Algot
Schildts & Sรถderstrรถms
Av Carina Karlsson på Schildts & Söderströms: Kase, 2002 (poesi) Svarta klasar, 2006 (poesi) Mirakelvattnet, 2015 (roman)
Med stöd av Ålands kulturstiftelse rf, Svenska kulturfonden, Ålands kulturdelegation, Finlands svenska författareförening, Stiftelsen för åländsk historisk forskning rf. Tack till Göran Blomqvist, som forskat i båtsmän från Sund.
ISBN 978-951-52-4345-4 © Carina Karlsson 2017 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslagsbild och författarporträtt: Matilda Saul Grafisk form: Emma Strömberg Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2017
»Oh, we’ve got to hold on, ready or not, you live for the fight when it’s all that you’ve got«
Livin’ on a prayer Jon Bon Jov i, Richie Sa mbor a och Desmond Child
»Dyning från ett okänt hav, där dödens alger bo tag mitt hjärta i din famn och vagga det till ro.«
Jarl Hemmer Minnesvård över havets offer, Saltviks kyrka
1742, Stockholm – Fredrikshamn – Föglö – Stockholm – Sund
Han drömmer om nät terna att han springer mellan höga hus. Kullerstenarna ringlar sig mil efter mil i smala gränder. Hans steg ekar mellan väggarna, studsar upp mot himlen. Om Gud hör stegen, hör han dem utan någon ordning. Han är inte på väg någonstans alls, eller åt alla håll samtidigt, måste Gud tro när han hör stegen och de mångdubblade ekona av dem. Svetten bryter fram över hela kroppen, kläderna skaver där huden är som tunnast – i armhålorna, ljumskarna, runt halsen. Det gör ont att andas. Han springer, allt tröttare, gränderna smalnar och ekot av hans steg växer till ett dån. Ett dån som han vaknar av, och det är hans hjärta som slår så hårt, så hårt som vill det spränga bröstkorgen och bryta sönder honom inifrån. Om nätterna drömmer han och svettas. På dagarna leker han, för jo, de första veckorna är som en lek. Exercis och genomgångar, och ingenting är på riktigt. Inte ens befälens rytanden och örfilar känns riktigt verkliga. Det pratas om kriget, om de usliga förutsättningarna, hattarnas vansinne, arméns ofärdighet. Men på Skeppsholmen övar de närstrid och kanonskjutning, och väntar 9
på order om att besättningarna ska tas ombord på galärerna. Som på lek. När de äntligen – de har väntat på att det ska ske, – får order om att avgå från Stockholm, känner han mest förväntan. En första resans gosse, som ska få lära känna havet. Det har hunnit bli den 13 april. Det är vackert, soligt, men inte särskilt varmt. När de samlas på Skeppsholmen för att embarkera är det vår i luften. Men så fort de kommer ytterom Kastellholmen ligger öppna havet på. Kylan i vinden. Kylan österifrån. Från Finland, där båtsmännen från i fjol nu ligger nergrävda halvt om halvt i jorden. Berättelserna om massdöden, jordkulorna fyllda med båtsmanslik, kroppsdelar som sticker upp ur jorden var man rör sig, har han hört många gånger om, och han vet att de är sanna. Men han duger. Han måste duga. Vid mönstringen hade fältskären och kompanichefen sett gillande på honom. På hans starka kropp och hans sturska blick. Just då kändes det bra. Han fanns, och var godkänd. Han är ljus, nästan blek i skinnet, och blond. En stor och stadig karl, men med ynglingens vighet och lätthet över marken kvar i kroppen. Algot heter han. Algot Johansson, och numera också Holm, som är rotens båtsmansnamn. Algot Johansson Holm. Hans mor var kofsa i Karlskrona, hans far var båtsman. Fast vilken båtsman av alla dem som kom nära 10
hans mor, det vet han inte. Och inte mor heller, förresten. Han har varit på väg hit hela sitt nittonåriga liv, på väg till ett krig och till ett båtsmanstorp i en eländig rote någonstans i obygden. De seglar för nordvästlig vind. Till kvällen har de kommit så långt som till Waxholmen, och kan ankra för natten. Då drömmer han inte längre. Det är det första han tänker när han vaknar vid soluppgången morgonen efter. Han ligger trångt, kan inte röra armarna för karlarna som ligger runt honom, de ligger som packade sillar mellan roddbänkarna. Och han har inte drömt. Fyra dagar senare passerar de Ålands hav. Havet är ljus. Ljus som växer och växer, när han kisar mot solen är hela världen ljus, så ljus att den vitnar, som aska. Solen förbränner allt. Efter dem det blanka bältet av kölvatten, där havet sväller upp bakom dem, tar tillbaka de massor galären pressar undan framför sig när de driver den genom vattnet. De går via Sottunga till Jungfrusund. Han känner inte igen sig förstås, men hör pratet bland dem som varit med förut, de hälsar strandlinjer och kobbar som vore de gamla bekanta. Väl i Jungfrusund är Algot så sjösjuk att han inte orkar stå på benen. Motvinden ger dem några dagars vila i Jungfrusund, han hinner repa sig men är svag. Han vill nog vara rapp och kvick och framåt, det är hans kropp som inte vill. Men han drömmer inte om nätterna. 11
Skärgården är full med vilt och fågel, det skjuts harar, ejdrar och orrar att dryga ut provianten med. De fiskar också, allt vad de hinner. Algot har sällan ätit så mycket och så bra. Han är svag, men blir starkare för varje vilodag, för varje drömlös natt. Snart är de på väg igen. Österut, hela tiden österut. Han vet att de är på väg till Fredrikshamn. De får rapporter från kriget nästan varje dag. De vet att ryssarna med 20 000 man och hela sin galäreskader gör sig redo för att anfalla. Han försöker föreställa sig ett slag. Explosionerna. När han sitter vid stockelden de nätter de logerar i land brukar han sluta ögonen och tänka att det är explosioner han ser. Flammor och hetta. Han böjer ansiktet nära elden, för nära, för att känna svedan. När de kommit in i juni blir rapporterna allt hetsi gare. Nu är ryssarna nära. Algot sveder ögonbrynen vid stockelden om kvällarna, tvingar sig att hålla ansiktet kvar i hettan. Som för att göra sig beredd. Huden i pannan blossar, känns upplöst av elden. Hans hjärna kokar där innanför. Man tar det man behöver. Oberoende om det är vän eller fiende man tar ifrån. Han sitter ute på vattnet och ser folk fly. Inte i vild panik, men ändå – fly. Med djur och packning så mycket de kan bära tar de sig ut från fastlandet, ut till någon av alla de där öarna. Den svenska armén, utspridd över Finland sedan vintern, börjar samlas i Fredrikshamn. Det är på tiden. Den 12
ryska armén har intagit Willmanstrand och marscherar nu på väg västerut. På väg hitåt. De ligger ett tag på svaj utanför Fredrikshamn, och ligger bra där. Deras positioner känns mer eller mindre ointagliga, och lätta att försvara. Tills den morgon när de får se hur landtrupperna i all tysthet börjar retirera. De får nya order – nästan hela styrkan ska gå vidare till Werolaxviken. De ror i en labyrint av öar, stränder och vikar. Det är inte öppet hav det här, det är en irrgång, och om de hittar ut så är det bara för att möta ryssarna. En irrgång som de där kullerstensgränderna i hans drömmar i våras. Men inga ekande steg, ingen Gud som lyssnar, bara ljudet av vatten och vind och fåglar. Årtag och rop som fångar in honom, håller honom kvar – utan dem skulle han driva iväg som ett dun för ljuden av vågorna och vindarna. Han är så lätt, så lätt, väger ingenting. Varje dag kommer flyktingar inifrån landet. De berättar om grymheterna begångna av kosacker och kalmucker. Hur de ryska vildarna leker med sina offer, skrattar åt deras smärta och skräck. Roar sig med att plåga folk och djur. Lämnar sina bomärken i blod där de drar fram. Det viktigaste i packningen, en mjölkko eller några får, höns, det är vad flyktingarna har med sig. Galäreskadern tar dem under sitt beskydd. Men de har också ett osynligt med sig, de olyckliga. Flyktingarna för med sig smittor. Snart börjar båtsmännen dö av dem. De retirerar och dör. De flyr undan rys13
sarna och dör av sjukdomarna i stället. Långsamt och plågsamt. Rödsoten tar dem. Proviantskeppen får tjänstgöra som sjukskepp i ett försök att hålla smittan i schack. Den djävulens rödsoten. Dödligare än fienden. Löser upp inälvorna inuti levande karlar, så att de rinner ur dem. Männen ligger mellan roddarbänkarna i sitt eget blod och slem och träck. Ligger tills de dör och hivas överbord, eller tills de hämtas till något av sjukskeppen. Det är ett satans elände, alltihop. Ett hopplöst, satans elände. När Algot sett flera döda i soten än det finns levande karlar kvar, ger han upp. Han slutar hoppas, slutar tro, väntar sig ingenting alls mera. Det är dåligt med mat, folket blir lovade extra betalning för den uteblivna provianten när de kommer hem – Algot skrattar bittert när han hör det. Vem har någon glädje av ett sådant löfte, när man inte ser någon möjlighet att leva över så länge? Han ser bara ett slut på den här resan. Döden – och han längtar. Det är bara rädslan för att hamna i ett än värre helvete än det här som hindrar honom från att kasta sig i vattnet och låta sig sjunka i djupet. Han sitter och ser på vågorna som rullar om varandra mot galärskrovet. De tröttnar inte, de rör sig i evighet. Byter håll med vindriktningen, eller med strömmarna, men slutar inte rulla. Evigheten är rörelse, och han är mitt i den utan att kunna göra annat än betrakta den. Det är alldeles förbannat tröstlöst. Det finns dagar som han sover sig igenom. Svenska flottan ligger där den ligger, det finns inte friskt folk att 14
tillgå så de kan ro eller segla. De ligger och dör utanför Finlands kust, men de dör inte för fiendehand, utan för rödsotens. För det ruttna vattnet, och för trängseln och skiten. För den usla maten och för manskapets erbarmliga tillvaro, utsatta som de är i de öppna skeppen för väder och vind och saltvattnet som fräter huden som syra till sist, för att man aldrig hinner torka vare sig kropp eller kläder. Den 12 september avseglar de hemåt. Det blåser och regnar, och för varje dag insjuknar fler och fler av dem. Inget friskt vatten finns längre att tillgå. Den 16 oktober når de Fliseberg i Föglö, då är var fjärde båtsman som i våras mönstrades i Stockholm nedgrävd på vägen. Ilandsläpad och nergräftad. Ingen vill bli kvar i havet, men inte är det mycket bättre att bli grunt begravd på någon enslig kobbe mitt ute i skärgårdens irrgång av klippor och hav. En båtsman från Degerby ligger sjuk då, de tror att han ska dö han med. Men kärringen till hans rotebonde, länsmannen i Föglö, kommer ombord med medicin. Linolja är det, och någonting mera. Kärringen säger inte vad. Men hon delar med sig till dem som behöver. Det smörjer upp buken på en när man dricker det, mjukar upp. Lägger sig som en len hinna på insidan, över allt det som stinger och sliter i en. Den 5 november kan de äntligen gå från Fliseberg mot Stockholm. De måste ju i land, få på sig kläder, värme i kropparna, friskt vatten att dricka. De försöker värma sig 15
på varandra, tränger ihop sig än tätare. Turas som kräk i snöyra om att sitta ytterst, utsatt för vädret. De är inte många, de fryser allihop, men de lever. Efter ytterligare två evighetslånga dagar liggtid i Waxholm, för motvindens skull, ankommer de under snö, hagelbyar och hård blåst till Stockholm. Vid Skeppsholmen kommer folket emot, hörande efter nyheter om sina nära och kära. Ingen frågar efter Algot. Men han lever. Ja, Algot lever över. Lever över och kommer i land i ett kallt och blåsigt november-Stockholm. Och ska hem. Hem till roten, där han inte varit tidigare. Fira julen i en by han inte känner. De åländska båtsmännen avseglar från Stockholm mot hemrotarna i mitten av november. Mörker är det. Mörker som blir lite mindre mörkt för en kort stund mitt på dagen. Så mörker igen. Han tänker för mycket nu. Hade inte förstått vart han var på väg när de seglade ut från Stockholm i vårsolen. Hade inte kunnat förstå när han låg utmattad och nerskiten på durken mellan roddarbänkarna, och såg kamraterna han så nyligen lärt känna bli allt svagare och dö runtom honom. Varje morgon en ny lucka, en ledig fläck där det legat en levande man dagen innan. Den sjuka hettan runt en döende karl. Allt det som var på väg att lämna honom. Byltena sida vid sida. Alla lika dåliga, alla lika rädda, alla på väg att dö. Men det fanns de som fick vända om ändå. Som inte behövde bli liggande i evighet, inte bli ilandburna och 16
nergräftade, eller helt enkelt vräkta i sjön över relingen. Som fick stiga upp igen, försiktigt börja röra på sig och äta. Som fick följa med tillbaka till Stockholm. Som han. Han kan inte vara glad. Han kan knappt förstå att han lever. Och det gör han kanske inte. Han försöker prata, så som han minns att man gör när man pratar, men han har tappat förmågan. Ett tomt gap mellan det han tänker och rösten som ska bära tankarna ut ur honom, ut till någon som lyssnar. Som kanske svarar. Så att han vet att han finns och lever. Han sitter tyst, och i tystnaden är han ingen. Dag efter dag. Som om han lindar in sig själv i sin egen tystnad och knyter den hårdare och hårdare om sig. Allt svårare att ta sig ut ur, allt svårare att ta sig in i. Och innerst han själv i en kramp som bara hårdnar. Hem över vintern, och hem är ett främmande landskap med främmande människor, ingen som vet vem han är. Och framförallt: ingen som vet vem han en gång varit. Den där lille pojken, som tog emot mors smekning med röda kinder. En smekning som hon gav honom i samma rörelse som hon föste ut honom utanför dörren och reglade den bakom honom, lämnade honom ensam när hon tog emot karlar i deras kammare. Hur han lyssnade på ljuden från de där karlarna. Grymtanden och flåsanden, och ibland svordomar och skrik. Han ville rädda mor då, när han hörde att det kom till våldsamheter 17
bakom den reglade dörren. Men han visste att han inte fick störa. Vad som än hände, hade mor sagt. Han skulle hålla sig tyst och stilla, absolut inte bulta på dörren och skrika. Fast det var det han egentligen ville. Han lärde sig att bita sig hårt i kinden tills munnen smakade varmt blod, när tumultet från kammaren blev så högljutt och våldsamt att han var rädd för mors liv. När han blev större stannade han inte inne när mor fick besök. Hellre drog han runt på gator och i gränder, än satt hemma och försökte låta bli att höra. Han har aldrig haft något extra att falla tillbaka på, ingenting som blivit över till följande dag. Ett evigt jagande efter maten, husrummet, kläderna, värmen. Men nu ska han ju få det han behöver från flottan. Nästan som att bli omhändertagen. För första gången i sitt liv, omhändertagen. Någon som ser efter honom, att han sköter sig, att han är frisk, att han har mat att äta och kläder på kroppen. Och ändå inte han, ändå inte hans. En affär är det. Att han sålt sig och ska ha sin betalning för det. Inte märkvärdigare än så, han vet ju det. Men vill ändå tro. Ville tro. Tills han blev uttagen till galären och kom ombord, och förstod att världen är just så liten, så liten som en galär och hans plats på roddarbänken på den galären. Hans plats i världen, och han slet ont för den. Sjösjukan. Suget i vågorna av gammal sjö, hur det började gräva i magen efter en liten stund och han visste att han inte skulle komma i land på långa tider. Kraftlös 18
heten, att kroppen inte ville lyda. Paniken över att må så där illa och inte slippa undan. Lukten av spyor. Och ingenting att komma hem till. De kommer att vara rädda om honom i roten, det kan han räkna med. Man slarvar inte bort en båtsman mitt under brinnande krig. Det är svårt nog att få tag på båtsmän till bra rotar, de som är kända för att vara goda och generösa. I de snålare rotarna, som redan haft svårt att leja båtsman, är man nu tvungen att hålla sig väl med den man lyckats få att skriva på som båtsman. Men vad betyder det? Nog pratade båtsmännen om sina rotebönder. Jämförde. Pratade gott och illa. Men Algot har ju ingen aning om vad han har att vänta sig, ingenting att jämföra med sedan förut. Kanske tror de i roten att han är lätt att lura? Att han ska gå med på vad som helst, bara de talar om det för honom med tillräckligt höga röster? Å nej, inte han inte, det ska de nog bli varse bara de lär känna honom. Han ska tala om från början att han inte är att leka med. Så att de inte ens hinner försöka sko sig på honom, eller slippa undan skyldigheterna de har. Ryssarna har Åland i sina händer nu. I den stormiga hösten flyr de ålänningar som har rikedomar att vara rädda om, flyr till Sverige. Inte alla kommer fram, förlisningarna hejdar dem. Det är folk med makt och medel som kan fly. Men inte ens makt och medel räcker hela vägen till 19
svenska fastlandet alla gånger. Stormen gör ingen skillnad på fattig och rik. Men Algot gör som han får order om. Han seglar till Åland, han ska till Björby i Sunds socken.
20