Låt inte ensamheten stoppa dig från att gå på konsert

I våras gick jag för första gången på konsert ensam. Flera månader innan spelningen hade jag oroat mig över vem som skulle följa med mig. Artisten jag skulle se är visst internationell, men bland mina vänner fanns det inte direkt någon som ville komma och se honom frivilligt.

Tiden gick och det var en vecka kvar. Jag hade med tiden försökt överkomma oron och hade pratat med två vänner som kom med några kloka ord om hur det är att gå ensam på konsert – och varför det ibland till och med kan vara roligare. I princip sa de till mig att ingen kommer att bry sig om mig (vilket var en lättnad) eller att jag är ensam där. ”Stå nära något tjejgäng bara” och “alla är ändå där för musiken” var de ord jag tänkte på allra mest inför konserten.

Dagen kom och när jag anlände till Tavastia klubben möttes jag av en kö ända till korsningen. Folk stod i par eller grupper och drack cider och öl.

Borde jag också ha druckit något innan? Jag skämdes lite av min okunskap om hur man förbereder sig inför en konsert. Nu var jag inte bara den ensamma, jag var också den nyktra.

Jag märkte hur jag frenetiskt ville fippla på telefonen. Det kändes lite stelt att bara titta runt sig som om man var en vilsen turist. Men inte hade jag heller några meddelanden att skriva eller läsa. Som tur öppnades dörrarna snart och kön började långsamt röra sig framåt. På planschen utanför ingången till bbno$:s konsert stod det SOLD OUT i röda versaler.

Efter att jag hade kontrollerat min biljett säkert tio gånger blev den skannad och jag fick ge min jacka till nakki-vakten.

Därefter styrde jag mina steg målmedvetet mot baren. Nio euro fick jag betala för min cider och jag började sedan analysera lokalen för att söka upp en ståplats.

Ännu hade det inte kommit så mycket folk dit så jag hittade en plats i vänstra främre hörnet av salen, bakom ett gäng kvinnor. Jag visste att jag borde stanna på min plats tills konserten började, för annars kunde någon annan komma dit.

Klubben spelade lugn bakgrundsmusik och jag började äntligen slappna av. Jag kände mig relativt trygg i mig själv. Jag kunde ju bara stå och låtsas egentligen.

Låtsas att jag väntar på någon eller att jag vet precis vad jag gör här. Jag försökte ibland låtsas att jag var där som reporter för att skriva en recension. Någon som var där för att analysera. Då kunde jag liksom gömma mig bakom en roll.

I stället för att känna press på att jag måste ha roligt så kunde jag lyfta över ansvaret för en rolig kväll på arrangörerna.

Jag märkte så småningom också de andra fansen som hade kommit dit på egen hand. Ibland fick vi ögonkontakt och log mot varandra. Det var som om vi kunde stödja varandra bara genom att bekräfta den andres ensamma närvaro.

Efter en timmes väntan kom artisten äntligen upp på scenen. Showen var fantastisk och det kändes så coolt att alla där var lika galna i låtarna som jag. Jag sjöng med för full hals och tog foton och videor – fler än jag hade tänkt.

En av kvinnorna som stod framför mig betedde sig på det sätt som folk varnar en om att man inte ska göra. Hon filmade så gott som hela tiden. Med Snapchat filmade hon videor till sina kompisar, men raderade dem (av missnöje kanske) och spelade in nya – om och om igen. Var och en med sitt men jag tyckte lite synd om hennes kompis som stod stelt bredvid.

I det ögonblicket började jag förstå vad min kompis menade med att det ibland kan vara roligare att åka på konsert själv. Kanske det var en fördel att jag inte behövde stressa över att min kompis – som inte är ett fan –skulle ha lika roligt som jag. Jag var egentligen så uppslukad av konserten att jag bara hade blivit irriterad om någon försökte umgås med mig. Inte är jag här för att umgås – jag är här för showen, för att bli underhållen, tänkte jag. Och det blev jag.