Mammuten2013 bladderex

Mammuten

1

mammuten

2

Mammuten eller

Jörn Donners efterlämnade handlingar Om illamåendets historia i Finland FÖRSTA DELEN

S c h i l d t s & S öde r s t röm s

Christopher Hitchens påstod i företalet till sin bok ”Arguably” (2011) att Nadine Gordimer sagt att en seriös person borde skriva postumt.

Han uppfattade saken så att man borde kunna skriva utan hänsyn till självcensur eller andras förmaningar.

Så fortsätter han: ”Then, about a year ago, I was informed by a doctor that I might have as little as another year to live. In consequence, some of these articles were written with the full consciousness that they might be my very last.

Sobering in one way and exhilarating in another, this practice can obviously never become perfected. But it has given me a more vivid idea of what makes life worth living, and defending.”

Boken utkom 2011. Samma år den 15 december dog Hitchens. Även om jag ingående skildrar överlevnad i Mammuten har denna långa resa präglats av avskedets vemod. Doktorn har ännu inte ringt.

Jag tillägnar Mammuten Christopher Hitchens minne.

Jörn Donner September 2012 3

mammuten

Inledande fragment.

Att börja stycken är inte lätt.

Att börja långa stycken är svårt. Är början identiskt med slutet?

Eller slutet med början?

This is the End of the Beginning.

This is the Beginning of the End. This is the Beginning.

And the End. (Fritt efter Winston Churchill.)

Han insisterar på att denna text skall stå först: Jag har påbörjat denna skrift den 5 februari 1933 med mitt första skrik. Den avslutas den 5 februari 2013 med ett nytt skrik, som jag hoppas att inte skall bli mitt sista.

Nu, onsdagen den 8 februari, är temperaturen på morgonen i Helsingfors –16, i Stockholm –15. Solen går upp i Helsingfors 8.17, ned 16.51. Kall vinterdag, sol.

Men vilket år?

Var så god, välj själv.

Detta föreställer inte en biografi, inte heller en självbiografi.

Det föreställer i viss mån en inbillning, men inte en roman.

Det föreställer ett halvfärdigt husbygge utan bygglov, vilket innebär att det kan rivas på myndigheternas försorg, i och med att myndigheterna har rätt, den enskilde individen fel.

4

: inledande fragment :

Det föreställer en akvarell, som tyvärr förvarats utomhus och blivit offer för regn och vind och snö.

Han har skitit på den.

Här pågår storstädning. Stör icke.

Använda, slitna kläder kastas.

Allt skall brännas eller på något annat sätt förstöras.

Det berör inte någon annan.

Kärlek är det som är.

Kärlek kan också ha varit, om det tilldrar sig i ett förflutet, som är ett nu.

Vägar, tider, människor korsar varandra, går om varandra, utplånas, återkommer.

Den 20 april 1904 skriver Anton Tjechov till sin hustru Olga Knipper: Du frågar, vad är livet?

Det är samma sak som om du hade frågat, vad är en morot.

Moroten är en morot, det är allt man vet.

Samma år dog han.

Slutet.

– Det är inte sanning.

– Kalla det då en roman, för fan.

Det gör ju alla andra lögnare också. Är det någon mening med att en person som varken innehaft höga ämbeten eller vunnit stora lagrar, i en akt av självrannsakan skriver och berättar om sig själv?

Om han inte haft någon betydelse, har inte raderna heller någon betydelse.

5

mammuten

Han anser sig vara felgjuten, ej helgjuten.

Uppslagsverket Who’s Who in the World, som alltjämt utkommer även i pappersform, upptar många tusen namn från Kina till Kalifornien.

På en sida berättas i korthet om Jörn Johan Donner, yrke filmregissör, författare, ”state legislator”, det sista en hänvisning till politisk verksamhet. Hans författarskap omnämns i korthet, hans filmer lite mera ingående, resten handlar om fakta, medarbetarskap i tidningar, politisk och byråkratisk karriär.

Han sägs ha sex barn och vara gift med Bitte Westerlund sedan 1995.

Han har blivit eliminerad från motsvarande uppslagsverk i Sverige, dock (ännu) icke i Finland.

Han skriver, eller har skrivit.

Under årtiondenas lopp, med början år 1958 (Rapport från Berlin) har Jörn Donners non-fictionböcker innehållit självbiografiska element, färgade och omskrivna för att kunna anpassas i handlingen. Vid en viss punkt i sin verksamhet, denna punkt tycks nu ha kommit, har Donner, som i fortsättningen i huvudsak kommer att kallas J, beslutat avstå från det skriftliga material i form av brev, dagböcker och andra dokument, som han samlat sedan barndomen, och gett Fredrik Kock rätten att fritt förfoga över det, utan censur, självcensur, skygglappar, men också med viss hänsyn tagen till nulevande, i berättelsen eventuellt nämnda personer.

Jag påminner mig de begränsningar som Graham Greene åsatte sig när han i sin självbiografi lät bli att nämna sitt första äktenskap på grund av de engelska bestämmelserna, (Law of Libel) som dock inte har någon direkt motsvarighet i Finland eller i Sverige.

6

I n n e h å l l sför t e ck n i ng

Här berättas om hur Jörn Donner och

Första boken:

Fredrik Kock återknöt sin bekantskap.

Privata tankar av J under år 2009.

Andra boken:

Tredje boken: Vänskaper

9 24

och förhållanden, av vilka ett

ledde till Js tredje äktenskap.

60

Fjärde boken:

Slutet på Fredriks karriär. Början på Js liv.

79

Femte boken:

En beskyddad uppväxt.

141

Sjätte boken:

Js väg till revolt.

200

Sjunde boken:

J ansåg sig tvungen att gifta sig 1954.

Åttonde boken:

Vägen till Berlin och Wien.

255 289

Nionde boken:

På ett sjukhus.

317

Tionde boken:

Släktskap och vänskap: Olof och Hagar.

343

Elfte boken:

Att skiljas är att inte dö.

Tolfte boken:

Vägen till filmen.

362 391

Trettonde boken:

Han jagar efter vind.

417

Fjortonde boken:

Ett långt farväl.

444

Femtonde boken:

Ett andra långt farväl.

472

Sextonde boken:

Gifta sig på nytt.

489

Sjuttonde boken:

Ett skeppsbrott på Baggensfjärden

och dess följder.

Adertonde boken: Nittonde boken: Tjugonde boken:

Konsten att inte bli svensk.

Politiker på deltid.

Till Albanien och Sarajevo.

539 579 616 660

Tjugoförsta boken:

Europas väg till frihet 1988–1991.

681

Tjugoandra boken:

Bokslut över åtta halvtomma år.

713

Tjugotredje boken:

J flyger och flyr till Los Angeles,

Bryssel och Strasbourg. Och hem.

727

7

mammuten

Tjugofjärde boken:

Cancer nummer ett. Samling av melankolier.

759

Tjugofemte boken:

En cancer till. År 2006.

821

Tjugosjätte boken:

Vägen till Medelhavet och vägen hem.

849

Tjugosjunde boken:

Pissår 2008.

Tjugoåttonde boken:

8

903

Det handlar om året 2010 i Js liv.

905

Ingenting att göra utom Mammuten.

938

Tjugonionde boken: Trettionde boken:

Jörn Donners insatser.

886

Trettioförsta boken:

Kurze Zusammenfassung.

1021

Trettioandra boken:

Sista striden det är.

1061

Trettiotredje boken:

Bilderboken.

10xx

Böcker

107

Film/TV

107

Bildkällor

107

Första boken.

Här berättas om hur Jörn Donner och Fredrik Kock återknöt sin bekantskap.

Ett möte på Salve.

Varför har denne J överlämnat materialet just till mig?

Det kan bero på att jag i ett tidigare sammanhang – det gällde hans romaner – bidragit med arkivalier som han haft nytta av. Det är rätt länge sedan.

Det kan också bero på slumpen, om vars stora roll den fortsatta berättelsen ger besked.

Det råkade sig så att vi två, som känt varandra ganska flyktigt sedan länge, råkade befinna oss på samma restaurang, Salve i Sandviken, ensamma vid var sitt grannbord, varvid J föreslog att jag skulle byta bord och sälla mig till honom. Han åt vid det tillfället ställets stekta strömming, hade tagit en Koskenkorva, medan jag endast drack öl.

Av någon anledning, det var en förvårskväll 2009, och kanske föranledd av Js minnesbild av mig som pedant när det gäller papper, började J dels beklaga sig över svårigheten att finna restauranger som serverade stekt strömming (han ville ha en skriftlig förteckning), dels var han bekymrad över mängden av papper i hans hem.

Vilka papper? Sådana som han inte hade överlämnat till offentliga arkiv i fruktan för att de, om de hamnade i orätta händer, skulle ge upphov till felaktiga och kortsynta tolkningar om hans liv och verksamhet. Vad strömmingen beträffar visste jag, det visste också J, att strömming fanns att tillgå i olika ändar av prisspektret. Det fanns stekt strömming som förrätt på restaurang Savoy, fem stekta strömmingar, elegant placerade på en klick potatismos. Dyrt.

9

mammuten mammuten

Det fanns lite fler strömmingar på Kosmos, ännu fler på Tre Kronor, oftast med potatismos som bihang. Jag behövde väl inte upplysa J om att Tore Wretman (salig i åminnelse) hade återupprättat den svenska husmanskosten och delvis baserat den på så anspråkslösa råvaror som strömming. Allt detta och lite till sa jag till J, varvid han genmälde att det var onödigt att tala om Stockholm eftersom han numera inte reste utrikes. Han mindes med välbehag de julaftonseftermiddagar då han tillsammans med goda vänner inmundigade Tore Wretmans enorma buffé på Operakällaren, ett sätt att undvika julfestligheter i familjesammanhang.

Medan jag lyssnade erinrade jag mig en tidningsuppgift om att J skulle bege sig till Afrika. Vidare att han skulle följa Mannerheims ”fotspår” med ett TV-team och ämnade bege sig till en så sällsam ort som Odessa.

Till det svarade han att ”tjänsteresor” var något annat. Några återstod före den stora reselösheten, för att använda ett något egendomligt uttryck.

Redan nu blev jag övertygad om att han ofta ljög.

Han sade att han i stort sett hade avslutat sin offentliga karriär.

Han frågade om jag ville ha en Koskenkorva. Det ville jag. Han sa också, i denna marskvällens skymning, att han endast avvaktade döden, som skulle komma när den kom, och att han därför kommit på tanken att Någon, i detta fall kanske jag som Deus ex machina, kunde ta hand om pappershögarna och göra med dem vad jag ville, också till den grad att jag fick rätt att förstöra vad jag ansåg vara onödigt eller diskriminerande. Vem vill inte få ett någorlunda trevligt eftermäle, sa han med ett snett leende, och tillade att han tänkte på sin avkomma. Jag missförstod honom medvetet och sa att åt avkomman (alltså böckerna och allt det andra) gick det inte att göra någonting. Han brydde sig inte om att kommentera detta. Han tyckte att det hela var ett dåligt skämt.

Jag hade det intrycket, när han beställde en Koskenkorva till, att han hade druckit en del tidigare under kvällen, men eftersom jag inte hade något speciellt för mig och inte heller för tillfället lovat bort mig till något av de tillfälliga jobb som gav mig försörjning utöver pensionen tyckte jag att hans idéer var intressanta, alltså utöver den iskalla drycken.

10

: första boken :

Jag hade vid den tidpunkten ingen aning om mängden av okänt material om Js liv. Jag föreställde mig att det var en hel del.

Det var en hel del, nämligen en del av en hel.

Karriär.

Vad hans offentliga karriär beträffar sa jag nu att han överdrev. Hans namn var känt i hela Finland, han var enligt somligas uppfattning ett Brand, hur mycket jag än avskydde denna beteckning, som hade blivit allt vanligare i den offentliga debatten; personer, företeelser, varor var Brands, som om det på något sätt skulle förläna dem högre dignitet.

Till detta invände han att ingen frågade efter hans åsikter, varken radio eller TV och tidningar, hans telefon var stum, och de enda gånger hans åsikter ansågs intressanta gällde det hans övervunna sjukdomar och det faktum att han för längesedan hade slutat röka de 40–45 cigarretter per dag som han konsumerat under mer än 50 år. Han hade räknat ut att han rökt närmare en miljon cigarretter under denna tid.

Slutet närmade sig i varje fall hur man än räknade. Jag behövde inte påpeka att slutet närmade sig för alla människor på jorden, förr eller senare, ofrivilligt eller frivilligt. Jag hänvisade till den trista finländska självmordstatistiken. Senare kom jag underfund med att jag är åtta år yngre än han, som föddes en vecka efter Hitlers Machtübernahme 1933.

Men ville jag eller ville jag inte? Det var hans fråga. Att köpa grisen i säcken var en motbjudande tanke. Hur stor var grisen? Vilken tidsperiod omfattade dokumenten? Skulle han ställa upp om jag var i behov av tolkningar? Han påstod då att det mesta var tolkat av honom själv, på ett eller annat sätt, och de luckor som fanns kunde jag kanske täppa till genom att läsa gamla tidningar eller andra, relaterade dokument, till exempel de samlingar av tidningsurklipp som fanns tillgängliga.

Men vilket var det slutliga ändamålet med denna operation? Det kan bestämmas när du är färdig, sa han. Jag frågade hur mycket han kunde betala. Han sa att han var relativt välförsedd med pengar. Huvudsaken för honom var att bli av med pappren, Money is not an object. Därmed fick jag låta mig nöjas för den kvällen, med löftet att träffas på nytt.

11

mammuten

Han beställde en taxi för att åka hem. Jag lade märke till att han vacklade när han stod på gatan utanför krogen. Jag sa ingenting. Han hade svårt att ta sig in i bilen. Min omedelbara reflexion var att han hade tacklat av ganska ordentligt sedan vi senast sågs.

Jag beslöt mig för att gå. Det var inte lång väg till Drumsö, visserligen utmed en deprimerande Östersjögata och över en trist bro, men jag ville tänka efter. När vi träffades följande gång, också på krog, Tre Kronor, (alltjämt i tecknen av de stekta strömmingarna) medgav han att han var trött. Han tillade att trötthet var den huvudsakliga anledningen till det anbud som jag så överraskande hade fått. Han kunde helt enkelt inte handskas med det stora materialet på egen hand, han ville ha ett rent bord. För att göra vad? Den frågan besvarade han inte.

Han sa bara att det rena bordet påminde om ett operationsbord utan patient, när endast blodrester och en inbuktning påminner om att någon nyss legat där. Patienten var han, undanskaffad.

Han ville låsa överenskommelsen. Därmed fick jag låta mig nöjas.

Vad som följer är min tolkning, utan att J skulle ha blandat sig i alla delar av mitt arbete. Scripta manent, men scripta kan också förstöras.

I vilken mån scripta motsvarar den verklighet som J genomlevde är en fråga som inte låter sig exakt besvaras.

Tilläggas bör att J gav mig rätten att kannibalisera sådant som tidigare varit tryckt. Han sa också att jag skulle vara försiktig med citat från andras utsagor, i den mån de kunde kränka dessa andras upphovsrätt, som ju alltjämt var i kraft 70 år efter vederbörande persons död.

Själv hänvisade J till Strindberg, som sagt att det var fritt fram att göra film på hans skådespel. Vad skulle frukten av mina ansträngningar kallas? Jörn Donners efterlämnade handlingar, sa han. Vad menas med ”handlingar” frågade jag. Han ville lämna frågan obesvarad. Det var inte den enda rubriken han gav mig. Det kom flera till, under resans gång.

Han förmodade att eventuella läsare av våra övningar inte skulle lägga märke till varifrån jag stulit delar av hans texter. De hade ändå inte läst vad han skrivit under närmare sju decennier.

12

: första boken :

Om släktnamnet Kock.

Mitt släktnamn ger ibland upphov till missförstånd.

Jag heter egentligen Frederic J. Kock, J efter min farfar Johan Kock.

Eftersom jag framlevt största delen av mitt liv i Finland och Europa har jag förkortat mitt förnamn till Fredrik, för att utplåna den anglosachsiska, dvs den amerikanska bakgrunden. Jag skulle gärna ha kallat mig Johan Kock, men då kanske bli föremål för ett antal fatala missförstånd. Det är ytterst få människor i Finland, främst historiker, som erinrar sig min farfar Johan Kock, men de som minns honom tycks ha svårt att definiera vad han var, fågel eller fisk, på grund av de orediga förhållanden, minst sagt, som rådde i Finland storstrejkens höst 1905.

Därom finns mycket att berätta. Det får bli en kortversion, när allt annat är långt.

I anglosachsiska länder har jag föredragit att uttala släktnamnet som Koch, för undvikande av missförstånd om manliga könsorgan. Faktum är att New York i tiden hade en mycket omtalad borgmästare just med detta släktnamn. Jag kunde också, alternativt ha uttalat namnet som Cook, varvid associationen till matlagning är närliggande, om man inte tänker på den berömde resenären James Cook. Om hans och mitt förhållande kan sägas att jag visserligen aldrig varit direkt dödshotad, han mördades ju på ett brutalt sätt, men mina arbetsresor ledde mig ett antal gånger till rätt obehagliga situationer, dock ej till den grad att de infödingar som jag mötte skulle ha fått för sig att jag, kocken, vore på ett eller annat sätt matnyttig. Jag har påträffat infödingar av olika slag på nattklubbar från Bangkok till Lagos. Jag har blivit pungslagen på olika ställen, men utan allvarliga följder, annat än för min plånbok och mina kreditkort. Inte pungen.

I tyskspråkiga länder har jag hållit mig till uttalet Koch, för säkerhets skull, det är ju ett fint namn med forskare som Robert Koch i täten.

I franskspråkiga länder associerar man inte mitt namn till någonting nämnvärt, utom en tupp, varför jag använder namnet som det är, rätt och slätt. Coq au vin. Inte illa.

I samband med arbetet om och med J har jag förstått att nomen kan vara ett omen. Släktnamnet Donner är lätt att uttala på rätt sätt, utom på franska, innehåller inga vokaler med prickar. Inom en liten krets i 13

mammuten

Finland, intresserad av historia, ger namnet associationer till forskning och till Krimkriget, dvs det framgångsrika försöket att stoppa britterna vid Gamlakarleby. I filmvärlden talades det på 1960-talet om en regissör vid namn Clive Donner (som J tycks ha träffat i Paris) och en internationell schackmästare, i USA känner man historien om The Donner Party, som visst fastnade någonstans och förföll till kannibalism. I Wien har jag ofta passerat Donnerbrunnen på Neuer Markt, skapad av Georg Rafael Donner. Konstigt nog har både J och jag besökt samma buffet vid början av Dorotheergasse med det nästan outtalbara namnet Trzésniewski. Den ligger praktiskt taget vägg i vägg med Grabenhotel, där både J och jag tagit in vid olika tillfällen, och nästan mittöver Café Hawelka. Hotellet rekommenderas varmt. Boka i god tid.

(Denna skrift kan innehålla kommersiella rekommendationer av olika slag, i förhoppning om sponsorering för verket, genom provisioner på de rekommendationer som görs. Av den anledningen omnämns krogar, hotell och flygbolag. Den man efter vilken kaféet är uppkallat dog nyss.)

I ett verk av biografisk eller självbiografisk natur förutsättes att berättaren, vare sig det är objektet självt eller en av honom anställd person, på ett så sanningsenligt sätt som möjligt berättar inte bara om objektet utan också om hans omgivning, hans bekantskaper och sociala liv.

Detta (sanningsenligheten) har objektet (J) förklarat att han struntar i.

Anledningen; av Ingmar Bergmans Laterna Magica har han lärt att en skildring av vänner kan leda till lögn och smicker, men inte nog med detta, det finns någonting som heter hänsyn, men också hänsynslöshet.

Där J varit hänsynslös har han beskrivit det (det gäller ofta honom själv), men i övrigt har han beslutat utelämna sådant som kan bli föremål för missförstånd. Det innebär inte att han föraktar vissa nulevande (när detta skrives nulevande) människor, men han tager vad man haver, såsom en kock (inte avsett som dåligt skämt) ofta måste göra.

Kocken är själv Kock.

Om någon nulevande avlider under resans gång kan denna medtas i berättelsen, i fall vederbörande hinner med och jag eller J sett dödsannonsen.

Om det som utelämnas talar man inte. Därom tiger man i den eld där dokumenten brinner.

14

: första boken :

Att ha levt åtta decennier, vilket är fallet för Js del vid tidpunkten för utgivandet av denna skrift, är inte speciellt märkvärdigt, ens för en man, om man minns att kvinnor i utvecklade samhällen lever fem år längre än männen. Utan insatser av läkarvetenskapen, speciellt dess kirurgiska variant, hade detta för Js del inte varit möjligt. Hur kan man då mäta Js liv på annat sätt än rent kronologiskt? Det är en fråga som bekymrat och oroat mig under de två eller tre år jag kommer att ha varit sysselsatt med detta projekt. Väl att märka, det har varit pauser ibland, av olika skäl, framför allt Js tvekan och velighet.

J vill gärna göra eleganta och mindre eleganta tidsmässiga hopp, men jag försöker tillhålla honom att de flesta människor föredrar en enkel kronologi, från A till O, Alfa och Omega, för att undvika total förvirring. Det kan tänkas att de blir förvirrade ändå, vartill jag bara kan svara med Maxima mea culpa, det mesta är mitt fel.

Ja förresten, jag vet inte om J är vid liv den 5 februari 2013. Jag tänker vara med på ett hörn när helvetet öppnar sig för läsaren. (Enbart för läsaren?)

Vad då helvetet? De veta icke vad som väntar dem. Det vet varken J eller jag.

När jag under inflytande av alkohol och Js förmåga till övertalning tackade ja till uppdraget visste jag egentligen inte riktigt vad det handlade om, jag greps redan på hemvägen av ruelse. De gator som leder till Drumsöbron är utomordentligt trista och påminner om Moskvas förstäder under Bresjnevs tid. Jag föreställde mig att jag skulle tvingas vandra denna led (det finns ju bussar) i en överskådlig tid, utan tillgång till den metrotrafik som skall inledas i en odefinierbar framtid. Projektet kunde innebära tvångsvis umgänge med J, dagliga portioner av hans självupptagenhet och hypokondri.

När jag gick över bron påminde jag mig om att leta reda på de strömmingspilkar som jag med en viss framgång brukade använda i maj månad och på hösten. Det var ett lätt sätt att få mat för dagen och skämma bort grannens katt. Nu var det för tidigt. Hela fjärden var isbelagd och grå.

Jag beslöt att ringa honom omedelbart för att tacka nej. Han svarade inte. Men småningom, efter ytterligare ett sammanträffande, hans 15

mammuten

försäkran att jag kunde få mina expenser ersatta, rentav också några resor till Sverige, började jag förstå att det fanns en gemensam nämnare, som för min del kunde elimineras för en tid; känslan av tomhet och nederlag. Den gällde mitt privatliv.

Men det angick inte honom. Det angick mig.

Tankar om döden.

Han har fått för sig att börja reflektera över döden.

På ett relativt tidigt stadium, inspirerad av en av Olivia Mannings romanpersoner som ”inte tänker på annat än döden” efter att ha fyllt 50, sysslar J – själv 51 år gammal – med döden. I sin offentliga (tryckta) dagbok skriver han detta: I min barndom upptäckte jag att äldre personer, med äldre avsåg jag uråldrigt folk, som hade fyllt 50, med stort intresse läste dödsannonserna i tidningen. Eftersom dödsbegreppet för ett barn är någonting onaturligt och främmande, förstod jag inte vad man läste, och varför.

Jag ställde frågor, fick till svar att den egna generationen och dess närmaste anförvanter började närma sig graven, eller dödskurvan, vilket också är beteckningen för den del av konsistoriesalen i Helsingfors universitet, där professorerna med den längsta tjänstetiden sitter.

De är inte alltid så gamla som man tror. Pensionsåldern är dessutom numera ingen hög ålder enligt nutida livsförväntningar. En 90-årig dam ringde mig härom dagen, hon uppgav att hennes far haft ett förhållande med min farmor. Det var alldeles nyligen, sa hon, på 1800-talet.

Det stora intresset för dödsannonser under min barndom berodde delvis på att också yngre släktingar och bekanta strök med. Det var krig, och krigshändelserna speglades i alla dessa annonser. Delar av en generation stupade för fosterlandet, men inte heller detta rörde riktigt vid oss som barn, eftersom vi var orädda och världen var vid och öppen.

Det fanns inget slut, bara en början.

Senare, i halvvuxen ålder, umgicks jag företrädesvis med äldre personer, eftersom jag tyckte att min egen generation var töntig, 16

: första boken :

provinsiell och helt inriktad på karriär och examina. Dessa personer, som hade ett avgörande inflytande över vad jag blev, eller inte blev, är alla döda.

Jag har inte börjat läsa dödsannonser i större utsträckning, men får höra att en hel del av mina bekanta, nära och fjärran, nyligen dött.

Det gläder mig, i synnerhet när det handlar om personer som jag tyckt illa om.

En av dem är (var) Karl-August Fagerholm. Han delade personligen ut den första och sista medalj jag fått, en bronsmedalj i någon klass i finska mästerskapen i bordtennis. Jag var då femton år. Rätt långt senare kom han ihåg mig, som en av de första sände han ett handskrivet tackbrev om min Berlinbok. Han var öppen nog att tycka om sprit, debatter, kultur och frihet, men hans slut blev förstämmande, dock bättre än den grå skymningen kring den man, Urho Kekkonen som år 1956 fick två röster mer än den talman Fagerholm som hade hållit ett lysande tal vid Mannerheims begravning 1951.

Av de döda i det förflutna var två vänner, Henrik Tikkanen och Pentti Saarikoski – den yngre av dem. Han led knappast av någon sedvanlig sjukdom, utom sin dödsdrift och sitt egendomliga fysiska åldrande.

Han uppträdde som en amatörteaterversion av urgubben F.E. Sillanpää.

Raskheten i stegen hade förbytts till en släpande gammelmanströtthet.

Jag blev bekant med honom när han passerat sitt religiösa stadium, som är beskrivet i hans nu utgivna ungdomsdagböcker. Han hade vänt sig till politiken och politiska lösningar, men liksom många andra lärde han sig snabbt förstå att politiken inte kan ge svaret på den innersta frågan om livets mening, som är meningslös och inte kan stilla den oro som ligger i att man ser fjärran och längtar fjärran, och vill famna alla världar.

Jag kände mig dragen till Saarikoski därför att han ett slag trodde på det omöjliga, och för att det fanns en så förödande, destruktiv vitalitet i perioder av hans liv. Han var inte stilla. Vissa drag hos Saarikoski påminner sedan om vad jag hörde av Günter Grass, som jag stötte ihop med i Venedig. Han hade kommit till Lahtis för att träffa finska författare. De var berusade redan nio på morgonen.

Henrik Tikkanens slut upplevde jag inte, endast en spritblandad eufori 17

mammuten

när han utan förvarning blev uppskriven som en stor romanförfattare.

Själv tyckte jag inte att dessa faktablandade kåseriromaner var märkvärdiga, men de gav vatten på sin kvarn åt dem som trodde att finlandssvenskar var perversa.

Denna berättelse om döda understryker att jag i min barnskepnad skulle se på mig själv av i dag med förundran. I all förvandling finns ett element som jag hoppas är beständigt, att kunna umgås med alla åldrar, i all tid. Att leva med de levande, och med de döda. Att vara del av en tradition, och kunna bryta den.

Att besöka gravar är egentligen en ganska meningslös syssla. Jag har dock vandrat till Saarikoskis grav vid klostret i Heinävesi. Den enda grav där jag känner mig melankolisk är Marlenes i Friedenau, jag vet inte varför.

Ting som skall kastas.

Föremål som inte har betydelse, utom för honom själv, skall saklöst kastas och/eller brännas: Kläder. Alla kläder. Utan undantag.

En Marilyn Monroeslips till någon son.

Tre yxspetsar från Guatemala City.

En bit bärnsten plockad på stranden vid Österlen, med henne? Vem? Just därför att ni inte vet och aldrig får veta.

Olika snäckor, plockade i Karibiska havet, vid Stilla havets strand, Thailands kust, Australien. Med vem, eller ensam? Meningslöst.

Resten: The way of all flesh.

Js egna frågor när han själv kommit i gång, vårvintern 2011. (Jag hade då jobbat för honom under två år utan att veta vad han ville. Vad ville han?)

Samlade verk?

Minnet av Sverige.

Ljuga ihop det förflutna.

Dö vid rätt tidpunkt. Timothy Garton Ash skriver om Orwell att han 18

: första boken :

dog lämpligt, innan han ens hade hunnit fylla 50. Han blev en lysande torso. I annat fall trist och sur 80-åring, kanske.

Grisfarmen. 1984. Mera behövs ej.

Toveri, älä petä! Svik ej, kamrat. Ordagrant. Uppmaning till mig av Elvi Sinervo, författare, övertygad kommunist, insydd under kriget, gift med en ännu mer övertygad kommunist, riksdagsman.

Hon misstänkte att jag inte var lika övertygad som hon.

Hon hade rätt.

Men också hon blev del av den stora desillusionen.

Hon var död när det kalla kriget och Sovjetimperiet var slut.

Harry Schein citerar Karl Popper: Det har sagts att en ras är en samling människor som är förenade, inte av sitt ursprung utan av en gemensam missuppfattning om sitt ursprung.

På samma gång kan vi säga att en nation är en samling människor som förenas av en gemensam missuppfattning om sin historia.

Jag är inte säker på att Popper skrivit ovanstående. Också han var österrikare. Harry kan ha hittat på det. Dessutom skrev Ernest Renan långt tidigare att nationen var en grupp människor förenade av en felaktig uppfattning om sitt förflutna och hat mot sina grannar.

Medan han levde, Popper alltså, fick han tillfälle att i österrikisk direktsändning på TV hålla ett föredrag, halvannan timme långt.

Jag tittade på, fascinerad. Det var i München, jag hade köpt middag hos Käfer Feinkost. Är det tänkbart i dagens snuttvärld att någon får tala mer än en minut eller högst två utan att bli avbruten av en idiot?

Det finns en fara, och den är uppenbar, att man inte uppfattar eller varseblir sin egen gaggighet, varvid försöket att komma på något gott misslyckas redan i starten, eftersom starten är helsjuk eller delsjuk.

Vem säger sanningen till mig?

Allt större problem att hållas upprätt. En läkartant bände och vred på honom för att kolla hur skruvarna satt fast.

Allt större behov av sömn.

Allt större Dry Martinis. (Rekommenderar Beefeater, Russki Standard eller Koskenkorva. Ingen provision för dessa.) Etc. Etc. 19

mammuten

Allt större lättja.

Det är däremot inte helt sant.

Skall man berätta allt?

I så fall samma som i sociala medier och Facebook. Privatliv, var går gränsen? Eller finns det en?

Ordspänst behövs. Ett slags nybyggande. Ordenergi viktigt.

Försvann den redan på 50-talet, när det bara fanns framtid.

Numera baktid.

Någonstans skymtar ett Sverige som jag inte känner, inte minns.

Varför lämnade jag Sverige?

Jag vet det nog, men vill kanske inte säga det.

Kanske meningslöst att läsa all gammal kakka. Kakka är finska för kacka.

Brev och så.

Att ha levt i två länder och två olika kulturer kan innebära att man inte levt i någotdera landet, trots bindningen till Finland, men bindningen till Sverige, vänner, karriär etc.

Igen inbjuden till Filminstitutets Guldbaggefest i januari 2012.

Skämmas för att gå dit. 30 år efter avskedet. Spöket festar.

Receptionen är i stort sett ograverad sedan huset öppnades i tiden.

Jag står där och väntar på en taxi. Höst 2011. En medelålders kvinna kommer fram till mig och berättar att hon är en av fyra anställda som är kvar från ”min tid”. Det är nästan rörande. Hon bör ha varit ung när hon började, för över 30 år sedan. Det känns underligt detta, att bara fyra är kvar. Vart tog de vägen, alla dessa som tyckte illa om mig och ville ha bort mig? Pensionerade eller döda.

Kunde man kanske koncentrera hela det självbiografiska projektet till vissa händelser och nyckelpersoner?

Värt att tänka på.

20

: första boken :

Tänkte skriva: Jag lever i en ordlös sorg.

Hur kan man leva i ordlös sorg, när man dagligen producerar ord, avsedda att inge tröst?

Men vad är sorgen?

Döda vänner kanske. Nej. Död gemenskap, kanske.

Därför vet jag inte om det är värt försöket.

Vad Sverige beträffar skulle det kräva uppdatering, eftersom de sista spåren hänför sig till början av 90-talet, resten är passé.

Tågresor?

Kan också gälla Finland, den geografiska dimensionen varit begränsad.

Mera tåg?

I och med att jag bestämt mig för att ”börja” på landet börjar jag där.

Vilket ”land”? Gården Ahdenkallio, hästar och kor.

– Var det allt du hade att säga?

– Nej. Det mesta förblir osagt, och det finns ju också en framtid som du inte kan skriva om.

– Hur ter den sig?

– Jag är nu fri från en börda som plågat mig under lång tid. Bördan av en bristande synkronism mellan det privata livet, skrivandet och allmänna åtaganden, till exempel politiken.

Att ha en funktion.

Under vissa perioder av sitt liv har J haft en funktion, som inneburit månadslön och ibland rentav andra förmåner.

Kan man, bör man, försöka förändra världen?

Vad ville han när han som tonåring upptäckte Marx, Engels, socialismen och revolten?

Det var en familjerevolt utan att han skulle kunnat påstå att han var offer för förtryck. Tryck kanske, men det var av en annan art. Att ”reta” borgarna var på den tiden inte svårt.

21

mammuten

J har ibland citerat en sen dikt av Franz Werfel som heter ”Efter avskedet” och är dedicerad till hustrun Alma Mahler, efter hennes död och kremering. En rad handlar om en känsla som aldrig övergett J: ”Denn Zeit ist treulos, aber Raum ist treu”. Det är möjligt att denna åsikt som han delar har att göra med de förluster som J åsamkades eller var orsak till, och han avser nu inte enbart ekonomiska förluster, utan människor som försvann ur hans närhet, män och kvinnor. Frågan om i vilken mån han skulle ha längtat efter en tillvaro där praktiskt taget ingenting förändrades, där tid och rum förblev desamma är lätt att besvara: Han skulle ha dött.

Han har ständigt burit på ett behov av flykt och förändring. Han är en flyttfågel. Men rummet, rummen förblir ändå. Är de trogna?

Det uppdrag jag fått av honom handlar ofta om att rensa bordet, skåpen och hyllorna. Också om den återkommande tanken på ett rent vitt bord. Att börja från ingenting, ta plats på ett tåg, en båt, ett flyg.

Lite tjatigt.

Hur han tänker göra det är hans ensak, eftersom jag ändå föreställer mig att vissa ”rum”, en viss miljö är viktig för honom. Kronohagen i Helsingfors, men inte enbart det, att leva i en (alltför) välbekant kultur.

Det kan hända att jag misstar mig. Men dessutom skriver jag i huvudsak om den tid som flytt, inte om framtiden. Tidens trolöshet är J mycket medveten om. Han ser den i sitt ansikte.

Jag ser den. Rummet kan vara hur troget som helst, detta borgerliga rum, oförändrat sedan 1890.

Leda att fastna.

Flöte i världshavet. Han guppar på.

Flöte nära stranden. Nappar det?

Moravias flit.

Alberto Moravia besökte Stockholm. J som gillade hans böcker försökte ordna ett privat möte, men därav blev intet, utöver några officiella tillställningar, ordnade av det italienska kulturinstitutet.

22

: första boken :

Alla förmiddagar var Moravia incomunicado, han satt på sitt hotellrum, svarade inte i telefon. Han skrev. Han levde som många andra författare i skräcken över att förlora ordet, tappa kontakten med det han skrev. Det gällde i varje fall prosaförfattare.

Lyriker var kanske inte så beroende som J antog att Moravia var, och som han själv var.

Den som läser denna historia och tror sig känna igen någonting som J tidigare berättat har rätt.

Allt är upprepning.

Allt är kopia.

Jag vill inte likna J. Jag läser nu fragment av ett års anteckningar.

23