9789127144002

©Eva Lindblad, 1001BILD.se

Ann Fernholm är vetenskapsjournalist och fil. dr i molekylär bioteknik. Hon har skrivit för bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Fokus och Forskning & Framsteg.

Hennes uppmärksammade bok Ett sötare blod, utgiven 2012, blev en ögonöppnare för många.

I Det sötaste vi har berättade hon hur stora doser socker skadar barns kroppar. Hennes blogg, ettsotareblod.se, där hon har fortsatt att granska kostvetenskapen, är uppskattad av många för sin saklighet och nyansering och har över 30 000 unika besökare i månaden.

Kära nyblivna förälder!

»Den här boken handlar om hur man introducerar mat till små barn. Boken är lätt

Den här boken är till dig. Det är den bok jag önskar att någon hade stuckit i min hand när jag skulle börja ge mina bebisar mat. För inte hade jag en aning om hur viktig det första årets smakträning är. När barn närmar sig 2-årsåldern blir de ofta vad forskare kallar för neofobiska – de blir skeptiska mot ny mat. Då är det svårare att lära dem äta bra mat, som broccoli, leverpastej, ägg och lax. Därför behöver du ta tillvara din bebis nyfikenhet. Ni behöver ge er ut på ett äventyr tillsammans och utforska smak och konsistens bortom det söta och flytande.

Du känner kanske precis som jag även en rädsla för att barnet ska få i sig för lite näring eller för mycket salt. Det krävs en bra dos självförtroende och kunskap för att motstå industrins lobbying. För vem kom egentligen på att en pulverblandning av vetemjöl, skummjölk, palm- och rapsolja, koncentrerad fruktjuice och tillsatta vitaminer är bättre för bebisar än hemlagad mat?

Jag hoppas att denna bok ska inspirera till glädjefyllda upplevelser vid matbordet. Du kommer med säkerhet att behöva torka en del kladd. Se det som en investering i ditt barns hälsa.

Ann Fernholm

att tillägna sig, lagom lång, väl förankrad i vetenskap och faktiskt riktigt spännande.

Den ger fast mark att stå på vad det gäller näringslära men också nya perspektiv ...« Kajsa Kaijser specialist i barnmedicin och ST-läkare i neonatologi, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset.

Läs också

mamma, vetenskapsjournalist och fil. dr i molekylär bioteknik. »Spännande som en thriller och lättillgänglig även för den som inte har vetenskaplig skolning.«

Omslag: Lotta Kühlhorn & Söner

Dagens Nyheter ISBN 978-91-27-14400-2

9 789127 144002

9789127144002_1-170.indd 2

2015-09-15 15:26

Innehåll

Förord 7 kapitel 1

Den allra första måltiden 11 kapitel 2

Barnsmak är kulturellt betingad 17 kapitel 3

Tips på resan genom smakernas värld 25 kapitel 4

Riktig mat till ett litet barn 51 kapitel 5

Matallergi – ny omvälvande tes under framväxt 63 kapitel 6

Välling – en helig ko under lupp 77 kapitel 7

Viktiga vitaminer och några ord om salt 95 kapitel 8

Hårda tuggor för jämna tänder 119 kapitel 9

Neofobi – hur hanterar du det? 127 kapitel 10

Kulinariska kunskaper – en gåva för livet 143 kapitel 11

Ge utrymme för oväntade upptäckter 153 Referenser 158

9789127144002_1-170.indd 5

2015-09-15 15:26

9789127144002_1-170.indd 6

2015-09-15 15:26

Förord

Näringslära är inte lätt, inte ens när man är barnläkare till professionen. Dagens föräldrar är ambitiösa, ibland så till den grad att man som barnläkare måste lugna dem med att säga att allt faktiskt inte är så noga. Barn är tåliga varelser.

Likväl går det inte att sticka under stol med att kosten är viktig. Barnens kroppar byggs av vad de äter.

När jag satt och ammade vårt andra barn i soffan på landet kom min storasyster in och tittade på hans marsi­ pangrisliknande bebiskropp och sa: ”Tänk att varenda cell i hans kropp kommer från dig.” Det är en fascinerande och lite vacker tanke, men en tid senare när jag satt med plastskeden i högsta hugg i det lindblomsgröna köket och försökte mata honom, tänkte jag: ”Varenda cell i hans kropp kommer från vad jag har ätit och vad jag ger honom att äta. Ja, eller snarare vad jag faktiskt får honom att äta.”

Det var en lite mer skrämmande tanke.

Jag håller på att lägga grunden för mina barns hälsa, de två viktigaste människorna i världen för mig – och för deras barns framtida hälsa. De ansträngningar som jag gör eller inte gör, och huruvida jag lyckas med dem eller inte, kan faktiskt vara skillnaden mellan sjukdom och hälsa, mellan lidande och välmåga för mina barn.

Men att göra rätt är inte lätt. Barn måste ha i sig mer näring per kalori än vuxna och dessutom har de relativt sett mindre magsäckar så näringen måste packas smart. Och

en bok som inspirerar

9789127144002_1-170.indd 7

7

2015-09-15 15:26

så var det där med det stora järnbehovet och saltrestriktionen, D-vitamin och alla andra vitaminer. Vilket fett är egentligen bäst? Och hur kommer man undan miljögifter och tillsatser?

Det är nog i den sårbarheten – rädslan att göra fel – som industrin kopplar sitt grepp om oss. Någonstans där låter man sig övertalas att industriell barngröt och burkmat, som man knappt själv ens vill smaka för att kolla temperaturen, skulle vara de bästa byggstenarna för ens barn. Det är mäkta märkligt.

Nu räcker det inte heller att veta vad barnet behöver få i sig. Man måste ju också få den lilla personen att vilja äta exempelvis broccoli och leverpastej. Hur gör man det? Och hur kommer det sig att vissa barn gapar som fågelungar efter mer mat, när mina barn mest kniper ihop mot skeden och vill äta själva långt innan motoriken tillåter?

Min erfarenhet som barnläkare är att de flesta föräldrar bekymrar sig över maten och måltiderna. Dessutom har man sällan marginal för det sura humör som kan drabba en hel familj om en liten medlem inte har ätit. Så då gör man omedvetet det som man vet fungerar och ger pastaskruvar, mjukt bröd och färdiga köttbullar istället för att prova nya saker. Så fastnar man i en fälla av dålig mat.

Det är inte särskilt lätt att vara förälder idag. Däremot är det lätt att förlöjliga vår generations lyhördhet för olika expertråd och vårt sätt att vaksamt lystra till det senaste hälsolarmet och bygga rapsodisk kunskap av googlade råd och rön. Och vem ska man lita på? Även tillförlitliga källor som BVC, Vårdguiden, Livsmedelsverket och WHO, som baserar sina rekommendationer på vetenskap, ligger ofta lite i kölvattnet eftersom det tar tid att ändra rekommendationer som ska gälla en hel befolkning eller globalt.

8

s m a k äv e n t y r e t

9789127144002_1-170.indd 8

2015-09-15 15:26

Nej, man måste vara proaktiv i sitt kunskapssökande och man måste sålla, vilket är lättare sagt än gjort. Vi småbarnsföräldrar befinner oss ofta ute i sömnlöshetens tassemarker och behöver lättillgänglig kunskap, inspiration och handfasta råd. Samtidigt behöver det vi läser vara så sant som möjligt. Man har inte riktigt ork för fler skrämselråd, metoder eller ännu en prussiluska som mest läxar upp en.

Man behöver helt enkelt just den här boken.

Vetenskapsjournalisten Ann Fernholm, som har disputerat i biokemi, har tidigare skrivit två mycket läsvärda böcker Ett sötare blod och Det sötaste vi har. Den här boken handlar om hur man introducerar mat till små barn.

Boken är lätt att ta till sig, lagom lång, väl förankrad i vetenskap och faktiskt riktigt spännande. Den ger fast mark att stå på vad det gäller näringslära, men ger också nya perspektiv på hur viktigt det är för barnet att tidigt vänjas vid olika smaker och konsistenser, samt hur introduktionen av potentiellt allergi­framkallande ämnen kan påverka barnets framtida hälsa.

Otillräcklighetskänslor verkar vara en oundviklig del av föräldraskapet och därför är det extra tacksamt att Ann Fernholm har lyckats skriva en bok om något så komplicerat som att lära barn att äta, och att hon skriver på ett sätt som gör att man känner sig inspirerad och tänker att det där skulle jag faktiskt kunna göra. Hon utmärker sig jämfört med många andra böcker i genren genom att förhålla sig aktivt till de studier hon refererar till. Det ger ett djup åt resonemangen och väcker läsarens eget kritiska tänkande.

Sedan måste det här med mat till barnen inte bli helt rätt direkt och alltid; det kommer alltid att finnas dagar då det är en bedrift att steka några prinskorvar och hälla

en bok som inspirerar

9789127144002_1-170.indd 9

9

2015-09-15 15:26

upp mjölk i ett glas, men de flesta dagar har man lite mer tid och ork än så.

Så grundlägg ditt barns framtida matvanor redan idag, läs boken! Låt Ann Fernholm vara guide och ta med barnen på en av livets viktigaste och mest spännande resor, det stora matäventyret!

Kajsa Kaijser Specialist i barnmedicin och ST-läkare i neonatologi, Astrid Lindgrens barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset

10

s m a k äv e n t y r e t

9789127144002_1-170.indd 10

2015-09-15 15:26

KAPITEL 1

Den allra fรถrsta mรฅltiden

9789127144002_1-170.indd 11

2015-09-15 15:26

Om ditt barn framöver ska gilla grönsaker, fisk och äggröra behöver du tidigt börja träna barnets smaklökar.

9789127144002_1-170.indd 12

2015-09-15 15:26

Molnslöjor rör sig över den blekblå himlen. Havsytan krusar sig. Det är dagen före midsommar och början på något som ska bli en av de varmaste och vackraste somrarna på åratal. Vi är hos några vänner på en mycket liten ö utanför Arkösund i Östergötland. Lunchen serveras på bryggan, där båtarna ligger förtöjda. Vårt barn sitter i en barnstol – en sådan där i vit plast med ett mycket praktiskt litet bord till. På huvudet har hon en vit- och blårandig solmössa som slokar lite över ögonen. Haklappen är alldeles ny. Det är dags för hennes allra första måltid i livet.

Min man har sett fram emot 4-månadersdagen, då vi kan börja ge vår dotter riktig mat. Han doppar spetsen på skeden i purén och låter henne smaka. Hon gapar nyfiket och när maten kommer in i munnen grimaserar hon en del.

Det mesta åker ut igen – men hon vill ha mer. Smakar igen.

Snart är hela ansiktet kladdigt av majs- och potatispuré.

Majs- och potatispuré från Semper.

Varför industritillverkad mat?

Så här i efterhand kan jag undra varför vi valde burkmat.

Hur kom vi på att vårt barns första smakupplevelse skulle vara en industritillverkad puré? Och hur kom det sig att detta i princip var det enda som hon fick under hela sitt första år? Vi åt potatis till sillunchen där på bryggan. Vad

d e n a l l r a f ö r s ta m å lt i d e n

9789127144002_1-170.indd 13

13

2015-09-15 15:26

gjorde att vi inte smörmosade den och gav vår dotter det istället? Både jag och min man hade på något vis fått en bild av att spädbarn inte riktigt tålde att äta samma mat som vi vuxna. Vi trodde att livsmedelsindustrin var bättre på att laga mat åt henne än vad vi själva var. Men varför?

När hösten kom var jag gravid på nytt och mycket trött. Mitt barn hade blivit drygt ett halvår gammal och skulle på allvar vänjas vid mat. Vid lunchtid korkade jag upp en burk puré och värmde några skedar. Det gick åt väldigt lite. Hon hade verkligen ingen glupande aptit. Det var egentligen bara en av smakerna som gick ner: nudlar, skinka och tomat. Den maten fick hon var och varannan dag. Den röda, rinniga purén luktade allt annat än gott i mitt konstanta tillstånd av lätt illamående. En dag fick jag kväljningar och blev tvungen att rusa till toaletten. Jag kände mig desperat. Barn behöver ju ha mat – hur skulle jag klara av det här? Att springa och kräkas så fort det var dags för lunch var liksom för jobbigt. Jag pratade med min mamma som föreslog att jag skulle tugga tuggummi för att slippa känna lukten av burkmaten. Så där satt vi, jag och mitt barn. Hon kladdade med tomatsmeten över hela sig och jag tuggade tuggummi med stark mintsmak.

Jag ska inte vara för hård mot mig själv. Idén om att barn mår bäst av industritillverkad mat är inte helt och hållet min egen. I en broschyr om barnmat – riktad till nyblivna föräldrar – läser jag: ”Både välling och barngröt från barnmatstillverkarna är bra och näringsriktiga produkter.”

På företaget Nestlés sajt finns en frågesport där man lär sig att barnets matsmältningssystem är moget först vid två års ålder – därför är det viktigt att veta vad som passar för små barn att äta. Så antyder de: har du ingen koll, lita på oss.

Det var också så jag tänkte, att industrin hade koll på 14

s m a k äv e n t y r e t

9789127144002_1-170.indd 14

2015-09-15 15:26

risker för allergier och behovet av vitaminer. De tillsätter allt som behövs, förutsatte jag. Tilltron till min egen förmåga var av någon anledning i princip obefintlig, en doktorsexamen i biokemi till trots. Utöver detta fanns rädslan att för mycket salt skulle skada mitt barn. Kunde hon verkligen äta till exempel vanligt köpesmör, som ju är saltat?

En dag mixade jag ändå ihop en köttfärssås eftersom jag ville ge hemlagad mat en chans. Någon hade sagt att en del barn gillar lite kryddad mat, så jag hade i en gnutta vitlök och oregano. Min dotter spottade och fräste. Vi gjorde ett nytt försök någon dag senare med samma reaktion, så den maten åkte i soporna.

Nu i efterhand har jag insett att jag begick varje fel en förälder kan begå när det gäller att lära sin bebis att äta mat.

Du och ditt barn behöver smakträna Den här boken är till alla er nyblivna föräldrar. Jag vill ge er den kunskap och de perspektiv jag själv inte hade, men som jag så innerligt önskar att jag hade haft. Barn behöver lära sig att äta den näringsrika mat som deras kroppar är gjorda för. Ingen generation har burit på så mycket övervikt som dagens barn och en orsak är den skräpmat som många av dem får smak för. Som förälder är det så lätt att hamna i sötsaksfällan. En del barn äter knappt någon frukost om yoghurten och flingorna inte är laddade med socker.

Om ditt barn framöver ska gilla grönsaker, fisk och äggröra behöver du tidigt börja träna barnets smaklökar – och även känslan av att ha olika konsistenser i munnen – redan under det första levnadsåret. Du och ditt barn behöver ge

d e n a l l r a f ö r s ta m å lt i d e n

9789127144002_1-170.indd 15

15

2015-09-15 15:26

er ut på ett äventyr tillsammans och utforska mat bortom det söta och mjuka. Ganska snart blir det nämligen mycket svårare att introducera nya smaker. I tvåårsåldern går de flesta barn in i ett stadium av kräsenhet – forskare kallar det för neofobi. Barnen blir misstänksamma mot det mesta som de inte är vana vid att äta. Vi återkommer senare till neofobin och smakträningen. Först ska vi bara avliva myten om att barn har en viss smak inbyggd i sig från födseln.

Svenska restaurangers ”barnmeny” speglar hur myten om barns smak ser ut i vår kultur. Barn ska gilla hamburgare, köttbullar med potatismos, pasta med köttfärssås och pannkakor. Sedan ska de också älska glass till efterrätt.

Men låt oss ta ett steg tillbaka. Var kommer dessa influenser från? Jo, bland annat från USA och Italien, men också från sockerindustrin. Om vi i vår kultur istället hade influerats av Mellanöstern kanske det hade funnits gurkmejakryddad fårskallesoppa på barnmenyn. Det är nämligen vad en tonåring från Afghanistan helst äter. Nu ska du få möta Razeq Boustani. Han har precis blivit vuxen och befinner sig på andra sidan av sin barndoms smak­ resa. Han får tjäna som exempel på vilket smakspektrum en person kan utveckla om hon eller han får ett smakäventyr som skiljer sig från det nutida svenska. Razeq har till exempel aldrig lärt sig att gilla det söta.

16

s m a k äv e n t y r e t

9789127144002_1-170.indd 16

2015-09-15 15:26

KAPITEL 2

Barnsmak 채r kulturellt betingad

9789127144002_1-170.indd 17

2015-09-15 15:26

Vi människor äter helt enkelt det vi lär oss att äta.

Smak är kulturellt betingat.

9789127144002_1-170.indd 18

2015-09-15 15:26

I den stora grytan på spisen har 19-årige Razeq Boustani fräst hackad, gul lök i olja. Sedan har han hällt på vatten och sänkt ner en fårskalle och ett tiotal fårtungor.

Nu kryddar han allt med en försvarlig mängd gurkmeja. ”Det är jättegott – det är mycket protein i detta.” Han tränar taek­wondo och siktar mot elitnivå, därför är han noggrann med vad han äter.

Gurkmeja är en av de grödor som hans familj odlade när han växte upp i Afghanistan. Han bodde i en by uppe i bergen. Huset låg högt med en vidsträckt utsikt. Familjen hade får och några hönor. De odlade lök, vitlök, blomkål, aubergine, potatis, paprika, tomat, persilja – och gurkmeja.

I handelsboden köpte de ris och mjöl, men inte så mycket annat. När jag frågar om socker och sötsaker säger Razeq: ”Det är en sak du måste förstå – det var fattigt.”

Familjen klarade sig på den mat som det lilla jordbruket gav. Razeq fascineras av svenska trädgårdar. I dem finns det träd som bara är träd. I Afghanistan gav nästan alla träd någon frukt. Där växte äpple, persika, mango, vattenmelon, druvor och dadlar. Frukten blev gudomligt god i den starka solen. Sådan frukt finns inte i Sverige.

Under våren och sommaren fanns det gott om färsk mat i Afghanistan; i luften spred sig ljuvliga dofter av allt som växte. På vintern var det mera knapert. Fåren åt upp sig under sommaren och på hösten slaktade familjen ett eller två

b a r n s m a k ä r k u lt u r e l lt b e t i n g a d

9789127144002_1-170.indd 19

19

2015-09-15 15:26

lamm. Köttet hängdes på tork inför vintern. Grönsaker syrades och lades i stora glasburkar som förvarades i ett kallt rum. Sedan åt familjen mycket bröd. Varje morgon bakade Razeqs mamma en tunn brödkaka i den stora stekpannan.

Sverige skulle må bra av lugnare matkultur Razeq flydde krigets Afghanistan som 15-åring. Hans pappa och syster hade båda gått bort i sjukdom, och efter det beslutade Razeqs mamma att han skulle ta sig till Sverige.

Vägen gick via Iran och Turkiet och resan tog hela sex månader. Nu bor Razeq hos familjen Söderberg i en gröns­ kande villaförort till Stockholm. Efter fyra år i Sverige känner han sig som hemma. Det finns så mycket som är bra med Sverige, till exempel att alla barn får gå i skolan.

Däremot tänker Razeq att den svenska matkulturen har för mycket stress i sig. Riset kokas i princip alltid med bara vatten och är klart på 20 minuter. Det är på sätt och vis begripligt. Alla jobbar och har ont om tid. I Afghanistan är det oftast bara en person i familjen som har ett arbete. De övriga familjemedlemmarna har tid att mala kryddor, hacka grönsaker och passa sjudande grytor. I Razeqs värld går det att tillaga ris på minst sex olika vis. Det tar förvisso över en timme, men det blir mycket godare. Han visar en bild på en festmåltid som han har lagat. På bordet står flera vackert dekorerade risrätter. En av dem är gyllengul av gurkmeja.

En sjudande fårskalle ger smak och näring När jag frågar Razeq om han har börjat tycka om bullar och kakor nu när han bor i Sverige är svaret nej. Pål Söderberg, pappa i huset, inflikar att Razeq inte äter sådant.

20

s m a k äv e n t y r e t

9789127144002_1-170.indd 20

2015-09-15 15:26

Som barn fick han Coca-Cola någon enstaka gång, men nu dricker han det aldrig. Sötsaker har helt enkelt aldrig blivit en del av hans liv. Lamm, däremot, älskar han.

Köttet börjar nu lossa från fårhuvudet som kokar på spisen. Fårskallens ena öga tittar upp på mig från den väldoftande grytan. Den vita globen är vid det här laget ganska insjunken. Razeq gillar inte att äta ögonen. I hjärnan finns däremot en bit som är god, men det är krångligt att spräcka skallen så han hoppar oftast över att äta innehål­ let. Fårhuvudet använder han mest som smaksättning och för att soppan ska bli näringsrik.

Han river sönder ett pitabröd och lägger bitarna i botten av en tallrik. Sedan häller han den gula buljongen över brödet. Det mjuknar och får en fyllig smak av lamm, gurkmeja och lök. Redan som barn åt Razeq soppa på fårskalle, men köttet fick han inte äta. Barn under 14 år anses få mardrömmar om de äter fårskalle eller fårtunga. Första gången Razeq smakade av skallens kött var därför som 15-åring i Iran, under flykten på väg till Sverige.

När soppan i tallriken är slut tar Razeq upp en av fårtungorna ur grytan. Han delar den, stoppar det trådiga köttet i ett pitabröd och saltar. Hade vi suttit på en trendig re­ staurang hade rätten förmodligen kallats ”pulled fårtunga”.

Slipper helst köttbullar Men vilken var hans favoritmat som barn? Ja, inte var det köttbullar i alla fall. Familjen Söderberg har två söner som är fem respektive sju år gamla. De äter gärna köttbullar, men Razeq har aldrig lärt sig att gilla rätten. Han har en överenskommelse med familjen: de behöver inte hjälpa honom att laga fårskalle och han behöver inte äta köttbullar.

b a r n s m a k ä r k u lt u r e l lt b e t i n g a d

9789127144002_1-170.indd 21

21

2015-09-15 15:26

©Eva Lindblad, 1001BILD.se

Ann Fernholm är vetenskapsjournalist och fil. dr i molekylär bioteknik. Hon har skrivit för bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Fokus och Forskning & Framsteg.

Hennes uppmärksammade bok Ett sötare blod, utgiven 2012, blev en ögonöppnare för många.

I Det sötaste vi har berättade hon hur stora doser socker skadar barns kroppar. Hennes blogg, ettsotareblod.se, där hon har fortsatt att granska kostvetenskapen, är uppskattad av många för sin saklighet och nyansering och har över 30 000 unika besökare i månaden.

Kära nyblivna förälder!

»Den här boken handlar om hur man introducerar mat till små barn. Boken är lätt

Den här boken är till dig. Det är den bok jag önskar att någon hade stuckit i min hand när jag skulle börja ge mina bebisar mat. För inte hade jag en aning om hur viktig det första årets smakträning är. När barn närmar sig 2-årsåldern blir de ofta vad forskare kallar för neofobiska – de blir skeptiska mot ny mat. Då är det svårare att lära dem äta bra mat, som broccoli, leverpastej, ägg och lax. Därför behöver du ta tillvara din bebis nyfikenhet. Ni behöver ge er ut på ett äventyr tillsammans och utforska smak och konsistens bortom det söta och flytande.

Du känner kanske precis som jag även en rädsla för att barnet ska få i sig för lite näring eller för mycket salt. Det krävs en bra dos självförtroende och kunskap för att motstå industrins lobbying. För vem kom egentligen på att en pulverblandning av vetemjöl, skummjölk, palm- och rapsolja, koncentrerad fruktjuice och tillsatta vitaminer är bättre för bebisar än hemlagad mat?

Jag hoppas att denna bok ska inspirera till glädjefyllda upplevelser vid matbordet. Du kommer med säkerhet att behöva torka en del kladd. Se det som en investering i ditt barns hälsa.

Ann Fernholm

att tillägna sig, lagom lång, väl förankrad i vetenskap och faktiskt riktigt spännande.

Den ger fast mark att stå på vad det gäller näringslära men också nya perspektiv ...« Kajsa Kaijser specialist i barnmedicin och ST-läkare i neonatologi, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset.

Läs också

mamma, vetenskapsjournalist och fil. dr i molekylär bioteknik. »Spännande som en thriller och lättillgänglig även för den som inte har vetenskaplig skolning.«

Omslag: Lotta Kühlhorn & Söner

Dagens Nyheter ISBN 978-91-27-14400-2

9 789127 144002