VL Finland 2025

Björn Wiman

Lotta Ilona Häyrynen

Sophia Jansson

Lotta Olsson

Solveig von Schoultz i samarbete med svenska

Perera

hangö – en hotad idyll?

»Ryssarna vill ha det här igen«

»kära finland ...« Klas Östergren skriver brev

ÅHMAN AXEL>>Jag är lite överkörd<<

österbottens eurovision-darling om kaj-hysterin, harry potter och framfusiga svenskar.

Ylva

1 3

PIRKKO SAISIO Det minsta gemensamma

En far dör oväntat. En dotter i medelåldern lämnas kvar. I tomrummet som uppstår börjar hon skriva om sin barn doms 50-tal i arbetarklassens Sovjettillvända Helsingfors, om staden som vecklar ut sig i drömmar och färger. Följande del i Pirkko Saisios älskade helsingforstrilogi, Motljus, utkommer våren 2026.

”Kiitos Suomi, tack Finland, för att ni översatt

Pirkko Saisio åt oss svensktalande”

svenska dagbladet

SOPHIA JANSSON

Tre öar – Mamma, pappa och jag

2

EMMA KLINGENBERG

Detta är min målarsång Tove Jansson och musiken

Nu finns äntligen Tove Janssons vistexter samlade mellan pärmar! Sångaren och skådespelaren Emma Klingenberg , som har turnerat med konserten Tove Jansson visdiktaren och forskat i musiktemat inom konst närskapet, har nu sammanställt sina guldfynd.

“En storslagen gåva till, att inte säga välsignelse för, alla oss Tove Jansson-diggare” expressen

12 BOKTIPS FRÅN

Med rabattkoden VILÄSER får du 30 % rabatt på alla titlar i vår webbshop forlaget.com under resten av 2025.

Ingen människa är en ö, men tre människor kan tiga ihjäl mycket. Sophia Jansson letar efter sanningen, ledd av Toves tidigare okända brev. Släkten Jansson kommer oss nära i Sophia Janssons inkännande text.

”Det är tragiskt. Det är brådmörkt.

TOVE JANSSON

Mumintrollet –

Samlade serier 2

4

LINN HENRICHSON Fuskmåsen Fy

Fuskmåsen Fy är en bilderboksdebut om fult spel och finurliga fåglar. Linn Henrichsons virtuost illustrerade berättelse på rim går i dialog med våra nordiska barnboksgiganter och sällar sig samtidigt till ett fränt, grafiskt bildspråk.

”Imponerar med sitt kreativt anarkistiska bildberättande” hufvudstadsbladet

6

KAISU TUOKKO Hämnden i Kristinestad

Mumintrollens eskapader fortsätter! I denna andra del av serierna utövas det vintersporter med varierande framgång, Fru Filifjonk flyttar in i grannhuset, och Muminpappan flyttar upp i sitt klätterträd.

Lysande bildberättande, träffande punchlines och ett totalt genomskådande av sociala konstruktioner. sydsvenskan

En ung man hittas död på stranden i den österbottniska kuststaden och den sympatiska polisen Mats Bergholm blir ansvarig för utredningen. Lokalreportern Eevi Manner åker till brottsplatsen för att få uppslag till en artikel, och överraskas när hon möter sin ungdomskärlek Mats på plats.

Den andra delen i den succéartade deckarserien, Ensam i Kristinestad, utkommer våren 2026.

ANNA JÄRVINEN Otrygg

En mamma insjuknar i demens.

En dotter blir en anhörig, en mamma blir ett barn, men dottern är också kvar i det som varit. Anna Järvinens autofiktiva prosa är känslig, vild och vacker.

”Filterlöst och ärligt” upsala nya tidning

TED FORSSTRÖM & ÅSA LUCANDER

Stivens fat är utan mat

Maten är slut! vrålar Stiven. Det är akut! Kom ut! En rolig godnattsaga om Stiven och hans smarta knep för att lura familjen att ge honom mer mat.

”Forsström och Lucander fortsätter övertyga som snillrik och humoristisk bilderboksduo [...] garanterad läsglädje för hela familjen”

KRISTINA SIGUNSDOTTER & JENNY LUCANDER Trädet under jorden

När Karin leker kurragömma i parken hittar hon ett märkligt träd. Det visar sig vara en portal till underjorden. Bilderboken utgår från Karin Boyes liv och dikter.

”En fängslande sagovärld där språket, rikt och fantasifullt, slungar läsaren fram och tillbaka” svenska yle

ANN-LUISE BERTELL Skuggas

Fortsättningskriget rasar i Finland. Rut Blom är trebarnsmor och jordbrukare på gården Skuggas. Männen strider vid fronten och till Ruts hjälp kommer en ukrainsk krigsfånge. Plötsligt vänds allt upp och ned.

”En brännhet passionshistoria med ett överraskande slut” aftonbladet

MIA FRANCK Sista paret ut 9 12 11

Drömmaren Rousseau

Författaren Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) blev super kändis under den franska upplysningen, epoken som gav upphov till det moderna väst. Essäisten Tatjana Brandt tar sig an den kontroversiella, motsägelsefulla, lysande litterära fritänkaren Rousseau med djup kunskap och smittande entusiasm.

Fler suveräna böcker hittar du på forlaget.com

Liz och Henrik ska skilja sig. Men det är sjuttiotal i Kyrkslätt, och skiljsmässor förekommer inte. Och alla talar om barnens bästa, men vad är sant och vems sanning gäller? En historisk roman med självbiografisk botten.

”Att läsa Sista paret ut är som att befinna sig i en tryckkokare” svenska yle

”Liknar faktiskt en äventyrsroman” ++++ aftonbladet

»När livet går vidare«

Hur

länge sitter ett krig kvar i språket? Det frågar sig Agneta Rahikainen efter att läst vittnesmålen som sträcker sig från Hangö till Karelen.

Mycket i det här numret handlar om Finlands krig men också om modet att möta mörkret och att gå vidare. På senare tid har vi påmints om att det inte är så länge sedan Finlands yta decimerades med tio procent i ett skoningslöst fredsslut 1944. Kriget förde med sig att nästan en halv miljon personer flydde eller evakuerades på mycket kort tid från Karelen, Lappland, Hangö och Porkala udd, till olika delar av landet och vissa även till Sverige. Redan 1940 hade Sovjet ockuperat Hangö udd, en ockupation som fortgick i ett år och åtta månader. Efter kriget fylldes landet av rotlösa människor, många av dem krigsskadade och traumatiserade existenser på drift, flyktingar i sitt eget land. Ett sätt att överleva var att tiga om det onda. Krigsbarn, som skickats i väg med en lapp om halsen till Sverige och Danmark, återvände efter kriget, men inte alla, eftersom det kanske inte fanns något att återvända till.

för att inte vara alltför skrämmande: det är ju trots allt nallar och dockor som skickas i väg till ett främmande land, inte riktiga barn.

jag läser

 36 urnor – en historia om att ha fel av Sirpa Kähkönen

Men allt är inte lika dystert när livet går vidare. Det finns också lyckliga slut och osannolika händelser, som att en finlandssvensk humorgrupp från Vörå vinner Melodifestivalen

Sverige. En i gruppen, Axel Åhman, är en etablerad författare som skriver om en annan sorts manlighet, bland traktorer och trimmade mopeder. Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) ger ut detta specialnummer i samarbete med Vi Läser­redaktionen. SLS är en allmännyttig förening som arbetar för att sprida kunskap om finlandssvensk kultur. Detta nummer utges med stöd av SLS, Svenska kulturfonden, Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne och Konstsamfundet.

Ett helt brev om böcker. Missa inte Litteraturbrevet!

Gör som 14 000 andra läsare och anmäl dig till Litteraturbrevet.

Varannan tisdag bjuder Vi Läsers Jonas Eklöf på långläsning, tips och tävlingar med aktuell twist. Du som är prenumerant får en extra lyxig version där du också bjuds på läsning från Tidningen Vi. Anmäl dig på vilaser.se/nyhetsbrev.

Helsingfors nästa

Den 18–20 mars är det dags för Litteraturbåten, där du får en chans att möta och lyssna på de mest intressanta författarna. Den här gången följer bland andra Lina Wolff, Anna­Karin Palm, Henrik Berggren och Fredrik Lindström med. Förra året blev det både barhäng och karaoke med Elin Anna Labba, Katarina Widholm och Stefan Löfven ... Vad händer i år?

Finlands krigiska historia är grunden till att litteraturen i Finland är annorlunda än den i Sverige. Det finns så mycket att skriva av sig om, att försöka förstå och försonas med. Ett sätt att dyka ned i de här berättelserna är att börja med Solveig von Schoultz (krigs)barnbok Nalleresan som utkom 1944. För mig hör den till de viktigaste böckerna i min uppväxt, tillräckligt distanserande

Medarbetaren

agneta rahikainen

Marknadsföringschef Svenska litteratursällskapet i Finland

2008 tilldelades Jens Liljestrand Vi:s litteraturpris "för sina hjärtskärande berättelser, där han med osviklig språklig precision och grym humor gestaltar den nutida svenske mannens vilsenhet". 17 år senare skickade vi honom till Hangö för ett reportage om författaren som följer spåren efter ett trauma.

vi läser: finlandssvensk

Är du rastlös och åonalo, Axel Åhman?

Möten

12 axel åhman Hur ska KAJ-profilen lyckas ta upp författarkarriären igen?

46

Upp till kamp –eller? 36

20 björn wiman Han är Sveriges mäktigaste kulturchef. Och kvartsfinne.

50 sophia jansson En låda på vinden blev startskottet för memoaren Tre öar.

Långläsning

26 hangö revisited Hur är det att förlora en del av sitt land, och sedan få det tillbaka?

36 deckarkanoner Tio skäl till att Finlands rykte som deckarnation växer. .

42 klassikern Barnboksmästerverket Nalleresan är en produkt av krigsåret 1944.

46 blåvit antifascism Ylva Perera om när skrivandet blir en motståndshandling

Smått och gott

41 kära finland! Klas Östergren har en hemlig relation till vårt östra grannland. 26

7 noterat Elin Danielson-Gambogi, Pirkko Saisio och finlandssvensk feelgood.

34 kulturminglet Vem är världens bästa finlandssvenska författare?

Karin Collins i Hangö – en plats som åter kan vara i fara.

Björn Wiman hemma i Enskede.

Lotta Olsson tipsar om spänning.

Missa inte vi.se!

✔ Lyssna på alla texter

✔ Läs e-tidningen

Här finns alla nummer av Vi de senaste 35 åren.

✔ Mer journalistik

På vi.se och i appen finns även bokutdrag, klassiker ur arkivet, och krönikor.

✔ Nyhetsbrev

Ta del av våra olika nyhetsbrev med rekommendationer om veckans bästa läsning, kulturtips och litteraturbrev.

✔ Quiz

Nytt klurigt kulturquiz varje vecka.

FAVORITEN

Episk berättelse att försvinna in i

längtar du efter en episk berättelse att försvinna in i och färdas bortom tid och rum? Då är den här romanen något för dig. Allt fler läsare har fått upp ögonen för den finlandssvenska författaren Ann­Luise Bertells historiska romaner – och det är denna strålande berättare verkligen värd! I den här romanen för hon oss läsare tillbaka till fortsättningskriget i Finland och gården Skuggas i Österbotten. Där möter vi den medelålders trebarnsmamman Rut, vars man och äldste son ligger vid fronten i Karelen. Själv oroar sig Rut så mycket för dem att hon nästan inte klarar av arbetet på gården. Det är då gården tilldelas en sovjetisk krigsfånge, löjtnant Anton Demchenko från Ukraina. Han, fienden, ska arbeta på gården och låsas in varje kväll. Men Rut inser snart att Anton är en god man, en veterinärstuderande som aldrig bett om att få bli soldat. Snart växer det fram förbjudna känslor mellan de två. Hur ska de hantera dem?

böckerna och författarna vi pratar om just nu

50

... år är det sedan märta

tikkanens moderna klassiker »män kan inte våldtas« publicerades. dessutom fyllde denna finlandssvenska författarikon 90 den 3 april.

Sällan har en bok förlänats så många nomineringar: Augustpriset, Finlandiapriset, Nordiska rådets litteraturpris, Runeberg junior, Stregapriset ... Inte konstigt att förväntningarna inför uppföljaren till Om du möter en björn är höga. I april får vi ta del av slutresultatet. Och då zoomar Malin Kivelä, Martin Glaz Serup och Linda Bondestam in på en betydligt mindre varelse: silver fisken! Titeln är följaktligen Om du möter en silverfisk och upphovstrion kallar boken »en ytterst fristående fortsättning«. Efterlängtad är den hur som helst.

Tävling

»Det är den säregna blicken och språket som gör Pirkko Saisios barndomsskildring Det minst gemensamma så oemotståndlig«, skrev Peter Fröberg i sin Vi­recension. I januari utkommer andra delen i denna trilogi och nu kan du vinna ett paket med båda böckerna. Tävlingsfrågan lyder: Vem har översatt böckerna till svenska?

Mejla svaret till tavling@vilaser.se. Tre bokpaket ligger i potten.

»En oemotståndlig mix« Finsk romantik har aldrig varit så het.

foto: Susanna Kekkonen

I somras utkom Sommar på Villa Hilda av Michaela von Kügelgen. Boken är den första delen av en trilogi, Halsteröserien, och utgör ett fenomen på flera sätt. Dels anses den vara den första renodlade feelgoodromanen utgiven på ett finlandssvenskt förlag, dels såldes den till åtta språk redan innan den första boken ens var utgiven. Nu är även filmrättigheterna sålda. Uppenbarligen finns det ett stort sug efter finlandssvensk romantik i skär gårdsmiljö. – Att det inte kommit

någon sådan här bok förrän nu beror nog på att finlandssvenska är ett minoritetsspråk. Mycket fokus har legat på att bevara språket genom en mer litterär utgivning, säger Michaela von Kügelgen – som nyligen även sålt rättigheterna till en deckartrilogi. För tre år sedan refuserade flera förlag ett annat av hennes feelgoodmanus, så modfälld lät författaren Sommar på Villa Hilda kvar

i byrålådan under flera år. Tills hon lunchade med sin förläggare i ett helt annat ärende. – Då nämnde jag Halsteröserien och han blev nyfiken direkt. Sedan gick det snabbt. Det är tydligt att förlagen nu har insett att man även kan locka till läsning med mer kommersiell litteratur.

Frågan är om Michaela von Kügelgens framgångssaga kan inspirera andra.

– Det vore verkligen roligt! Jag tror på mixen av finländska miljöer och chiclits klassiska moment. Överlag tror jag på böcker i många olika genrer. terri herrera

3 x nordisk romantik

Sommar på Villa Hilda av Michaela von Kügelgen Journalisten Thomas och ex-kändiskocken

Louise hoppas på en nystart på på Halsterö. Men sommarparadiset är kanske inget paradis?

En ny tid av Katrine Wessel Norges största feelgoodförfattares succéserie handlar om överklassfamiljen Winther i Trondheim under slutet av 1800-talet. Första delen av 14 (!) i svensk översättning.

Candida av Audur Ava Ólafsdottir

Välskrivet och charmigt om en ung islänning som oplanerat blivit pappa och nu försöker hitta sin plats i livet – genom att anlägga en klosterträdgård i södra Frankrike.

»En av de få finska författarna som i varje bok håller internationell klass och vågar skriva om samtiden.«

Sara Ehnholm Hielm om Pajtim Statovci. »Sällan kommer finlandssvenska förlags förmedlarroll mellan den svenska och den finska litteraturen så väl till pass som här«, menar hon. I april utkommer Statovcis Kon föder på natten. Hans tidigare romaner Tiranas hjärta (nominerad till National Book Award) och Min katt Jugoslavien kommer även i en ny upplaga nästa år.

Rosa

DEBUTANTEN

»Jag vill att Laura ska vara en stämning, en röst«

»Världens mest förlösande 30-årskris« och en knepig uppgift på

Biskops-Arnö blev startskotten för lotta ilona häyrynens debut.

lotta ilona häyrynen

född: 1989 i Björneborg i Finland. yrke: Skribent och opinionsbildare.

bor: I Kista, Stockholm.

aktuell: Med debutromanen Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig.

Det började med »världens mest förlösande 30-årskris«. Erbjudandet om en fast tjänst på Aftonbladet kunde slänga sig i väggen, nu skulle det skönlitterära skrivandet komma först – kosta vad det kosta ville. – Jag sökte in till Biskops-Arnö och nollade hela mitt sparkonto. Men jag var redo, säger Lotta Ilona Häyrynen. – Jag var som ett öppet kärl att bara hälla vatten i.

Under en lektion fick eleverna i uppgift att i valfri skönlitterär form dikta vidare på Ingeborg Bachmanns kultroman Malina från 1971. I romanen – som tar sig an ämnen som skuld, trauman och psykisk ohälsa i efterkrigstidens Wien – skildras jag-berättarens komplicerade relation till två sinsemellan väldigt olika män. Lotta Ilona Häyrynen löste uppgiften genom att skriva fiktiva brev som romanfigurerna skickade till varandra, ett arbete som pågick »nästan maniskt« i ett halvår.

– Till slut hade jag så många brev att nya karaktärer tog form. Då började jag sortera breven, fylla i luckor och fundera på hur jag kunde få till en berättarstruktur som var begriplig för en läsare.

Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig rymmer 40 brev skrivna till två män –två män som väcker helt olika begär hos berättaren Laura. Arvid är lugn och stabil. Per är passionen men också våldet. Laura, likt Häyrynen själv, är både rastlös och melankolisk.

– Jag tror att det finns en hel del stämningar i henne som är mina. Men hur långt det sträcker sig, och exakt vad det handlar om ... ja, det är bara en sörja, säger hon och avslöjar att scenen där Arvid tvingar Laura att ta sig upp ur soffan, tvingar henne att orka med, den är hämtad från relationen med hennes man.

Var Laura, Arvid och Per bor och vad de jobbar med förblir ovisst. Ett högst medvetet grepp. – Det öppnar för många klassparametrar. Jag vill att Laura ska vara en stämning, ett inre och en röst, inte ett arbete eller en plats. felicia bergström

hallå där,

Anders Landén!

Du har skrivit boken Skatter från Mumindalen – en guide som dokumenterat muminsaker med samlarvärde. Hur kom du på idén?

– Jag arbetade i auktionsbranschen och varje gång vi skrev om muminmuggarna så slog vi läsarrekord. Sedan studietiden, då jag knäckte extra som värderingsman på Stadsmissionen, så visste jag att det fanns äldre mumingrejer från 1950-talet. För att kunna skriva om dem, då det uppenbarligen fanns en intresserad publik, behövde vi en indexbok. Det visade sig att den inte fanns på marknaden. Så föddes idén. Vilken samlarpryl vill du lyfta fram lite extra?

Nytt ljus på banbrytare

Hon reste ensam till Paris och trotsade sin tids konventioner. elin danielson-gambogi förtjänar en renässans. Är det dags för den nu?

I sin fängslande biografi Utan konsten inget liv. Elin Danielson-Gambogi 1861–1919 tecknar den Florensbaserade konsthistorikern och musikern Salla Leponiemi ett liv i korselden mellan ambition och motstånd.

Leponiemi skildrar hur Danielson-Gambogi stod på tröskeln till ett internationellt genombrott – men också tvingades kämpa mot de fördomar, ekonomiska svårigheter och begränsningar som mötte kvinnor i konstvärlden vid sekelskiftet.

– Det finns mängder av vackra prylar. Jag höll på med boken i tre år och till slut blir man lite skruvad – ju mer obskyrt, desto mer intresserad var jag. En del av omslagen jag hittade är helt sjuka. Det var på 1960-talet långt till Finland och jobbigt för förlag att be om originalillustrationerna. Istället lät man lokala illustratörer rita »in style of Tove«. Kolla till exempel på hur man lät mumintrollen se ut i Spanien på 1960-talet! Annars är det såklart saker från Tove Janssons händer. Hon var en fantastisk konstnär. Grejerna som hon gjorde, oavsett om det är enklare teckningar eller skrivna hälsningar, är såklart väldigt attraktiva för samlare. Vad tror du blir värdeutvecklingen på muminmuggar framöver? – De ovanliga muggarna kommer säkert att dra till sig intresse. Men jag hoppas att min bok får människor att upptäcka fler områden. Det finns så många roliga föremål som ännu är lätta att fynda.

terri herrera

barndomen i Österbotten till konstnärskolonin i Önningeby på Åland, vidare till studier i Paris och åren i Italien, där kärlek, krig och skapande vävs samman.

I sin presentation av boken skriver Svenska litteratursällskapet i Finland:

»I Paris och Bretagne upptäckte Elin ljuset, naturalismen och realismen. Men hon avbildade ofta sådant som inte ansågs lämpligt, i synnerhet väckte hennes fördomsfria och djärva skildringar av kvinnor uppmärksamhet.«

Boken bygger på ett rikt källmaterial – brev, målningar och dagboksanteckningar – som gör Elins liv och röst påtagligt närvarande. I en tidigare intervju har Salla Leponiemi berättat hur projektet började.

– När jag hade bosatt mig i Florens upptäckte jag hur ofta mina tankar kretsade kring Elin Danielson-Gambogi. Det började kännas som om hon ville berätta sin historia. Leponiemi följer Danielson-Gambogi från

Danielson-Gambogis målningar av kvinnor och vardagsscener var vågade och moderna – men föll senare i glömska, »inte för att verken saknade kraft, utan för att historien svek henne«.

– Hon var egensinnig. Obrydd om borgerliga konventioner och älskade storstädernas myller, har Salla Leponiemi berättat.

Och apropå boktiteln sa hon:

– Det är inte bara en titel. Det är Elins credo, hennes sätt att finnas till. red

Till vänster: Elin

Danielson­ Gambogi målade den lyckofyllda Mor sommaren 1893 i Pulsa, medan systern Tytty ammade sitt förstfödda barn.

Nedan: Pojkstreck eller Gossarnas sprat t (1887) målades i Önningebys omgivningar på Åland.

nders landén

En ganska vanlig man från Vörå

Hela svenska folket känner honom som a:et i kaj.

Men innan Eurovision kom i vägen hade Axel Åhman sikte på en författarkarriär. Nu måste han bara kliva av ett skenande tåg.

av philip teir foto thron ullberg

Många strängar på sin lyra. Popstjärna, komiker och författare. Men »småföretagare« kanske ändå ligger närmast sanningen?

Dagen efter Eurovision Song Contest den 17 maj låg Bara bada bastu på plats 46 på Spotifys globala lista, den högsta placeringen någonsin för en svenskspråkig låt.

Axel åhman

hade precis hunnit skaffa sig ett fint arbetsrum.

Efter alla år med hemmakontor skulle det bli skönt att slippa störa familjen. Dessutom skulle han kunna hålla manusmöten utan att behöva bekymra sig för kollegors allergier. Där hemma fanns en katt.

Han lyfte in en soffa i den kommande skrivarlyan.

Några dagar senare kom ett mejl från SVT:s producent Karin Gunnarsson. Humorgruppen KAJ, där Axel är basist och grundande medlem, skulle delta i Melodifestivalen 2025.

–Det är lite rörande att läsa de där första mejlen nu. Vi tänkte att det kanske skulle äta upp en eller två helger av vårt liv. Om det gick bra skulle det kanske bli en sommarturné. Men sedan februari har vi i princip rest och jobbat dygnet runt. Det är som att sitta på ett sådant där skenande bullet­tåg i Japan, säger Axel Åhman, som tar paus i sitt hektiska turnéschema och möter upp för en intervju på vårt gemensamma förlag Schildts & Söderströms i Helsingfors.

Det återstår tolv spelningar på KAJ:s schema, som tagit dem genom halva Sverige. Hela turnén avslutas i skarven tidigt i september i Finland.

Tolv spelningar kvar, hur känns det?

–Det känns som en bra siffra. Det var värre efter midsommar då alla spelningar låg framför oss i en lång räcka, skulle vi verkligen orka?

axel åhman debuterade för fem år sedan med novellsamlingen Klein, som föddes då han deltog i den finlandssvenska Arvid Mörne­tävlingen för nyskrivna noveller och vann tredje pris; en ganska klassisk väg för många blivande finlandssvenska författare.

I tävlingsnovellen Bastutronen försöker en namnlös jag­berättare hävda sig i den oskrivna hierarkin i en finländsk bastu.

»Den nedre bänken, alltså trappsteget upp till den riktiga bänken, är reserverad för de svaga. Barn under tio, rikssvenskar och hjärtopererade pensionärer.«

Det är en humor typisk för hela novellsamlingen, som handlar mycket om manlighet och manlig självhävdelse. Axel Åhman föddes i en jordbrukarfamilj och kan bokens miljö som sin egen ficka: traktorerna, jaktlagen, mopedtrimmandet, det tysta samförståndet män emellan.

–Jag är stolt över den boken och framför allt glad över att jag fick till den. Om jag bläddrar i den nu, eller läser ur den på scen, brukar jag tänka att jag kanske borde skriva noveller igen. Det är ett väldigt behagligt format, säger han.

Det har blivit ytterligare två böcker – debutromanen Eldsjäl, som kretsar kring en lokal förening som sätter upp en revy. Åhman har nämnt den svenska skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist som en inspirationskälla, och han räds inte heller att ge sig på intrigdriven spänning, utan utforskar via bokens revyregissör Daniel hur mycket det egentligen är hälsosamt att brinna för en lokal förening.

Fantasyromanen Smugglarens skatt är ett skärgårdsmysterium i vintrigt landskap, en bok i 24 kapitel som alla skulle göra sig väl för en julkalender i tv. Axel Åhman har också varit med och skrivit manus till humorserien Halln, en »mockumentary« i The Officestil, som hade premiär på Yle i våras och fick många trogna tittare. Serien kretsar kring ett företag som tillverkar minkburar, en näring som fortfarande tuffar på uppe i Österbotten, även om pälsnäringens dagar verkar räknade.

Åhman ligger nästan alltid nära humorn, ett område som också hans band utforskar.

Humorgruppen KAJ har gjort det till sin nisch att skildra den österbottniska mannen med ironisk udd.

–Vi märkte snabbt som band att det funkade bäst när vi grävde där vi stod. Människor som jobbade i servicebranschen, som gick på vattengymnastik, det gällde att hitta på historier som funkade för dem. Men det handlade också om att vi genuint tyckte att mycket i vår närmiljö var roligt. Att det som vi tyckte var helt vanligt egentligen är jättekonstigt, och att se humorn i det, säger han.

den här intervjun ska handla om hur Axel Åhman blev författare, men hans karriär är svår att separera från bandet. Det var också i musiken som allt började.

–Det är ganska intressant, för jag är den enda av oss som har gått någon längre utbildning med musik. Jag gick musikskola och har spelat fiol sedan jag var åtta år. Men som musiker är jag nog ... det har tagit en stund att inse, men jag är inte den bästa låtskrivaren alls av oss. Min starkaste

axel åhman

född: 1993, uppvuxen i byn Palvis i Vörå i Österbotten. bor: I Vasa.

familj: Hustrun Louise Mannil och katten Morris.

böcker: Novellsamlingen Klein (2020), romanen Eldsjäl (2023) samt ungdomsboken Smugglarens skatt (2024).

utbildning: Studerat journalistik i Helsingfors.

aktuell: Som medlem i humorgruppen KAJ, som grundades 2009. Skriver på en ny bok. om österbottnisk manlighet: »Jag har alltid intalat mig själv att jag inte är särskilt händig, men nu har jag renoverat en lägenhet och byggt ett tändstift till min båt. Man inbillar sig allt möjligt innan man försöker.«

KAJ i sitt rätta element.

axel väljer

En man som heter Ove av Fredrik Backman »Den boken visade mig ett sätt att skriva och berätta som jag inte läst innan. Balansen mellan humor och tragik resonerade med mig.«

Elkomikern av Martin Luuk. »En liten juvel till bok, har tänkt mycket på den sedan jag läste den.«

Grotesco »Ikoniska sketcher, smart humor med en helt egen känsla.« Inside av Bo Burnham.

»Komikern Bo Burnhams Netflixspecial är mörk och genialisk.«

sida när det kommer till texter är också längre format: kolumner, noveller eller romaner. Jag har som allra roligast i den typen av text.

Hemma i Vörå. Att finna humorn i närmiljön är Axels specialitet.

– Ja, verkligen, jag var i exakt rätt ålder. Jag är ju nästan jämngammal med Harry, Ron och Hermione. Det känns nästan som en gåva jag fått, att få växa upp och i realtid vänta på en ny Harry Potter­bok. Det finns bilder av mig när vi är med familjen på en motocross­tävling i Björneborg, eftersom min bror tävlade i motocross, och jag sitter i depån och läser Harry Potter och Fenixordern, som nyss kommit ut, den tjockaste av dem alla. Jag tror att jag är den enda i bandet som var med på Harry Potter­tåget från början, sedan fick jag också Jakob att börja läsa dem. Enligt Axel Åhman var Vörå – den österbottniska kommunen där han växte upp – en tillåtande miljö, inte minst eftersom de var tre kompisar som kunde vara annorlunda tillsammans.

–Det jag skriver om i Klein, alla de här manliga miljöerna, de var ganska sällan toxiska. Vi var tre killar som försökte få varandra att skratta, och hade kanske inte vett att skämmas för våra udda intressen. Det var nog svårt för andra att förhålla sig till det. Det grundade sig kanske i något slags avsaknad av social kompetens hos oss, säger han.

»Motocross­tävling i Björneborg, min bror tävlar. Jag läser Harry Potter.«

Är du den i bandet som hittar på karaktärer och gubbar?

–När en låt blir till är det efteråt oerhört diffust vem som har gjort vad. Jag har ofta en lite mer övergripande syn, jag är den som säger: »Om detta hände i första versen borde vi kanske tänka på det här i bryggan eller andra versen.«

Det är inte du som skriver rimmen?

–Om jag måste peka ut vem som är den bästa rimsmeden i KAJ så är det Jakob, han är absolut vassast där, det ligger nära hans hjärta på något sätt.

Skolan var också en mycket sluten miljö i Vörå. Klasserna var så små att eleverna växte upp nästan som syskon.

–Det blir en otrolig gemenskap. Det finns inte rum för att någon blir illa behandlad.

Så du längtade inte bort?

alla i gruppen kaj har vittnat om hur de vuxit upp bland mor­ och farföräldrar på nära håll. Det har gett en viss referensram; en där revytraditionen och pilsnerhumorn finns nära till hands. Axel Åhman är ändå den stora boknörden i bandet.

– Jag lärde mig läsa i skolan, jag är alltså inte en av de författare som började läsa när de var fyra. Men det gick ganska snabbt att snappa upp, och sedan blev det ett stort intresse. Serier var viktiga – jag har också en Kapten Haddock­tatuering. Bert, Sune, alla de där, och Wahlströms deckare, Tvillingarna, Bröderna Hardy och så vidare. Och kanske Harry Potter?

–Jag tror att både jag och resten av KAJ sticker ut lite här. Klyschan är ju att konstnärer, författare och artister vill bort från »skithålan«, till storstaden, och där ska man förverkliga sig själv i den intellektuella sfären och blablabla… Jag uppfattar det som lite pretto, extremt vanligt visserligen, men också lite falskt. Jag har också studerat i Helsingfors, men lika gärna kan man ju flytta för att man är nyfiken på resten av världen och på vilka möjligheter som finns. Och ja, det finns problem på mindre orter, men det finns det ju överallt. Jag känner ändå att stället jag kommer från har byggt upp mig snarare än rivit ner. Och det är en enorm skillnad i förhållningssätt jämfört med någon som alltid klagar på sin hemort. Författaren Kaj Korkea­aho pratade i sin podd i våras om hur ni gjort succé i världen trots att ni inte har slipat bort er dialekt, som han har gjort. Han lät nästan lite avundsjuk över det. –Jag tror att det är en generationsfråga. Det verkar som att dialekten kommer på flera områden nu, och man skulle nästan vilja ha en ordentlig forskning på ämnet. Det verkar som att chattar och Whatsapp och

Ibland kan man faktiskt

bli lite folkskygg, vilket är nytt för mig.

sådant kan ha haft en viss inverkan, att många börjat uttrycka sig på dialekt i skrift. Man ser en enorm skillnad på de senaste tio åren. Idag har vi radiopratare på Yle som pratar dialekt i direktsändning, som Joel Rönn och Fanny Forsander.

Det har suddat ut gränserna mellan olika grupper i Svenskfinland. Tidigare hörde man bara standardsvenska i radion, och det innebar att radion var helsingforsisk.

–Det säger något om att Yle blivit mer accepterande i sin policy. Vi brukar också testa att prata dialekt i Sverige, och ju högre norrut vi rör oss i landet, desto mer förståelse finns det. Dessutom märker man att de lär sig ganska snabbt. Men man väljer kanske inte de grövsta dialektorden.

I skrivandet har Axel Åhman ändå en klar linje när det kommer till dialekten som metod. –I kortare dialoger funkar det. Men om du har en replik som är ett helt stycke kan det snabbt påverka helheten. Jag använde inte dialekt i Eldsjäl eftersom jag märkte att det är en ganska pratig bok. Det hade blivit problem med förståelsen om hela boken hade gått på dialekt. Dessutom stavar alla dialekterna olika. Och varje försök att standardisera stavningen går lite emot idén om dialekten som språk överhuvudtaget.

Jag frågar Axel hur det senaste halvåret varit för bandet. Hur är det att plötsligt bli igenkänd överallt, som »han med glasögonen från KAJ«?

en dryg vecka efter vår intervju spelar KAJ på Summer fest i Ekenäs, en av två spelningar under samma dygn. Det spöregnar i Ekenäs, men festivalpubliken har uppenbarligen hunnit värma upp med ett antal alkoholenheter eftersom stämningen är stimmig. KAJ drar igenom sina största hittar, inklusive Jakob Norrgårds tolkning av Puccinis aria Nessun dorma, som bandet gett namnet Näsan domna. Det är det enda stycket under eftermiddagen som får den överförfriskade publiken att tystna i några minuter. Senare på eftermiddagen kommer både Pernilla Wahlgren och Markoolio att spela – vilket säger något om var i Finland vi befinner oss. I Ekenäs är publiken i första hand svenskspråkig, och här kan alla texterna till Markoolios låtskatt, det är som en liten enklav till folkparksscenernas Sverige.

–Som band var vi kanske mer förberedda på det här än många andra. Vi har ändå hållit på väldigt länge och var redan ganska stora i Svenskfinland. Att bli igenkänd på stan har hänt tidigare, men inte på den här nivån.

Ja, nu är det även finskspråkiga och svenskar som känner igen er.

–Exakt. Det är en jättestor skillnad. Finnarna har en liten försiktigare stil, mer respekt, medan svenskarna klassiskt nog är lite mer gåpåiga. De är jättetrevliga, men kommer också lättare fram till en.

Ibland kan man faktiskt bli lite folkskygg, vilket är nytt för mig, eftersom jag är rätt extrovert som person. Men det händer att jag tänker: idag skulle jag inte orka bli igenkänd.

Märker du någon skillnad när det gäller din egen arbetsmoral efter framgångarna?

Axel Åhman har fått finna sig i alla möjliga epitet, som »han med glasögon«, eller »han med dragspelet«. Eller kort och gott »A:et« i KAJ«. Men i vinter hoppas han få tid att återvända till skrivbordet igen och bara vara Axel, författaren.

liten vöråparlör

Åonalo

Rastlös och uttråkad till den grad att man är aningen lättretlig.

Dåkäl

Idiot, klumpeduns.

Heimani

Hemmanet, ägorna.

Limin

Träningsvärk, man är limin i musklerna.

–Jag har arbetat mer än någonsin i år, så min arbetsmoral är egentligen på någon sorts all time high

Men helt klart jagar man inte längre efter nästa grej på samma sätt, det har lugnat ner sig, helt enkelt för att man inser att man inte klarar av så mycket. I det här kaoset har det också blivit uppenbart att man måste fokusera på vissa grejer. Att satsa på fru och familj, så att man också har den trygga basen. Som band har vi varit väldigt fokuserade på att hålla oss friska under det här året. Vi har till exempel ingen festkultur i bandet, utan brukar se till att lägga oss tidigt, säger han.

Jag är son till en jordbrukare så jag har den mentaliteten i mig.

liteten i mig. Jag vet vilket slit det innebär att vara småföretagare. Jag pratade en gång på en middag med en poet som skrattade högt när jag sa att jag visste exakt när jag tänkte lämna in nästa bok. Man har olika sätt att se på skapandet. Jag säger inte att det ena är mer rätt eller fel, men jag tror att småföretagaren i mig färgar av sig på allt jag gör.

Finns det någon del av dig som vill skriva en bok om allt det här?

–Jag har faktiskt en idé som är lite cool. Jag skrev en novell för fyra år sedan, bara för att jag tyckte det var kul. Jag skickade novellen till min förläggare Martin som sa att idén kanske skulle hålla för en hel roman. Så den tanken har stannat hos mig.

Och det handlar om en humorgrupp?

–Vi får se om det här bara blir någonting jag säger i en intervju, eller om jag verkligen får till det en dag …

Men jag tänkte så här: En tragikomisk roman om en emigrant från Österbotten som åker till Amerika. Det är ju en väldigt uttjatad genre på många sätt, men jag tänkte: hur kan man göra det på ett nytt sätt? Grundidén är ju att många drömde om ett bättre liv, men många hade också egoistiska drömmar, precis som folk har idag. Man vill bli artist, författare, eller något sådant. Hur blir det om man sätter en sådan modern drömmare i en emigrantkontext? Han far över till New York och det som händer blir både tragiskt och komiskt. Det finns många paralleller till det som jag själv har sett och upplevt, som stöder en sådan berättelse. Det är också en idé som jag tror mår bra av att gro till sig lite.

Du kommer alltså att fortsätta gräva i Österbotten som ditt huvudsakliga material?

–Det tror jag nog, i någon mån. Men det känns också som att jag just nu är lite överkörd av allt som har hänt. Man är kanske lite vilsen i vad man ska skriva. Jag saknar också tiden för stora projekt.

Axel Åhman säger att KAJ hela tiden har arbetat med inställningen att deras verksamhet ska bära sig ekonomiskt, det ska inte vara enbart en hobby. Under åren har de byggt upp en ganska stor infrastruktur kring bandet, med merchandise, bokförare och gigbokare. Under året har de fått inse att de i allt högre grad måste släppa kontrollen över allt och lita på folk omkring sig. –Jag är son till en jordbrukare så jag har den menta­

Arbetsrummet i Vasa har Axel Åhman sagt upp. –Jag hade säkert haft råd att hålla det kvar, men jag tänker att det är bättre att någon som har mer nytta av det än jag får användning för det. Det kan mycket väl hända att jag har ett arbetsrum igen när det har lugnat ner sig. &

philip teir är kulturskribent och författare, bördig från Jakobstad men numera bosatt i Helsingfors.

Jul hus i vart

Monika Fagerholm Döda trakten/ Kvinnor i revolt

När allt var möjligt En berättelse om unga konstnärsdrömmar, längtan och livets vägval.

329:-

Sophia Jansson Tre öar

Personligt och ärligt Inkännande självbiografi om släkten Jansson och sökandet efter sanningen.

329:-

Enskedevillans väggar fylls av bokhyllor.

Ändå konsumerar inte Björn Wiman främst pappersböcker: »Jag läser mest på pdf i mobilen numera«.

BJÖRN WIMAN

född: 22 oktober 1969.

»Finland förstår litteraturens egenart«

Farmors finska arv stavas galghumor och svårmod.

Två känslolägen som vi även hittar i kulturchefen och författaren Björn Wimans bokhylla.

av karin thunberg foto martin stenmark

många, tänker man. Från golv till tak i hela trevåningshuset. Har man, som Björn Wiman, arbetat med böcker i ett kvarts århundrade – ja, då borde man ha en imponerande bokhyllesamling.

bor: Villa i Gamla Enskede.

familj: Hustrun Cecilia Schwartz, professor i italienska. Tre döttrar.

gör: Kulturchef på Dagens Nyheter sedan 2010. Författare till flera böcker.

aktuell: Kommer i vinter, lagom till skidsäsongen, ut med Den lyckligaste leken finländska favoriter:

»Tove Janssons Trollvinter, där Hemulen uppmanar alla dystra innesittare i Mumindalen att komma ut och åka slalom, älskar jag. Det är en bild av mig och min pappa.

Linnas Okänd soldat och Westös Den svavelgula himlen är också favoriter.«

Gissningen stämmer. Vi kan börja med den svenska skönlitteraturen i vardagsrummet, uppifrån Lars Ahlin till Klas Östergren längst nere vid golvet.

Mest synd är det ändå om Jonas Gardell och Sigmund Freud vars böcker döljs bakom en soffrygg.

En trappa upp, liksom på vinden och nere i källaren, bakom en träningsmaskin, står hans hustrus italienska böcker, hans egna spanska plus faktaböcker om allt från andra världskriget och nazismen till snö och skidåkning.

Bredden imponerar.

Vänta, vi glömde hyllan i källartrappan där nyutkomna böcker väntar på placering, bredvid dem som han själv skrivit.

Talar vi om en samling vänner, placerade rygg intill rygg?

–Verkligen inte. Böckerna är inte mina vänner, de flesta skulle jag kunna göra mig av med, direkt. Jobbar man med böcker är det svårt att känna vördnad,

förundran, inför boken som företeelse. Litteratur är något annat. Det är den som format hans liv, gett näring åt hans fantasi, öppnat nya världar.

– I dagens fasansfulla verklighet behövs litteraturen som glädjeämne och kunskapskälla. Världen blir en roligare plats om man, till exempel, kan jämföra debatten om Sveriges kulturkanon med Cervantes Don Quijote. Jag tror det var Ellen Key som sa att till och med en promenad på Skeppsbron blir roligare om man har bildning. Man ser verkligheten med andra ögon.

själv var han förortskillen som spelade hockey och inte läste en bok frivilligt, förrän han började i gymnasiet. Då inleddes hans bildningsbana med ständiga turer till antikvariat och febrig väntan på årens bokreor. Men tonårens kanske viktigaste bok vann han i en golftävling, där han kom fyra och kunde hugga August Strindberg av Olof Lagercrantz på vinstbordet.

Att Lagercrantz skrev »så helvetes bra och medryckande« var en sak. Mer avgörande blev drömmen som föddes: –Jag ville bli en sådan som skrev i tidningar.

Hur det skulle gå till var obegripligt för kraken med det dåliga självförtroendet. Ingen hade ens sagt att han skrev bra. Vändpunkten kom när han började ➸

På frågan om vad han aldrig läser, säger Björn Wiman: »Med tanke på mitt jobb ska jag kanske inte svara på det.«

Se på Kjell Westös romaner. Han tar inte till så stora gester eller åtbörder.

läsa spanska på universitetet. Med en fantastisk lärare som lärde sina elever läsa skönlitteratur, på djupet.

–Den första text som jag fick publicerad var vetenskaplig och på spanska. Det var något frigörande med språket, jag förstod hur roligt det kunde vara att skriva.

Läsningen hade han med sig hemifrån. Liksom ointresset att äga, samla böcker. För hans mamma, hon som var lärarinna, framstod det som helt obegripligt. Det fanns ju bibliotek!

Hans farmor var likadan. Hon kom som liten flicka till Sverige från Finland med sin mor som var städerska. I Stockholm väntade hennes finlandssvenske far. I vuxenlivet väntade svårigheter. Båda

männen som hon var gift med blev gravt alkoholiserade. Den siste, Björns farfar, spelade bort både familjens hus och sitt åkeriföretag.

Som gammal bar farmodern ett svårmod, parat med galghumor; detta som hennes sonson idag ser som sitt finländska arv.

Att jämföra ländernas litteratur är svårare.

–Att resa till Finland är som att resa tio–tjugo år tillbaka i tiden.

Han säger det inte som något nedsättande, tvärtom. Han älskar Helsingfors, med sin lugnare och mer civiliserade livshållning. Och sitt nya bibliotek, Ode, denna »fantastiska manifestation av alla människors rätt till böcker och bildning«.

–Kultur är en självklar del av samhället, något folk vill ha och behöver. På samma sätt har man kvar tron på det som är litteraturens egenart, dess förmåga att framställa en ny verklighet, vid sidan av den befintliga. Se på till exempel Kjell Westös romaner. Han tar inte till så stora gester eller åtbörder. Han litar på att hans berättelser håller.

Hur många böcker per år som Björn Wiman läser har han ingen aning om. Lediga dagar gör han oftast annat och sommarsemestrar ägnar han sig med glädje åt en mer bortglömd litterär genre: att lära sig alla verserna i Evert Taubes visskatt.

–I somras blev det Havsörnsvalsen Det är också litteratur. &

NY BOK OM FINLÄNDARNAS

HISTORIA I SVERIGE

FINLÄNDARNAS HISTORIA I SVERIGE

I en ny tid 1995–2025

Jarmo Lainio (red.)

I Sverige bor långt över 700 000 personer med finländskt ursprung. Bland dessa finns sverigefinnar, finlandssvenskar, tornedalingar, kväner och lantalaiset, finska romer och finska krigsbarn, samt därutöver ättlingar till skogsfinnar.

Tillsammans utgör de en stor och mångfacetterad mosaik av minoriteter med den gemensamma nämnaren att de har släktmässiga och historiska band med Finland.

AFINLÄNDARNAS

HISTORIA I SVERIGE

I en ny tid 1995–2025

I Finländarnas historia i Sverige tecknar en rad forskare och skribenter en bred och samlad bild av deras bakgrund och ställning under perioden 1995 – 2025. Ländernas medlemskap i

EU och Nato samt en förändrad Finlandsbild i Sverige utgör några av de givna ramarna i detta kunskapsrika verk, som avslutas med tankar om den sverigefinländska framtiden.

boken har tillkommit på initiativ av Kulturfonden för Sverige och Finland och ges ut av Appell Förlag.

368 sidor. Hårdband. Rikt illustrerad.

Boken finns i din bokhandel.

appell förlag

jarmo lainio (red.)

Anna Åkerlund, 63

Merja Mäki*. Hon skriver så målande om hur de levde och flydde under världskriget. Jag fastnade direkt!

Hedvig Halldenius, 21

Tua Forsström. I en bokaffär i Helsingfors fastnade jag för Jag studerade en gång vid en underbar fakultet. Det blev ett fint minne.

Janne Wikström, 51

Märta Tikkanen. Hennes avtryck i att förena ett rent litterärt verk med en allmän genuspolitisk debatt.

Ina Lindberg, 32

Tove Jansson, för att det känns så genuint. Böckerna är skrivna för barn, men jag kan resonera så väl med dem som vuxen.

Kaj Schueler, 76

Monika Fagerholm har ju släppt nytt och det låter spännande. Hon står ut med sin intensitet –och har en kraft i sitt sätt att skriva.

Blåvitt mingel i Göteborg

Vilken är den mest intressanta finlandssvenska författaren?

foto nora lorek

Martin Röshammar, 54

Kjell Westö. Han gör fina personskildringar och är bra på att prata om sitt författarskap. Han är produktiv som fan.

* Ej finlandssvensk utan finsk ­ men väldigt bra ändå. ** Sverigefinsk och inget annat.

Mats Bergman, 55

Hagar Olsson, en så viktig person i finlandssvenska kulturpolitiken. Som spindeln i sitt nät och inte så utforskad som många andra.

Elisabeth Gustavsson Haugseth, 41 Jag älskar Susanna Alakoski!** Hon beskriver på ett sätt som ej är förskönat, men verbalt vackert.

Förlorad IDYLL

I mars 1940 hamnade en svenskspråkig avkrok i storpolitikens centrum när Finland förlorade Hangö till Sovjet. Ett trauma som det tog två generationer att sätta ord på.

av jens liljestrand foto cata portin

Karin Collins blickar ut över Hangö. I en tid av ökade militära spänningar är frågan om Hangö kan vara i fara igen.

En sorg av det slaget, som man inte beklagar.

Det är en av de mest pregnanta meningar jag läst på svenska språket, ett nästan outhärdligt stoiskt konstaterande.

Orden är Vilhelm Mobergs, skrivna vid Moskvafreden, natten till den 13 mars 1940. Den då 42­årige författaren tillbringar natten i ett militärhögkvarter på Karelska näset. De finlandssvenska officerare han umgås med är spända och nervösa i väntan på beskedet från de pågående fredsförhandlingarna med Sovjetunionen. Till slut kan radion berätta att Finland inte bara ska få lämna ifrån sig hela Karelen, utan även Hangö udd. Målande beskriver Moberg chocken och sorgen omkring honom, och om sitt möte med en ung finlandssvensk fänrik, som med stel blick fäller repliken:

Vet ni att jag är född i Ryssland? Ja, jag är född på Hangö udd. I natt blir min hembygd rysk.

85 år senare står jag på stranden i Hangö med en fråga i huvudet: Hur är det att förlora en del av sitt land – och sedan få tillbaka det, till ett ofattbart pris? Med vilka ord kan en sådan erfarenhet beskrivas?

Eller är det enklast, mest respektfullt, att bara tiga inför en sorg av det slag man inte beklagar?

–När jag växte upp pratade man inte om det, nästan inte alls, säger författaren Karin Collins. Och som barn ställde jag heller inga frågor. Jag visste att hela staden hade evakuerats, att alla hade fått resa härifrån. Jag visste att min farmor och farfar hade fått åka med dynamitfabriken upp till Gamla Karleby. Jag visste att min farbror hade skickats iväg som krigsbarn till Sverige.

Trots att kriget var en del av familjens historia, kändes det på något vis gammaldags, irrelevant, minns hon.

–Min mormor hade uttryck som »en ryss är en ryss även om man steker honom i smör«. En gång var vi och handlade och jag såg en blå tröja som jag tyckte skulle vara fin på henne, men hon fräste »aldrig att jag sätter något ryssblått på mig«. Det var en viss nyans av blått som de hade målat med när de var här. Jag tyckte mormor var pinsam som höll på så där, det var ju tusen år sedan.

först platsen. Hangö udd är en lång, smal udde –ungefär i formen av ett smalben följt av en smäcker fot – som sträcker sig i sydvästlig riktning ut i Finska viken. Det är Finlands sydligaste punkt, tillika en av landets viktigaste hamnar, förbunden med huvudstaden via järnväg. Centralorten Hangö (som trots namnet alltså inte är en ö, utan en del av fastlandet) kan till sin atmosfär jämföras med svenska skärgårdsstäder som Nynäshamn eller Grisslehamn. Rent geografiskt befinner vi oss i höjd med Stockholms norra skärgård och jag påminns ständigt om det landskapet, de slätslipade klipporna, sandstränderna, glittret över fjärden med dess pärlband av kobbar.

Även miljön i övrigt påminner om Roslagen, med flagnande bad hotell, en minigolfbana, en glasskiosk. En sådan där pittoresk, under lågsäsongen lite sömnigt trivsam plats som lever upp på sommaren.

hangö – udden längst i syd

• Hangö är Finlands sydligaste halvö på fastlandet och ligger cirka 1,5 timmes bilresa från Helsingfors. I Hangö stad bor 8 000 invånare.

Bara här och där syns spåren av krig och ockupation. Gamla skyttevärn, kulsprutenästen. De nybyggda betonghusen mitt i skönheten, som fula ärr efter illa läkta sår.

Hangö anlades 1874 och består egentligen av en rad sammanvävda små fiskelägen på båda sidor om den smala udden. Det sydliga läget gjorde det då till en idealisk plats som relativt isfri vinterhamn. Finland var vid denna tid en del av det ryska imperiet och staden blev en populär turistort för den ryska societeten; bland besökarna fanns bland andra Rysslands sista tsar, Nikolaj II. Efter inbördeskriget och Finlands självständighet 1917 fortsatte Hangö sin dubbla tillvaro som fashionabel badort och strategisk knutpunkt.

Man föreställer sig den unika kultur som måste ha funnits här ute i havsbandet, vid ändhållplatsen, staden där vägen tar slut. Å ena sidan skönheten, naturen, det ständiga ljuset från havet, badhotellens air av gammal aristokrati, med den årliga regattan som en av årets höjdpunkter. Å andra sidan de oupphörliga transporterna, järnvägen och hamnen som ett fönster mot världens alla metropoler. De flesta finländare som emigrerade till USA åren 1880–1930 klev ombord i Hangö.

En stillsam, vacker avkrok som samtidigt befinner sig i händelsernas centrum.

»Ofta är livet gott, med människomått mätt. Stilla, ljusa nätter. Mat i magarna, skratt som rullar genom björk­

• Som en del av fredsvillkoren i Moskvafreden den 12 mars 1940 tvingades Finland låta Sovjetunionen arrendera Hangö på 30 år. Staden togs över av en sovjetisk styrka på omkring 30 000 man och gatorna gavs ryska namn.

• Under sin korta tid som sovjetisk enklav blev Hangö också en populär semesterort för de sovjetiska diplomaterna i Helsingfors, som gärna gjorde utflykter dit för att sola på stränderna och umgås med de sovjetiska officerarna och deras familjer.

• I december 1941 lämnade de sista sovjetiska trupperna området.

Karin Collins och Stefan Randström inspekterar en krigstida bunker och fästning.

Som många män

i min egen släkt, var de oförmögna att leva ett normalt liv.

vem är vem

karin collins

Författare uppvuxen och bosatt i Hangö. Har skrivit en trilogi om stadens öde – Snart har sommarn blommat ut, Hos dig min längtan är förtöjd samt

Där jag har min hjärtans kär.

christoffer holm Historiker, uppvuxen i Hangö. Driver även förlaget Libraria. »Vi är ju grundade 2023 och något av en uppstickare i Svenskfinland, men har redan gett ut runt 15 böcker och har ännu 6 stycken på kommande från tryckeriet denna höst.«

stefan randström

Dokumentärfilmare och författare som efter många år i Kanada har flyttat hem till Finland igen, och närmare bestämt Hangö.

dungar. Svamp i skogarna, fisk i näten, potatis i åkrarna. Lekande barn, gamla män som vilar sig i skuggan.«

Så beskrivs Hangö i inledningen på Karin Collins roman Snart har sommarn blommat ut, den första i en historisk trilogi om traumat som först nu, 85 år efteråt, har gått att behandla skönlitterärt. Här tecknas bilden av ett idylliskt småstadssamhälle på försommaren 1939, med gamla sjöbodar, det nyrenoverade Pension Bellevue som gör sig redo att ta emot sommargäster, lukten av rökt böckling, av bivax och fransk lavendel. Det är en svenskspråkig stad – den svenska kulturen har historiskt varit stark i det sydvästra hörnet av Finland, med Åbo, Åland och Ekenäs, och före andra världskriget var de flesta Hangöbor svensktalande.

Här lever romanfigurerna Disa, Hjalmar, Aino och de andra sina liv, en vardag som ibland är spännande, ibland småtråkigt invand, en vardag där vaga rykten om oron nere på kontinenten stör den ordnade tillvaron lika mycket som surret från humlorna i äppelträden.

–Det som slog mig när jag gjorde min research var att folk blev så överraskade, säger Karin Collins.

Det var som att de inte trodde att det kunde hända. Trots att alla var medvetna om hotet från Sovjet gick man runt och sa »det kommer inte hit, det drabbar inte oss«.

Hon funderar över sin kaffekopp på den tomma uteserveringen, där ett lätt duggregn har börjat falla.

–Och så tror jag att människor skulle agera idag också, se bara på hur man talade om det ryska hotet innan anfallet på Ukraina, det var bara vapenskrammel, de ville bara skrämmas.

–Krig, våld och evakuering är alltid otänkbart. Tills det händer.

»Krig, våld och evakuering är alltid otänkbart. Tills det händer«, säger Karin Collins.

hangö sticker ut som en tagg i mynningen på Finska viken. Den som kontrollerar Hangö kan därmed kontrollera inloppet till Sankt Petersburg, som är Rysslands enda öppning mot Östersjön och Atlanten. Ett av de krav som Stalin ställde på Finland innan vinterkriget bröt ut i november 1939 var därför att få rätt att arrendera Hangö på 30 år, något som Finland vägrade gå med på.

Det trauma som därefter utspelades på denna plats är på många sätt en extrem variant av ett nationellt trauma, i ett 1900 ­tal där skuggorna ruvar tungt över Finland. Såren från inbördeskriget och terrorn 1918 hade knappt börjat läka när vinterkriget bröt ut i november 1939.

Dokumentärfilmaren och författaren Stefan Randström, född i Hangö 1964, minns en uppväxt där kriget var närvarande överallt och ingenstans. Hans familj bodde i morfaderns frontmannahus, en typ av trähus i funkisstil som i Finland snabbt byggdes och tilldelades evakuerade familjer samt de många krigsveteraner som saknade hem att återvända till. –Men vi tänkte överhuvudtaget inte på kriget som barn. Det här var ett astrid lindgrenskt sommarparadis

med oändliga äventyr, skogar, stränder, den bästa barndomen man kan föreställa sig.

–Sedan fick vi lära oss att morfar hade varit med i kriget. Och att »ryssarna« var ett slags skällsord. Så småningom begrep jag att de äldre generationerna levde med sår, både fysiska och psykiska.

Överallt fanns de alkoholiserade männen, minns Stefan Randström. De var alltid äldre, de raglade omkring på gatan eller låg och snarkade vid husknutarna. Man kallade dem »pultsare«, från finskans »puliukko«, som på svenska bäst översätts med ordet »alkis« eller »fyllgubbe«.

–Först som vuxen förstod jag att de var krigsveteraner som led av PTSD, att de, som många män i min egen släkt, var oförmögna att leva ett normalt liv. Min egen farfar nämnde aldrig kriget med ett enda

ord – först när han låg för döden berättade han att han varit nära att dö på Karelska näset.

–Farfar sa det aldrig rent ut, inte ens då, men sannolikt hade han också tvingats döda. Det var ett trauma som aldrig gick att prata om, som så många män på den tiden fick bära på. De gick alla haltande genom livet. Kanske är det därför det först nu har gått att berätta om vad de fick uppleva, det behövs ett avstånd, det tar två generationer för traumat att tvättas bort.

i karin collins roman är det en chock när Hangö bombas den 30 november 1939. Trots det uppenbara hotet finns det fortfarande kvinnor och barn kvar i staden. Under finska vinterkriget faller det fler bomber över Hangö än över Helsingfors, men märkligt nog är

Stefan Randström vid Gunnarsstrand. »Ryssarna vill ha det här. Den här udden är det som stoppar dem från att kontrollera Östersjön.«

Jag har ofta kämpat med tårarna när jag skrev böckerna. Jag hade aldrig förut funderat över

att vi blev

flyktingar i vårt eget land.

dödsoffren ändå relativt få. Civila flyr undan bomberna. Collins beskriver hur en skolflicka upplever det ofattbara i en hel värld som måste tömmas på människor.

Invånarna i staden skulle få tre dagar på sig att ge sig av, löd avtalet. Men sovjetledarna var storsinta och gav dem tio.

December 1941. Svenska frivilligbataljonen på Hangöfronten befinner sig vid ett vägskäl.

Nedre bilden: Hösten 1941. Samma bataljon i ett korum vid Källviken, för en av de 25 svenskar som stupade i striderna i och kring Hangö.

»Staden är som en påtrampad myrstack, tänker Aino. Om hon vore en mås skulle hon kunna segla ovanom udden och se människorna strömma iväg som panikslagna rödmyror. Landsvägen, järnvägen, havet. Alla vägar leder bort, men ingen leder hem igen.«

Och så, efter en vinter av hård och i det romantiska skimret hjältemodig kamp mot en övermäktig fiende, undertecknas det bittra fredsfördraget i mars 1940.

Där Finland behåller sin självständighet men tvingas lämna ifrån sig Hangö udd.

Telegrammet från den legendariske överbefälhavaren Gustaf Mannerheim – som under större delen av 1920 ­talet hade levt som privatperson i Hangö där han bland annat drivit kafé – till Hangös borgmästare Arvid Nordenstreng, är värt att citera i sin helhet, vilket Karin Collins också gör i inledningen till sin trilogi:

»Med bitter smärta har jag, en gammal Hangöbo, sett det hårdast tänkbara öde övergå eder idylliska stad, trots allt vad vår armé gjort för att bevara fosterlandet odelat.«

–Några fick stanna kvar här och ta emot dem, visa dem hur vattenledningarna fungerade, elektriciteten, den sortens praktiska saker, förklarar Karin Collins. Hon ler bistert. Orden låter absurt vardagliga i sammanhanget, som när man lämnar över nycklarna till den som ska mata katten och vattna blommorna.

–Sedan övergav vi den här staden.

vart tog alla Hangöbor vägen? Flera bosatte sig i närområdet, i staden Ekenäs med omnejd strax norrut, men andra spreds över hela Finland. Många barn skickades till Sverige med en koffert och en lapp från Socialministeriets barnförflyttningskommitté i ett band runt halsen mot en oviss framtid; många kom att stanna i flera år.

–Min farfar skrev dagbok från den här tiden, berättar Karin Collins, en dagbok med väldigt korta inlägg, på det sätt som män skrev då, sakliga fakta om väder och vind. Men han skrev också »förde Jack till tågstationen, om två veckor får vi höra var han är«.

Jack var deras sexårige son, som en dag skulle bli Karin Collins farbror. Han skickades till Sverige som krigsbarn.

–När jag läste det hade jag själv en son i samma ålder och tanken på att sätta honom på ett tåg och inte på flera veckor få veta var han befann sig … Det grep tag i mig. Min farbror Jack hade det bra i Sverige, vad jag vet, men han var borta i flera år och när han kom tillbaka var det till en familj han knappt kom ihåg och en stad som var helt förändrad. Och hans liv blev aldrig bra, han kämpade med alkoholismen. Och hans öde var bara ett av många.

I del två i Karin Collins trilogi, Hos dig min längtan är förtöjd, skildras Hangöbornas liv i exil. –Jag har ofta kämpat med tårarna när jag skrev böckerna. Jag hade aldrig förut funderat över att vi blev flyktingar i vårt eget land. Hos många av de äldre Hangöbor jag mött har jag märkt av en stark bitterhet. Jag talade med en dam som blivit evakuerad till Ekenäs, en kort bit härifrån, och hon mindes än idag hur de blev kallade för »vägglöss« av Ekenäsborna … Fast de talade samma språk och kom från samma land och var offer för samma krig, så saknades empatin.

när hitler högg Stalin i ryggen och inledde Operation Barbarossa i juni 1941 inleddes nästa fas i Hangös historia. Finland ställde sig – mer eller mindre motvilligt – på Tysklands sida i det som numera kallas fortsättningskriget.

Hangö udd blev en av fronterna, med dramatiska strider ute på skärgårdsöarna och en hårt bevakad och minerad gräns i skogsområdet norr om Hangö.

–Det satsades oerhört stora resurser på den försvarslinjen, som kallades Harparskoglinjen, förklarar historikern Christoffer Holm, uppvuxen i Hangö. Man var i Finland livrädd för att Sovjetunionen skulle bryta igenom där och försöka erövra Helsingfors västerifrån.

Ett stort antal svenska frivilliga deltog på Finlands sida, varav 25 stupade, vilket sannolikt gör det till en av de blodigaste platserna för svenska soldater under hela andra världskriget.

Det var också den svenska frivilligbataljonen som i början på december 1941 marscherade in i Hangö och åter hissade den finska flaggan. Vid det laget hade Hitlers trupper erövrat Baltikum och belägrat Leningrad. Den sovjetiska armén bedömde att risken var stor att Hangö skulle bli inringat och omöjligt att försvara, och hade därför retirerat från staden. Finländarna återvände till en stad som inte bara var förstörd, utan också i princip livsfarlig att röra sig i, eftersom fienden hade försåtminerat staden.

–Ett av de mest gripande samtal jag haft är med en av de gamla krigsveteraner som var med och återtog Hangö, berättar Christoffer Holm, som har gjort en dokumentärfilm om striderna och Harparskoglinjen. Han hade kommit ner till hamnen och ute i vattnet låg en pråm som sovjeterna hade övergivit. En av hans kamrater i förbandet tog sig ut till pråmen, som omedelbart sprängdes i luften. Vännen kastades upp i luften av explosionen och klövs mitt itu mot klipporna.

Karin Collins vid Hangö udd, som blev en av fronterna under fortsättningskriget. ristoffer holm

–Jag såg på den här 100 ­årige mannen hur minnet fortfarande plågade honom. Han darrade på rösten

och hade tårar i ögonen när han berättade om hur döden kommit fast striderna var över och staden var befriad.

Kaoset i det återerövrade Hangö skildras i det avslutande bandet i Karin Collins trilogi, Där jag har min hjärtans kär – ruiner, bunkrar, taggtråd, kadaver från döda hästar, krigsfångar och en ständig ström av soldater från Finland, Sverige och Tyskland. Det som nyss var en fridfull och lyxig badort är ett öppet sår.

Varför har vi aldrig pratat om det här?

–Innan de sovjetiska styrkorna retirerade vräkte de ner skrot, tåg och lastbilar i hamnbassängen, berättar Collins. Det sägs att det inte fanns en hel fönsterruta i hela staden. Det fanns inga speglar. Vattentornet var sprängt i luften och i brunnarna hade man slängt döda hundar eller tvålar för att göra vattnet obrukbart. Och så förstås minorna, som krävde ett enormt röjningsarbete – som ofta utfördes av krigsfångarna. Man ville inte att det skulle gå att leva här.

De privata bostäderna var i förfärligt skick efter att ha använts som barack åt sovjetiska soldater, som rutinmässigt använde ett av rummen till latrin.

–Och överallt fanns det klotter. Det stod saker som »Vi ses igen«.

Det dröjde flera månader innan civilbefolkningen kunde börja flytta tillbaka till Hangö, och under många år framöver skedde dödliga olyckor med kvarlämnade minor eller granater som barn kunde hitta i skogen.

Och många Hangöbor kom aldrig tillbaka. Kanske låg deras hem eller arbetsplats i ruiner, kanske var minnena för traumatiska, kanske var det enklare att starta ett nytt liv någon annanstans.

–Jag var uppe i Jakobstad i Österbotten och pratade om böckerna, och efteråt kom det fram två äldre män med tårar i ögonen. Deras föräldrar hade evakuerats från Hangö och aldrig återvänt. I hela sitt liv hade de hört dem tala om staden som de en gång hade haft, och när de läste mina böcker hade de känt igen språket, platserna. Berättelsen om en förlorad värld.

solen smeker de långa sandstränder som tycks omfamna Hangö på alla sidor. Staden är idag en av Finlands mest attraktiva semesterplatser på sommaren; att hyra en lägenhet här en vecka kan kosta närmare 50 000 kronor under högsäsong.

mer läsning

Hangö-trilogin av Karin Collins

En romantrilogi med Hangö som spelplats. Skildrar tiden kring andra världskriget och hur människor i staden påverkades.

Krigets vardag i Hangö av Björn Österman

En illustrerad fackbok som skildrar hur vardagen i Hangö påverkades av kriget.

Hangö 1940–1941 av Stig Nyström

En skildring av Hangö under kriget med både kartor och teckningar, som utgår från den fästning som de sovjetryska styrkorna byggde upp kring Hangö udd.

Där vi en gång gått av Kjell Westö Här är inte Hangö i fokus. Men romanen, som till stor del utspelar sig i Helsingfors, ger ett bredare samhällsperspektiv av en period av både självständighetskamp och världskrig.

Men det är inte bara turister som reser till Hangö. Nu är också udden ett av Natos övningsområden, och skjutfältet i Syndalen ska byggas ut.

–Vi ser hur det händer igen, säger Stefan Randström. Nu med Donald Trump i Vita huset ser vi hur rädslan, fördomarna och hatet växer och får politiska konsekvenser. Det är så tydligt vart vi är på väg. Ute vid horisonten skymtas stora, mörka fartyg. Det sägs att det är ryska skepp som återkommande byter flagg och saknar dokumentation, den så kallade spökflottan.

–Rysslands problem militärt har alltid varit att de lider brist på hamnar, säger Randström, som är rädd för att strålkastarljuset än en gång kommer att riktas mot Hangö.

–De vill ha det här. Den här udden är det som stoppar dem från att kontrollera Östersjön. Om det blir krig, så är Hangö i fara. Igen. Det sista kapitlet är inte skrivet.

Jag följer med Karin Collins till Hangö udds frontmuseum, som ligger mitt i den barrskog som en gång i tiden var gränsen mellan Finland och Sovjetunionen, den hårt bevakade Harparskoglinjen. Museets själva existens, där det ligger bland gamla skyttegravar, är en påminnelse om hur landet först under de senaste decennierna har börjat minnas sin historia. Vinterkriget och fortsättningskriget följdes i Finland av en lång period av fattigdom och umbäranden, bland annat på grund av det enorma krigsskadeståndet, samt finlandisering, där landet ändå lyckas bevara demokrati och självständighet. Trots Hangös unika historia dröjde det fram till 1987 innan museet öppnade, när Sovjetunionen började släppa sitt grepp om landet och det gick att minnas offentligt, att tala fritt om de trauman som dittills varit förtigna. Här finns nu en permanent utställning som ger en överblick av händelserna 1939–1941.

–Det var när jag gick hit med mina barn som idén till en romanserie föddes, berättar Collins. Jag ville att de skulle förstå något om Hangös historia, men det var som om jag först då insåg hur lite jag själv visste.

Hon pekar på fotografierna på ruiner, på flyktingar, på sovjetiska officersfruar som solar på stranden i det ockuperade Hangö, utsträckta i sanden intill taggtråd och spanska ryttare. På dockan i naturlig storlek som föreställer ett krigsbarn med en namnskylt om halsen.

–Det blev levande, jag tänkte: »Jag vet alldeles för lite om det här, varför har vi aldrig pratat om det?« Så jag letade på biblioteket och överraskades av att ingen hade skrivit om det förut, inte i romanform. Då bestämde jag mig för att det fick bli min uppgift. Att berätta historien om hur vi förlorade vår stad och tog tillbaka den.

jens liljestrand är författare och skribent. Han är aktuell med romanen Befrielsen , som skildrar Bornholms öde efter andra världskrigets slut.

VÄRT ATT VETA I vår populärvetenskapliga serie gör forskare djupdykningar i ett tankeväckande tema – alltid kompakt och lättläst på 60 sidor. Vi ger ut fyra nya böcker per år.

Alexandra Middleton

Arktis

Alexandra Middleton tar upp klimatförändringarna, de rika naturresurserna, geopolitiken och den globala ekonomin. Men också det som lätt hamnar i skymundan när man talar om Arktis: innovationerna och de lokala urfolkens livsviktiga kunskap om ett unikt ekosystem.

Mats Bergman

Propaganda

Ordet propaganda har gjort comeback. Mats Bergman granskar propagandans historia från 1500-talet fram till dagens digitala förvirringspropaganda, ställer sig frågan om demokratisk propaganda existerar och kastar en blick in i framtiden.

Heidi Jokinen & Pia Slögs

Straff

Är straff alltid det enda rätta? Strafftänkandet genomsyrar vår vardag, men finns det goda alternativ till straff? Heidi Jokinen och Pia Slögs utmanar oss att kritiskt reflektera kring brottspåföljder, straff och konflikthantering.

Jarno Hietalahti

Humor

Vad är humor? Och vad kan en humorobduktion avslöja om humorns innersta väsen? Finlands ledande humorfilosof Jarno Hietalahti tar humorn på fullaste allvar och reflekterar över humorns plats i våra liv, i samhället och i olika kulturer.

»Deppigt? Nej, oemotståndligt!«

Sveriges mest belästa deckarkritiker Lotta Olsson väljer favoriter från det senaste decenniets finlandssvenska krimlitteratur.

Oravais stolthet

Nilla Kjellsdotter

tilldelades Storytel Awards 2023.

Lotta Olsson tipsar om deckare i varje nummer av Vi Läser.

norstedts

Nilla Kjellsdotter Inte ditt barn

439 sidor, 2025

Två tioåriga pojkar är ute och leker en vinterdag i österbottniska Oravais, men bara en kommer hem. Vart tog Albin vägen? Polisen Mija Wadö och hennes kollegor börjar söka, väl medvetna om att ett barn inte klarar sig länge i kylan. Familjeförhållandena är inte helt okomplicerade, för Albin bor sedan länge i fosterfamilj och var på väg att flytta hem till sin biologiska

mamma igen. Han och kompisen Elliot hade lekt i ett ödehus där de egentligen inte fick vara. Fanns det andra där?

Nilla Kjellsdotter är en bra berättare med förmågan att bygga upp spänning framför allt runt familjerelationer och föräldraskap, även i denna fjärde bok i serien. Det blir aningen för många komplikationer i samma intrig, men tempot är så högt att det knappt märks.

schildts & söderströms

Så dör du nöjdare

Eva Frantz

317 sidor, 2024

Hon är osedvanligt mänsklig, äldre poliskonstapel

Anna Glad som utreder brott i en liten kuststad. Nej, hon är inte äldre själv, det är bara titeln. Själv är hon relativt ung och har genom serien som började med Blå villan 2017 hunnit göra sig av med en tråkig sambo, träffa en polis från Tammerfors och skaffa barn. Här, i femte och senaste boken, är sonen Goffe fyra år och Anna Glad är dålig på att hämta honom i tid på förskolan. Jobbet tar för mycket tid, och det redan innan hon börjar utreda ett underligt fall. Fyra kvinnor har tillbringat helgen tillsammans för att ha kräftskiva, som de har gjort varje år sedan de var unga. Morgonen efter kräftskivan är en av dem mördad och en försvunnen.

Det borde ju vara klappat och klart, således, det gäller bara att få tag på den förrymda mördaren. Men fallet är naturligtvis mer invecklat än så och stackars Goffe blir mer och mer arg på sin mamma som aldrig kan hålla löften bara för att hon är polis.

Eva Frantz är ett av de mest kända finlandssvenska deckarnamnen, och ett uppfriskande inslag i deckarutgivningen med sin självklara huvudperson. Anna Glad är en ovanlig huvudperson just genom att vara en vanlig människa, utan vare sig superhjälteförmågor eller alltför konstiga egenskaper.

Eva Frantz nominerades till Glasnyckeln 2020.

bonniers

Vargens unge

Johanna Holmström

428 sidor, 2024

Det börjar med en treårig pojke som kommer fram ur skogen i östra Finland. Vad har hänt honom? Vem är han? Det äldre paret som hittat honom blir märkbart illa till mods när polisen Minna Salminen blir tillkallad. De har träffat henne tidigare.

Johanna Holmström, känd bland annat för den hyllade romanen Själarnas ö, skriver här för första gången deckare och lyckas kon-

förlaget

Vinet

brinner

Staffan Bruun

251 sidor, 2023

Hur kommer man ens på ett namn som Burt Kobbat? Staffan Bruun började skriva om sin huvudperson med det underliga namnet 1992 och är här framme vid sin tolfte deckare. Vi befinner oss i en framtid där klimatflyktingarna blir allt fler, hettan är olidlig och extremister av alla slag frodas i politiken. De italienska vinodlarna som flyttat till Finland hotas av föreningen Finsk jord i finska händer, och någon bränner bokstavligen vinplantor. Det låter ju tämligen deppigt, men Staffan

Johanna Holmström hamnar helt rätt i den oavbrutet spännande Vargens unge.

struera en suggestiv, komplex berättelse där ingenting är självklart. Det handlar om fotografen Gloria som flyttar med sin tonårsson till en modern kollektivby med ekologisk inriktning, precis den trygghet och gemenskap hon sökt efter. Tills den inte är det längre. Etablerade författare som försöker sig på deckargenren kan trampa snett, men Johanna Holmström gör tvärtom en sällsynt stark berättelse. Det är trovärdigt, oavbrutet spännande och stundtals mycket blodigt, och vildmarken i östra Finland tycks kunna dölja nästan vad som helst. Första delen i en planerad trilogi.

Bruun tar sig an framtiden med saklighet och överraskande oemotståndlig energi: nog är det problematiskt för rapsodlarna att olivoljeproducenterna tar över Österbotten, för att inte tala om alla nya djurarter som dyker upp. En flock strutsar ställer till det på vägarna, bland annat. Men det nya klimatet har också gjort att tekniken utvecklas, så att alla går runt med iskepsar i hettan.

När två långtradarchaufförer råkar byta papper hamnar lasten fel, och i den ena uppdagas en oväntad vapenleverans. Är det klimataktivisterna som tänker börja skjuta eller har någon annan gruppering blivit militant?

Det är framför allt idéerna som gör Vinet brinner läsvärd, för visst skulle framtiden kunna se ut så här?

foto: l inuslindholm

Tvillingarna Ramstedt – bördiga från Jakobstad – ger ut tredje delen redan i vinter.

Fullt ös med tvillingarna Ramstedt.

schildts & söderströms

Det femte budordet

Janne och Johnny Ramstedt

296 sidor, 2025

Oftast blir snabbproducerade deckare måttligt intressanta, men de första två delarna i deckarserien om polisen Hanna Becker bådar gott. Efter att ha arbetat i flera olika länder återvänder hon till Finland för att rehabilitera sig efter postcovid. I Mannen

schildts & söderströms

Flickan på udden

Karin Collins

286 sidor, 2021

Det är en deckare som börjar och slutar med ett mord, men det hinner man ju glömma väldigt länge när sjuåriga Lo berättar om snäckorna hemma hos tant Märta och om sin längtan efter mamma. När kommer mamma? Varför bor egentligen Lo hos tant Märta? Ändå har livet blivit vardag. Lo sitter på pakethållaren när

som ropade varg (2024) tältade hon utanför Åbo och råkade hitta ett lik i skogen. Spåren ledde till konspirationsteorier där Ramstedts berättade om fler än man ens visste fanns. I årets Det femte budordet begår någon otäcka ritualmord i Helsingfors, och Hanna Becker blir kontaktad av en pensionerad polis som blivit privatdetektiv.

Bröderna Ramstedt skriver i högt tempo utan att ägna särskilt mycket utrymme åt miljöer och huvudpersonens privatliv, vilket skulle kunna bli ointressant. Ändå lyckas de bättre än de flesta, och deras intriger blir nästan mer trovärdiga eftersom poliserna får ägna sig åt sitt jobb. Utredningarna står i centrum, och kartläggningen av de misstänkta blir i stor utsträckning en otäckt bra beskrivning av samtidens motsättningar.

tant Märta cyklar till torget, och undrar över relationerna när Märta köper potatis, fisk och grönsaker. Men inte kött, för det får hon av någon anledning gratis. Hur kommer

Flickan på udden är en udda roman, en imponerande vacker barndomsskildring där Los iakttagelser av den obegripliga vuxenvärlden sakta ger en ny bild av vad som händer. In i det sista är såväl mordoffer som mördare anonyma.

schildts & söderströms

Missdåd

Karin Erlandsson

260 sidor, 2016

En sommar på nittiotalet kommer Sara Kvist till Nykarleby där hennes pojkvän bor, och börjar som reporter på lokaltidningen. Givetvis med enkla uppdrag, som att skriva om midsommarafton på bygdens dansbanor. Men samma dag hittas ett lik. I en vanlig deckare hade Sara Kvist börjat blomkvista och hitta mördaren långt före polisen. Men Karin Erlandsson, som skrivit ett tjugotal böcker för både barn och vuxna, berättar en annan historia. En äldre kvinna är sömnlös om nätterna och ser saker genom fönstret, en kvinnlig präst utsätts för trakasserier. Och Sara Kvist? Hon gör nybörjarmisstag och får skäll, gråter på toaletten, trampar i klaveret. Gradvis utkristalliserar sig en otäck berättelse om våld och rädsla, om ensamhet och om tröst.

förlaget

Ingen lek under ytan

Christina Gustavson och Simon Ventus 293 sidor, 2024

Fyra tonåringar tältar på en ö utanför Vasa, och en av dem hittas död. Polisen Marcus Tapper och hans kollegor får ett ovanligt snårigt fall på halsen, där spåren leder åt alla möjliga håll. En av ungdomarna är barn till en känd politiker, och alla fyra hade en idrottslärare som anklagats för sexuella trakasserier. Dessutom smyger en yrkessoldat med oklara avsikter omkring. Polisernas privatliv får stort utrymme men blir aldrig riktigt trovärdigt, vilket är synd. Men i övrigt är Ingen lek under ytan en polisroman i högt tempo med skickligt konstruerad intrig och en ovanligt elegant upplösning.

Uppföljare med elegant upplösning.

BASERAD PÅ INGVILD H. RISHØIS

ÄLSKADE ROMAN

LUIZA

SUHEIB

Med tåg till Gardasjön

2–11 maj 2026

Tillsammans med författaren och poeten GÖRAN GREIDER och skådespelaren EMMA MOLIN tillbringar vi en skön vecka fylld av personliga samtal, intressanta föreläsningar, varm gemenskap och spännande utflykter. Resans tredje kulturpersonlighet presenteras inom kort.

Med på resan är också Jonas Eklöf, chefredaktör på Vi Läser och redaktör på tidningen Vi.

Mer information på: vimedia.se/garda26

RESEFAKTA

TID: 2–11 MAJ 2026.

PRIS FÖR PRENUMERANTER: 25 990 kr. Ickeprenumeranter: 26 990 kr. Enkelrumstillägg: 3 700 kr.

INFO OCH ANMÄLAN: Grand Tours, 08-24 15 25, info@grandtours.se, grandtours.se.

I PRISET INGÅR: Tåg från Stockholm till Verona t/r, två nätter i dubbelrum i Hamburg inkl frukost, busstransfer till Garda t/r, sju nätter i dubbelrum på Hotel La Perla inkl halvpension, guidad vandring i Bardolino, guidad utflykt med buss i Verona, utflykt till Valpolicella med vinprovning, samtal och föreläsningar, representanter från Tidningen Vi och Grand Tours.

Göran Greider. Emma Molin.

Från: Klas Östergren Till: Finland

”

Kära Finland!

När jag för många år sedan flyttade från huvudstaden till södra Sverige, av skäl som fortfarande kan verka dunkla, åkte jag automatiskt ut ur Finska församlingen. Den inräknar bara stockholmare som medlemmar.

Anledningen till att min familj tillhör denna fina församling är att min far föddes i Åbo. Det var 1906. Finland var då en del av det ryska storfurstendömet.

Strax före krigsutbrottet 1914 flyttade hans familj över till Sverige.

Farfar var typograf och aktiv inom fackföreningsrörelsen. Det innebar konflikter och svartlistningar. Han fick ta jobb där det gick.

Min far blev, av skäl som även de kan verka dunkla, kvar i Åbo. När kriget brutit ut ville man inte skicka en ensam grabb med båt över ett minerat hav. När han återförenades med sin familj efter kriget hade han varit med om saker och ting som barn helst borde slippa. Väpnade strider, svält, dödade släktingar. Han var, av allt att döma, svårt traumatiserad. Ett av hans varmaste minnen var av en okänd kvinna som satt med honom på båten från Åbo till Stockholm och plockade löss. Man skulle vara fin när man kom till det nya landet i väster.

”Min far föddes i Åbo. Det var 1906."

Med denna bakgrund är det inte konstigt att man fått ett alldeles särskilt förhållande till Finland. En komplicerad kärlek. Flera syskon har lierat sig med finskättade. Någon behöver bara säga: »Vinter ... Helsingfors ...« så hamnar jag själv på järnvägsstationen, en svinkall februaridag för snart fyrtio år sedan, i ett tårfyllt farväl inför en resa med Tolstojexpressen till Moskva.

Mycket romantik, men också problem. Idag är vårt grannland i öster våldsamt idoliserat bland alla som gillar den militära upprustningen. Nato framställs som den finske jultomtens militära gren.

Men ett hopp om återförening har vaknat. En av våra mest flitiga historiker vädrar en önskan om att väcka den insomnade unionen, att de två länderna Ruotsi och Suomi åter skulle bli ett. Vilken dröm! Det kan låta som ett skämt, men utan allvar ingen humor. Här finns förvisso en del hinder att övervinna. Politiska och psykologiska. När jag en gång gästade bokmässan i Åbo tillsammans med en av mina söner, hade jag förberett honom på att en del finnar kan ha svårt för svenskar. Av begripliga skäl. Men våra dagar i Åbo förflöt tvärtom i största harmoni. Min son var besviken. Ända till sista sekund, när vi tog en öl på väg till färjeterminalen. Vid bordet bredvid satt en man som börjat tidigt. »Svenskjävlar?« Det gick inte att förneka. Varpå vi fick ta emot en utskällning för alla oförrätter vi gjort oss skyldiga till sedan Karl XII:s dagar. Vi förtjänade en omgång stryk. Min son sken upp, märkvärdigt lyckliggjord, beredd att bli av med en tand eller två, trots att han bara är kvartsfinne. Men den arge patrioten orkade inte resa sig. Han orkade bara fyra av ett brett leende. Lite tandlöst, men varmt.

Klas Östergren, som debuterade 1975, är en av Sveriges mest älskade författare. Tidigare i år gav han ut Klenoden, en roman som höjdes till skyarna av kritikerkåren.

Luggslitna hjältar. Nallarna bor numera i Svenska litteratursällskapet i Finland, Solveig von Schoultz arkiv.

Resan som förnyade EN HEL GENRE

För åttio år sedan utkom Solveig von Schoultz Nalleresan med bilder av Tove Jansson. Boken blev en succé – och dessutom en viktig pusselbit i den moderna barnbokens utveckling.

av mia österlund foto camilla englund

där vilar de nerbäddade i var sin separat ask, dockorna och nallarna från barnromanen Nalleresan. Precis som A. A. Milnes kvarlåtenskap omfattar sonen Christopher Robins leksaksdjur, som stått modell för figurerna i Nalle Puh (1926), har Svenskfinland sina alldeles egna originalnallar. De finns i Solveig von Schoultz arkiv vid Svenska litteratursällskapet i Finland jämte manuskripten till Nalleresan, som utkom i Sverige 1944, och året därpå i Finland. Den barnlitterära utgivningen på svenska i Finland var under denna tid sparsam, det kunde röra sig om ett par titlar per år. För bildberättandet står ingen mindre än Tove Jansson, som vid tidpunkten ivrigt jagade illustrationsuppdrag. Ännu var hon inte den gigant hon skulle bli. Hon hade gett ut en barnbok under pseudonymen Vera Haji, men det var först 1945, detta den moderna nordiska barnbokens genombrottsår, som hon skulle debutera med den första muminboken, Småtrollen och den stora översvämningen, som likt Nalleresan sprungit ur de pågående krigshändelserna, och där

muminmamma och mumintroll är på flykt. Två finlandssvenska modernister skapade en klassisk barnroman där legeringen mellan ord och bild markerar den moderna barnbokens essens.

krigsbarnsförflyttningen av runt 80 000 barn, som är den största i Norden, är bokens kärna. Evakueringen av barn gick inte obemärkt förbi, utan bemöttes med kraftig kritik som belades med censur under kriget. I barnlitteraturen har evakueringen efterhand drabbande berörts i bilderböcker som Veronica Leos Ekorrögon (1990) och Ulf Starks och Stina Wirséns Systern från havet (2015). Vid kajen i Gamla stan i Stockholm finns idag en plakett och en staty till minne av krigsbarnen. Det var här de finländska krigsbarnen – finska som finlandssvenska – genomgick hälsokontroll och sattes i karantän. Proceduren skildras i boken då nallarna hamnar i händerna på en tjock baderska som gnolar »Ack Värmeland, du sköna« medan hon skrubbar dem rena, likt krigsbarnen: »Sen blänkte nakna våta barn till i strimman av kvällssol som föll på sned genom diset. Nakna barn under duscharna,

Nalleresan från 1945 är en raritet som säljs för höga belopp på andrahandsmarknaden.

nakna barn på bänkar längs väggen, nakna barn som stod lutade över tvättfat och blev skrubbade i håret. Och nakna barn som hoppade omkring.« Nallarna blir en förevändning för att skildra krigsbarnens mottagande. Att flertalet barn är finskspråkiga markeras då en hjälpflicka manar de stojande barnen: »Tyst, ungar, sa hon. Och när de inte lydde skrek hon Hiljaa! för så mycket hade hon lärt sig i karantän att det betydde tyst.«

kriget pågick och krigstraumat var starkt då den illustrerade barnromanen utkom i slutet av krigsåren. För att mildra den såriga tematiken att som dåtida ensamkommande flyktingbarn evakueras till främmande land, i många fall till ett främmande språk, arbetar Solveig von Schoultz konsekvent med distanseringseffekter i sin berättelse. Därför är det de evakuerade barnens nallar, inte barnen själva, som är på flykt i boken. Nallarna innehar en klassisk ställföreträdande och mildrande roll. Miniatyrperspektivet är likaså ett distanserande grepp. Att göra figurerna små understryker deras sårbarhet och skruvar upp bokens

emotionella temperatur. Tove Jansson fångar i bild upp miniatyrperspektivet, som bidrar till bokens komik. Under krigsåren lindrar hon sin ångest med arbete. Att jobba ohejdat, vilt, med osedvanligt högt tempo är hennes signum. I rasande takt gör hon under några helger i en månads tid 50 illustrationer till Nalleresan, samtidigt som hennes ateljé renoveras. Då hon slutfört uppdraget skriver hon i ett brev lättat »Puh«, med hänvisning till A. A. Milnes barnroman med de illustrationer av E. H. Shepard som hon inspirerats av i mönsterpassningen, i hur bilderna är rytmiskt placerade på boksidan i samklang med texten och vinjetter löper lodrätt längs boksidorna.

till skillnad från Nalle Puh är Nalleresan fast förankrad i sin politiska samtid. Boken inleds med en lägesbeskrivning: »Det var så här: i Finland var det krig och maten höll på att ta slut. Många tusen barn skickades då till Sverige där de fick äta sig mätta och slapp gömma sig i skyddsrum och vara rädda för bombplanen. I Finland måste mammor och pappor stå i kö med sina köpkort för att få ut sin lilla ranson av mjöl, socker, smör och kött. Och godis fanns inte alls att få. Så barnen hade det bättre i Sverige«.

Bokens inledande illustration skildrar idylliskt flickorna Ursa och Rabbi då de nått sitt evakueringshem i Leksand i Dalarna, sittande i en hängmatta omgiven av sommarblommor, återförenade med sina gosedjur Nalle Sven och Nalle Ivar samt dockorna Eiver, Lizzi och Tulle, den sistnämnda krigstidstroget gjord av gastyg och toapapper. Flickorna läser ett brev som deras mamma, nallarnas och dockornas mormor, skickat med berättelsen om hur de kvarglömda nallarna tar sig till de evakuerade barnen i Sverige.

Vi andra får bära vår regerings dumheter eller förtvivlade handlingar.

mer läsning

Tove Jansson: Ord, bild, liv (2007) av Boel Westin.

Det som har varit, det som är. En brevbiografi (1999) av Inga-Britt Wik, Solveig von Schoultz.

Tulle i original. Tidens gång har satt sin prägel på dockan (Solveig von Schoultz arkiv).

boken baserar sig på von Schoultz brev till sina egna döttrar, som var krigsbarn. I Solveig von Schoultz. Det som har varit, det som är. En brevbiografi (1999) går det att följa hennes vånda över att sända i väg sina flickor: »Det värsta är att fundera på – borde man skicka dem till Sverige? Ingen vet. [...] Jag skall inte försöka berätta hur det känns men det är jävligare än man tror. Mycket mycket mycket. [...] ibland fastnar maten i halsen när man hör kanonmullret tydligare, vi hör det alla dagar. Ena hälften av en lyssnar till allt detta, den andra matar höns, skrattar, diskar, ror i ösregn efter post. [...] Det är rent privat rätt otäckt, som om något knäcktes av.« Då hon följt sina flickor till evakueringståget permanentar hon håret, för att göra något radikalt. Boken, som blir till när flickorna rest, präglas av hänsynstagande och är trösterik. Evakueringen ramar in berättelsen, men nallarnas upptåg ställs i centrum. I von Schoultz brev framträder en poetik kring det

barnlitterära: »Jag skriver till dem en följetång om deras nallar på en fingerad Sverigesresa och skickar var vecka ett avsnitt, det är orimligt barnsligt och mycket vilsamt och jag har nu definitivt hamnat på barnstadiet. Tove Jansson ska rita åt mig och så ska vi tillsammans laga en bok av det. Så att jag leker med nallar om dagarna, i timtal, för det börjar bli brått. Förresten det är inte alls lätt att skriva för barn precis så naivt som de tänker, utan snusförnuftiga kommentarer. [...] vanligen skrivs ju barnböcker med en vuxen blinkning till de vuxna, men jag vill alltså inte [...] åtminstone är bilderna av Tove Janssons lyckade, fast naturligtvis förf. alltid gör sig ett alldeles privat begrepp om sina personers utseende.« Bokens upphovsmakare hade Pellinge skärgård i Finska viken gemensam och båda sprang ur konstnärshem med mammor födda i frigörelsetid där borgerliga kvinnors möjligheter till konstnärskap öppnade sig och där deras döttrar från barnsben levde skapande. Bägge skrev barnlitteratur, men också modernistisk dikt eller prosa. Deras gemensamma barnroman präglas av det antifascistiska credo som förenade dem i deras krigsupplevelser, som de fångade i barnromanens form: von Schoultz om att uthärda »Vi andra får bära vår regerings dumheter eller förtvivlade handlingar och vänta med näven knuten och remmen hårt åtdragen« och Janssons radikalfeministiska protest »Och jag vill inte föda barn som skall dödas i något av de kommande krigen«. &

mia österlund är professor i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och redaktör för barnboksantologin Tidsligheter från 2024.

Solveig von Schoultz, bilden är odaterad men troligtvis från 1950 ­talet. (Solveig von Schoultz arkiv).

Böckerna finns

i din bokhandel

Edith Södergran

Dikter och aforismer

Utg. Holger Lillqvist

En samling med samtliga dikter och aforismer som Edith Södergran skrev på svenska är ett måste i varje bokhylla! Ny pocketutgåva med nytt förord av Södergrankännaren Agneta Rahikainen.

Salla Leponiemi

Utan konsten inget liv

Elin Danielson-Gambogi 1861–1919

Elin Danielson-Gambogi hörde till de skickligaste konstnärerna under den finska konstens guldålder i slutet av 1800talet. Hon var lidelsefullt hängiven sin ljusa och vardagsnära men också djärva konst och ett internationellt genombrott var nära – men ödet ville annorlunda.

Hannu Salmi

Åbo i lågor

Minnen från branden 1827

Hur var det att vakna upp till en stad i spillror? Åbo i lågor är en sann berättelse om den historiska storbranden i Åbo den 4 september 1827. Boken kretsar kring stadsbornas upplevelser och känslor – desperation, sorg och girighet men också empati och generositet – före, under och efter branden.

Tuomas Tepora

Mannerheim

Hjälte och antihjälte

Denna mytomspunna krigshjälte, bödel, aristokrat och kosmopolit hyllas, kritiseras och väcker stora känslor om vartannat. Mannerheim handlar om hur en fascinerande personkult växer fram och formas i ett öppet och demokratiskt samhälle, från inbördeskriget 1918 fram till i dag.

PENNSOLDATER

Vad är det egentligen att ta ställning? ylva perera läser

mirjam tuominen och johannes anyuru för att förstå vad som händer när skrivandet blir en motståndshandling.

av ylva perera illustration sanna mander

»jag tillhör ju en generation författare som har gått på två samtal om ›skrivande som motstånd‹ om året, och har kunnat göra karriär på att vara förortskillen och antirasisten«, konstaterar författaren Johannes Anyuru när han gästar litteraturpodcasten Gästabudet hösten 2024.

Samtalet – ett av de bästa litteratursamtal jag hört –kretsar kring Israels pågående folkmord på palestinier i Gaza, och vad författare och intellektuella har för ansvar när sådant sker.

Anyurus självironiska släng ska inte förstås som att han ogiltigförklarar litteraturens politiska potential, men han medvetandegör att svensk litteratur sedan hans debut 2003 under nästan 20 år präglades av ett paradigm där antirasistisk, imperialismkritisk litteratur var inne. Och att det nu, när pendeln har svängt gällande såväl estetiska som politiska mainstream­preferenser, blir talande att författare som tidigare uttalat sig valt att tystna. Att det för vissa bara handlade om att vara »rätt i tiden«.

Trots temats allvar fnissar jag till, för

Skrivande som motstånd råkar vara titeln på den doktorsavhandling om antifascism och litteratur jag just då arbe tar på, och jag hör plötsligt hur lätt den kunde tolkas som ett naivt glorifierande

av litteraturens påstådda subversiva kraft. Några rader ur en dikt av Anyurus generationskamrat Athena Farrokhzad ringer i mitt huvud. De ingår i dikten Bläck är det skarpaste krutet, och ska läsas som kommentar till den titeln:

»är du helt dum i huvudet / vet du något om krut överhuvudtaget«

Hon har rätt. Samtidigt har mitt intresse aldrig varit att slå fast att skönlitteraturen till sitt väsen alltid är antifascistisk (för det är den inte), utan att studera hur dynamiken mellan skrivande och antifascism kan se ut. I mitt fall i den finlandssvenska författaren Mirjam Tuominens 1930 ­ och 1940 ­talsprosa, som rymmer insikter som har bäring även i dag.

mitt intresse för Tuominen föddes inom ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som våren 2025 utmynnade i boken Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt och litteratur 1920–1950. I den har historiker och litteraturvetare undersökt hur olika svenskspråkiga aktörer

Finland bedrev och formulerade motstånd mot det fascistiska hotet. Där framgår tydligt att engagemanget då – lika mycket som nu – ägde rum i ett spänningsfält som innefattar såväl etisk övertygelse som taktisk opportunism. ➸

»välskriven tankeställare«

Finlandssvensk antifascism –Politik, debatt och litteratur 1920–1950 av (red) Anders Ahlbäck, Matias Kaihovirta och Ylva Perera. Enligt Hufvudstadsbladets recensent är boken »en lyckad helhet som förtjänar en bred läsarskara. Inte minst för de nyttiga tankeställare boken erbjuder med tanke på dagens aktuella europeiska politiska trender.«

»I Besk brygd

beskrivs författarens roll som att stå en smula i vägen och peka.«

När fascismen och nazismen – som vi inom projektet betraktar som en variant av den förstnämnda, i enlighet med nyare transnationell historieforskning –skördade framgångar på den europeiska kontinenten, skilde sig Finlands läge från övriga Norden. Republiken var ung och hade precis skakats av ett blodigt inbördeskrig. Rädslan för att slukas av det kommunistiska Sovjetunionen var påtaglig och gjorde att många länge såg fascismen som ett mindre hotande alternativ.

Det här syntes inte minst bland författarna. Det fanns de som likt socialisten och svenskhetsivraren

samarbetena mellan falangerna underminerade radikaliseringen. Samtidigt står det ändå klart att samma »alla ska få vara med«­tendens också gjorde det svårt att få till stånd konkreta antifascistiska solidaritetsaktioner – till exempel misslyckades försöken med att etablera en finländsk fraktion av det antifascistiska nätverket Clarté, och engagemanget mot Franco i spanska inbördeskriget var också ljummet jämfört med övriga Norden.

en förenklad, men inte helt osann, beskrivning av Finlands förhållande till fascismen är att det kommunistiska hotet länge tilläts utgöra ett svepskäl för att blunda för Nazitysklands grymheter – i stället gick man frivilligt in i fortsättningskriget mot Sovjet vid deras sida. En författare som inte såg något försvarbart i det var Mirjam Tuominen, som redan i sin debutnovellsamling Tidig tvekan (1938) skildrade nazistsympatiserande finlandssvenskar med skoningslös blick.

Arvid Mörne tog till en klassisk beredskapsdiktning där Norden på rimmad vers skulle försvara Europa mot barbariet, och de som likt aristokraten Bertel Gripenberg på samma versmått menade att fascismen var det civiliserade alternativet. Modernisterna Hagar Olsson och Elmer Diktonius engagerade sig i internationella, antifascistiska författarnätverk och trodde att formförnyelsen inom konsten kunde forma en friare värld, medan författare som Göran Stenius och r n

Det slående med hennes skönlitteratur i relation till fascismen är att den aldrig handlar om att bara »ta ställning« eller »markera avstånd«. Hennes porträttering av personer som på olika sätt främjar fascismens rörelse strävar till att försöka förstå var det är som gör människor kapabla till den sortens grymhet, vare sig det gäller personer som bekänner sig till en politisk ideologi eller helt enkelt ger uttryck för ett fascistiskt svaghetsförakt sina nära relationer. Det är nämligen en möjlighet som enligt henne finns inom varje människa: »Du har en bödel inom dig, liksom jag«, skriver hon essän Besk brygd (1947).

Fascismen, så som den framträder i Tuominens texter, är det som uppstår när människor väljer att uppgå i en likriktad gemenskap där man slutar ta personligt ansvar, och i stället böjer sig för den inre bödeln. Av det följer att antifascism måste handla om en inre uppgörelse i lika hög grad som en yttre. Att alla har en bödel inom sig är alltså inte tänkt att ursäkta fascisternas beteende, utan tvärtom betona att alla – också de som tror sig stå på den »goda« sidan – har ett ansvar för att göra upp med sina egna fascistiska drag, med sitt svaghetsförakt och sin längtan efter att slippa tänka själv.

När Tuominen efter krigsslutet, då den fulla vidden av Förintelsen blivit känd, beskriver en nazistisk bödel i Besk brygd lyfter hon fram att de utmärkande dragen för en person som begår sådana handlingar är att andras smärt­ och lustförnimmelser inte existerar

för honom: »han saknade tvång att sympa tiskt förnimma, han saknade inbill ning.« Väldigt lik en samtida europe isk intellektuell, Hannah Arendt, ser alltså Tuominen pluraliteten – alltså förmågan att tänka ur andra männis kors perspektiv – som motsatsen till fascismens och totalitarismens sätt att verka.

eftersom fascismen för innebär brist på fantasi och inlevelseförmåga är det lätt att se hur skönlitteraturen kan fylla en antifascistisk funktion – den arbetar ju trots allt med just de medlen. Men det betyder inte att all litteratur som sveper folk med sig och lockar fram känslor skulle vara antifascistisk i sig. Tvärtom är det ju den massuppviglande och senti mentala estetiken som fascismen och nazismen begagnar sig av.

Litteraturens – och konstens – kraft ligger för Tuominen i stället i att kunna skapa så att människor »inte applåderade, men för en stund tystnade och lyssnade«. I förmågan att insistera på den obekväma sanningen att fascismen finns för att vi upprätthåller den, men att vi också skulle kunna göra något annat.

Avslöja sentimentala floskler, men lyfta fram individuella perspektiv. Beskriva våldet utan att estetisera det. Framställa både offer och förövare i deras mänsklighet. Uppmärksamma läsaren på en verklighet den sedan

Om skrivande ses som en form av motstånd i den här bemärkelsen blir det något annat än en identitet man kan profitera på, det blir en pågående praktik snarare än ett avslutat ställningstagande. Det innebär också en risk: i Tuominens fall ledde hennes vilja att skriva sig bort från den fascistoida potential som finns inlagd i sammanhängande berättelser och vardagsprosan att hon rörde sig i en alltmer avantgardistisk och mystisk riktning som slutade i att hon inte längre

I Besk brygd beskrivs författarens roll som att »stå en smula i vägen och peka« i »gaskamrarnas värld«, och det här pekandet riktas både mot det som finns, som vi inte vill kännas vid, och det som vi skulle kunna skapa i stället. Det är emellertid inte nödvändigtvis en uppskattad roll. Tuominens noveller handlar ofta om författare och konstnärer som jämförs med häxor eller Jesus­gestalter – alltså personer som kommer med obekväma sanningar, men som samhället väljer att bränna upp, korsfästa eller galenförklara, hellre än att verkligen ta till sig deras ord.

Anyuru om sitt översättningsarbete (tillsammans med Athena Farrokhzad) av den amerikansk­palestinske poeten Fady Joudah, som har sagt att det kändes omöjligt att ge hans diktsamling […] en titel, på grund av den utplåning av Gaza som pågår. Reaktionerna Joudah fått på det har emellertid inte handlat om folkmordet, utan om hur det ska bli möjligt att sälja, marknadsföra och katalogisera en bok utan titel. Alltså frågor som med Joudahs ord berör »kapital, publik och kulturindustrin. Samma kulturindustri som driver förstörelsen av Palestina, och många andra platser«.

hannes anyur

I Johannes Anyurus samtal med kritikerna Mikaela Blomqvist och Lyra Ekström Lindbäck i Gästabudet blir ett liknande fokus på uppmärksamhet och språk tydligt. Författaren har inte nödvändigtvis ett särskilt etiskt ansvar som författare, men för att ta sitt etiska ansvar som människa är det en rimlig sak att en författare kan använda sin expertis för att uppmärksamma andra på den språkliga pervertering som sker i samband med krig, våld och folkmord. Alltså:

Här blottläggs något centralt. Vissa former av motstånd kan bedrivas inom ramen för en litteratur som håller sig till marknadens och den rådande hegemoniska ordningens principer, men den som vill göra motstånd mot själva ordningen kommer också att behöva ta till litterära grepp som framstår som obegripliga. Men genom det kan det bli möjligt att dels förskjuta gränsen för var det begripliga går, dels framhäva det obegripliga i att vi låtit något som ett folkmord bli en till synes begriplig företeelse. &

ylva perera Litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet, doktor i litteraturvetenskap och redaktör för boken Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt och litteratur 1920–1950.

ylva väljer förkovran

Besk brygd av Mirjam Tuominen

»Essäroman från 1947, där berättarjaget

ställer alla – inklusive sig själv – till svars för Förintelsens fasor. Genom att skriva om allt från djur, erotik, spädbarnsomsorg och Kafka gör Tuominen en djupdykning i både fascismens och antifascismens sätt att verka.«

Litteratur och engagemang av Stefan Nygård & Henrika Tandefelt

»I Finlands svenska författareförening samsades såväl nazister som antifascister i 1930-talets Finland. Hur var det möjligt? Och ledde de små cirklarna till mindre radikalisering eller mer medlöperi?«

Podcasten Gästabudet Avsnitt 51. »Ett av de bästa litteratursamtal jag hört, som på riktigt borrar i frågan vad skönlitteraturen kan göra medan folkmord sker.«

»

»Det vi aldrig talade om«

Det låter lite som en novell av hennes faster Tove Jansson. Men för Sophia Jansson blev lådan på vinden upptakten på ett memoarprojekt.

berättat för karin thunberg foto martin stenmark

Det var på vinden, när jag letade efter leksaker till barnbarnen, som jag hittade lådan från min egen barndom. Med porslinsservisen i miniformat som jag en gång blev så förälskad i. Tove, författaren som var min faster, bad mig tänka efter. Noga. Var servisen så viktig att jag inte kunde leva utan den?

Jag fick den och att jag skrivit en självbiografi är lite samma sak. En nödvändighet. Säkert spelar det också in att jag kommer från en släkt som många tror att de vet så mycket om. Men vi var inte böckernas muminfamilj, verkligheten var mer komplex. Jag ville ge min bild, ta fram mina minnen. Dessutom fanns det saker som vi aldrig talade om. Som min mamma Anita, eller Nita som hon kallades. Hon som försvann ur mitt liv en sommardag 1967, då jag var fem år. Hon fick ett raseriutbrott på en strand, tog en båt och var borta. Året efter dog hon. Sjuk och alkoholiserad. Sedan blev det tyst.

Nu har jag läst brev som hon skrev och bättre förstått vem hon var. Sorgen över att jag aldrig fick lära känna henne finns kvar, men genom skrivprocessen har hon blivit mycket mer levande. Jag har sett hur ensam och utlämnad hon var, hon som började som hissflicka och sedan sjöng i olika orkestrar. Efter att hon varit prostituerad ett tag. Inte tror jag det var någon stor förälskelse när mina föräldrar möttes, men jag blev till och de gifte sig.

Att ingen talade om min mamma efter att hon försvann – och att ingen i släkten hjälpte henne ur sitt missbruk – det är klart jag rasat. Men vi bodde i Finland, där det finns så mycket annat som man inte talar om. Krigen, till exempel. Allt detta till trots lyckades pappa ge mig en

lycklig barndom. Janssönerna var väldigt fästa vid varandra, samtidigt som de gav varandra plats och frihet att göra egna grejer. Förverkliga egna drömmar.

Efter mammas död fick pappa en nära manlig vän, som jag först som halvvuxen förstod var hans kärlekspartner. Tove, som levde ihop med Tuulikki Pietilä, hade ett uttryck: att leva på »skuggsidan«. Det var straffbart i samhället, för mig var det vanligt familjeliv, inget jag ens tänkte på. Att jag valt tre öar som stomme i min bok blev sättet som jag kunde skriva den på. Tonga var ön

som pappa och Tove drömde om att emigrera till på 1940-talet. Ibiza kom sedan, där mina föräldrar bodde under mina första år. Tredje ön är Pellinge i Borgå skärgård där vi tillbringade alla somrar, ön som finns med i Toves Sommarboken, den som handlar om en farmor, en pappa och en flicka – som heter Sophia. Att jag nu skrivit en egen bok tror jag att pappa, som dog sommaren 2000 och själv skrev flera böcker förutom att han tecknade Muminserierna, skulle vara stolt över. Trots allt jag lämnar ut. Där är vi olika. Han teg, jag vill tro på mervärdet i att skriva ner sin historia så att läsare, som också har det svårt, kan känna att de inte är ensamma.

Men jag har inte gjort det för att bli författare. Snarare är det som med dockservisen. Som jag skriver i boken: »Att förstå vad som är viktigt på riktigt och vad man faktiskt behöver är inte alltid lätt att veta. Det kan ta ett helt liv att reda ut.« &

I augusti gav Sophia Jansson ut självbiografin Tre öar – mamma, pappa och jag. Till vardags är hon styrelseordförande för Moomin Characters.

i samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland

redaktör och ansvarig utgivare

Jonas Eklöf art director

Annika Johnsson bildhanterare

Kerstin Larsson korrektur

Maria Taubert

adress

Kungsgatan 60 111 22 Stockholm telefon 010­744 24 00

Vi Media AB

vd

Estelle Ejdeholm

marknadsansvarig

Susanna Berglid tryck Stibo, 2025 utgivare

Vi Media AB omslagsfoto

Thron Ullberg

Mejla oss

ris eller ros? hör av dig: red@vilaser.se

P.S. Alla tidigare utgåvor går att läsa gratis på www.sls.fi/sv/vilaser

produceras av vi läser i samarbete med svenska litteratursällskapet i finland

Samlade boktips

Utvalda favoriter. Kryssa för och ta med till bokhandeln!

noterat

❤ Skuggas av Ann­Luise Bertell (Förlaget, 2025)

£ Sommar på Villa Hilda av Michaela von Kügelgen (Schildts & Söderströms, 2025)

❤ Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen (Schildts & Söderströms, 2019)

£ Om du möter en silverfisk av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup och Linda Bondestam (Förlaget, 2026)

❤ Det minsta gemensamma av Pirkko Saisio (Förlaget, 2025)

£ Motljus av Pirkko Saisio (Förlaget, 2026)

❤ Skatter från Mumindalen: Samlarens guide till Tove Janssons mumintroll av Anders Landén (Parlare förlag, 2024)

£ Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig av Lotta Ilona Häyrynen (Schildts & Söderströms, 2025)

❤ Utan konsten inget liv: Elin Danielson­ Gambogi 1861–1919 av Salla Leponiemi (Appell förlag, 2025)

porträttet

£ Klein av Axel Åhman (Schildts & Söderströms, 2020)

❤ Eldsjäl av Axel Åhman (Schildts & Söderströms, 2023)

❤ Smugglarens skatt av Axel Åhman (Bonnier Carlsen, 2024)

björn wimans bokhylla

❤ Trollvinter av Tove Jansson (Förlaget, 2023)

❤ Okänd soldat av Väinö Linna (Schildts & Söderströms, 2020)

£ August Strindberg av Olof Lagercrantz (Bonniers, 1979)

£ Den lyckligaste leken av Björn Wiman (Norstedts, 2026)

minglet

❤ Jag studerade en gång vid en underbar fakultet av Tua Forsström (Schildts & Söderströms, 2019)

❤ Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen (Schildts & Söderströms, 2025)

£ Den svavelgula himlen av Kjell Westö (Bonniers, 2017)

£ Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski (Bonniers, 2012)

❤ Innan fåglarna vänder åter av Merja Mäki (Historiska media, 2023)

£ Vem dödade bambi? av Monika Fagerholm (Bonniers, 2019)

❤ Chitambo av Hagar Olsson (Schildts, 1933)

£ Muminpappans memoarer av Tove Jansson (Förlaget, 2017)

hangö – en hotad idyll?

£ Snart har sommarn blommat ut av Karin Collins (Förlaget, 2024)

£ Utvandrarna av Vilhelm Moberg (Bonniers, 2013)

lotta olssons deckartips

❤ Vinet brinner av Staffan Bruun (Förlaget, 2023)

❤ Vargens unge av Johanna Holmström (Bonniers, 2024)

£ Så dör du nöjdare av Eva Frantz (Schildts & Söderströms, 2024)

£ Inte ditt barn av Nilla Kjellsdotter (Norstedts, 2025)

klassikern

❤ Nalleresan av Solveig von Schoultz och Tove Jansson (Söderströms, 1951)

£ Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson (Förlaget, 2018)

brevet

❤ Klenoden av Klas Östergren (Bonniers, 2025)

perspektiv: den inre bödeln

£ Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt och litteratur 1920–1950 av Ylva Perera m.fl. (Appell förlag, 2025)

❤ Tidig tvekan av Mirjam Tuominen (Söderströms, 1938)

£ Besk brygd av Mirjam Tuominen (Eskaton, 2016)

divanen

❤ Tre öar: mamma, pappa och jag av Sophia Jansson (Förlaget, 2025)