet och fortsatte längs korridoren till en väldig massiv port i trä, skulpterad med motiv ur bebådelsen. Porten skilde klostret från kyrkan: på ena sidan klostrets enkelhet, på den andra kyrkan i sitt majestät. Evangeline hörde ljudet av sina fotsteg förstärkas då hon lämnade den mattbelagda klosterhallen och kom in på ett golv av blekt rosa marmor med gröna ådror. Steget över tröskeln var kort, men skillnaden var överväldigande. Luften blev tung av rökelse, ljuset i kyrkorummet mättat blått av de höga fönstrens målade glas. Klostrets enkla vitkalkade väggar ersattes av huggen sten. Kryssvalven höjde sig i oändlighet. Ögat tog in nyrokokons gyllene överflöd. Samtidigt som syster Evangeline lämnade klostret lämnade hon gemenskapens jordiska åtaganden,

Trussoni angelology inl.indd 13

10-07-09 12.40.46


14

danielle trussoni  ·  angelologi

och hon inträdde i det gudomligas sfär: Guds, Marias och änglarnas hemvist.   Under de första åren av vistelsen i Sankta Rosa tyckte Evangeline att antalet änglabilder i kyrkan Maria Angelorum var överdrivet många. Som flicka hade hon funnit dem påträngande, alltför närvarande, överdrivna. Varelserna fyllde vartenda hörn och varenda nisch i kyrkan, lämnade inte mycket utrymme för annat. Serafer omgav mittkupolen, ärkeänglar i marmor bar altaret. Kolonnerna var smyckade med inläggningar som föreställde gyllene glorior, trumpeter, harpor och små vingar. Skulpterade putti prydde kyrkbänkarna, knubbiga som små fladdermöss. Fastän hon förstod att överflödet var menat som en tillägnan till Herren, en symbol för systrarnas tillbedjan, föredrog Evangeline i själva verket klostrets funktionella enkelhet. Under utbildningen hade hon ofta känt sig kritisk, undrat varför klostrets grundare inte hade lagt ner denna förmögenhet på viktigare ändamål. Men liksom så mycket annat hade hennes åsikter förändrats efter att hon avlagt klosterlöftet och fått sin nunnedräkt – det var som om hon genom den ceremonin hade smält aldrig så lite och stöpts om så att hon passade in i det gemensamma. Efter fem år som nunna hade flickan hon en gång varit nästan helt försvunnit.   Syster Evangeline hejdade sig för att doppa fingrarna i skålen med vigvatten innan hon gjorde korstecknet (panna, hjärta, vänster axel, höger axel) och fortsatte in i den romanska basilikan, förbi korsets fjorton stationer, de rakryggade bänkarna i röd ek och marmorkolonnerna. I det svaga ljuset följde Evangeline den breda mittgången genom skeppet till sakristian där kalkar och klockor och mässhakar var inlåsta i ett skåp i väntan på mässan. Längst bort i sakristian kom hon till en dörr. Evangeline drog djupt efter andan och slöt ögonen, förberedde dem på ett starkare ljus. Hon lade handen på det kalla mässingshandtaget, och med bultande hjärta öppnade hon dörren.   Tillbedjans kapell öppnades framför henne, formligen exploderade inför hennes blick. Väggarna glittrade i guld, det var som om hon hade stigit in i ett Fabergéägg. Systrarnas privata kapell hade en hög mittkupol, väldiga fönster av målat glas upptog större delen av

Trussoni angelology inl.indd 14

10-07-09 12.40.46


den första sfären

15

den samlade väggytan. Högt ovanför altaret satt kapellets höjdpunkt – en triptyk som föreställde de tre änglasfärerna: den första sfären med serafer, keruber och troner; den andra sfären med herradömen, krafter och makter; och den tredje med furstendömen, ärkeänglar och änglar.   Tillsammans bildade sfärerna den himmelska kören, himlens samlade musikskatt. Varje morgon betraktade syster Evangeline änglarna som svävade på det glittrande glaset och försökte föreställa sig deras ursprungliga prakt, det rena strålande ljuset som utsöndrades från dem likt hetta.   Syster Evangeline vände blicken mot systrarna Bernice och Boniface på knä framför altaret – de hade bönepasset mellan fyra och fem på morgonen. Tillsammans lät systrarna sina fingrar löpa längs radbandens utsirade träkulor, koncentrerade på att viska bönen till sista stavelsen lika glödande som de hade viskat den första. Under dygnets alla timmar kunde man finna två systrar i nunnedräkt, knäböjande i kapellet medan deras munnar rörde sig i synkroniserad bön, förenade i sin uppgift framför det vita marmoraltaret. Föremålet för systrarnas tillbedjan förvarades i en gyllene monstrans som stod på altaret, en vit oblat innesluten i en explosion av guld.   Systrarna i Orden av evig tillbedjan hade bett varenda minut av varenda timme av varenda dag sedan moder Francesca, den första abbedissan, införde denna ritual under tidigt 1800-tal. Nära tvåhundra år senare bad nunnorna fortfarande, en kedja av böner, den längsta av världens alla bönekedjor. Systrarna ägnade sin tid åt den dagliga färden till Tillbedjans kapell där de knäböjde under det att de med ett mjukt klickande ljud flyttade träkulorna i sina radband. Timme efter timme kom de till kapellet, korsade sig och knäböjde i ödmjukhet inför Herren. De bad i det tidiga morgonljuset, de bad i skenet från stearinljus. De bad för fred och nåd och slutet på mänskligt lidande. De bad för Afrika och Asien och Europa och Nord- och Sydamerika. De bad för de döda och för de levande. De bad för sin fallna, fallna värld.   Systrarna Bernice och Boniface gjorde ett samfällt korstecken

Trussoni angelology inl.indd 15

10-07-09 12.40.46


16

danielle trussoni  ·  angelologi

och gick ut ur kapellet. Deras svarta kläder – fotsida, tunga dräkter av mer traditionell skärning än syster Evangelines post-Vatikan IIutstyrsel – släpade över det polerade marmorgolvet medan de lämnade plats åt nästa omgång systrar.   Syster Evangeline sjönk ner på bönpallens mjuka kudde som fortfarande kändes varm efter syster Bernices knän. Tio sekunder senare fick hon sällskap av syster Philomena, hennes dagliga bönesyster. Tillsammans fortsatte de att be den bön som hade påbörjats många generationer tidigare, en bön som löpte genom varje syster i deras orden likt en kedja av evigt hopp. En förgylld pendyl, vars kuggar och hjul klickade med mjuk regelbundenhet bakom sin skyddande glaskupol, slog fem gånger. Lättnad strömmade genom Evangelines sinne. Allt i himlen och på jorden var precis som det skulle. Hon böjde huvudet och började be. Klockan var exakt fem. Evangeline hade relativt nyligen blivit tilldelad uppgiften som biblio­ teksassistent. Bibliotekarie var Philomena, hennes bönesyster. Det var en mycket oglamorös tjänst, hade inte alls samma status som en befattning på missionskontoret eller vid rekryteringsbyrån, och uppgiften medförde inte heller den känsla av tillfredsställelse som välgörenhetsarbetet gav. Som för att understryka graden av underordning låg Evangelines arbetsrum i den mest förfallna delen av klostret, ett dragigt hörn av bottenvåningen en bit nedåt korridoren från själva biblioteket, med läckande rör och fönster från inbördeskriget, en kombination som gav upphov till fukt, mögel och ett överflöd av förkylningar varje vinter. I själva verket hade Evangeline lidit av infektioner i luftvägarna under de senaste månaderna, något som hon helt och hållet skyllde på draget.   Det enda försonande med Evangelines arbetsrum var utsikten. Hennes arbetsbord stod framför ett fönster som vette mot nordöstra sidan av klosterområdet, och hade utsikt över Hudsonfloden. Om sommaren brukade hennes fönster svettas så att det kändes som om världen utanför var en ångande regnskog; på vintern slog frostblommor ut på glasrutorna, och då kunde hon nästan föreställa sig en

Trussoni angelology inl.indd 16

10-07-09 12.40.46


den första sfären

17

grupp pingviner komma vaggande utanför. Hon rispade hål i den tunna isskorpan med brevkniven och tittade ut på godstågen som rullade förbi längs floden och pråmarna som flöt på den. Från sitt skrivbord kunde hon se den breda stenmuren som löpte runt klostergården, en ogenomtränglig gräns mellan systrarna och världen utanför. Muren, som var en relik från artonhundratalet då nunnorna hölls fysiskt avskilda från det sekulära samhället, förblev ett mycket närvarande och påtagligt inslag i systrarnas medvetande, trots att de numera levde i en modern värld. Muren – en och femtio hög och en halv meter bred – utgjorde fortfarande ett ståndaktigt hinder mellan de två världarna, den rena och den profana.   Efter bönetimmen, frukosten och förmiddagsmässan satte sig Evangeline ner vid sitt rangliga bord framför fönstret i sitt arbetsrum. Hon kallade det för sitt skrivbord fastän det inte fanns några lådor i det och skivan inte ens kom i närheten av mahognyglansen i syster Philomenas arbetsbord. Men det var i alla fall rent och prydligt, och utrustat med de gängse tillbehören. Varje dag rättade hon till sitt skrivbordsunderlägg, arrangerade sina pennor, sköt in håret under slöjan och tog itu med sitt arbete.   Kanske för att det mesta av Sankta Rosas post rörde klostrets samling av änglabilder – vars index fanns i biblioteket – blev det Evan­ geline som fick ta hand om korrespondensen. Varje morgon hämtade hon posten på missionskontoret på bottenvåningen, en svart bomullssäck med försändelser, och återvände till sitt rum för att gå igenom dem. Det var hennes uppgift att arkivera försändelserna enligt ett noggrant upprättat system (först efter datum, sedan i alfabetisk ordning på efternamnet) och besvara förfrågningar på klostrets officiella brevpapper med Sankta Rosas symbol, en uppgift som hon utförde vid den elektriska skrivmaskinen i syster Philomenas arbetsrum, som var mycket varmare och som låg i direkt anslutning till biblioteket.   Arbetet var stillsamt, avskilt och utan överraskningar, egenskaper som passade Evangeline. Vid tjugotre års ålder var hon fullt nöjd med sitt utseende – hon hade stora gröna ögon, mörkt hår, blek hy; därtill ett eftertänksamt sätt. Efter att ha avlagt klosterlöfte hade

Trussoni angelology inl.indd 17

10-07-09 12.40.46


18

danielle trussoni  ·  angelologi

hon valt att klä sig i enkla svarta kläder, en dräkt som hon ämnade hålla fast vid under resten av sitt liv. Hon bar inga smycken med undantag av en guldberlock, en liten lyra som hade tillhört hennes mor. Smycket var utsökt och säkert dyrbart – den gamla lyran var tillverkad i ett fint mönster av guldfiligran – men för Evangeline handlade det uteslutande om affektionsvärde. Hon hade fått smycket efter sin mors död. Hennes mormor, Gabriella Lévi-Franche Valko, hade överlämnat smycket till Evangeline vid begravningen. Gabriella hade hjälpt Evangeline att rengöra smycket i vigvatten och fäst det runt flickans hals. Evangeline såg att ett likadant smycke glimmade i Gabriellas halsgrop. ”Lova mig att du alltid bär det, dag och natt, precis som Angela gjorde”, hade Gabriella sagt. Hennes mormor uttalade moderns namn med ett sjungande tonfall, svalde första stavelsen så att tonvikten kom på den andra: ”An-gel-a. Hon tyckte att mormoderns uttal var vackrare än andras, och lärde sig att härma det redan som liten flicka. Gabriella var numera bara ett starkt minne, precis som Evangelines föräldrar. Smycket fanns där, emellertid, mycket påtagligt mot hennes hud, en solid förbindelselänk till hennes mor och mormor.   Evangeline suckade och lade dagens post framför sig. Det var dags att börja arbeta. Hon valde ut ett brev, sprättade upp kuvertet med brevknivens skarpa silverblad, knackade det vikta brevpapperet mot bordet och började läsa. Hon förstod omedelbart att detta inte hörde till de brev som hon vanligtvis öppnade. Det började inte, som det mesta av deras reguljära korrespondens, med komplimanger till systrarna för deras oavbrutna bedjande, eller för deras välgörenhetsarbete eller deras hängivna fredsarbete. Inte innehöll det heller en penninggåva eller något löfte om att inkludera klostret i ett framtida testamente. Brevet började utan åthävor med en förfrågan: Till bibliotekarien vid Sankta Rosa-klostret, Under mina efterforskningar på uppdrag av en privat klient har det kommit till min kännedom att Abigail Aldrich Rockefeller,

Trussoni angelology inl.indd 18

10-07-09 12.40.46


den första sfären

19

matriark för klanen Rockefeller och konstmecenat, kan ha haft en kortvarig korrespondens med abbedissan vid Sankta Rosaklostret, moder Innocenta, under åren 1943–1944, fyra år före mrs Rockefellers död. Jag har nyligen påträffat ett antal brev från moder Innocenta där det antyds att de två kvinnorna kan ha stått i förbindelse med varandra. Eftersom jag inte kan hitta några referenser till denna förbindelse i de verk om familjen Rockefeller som jag har studerat, skriver jag för att förhöra mig om huruvida moder Innocentas korrespondens finns arkiverad hos er. Om så är fallet skulle jag vilja be om tillåtelse att besöka Sankta Rosa och se samlingen. Jag skulle uppskatta ett positivt svar och min klient är villig att täcka alla kostnader i samband med ett besök. På förhand tack för ert samarbete. Med vänlig hälsning V. A. Verlaine

Evangeline läste brevet två gånger, men istället för att arkivera det på det vanliga sättet gick hon direkt till syster Philomenas kontor, tog ett pappersark från högen på bordet, rullade det runt valsen på skrivmaskinen, med lite mer kraft än vanligt, och skrev: Bäste mr Verlaine, Sankta Rosa-klostret har den största respekt för historisk forskning. Emellertid har vi beslutat oss för att inte bevilja tillträde till vår samling änglabilder när det gäller privata efterforskningar eller publikationer. Vi beklagar detta. Många välsignelser Evangeline Angelina Cacciatore fspa

Evangeline skrev under med sitt namn, stämplade brevet med det officiella fspa-sigillet, och vek det. Efter att ha skrivit New Yorkadressen på ett kuvert satte hon på ett frimärke, stoppade ner det

Trussoni angelology inl.indd 19

10-07-09 12.40.46


20

danielle trussoni  ·  angelologi

hopvikta brevpapperet i kuvertet och slickade igen det. Därefter lade hon brevet i högen för utgående post som låg ytterst på kanten av det polerade bordet i väntan på vidare befordran till postkontoret i New Paltz.   Vissa kanske skulle ha uppfattat svaret som avsnäsande, men syster Philomena hade speciellt instruerat Evangeline att neka alla amatörforskare tillträde till arkiven, eftersom deras antal stadigt ökade i takt med alla new age-föreställningar om skyddsänglar och liknande. I själva verket hade Evangeline avslagit en ansökan från en hel busslast amatörer bara ett halvår tidigare. Hon tyckte inte om att avvisa besökare, men systrarna var stolta över sina änglar, och de var inte glada över att allt möjligt löst folk med kristallkulor och tarotkort kastade ett tvivelaktigt ljus över klostret och dess uppdrag.   Evangeline fortsatte med sitt jobb och besvarade flera brev. Hon skulle posta breven samma eftermiddag.   Plötsligt var det något med mr Verlaines förfrågan som slog henne. Hon drog fram brevet ut sin kjolficka och läste om raden där det stod att mrs Rockefeller kunde ha korresponderat med Sankta Rosas abbedissa, moder Innocenta, under åren 1943–1944.   Det var tidpunkten. Något omskakande hade inträffat i Sankta Rosa under 1944, något som var så viktigt att det skulle ha varit omöjligt att glömma händelsen. Evangeline gick genom biblioteket, förbi polerade ekbord med små läslampor, fram till en svart brandsäker dörr i slutet av rummet. Hon drog upp en nyckelknippa ur fickan och låste upp arkivet. Var det möjligt, undrade hon medan hon sköt upp dörren, att händelserna 1944 hade något med mr Verlaines förfrågan att göra?   Med tanke på den mängd information som arkivet innehöll hade det tilldelats en snålt tilltagen yta i biblioteket. Hyllor av stål klädde väggarna i det lilla rummet, på hyllorna stod förvaringsboxar prydligt uppradade. Systemet var enkelt: Tidningsklipp förvarades i boxar på vänster sida; klostrets korrespondens liksom avlidna systrars privata tillhörigheter, som brev, dagböcker och konstverk, till höger. Varje box hade försetts med en etikett där aktuellt år stod angivet, och de

Trussoni angelology inl.indd 20

10-07-09 12.40.46


den första sfären

21

stod i kronologisk ordning. Samlingen började med 1809, det år då klostret grundades, och fortsatte fram till innevarande år, 1999.   Syster Philomena hade gett Evangeline i uppdrag att innesluta tidningsartiklarna i genomskinlig plast för att skydda det spröda papperet. Därför var Evangeline, efter många timmars arbete med att klippa ut och kapsla in och stoppa ner artiklarna i boxar av syrafri papp, väl bekant med den delen av arkivet, och nu irriterade det henne kolossalt att hon inte genast kunde hitta det hon sökte.   Evangeline kunde i minnet återkalla händelsen som hade inträffat i början av 1944 – ända in i minsta detalj – trots att hon inte hade varit med då, utan bara hört det berättas i andra hand. Det var mitt i vintern och det hade börjat brinna; en rasande eldsvåda hade utbrutit som hade spridit sig exceptionellt snabbt. Evangeline hade kapslat in ett gulnat fotografi av katastrofen, de höga lågorna flammade mot himlen, på den snötäckta gården stod gammalmodiga Seagravebrandbilar. Nunnor i cheviotdräkter – kläder som inte skilde sig nämnvärt från dem som systrarna Bernice och Boniface fortfarande bar – stod och såg sitt hem brinna ner.   Det var äldstesystrarna som hade berättat om eldsvådan. Den där kalla februaridagen hade nunnorna stått ute i snön och skakat av köld och sett klostret brinna ner. Några av dem hade sprungit tillbaka in i byggnaden, uppför trappan i den östra flygeln – den enda som inte stod i lågor – och hivat ut sängramar av järn från fönstren på fjärde våningen, och skrivbord och så mycket linne som de hade kunnat rafsa ihop i ett försök att rädda så mycket som möjligt av inventarierna. Plåtlådan, där systrarna förvarade sina reservoarpennor och bläckhorn, kom farande ut genom ett fönster. Lådan sprack när den slog i den frusna marken och bläckhorn flög omkring i luften som granater innan de krossades mot marken, exploderade i kaskader av rött, svart och blått bläck som sögs upp av snön. Snart var kloster­ gården full med förvridna sängskelett, vattendränkta madrasser, sönder­slagna skrivbord, rökskadade böcker.   Inom några minuter efter upptäckten hade eldsvådan spridit sig genom huvudbyggnaden. Den svepte genom syrummet, slukade

Trussoni angelology inl.indd 21

10-07-09 12.40.46


22

danielle trussoni  ·  angelologi

balar med svart muslin och vit bomull, fortsatte till broderirummet där den tände eld på travarna av engelsk spets och broderierna som systrarna hade sparat för att sälja vid påskbasaren, tills den slutligen kom fram till konstavdelningens hyllor fyllda med silkespapper hopsnodda till jonkviller, pingstliljor och hundratals rosor i regnbågens alla färger. Tvättrummet, en enorm sweatshop bebodd av vridmaskiner av industriell storlek och koluppvärmda strykjärn, slukades fullständigt. Flaskor med blekmedel exploderade, gav extra bränsle åt eldsvådan och spred en giftig rök genom de lägre våningsplanen. Femtio nytvättade cheviotdräkter försvann på ett ögonblick. När den förödande eldsvådan hade brunnit ut och förvandlats till en sakta ångande rök sent på eftermiddagen var Sankta Rosa en förvriden hög av förkolnat trä och ett fräsande plåttak.   Till sist upptäckte Evangeline tre boxar som var märkta 1944. Hon drog ut dem, lade dem ovanpå varandra och bar ut dem ur arkivet innan hon slog igen dörren med en knyck på höften. Hon gick tillbaka till sitt kalla, dystra arbetsrum för att undersöka innehållet i lådorna.   Enligt ett klipp ur en dagstidning i Poughkeepsie hade eldsvådan börjat på klostrets fjärde våning och snabbt spridit sig till hela byggnaden. Ett grynigt svartvitt fotografi visade det som var kvar, bjälkar brända till kol. Överskriften löd: ”Miltonklostret ödelagt i våldsam eldsvåda.” Evangeline läste igenom hela reportaget och fann att sex kvinnor, däribland moder Innocenta, abbedissan som kanske, kanske inte hade brevväxlat med mrs Abigail Rockefeller, hade dött i eldsvådan.   Evangeline drog häftigt efter andan, blotta tanken på att hennes älskade hem hade förtärts av lågorna skrämde henne. Hon öppnade ännu en låda och bläddrade igenom ett antal inkapslade tidningsklipp. Den 15 februari hade systrarna flyttat ner i klostrets källar­ våning, där de sov på tältsängar och tvättade sig och lagade mat i köket så att de kunde hjälpa till med att återuppföra klostret. De fortsatte sin dagliga rutin och bad utan avbrott i Tillbedjans kapell som hade undgått eldsvådan, avlöste varandra varje timme, som om

Trussoni angelology inl.indd 22

10-07-09 12.40.46


den första sfären

23

ingenting hade hänt. Evangeline, som lät blicken snabbt gå över raderna, hejdade sig plötsligt när hon kom till en rad mot slutet av sidan. Till sin förundran läste hon: Den nära nog fullständiga förödelsen av klostret innebär inte slutet för verksamheten eftersom en generös donation från familjen Rockefeller gör det möjligt för franciskansystrarna i Orden av evig tillbedjan att återställa Sankta Rosa-klostret och kyrkan Maria Angelorum till dess ursprungliga skick.

Evangeline lade tillbaka tidningsklippen i sina boxar, staplade dem ovanpå varandra och bar in dem i arkivet. Hon lät blicken gå över klippsamlingen och lade märke till en låda märkt Diverse 1940-1945. Om moder Innocenta verkligen hade haft kontakt med Abigail Rockefeller kunde den brevväxlingen finnas där. Evangeline ställde ner lådan på det kyliga linoleumgolvet och satte sig på huk framför. Hon hittade alla slags papper – kvitton på tyg och tvål och ljus, ett program från högtidligheterna på Sankta Rosa julen 1944 och en brevväxling mellan moder Innocenta och församlingen angående mottagandet av novis­ erna det året. Till sin besvikelse hittade hon ingenting av intresse.   Det var möjligt, tänkte Evangeline då hon lade tillbaka dokumenten i sin låda, att Innocentas personliga papper hade arkiverats någon annanstans. Det fanns hur många lådor som helst att söka i – missionskorrespondensen och välgörenheten i utlandet föreföll särskilt lovande. Hon skulle just till att fortsätta med ännu en låda när hon upptäckte ett kuvert som satt instoppat under en kvittobunt rörande kyrkliga förnödenheter. När hon drog ut det såg hon att det var adresserat till moder Innocenta. Avsändaren var skriven med elegant handstil: ”Mrs A. Rockefeller, 10 W 54th Street, New York City.” Evangeline kände blodet rusa till huvudet. Här hade hon hittat ett bevis för att mr Verlaine hade rätt. Det fanns en förbindelse mellan moder Innocenta och Abigail Rockefeller.   Evangeline tittade länge på kuvertet innan hon vände det upp och ner. Ett tunt papper föll ut.

Trussoni angelology inl.indd 23

10-07-09 12.40.46


24

danielle trussoni  ·  angelologi

Den 14 december 1943 Käraste moder Innocenta,   Jag har goda nyheter angående gemensamma intressen i Rodopi­bergen där våra ansträngningar enligt alla rapporter har varit framgångsrika. Er vägledning har i allra högsta grad bidragit till expeditionens framgång, och jag tillåter mig att hoppas att mina bidrag också har varit till nytta. Celestine Clochette anländer till New York tidigt i februari. Mer nyheter snart. Till dess sänder jag mina varmaste hälsningar. A. A. Rockefeller

Evangeline tittade på papperet i sin hand. Det var obegripligt. Varför skulle någon som Abigail Rockefeller skriva till moder Innocenta? Vad betydde ”gemensamma intressen i Rodopibergen”? Och varför hade familjen Rockefeller betalat för en återuppbyggnad av Sankta Rosa efter eldsvådan? Det fanns ingen rim och reson i det. Familjen Rockefeller var så vitt Evangeline visste inte katoliker och hade inga förbindelser med församlingen. I motsats till andra förmögna familjer från de gyllene åren – Vanderbilts var väl de man först kom att tänka på – hade de inga egendomar i närheten. Men det måste finnas någon rimlig förklaring till en så generös gåva.   Evangeline vek ihop mrs Rockefellers brev och stoppade ner det i kjolfickan. Då hon kom in i biblioteket från arkivrummet slogs hon av temperaturskillnaden – brasan som hon hade tänt på morgonen hade värmt upp rummet. Hon tog brevet som hon hade skrivit till mr Verlaine ur högen med försändelser som väntade på att postas och gick fram till eldstaden. Medan lågorna slickade kuvertets kanter och svärtade det rosa brevpapperet uppenbarade sig martyren Rosa av Viterbo för Evangeline – ett snabbt förbiilande synfragment av en spröd flicka som stod emot den rasande elden – och försvann som bortblåst i en virvel av rök.

Trussoni angelology inl.indd 24

10-07-09 12.40.46


Eight Avenue Express, Columbus Circle station, New York City

De automatiska dörrarna gled isär och släppte in ett kallt luftdrag i vagnen. Verlaine knäppte rocken om sig och klev ut på perrongen där han möttes av en explosion av julmusik, en reggaeversion av ”Bjäller­k lang” utförd av två män i dreads. Den svängande musiken blandades med hettan och rörelsen av hundratals kroppar på den smala perrongen. Verlaine följde massan uppför den breda smutsiga trappan till den snötäckta världen ovan jord. När han kom ut i den kalla luften blev hans guldbågade glasögon immiga. En halvblind man som steg ut i en vintereftermiddag piskad av snö och is, och trevade sig fram genom yrvädret.   Så snart Verlaines glasögon hade klarnat såg han att julkommersen var i full gång – misteln hängde i ingången till tunnelbanan och en långt ifrån gemytlig jultomte från Frälsningsarmén stod och skakade en mässingsklocka bredvid en gryta av röd emalj avsedd för donationer. Juldekorationerna färgade gatlyktorna i rött och grönt. New York-borna trängdes runt honom, skyndade förbi väl påpälsade och med halsdukar i flera varv som skydd mot den bitande vinden. Verlaine kastade en blick på klockan för att se efter vad det var för datum och märkte till sin stora förvåning att det bara var två dagar kvar till jul.   Varje år vid jultid slog horder av turister ner på staden. Varje år svor Verlaine på att inte sätta sin fot i området runt Central Park under hela december månad, utan istället ligga lågt hemma i Greenwich Village där det var tyst och lugnt och fridfullt. Hittills hade han lyckats glida genom alla sina jular här i New York utan att ha behövt

Trussoni angelology inl.indd 25

10-07-09 12.40.46


26

danielle trussoni  ·  angelologi

delta i utsvävningarna. Hans föräldrar som bodde i Mellanvästern skickade ett paket varje år, vilket han för det mesta öppnade medan han pratade med sin mor i telefon, men längre än så sträckte sig inte hans julfirande. Juldagen brukade han tillbringa i sällskap med några vänner. De gick ut och tog en drink, sedan såg han en actionfilm, lagom salongsberusad på martini. Det hade blivit en tradition, en som han såg fram emot, i synnerhet detta år. Han hade arbetat så hårt de senaste månaderna att han behövde ett avbrott.   Verlaine knuffade sig fram genom horderna av människor, trottoaren var saltad och han hade snösörja på sina spetsiga vintageskor. Varför hans uppdragsgivare hade insisterat på ett möte i Central Park istället för på någon lugn och varm restaurang övergick hans fattningsförmåga. Om det inte hade varit ett så viktigt projekt – ja, om det inte hade varit hans enda inkomstkälla för ögonblicket – skulle han ha insisterat på att sköta det via mejl och fått det överstökat. Men det hade tagit honom månader att gå igenom fallet och det var av yttersta vikt att redogöra för resultatet på exakt rätt sätt. Dessutom hade Percival Grigori gjort klart för honom att uppdraget måste utföras enligt order in i minsta detalj. Om Grigori hade velat ha ett möte på månen så skulle Verlaine ha hittat ett sätt att ta sig dit.   Han väntade på att trafiken skulle lätta. Statyn mitt på Columbus Circle tornade upp sig framför honom, en imponerande Christopher Columbus högt uppe på ett marmorfundament, mot en bakgrund av Central Parks avlövade, knotiga trädkronor. Verlaine tyckte att det var ett motbjudande, anspråksfullt stycke marmor, en prålig historia som inte passade in i omgivningen. Då han gick förbi lade han märke till en stenängel uthuggen i statyns sockel, med en jordglob av marmor i händerna. Ängeln såg så levande ut att Verlaine inte hade blivit ett dugg förvånad om den plötsligt hade slitit förtöjningarna och gett sig iväg, lyft över taxibilarna och stigit högre och högre mot den rökiga himlen ovanför Central Park.   Framför honom låg parken, ett virrvarr av avlövade buskage, kala trädgrenar och snötäckta gångstigar. Verlaine gick förbi en korvförsäljare som värmde händerna på lådan, förbi barnflickor som

Trussoni angelology inl.indd 26

10-07-09 12.40.46


den första sfären

27

sköt vagnar, förbi en tidningskiosk. Bänkarna i parkens utkanter var tomma. Ingen med vettet i behåll gick ut och promenerade en sådan här eftermiddag.   Verlaine kastade en blick på klockan igen. Han var sen, något som inte skulle ha oroat honom under normala omständigheter – han var ofta fem eller tio minuter för sen till möten, skyllde alltid senfärdigheten på sitt konstnärstemperament. I dag var det emellertid viktigt att han kom i tid. Hans kund var en man som räknade minuterna, för att inte säga sekunderna. Verlaine rättade till slipsen, en lysande blå Hermès från 1960 med ett fleurs-de-lis-mönster, som han hade köpt på auktion på eBay. När han var osäker på situationen, var rädd för att göra bort sig eller verka generad, hade han en tendens att välja ut de mest avvikande kläderna i sin garderob. Det var en omedveten reaktion, ett litet självsabotage som han inte uppmärksammade förrän det var för sent. Vid första träffen var detta ofta speciellt framträdande, liksom vid arbetsintervjuer. Han kunde dyka upp och se ut som om han hade klivit rätt ut ur ett cirkustält – inte ett enda klädesplagg matchade och alltihop var för färggrant för den rådande situationen. Det var tydligt att det här mötet gjorde honom nervös: till sin vintageslips bar han en rödrandig skjorta, en vit sportjacka av manchester, jeans och sina favoritsockor med Snobbenmotiv, en present från en före detta flickvän. I dag hade han verkligen överträffat sig själv.   Han drog om sig sin överrock, glad över att kunna gömma sig bakom det mjuka, neutralt grå ylletyget, och drog in den kalla luften i lungorna. Han höll hårt om sin dokumentportfölj, som om han var rädd att vinden skulle rycka den ifrån honom, och gick längre in i de yrande vita snöflingorna i Central Park.

Trussoni angelology inl.indd 27

10-07-09 12.40.46


Sydvästra hörnet av Central Park, New York City

Bortom juljäktet, dold i en ficka av isigt lugn, satt en spöklik gestalt på en parkbänk och väntade. Högrest, blek, skör som benporslin – en betraktare kunde ha trott att Percival Grigori inte var något annat än den virvlande snön som drog ihop sig och tätnade just där runt parkbänken. Han lirkade fram den vita sidennäsduken ur fickan på sin ytterrock och hostade i den, ett våldsamt anfall som varade i flera sekunder. För varje spasm darrade hans synfält till och blev suddigt för att sedan klarna igen mellan attackerna. Sidennäsduken var fläckig av genomskinligt blått blod, bloddropparna lyste som krossade safirer i snön. Det gick inte längre att förneka. Hans hälsa hade allvarligt försämrats under de senaste månaderna. Då han slängde ifrån sig den nedsolkade näsduken på marken kände han hur det skavde mot huden på hans rygg. Det hade gått så långt att minsta rörelse var ren tortyr.   Percival tittade på klockan, en Patek Philippe i rent guld. Han hade talat med Verlaine senast i går eftermiddag för att bekräfta deras överenskommelse och hade varit tydlig när det gällde tidpunkten – på slaget tolv. Nu var klockan fem minuter över tolv. Irriterat lutade sig Percival framåt över bänken och stötte med käppen mot den frusna marken. Han ogillade att behöva vänta på någon, i synnerhet på någon som han betalade så bra. Deras telefonsamtal dagen innan hade varit kort, sakligt och utan inledande eller avslutande artighetsfraser. Percival tyckte inte om att diskutera affärer i telefon – han litade inte på telefonen i sådana sammanhang – men den här gången fick han faktiskt lägga band på sig för att inte be om detaljer i Verlaines historia. Under oändligt lång tid hade Percival och hans

Trussoni angelology inl.indd 28

10-07-09 12.40.47


den första sfären

29

familj samlat stora mängder information om ett oändligt antal kloster och kyrkor över hela kontinenten, och här kommer nu Verlaine och påstår att han har snubblat över något mycket intressant, bara några kilometer längre upp vid Hudsonfloden.   När de möttes första gången hade Percival utgått ifrån att Verlaine kom direkt från Handelshögskolan, en streber som fuskade på konstmarknaden. Verlaine hade vildsint lockigt svart hår som stod åt alla håll, ett urskuldande sätt och kläder som inte passade ihop. Han slog Percival som konstnärlig på det sätt som var typiskt för män under det skedet av livet – allt från hans utstyrsel till hans sätt var för ungdomligt, för trendigt, som om han ännu inte hade hittat sin plats i världen. Han var sannerligen inte den sort som vanligtvis arbetade för Percival och hans familj. Senare fick han veta att Verlaine, förutom att han var konsthistoriker av facket, också undervisade deltid vid ett universitet i målning, och att han jobbade vid sidan om hos auktionsfirmor och tog konsultuppdrag för att få det hela att gå ihop. Det var tydligt att han såg sig själv som något av en bohem, med en bohemisk brist på punktlighet. Inte desto mindre hade den unge mannen visat sig vara skicklig i sitt arbete.   Slutligen upptäckte Percival en lång smal gestalt som kom jäktande. Samtidigt som han var framme vid bänken sträckte Verlaine ut handen. ”Mr Grigori”, sa han med andan i halsen. ”Förlåt att jag är sen.”   Percival tog Verlaines hand och skakade den. Han gav den unge mannen en kylig blick. ”Mr Verlaine. Enligt min ytterst tillförlitliga klocka är ni sju minuter för sen. Om ni förväntar er att arbeta för oss i fortsättningen kräver vi att ni hädanefter kommer i tid.” Han mötte Verlaines blick, men den unge mannen såg inte ett dugg botfärdig ut. Percival pekade med käppen in mot parken. ”Ska vi röra på oss?”   ”Om ni vill.” Verlaine tillade med en blick på Percivals käpp. ”Eller vi kan sitta här, om ni föredrar. Det kanske är bekvämare.”   Percival reste sig och började följa gångstigen längre in i Central Park, hans plåtskodda käpp klirrade lätt mot isen. Det var inte så väldigt länge sedan han hade varit vacker och stark som Verlaine,

Trussoni angelology inl.indd 29

10-07-09 12.40.47


30

danielle trussoni  ·  angelologi

då skulle han inte ha lagt märke till vinden och kylan och snön en dag som denna. Han mindes en promenad genom London den kalla vintern 1814 då till och med Themsen hade frusit och vinden varit arktisk: han hade strövat många kilometer och känt sig lika varm som om han hade befunnit sig inomhus. Han hade varit en annorlunda varelse då – på höjden av styrka och skönhet. Nu värkte hans kropp av kölden. Smärtan i hans leder drev på honom, tvingade honom framåt trots krampen i benen.   ”Ni har något åt mig?” sa Percival till sist utan att titta upp.   ”Som utlovat”, svarade Verlaine. Med en överdådig rörelse, så att det lockiga svarta håret föll ner över hans ögon, drog han fram ett kuvert ur sin dokumentportfölj och sträckte fram det mot Percival. ”De heliga pergamenten.”   Percival hejdade sig, osäker om hur han skulle reagera på Verlaines humor, och vägde kuvertet i handen – det var stort och vägde ungefär lika mycket som en tallrik. ”Jag hoppas att det är något som ger mig valuta för pengarna.”   ”Jag tror att ni kommer att bli ganska nöjd. Rapporten börjar med ordens historia, som jag förklarade i telefon. Här finns också ett fullständigt register över medlemmarna, en genomgång av franciskanordens grundsatser, upplysningar om klostrets ovärderliga samling av böcker och bilder och en sammanfattning av missionsverksamheten som de bedriver utomlands. Jag har gjort en förteckning över mina källor och bifogat fotokopior av originaldokumenten.”   Percival öppnade kuvertet och bläddrade snabbt igenom papperen, tittade frånvarande på dem. ”Det här förefaller vara ganska alldagliga upplysningar”, sa han avfärdande. ”Jag förstår inte varför ni har blivit så intresserad av just detta kloster.”   Då fångades hans blick av något. Han drog fram en bunt papper ur kuvertet, bläddrade igenom dem och vek upp en serie planritningar över klosterbyggnaderna medan vinden slet i sidorna – den rektangulära grundplanen, de runda tornen, den smala korridoren som förband klostret med kyrkan, den väldiga ingångshallen.   ”Arkitektritningar”, sa Verlaine.

Trussoni angelology inl.indd 30

10-07-09 12.40.47


den första sfären

31

”Är de av intresse?” frågade Percival och bet sig i läppen medan han bläddrade. Den första var försedd med ett stämplat datum: Den 28 december 1809.   Verlaine sa: ”Så vitt jag kan avgöra är detta originalritningar över Sankta Rosa, stämplade och godkända av klostrets grundare.”   ”Innefattar de hela klosterområdet?” frågade Percival och tittade närmare på ritningarna.   ”Ja, liksom interiören”, sa Verlaine.   ”Var hittade ni det här?”   ”I ett domstolsarkiv inåt landet. Ingen tycks känna till hur de har hamnat där och det är inte troligt att någon kommer att sakna dem. Efter lite efterforskningar kom jag fram till att de troligtvis överfördes dit 1944, efter en stor eldsvåda i klostret.”   Percival tittade på Verlaine. I den unge mannens sätt låg det den svagaste antydan till utmaning. ”Och ni anser att de här ritningarna är viktiga?”   ”Det är inte några vanliga ritningar. Ta en titt på det här.” Verlaine drog fram en bleknad skiss av en åttkantig byggnad. Högst upp på papperet stod det tillbedjans kapell. ”Det här är intressant. Den ritades av någon som verkligen hade sinne för skala och djup. Byggnaden är så exakt återgiven, så detaljerad, att den inte passar ihop med de övriga ritningarna. Till att börja med trodde jag inte ens att den hörde dit – den skiljer sig för mycket i stil från de andra – men den är stämplad och daterad som de andra.”   Percival betraktade teckningen. Tillbedjans kapell hade återgivits med stor omsorg – altaret och ingången hade givits speciell uppmärksamhet. En serie ringar hade ritats in i kapellets plan, koncent­ riska ringar som strålade ut från varandra. I sfärernas mitt, som ett ägg i ett näste, syntes ett gyllene sigill. När Percival åter bläddrade igenom sidorna återfann han sigillet på varje sida.   ”Säg mig”, sa han och pekade på sigillet. ”Vad är det för mening med det här sigillet, tror ni?”   ”Det undrade jag också”, sa Verlaine och drog fram ännu ett kuvert ur dokumentportföljen. ”Så jag fortsatte att forska lite. Det är

Trussoni angelology inl.indd 31

10-07-09 12.40.47


32

danielle trussoni  ·  angelologi

en reproduktion av ett mynt som kommer från Thrakien och är daterat till fyrahundratalet före Kristus. Originalet kom fram vid en utgrävning finansierad av japaner i ett område som nu tillhör östra Bulgarien men som en gång låg mitt i Thrakien, vilket på den tiden var en kulturell stormakt. Originalet finns i Japan, så jag har ingenting annat än den här reproduktionen att gå efter.”   Verlaine öppnade kuvertet och visade Percival en förstorad fotokopia av myntet.   ”Sigillet har stämplats på de här arkitektritningarna mer än hundra år innan myntet grävdes fram, ett faktum som gör att det här sigillet – liksom själva ritningarna – blir särdeles intressanta. Att döma av de efterforskningar som jag har bedrivit är detta mynt unikt bland thrakiska mynt. De flesta mynt som präglades på den tiden avbildar mytologiska gestalter som Hermes, Dionysos och Poseidon, men på detta mynt är det ett instrument som avbildas: Orfeus lyra. På Metro­politan finns det ett antal thrakiska mynt. Jag har själv varit där och sett dem. De finns i de grekiska och romerska salarna, om ni är intresserad. Olyckligtvis finns det inget annat mynt i utställningen som påminner om detta. Det här är det enda i sitt slag.”   Percival Grigori stödde tungt på käppens svettiga elfenbensknopp och försökte att inte visa sin irritation. Snön föll från himlen, stora, blöta flingor som drev ner mellan trädens grenar och slog sig till ro på gångstigen. Det var tydligt att Verlaine inte begrep hur irrelevanta teckningarna var i hans planer, eller sigillet för den delen.   ”Det är bra, mr Verlaine”, sa Percival, rätade på sig så gott han kunde och fixerade Verlaine med en sträng blick. ”Men ni har mer åt mig, hoppas jag?”   ”Mer?” frågade Verlaine förbluffat.   ”De här ritningarna är intressanta artefakter, inte mer”, sa Percival och återlämnade papperen till Verlaine med en avfärdande rörelse. ”De har inget värde för den uppgift som ligger framför oss. Om ni har lyckats få fram information som länkar Abigail Rockefeller till det här speciella klostret så utgår jag från att ni har skaffat er tillträde. Har ni funnit något där?”

Trussoni angelology inl.indd 32

10-07-09 12.40.47


den första sfären

33

”Jag skickade en förfrågan i går”, sa Verlaine. ”Jag väntar på svar.”   ”Väntar?” frågade Percival och hans röst blev gäll.   Den unge mannen tvekade bara ett ögonblick, hans ansiktsfärg steg bara en aning, hans sätt vittnade om ett uns av förbryllad undran, men Percival slog ner på osäkerheten med raseri. ”Här väntar vi inte. Antingen får ni fram information som är av intresse för min familj – information som ni har haft gott om tid och gott om resurser att skaffa fram – eller inte!”   ”Det är inget mer jag kan göra utan tillträde till klostret.”   ”Hur lång tid tar det att skaffa tillträde?”   ”Det är inte så lätt. Jag måste ha formellt tillstånd. Om jag får det kan det ta veckor innan jag hittar något av värde. Jag planerar att ta en tur inåt landet efter nyår. Det är en lång process.”   Grigori vek ihop kartorna och lämnade tillbaka dem till Verlaine med skakande händer. Han behärskade sig och drog fram ett kuvert ur innerfickan på sin överrock.   ”Vad är det där?” frågade Verlaine och tittade på innehållet, förvånad över att finna en bunt nya fräscha hundradollarsedlar.   Percival lade handen på Verlaines axel och kände en mänsklig värme som han fann både frånstötande och lockande. ”Det är ju en bit att köra”, sa han och eskorterade Verlaine längs stigen mot Columbus Circle, ”men jag tror att ni hinner innan mörkret faller. Det här är en bonus som kompensation för besväret. När ni väl har genomfört ert uppdrag och jag har fått en bekräftelse på Abigail Rockefellers förbindelse med klostret så fortsätter vi vår diskussion.”

Trussoni angelology inl.indd 33

10-07-09 12.40.47


Sankta Rosa-klostret, Milton, New York

Evangeline följde korridoren på fjärde våningen, bortom teverummet, ända till ytterväggen och en järndörr som ledde ut till en skranglig och murken trappavsats. Väl medveten om mjukheten i träet började hon gå uppför trappan som följde den fuktiga stenväggen, tills hon stod i ett trångt runt torn högt ovanför klostergården. Tornet var det enda som var kvar av den ursprungliga klosterbyggnaden. Spiraltrappan började i Tillbedjans kapell, steg förbi andra och tredje och fjärde våningsplanen och gav systrarna tillträde till kapellet från sina sovceller. Trots att tornet hade uppförts enkom för att ge systrarna en direkt väg till midnattsmässan hade det för länge sedan övergivits till förmån för stora trappan, vilken hade två fördelar: den var ljus och den var uppvärmd. Eldsvådan 1944 hade visserligen inte nått tornet, men Evangeline kunde ändå känna röklukten som hängde kvar i bjälkarna, som om rummet hade inandats den klibbiga tjäran i röken och sedan slutat andas. Man hade aldrig dragit in elektricitet här, och det enda ljuset kom från en rad lansettfönster med tjockt munblåst glas som satt i tornets östra kurva. Till och med mitt på dagen, som nu, låg rummet i ett isigt mörker medan den obarmhärtiga nordanvinden skakade glasrutorna.   Evangeline tryckte händerna mot den kalla fönsterrutan. Ett blekt solsken föll över kullarna som vandrade bort i fjärran. I december lyste solen genom ett dis – som om ljuset föll genom en ofokuserad lins – och svepte in landskapet i ett dovt ljus. Under sommarmånaderna flödade det klara ljuset över träden varje eftermiddag, och gav löven en skimrande ton som inget vinterljus kunde åstadkomma, hur

Trussoni angelology inl.indd 34

10-07-09 12.40.47


den första sfären

35

klar dagen än var. En månad tidigare, kanske fem veckor, hade löven varit lysande umbra, röda, orangea, gula, ett lapptäcke av färger som avspeglades i flodens bruna vatten. Evangeline kunde föreställa sig människor på utflykt från New York, kanske för att plocka äpplen eller pumpor, hur de tog tåget längs Hudsons östra sida och beundrade det vackra lövverket. Nu var träden nakna, kullarna översnöade.   Det var inte ofta som Evangeline tog sin tillflykt till tornet, högst ett par gånger per år, när hennes tankar drev henne från medsystrarna och tvingade henne att uppsöka en tyst plats där hon fick vara i fred. Det var inte så vanligt att någon syster slank undan från gruppen för kontemplation och Evangeline kände ofta dåligt samvete flera dagar efteråt när hon hade gjort det. Och ändå kunde hon inte avhålla sig från att gå upp i tornet. Efter varje besök lade hon märke till hur hennes tankar blev klara och skarpa redan medan hon gick uppför trappan, och ännu klarare då hon tittade ut över landskapet runt klostret.   Då hon stod vid fönstret kom hon att tänka på drömmen hon hade haft samma morgon. Hennes mor hade kommit till henne och talat mjukt på ett språk som Evangeline inte förstod. Sorgen som hon kände när hon försökte uppfatta sin mors röst hade blivit kvar hos henne hela förmiddagen. Att hon hade haft modern i tankarna just i dag var bara naturligt. I dag, den tjugotredje december, var det Angelas födelsedag.   Evangeline hade bara fragmentariska minnen av sin mor – Ange­ las långa ljusa hår, ljudet av hennes snabba, vackra franska då hon talade i telefon, hennes vana att lämna sin cigarett i ett askfat av glas, luften som fylldes av rökslingor som upplöstes inför Evangelines blick. Hon mindes hur lång hennes mors skugga var, ofattbart lång, ett flytande mörker som rörde sig uppför väggen i deras lägenhet i fjortonde arrondissementet.   Dagen då hennes mor dog hämtade fadern Evangeline från skolan i deras röda Citroën DS. Han var ensam och redan det var ovanligt. Hennes föräldrar arbetade med samma saker, ett arbete som Evange­ line visste var extremt farligt, och de gick sällan någonstans utan

Trussoni angelology inl.indd 35

10-07-09 12.40.47


36

danielle trussoni  ·  angelologi

varandra. Evangeline såg genast att hennes far hade gråtit – ögonen var svullna och ansiktet blekt som aska. När hon hade klättrat in i bilens baksäte och dragit kappan omkring sig och lagt sin skolväska i knäet talade hennes far om för henne att modern inte längre fanns bland dem. ”Har hon rest bort?” frågade Evangeline och kände att hon fylldes av en djup förtvivlan i sina försök att begripa vad han menade. ”Vart har hon åkt?”   Hennes far bara ruskade på huvudet, som om det hela var ofattbart. Han sa: ”Hon har tagits ifrån oss.”   Senare, när Evangeline till fullo hade förstått att Angela hade blivit bortförd och dödad, kunde hon inte riktigt förstå att fadern hade valt just de orden. Hennes mor hade inte bara blivit tagen ifrån dem: hennes mor hade blivit mördad, utsläckt från världen lika omsorgsfullt som ljuset som lämnar himlen när solen sjunker ner bakom horisonten.   Som barn hade Evangeline inte förstått hur ung hennes mor hade varit när hon blev mördad. Med tiden började hon emellertid mäta sin egen ålder i förhållande till Angelas liv, höll upp varje år som en jämförelse. Vid arton hade Evangelines föräldrar träffats. Vid arton hade Evangeline avlagt sitt klosterlöfte hos franciskansystrarna i Orden av evig tillbedjan. Vid tjugotre, den ålder som Evangeline nu hade uppnått, hade hennes mor gift sig med hennes far. Vid tjugonio hade modern blivit dödad. Medan Evangeline jämförde deras livslinjer vävde hon sin tillvaro runt sin mor, som om hon hade varit ett blåregn som klängde sig fast vid spaljén. Det spelade ingen roll hur mycket hon än försökte övertyga sig om att hon hade klarat sig utmärkt utan sin mor och att hennes far hade gjort så gott han kunnat: Angelas frånvaro levde i hennes hjärta, varenda minut av varenda dag.   Evangeline var född i Paris. De levde tillsammans – den lilla familjen på tre – i en lägenhet i Montparnasse. Lägenheten var stor och oregelbunden, ett rum ledde till nästa, med höga kassettak och väldiga fönster som fyllde hela våningen med grått grynigt ljus – alltihop var inpräntat i hennes minne lika levande som om det hade

Trussoni angelology inl.indd 36

10-07-09 12.40.47


den första sfären

37

varit i går. Badrummet var ovanligt stort – minst lika stort som det gemensamma badrummet i Sankta Rosa. Evangeline mindes sin mors kläder upphängda på badrumsväggen – en lätt vårklänning och en lysande röd scarf knuten om klädhängarens hals, ett par lack­sandaler på golvet. Ett porslinsbadkar hukade i badrummets ena hörn, kompakt och tungt som något levande, dess läpp glimmande av vatten, dess lejontassar med hopdragna klor.   Ett annat minne som Evangeline om och om igen spelade upp i sin fantasi, som om det hade varit en film, var av en promenad som hon och hennes mor hade gjort. Det var samma år som Angela dog. Hand i hand gick de längs trottoarerna och kullerstensgatorna, rörde sig så snabbt att Evangeline tvingades småspringa för att hålla jämna steg med Angela. Det var vår, eller det trodde hon i varje fall eftersom mängder av färggranna blommor flödade över i lägenheternas blomlådor.   Angela hade varit orolig den eftermiddagen. Med Evange­lines hand i ett hårt grepp hade hon lett henne över universitetets kringbyggda gård – åtminstone hade Evangeline trott att det var ett universitet, på grund av den stora stenportalen och alla människorna som stod och pratade i grupper på gården. Byggnaden verkade väldigt gammal, men allting i Paris föreföll uråldrigt jämfört med Amerika, speciellt Montparnasse och Quartier Latin. En sak var hon emellertid säker på: Angela sökte efter någon bland alla de där människorna. Hon drog Evangeline genom folkmassan, kramade hennes hand tills den pirrade, visade att de måste skynda sig. Till sist var det en medelålders kvinna som steg fram och kysste hennes mor på båda kinderna. Kvinnan hade svart hår och moderns fint utmejslade drag, som hade mjuknat lite av ålder. Evangeline kände igen sin mormor Gabriella, men visste att hon inte hade lov att tilltala henne. Angela och Gabriella hade grälat, som de ofta gjorde, och Evangeline visste bättre än att gå i vägen för dem. Många år senare, när både hon och hennes mormor bodde i usa, började Evangeline lära sig mer om Gabriella. Det var inte förrän då hon började förstå lite om mormodern.

Trussoni angelology inl.indd 37

10-07-09 12.40.47


38

danielle trussoni  ·  angelologi

Trots att så många år hade förflutit tyckte Evangeline fortfarande att det var upprörande att det enda hon klart och tydligt mindes från den promenaden var något extremt, nästan bisarrt vardagligt – det blanka lädret i moderns knähöga stövlar som hon hade utanpå ett par urblekta jeans. Av någon anledning kunde Evangeline återkalla allting om stövlarna – de raka klackarna som såg ut att vara av trä, dragkedjan som gick från ankelns insida till vaden, ljudet som stövlarna gjorde mot tegel och sten – men hon kunde inte för sitt liv minnas formen på moderns hand, hennes axlars kurva. Genom tidens töcken hade hon förlorat sin mors väsen.   Det som allra mest plågade Evangeline var att hon hade förlorat förmågan att återkalla moderns ansikte i minnet. På fotografier hade hon sett att Angela varit lång och slank och ljus, ofta med håret instoppat i en keps på ett sätt som Evangeline förknippade med gamängaktiga franska skådespelerskor på 1960-talet. Men på varje foto såg Angelas ansikte så olika ut att Evangeline hade svårt att skapa en sammanhängande bild. I profil tycktes hennes näsa skarp och läpparna smala. I trefjärdedelsprofil var hennes kindben höga och kinderna rundade, nästan asiatiska. När hon tittade rakt in i kameran var de stora blå ögonen överväldigande. Det verkade som om hennes mors ansikte skiftade med ljuset och kameravinkeln utan att lämna något solitt att hålla fast vid.   Evangelines far hade inte velat tala om modern efter hennes död. Om Evangeline ställde en fråga vände han sig oftast bort, som om han inte hade hört henne. Andra gånger, om han hade öppnat en flaska vin till middagen, kunde han berätta något – till exempel hur hon kunde tillbringa hela nätter i sitt laboratorium och återvända till lägenheten i soluppgången. Hur hon gick upp i sitt arbete så att hon lämnade böcker och papper där de råkade hamna, hur hon längtade till havet och önskade sig bort från Paris, lyckan de hade känt över Evangeline. Och ändå, när Evangeline ställde frågor om sin mor var det som om hans sätt öppnade sig, som om han välkomnade en ande som förde med sig sorg och tröst i samma mått. Fadern som både hatade och älskade det förflutna tycktes acceptera Angelas ande sam-

Trussoni angelology inl.indd 38

10-07-09 12.40.47


den första sfären

39

tidigt som han försökte övertyga sig själv om att den inte existerade. Evangeline var säker på att han aldrig hade slutat älska henne. Han hade aldrig gift om sig och hade få vänner i usa. Under många år ringde han till Paris en gång i veckan och pratade i timmar på ett språk som Evangeline fann så underbart och melodiskt att hon bara satt där i köket och lyssnade på hans röst.   Hennes far hade tagit med dottern till Sankta Rosa då hon var tolv, anförtrott henne till den kvinna som skulle bli hennes mentor och uppmanat Evangeline att tro på systrarnas värld. Om hon skulle vara riktigt uppriktigt mot sig själv så tycktes tron vara en värdefull men ouppnåelig gåva som kom till många människor, men förnekades henne. Med tiden hade hon förstått att hennes far värderade lydnad högre än tro, utbildning högre än kreativitet och satte återhållsamhet framför känslor. Med tiden hade hon fallit in i en trall av rutin och plikt. Med tiden hade hon tappat sin mor, sin mormor, sig själv ur sikte.   Hon fick ofta besök av honom på Sankta Rosa. Han satt med henne i samlingsrummet, alldeles stilla i soffan, betraktade henne med stort intresse, som om hon var ett experiment vars resultat var av största vikt. Hennes far iakttog hennes ansikte intensivt och utan avbrott som om det var ett titthål där han, om han ansträngde sig tillräckligt mycket, kunde få syn på sin älskade hustrus anletsdrag. Men Evangeline liknade inte alls sin mor. Hon påminde snarare om sin mormor, Gabriella. Det var en likhet som fadern inte ville låtsas om. Nu var det tre år sedan han dött, och in i det sista hade han sökt efter något i henne.   Evangeline kramade halsbandet i handen så att lyrans skarpa små kanter gjorde avtryck i handflatan. Hon visste att hon måste skynda sig – de behövde henne i biblioteket och systrarna kunde börja undra vart hon hade tagit vägen – och därför släppte hon tankarna på föräldrarna och koncentrerade sig på uppgiften som hon hade framför sig.   Hon böjde sig ner och lät fingrarna gå över tornmurens skrovliga tegelstenar tills hon kände den allra minsta rörelse i det tredje varvet från

Trussoni angelology inl.indd 39

10-07-09 12.40.47


40

danielle trussoni  ·  angelologi

golvet räknat. Då lirkade hon in pekfingernageln i sprickan mellan två lösa tegelstenar, vickade på den ena tills den lossnade och hon kunde dra ut den. I tomrummet bakom tegelstenen fanns en smal plåtlåda. Beröringen med den kyliga metallen gjorde henne lättare till sinnes, som om dess påtaglighet stod i kontrast till de flyktiga minnena.   Evangeline ställde plåtlådan framför sig på golvet och lyfte av locket. Där inne låg en liten dagbok med ett lås i form av en förgylld ängel, och ombunden med en lädersnodd. Ängelns öga var en blå safir och när man tryckte på vingarna släppte spännet så att boken föll upp. Lädret var nött och slitet, bindningen lös. På första sidan stod ordet angelologi stämplat i guld. Hon bläddrade genom sidorna och lät blicken svepa över kartorna, anteckningarna i olikfärgat bläck, teckningar av änglar och musikinstrument som var ritade i marginalerna. En notskrift fyllde mittuppslaget. Många sidor ägnades historiska analyser och bibliska berättelser, och den sista fjärdedelen upptogs av siffror och uträkningar som Evangeline inte begrep. Dagboken hade tillhört hennes mormor. Nu tillhörde den Evangeline. Hon lät handen löpa över läderomslaget och önskade att hon förstod hemligheterna där inne.   Evangeline drog fram ett fotografi som var instoppat längst bak i boken, en ögonblicksbild av hennes mor och mormor, med armarna runt varandra. Bilden hade tagits samma år som Evangeline föddes – hon hade jämfört datumet som var stämplat i kanten runt fotografiet med sitt eget födelsedatum och kommit till slutsatsen att hennes mor hade varit i tredje månaden vid det tillfället, trots att det inte alls syntes. Med värkande hjärta granskade Evangeline bilden. Angela och Gabriella såg glada ut. Hon skulle ge vad som helst, allt hon hade, för att få vara med dem igen. Evangeline återvände till biblioteket och ansträngde sig för att se obekymrad ut. Elden hade slocknat och kylig luft drog in i rummet från eldstaden, svepte in under hennes kjolfåll. Hon tog sin svarta kofta från skrivbordet och lade den runt axlarna innan hon gick fram för att sätta fart på brasan igen. Eldstaden, som stod mitt i rummet, kom

Trussoni angelology inl.indd 40

10-07-09 12.40.47


den första sfären

41

väl till pass under de långa kalla vintermånaderna. En av systrarna måste ha glömt att skjuta till spjället. Men istället för att stänga spjället öppnade hon det för fullt, tog några knotiga tallpinnar och lade dem på järngallret, knycklade ihop papper runtomkring och satte eld på det. Därefter grep hon blåsbälgens mässingshandtag och pumpade mjukt några gånger tills brasan tog sig och det brann i veden.   Evangeline hade inte ägnat särskilt mycket tid åt att studera de änglatexter som gjort Sankta Rosa så känt i teologiska kretsar. Vissa av texterna, som änglars förekomst i konsten, däribland moderna ut­gåvor av medeltida änglahierarkier, och studier av Thomas av Aquinos och kyrkofadern Augustinus teorier angående änglarnas roll i universum, hade funnits i samlingarna sedan klostret grundades 1809. Ett antal studier över angelomorfism kunde också återfinnas bland travarna, även om dessa var väldigt akademiska och inte tilldrog sig någon större uppmärksamhet från systrarna, i synnerhet inte i den unga generationen, som (ifall sanningen skulle fram) inte ägnade mycket tid åt änglarna överhuvudtaget. Den mjukare sidan av änglavetenskap fanns också representerad, trots att församlingen ogillade new age-anhängare. Här fanns böcker om olika sekter som ägnade sig åt änglatillbedjan i den antika och den moderna världen liksom fenomenet med skyddsänglar. Vidare ägde klostret ett antal konstböcker med planscher, däribland en unik volym av Edward Burne-Jones änglar som Evangeline tyckte mycket om.   Vid väggen mittemot eldstaden stod en pulpet där biblioteksliggaren låg uppslagen. Här skrev systrarna in titlarna på böckerna som de lånade; de hade tillstånd att ta med sig så många de ville till sina celler och de kunde återlämna dem då de själva önskade. Det var ett osäkert system som dock ofta fungerade mycket väl på det intuitiva, matriarkala sätt som utmärkte klosterlivet. Så hade det inte alltid varit. Under artonhundratalet – innan systemet med liggaren infördes – hade böcker kommit och gått utan något system, stoppats in där det råkade finnas ett tomrum i hyllorna. Den enkla uppgiften att hitta ett bokverk var lika mycket en fråga om tur som ett impromptumirakel. Tillståndet i biblioteket blev till sist

Trussoni angelology inl.indd 41

10-07-09 12.40.47


42

danielle trussoni  ·  angelologi

så kaotiskt att syster Lucrezia (1851–1923) vid sekelskiftet införde ett system där böckerna sorterades i alfabetisk ordning. Syster Drusillas (1890–1985) förslag att man skulle införa Deweys katalogiseringssystem möttes av en proteststorm, och systrarna enades slutligen om att nöja sig med en liggare istället för att underkasta sig ett sådant systematiseringsraseri. Följaktligen skrev de nu in varje boktitel med blått bläck på tjockt papper.   Evangelines intressen var av det mer praktiska slaget, hon satt hellre och läste om de lokala välgörenhetsprojekten som systrarna drev – soppkök i Poughkeepsie, Studiegruppen för världsfredens be­varan­de i Milton och Sankta Rosas frälsningsarmés årliga kläd­ insamling som hade inlämningsställen från Woodstock till Red Hook. Men liksom alla som avlagt klosterlöftet hade Evangeline tillägnat sig baskunskaper om änglar. Hon visste att de hade skapats innan världen kom till, och att deras röster hade genljudit genom tomrummet medan Gud skapade himmel och jord (Första Mosebok 1:1–5). Evangeline visste att änglar var immateriella, eteriska, fyllda med ljus men att de ändå talade mänskliga språk – hebreiska enligt judiska lärde, latin eller grekiska enligt de kristna. Fastän det bara gick att hitta en handfull exempel på änglaförekomst i Bibeln – Jakob som brottas med en ängel (Första Mosebok 32:24–30); Hesekiels syn (1:1–14); Bebådelsen (Lukas 1:26–38) – så var dessa ögonblick förunderliga och gudalika, ögonblick när den tunna förlåten mellan himmel och jord rämnade och hela mänskligheten bevittnade de överjordiska varelsernas mirakel. Evangeline grubblade ofta över dessa möten mellan människa och ängel, det materiella och det immateriella som snuddade vid varandra likt en vind mot huden. Till sist drog hon slutsatsen att det var ungefär lika lätt att försöka uppfatta en ängel med förnuftet som att samla vatten i en sil. Och ändå hade inte systrarna i Sankta Rosa gett upp hoppet. Hundra och åter hundra böcker om änglar upptog hyllorna i deras bibliotek.   Till sin förvåning fick hon sällskap av syster Philomena framför eldstaden. Philomenas kropp var lika rund och fläckig som ett päron, hennes längd kraftigt reducerad av benskörhet. På sista tiden hade

Trussoni angelology inl.indd 42

10-07-09 12.40.47


den första sfären

43

Evangeline börjat oroa sig över syster Philomenas hälsa, eftersom den äldre nunnan allt oftare glömde möten och slarvade bort nycklar. Nunnorna i Philomenas generation – av den yngre generationen kallade äldstesystrarna – hade ingen möjlighet att dra sig tillbaka förrän mycket sent i livet, så dramatiskt hade ordens antal minskat under åren efter andra vatikanmötet. Särskilt syster Philomena föreföll utarbetad och orolig. På sätt och vis hade andra vatikanmötet tagit ifrån dem deras rätt att gå i pension.   Evangeline själv ansåg att reformerna i allmänhet var av godo – hon hade fått lov att välja en bekväm klädsel istället för den gammalmodiga franciskandräkten, och hon hade också tagit del i den moderna undervisningen, som de nu hade möjligheter till. Hon hade tagit en examen i historia vid det närbelägna Bard College. Härvidlag tycktes äldstesystrarnas inställning cementerad. Annars delade Evangeline märkligt nog deras uppfattning i många frågor, åsikter som formats under Roosevelts presidenttid, under depressionen och andra världskriget. Syster Evangeline beundrade syster Ludovica, med sina 104 år den äldsta klostermedlemmen, som kunde befalla Evangeline att komma och sätta sig bredvid henne och lyssna på historier om hur det var förr i världen. ”Då hade vi ingenting av den här laissez-faire-mentaliteten, gör vad du har lust med, sådant strunt”, kunde syster Ludovica säga och luta sig fram i rullstolen med de tunna, lätt skakande händerna i knäet. ”Vi skickades ut till barnhem och församlingsskolor för att undervisa innan vi kände till ämnet! Vi arbetade hela dagen och bad hela natten! Och inte hade vi någon värme i våra celler! Vi tvättade oss i kallt vatten och åt havregrynsgröt och potatis till kvällsmat! När det inte fanns böcker lärde jag mig hela John Miltons Det förlorade paradiset utantill så att jag kunde recitera hans ljuvliga, ljuvliga ord för min klass: ’Gehennas orm: han var det som med list, av hat och avund alstrad, först bedrog vårt släktes Moder: han som för sitt högmod från Himlen störtades med all sin här av upprorsänglar, sen med deras bistånd han tänkt bli sina likars överman och jämlik med den Högste, om mot honom han reste sig; så av ond stolthet tänd, han mot Guds

Trussoni angelology inl.indd 43

10-07-09 12.40.47


44

danielle trussoni  ·  angelologi

tron och herravälde väckt, förmätet krig i Himlen, väldig kamp; dock fåfängt.’ Lärde sig barnen Milton utantill också? Ja! Nuförtiden handlar undervisningen mest om att ha roligt!”   Trots de stora skillnaderna i uppfattning om förändringarna levde systrarna i endräkt, som en harmonisk familj. De skyddades från omvärldens ondska på ett sätt som de sekulära människorna inte gjorde. Klostret och marken omkring hade förvärvats av Sankta Rosa-systrarna i början på artonhundratalet, och trots frestelsen att modernisera de gammalmodiga byggnaderna tog de inga lån på egendomen. De odlade frukt och grönsaker på sin mark, deras höns gav fyra dussin ägg om dagen och skafferiet var fyllt med konserver. Klostret kändes så tryggt, var så välfyllt med både livsmedel och läkemedel, var så väl utrustat för andliga och intellektuella och timliga behov att systrarna ibland på skämt sa att om Gud skulle komma på tanken att nedkalla en andra syndaflod över världen behövde kvinnorna i Sankta Rosa bara regla de kraftiga järndörrarna på framsidan och baksidan, försegla fönstren och fortsätta att be som vanligt i sin egen självförsörjande ark.   Syster Philomena tog Evangeline i armen och drog med henne till sitt arbetsrum där hon böjde sig över skrivbordet och började treva efter något medan de vida ärmarna i hennes dräkt fastnade i skrivmaskinens tangenter. Det var inte något ovanligt, detta rotande på skrivbordet. Syster Philomena var nästan blind, de tjocka glasögonen upptog en oproportionerligt stor del av hennes ansikte och Evangeline fick ofta hjälpa till att lokalisera föremål som stod mitt framför näsan på den gamla nunnan. ”Kanske du kan hjälpa mig”, sa syster Philomena till sist.   ”Jag hjälper dig gärna”, sa Evangeline, ”om du talar om vad du söker efter.”   ”Det verkar som om vi har fått ett brev angående vår änglasamling. Moder Perpetua fick just ett telefonsamtal från en ung man i New York City – en forskare eller en konsult eller något åt det hållet. Han hävdade att han hade skrivit till oss. Har du sett till det, en förfrågan om att besöka oss? Ett sådant brev vet jag att jag inte skulle ha glömt om jag hade sett det. Moder Perpetua vill försäkra

Trussoni angelology inl.indd 44

10-07-09 12.40.47


den första sfären

45

sig om att vi håller på Sanka Rosas regler i det fallet. Hon vill att mannen omgående får ett svar.”   ”Brevet kom i dag”, sa Evangeline.   Syster Philomena skärpte blicken i de vattniga ögonen som såg jättestora ut bakom de tjocka linserna. ”Då har du läst det?”   ”Javisst”, sa Evangeline. ”Jag öppnar ju all post samma morgon som den kommer.”   Evangeline var inte van vid så direkta frågor rörande sitt arbete. ”Det var en förfrågan”, sa hon, ”angående möjligheterna att besöka vårt arkiv, han är intresserad av moder Innocenta.”   Ett mörkt moln drog över Philomenas ansikte. ”Och du har svarat på brevet?”   ”Jag gav honom vårt standardsvar”, sa Evangeline och avstod från att tala om att hon hade bränt brevet innan hon postade det, en handling bakom ryggen på de andra som kändes djupt främmande för henne. Evangeline fortsatte: ”Jag är medveten om att vi inte till­ låter amatörer att besöka vårt arkiv. Jag avslog hans begäran, men på ett artigt sätt, självklart.”   ”Bra”, sa Philomena och betraktade Evangeline med lite större intresse än vanligt. ”Vi måste vara väldigt försiktiga när vi öppnar våra dörrar för folk utifrån. Moder Perpetua har ju faktiskt bestämt att vi ska avvisa alla förfrågningar.”   Evangeline var inte alls förvånad över att moder Perpetua visade ett så direkt intresse för samlingarna. Hon var en barsk och ganska osynlig person i klosterlivet, en kvinna med starka åsikter och ett sturskt sätt att leda gemenskapen, en kvinna som äldstesystrarna beundrade på grund av hennes frugalitet, fast de samtidigt kritiserade henne för ett i deras tycke alltför modernt synsätt. Moder Perpetua hade uppmanat äldstesystrarna att tillämpa de mer tillåtande av andra vatikanmötets förändringar, uppmuntrat dem att göra sig av med de tunga ylledoken till förmån för kläder av lättare tyg, en uppmaning som inte hörsammades.   Då Evangeline vände sig om för att lämna rummet harklade sig syster Philomena, ett tecken på att hon inte riktigt var färdig och

Trussoni angelology inl.indd 45

10-07-09 12.40.47


46

danielle trussoni  ·  angelologi

att Evangeline skulle stanna bara ett litet ögonblick. Philomena sa: ”Jag har arbetat med arkivet i många år, mitt barn, och jag har övervägt varje förfrågan med stor omsorg. Jag har avvisat många fräcka förfrågningar och självutnämnda religionsforskare. Det är ett stort ansvar att vara vakten vid ingången. Jag skulle vilja att du visade mig all ovanlig korrespondens i fortsättningen.”   ”Javisst”, sa Evangeline, lätt förbryllad över det enträgna tonfallet. Så tog hennes nyfikenhet överhanden och hon tillade: ”Det var en sak som jag funderade på, syster.”   ”Ja?” svarade Philomena.   ”Var det något som var speciellt med moder Innocenta?”   ”Speciellt?”   ”Någon anledning till att en konsthistoriker skulle intressera sig för henne?”   ”Jag har inte den ringaste aning om vad den sortens människor kan vara intresserade av, mitt barn”, sa syster Philomena ogillande. ”Annars kunde man ha trott att konsthistorien omfattar tillräckligt många målningar och skulpturer för att hålla en forskare sysselsatt i oändlighet. Men det tycks onekligen som om vår samling är oemot­ ståndlig. Man kan aldrig vara nog försiktig, min flicka. Och du in­for­me­rar mig om vi får några fler förfrågningar?”   ”Javisst”, sa Evangeline och kände att hennes hjärta slog fortare än vanligt.   Syster Philomena måste ha lagt märke till sin unga assistents lätta oro, för hon gick lite närmare så att Evangeline kunde känna en svagt mineralaktig doft – kanske talkpuder, kanske någon salva mot artros – och tog flickans händer, värmde dem mellan sina knubbiga handflator. ”Det finns ingen anledning till oro. Vi ska inte släppa in dem. De kan försöka allt vad de orkar, vi ska hålla dörren stängd.”   ”Ja, du har förstås rätt, syster”, sa Evangeline och log. ”Tack för din omtanke.”   ”Ingen orsak, lilla vän”, sa Philomena och gäspade. ”Om något mer skulle dyka upp så finns jag på fjärde våningen resten av eftermiddagen. Det är dags för min tupplur.”

Trussoni angelology inl.indd 46

10-07-09 12.40.47


den första sfären

47

I samma sekund som syster Philomena försvann överväldigades Evangeline av förfärliga skuldkänslor samtidigt som hon undrade vad som hade hänt mellan dem. Hon ångrade att hon hade fört den äldre nunnan bakom ljuset på ett så ovärdigt sätt, men hon undrade över Philomenas märkliga reaktion inför brevet och hennes starka önskan om att hålla alla besökare borta från Sankta Rosa. Evan­ geline förstod självklart hur viktigt det var att skydda en klosteromgivning där det rådde ett relativt lugn som de alla ansträngde sig för att bevara. Syster Philomenas reaktion hade känts överdriven, men vad hade egentligen fått Evangeline att ljuga på ett så fräckt och ohämmat sätt? Men där var det – ett faktum: hon hade ljugit för en äldstesyster. Och inte ens detta brott hade tillfredsställt hennes nyfikenhet. Vad fanns det för relation mellan moder Innocenta och mrs Rockefeller? Vad hade syster Philomena menat när hon sa att de inte skulle öppna klostret för folk utifrån? Hur kunde det vara fel att öppna den vackra samlingen änglabilder och böcker för andra intresserade? Vad hade de att dölja? Under de år Evangeline hade tillbringat i Sankta Rosa – nära halva livet – hade hon aldrig lagt märke till något som avvek från det normala. Franciskannunnorna i Orden av evig tillbedjan levde exemplariska liv.   Evangeline lät handen glida ner i kjolfickan. Hon drog upp det tunna, slitna brevpapperet. Skrivstilen var sirlig och elegant – hennes blick gled med lätthet över textens staplar och bågar. ”Er vägledning har i allra högsta grad bidragit till expeditionens framgång, och jag tilllåter mig att hoppas att mina bidrag också har varit till nytta. Celestine Clochette anländer till New York tidigt i februari. Mer nyheter snart. Till dess sänder jag mina varmaste hälsningar. A. A. Rockefeller   Evangeline lät blicken gå över texten, försökte läsa mellan raderna. Hon vek omsorgsfullt ihop det tunna papperet och stoppade tillbaka det i fickan väl medveten om att hon skulle få svårt att koncentrera sig på något annat innan hon hade förstått innebörden av Abigail Rockefellers brev.

Trussoni angelology inl.indd 47

10-07-09 12.40.47


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.