9789113033235

Nationens intresse Har svenska folket vilseletts om ub책tarna, Estonia och mordet p책 Olof Palme?

Lars Borgn채s

Lars BorgN채s

NatioNeNs iNtresse Har svenska folket vilseletts om ub책tarna, Estonia och mordet p책 Olof Palme?

Lars Borgnäs har tidigare utgivit Sanningen är en sällsynt gäst (2003) och En iskall vind drog genom Sverige – Mordet på Olof Palme (2006).

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Lars Borgnäs och Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic, foto: Miroslav Sokcic/iStockphoto Kartor: Eva Johansson, Norstedts Kartor, sidan 17, 102 och 243 Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-1-303323-5

inledning 7 UBÅTARNA ESTONIA

13 97

PALMEMORDET 187 NATIONENS INTRESSE TVÅ AKTÖRER 297 Efterord

347

265

Inledning Låt mig börja med en liknelse.

Om en flaska med kolsyrad dryck har skakats om kraftigt gäller det att vara försiktig när den ska öppnas. Det fräser till, bubblorna rusar upp och om kapsylen tas av alltför snabbt kan det spruta ut en kaskad av vätska som stänker ner allt och alla i omgivningen.

Om en sådan flaska öppnas ska det ske försiktigt, kontrollerat, en liten bit i taget. Då pyser kolsyran långsamt ut och så småningom är faran över. Bäst kan vara att undvika att flaskan öppnas överhuvudtaget. Att ställa undan den, glömma bort den, hoppas att man själv slipper ta ansvar för vad som händer om den öppnas längre fram. Man kan intala sig att det låg i allas intresse.

Jag är född 1947, två år efter andra världskrigets slut. När jag växte upp, på 50- och 60-talet, lärde jag mig att vara stolt över Sverige. Det var världens bästa land. Vi hade förstått att stå utanför kriget – ja, alla krig sedan artonhundratalets början. Vi var neutrala men hade ändå ett starkt försvar. Vårt flygvapen var världens fjärde största, i ett så litet land! Vi var fredsälskande, vi skickade soldater i blå baskrar till världens oroliga hörn. FN:s generalsekreterare, Dag Hammarskjöld, var svensk.

Många somrar tog mina föräldrar med oss barn på bilsemester nere i Europa. När människor hörde att vi var svenskar lyste de ofta upp.

Vi hade ett mönstersamhälle, som man i andra länder såg på med beundran.

Idag finns det också mycket att yvas över i Sverige. Tidskriften Newsweek publicerade sommaren 2010 en topplista över världens 7

bästa länder att leva i. Sverige kom på tredje plats i rankingen, efter Finland och Schweiz. På andra listor av likartat slag har Sverige ofta tätplaceringar. Vi har en stark välfärdsstat, låga olyckstal i trafiken, högt valdeltagande. Människor lever länge och är friska, vi är generösa mot fattiga länder. Vi har nästan ingen korruption – utom på senare tid i Göteborg, men undantagen ser vi gärna just som undantag. Dessutom, anser vi, är Sverige fortfarande ett fredsälskande land, och alliansfriheten och neutraliteten finns där ännu, åtminstone som idéer.

Så ser vi på oss själva, precis som folk gör i många nationer, med en stolthet som har djupa rötter. I mycket är det befogat. Men det vi inte kan vara stolta över är hur sanning och lögn hanteras i några av de mest avgörande sammanhangen. Hur våra styrande ställer undan omskakade flaskor och låtsas att de inte finns.

I den här boken tar jag med läsaren på en resa längs tre spår, till synes olika men med överraskande mycket gemensamt.

Ett spår går till vattnen längs Sveriges kuster och skärgårdar, där främmande ubåtar jagades av svenska marinen under 1980-talet. Ett går till vraket av Estonia på 70 meters djup utanför finska Utö i Östersjön, där hon kantrade och sjönk en stormig septembernatt 1994.

Det tredje spåret går till korsningen av Sveavägen och Tunnelgatan i centrala Stockholm, där ett skott, och ännu ett, ekade mellan väggarna en kall februarinatt 1986, och Sveriges statsminister föll död ner på trottoaren.

Det var tre olika skeenden som djupt skakade Sverige vart och ett på sitt sätt. Men de väcker samma frågor om hur vårt samhälle fungerar.

Frågor om sanning och lögn, om allmänhetens rätt att få veta vad som hände och om de styrandes ansvar för att klarhet skapas.

I denna bok ska jag visa hur sanningen hållits fördold kring dessa de mest omskakande händelserna i vårt land i modern tid. Svenska folket har inte fått veta vilka som låg bakom ubåtskränkningarna, de krigslika och mystiska incidenter som ständigt återkom och dominerade det svenska politiska livet under ett decennium. Vi har inte fått full klarhet kring vad som hände när 852 människor miste livet i den 8

största civila fartygsolyckan någonsin. Vi vet inte vem eller vilka som låg bakom mordet på landets högste politiske ledare, än mindre har vi fått någon förklaring till vilket motivet bakom det var.

Däremot vet vi vad som påståtts vara sant. Det är de sanningar nationen fått nöja sig med. Man har sagt: Det var ubåtar från ett aggressivt Sovjetunionen som härjade i våra vatten och kränkte det neutrala Sveriges gränser. Och var det inte det så var det nog ingenting alls, då var det synvillor eller simmande minkar.

Det var tekniska brister i Estonias bogvisir och ramp som ledde till att hon vattenfylldes och sjönk. Och var det inte bara det så var det väl också att färjan kördes för hårt och var för dåligt underhållen.

Det var missbrukaren Christer Pettersson som sköt Olof Palme i ryggen när han råkade få chansen. Och var det inte han så var det säkerligen någon annan ensam galning som gjorde det i stundens ingivelse.

Vad jag ska visa i denna bok är att detta inte handlar om sanningar utan om ”sanningar” baserade på ofullständiga utredningar, önsketänkande och tunnelseende. Man har undvikit att utforska de alternativa förklaringar som ligger i öppen dager men som skulle innebära betydligt allvarligare konsekvenser för vårt land. Rädslan att röra vid de svårare alternativen tycks ha fått styra.

Vad betyder det för vår rättsstat, för vår demokrati? Vad betyder det för Sverige?

Vår förmåga att hantera dessa tre skeenden utgör ett hållbarhetsprov för den svenska demokratin. Hittills har vi misslyckats både att söka sanningen och att finna den. Ingenting borde vara viktigare än att de misstagen repareras så långt det går.

Det var myndigheter som förutsätts vara kompetenta – polisen, åklagarna, försvaret, haveriutredarna – som låg bakom de valhänta 9

och ofullständiga utredningarna. De förmådde inte lösa sin uppgift på ett trovärdigt sätt. Deras slutsatser hade luckor, allvarliga brister.

Det var inte nödvändigtvis bara av inkompetens eller på grund av otur det blev så. Utredarna kan ha påverkats av intressen som inte hade med sökandet efter sanning att göra. De valde att se bort från alternativen med de obehagligaste konsekvenserna. De gjorde det enkelt för sig.

Politikerna lät det ske. De har därefter inte sett till att åtgärda bristerna när de uppdagats, inte ens när de påpekats av senare tiders granskare och kommissioner som de själva – regering och riksdag – utsett. De har alltså valt att blunda för sina egna utredares resultat.

De har låtit sanningen förbli fördold och oklarheten bestå. Kanske har de ansett det vara bäst så, kanske har de menat att alternativen vore alltför svåra att hantera. Att det har varit i nationens intresse att avstå från att ta fram sanningen. I så fall – har de haft rätt? Kan nationens intresse vara något annat än att alla ansträngningar görs för att söka sanningen och att denna därefter delges den svenska allmänheten?

Jag har arbetat som journalist i trettio år. I Sveriges Televisions undersökande program Striptease, Norra magasinet, Dokument inifrån och Uppdrag granskning har jag gjort reportage som spänt över en mängd olika teman. De ämnen jag nu ska berätta om – ubåtarna, Estonia och Palmemordet – har fångat mitt intresse i särskilt hög grad eftersom de leder till viktiga frågor om hur Sverige fungerar. Jag har ägnat dem åtskillig tid och kraft och gjort en rad reportage och dokumentärer om dem under åren, varav många innehållit avslöjanden som har fått stor uppmärksamhet.

Allteftersom jag gått vidare med min research har jag sett ett mönster för hur sökandet efter sanningen om de känsliga frågorna har hanterats av myndigheter och politiker, vilka metoder och verktyg man utnyttjat och som lett till att osäkerheten fått bestå och att oönskad information hindrats från att komma fram.

I den här boken lägger jag de tre fallen bredvid varandra och visar hur mönstren växer fram, hur gåtornas lösningar låter sig skönjas. Jag riktar också ljuset mot några av de politiker som har haft störst möj10

lighet att påverka sökandet efter klarhet, men som istället bidragit till att det har misslyckats.

Till sist kan läsaren ta ställning till frågan om det är av betydelse att det görs fortsatta ansträngningar att skingra dimmorna kring ubåtarna, Estonia och mordet på Olof Palme. Om det är i nationens intresse.

Tidigare har jag publicerat två böcker om mitt journalistiska arbete.

Den första, Sanningen är en sällsynt gäst, behandlade det så kallade styckmordet, en händelse som givetvis ligger utanför den här framställningen.

I min andra bok, En iskall vind drog genom Sverige, redovisade jag utförligt mitt granskande arbete kring utredningen av mordet på Olof Palme. När jag nu åter tar upp det mordet som ett av de tre jämförda fallen är det med åtskilliga nya infallsvinklar och kompletterande fakta som lyfter fram och förtydligar parallellerna med ubåtskränkningarna och Estonia.

Jag beskriver dessa tre skeenden på ett sätt som förhoppningsvis är inbjudande också för den yngre eller tidigare ointresserade läsaren.

Därför ger jag kortfattat de väsentligaste uppgifterna som gör att även en oinsatt kan förstå vad det handlar om.

I så komplicerade frågor som dessa kan jag på ett begränsat utrymme inte ge alla detaljer. Jag har fått välja bort oerhört mycket. Men det jag berättar ger kärnan och de centrala frågetecknen kring de outforskade alternativen.

Det har förekommit yviga konspirationsteorier i debatten om de skeenden vi nu diskuterar. Kring varje stor fråga dyker det upp en snårskog av misstänkliggöranden och grandiosa hypoteser utan förankring i fakta, i synnerhet när myndigheterna hanterar frågan valhänt och tveksamt, som varit fallet här.

Säkerligen kommer den här boken också att råka ut för den sortens kritik från dem som föredrar att sitta nöjda med situationen som den är och vill avfärda all besvärande granskning som spekulationer. Det blir i så fall lätt att bemöta.

Det jag påstår står på en stadig faktagrund, som lyfter det förbi så11

dana anklagelser. Alla fakta som läggs fram i denna bok är korrekta och dokumenterade. När jag undantagsvis redogör för obekräftade uppgifter och hypoteser anges det klart och tydligt. Boken handlar om hur sanningen hanteras. Det är därför helt centralt för mig att jag själv är noga med att skilja på vad som är sant, obekräftat respektive osant.

Det ska inte behöva råda någon tvekan för läsaren om vad som är vad.

Sammantaget kan min framställning, hoppas jag, ge läsaren en ny bild av hur spelet om sanning och lögn gått till i tre av de mest dramatiska skeendena i Sveriges moderna historia.

Det Sverige vi så gärna vill vara stolta över.

12

Ett märkligt samtal Det var en fullständigt osannolik historia han kom med.

Av rösten att döma var han i 30–35-årsåldern. Han talade med tydlig dialekt som avslöjade en härkomst från södra delen av Sverige. Det lät som om han stod på en järnvägsstation och ringde. Det fick jag också bekräftat mot slutet av samtalet att han gjorde.

Han lät nervös, och det erkände han att han var. ”Skitnervös”, sa han.

Om min första tanke var att han kunde vara en i raden av så kallade knäppgökar, sådana som ofta hör av sig med ”initierade” tips och idéer, så blev jag mer tveksam under samtalets gång. Det han berättade lät visserligen väl magstarkt för att kunna vara sant, men hans sätt att uttrycka sig tydde på att han var förtrogen med den miljö, den militära underrättelsetjänsten, som han berättade om.

Han lät initierad. Å andra sidan finns det säkerligen knäppgökar också inom underrättelsevärlden.

Det gjorde dock intryck på mig att han sa att han själv tyckte att det han råkat få veta och som han nu delgav mig lät osannolikt. Verkligheten överträffar dikten, sa han.

Han ringde upp mig på min telefon på Uppdrag granskning en dag i början av december 2004. Det var veckan efter det att jag sänt ett reportage där jag kunde avslöja att den svenska militären i största hemlighet transporterat sovjetisk krigsmateriel på passagerarfärjan Estonia strax före olycksnatten. Huruvida det också skett på själva olycksnatten var dock en fråga som jag inte kunde ge något svar på i reportaget.

Jag spelade in samtalet.

Han inledde med att säga att information om Estoniaolyckan hade ”filtrerats”.

Vissa uppgifter hade tillrättalagts, som han uttryckte det. När jag frågade vad han menade sa han: 99

– Det stämmer att det fanns material den där natten på båten. Jag har läst utredningen som bekräftar det.

Det fanns en utredning som inte var offentlig, sa han, och han hade ”av en händelse” råkat få läsa ”en del av den” runt år 1999.

Utredningen hade utförts av militär underrättelsepersonal, men inte inom avdelningen Must, Militärens underrättelse- och säkerhetstjänst.

– De flyttade ut det, sa han. Det var för känsligt för att göra det där.

– Vad stod det? frågade jag.

– Så som misstankarna har gått. Det var materiel som skulle i land här men det gick inte att fullfölja.

– Hur kunde det komma sig?

– Det ringdes och varnades om att det väntade myndigheter i land.

Och materialet den här natten var av extra vikt, så man försökte öppna bogvisiret och köra ut lastbilarna i vattnet.

Jaha, tänkte jag. Den varianten. Den ryska Felixrapporten.

Försöket att göra sig av med lasten misslyckades, fortsatte mannen i telefonen.

– Man vände tillbaka båten och gick tillbaka mot dit där man kom ifrån för att dumpa lasten, men det gick inte.

– Varför inte?

– Det vet jag inte, men det är så jag har läst.

– Vad skedde istället?

– Båten sänktes.

Estonia hade sänkts med torpeder, sa han. Dessförinnan hade det lagts ut störsändare för att förhindra att omgivningen skulle uppfatta vad som skedde. Men det hjälpte inte. Marinen fick upp allt på svenska mikrofoner, sa han.

Det blev värre och värre. Jüri Liims påstådda ubåtskrig, ett av de tidigaste ryktena efter olyckan, kom till heders, tänkte jag.

Jag frågade av vem färjan hade torpederats.

– Av dem som ville dölja det här … nej jag känner att det här funkar inte, avbröt han sig. Jag är skitnervös.

– Jag förstår det. Det behöver du inte vara. I vilken stad är du?

– Det vill jag inte säga.

100

Han fortsatte: – Jag vet att allt materialet är borta i alla fall. Det finns inget kvar.

– Det gör det inte?

– Nej. Det var därför man avbröt övertäckningen, när man väl fick upp det.

– Man fick ut det från färjan?

– Mm. – Var det marinen som var nere där?

– Mm. Inte den …

Han avbröt sig.

– Vad sa du? ”Inte den …”?

– Inte den svenska i och för sig, men det spelar ingen roll. De fick ut det.

– Vilka var det?

– De fick hjälp av andra med större resurser.

– I väst?

– Ja givetvis.

– USA? – Ja. – Ingick det också i rapporten?

– Ja. Jag frågade återigen vem som hade stått bakom rapporten. Den var inte gjord inom Must, upprepade han.

– Den flaggades ut för det var så speciellt, sa han.

Orden kom naturligt och han lät samlad trots nervositeten. Det tycktes vara en intelligent kille och det fanns något i tonfallet som ingav trovärdighet, måste jag medge för mig själv.

Jag frågade: – Vilka har kännedom om detta förutom du som råkade se det av misstag?

– Det fanns en deltagarlista man fick skriva på för att få läsa materialet, och den är ifylld med … jag tror det var 10–12 namn, svarade han.

Listan innehöll inga kända namn, och han kunde inte minnas några av dem heller, sa han. Jag frågade om han var bunden av tystnadsplikt, och det bekräftade han att han var.

101

På min fråga om han fortfarande var kvar i den militära organisationen svarade han: – Ja, delvis.

– Skulle du vilja träffa mig och snacka om det? frågade jag. Vi skyddar våra källor i första hand. Om du berättar så är din säkerhet det viktigaste för oss.

– Mm … det är så osannolikt så jag tror ju inte på det själv egentligen alltså.

– Varför det?

– Nej det är ju helt … jag vet inte. Det är … verkligheten överträffar dikten.

Bottenhavet

FINLAND Åbo Helsingfors

Åland Mariehamn Hangö

Ålands hav

Fi

S VERIGE

n

a sk

vik

en

Tallinn

Stockholm

ESTLAND

Dagö Utö Nynäshamn

Östersjön

Pärnu

Ösel

Gotska Sandön

Rigabukten Gotland

0

Estonias rutt vid förlisningen.

102

20

40

60

80

100 km

Här hördes en röst i en högtalare i bakgrunden. Ett tåg ropades ut.

Genast täckte han över telefonen med handen. När rösten tystnat satte han den till örat igen.

– Hallå?

– Du är rädd att jag ska höra vad de säger?

– Ja. Men jag heter Tony (här sa han ett annat namn) i alla fall.

– Och efternamn?

– Det vill jag inte ta nu. Jag måste smälta det här lite.

– Jag förstår, sa jag. Jag vill gärna prata med dig igen. Kan du ringa igen nästa vecka?

– Ja. – Vilken dag?

– Jag vet inte. Hej då.

Han ringde aldrig igen. Det förnamn han hade uppgivit var ovanligt, och jag ägnade åtskillig tid åt att försöka identifiera honom med hjälp av namnlistor från Skatteverket. Jag tog fram alla med det namnet i tänkbara ålderskategorier och ringde upp många av dem. Men ingen av dem jag fick tag i var rätt person. Några fick jag aldrig kontakt med.

Dessutom vet jag ju inte om namnet han gav var hans riktiga. Kanske var hans historia bara påhitt. Det är förstås det troligaste. I så fall är detta bara ännu ett av alla de många ryktena kring Estoniakatastrofen.

Men grundregeln är att rykten inte ska föraktas. En del viktiga sanningar har fötts och vuxit upp obekräftade, just som rykten. Det finns det exempel på inte minst i frågan om Estonia.

Den osannolika olyckan Strax efter midnatt den 28 september 1994 sjönk passagerarfärjan Estonia i Östersjön. Det stora antalet omkomna gjorde det till den största civila fartygsolyckan i modern tid i Europa – och de flesta offren var svenskar.

Olyckan inträffade nästan på dagen tolv år efter inledningen av den 103