1
DEN STORA HISTORIEN
1
F R E DR IK L ÅNG
Ockupationen · 1978 När Thales myntade uttryck · 1982 Sabotaget · 1983 Sommaren med Sue · 1984 Återblick - Nu · 1986 Det industrialiserade medvetandet · 1986 Porträttet av direktör Rask · 1988, 2007 Bagges italienska resa · 1991 Kärlek utan nåd · 1992 I dessa tider · 1994 Den finska mannens sorg · 1996 För några stockars skull · 1998 Bild och tanke · 1999 Något som liknar en roman av Fredrik Lång · 2000 Vägen, vandringen och livet · 2001 Den äktenskapliga komedin · 2002 Ryska kusinen · 2003 Mitt liv som Pythagoras · 2005 Hålla hus · 2006 Dick, Docenten och Jane · 2009 Av vad är lycka. En Krösusroman · 2012 Flickorna på Nappari · 2013
2
Fredrik Lรฅng
DEN STORA HISTORIEN
Schildts & Sรถderstrรถms 3
© Fredrik Lång Schildts & Söderströms www.sets.fi ISBN 978-951-52-3456-8
Omslag och layout Anders Carpelan Pärmfoto © Niklas Roiha Tryckt hos Nordprint, Helsingfors 2014
4
… svårt att säga, det måste ha börjat med Marketa Lazarová, filmen som jag såg på filmarkivet i Åbo på 1970-talet … fast å andra sidan är det kanske med det här som med sexualiteten, inte sant, det sägs att författare skriver av tvång och inte av fri vilja, jag vet inte om det stämmer, men kanske är det som med sexualiteten när den vaknar i tonåren, man vet själv inte varför man måste göra det man gör med sin kropp och av sin kropp, bara att man gör det för att man är tvungen och för att det är omöjligt att låta bli, naturen ställer egna villkor, så att säga, vare sig vi vill det eller inte, och det här känns likadant, om du förstår vad jag menar, tvånget, tvångstanken, tvångsberättelsen, den som fick mig att skriva den första riktiga berättelse jag skrev någonsin, för att det var så oväntat, så abrupt och så på något sätt framvällande ur någon inre okänd källa omöjlig att stoppa, eller som om jag hade varit 5
tvungen att mäta det jag hade sett på film med språket, språket som ögonens måttstock, så att säga, jag var inte ens helt ung då längre, 25 eller 26 år var jag, jag studerade i Åbo, och det som hände hände efter att jag hade sett en film på filmklubben, filmen hette Marketa Lazarová, det säger väl dig ingenting, en tjeckisk film som handlar om den mystiska medeltiden, om en ung ädel jungfru som blir bortrövad av illasinnade knektar, om vargflockar som löper som skuggor och repändar över snötäckta fält, i skogen står en helig ek behängd med votivgåvor, smycken, band och skallben, i stället för glas i fönstren är tunna tarmar spända för fönstergluggarna, sånt minns jag, inte vet jag varför jag minns det så väl, som om det lydde under någon speciell naturlag, och vem vet varför det finns så kallade naturlagar, men när jag kom hem från filmen måste jag skriva ner min upplevelse, skriva filmkänslan, vargarna, de orörligt stirrande varghuvudena någonstans i filmen, de frustande hästarna, träskmarkerna, eller ett heligt träd i skogen, och det blev det första jag skrev, faktiskt, en enda lång böljande mening över flera sidor minns jag, och att jag hade börjat läsa romaner den sommaren, det minns jag också, jag hade knappt läst en enda roman före det, nu läste jag Proust så att jag nästan blev sjösjuk, Prousts invecklade meningar och långa satskonstruktioner som andades som långa dyningar inne i huvudet, och att jag var tvungen att skriva och att resultatet var Marketa Lazarová, hur kan man säga att någonting börjar om inte just här? Historien. Men av den finns ingenting kvar.
6
Men annars bara bra, jo tack, eller, hur har man det när man har det på det ena eller det andra sättet, jag menar, hur vill man ha det, bra brukar man säga, jo tack, jag har det rätt bra skulle jag tro, det kom ett sånt ögonblick för mig i går, jag satt hemma vid matbordet som är täckt av en blommig Marimekkoduk i orange, gult, vitt och svart, kvällsljuset föll på ett visst sätt in över duken genom fönstret just då, jag hade ännu inte tänt lampan ovanför bordet, det är ju vår, och man vill ju njuta lite av kvällsljuset också, men om jag skulle ha tänt den, det är en mässingslampa med spotljus i lampsockeln, helt vanlig, då skulle ett skarpare ljus och ett nytt dunkel ha framträtt, föreställer jag mig, som på en teaterscen, jag vet inte varför jag säger teaterscen, även det har väl något med mitt liv att göra, men du vet kanske känslan, förväntningarna och spänningen när strålkastarna slås på och ett flöde av ljus fyller scenen, samma slags förväntningar som när man läser förordet till en bok man sett fram emot att läsa, vet du, det är belysningen jag lägger märke till på teatern numera, hur den tar fram det ena eller det andra i scenerna, hur mörkret och det dolda fungerar mot ljuset, hur händelserna i centrum framstår mot det som finns utanför, och det var det jag tänkte i går, förstår du, när jag visste att vi skulle träffas i kväll, att livet ibland lyser upp oss som på en scen, men för det mesta står vi i skuggan, några av oss står alltid i strålkastarljuset medan de flesta alltid hamnar i skuggan, men också så att en del av det vi gör med orätt hamnar i rampljuset, medan annat med lika stor orätt faller i skugga och aldrig kommer till sin rätt, så att säga, på den riktiga teatern har jag sett de flesta skådespelare så ofta att jag inte orkar se eller höra 7
dem mera, i stället kollar jag dekoren och dräkter och annat sånt som finns på scenen, omålat trä, svarta djup i fonden, det är belysningen som gör dramat, tycker jag, som lyfter fram eller håller tillbaka, hos oss hemma är matbordet av ek, men det ser man förstås inte för bordet är vanligtvis täckt av en Marimekkoduk, och det är där jag numera sitter om jag inte ligger, vilket jag för det mesta gör eftersom jag på grund av ryggen inte kan skriva vid ett bord mer än korta stunder i taget, men det gjorde jag faktiskt i går, jag slog på datorn, fläkten på laptoppen väste till som en vindpust, som om den drog efter andan, och – vad var det som egentligen hände i går? inget speciellt antagligen, det var den 15 maj, klockan var åtta på kvällen, streamad musik från Sveriges P2 Klassiskt började strömma ut genom högtalarna när datorn fått nätkontakt, Arthur Benjamins Erövringen av Mount Everest, kommer jag ihåg, för jag läste namnet på displayen och för att jag tänkte att är det inte det jag håller på med, faktiskt, något så dumt som att bestiga historiens Mount Everest, och med det menar jag att skriva hela historien, om du förstår, att erövra den allra högsta möjliga utsiktspunkten över historien, idiotiskt inte sant, för sen tänkte jag att Sunniva har rätt, jag behöver vård, jag behöver genast vård, det har jag tänkt många gånger och senast i går, och varför ska jag hålla på med det här, tänkte jag, varför ska jag slita med det här när det finns så mycket annat, när jag kunde göra något helt annat, fotografera, måla bilder, eller till exempel göra som de unga människor jag kunde se när jag vände på huvudet och tittade ut genom fönstret, de sitter där ute längs stranden varje kväll och gör ingenting, halvklädda 8
pojkar och flickor på kajen, det har varit en underbar vår, inte sant, den lades om nyligen, kajen, i vintras medan det ännu var is på viken, ett helt nytt däck lät staden lägga i stället för det gamla på vilket vi hade ätit otaliga frukostar och många många middagar, vi är tacksamma för det, inte tal om annat, att staden kostar på ett nytt däck som vi kan ha som vår terrass, fint inte sant, men, det är länge sen jag var i de där ungdomarnas ålder, tänkte jag när betraktade dem genom fönstret, vad de annars sysslar med eller tänker vet jag inte, och inte har jag något gemensamt med dem heller, förutom kanske att några av dem har mer eller mindre välgrundade förväntningar om att en dag kunna flytta in i en våning som den här med utsikt över Kajsaniemiviken, skriva nitton eller tjugo böcker och nästan kunna leva på det, sitta vid fönstret och betrakta viken där solen håller på att gå ner på andra sidan järnvägsspåren och konstatera att vinden har mojnat, det var inte utan att åsynen av ungdomarna väckte en svag känsla av avund eller snarare melankoli på gränsen till saknad, de såg ut att ha trevligare än jag, de drack vin eller öl, pratade, lyssnade på den musik de tycker om, en stor vit båt i tre våningar passerade inåt viken, sakta, majestätiskt som om den väntade sig en hyllning, också det såg avundsvärt ut, jag menar, att stå där högst upp på bryggan och bli föremål för allas blickar, men ändå vet jag att om jag satt där på kajen med ungdomarna, eller stod högst uppe i den vita båten som gled långsamt och ljudlöst in mot hamnen, skulle jag tänka att jag hellre än det skulle vilja sitta inne, vid ett matbord med en orange och gul Marimekkoduk, skriva berättelser av det en eller det andra slaget på en dator, emellanåt titta 9
ut genom fönstret för att betrakta allt det som händer på kajen eller ute på viken, se lugnet efter svallvågen släta ut vattenytan till den blanka spegel den nyss var och känna ett annat slags lugn, det lugn som är detsamma som att veta att det är bra. Men nu är jag alltså här och så här har jag det. Jag vet att det är vansinnigt, för att inte säga ogörligt, och att jag misslyckats flera gånger förut, men vem säger att det måste vara ett hinder, Mount Everest finns där och kommer alltid att finnas där, men upp ska man likväl, upp, ändå, trots ironiska kommentarer, inte alltid allvarligt menade men som likväl känns, som den gången när jag från högst respektabelt håll fick höra hur dumt och ogörligt det är att tänka som jag gör, och framför allt att tänka på historien så som jag gör, det var på ett seminarium i Åbo kring en poet, för länge sedan död, men inte desto mindre betydande och med rätta firad som en av de allra största poeterna, för att inte säga den mest banbrytande någonsin på det svenska språket, och jag hade en idé om hur den här som jag och många med mig tycker allra största och mest banbrytande poeten på det svenska språket skulle kunna ges en rentav världshistorisk betydelse i klass med en Baudelaire eller en Rimbaud till exempel, genom att införas i och bli en bit av en Stor historia, och med det menar jag också bli en bit av min tolkning av världshistorien, då förstår man hur naiv jag var och fortfarande är och förmodligen för alltid kommer att förbli, något som även ordföranden för poesiseminariet i 10
Åbo måste ha tyckt; ord-föranden, som den dagen råkade vara den blivande ständige sekreteraren för Svenska Akademien, känd för sina lysande intelligenta essäer och sin förmåga att göra briljanta sammanfattningar av tror jag nästan vilket anförande som helst, ja, ordföranden, som när jag var färdig med mitt föredrag tittade häpet en stund på mig med stora ögon under den höga pannan och det uppkammade håret och sade Snälla vän – nej så sade han väl inte fast det lät så i mina öron, utan han sade att – de stora berättelsernas tidsålder är förbi, och jag, jag sade ingenting, vad kunde jag säga, det var ju den blivande ledamoten av och till yttermera visso den blivande ständige sekreteraren för Svenska Akademien som hade sagt att de stora berättelsernas tidsålder är förbi, så vad hade jag att säga, i publiken satt dessutom några andra ledande skandinaviska litteraturforskare som även de visste det som alla andra utom jag visste, nämligen att de stora berättelsernas tidsålder är förbi, oåterkalleligen förbi, antar jag eftersom det ansågs vara en vetenskaplig sanning, i publiken kunde man också upptäcka Dagens Nyheters ledande kritiker av poesi, så vad hade jag att säga i det sällskapet, jag var rasande, jag var tillintetgjord, jag var förbannad, mest på mig själv, de stora berättelserna, my ass! de kommer hit till Åbo från Sverige och från Svenska Akademien och från Dagens Nyheter för ett seminarium om Gunnar Björling, och har inte ens läst på, inte läst vad Björling skrev om historien och de stora berättelserna, att ”Historia – att skrivas på nytt. Alltid”, vilket är den allra mest avgörande insikten hos Björling, den absolut avgörande insikten hos Björling, att historien skall skrivas på nytt, alltid, att ingen, 11
ingen tidsålder går säker för att få alla sina insikter, hela sin självkännedom, all sin konst och allt sitt vetande omvärderat, och inte bara ”inte går säker”, utan det kommer att ske, det måste ske, allt måste omvärderas, även Björling, även den blivande ständige sekreteraren, även jag, även Dagens Nyheters ledande kritiker av poesi; Svenska Akademiens blivande ständige sekreterare, den obeständigt ständige, hade inte förstått någonting, inte begripit Björlings djupaste intention, jag var förstummad, jag hade haft förväntningar, jag hade tänkt att här, äntligen, har jag tillfälle att tala till Sveriges främsta intellektuella, till intelligentian, till gräddan av snille och smak, äntligen har jag en möjlighet att bli förstådd av någon med kapacitet att förstå, nästan allt vad Sverige har av begåvning och bildning och tankedjup är representerat här vid seminariet, tänkte jag, nu skulle jag äntligen få gehör för min Historia, min Stora berättelse, kanske även lite nyttig respons eller konstruktiv kritik, ty vetandet och konsten kan inte utvecklas och frodas utan respons och kritik och det hade jag aldrig fått tidigare, men nu var det läge, nu skulle min stjärna få lysa en stund, nu skulle de – inte alla förstås, så mycket var jag beredd på, men de med öppet sinne och bildning och tankedjup – de skulle förstå att här var en djupsinnig och originell, för att inte säga genial tanke född och framkastad, just då, mitt framför deras ögon och i deras närvarande historiska tid, men vad fick jag i stället höra, Snälla vän, de stora berättelsernas tidsålder är förbi, som om Björling aldrig hade funnits och aldrig hade sagt att Historia – att skrivas på nytt. Alltid, jag var rasande, förstås, den slags nedlåtenhet var jag inte för-tjänt av, jag behövde 12
kritik, inte nedlåtenhet, jag var hämnd-lysten, arg, så jag köpte en aforismsamling av nämnda blivande ständige sekreterare, som jag hade tänkt att jag rituellt skulle riva sönder, boken alltså, sida för sida, eller så skulle jag göra mig lustig över aforismerna eller åtminstone rita gubbar på sidorna, överlägset, nedlåtande, lika nedlåtande som jag tyckte att jag hade blivit bemött, jag skulle avfärda aforismerna med ett hånleende för att kunna säga mig själv att det där skulle jag själv kunna skriva och bättre, fan ta Bonniers och Dagens Nyheter och Svenska Akademien och alla dess ständiga ledamöter och blivande sekreterare, men anamma, de var bra, aforismerna var ta mig tusan bra, många i alla fall var bra, det var inget fel på aforismerna, och förmodligen inget fel på den blivande ständige sekreteraren för Svenska Akademien heller, han har, sägs det, skrivit de mest sublima saker om det sublima, det är mig det är fel på, även om jag önskar att jag hade samma sinne för ord och handling som Hanns Johst (eller var det Göring?) när jag hör ordet sublim, men så mycket förstod jag förstås att jag för all framtid inte skulle ha någonting med Svenska Akademien att göra, jag skulle aldrig förekomma på Dagens Nyheters kultursidor, inte för att jag för den delen hade funnits där tidigare heller, eller jo, på sätt och vis, en gång hade en DN-kolumnist och kulturkrönikör skrivit en krönika som hette ”Den finske mannens sorg” där den här kolumnisten med anledning av ett besök på en exotisk krog i det exotiska Helsingfors med dess stumma och förbittrade finska och öldrickande män i sin kolumn nämner en roman med den bombastiska titeln ”Den finska mannens sorg” skriven av någon Kjell 13
Lindblad, men jag kan försäkra, den signaturen har jag aldrig använt, men skit samma, det är typiskt, det är så det går och alltid går, och ingen är för övrigt bättre på att sabotera det jag gör än jag själv, jag har bara mig själv att skylla, och säg du nu som vet bättre, är inte också det här sättet att framföra ett ärende ett sabotage mot det jag vill säga (vad det nu än är) och framför allt ett sabotage mot själva avsikten, (vilken den än är) och vad annat än saboterat mig själv har jag gjort hela tiden, till exempel med det här förbannade Finlandiapris-spektakel-vägrandet, inte för det, jag fattar inte att mina kollegor frivilligt ställer upp på det här marknadsföringsjippot, för något annat är det inte, ett reklamtrick och ett marknadsföringsjippo, och otroligt att kritikerkåren helt okritiskt springer som lämlar efter något som en person just det året råkar tycka är den allra bästa och mest läsvärda romanen av de som det året väller fram i den så kallade bokfloden, det är inte bara absurt, det är ovärdigt och det avslöjar hur fullständigt fördummad och fåraktig kritikerkåren har blivit, när den fullständigt tappar huvudet, när den fullständigt glömmer sitt kritiska uppdrag, sin faktiska skyldighet, för att i stället som en fårskock springa efter en bok som en person (som inte ens är kritiker och inte ens litteraturkunnig) just det året råkar tycka bäst om; hur oprofessionellt och faktiskt fullständigt enfaldigt och litteraturokunnigt en så kallad vinnare av det här Finlandiapriset utses bevisas av det att de två i särklass bästa romaner som skrivits (under den tid när det här Finlandiapriset utdelats) inte fick det här Finlandiapriset, i själva verket har det här Finlandiapriset alltid getts åt goda författares sämre böcker, aldrig åt goda 14
författares bästa böcker, det visar hur litterärt inkompetenta de mänskor som utsett den så kallade Finlandiapristagaren har varit, en beteckning som den stackars pristagaren och rentav den stackars Finlandiaprisnominerade får bära med sig resten av livet, och alltid är det goda författares sämre böcker, men aldrig goda författares bästa böcker som vinner det här Finlandiapriset, bra har Finlandiapriset knappast varit för någon och åtminstone inte för mig, till exempel som när Kirjayhtymä, som mitt finska förlag hette då Den finska mannens sorg utkom (och som jag alltså själv i allra högsta grad har skrivit, vad än Dagens Nyheter och dess kolumnister anser) inte ville ge ut boken på finska även om den inte handlade om vilken sorg som helst utan just handlade om den finska mannens sorg, först sent omsider förstod jag att bakom beslutet att inte låta den finska mannen framträda på det språk han var avsedd framträda på låg att jag inte ville ställa upp och göra konster på den här Finlandiacirkusen, som jag kallar den; jag förstod (sent omsider) att det var där som skon klämde, som man säger, och att det var viktigt för just Kirjayhtymä att deras författare skulle delta i den här Finlandiapriscirkusen och det här Finlandiaprismarknadsföringsjippot, för det var deras dåvarande chef som hade lanserat hela idén med en Finlandiapriscirkus i tiderna, varför det förstås var viktigt för honom att åtminstone hans författare var lojala mot hans initiativ och hans Finlandiapriscirkus, vilket jag inte var och inte heller kommer att bli, trots allt det kostat mig och trots att det ständigt betonades hur viktigt det är för en författare att visa upp sig och sina konster på den här Finlandiapriscirkusen i och med att Finlandiapriscir15
kusen sägs kunna göra ett namn av en författare, och trots att det ständigt framhölls hur viktigt det skulle vara att mitt namn blev känt för den bokköpande allmänheten, för det är namnet som säljer, det är det som är varumärket eller brandet, som man säger, och är man inte ett namn eller ett brand så är man ingenting, för är man inte ett namn så känner publiken eller med andra ord bokköparna inte till en och köper inte ens böcker, därför är ens namn av allra största betydelse för författaren medan boken är av mindre betydelse, sade min förläggare på förlaget som faktiskt medan det ännu fanns hette Kirjayhtymä och inte något annat, som till exempel Kirjailijabrändiyhtymä; tro alltså inte att det är boken eller romanen som säljer och än mindre bokens eller romanens innehåll, det är namnet som säljer, påstod man för mig, i samma imbecilla anda som man ibland frågar mig om jag är översatt till ryska (eller något annat språk), nej jag är inte översatt till ryska (eller något annat språk) och har heller ingen önskan om att bli översatt till ryska (eller något annat språk), men en av mina böcker är faktiskt översatt till ryska (och andra till några andra språk); för att ytterligare övertyga mig om hur viktigt namnet är för läsarna och köparna och i själva verket för förlagen och för deras marknadsföring och försäljning och framförallt för deras marknadsföringsavdelning, fick jag en bokgåva av mitt dåvarande finska förlag Kirjayhtymä, den sattes i min hand av den lojala förlagsredaktören, och bokgåvan visade sig vara ifrågavarande förlags förlagschefs memoarer, i vilka förlagschefen bland annat redogjorde för hur det så kallade Finlandiapriset instiftades och kom till på hans försorg, och hur lyckat det hade varit, hur väl det 16
hade fallit ut, hur stort det uppmärksammats i pressen och tv och av alla medier, för att inte säga att pressen och tv och alla medierna fallit i farstun för det marknadsföringsknep som förlagschefen för det förlag som före det men inte efter det utgivit mina böcker i finsk översättning, men framför allt framhävde förlagschefen i sina memoarer hur litterära namn, som annars skulle ha förblivit okända för den stora och förhoppningsvis bokköpande publiken och allmänheten blivit välkända namn tack vare det så kallade Finlandiapriset och dess förmåga att lansera okända men ur litterär synpunkt välförtjänta namn för den stora allmänheten, och som det bästa exemplet på hur ett okänt men ur litterär synpunkt välförtjänt namn blivit ett känt, för att inte säga ett välkänt namn för den läsande och framför allt bokköpande allmänheten nämnde chefen för mitt dåvarande finska förlag Kirjayhtymä i sin minnesbok författaren och poeten Gösta Åberg, tre gånger nämner han i sin minnesbok författaren och poeten Gösta Åberg, att hur okänd för att inte säga negligerad skulle inte den finlandssvenska författaren och poeten Gösta Åberg ha blivit utan det så kallade Finlandiapriset i litteratur, utan Finlandiapristävlingen, och framför allt skulle hans namn helt oförtjänt ha förblivit okänt och oupptäckt av den läsande och bokköpande allmänheten, ifall han inte alltså (till skillnad från några envisa dumhuvuden) hade deltagit i Finlandiapristävlingen och rentav tilldelats det så kallade Finlandiapriset i litteratur år 1988. Fanns det inte lektörer och korrekturläsare och rentav sättare på den tiden? Bildade människor. 17
Men det kan inte ha varit Marketa Lazarová, det måste ha börjat med Björling, faktiskt, inte vet jag, men det kan ha börjat med att jag i februari 1975 köpte Du jord du dag av Gunnar Björling, den kostade 7 mark och 80 penni på realisation, eller rea som man säger, och jag som hade handskats med en hel del sprängbart stoff i mitt liv, och som hade studerat fysik vid Akademin i tre år, men det här var dynamit, vet du, jag vågade inte läsa mer än en eller två sidor Björlingpoesi per dag, jag trodde huvudet skulle explodera efter en sida, jag vet inte om du kan föreställa dig hur det känns när ord vill spränga ens huvud i bitar, när du får svårt att andas och måste hoppa upp ur sängen där du ligger och läser dikt av Gunnar Björling, och om det intresserar dig vilket jag föreställer mig att det gör så kan jag berätta att jag hade gjort en enorm fitta på väggen ovanför sängen där jag låg, gjord av två bitar säckväv som jag rivit upp i kanten så att inslagsgarnet hängde i långa ludna trådar över den del mellan säckvävsbitarna som jag hade målat blodröd, kan du se det framför dig, och gissa dig till känslan? för det var det första jag såg varje morgon när jag vaknade, jag kände mig som nyfödd, vet du, som fallen ut modersskötet, som i början på min Stora historia, jag hade kanske läst någonting om primalterapin även om det var något jag förhöll mig lika skeptisk till som till alla andra terapier, om du inte tar illa upp att jag säger så, men Björling alltså, jag köpte diktsamlingen på Kansallinen kirjakauppa på Tavastgatan, man kunde också köpa svenska böcker där på den tiden, bokhandeln låg bredvid Hämeenportti, där studenterna brukade sitta kvällar och halva nätter för att svepa öl, det var ett legendariskt ställe, 18
men jag gick aldrig på Hämeenportti, jag vet inte ens om jag varit inne på Hämeenportti, som alltså allmänt ansågs vara studenternas stamställe, Hämeenportti på Tavastgatan, där har jag alltså vad jag vet aldrig varit, jag har alltid haft för stor respekt för rockvaktmästare och portierer och hovmästare och makthavare av alla slag, respekt och avsky, och jag har alltid känt mig illa till mods på krogar och framför allt på fina restauranger med såna där stora tulpanformade vinglas på vita dukar bredvid de strukna och stärkta servietterna, framför allt stärkservietterna, förstår du, jag vet nästan ingenting om krogarna i Helsingfors heller, vilket är lite pinsamt om man vill kalla sig författare och bo i Helsingfors, inte sant, för några år sen när en vän från Stockholm kom på besök – han skulle uppträda på Finlandiahuset, det var för övrigt den sista konserten som RSO gav i Finlandiahuset innan flytten till det nya Musikhuset – ville han att vi före konserten skulle gå på Restaurang Kosmos, han hade hört talas så mycket om den legendariska Restaurang Kosmos, alla i Sverige som har något med kulturlivet att göra tycks känna till Restaurang Kosmos, så han trodde förstås att jag kände till Kosmos och kanske rentav satt på Kosmos varje kväll eller varannan kväll med mina konstnärskollegor, vilket jag aldrig gör och aldrig har gjort, i själva verket hade jag bara en gång tidigare i mitt liv varit på Kosmos, och det var för länge sen, med Jesper Svedberg en gång, alltså för mycket länge sen, då vi båda undervisade vid Teaterskolan som det hette då och varför vi hade gått till Kosmos vet jag inte längre, det var kanske hans stamställe för han kände många författare, nästan alla, vilket jag inte gjorde, för jag kände inte en enda, med 19
undantag för vår granne på Rulludden där vi då bodde, det enda jag minns av mitt första och dittills enda Kosmosbesök är att vi satt i ett av de där båsen, jag beställde strömmingsflundra, kanske för att det var det billigaste på menyn, och på den tiden var jag så fattig att jag bara hade råd med det billigaste på menyn och egentligen inte ens det, nu ville alltså min vän från Stockholm gå på restaurang Kosmos, det lät som om han tänkte sig det som något slags pilgrimsresa, som att besöka klostret på Athos, grottan i Lourdes eller nånting, ett ställe där konstens genii ännu uppehöll sig, ovisst vilka, och där historiens druckna vingslag ännu kunde anas i väggar och i konsten på väggarna och i de handfasta servitrisernas vita förkläden, så jag svarade på hans mejl, att visst, visst ska vi gå på Kosmos, fast jag inte visste om Kosmos ens fanns längre, så lite visste jag alltså om restaurang Kosmos och dess eventuella förekomst, varför jag var tvungen att gå till adressen där restaurang Kosmos borde finnas enligt vad jag visste för att försäkra mig om att Kosmos faktiskt fanns kvar, vilket förstås var en idiotisk sak att göra när det finns nät och sånt, men ibland vill jag gå ut och då är det bättre att ha en orsak att gå ut och ett ställe att gå till, så är det när man bor mitt inne i stan, vet du, går man ut måste man ha ett mål, det är väl därför Aristoteles filosofi är en stadsfilosofi, en Atenfilosofi, (men det där vet du förstås bättre än jag), för hos Aristoteles har allting och ska allting ha ett mål, som genast förstås försvann ur filosofin när makedoniern Alexander tog över staden Aten och gjorde den till en liten provinsstad, medan filosofin blev kringströvande, vilsen och utan mål; går man ut i staden ska man alltså ha 20
ett mål, det är inte som när vi bodde på Rulludden eller senare i Glasdalen med skog och ängar omkring oss och man kunde gå ut på gården eller bara ut, utan att ha en tanke på att man måste gå någonstans, den där dagliga avsiktslösa rörelsen hit och dit, vet du, eller man kunde ställa sig en halvtimme på ängen utan att behöva gå någonstans, bara betrakta hur dimmorna tidiga höstmorgnar steg upp ur ån och färgades röda av morgonsolen, men nu gick jag alltså ut för att gå till Kosmos, längs kajen och över Långa bron till Kajsaniemistranden, jag går för det mesta den vägen, längs stranden, över sportplanen fram till Järnvägsstationen, inte för att den är den kortaste vägen utan för att den är den minst trafikerade och mest parklika, tar man den vägen och fortsätter genom stationstunneln och vidare längs Mannerheimvägen fram till Kalevalagatan tar det 23 minuter, och förvisso fanns Restaurang Kosmos kvar, liksom menyn med stömmingsflundra, dessutom serveras Vorschmack, noterade jag, men hur det är med Hämeenportti, om den finns kvar eller inte har jag ingen aning om, medan jag antar att Kansallinen kirjakauppa inte finns längre eftersom det går dåligt för bokbranschen och speciellt för bokhandelsbranschen, men ännu i februari år 1975 kunde man köpa Gunnar Björlings Du jord du dag på realisation på Kansallinen kirjakauppa för 7 mark och 80 penni, vilket jag alltså gjorde, tryckt på Mercators tryckeri i Helsingfors 1957, ett ouppskuret exemplar som jag öppnade med min schweiziska armékniv, en sida då, en sida följande dag, det kändes som en autopsi på hjärnan, nej förstås inte, jag har ingen aning om hur autopsi på hjärnan känns, men jag tyckte att jag 21
måste läsa mycket, mycket försiktig, på försättssidan har jag skrivit DETTA DET PRIVATASTE I MIN TANKE OCH MIN DRÖM, på titelsidan har jag fyllt i titeln så att den lyder ”Du jord du dag – jag”, i marginalerna eller nere på sidorna har jag skrivit andra saker, som till exempel ”min sprängning” eller ”vad är mera när?” eller ”SOM TUSEN METER HÖGA STRECK MOT HIMLEN” och sådant, det är pinsamt att läsa det nu speciellt som jag vet att andra har läst samma bok och sett mina anteckningar, genant faktiskt, men det jag skrev var sant och viktigt då, och ett halvår senare var jag gift man och satt uppe i utkikstornet på segelpaviljongen på Lilla bocken med utsikt mot den vida fjärden Erstan och läste Kalevala, det gav mig en bra image, förstod jag på min kompis Thomas, som hade klättrat upp till mig i tornet där jag satt och läste och som sade att det gav mig en bra image, även om det inte var för imagens skull jag satt uppe i paviljongens utkikstorn och läste Kalevala, jag hade börjat intressera mig allt mer för förhållandet mellan mytologiska och filosofiska förklaringsmodeller, det låg i tiden, och några av mina vänner hade övergivit det rationella och gått in i det mytologiska och mystiska, det förvånade mig, jag läste nästan allt jag hittade om grekisk och fornnordisk mytologi samtidigt som jag läste de försokratiska filosoferna och verk om matematikens historia som jag senare skrev min avhandling pro gradu om, och så Kalevala förstås, jag hade fått en idé som jag trodde jag kunde utveckla till någonting när Thomas hittade mig där uppe i segelpaviljongstornet på Lilla bocken, han hade ett uppdrag med sig, visade det sig, vi hade blivit ombedda att skriva en artikel 22
om forskningen vid Åbo Akademi som skulle ingå i en antologi med Kettil Bruun, Katariina Eskola och Matti Viikari som redak-törer, boken skulle heta Tiedepolitiikka ja tutkijan vastuu och ges ut på Tammis förlag, vem av oss det var, Thomas eller jag, som föreslog att det skulle handla om akademins grundande vet jag inte längre, men förmodligen var det jag, eftersom jag höll på med die Grundlagenfrage i matematik just då, men också med frågan om vilka slags intressen som producerar ett visst slags tänkande, och de som ville grunda ett svenskt universitet i Åbo företrädde nästan övertydligt olika sociala och ekonomiska intressen, där vi kunde identifiera några industriella kretsar med försänkningar främst i trävaruindustrin som förstås ville ha en kemisk-teknisk fakultet, några intressenter för gruvindustrin, det var visst Pargas Kalkbergs Aktiebolag och Elektrometallurgiska Ab, de ville förstås ha en geologisk institution (och fick den också), medan en liten krets kring de förmögna grossisterna och skeppsredarna Ernst och Magnus Dahlström, som alltså företrädde ett traditionsbundet handelskapital, önskade sig en akademi med tonvikt på humanistisk forskning, och till sist fanns det en stor men fattig folklig-politisk sektion som ville ha en teologisk fakultet, det höll vi på med halva sommaren och halva hösten, redde ut och undersökte hur processen hade gått till, vilka som hade arbetat för vad och varför, vi blev klara med vårt arbete och skickade det till Kettil Bruun, som läste vårt utkast och kallade oss till sin arbetsplats som låg ovanför restaurang Sillankorva vid Långa bron i Helsingfors, Alkoholpolitiska forskningsinstitutet, och jag glömmer aldrig vårt möte, när vi hade pratat med Kettil 23
Bruun en stund sällade sig fil.lic. Matti Viikari till oss, eller han kanske kallades in, (jag tror faktiskt att han kallades in för att säga det han hade planerat att säga om vårt lilla arbete), han kom in genom dörren, inte som en människa vanligtvis kommer genom en dörr in i ett rum, utan som en läromästare kommer in i ett rum, och märkligast av allt, med Karl Marx Das Kapital under armen, så vad hade vi att säga efter det, vi var ingenting, jag hade nyss blivit magister med matematik som huvudämne, Thomas var politices studerande, medan Matti Viikari var en erkänd filosofie licentiat och uppburen forskare inom ämnet historia, och som nu med sin strävt pipiga och ansträngda röst och med Das Kapital under armen läxade upp oss genom att säga att hur kan vi tala om handelskapital när världen enligt Lenin redan gått in i sitt imperialistiska stadium, sade alltså fil.lic. i historia Matti Viikari med hela sin auktoritet, IMPerialistiska sade han så att spottet flög, för att några betydelsefulla sekunder senare tillägga att det avsnitt vi hade skrivit om handelskaptialism och humanism måste strykas ur vår artikel, det var historiskt sett irrelevant när nu Marx hade skrivit det han skrivit och Lenin nu en gång för alla sagt så som han sagt, av Kapitalet hade jag visserligen bara läst de två första avsnitten och menade i och för mig att man inte behövde läsa mera för att förstå pointen, de övriga 2 300 sidorna övertygar ingen som inte redan är övertygad, och faktiskt hade jag också läst lite Lenin, Lenins bok om Hegels logik, så jag borde ha sagt emot, till exempel att historien inte går framåt med samma hastighet överallt och alltid, men jag kunde inte och har aldrig kunnat säga emot auktoriteter, 24
så vad hade jag att sätta upp mot Marx, Lenin och fil.lic. Matti Viikari, och därför och av den orsaken ströks det som jag uppfattade som det enda intressanta och originella i vår artikel, det vill säga iakttagelsen att (och varför) de traditionella handelshusen (såsom bröderna Dahlströms) hyste humanistiska intressen, en tankemodell som byggde på vad jag hade läst om Medicifamiljen och renässanshumanismen i södra Europa, de här handelsmännen och bankirerna investerade inte sina överskottspengar i produktivitet och industriell nytta, eftersom produktivitet och industriell nytta inte betydde något för dem, utan i sådant som väckte anseende och gav status, de stödde kultur och bildning, det samma gjorde bröderna Dahlström, som inte bara finansierade Humanistiska fakulteten med byggnad och allt utan dess-utom hade låtit uppföra konstmuseet på Puolalabacken i Åbo, och naturligtvis var jag influerad av Jürgen Habermas Erkenntnis und Interesse som jag hade köpt samma år, förmodligen hade Matti Viikari inte läst Erkenntnis und Interesse eftersom Habermas i den inhemska för att inte säga den hemska debatten hörde till de förhatliga revisionisterna, som skulle motarbetas på allt sätt, och som nu motarbetades på det här sättet, så att det enda intressanta ströks ur Thomas och min artikel, knappast för att det skulle ha hjälpt heller om fil.lic. Matti Viikari mot förmodan skulle ha läst Erkenntnis und Interesse, eftersom han ändå skulle ha avfärdat den som han ansåg anakronistiska och voluntaristiska syn på händelserna som han (med rätta) ansåg att jag företrädde, och, inser jag nu, just nu, att den riktning mitt liv tog den där hösten 1975 på Alkoholpolitiska forskningsin25