Sagan om Ruth Shortwood

Skriven och bearbetad av Ruth Shortwood.

~2~

(Om du känner att den här boken är alldeles för lång för att läsas är det bara att springa härifrån. Inget hindrar dig! :D)

1. Innehåll (s. 2) 2.

Förord (s. 3-4)

3. Upptäckten av en ny värld – Ruth skapas 4. Första stegen

(s. 5-6)

(s. 8-32)

- Första dagar, första vänner

(s. 8-14)

- Klubbar, mötet med Golden Fighters - Idén om en blogg

(s. 17-18)

- Tidiga Fraps-bilder och upplevelser 5. Anpassningen

(s. 14-17)

(s. 18-32)

(s. 33-40)

- Händelser; intressen förändras

(s. 33-38)

- De buggmaniska och deras epidemi 6. Sommaren – två paralleller

(s. 38-40)

(s. 41-55)

- Juni – en lite lätt tortyrmånad

(s. 41-44)

- Juli – Golden Fighters upplöses, nya vänner - Vändningen – kullåknings-VM, Daniel

- Händelser 7. Hösten

(s. 45-49)

(s. 50-54)

(s. 54-58)

(s. 59-73)

- Sjukdomen utan botemedel

(s. 59-61)

- Händelser; fortsatta paralleller 8. Klubbarna

(s. 61-73)

(s. 74-86)

9. Översikt/jämförelser - Inre förändringar

(s. 88)

- Yttre förändringar; klädstil & skrivsätt 10.

Efterord; nuet & framtiden (det

avslutet)

(s. 93-95)

(s. 89-92)

~3~

Det har nu gått ett helt år sedan jag blev medlem i Star Stable Online.

Huruvida det har varit ett bra år eller inte, är jag fortfarande osäker på. En

sak vet jag dock säkert, och det är att 2012 har varit en tid av förändring.

De flesta på Jorvik känner till mig som en glad och humoristisk person.

Ruth Shortwood, den sociala flickan med den roliga bloggen. Hon som jämt springer runt i samma kläder och alltid kommer med knäppa idéer.

Det är sant att knäppheten och humorn är en del av mig, det är det. Men jag är mångsidig. Jag är mer än fantasi och humor. Ibland är det sorgligt

få som tycks förstå detta.

Jag är egentligen en väldigt djup människa. Så djup att det många gånger kan driva min omgivning till vansinne. Av den enkla anledningen har jag många gånger valt att undanhålla tankar och åsikter från bloggen – jag vill inte driva dig till vansinne.  Jag har alltid, sedan jag var 10 år, spenderat väldigt mycket tid vid

datorn. Innan jag hittade till det här spelet strövade jag omkring mellan olika spel och webbplatser utan att någonsin fastna för något. Visst, jag hade sidor jag besökte oftare, men ingen jag inte skulle klara mig utan.

Jag skulle inte klara mig utan SSO. Nepp. Jag skulle dö.

När jag kom till Jorvik var det en ny miljö med många nya intryck. Spelet fascinerade mig verkligen. Den trista kvällen då jag hittade dit tänkte jag ungefär; ”mitt liv är räddat”.

Det blev en förändring i mitt datorliv. Eftersom mitt datorliv är praktiskt taget mitt enda liv, var det en stor förändring för mig överhuvudtaget.

~4~ Förändringen har under hela 2012 pågått i mig också. I en positiv riktning, tror jag. Förut var jag osäker på hur jag ville vara, tvivlade på mina egna förmågor och mitt eget värde.

Numera vet jag att alla, inklusive lilla tankspridda Ruth, har lika stora anledningar till att finnas och ta plats i världen. Man måste bara hitta någonstans där man hör hemma och blir respekterad för den man är.

Tyvärr är stämningen ute i stora vida internet ofta ganska obarmhärtig.

Men i Star Stable Online märkte jag genast en skillnad. Tack vare den gulliga och mer barnvänliga atmosfären som tycktes vila över det vackra Jorvik, kunde jag, 15 år gammal, äntligen slappna av. Jag blev till någon som jag för första gången inte behövde skämmas för. Kan inte säga annat än att jag är tacksam.

OBS! Denna bok är skriven direkt från mina minnen av 2012 (med visst stöd av mitt bildarkiv). Det kan hända att det finns felaktigheter eftersom minnet är lite sådär opålitligt ibland. Exakta datum har jag dock kollat upp så att de stämmer. Jag är även medveten om att titeln, ”Sagan om Ruth Shortwood”, är missvisande eftersom detta inte är en saga. Dock så har jag fastnat vid det gulliga namnet och kan inte förmå mig att byta.

~5~

UPPTÄCKTEN Jag minns inget exakt datum. En seg söndagskväll (eller måndagskväll, jag är inte helt säker) gick jag in på Facebook. Det hörde inte till vardagligheterna. Jag har ett Facebookkonto men jag använder det sällan. Det där med Facebook har aldrig lockat mig.

En seg kväll i januari var det. Tanken var att jag skulle försöka återuppta

kontakten till en gammal internetvän genom att, du vet, söka rätt på henne genom Facebook. Plötsligt dök det upp en reklam med Star Stable på. Jag studerade reklamen och kände mig förbryllad. Star Stable var väl ett PC-spel? Jag hade spelat Höstryttaren, Vårryttaren och Vinterryttaren och hade dem spelen hemma. Hos en vän hade jag spelat Starshine. Hur kunde dessa spel plötsligt vara online?

~6~ Jag blev nyfiken. Allt som är online gör mig nyfiken eftersom det är, tja, online, och det innebär en kontakt med andra människor. Något som jag har svårt att vara utan. Om ett roligt spel som Star Stable plötsligt fanns online skulle jag bli beroende, det visste jag.

Men jag blev också skeptisk. Om spelet var bra, varför hade jag aldrig hört om det förut? De bästa spelen är oftast de mest omtalade. Så jag tog mig en tur till SSO’s hemsida för att ta reda på mer.

Jag är en människa som måste testa alla spel jag ser, i synnerhet om de handlar om djur – jag har alltid haft ett intresse för djur. Det dröjde därför inte lång tid innan jag hade registrerat mig och skulle skapa min karaktär.

SKAPANDET Egentligen tänkte jag inte så mycket. Vanligtvis tänker jag alldeles för

mycket och det slösar både tid och onödig energi. När jag skapade Ruth Shortwood var jag dock ganska stressad eftersom det var sent på kvällen och jag egentligen skulle sova. Det fick mig att gå mer på känsla än eftertanke när jag valde karaktär. Tur var väl det.

Jag tvivlade på att spelet skulle vara som PC-spelen. Hade jag vetat att SSO skulle bli mitt livs största beståndsdel under resten av året… då hade jag nog tänkt för mycket vid skapandet och aldrig blivit Ruth Shortwood.

En sak hade jag klart för mig i alla fall; jag hade inga planer på att vara som alla andra. ”Jag ska heta något som ingen annan heter”, tänkte jag och föll för namnet Ruth. Det kändes både gulligt och personligt.

Efternamnet tog jag för att det lät bra och var lagom kort.

Vid val av hår, ansikte och häst tänkte jag ungefär i samma banor. ”De flesta skulle välja det här håret och något av de här ansiktena – då väljer jag något annat”. ”De flesta väljer nog vita, svarta eller fläckiga hästar. Jag kör på en vanlig brun grej som ingen vill ha. Sedan tar vi smutsgrå man

~7~ och svans för att vara på den säkra sidan, för alla kommer naturligtvis välja svart man och svans.”

Fråga mig inte hur jag tänkte vid valet av namnet Oldking. Det vet jag själv inte, ärligt talat.

Kort sagt: Jag ville vara annorlunda. Jag är idag glad att jag tänkte på det sättet när jag skapade Ruth. Fast den smutsgråa manen och svansen

hade jag gärna bytt ut…

FÖRSTA VIRTUELLA ANDETAGET Från början blev jag chockad när jag märkte hur likt PC-spelen allt var.

Jag hade nog inte riktigt förstått innan att SSO var som spelen för PC fast… online. Den första kvällen red jag runt länge på det lilla området som jag kunde vara på och verkligen njöt. Jag visste att jag hittat hem och förstod att där skulle jag vara under resten av året.

Jag gjorde inte så mycket just då eftersom man inte kan göra mycket första dagen. Red runt, pratade lite, allmänt njöt av den nya miljön. Jag var ju tvungen att sova ganska direkt eftersom det var sent på kvällen och skola dagen därpå.

~8~

Så… jag började traska runt på Jorvik och det dröjde inte många dagar förrän jag blev Star Rider. Genom en av mina kontakter () fick jag tag i en gratiskod som gav mig 10 dagar gratis Star Rider-tid.

Egentligen kände jag ingen större längtan efter att bli en så kallad stjärnryttare. Jag trivdes bra med att strosa runt kring Mrs. Holdsworth hus och lukta på blommorna precis i närheten. Just då behövde jag inget mer. Allt var så nytt att jag kunde nöja mig med ett begränsat liv som gratismedlem.

Men så kom den där gratiskoden. Lite gratis Star Rider säger man inte nej till...

Och plötsligt uppenbarade sig en enorm värld! Jag hittade ingenstans, knappt till smeden Conrad och än mindre till Baronessans vingård. Vem

~9~ var ens Baronessan? Jag tvivlade på att jag någonsin skulle lära mig hitta överallt.

Det var så oerhört stort. Jag visste inte hur jag skulle hinna upptäcka allt på en dag. Det hade jag heller ingen större lust med. Jag ville ta det i min egen takt… som vanligt. Första stoppet blev i Silvergladebyn.

Jag hade hört talas om Silvergladebyn i chatten och fått uppfattningen om att det var en populär by och mötesplats. Dessutom låg det ganska nära Moorland så jag slapp springa långt för att komma dit.

Jag hade rätt. I januari fanns ännu inte så många medlemmar på SSO, så det var ganska tomt över hela Jorvik. Utom i Silvergladebyn, det vill säga.

De var överallt. Husen, shopparna – människorna. På hustaken verkade det vara party och det pratades livligt i chatten. Allt detta skrämde lilla Ruth på flykt. Jag stannade inte länge utan skyndade mig snabbt bort från Silvergladebyn. Ut i den folktomma naturen.

~ 10 ~ Jag var folkskygg sedan tiden innan Star Stable Online. Det var därför jag i början var så rädd för att ta plats. Alla människor verkade redan känna varandra och pratade med varandra som om de alltid gjort det. Sedan kom jag där utan att känna en enda.

MINA FÖRSTA VÄNNER Jag fick dock vänner ganska snabbt. Så länge det inte var stora folkmassor brukade jag ta mod till mig och prata med folk. Det var lättare att prata med nybörjare som var i samma sits som jag, än det var att prata med erfarna medlemmar. Erfarna spelare hade jag knappt något gemensamt med. De brukade heller inte visa något större intresse för att lära känna mig.

Ganska snabbt började jag känna ett visst ogillande mot dyra kläder och utrustning; för att spelare som bar dessa alltid var erfarna, och därmed svåra att bli vän med. I stället tog jag medveten kontakt med spelare i nybörjarkläder, i synnerhet de som bar Bobcats-tröjan (för att jag själv bar den).

Redan andra kvällen som medlem hittade jag några vänner jag fick bra kontakt med. Dessa loggade tyvärr inte in igen. Det skulle dröja ytterligare några dagar innan jag fick lära känna Abbie Moonstone. Hur det gick till har jag dock glömt. Plötsligt fanns hon bara där och var en självklar vän.

~ 11 ~ April Nightfall blev jag också vän med väldigt tidigt. Inte heller det mötet minns jag, men enligt Nighty (som hon kallas) frågade hon en medlem om den ville tävla med henne. Denna medlem sa nej, men då stack jag fram huvudet och erbjöd mig att tävla. Undrar hur jag tänkte där, eftersom Nighty var nivå 11 och jag var kring nivå 4…

Jag förlorade mot Nighty. Det var då vår vänskap tog fart. Man kan fråga sig varför jag blev vän med en erfaren medlem när det var sådana jag hade så mycket emot. Jag tror det var för att Nighty inte var lika distanserad mot mig som andra på hennes nivå var. Oftast kände man att dem såg ned på en, men med henne var det annorlunda. Hon behandlade mig som en annan människa och inte som en nybörjare. :D Det var mina två första, närmsta vänner i SSO. Nighty var snabbare än mig, mer erfaren, kunnig om det mesta och dessutom ett år äldre. Därför blev hon en naturlig förebild (vilket jag aldrig vågade erkänna) men samtidigt en god vän.

Abbie däremot, som jag kallade Månsten, var jämnårig med mig och lika mycket nybörjare som jag. Vi var båda ganska tävlingsinriktade. Hon blev min jämlike och främsta rival på topplistorna när vi så småningom

~ 12 ~ började klättra på dem. Vi brukade göra dagliga uppdrag tillsammans och tävla om vem som fick de bästa tiderna i lopp – på den tiden handlade allt om att toppa tävlingslistorna.

Det blev också orsaken till att jag och Månsten slutligen hamnade i konflikt. En dag blev hon arg på mig för att jag jämt slog hennes tider och skröt över mina egna (om jag minns rätt).

Konflikten fick ned mig på jorden igen. Den fick mig att inse vad som är viktigare än topplistor. Och efter att vi hade löst den och jag bett om ursäkt, fick jag världens sötaste brev från henne som jag har kvar än!

RIDHUSET Men åter till mina första dagar. Som jag sa blev jag medlem en söndag eller måndag. När onsdagen kom dök det upp ett ridhus på Klipphärad.

Det var väldigt stort och såg inte ut som det gör numera. Från början var ridhuset stort och öppet, utan att vara indelat i en A- och B-del.

Hopphindren med tävlingarna fanns heller inte.

Jag hade precis hunnit upptäcka ungefär hela Jorvik, så jag blev glad åt något nytt.

~ 13 ~ Egentligen fanns det inte så mycket att göra i ridhuset. Jag brukade bara springa runt där och njuta av den virtuella inomhusheten… helst i närvaron av andra människor. Det hände att jag samlade folk till lektioner i ridhuset enbart för att jag skulle ha människor omkring mig (egentligen tyckte jag att ridlektioner var ganska tråkiga, men jag hade inget bättre för mig). Varje dag pratade jag med nya personer, dock utan att bli närmare vän med någon av dem.

TIDEN GÅR… När min gratistid för Star rider tog slut köpte jag genast ny tid för en månad via mobilen. Jag funderade inte ens innan jag gjorde detta eftersom jag hunnit bli, ehm, beroende av SSO. Det gick en tid och jag började få in olika rutiner. Varje dag när jag kom hem från skolan skulle jag först och främst göra alla gula uppdrag. Sedan skulle jag tävla i alla lopp så pass bra att jag inte fick en sämre placering på topplistan än dagen före. Loppen tog oerhört lång tid att kämpa sig igenom. Så fort allt det var avklarat hade jag tid att ägna åt verkliga plikter som t.ex. läxor. Det var alltid olika vilken tid jag blev ”ledig”. Den tiden ägnade jag åt att söka nya kontakter, leta hemliga platser och allmänt vänja mig vid SSO-livet. Varje kväll kring tiotiden brukade Nighty logga in. Då hade vi vårt dagliga samtal innan vi skulle sova.

NELLIEMÖTET

En vanlig dag på nivå 8 eller 9 var jag i Valedale efter min dagliga uppdragsrunda. Plötsligt fick jag syn på ett mycket fint exemplar av medlem borta vid horisonten. Eller ja, snarare några meter bort, vid stallet. Det liksom svävade fram lovande vibbar från denna främling, så

~ 14 ~ jag valde att hälsa på henne. Vi fick omedelbart god kontakt med varandra, och blev så kallade vänner. :D Nellie Northside hette min nya vän, och hon skulle förbli det till samma dag som jag skriver den här boken.

PICKNICKKORGAR Den 22:a februari kom picknickkorgarna. Jag hade då varit medlem i över en månad. På slutet hade onsdagsuppdateringarna mest bestått av nya uppdrag. Redan då tyckte jag att uppdrag var jobbiga. Dessutom hade de nya uppdragen bara varit tillgängliga för dem som gjort alla tidigare uppdrag. Jag, som inte hunnit klart allt, fick vänta innan jag kunde göra de uppdrag som kom i uppdateringarna.

Picknickkorgarna kom i alla fall och piggade upp mig. Jag minns inte hur många picknickar jag hade den första dagen – väldigt många. Det var så mysigt att picknicka, tyckte jag. Höjdpunkten på hela veckan, ungefär.

Picknickkorgarna.

FÖRSTA KLUBBAR Med tiden fortsatte jag att hålla mig ifrån stora folksamlingar då jag fortfarande var rädd för dem. Jag var medlem i en liten inaktiv klubb jag inte minns namnet på. Jag hade aldrig ens använt klubbchatten.

En dag fick jag en fråga om jag ville gå med i en nystartad klubb – Pink Panthers – som ägdes av Lily Rainstorm och Laila Moonnight. ”Varför inte?” tänkte jag och gick med.

~ 15 ~

(Del av bild lånad från www.starstableworld.se)

Klubben var nystartad och hade inte så många medlemmar. Jag kände ju varken Lily eller Laila. Men den skulle växa och bli bra, det lovade dem.

Dessa två personer var goda vänner, det märkte jag. Jag höll mig i bakgrunden den första kvällen. Dock följde jag klubbchatten när de började prata om att de skulle fota, för att det blir fina bilder på kvällen. ”Fota?” frågade jag mig själv lite skeptiskt. Varför skulle man fota i ett spel?

Lite senare blev en annan medlem inbjuden i klubben. Denna medlem var lika frågande som jag angående fotandet. Då började Lily eller Laila berätta om Fraps och om hur det fungerade.

Jag hade bestämt mig innan för att hålla mig i mitt hörn och vara tyst, men jag lyssnade aktivt på deras samtal. Jag kunde inte låta bli att bli nyfiken på det där programmet som hette Fraps.

Ungefär i samma veva som jag gick med i Pink Panthers kom en medlem fram till mig när jag stod vid brevlådan i Silvergladebyn. Den varnade mig för att gå med i en klubb som hette Golden Fighters. ”De var elaka mot mig/min vän”, tror jag att personen sa.

~ 16 ~ Medlemmen verkade vilja att jag skulle hålla med den. Den försökte få mig att lova att aldrig gå med i Golden Fighters. ”Det kan jag inte lova”, sa jag då. ”Jag vill skaffa mig en egen uppfattning om klubben, i stället för att lyssna blint på vad någon annan säger om den.”

Några dagar senare red jag in i ridhuset. Där stod dem. *Visualisera trumvirvel här*

Golden Fighters. Ett gäng rosaklädda flickor stod uppradade mitt bland hindren.

Jag började rida omkring vid dem för att få en uppfattning om vad de gjorde. Tyvärr verkade de prata i klubbchatten eftersom det var helt knäpptyst i sägchatten. En annan medlem (en inte lika folkskygg som jag) frågade då vilka de var och vad de sysslade med. ”Vi är Golden Fighters”, sa ungefär alla samtidigt. Jag kunde nästan se hur de sträckte på sina virtuella halsar av stolthet. De berättade sedan att de hade ridlektion. Och de frågade mig om jag ville gå med i klubben.

Jag sa nej. Framför alla dessa tusentals (tiotals) flickor kände jag mig så här.

Lite senare fick jag kontakt med Wilma Snowfield i samband med ett bråk. Jag lyssnade på det hon hade att säga om bråket och så blev vi vänner.

Wilma Snowfield var med i Golden Fighters. Hon lyckades övertala mig om att också gå med. Jag sa adjö till Pink Panthers och var plötsligt med i en mycket större klubb: Golden Fighters.

(Bild lånad från www.starstableonline.se)

~ 17 ~ Ganska snabbt märkte jag att jag kastat mig rätt in i ett pågående krig.

De efterföljande dagarna haglade förolämpningarna överallt omkring mig (inte på mig, utan på människor i min närhet) utan att jag riktigt förstod varför. Jag var inte inblandad på något sätt och kunde inte heller påverka vilken väg bråket skulle ta. Men jag är en sådan människa som har svårt att låta människor ta itu med sina problem ifred. Det var utan att tveka som jag kastade rakt mig in i blodbadet och fick ta konsekvenserna av det.

Jag minns inte exakt vad som hände under den här tiden för det var väldigt rörigt… det var bråk på alla håll och kanter i alla fall. Som tur var lugnade det sig efter en tid.

BLOGGARNA

Parallellt med bråken började jag kika runt på olika bloggar om Star Stable Online. Jag var väldigt negativt inställd till dessa och tyckte att de flesta var trista att läsa. Överallt hittade man samma sorters inlägg; ridturer, bilder på hästar som sprang till höger och vänster, medlemmar som poserade i olika kläder, nyinköpt utrustning och torra sammanfattningar av dagens händelser. Dessa varvades ibland med kluringar, ”veckans fråga”, diverse tävlingar eller ”förlåt att jag inte bloggat”-inlägg.

~ 18 ~ Jag var alltså mycket kritisk till SSO-bloggarna. Men mitt i kritiken föddes en tanke. Tänk om jag skulle starta upp en blogg om Star Stable Online?

Jag var snabb på att avfärda den tanken. Nej, sådant skulle inte jag syssla med. Bloggar var till för tråkiga människor.

Något inom mig protesterade. Varför?! Varför skulle bloggar vara enbart för tråkiga människor? Hade någon sagt att bloggarna var tvungna att se ut på det vanliga, enformiga viset? Och varför skulle jag sitta och kritisera alla bloggar, när jag själv kunde ta tag i saken och visa världen hur man verkligen gör saken bra?

OTÄCKT FRAPS-MÖTE När funderingarna kring en framtida blogg tog fart började jag överväga att skaffa Fraps. En blogg behöver bilder, och Fraps var programmet jag hört alla prata om. Det skadade väl inte att ladda hem det och knäppa några kort?

Den 20:e mars, en tisdagskväll, tog jag mina första bilder med Fraps. ”Det blir enkelt att fota fina bilder”, tänkte jag och tog snabbt några kort.

~ 19 ~ Ack så fel jag hade, hästen såg ju knasig ut i benen på varenda bild! Jag svär på att det är något i Oldis gener som orsakar detta. Oavsett vad det är, gav detta mig en plågsam första kväll när jag försökte bemästra Frapsfärdigheten utan att lyckas... :(

MIN BLOGG Den 25:e mars föddes shortwood.bloggo.nu. Från början var det en plats där jag kunde uttrycka mina åsikter. Jag var så rädd för alla typer av folkmassor på den tiden. Bloggen blev ett sätt att få ut det jag ville säga till världen. Jag visste att i princip ingen läste bloggen, men det kändes bra ändå att få skriva någonstans.

Att jag var mer tillbakadragen och eftertänksam förut, märktes till exempel på mina tveksamma första inlägg i bloggen. Där uttrycker jag bl.a. skepsis mot klubbar i ett längre inlägg. Det var på grund av hur jag kände mig i Golden Fighters… de var ju så många! Jag hade dåliga erfarenheter av större grupper människor, både från verkliga livet och från internet. Av den anledningen var jag så rädd för de stora klubbarna på SSO (och är fortfarande, till viss del).

 Notera att jag här berättar att jag tänker ta en bild. Idag hade jag aldrig berättat det eftersom jag fotar automatiskt.

~ 20 ~

LITE REFLEKTIONER Men jag skulle inte vilja säga att jag var mer allvarlig på den tiden jämfört med nu. Min personlighet var likadan. Det som skiljde sig var hur jag såg på saker. I början var jag kritisk mot det mesta och hade en ganska pessimistisk syn på livet – det har jag inte nu längre. Vad beror det på?

Ehm, jag vet inte riktigt…

Jag blev medlem i Golden Fighters, skaffade mig Fraps och en blogg. Jag kan inte påstå att jag kände mig helt hemma i Golden Fighters, men det var där jag så småningom vande mig vid att vara och kände mig respekterad. Det är den klubb som jag upplevt mest ”rätt” av de få klubbar jag varit med i, som jag inte ägt själv.

Till en början när jag kommer till nya miljöer och träffar nya människor, brukar dessa skygga undan och rynka på näsan åt mina annorlunda åsikter och beteenden. Den här främlingsfientligheten försvinner som regel bara jag står på mig, men det var jag dålig på förut. I början var medlemmarna i Golden Fighters sådär tveksamma mot mig. Tack vare några vänner som övertalade mig att stanna längre i klubben, ändrades det med tiden. Fast innan dess gick jag ur den ett antal gånger, bl.a. en gång för att skapa en egen klubb.

SILENT WARRIORS COMPANY

~ 21 ~ Silent Warriors Company hette den, förkortat SWC, och den skapades så sent som 1:a maj. Klubben var en tydlig utstickare från andra klubbar av vissa anledningar. Till exempel anordnades inga lektioner eller tävlingar i den. I stället var vi ute på så kallade ”hemliga uppdrag”, tog på oss uppgifter som att hjälpa nybörjare i Moorland, svara på frågor m.m. När en medlem utfört uppgifterna bra tilldelades den en högre titel.

Tyvärr var SWC inte långlivad. På grund av att jag bara accepterade goda vänner som medlemmar blev vi inte så många i klubben. Av dessa var det inte många som var aktiva i spelet. Till slut stod jag inte ut med den ständiga ensamheten utan upplöste klubben för att gå tillbaka till Golden Fighters.

RELATIONSPROBLEMATIK I april började det uppstå relationsproblem i mitt liv. Det var inga egentliga bråk, bara dåligt humör som gick ut över fel personer. Detta fortsatte länge och är inget jag är stolt över, men det är en stor del av min historia är och viktigt att ta upp eftersom det påverkat mig mycket.

DEN ROLIGA KVÄLLEN Den 12:e april var en kväll jag minns mycket väl för att den var bra. Då var jag, Nighty, Wilma och Nellie på Vingården och lekte. Nellie ställde sig för första gången på den bil som senare skulle fungera som ett minnesmärke för den här kvällen. ”Nellies bil” brukar jag också kalla bilen – den har blivit en slags symbol för min vän Nellie. 

~ 22 ~ Klubblivet fortsatte i alla fall, trots att jag gick ur Golden Fighters många gånger.

Fyra evenemang i Golden Fighters som jag minns väl: Spökkvällen (”nr 2”) – 24:e mars: Det första evenemanget jag var med på i Golden Fighters. Jag minns att jag kom sent dit. Alla redan stod uppradade och redo att påbörja vandringen som så småningom skulle leda ned till Jarls gravvalv för spökhistorier. Det pratades livligt i chatten, så jag kände mig mycket liten bland allt babbel.

Väldigt tråkig tyckte jag att spökkvällen var. Att leka tagen utanför Jarls gravvalv lättade upp stämningen lite, annars var det ett uttråkande evenemang (sedd ur mitt pessimistiska perspektiv). Min vän Wilma Snowfield var för upptagen med andra klubbmedlemmar för att prata med mig. Det var min uppfattning då, i alla fall. Egentligen fick jag skylla mig själv som knappt sa ett ord på hela kvällen.

~ 23 ~ Jag pratade i alla fall med Nellie Northside vid sidan om. När det var dags att färdas till Demascusgruvan för lite virtuell sovstund ville jag bjuda på en överraskning. Jag skulle hoppa ned ovanpå Demascusgruvan genom en bugg som jag och Nighty hittat bara några dagar innan.

Därefter skulle jag klura mig ned bakom en bergsvägg och skrika ”bu” åt de som gick förbi inuti gruvan. … Tyvärr misslyckades detta eftersom jag inte hann ta mig ned bakom bergsväggen i tid. Resten av kvällen surade jag över mitt misslyckande.

Jorden runt – 13:e april Någonstans mellan Spökkvällen och det här evenemanget hade jag lämnat Golden Fighters för att jag kände mig utanför. Alldeles innan jorden runt-resan skulle börja blev jag dock medlem i klubben igen. Det var svårt att stå emot nyfikenheten för den omtalade klubben. Samtidigt var jag mer ensam som klubblös än med klubb.

~ 24 ~ Själva evenemanget var dock sådär. Det var minnesvärt, för det var väldigt många som sprang runt tillsammans, men jag kan inte påstå att det var jätteroligt. Jorden runt-resan bloggade jag senare om och går att hitta i arkivet för april (det är indelat i flera inlägg).

Jorden runt med - bilder ~ 25 ~ Golden Fighters

~ 26 ~ Efter jorden runt-resan hade jag en av mina mer filosofiska stunder på min favoritplats i spelet: Självmordsplats 1 (som jag kallar den). Det var väldigt ensamt där, men det var jag van vid. Ensam i ensamheten föredrog jag, framför ensam bland andra... i alla fall ibland.

Kul kväll utan häst – 14:e april Jag hade nu önskat att jag, efter kritiken mot de tidigare evenemangen, kunde säga att jag uppskattade detta. Men det gjorde jag inte alls!

Utan min häst blir jag en mycket vilsen varelse. Det var anledningen till att jag smugglade in min häst i kyrkan på Lucys och Jennys bröllop, men det är en annan historia.

Kvällen skulle börja i Silvergladebyn vid fontänen. Jag funderade på att skolka från klubbkvällen vilket var anledningen till att jag började med att betrakta aktiviteten på avstånd.

~ 27 ~

Efter en stunds velande valde jag dock att gå in i leken. Men jag trivdes inte bra. Jag kände mig annorlunda, ensam… och så vidare.

~ 28 ~

Vi lekte lite försten till-lekar utan hästar som det gick uselt för mig i.

Sedan var vi i Hollow Woods där vi påbörjade kurragömma. Jag gömde mig i en trädrot, men blev aldrig hittad så leken avslutades medan jag fortfarande satt gömd. När jag förstått att de slutat leta var jag försenad till (den inbillade) korvgrillningen.

Frustrationen över att ingen tycktes ta hänsyn till mig när vi lekte gjorde mig ganska sur så jag hämtade hästen och trampade ned klubbmedlemmarna. Meningen var att ingen skulle förstå att det var allvarligt menat...

~ 29 ~

Agerandet gav mig uppmärksamhet för en stund, precis vad jag ville ha, men när andra saker blev viktigare lämnade jag evenemanget. Ingen märkte när jag försvann… precis som de inte märkt när jag var där. Inte så konstigt kanske – jag hade inte sagt mycket.

Terrängtävlingen – 21:a april

Vinnarlistan från höger till vänster.

~ 30 ~ Denna tävling minns jag mycket väl! Det är den enda klubbarangerade tävlingen som jag har deltagit i. Jag var med enbart för att det var mitt favoritlopp vi skulle springa: Firgroveloppet.

Innan tävlingen var jag nervösare än nervösast, det var inte kul. Dock placerade jag mig trea vilket jag blev nöjd med för det var enligt mina förväntningar (och jag var bara en hundradels sekund långsammare än tvåan). En helt klart skön dag, bra prövning för mina känsliga nerver!

När jag var med i denna tävling hade jag även bytt hår, se nedan.

HÅRBYTE 15:e april bytte jag hår till vita dreadlocks. Det kändes oerhört bra. Jag tyckte att jag såg mognare ut i det nya håret.

BERÖM AV ELISE Samma dag mötte jag även Game Master Elise för vad jag tror var första gången. Jag fick veta att hon uppskattat min artikel om hästflygning som jag skrivit och lagt ut på bloggen. Det var väldigt smickrande, särskilt med tanke på vilken liten och oerfaren flicka jag var!

~ 31 ~

PRATELIPRAT Dagarna gick. Mitt största intresse var att flyga och vandra på konstiga saker som exempelvis staket. Jag fortsatte prata med vänner jag litade på, byggde sakta upp en identitet men framförallt ett självförtroende. :D

MOLLY 17:e april pratade jag för första gången med Molly Bigson via klubbchatten i Golden Fighters. Hon blev senare en väldigt nära vän till mig. Jag hade nog aldrig kommit ihåg det här mötet om jag inte tack vare Fraps sparat bilder från konversationen!

~ 32 ~

DANIELLA

Daniella var min första favoritkappa, eller mitt första favoritplagg överhuvudtaget. Det var faktiskt Abbie Moonstone som inspirerade mig till att köpa henne. När vi fortfarande var små flickor på Jorvik spanade vi in Daniella i shoppen hos Marley. Kraven för att köpa henne var att man uppnått en högre nivå än vad vi var på. Jag och Månsten gick alltså samtidigt och längtade efter denna kappa redan innan vi kunde köpa den. När jag sedan väl fick den på mig gick den liksom inte att ta av.

Någonsin igen.

RELATIONSPROBLEMATIK 2.0 Oroligheterna i mitt liv fortsatte under resten av april. Jag kan inte riktigt förklara dem utan att hänga ut någon, men det var väldigt mycket upp och ned med sårade känslor hit och dit. Ena sekunden var allt bra och nästa var det tvärtom. Det hela var väldigt påfrestande för alla inblandade och det orsakade att jag bloggade dåligt till och från.

~ 33 ~

När jag börjat vänja mig vid livet på Jorvik blev det en liten förändring i mitt synsätt och mina intressen. Jag började först och främst se SSO som en självklar, ehm, livsstil. Det var nu jag hade upptäckt det mesta som då fanns att upptäcka. Samtidigt avtog mitt tidigare intresse för tävlingar och jag började ägna mer tid åt vänner i stället.

LBS LBS, Landet bortom Silverglade. I maj blev det känt att man kunde ta sig till hela östra delen av kartan (den grå, ännu stängda delen av kartan) genom att klättra uppför en speciell brant uppe i bergen.

FÖRBJUDEN BILD

~ 34 ~ Det blev snabbt populärt att utnyttja denna ”bugg” för att utforska den östra delen av kartan – eller överhuvudtaget blev det populärt att leta buggar och testa gränser.

Jag minns det så väl! Den spända och förbjudna känslan när man ninjade sig uppför branten, sedan upprymdheten och nyfikenheten när man tagit sig ända upp och kunde springa vart man ville... friheeet.

FÖRBJUDEN BILD Det går inte längre att ta sig in i LBS genom den här branten, på grund av att där numera finns osynliga väggar uppsatta. Förmodligen uppskattade inte spelskaparna våra små äventyr i deras stängda områden…

FÖRBJUDEN BILD

~ 35 ~

MICHELLE Den 7:e maj mötte jag Michelle Rainrock. Det var egentligen inte första gången, vi hade pratat ett fåtal gånger innan och sprungit på varandra… Ödet tycktes vilja att vi skulle bli vänner eftersom vi alltid lyckades springa på varandra på de mest underliga tider.

Den 7:e maj känns för mig som gången då jag mötte Michelle ”på riktigt”. Det är därför jag kallar det för datumet då vi möttes första gången, fastän vi egentligen möttes tidigare.

Det var mitt i natten och vi hade en lång konversation om allt mellan himmel och jord. Kan lova att det blev fler sådana nätter under resten av året!

~ 36 ~

NIVÅ 12 Den 9:e maj gjorde jag en smidig övergång till vuxen i Star Stable Online.

Eller ja, jag blev nivå 12. Det hade jag gått och väntat på i evigheter eftersom endast de som gjort juluppdragen kunnat bli nivå 12 tidigare.

Som tur var dök det upp nya gula uppdrag till slut… det var på tiden!

Nivå 12 var då den högsta möjliga nivån.

DANS OCH BERG Den 13:e maj hade jag en trevlig kväll (eller natt, kanske…) med min vän Nighty. Vi upptäckte hur man får hästen att ”dansa” på ett mycket roande sätt, dessutom besteg vi för första gången några små berg som vi namngav. Detta skulle senare leda till att jag började skriva bergregistret.

~ 37 ~

FLYGNING Den 14:e maj återupptog jag mitt tidigare största intresse; hästflygningen. Jag hade flygit mycket till häst i Silvergladebyn under tiden det var möjligt. Tyvärr gjordes det omöjligt efter en onsdagsuppdatering. Då dröjde det ett tag innan jag hittade nya, bra flygplatser. Den 14:e maj var jag i alla fall igång igen!

DEN STORA UNDERSÖKNINGEN Ungefär samtidigt påbörjade jag en undersökning om vad medlemmarna på SSO ville förbättra. Den somnade lite ett tag men jag tog tag i undersökningen igen inför fjärde numret av SNN.

”HELGEN” 19:e-20:e maj var en bra helg i mitt liv. Då lekte jag mycket med mina vänner. I synnerhet lärde jag känna Molly Bigson väldigt bra. Vi uppfann kullåkning, krigades till häst, förföljde personer i smyg, tävlade, besteg och döpte berg. Jag fick även idén till Sprillans Nya Nyheter, SNN. Första upplagan av SNN baserades helt på bilderna jag fick från denna helg!

~ 38 ~ Om jag någon gång börjar prata om ”helgen”, syftar jag alltså på just denna! Den var så hemskt rolig. :D

~ 39 ~

BUGGUTVECKLINGEN När det blev omöjligt att ta sig till Landet bortom Silverglade trodde jag att lagbrytarna skulle lugna sig lite i sitt sökande efter lagbrytning. Så blev inte fallet. Plötsligt kom den stora ”buggvågen” när det blev varje medlems vardag att söka och utöva diverse buggar. Denna pågick hela sommaren ungefär. Överallt, på varje blogg berättades det om buggar som var hittade. Medlemmar rasade på varandra så fort någon rapporterade en bugg till supporten och den sedan togs bort.

Jag förhållde mig ganska distanserad till de här buggarna. När vågen kom höll jag en låg profil – kanske var det just för att buggar var så populära som jag gjorde det. Jag håller mig gärna borta från det mesta som är populärt.

Jag var aldrig den som kontaktade medlemmar för att gräva ut allt personen visste om någon eller några buggar. Jag ville springa på buggarna själv i stället för att höra om dem via andra. Så tänker jag fortfarande. Dock hade jag ganska bugginsatta vänner vilket resulterade i att jag nog fick veta fler än de flesta. Men de buggar jag fick veta tröttnade jag förvånansvärt snabbt på; jag brukade bara nöja mig med att testa dem tills jag visste hur de fungerade, sedan slutade jag använda mig av dem.

~ 40 ~

CAFÉ PINTA En vacker dag dök ett disco upp på Jorvik, som genom magi fast egentligen genom en onsdagsuppdatering. Den 23:e maj närmare bestämt.

Först var jag (som vanligt) skeptisk. Faktiskt var jag knappt alls på discot i början. Då, när discot var som mest populärt, kunde jag naturligtvis inte vara där… det gick emot mina principer. Så ungefär varannan helg smög jag dit. I smyg. När ingen såg. Eller okej, kanske när någon såg. Men inte så många. Säger vi.

I början var discot öppet mellan 18:00 och 01:00 varje kväll/natt. Numera är det öppet mellan 17:00 och 00:00 i stället (även om tider kan variera p.g.a. lagg). Jag tycker det är väldigt dåligt att de ändrat tiderna! Fast jag förstår det på ett sätt, eftersom det finns många unga spelare i spelet, och det kanske inte är bra att uppmuntra till sena uppetider.

I början var jag som sagt skeptisk, men efter en tid insåg jag att dansgolvet kunde vara en trevlig plats att prata och umgås på. Detta trots att musiken där är skitdålig.

~ 41 ~

Sommaren var en både jobbig och helt fantastisk tid. Mitt namn och min blogg växte, samtidigt som vännerna kom och gick. Det hände mycket under sommaren, precis som under våren. Men jag tog mig igenom alla braigheter och dåligheter, sedan kunde jag gå vidare som störst, bäst och vackrast.

Eller okej… faktum var att mitt liv fortsatte vara rörigt sommaren igenom och även in på hösten. Det blev ingen stor förändring bara för att hösten kom. Om jag måste sammanfatta sommaren, dock, skulle jag säga… hormoner. Massa hormoner.

MICHELLENATTEN Som rubriken lyder. Natten mellan 4:e och 5:e juni var oerhört kul. Jag och Michelle hittade på många saker att göra… till exempel bestiga berg, dränka oss, jaga varandra genom Hollow Woods, mysa i träd, klättra på tunnor och hoppa från broar tillsammans. Slå det om du kan.

~ 42 ~

GYLLENÅSARNAS DAL 5:e juni. Dagen då Gyllenåsarnas dal kom var en dag som ingen annan.

Den var rent ut sagt outhärdlig. Ryttare överallt! Glada, upprymda, irriterande och rasande medlemmar vart man än vände blicken. Särskilt i just Gyllenåsarnas dal, där var det fullsatt. Jag, som vid sidan om tampades med diverse relationsproblem, fick ge upp det där med spelande tills kvällen (natten) kom.





(det värsta jag vet)

~ 43 ~

DEN LÅNGA PAUSEN…

Efter öppnandet av Gyllenåsarnas dal kom en jobbig tid. Då tog jag paus från både Star Stable Online och bloggen fram tills juli månad.

Under den här plågsamma tiden ägnade jag dagarna åt att bråka, och åt att vara med om ett mycket invecklat triangeldrama utanför spelet. På grund av det hade jag ingen direkt tid eller lust att logga in och vara aktiv i spelet. För att bråket upptog all tid och tankeförmåga.

Det var aldrig min vilja att vara med om det som hände, men det blev så ändå och sedan var det svårt att ta sig ur. Varje väg ut ur problemet innebar förluster av något slag.

När dramatiken lugnade ned sig var jag tyvärr inte längre vän med Wilma Snowfield, en av de inblandade. Detta förklarar varför jag slutade blogga och prata om henne så plötsligt. Varför det slutade som det gjorde, däremot, är mellan Wilma och mig.

Under den här tiden hann jag även fylla år. Den 17:e juni lämnade jag tiden som 14-åring bakom mig för att bli en stor flicka (trodde jag…).

~ 44 ~

ÅTERKOMSTEN I slutet av juni smög jag sakta tillbaka till SSO och började vara med mina vänner igen. Ett mycket klokt beslut.

~ 45 ~

RUTH LONGWOOD Ruth Longwood och Babyking föddes den 5:e juli. Den engelska servern hade nyligen öppnats upp och jag beslutade att påbörja ett liv där. Jag trodde det skulle bli en skön omstart, att få leva på en annan server ett tag. Så jag startade upp med Star Rider-tid för en månad.

Censuren gjorde mig besviken. På den engelska servern fungerade censuren 1624734 gånger sämre än på den svenska servern. Varför vet jag inte, men den var besvärlig att försöka leva med. Det är inte så nu längre, men från början var chatten riktigt dum.

Mitt försök att konvertera till den engelska servern misslyckades. Totalt.

Fast jag spelade faktiskt där tills min Star Rider tog slut!

~ 46 ~

GOLDEN FIGHTERS DOMEDAG

11:e juli. Dagen då mitt hem brutalt slets ifrån mig. Jag som äntligen hade kommit tillbaka till SSO! Jag hade svårt att finna mig i förändringen och skrev då ett långt inlägg i ren frustration (fast i efterhand tycker jag att inlägget bara är gulligt).

Förändringen innebar… eh, förändring. En tid av förvirring och klubblöshet följde.

JENNY Historian med Jenny är ganska spännande. Vi träffades när jag var en mycket, mycket liten flicka (och hon med!) som inte visste något om hur världen fungerade. Åtminstone inte världen i Star Stable Online.

Det dröjde dock ända fram tills juli innan vi blev vänner. Av olika skäl hade vi bara torra samtal före det. Jenny var en sorts främling för mig, det enda jag visste var att hon hade en vit häst och älskade sina tröjor.

~ 47 ~ Men i juli råkade vi, enligt mitt bildarkiv, bli vänner. På ett, hm, lite annorlunda sätt.

ESTHER/ESTHER/NICOLE/HALEY/LUCY Den 14:e juli hände något anmärkningsvärt. Min vän Molly Bigson introducerade mig för en helt ny person: Esther Easthall, nuvarande Lucy Westlake.

~ 48 ~ Jag märkte direkt, utifrån Esthers speciella doft, hållning och (faktiskt) gulliga försök till komplimanger, att detta var en flicka med potential att bli min vän. Särskilt imponerad blev jag av hennes sociala kompetens för sin ålder. Efter den första dagen sa jag till Nighty; ”jag tror vi har hittat en ny nattuggle-vän”.

Utöver detta måste jag erkänna att Esther innebar en plötslig förändring. Är det någon som haft starkt inflytande på mig och påverkat mitt liv mycket, så är det hon och hennes alla medlemmar. Tiden efter mötet fylldes av optimism och nya idéer.

MITT FÖRSTA BILDSPEL Mitt första bildspel blev inte lika bra som de efterföljande bildspelen.

Men det var starten på en lång bildspelstradition som förhoppningsvis kommer fortsätta även under det kommande året!… Eller vänta… nej.

Den 16:e juli blev mitt första bildspel, ”Våren 2012”, klart och publicerat på bloggen.

~ 49 ~

GRILLA HÄSTAR OCH SÅDANT Natten mellan den 16:e och 17:e juli var minnesvärd. Då var jag med Michelle Rainrock och Nicole Highlee (dåvarande Lucy Westlake på en av hennes 1000 medlemmar). Vi satt fast i höbalar, grillade hästar och flög tillsammans. Natten (*host* morgonen…) avslutades med att dela bilder på det

MSN. Då fick jag tillfälle att lära känna både Michelle

och Nicole (Lucy), mer! Jag fick även inspiration till min framtida självmordsguide.

SNN NR 3 Den 24:e juli, inte långt efter att bildspelet publicerats, blev även SNN nr 3 klart. Det är anmärkningsvärt eftersom SNN då för första gången kom som PDF-fil. Ambitiöst av mig!

(Sprillans Nya Nyheter, SNN, är

Med SNN nr 3 öppnades även

ett segt nyhetsflöde som jag

anmälningarna inför…

brukar jobba med några enstaka gånger om året. Första upplagan skrevs 20:e maj 2012.)

SNN nr 4

~ 50 ~

KULLÅKNINGS-VM Redan dagen jag uppfann kullåkningen insåg jag kapaciteten det hade att utvecklas till en officiell sport på Jorvik. I samband med att tredje numret av SNN släpptes, var det på tiden att slå slag i saken och göra kullåkning, tja, populärt.

Efter de tidigare två projekten, bildspelet och SNN nr 3, som jag fick väldigt bra respons på, var jag oerhört förväntansfull inför kullåkningsVM. Med all rätt. Det blev en storslagen tävling på två dagar; 5:e - 6:e augusti, med både deltagare och publik.

Dag 1 var utslagstävlingen. Den tog plats på Åke; en välkänd kullåkningsbacke (den bulliga kullen söder om galoppbanan), namngiven av Molly Bigson den 1:a augusti. Åke går att hitta i bergregistret.

Utslagningen bestod av ett antal matcher då flera spelare slogs ut. Till final gick Molly Bigson och Jenny Snowhill.

~ 51 ~ Dag 2 var finalen. Denna tog plats på den s.k. ”probacken” i Gyllenåsarnas dal. Om jag inte är helt fel ute så går det inte längre att ta sig till den backen. Den som vill veta någorlunda var probacken fanns, ska läsa detta inlägg.

Finalen var en spännande upplevelse där Jenny Snowhill gick ut som segrare, till vinsten av 100 star coins och en intervju som publicerades i SNN nr 4!

VÄNDNINGEN Kullåknings-VM blev en succé. Inte bara för kullåkningen som sport, utan även för mig. Plötsligt fanns det många fler som visste vem jag var. När man tänkte på kullåkning relaterade man automatiskt till mig. Min utstickande blogg med kreativa inlägg, Sprillans Nya Nyheter, bergregister, knäppa upptäckter och galna idéer hade äntligen börjat göra sig hörd. Jag blev förvånad när medlemmar, som jag aldrig ens pratat med, stannade upp för att säga hej och ge beröm.

~ 52 ~ Det var en ännu en skjuts uppåt mot optimism. Idéerna sprakade och jag tänkte att ”det här går ju bra”.

Min attityd mot andra medlemmar ändrades också. Innan hade jag, i hemlighet, varit kritisk mot de flesta. Men min gamla, stela surhet gav till slut vika för all positiv uppmärksamhet jag fick. Jag blev mer optimistisk, och började se människor med nya ögon. Kanske med mer respekt än tidigare.

När jag själv mådde bra kom idéerna i rasande fart. Hela världen (dvs.

Jorvik) var en öppen lekplats där jag kunde göra vad jag ville. Jag fick tillbaka självförtroende, självkänsla, självbild och allt vad jag haft för lite av tidigare. Samtidigt föddes en önskan om att alla andra kunde vara med mig och göra samma sak. Må bra, alltså.

Jag tyckte synd om alla dem som var kvar där jag varit tidigare – inte bland de opopulära, det handlade inte om det. Men att vissa människor höjdes till skyarna medan andra dammade bort i sina hörn, det gjorde mig frustrerad. Klart att de som dammade bort påverkades negativt, klart att de också började känna förakt mot andra människor. I synnerhet mot de som fick mest uppmärksamhet.

Att ständigt stå och titta på när andra blir älskade, men knappt få en blick själv – det gör en hatisk och avundsjuk. Och passiv och uppgiven. Men tro mig när jag säger att ingen vill något av detta.

~ 53 ~ Det handlar om tur och otur, inget annat. Vissa hamnar från början på botten och andra på toppen. Sådant kan ändras hela tiden. När man är på botten väcks känslor om orättvisa. När man är på toppen också, skulle jag vilja säga – så länge man kan se bortom en själv.

När jag tänker efter var det faktiskt ganska gräsligt innan. Jag ville inte erkänna det, ens för mig själv, men jag var fast i en ondskefull cirkel.

Det var innan jag fick hjälp, av alla medlemmar, att omvända mitt tankesätt. Nu vill jag återgälda det på något vis. Vet inte riktigt hur, dock.

Kanske genom att sprida optimismen vidare. Och inte bara till vissa människor.

HUR DANIEL KOM TILL För att lämna de djupa funderingarna kommer jag här med en mycket intressant historia. Jo, så här var det…

Jag hade en kappa som jag älskade. Hon hette Daniella. Jag berättade om henne på sida 32 i boken. Men en dag var hon inte tillräcklig för mig!

Jag började drömma om en ny kappa. En svartrödrutig kappa närmare bestämt. I augusti, den 12:e, skickade jag följande mejl till spelsupporten:

~ 54 ~ Jag trodde aldrig att min högsta önskan skulle slå in. Nepp. Supporten får mängder av mejl och kan omöjligt lyssna på allas idéer. Det är ju heller inte säkert att det var tack vare mig… men kappan kom.

Den 26:e september klämdes Daniel fram vid en lyckad onsdagsuppdatering. Jag har nog aldrig varit så tacksam för ett virtuellt klädesplagg förut.

Daniella åkte raka vägen bort från min överkropp.

In flyttade Daniel!

BERGREGISTRET

Jag vill spola tillbaka tiden lite och nämna bergregistret, som jag publicerade på bloggen den 2:a augusti. Bra, mycket bra skrivet och

~ 55 ~ innehållsrikt blev det. Bergregistret är bra att ha om du vill göra saker med berg, t.ex. bestiga dem. Det är meningen att bergregistret ska fortsätta uppdateras allt eftersom att fler berg namnges. Dessvärre har det inte blivit så eftersom jag är en lat flicka. En vacker dag kanske jag uppdaterar mitt gamla register. Kanske.

HÅRBYTE En viktig dag var 6:e augusti när mina vita dreadlocks fick se dagsljuset för sista gången. In kom det röda håret jag ännu håller fast vid!

BENLINDOR 8:e augusti. När benlindorna kom till Star Stable Online. De flesta minns det nog som dagen då man kunde rida barbacka i spelet för första gången (på lagligt vis). Men för mig finns bara en sak att minnas; benlindorna! De första lindorna jag köpte var de helvita (smutsvita) i Fort Pinta.

~ 56 ~ I samma onsdagsuppdatering kom även funktionen att rida barbacka.

Dessvärre stod jag inte ut med att se Oldis så naken! Det har alltså inte blivit mycket barbackaridning för min del… jag föredrar benlindorna.

SNN NR 4 Den 17:e augusti publicerades Sprillans Nya Nyheter nr 4, den hittills senaste upplagan av tidningen. Dags för en ny?

Nää! … Senare.

BILDSPEL NR 2 – en viss sommar Som kort notis kan jag tala om att bildspelet från sommaren kom ut den 28:e augusti! Alla kan nu anteckna denna viktiga information. Jag jobbade väldigt länge på det bildspelet men det blev

~ 57 ~ förvånansvärt kort i förhållande till tiden jag lade ned… jag är besviken på mig själv. Eller på min sommar?

FÅGELSKRÄMSÅS-LEKEN Den 29:e augusti låste jag upp grinden till Fågelskrämsåsen i Gyllenåsarnas dal. Samma dag fick jag en idé för hur man kunde utnyttja fågelskrämmorna till en rolig lek!

Leken gick ut på att överleva så länge som möjligt inne i Fågelskrämsåsen tillsammans med de farliga fågelskrämmorna. Genom att vara flera stycken som var där inne samtidigt kunde man göra det till en sorts tävling; den som överlevde längst bland fågelskrämmorna vann.

~ 58 ~ Info om Fågelskrämsåsen: I Fågelskrämsåsen finns fågelskrämmor (tills man gjort ett visst uppdrag) som skickar ut en därifrån automatiskt om de ser en. Det är ungefär som att bli hemskickad till sitt hemstall när man är allvarligt skadad, med skillnaden att man bara skickas ut ur Fågelskrämsåsen. En tid efter att denna lek var uppfunnen, kom ett uppdrag som tog bort fågelskrämmorna från Fågelskrämsåsen. Därför kan de flesta inte leka denna lek längre, eftersom de gjort uppdraget som tar bort fågelskrämmorna.

Denna lek blev i alla fall snabbt populär, och den var verkligen spännande (tyckte jag!). Aaaaah, varför var fågelskrämmorna tvungna att försvinna?! Nu är inte Fågelskrämsåsen spännande längre. Poängen med att vara där är borta! Man kan inte känna sig ninja när man flyr från fågelskrämmor! En viktig del av livet!

~ 59 ~

Hösten var… ganska händelserik. Jag hade ju vant mig vid spelet och allt vad det medföljde. Det jag inte hade vant mig vid, var uppmärksamheten jag börjat få mot slutet.

SJUKDOMEN UTAN BOTEMEDEL Jag behövde knappt lyfta fingret för att folk skulle spärra upp ögonen och uppmärksamma vad jag gjorde. Nu överdriver jag inte, jag säger det heller inte för att skryta. Visserligen var det många gånger en skön känsla att bli sedd och bekräftad. Men andra gånger hade man verkligen ingen lust att bli det. När man brottas med egna problem, samtidigt som främlingar kommer springandes och ropar ens namn, då är det svårt att uppfylla förväntningarna om att vara glad tillbaka. Det är vad folk förväntar sig att man ska bli.

I den här situationen ville jag bara gräva ned mig någonstans. Så det hände att jag flydde från sociala situationer, ignorerade medlemmar tillfälligt eller låtsades vara borta från datorn för att slippa dem. Steves gård och Silvergladebyn, som jag tidigare älskat, blev plötsligt en livsfarlig zon.

Dessutom fick jag känslan av att människor omkring mig var för okritiska.

Jag kunde säga i princip vad som helst. Aldrig var det någon som sa emot eller ifrågasatte det jag sa. Jag hade alltid rätt, vilket ledde till att jag själv tog för givet att jag jämt sa rätt. Allt jag sa var bra och jag visste allt, så var det. När sedan någon modig person, eller någon jag kände väl, faktiskt sa emot mig eller hävdade att jag hade fel, då träffade det tusen

~ 60 ~ gånger hårdare än det borde ha gjort. När man vänjer sig vid att alltid ha rätt har man svårt att acceptera att man kanske har fel ibland.

Till slut kom jag till den punkten när jag stannade upp. Jag tror den kom någonstans under hösten. Det hade bara gått uppåt i mitt liv sedan jag började spela SSO, åtminstone om man ser till populariteten. Jag var även mycket mer stolt över mig själv, och över vad jag åstadkommit, än jag varit några månader innan.

Jag insåg att det inte kunde bli mycket bättre i mitt virtuella liv. Här hade jag vänner, bekanta, ständig uppmärksamhet, några rekordtider i lopp som jag var riktigt stolt över, jag hade skrivit SNN som blivit populärt, bloggat och fått bra respons. Allt var så bra som det kunde bli.

Problemet var då att det inte var det. På utsidan såg det kanske ut som ett skönt datorliv. När jag själv kände efter hur jag mådde var det dock andra känslor än glädje som kom och petade på mig. Av någon anledning kände jag mig tom och stillastående.

Då blev jag förbryllad. Varför mådde jag inte prima när jag hade det så bra? Jag borde mått prima. Alla mina önskningar i spelet hade blivit uppfyllda. Jag var på toppen av allt jag drömt om!

Hela min SSO-tid hade jag strävat uppåt. Plötsligt kändes det som att jag inte kunde komma högre upp. Det kom heller inga gratis glädjekänslor med posten bara för att jag var där uppe. Varför skulle det löna sig att försöka komma ännu högre? Jag hade redan allt, allt jag ville ha – allt att förlora. Inget kvar att vinna. Det var så jag såg det.

När dessa känslor kom blev jag passiv. Men jag tvingade mig att fortsätta ändå. Jag pressade fram roliga saker att blogga om för att inte göra någon besviken. Jag sprang omkring på Jorvik, tvingade fram optimismen och försökte se ut som att jag trivdes.

~ 61 ~ Det höll inte riktigt. Alla morgnar var tröttsamma men vissa var mer tröttsamma än andra… på helger och lov kunde jag ligga kvar i sängen i timmar utan att se någon anledning att resa mig. Jag sökte hjälp hos mina vänner, de enda jag vågade berätta hur jag mådde för. Mina vänner var allt för mig. Det värsta som kunde hända var att jag tappade dem.

Dessvärre var det vad som hände med vissa av dem.

När jag sa till mina vänner hur jag mådde började de protestera. ”Du har många vänner och mängder av fans som ser upp till dig – sluta må dåligt”. ”Tänk på allt du har och var glad”. De flesta reagerade på detta sättet vilket fick mig att bli arg på mig själv. Tanken på allt jag hade gjorde mig ju inte ett dugg gladare. Då kände jag mig otacksam. Jag borde mått bra för allt jag hade… på datorn… så jag började förtränga tröttheten och passiviteten när den kom. Den var otillåten.

Det är här jag är nu, förresten. Fast bara vissa dagar. Jag gör mitt bästa för att lära mig leva med situationen och hitta nya mål. Jag tror att efter den här boken kommer saker och ting bli bättre. I alla fall vill jag tänka så. Sedan vill jag påpeka att hösten inneburit mycket glädje, utöver det tunga jag just berättat om. Läs vidare.

TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅR I något längre inlägg om Oldis skrev jag, som i förbigående, att vi skulle gifta oss ”på lördag”. När jag tänkte vidare på denna idé verkade den inte så dålig. Jag hade hört mycket om andra som gift sig spontant med varandra, på skoj naturligtvis. Gifta sig med sin häst var det ännu ingen som gjort. Ett utmärkt tillfälle att sticka ut, samtidigt som det skulle bli roligt att arrangera och planera.

~ 62 ~ Den 8:e september blev Oldis till min virtuella make. Alla som kom på bröllopet fick även se mig i kjol!

SPAMPARTY 14:e september var det dags för ett annorlunda evenemang för mig själv och de som behagade vara med. Det blev ett jätteroligt men dock tröttsamt spamparty, där vi höll till i Google Documents och hade trevligt. För de som är mer nyfikna på hur spampartyt gick till, kika HÄR och HÄR.

DEN ROLIGA ONSDAGEN En onsdag, 20:e september, dök vindarna upp i Star Stable Online. Jag blev störtförälskad.

~ 63 ~ Jag vet inte varför, men jag fascinerades oerhört av dessa vindar. Särskilt av att testa gränserna och klättra omkring nedanför vindarna, du vet där man egentligen inte ska vara. Där var jag med Lucy, Nighty, Nellie och lite fler personer hela dagen… när det egentligen var tänkt att jag skulle göra matteläxa. Jag bloggade även om denna ljuvliga onsdag.

MIN STANDARDOUTFIT Efter att Daniel (se sida 53-54) kommit till Jorvik, började jag förändra min standardoutfit efter min nya invånare på kroppen. 27:e september var jag fullbordad! Ännu finns inga planer på förändringar i min standardoutfit, såvida det inte kommer en ännu mer charmig kappa än den jag har. Daniel är oslagbar. Ungefär som MSN… 

~ 64 ~

SSO’S FÖDELSEDAG Den 3:e oktober fyllde Star Stable Online 1 år. Jag hade väldigt gärna velat vara med och fira den dagen. Tyvärr var firandet mycket kort och slutade ungefär lagom till att jag kom hem från skolan. Dåligt!

LUCYS OCH JENNYS BRÖLLOP 5/10

Detta bröllop var ett stort arrangemang som planerades väl. En av VIPplatserna i kyrkan gavs till mig. Det var kanske dumt, för jag ställde till med en hel del besvär vid repetitionerna innan bröllopet (HE HE HE).

Förutom en mycket eftertraktad ståplats fick jag också chansen att visa min vackra virtuella sångstämma innan själva giftermålet. Efter att paret kysst varandra red vi i samlad trupp ned till Fort Pinta för att fira.

~ 65 ~ Sammanfattningsvis: En minnesvärd dag trots att jag missade efterfirandet p.g.a en hund som ville utföra sina behov. Senare på kvällen hade vi(ssa av oss) fest vid en brevlåda. Det var också minnesvärt.

SJÄLVMORDSGUIDEN Min officiella självmordsguide skrevs 12:e oktober om jag inte är helt fel ute.

Jag ville göra något ambitiöst arbete den kvällen, dock hade jag inga bra bloggidéer så jag gjorde ett ”snabbt” projekt; självmordsguiden. Inspirerades gjorde jag av mig själv, min ganska brutala fantasi och alla mina minnen från självmord i Star Stable Online… 

~ 66 ~

VATTENBUGGEN Vattenbuggen var en bugg jag upptäckte natten mellan den 20:e och 21:a oktober. Med den kunde man göra vattnet i SSO regnbågsfärgat, svart, vitt eller något helt annat (beroende på vad ens dator kände för).

Läs mer i detta inlägg.

~ 67 ~

MIN DÖDSDAG Den 26:e oktober dog jag. En tragisk händelse i SSO-historia! Det dröjde många minuter innan jag vågade återuppstå. Dessvärre tycktes ingen ta min sorgliga bortgång på allvar…!

~ 68 ~

HEADER Min nuvarande header till bloggen kom till den 29:e oktober! Jag minns att jag tyckte den blev förvånansvärt bra med tanke på hur lite tid jag lade ned på den.

SILVERS FÖRSVINNANDE Den 1:a november försvann en häst spårlöst från Silvergladegruvan.

Silver, hette denna hästen, och ägdes av ingen mindre än Sara Nightnight. Jag minns att denna händelse gjorde mig helt förbryllad. En häst kan väl inte bara försvinna hur som helst?

Ja, vi fick i alla fall något att ägna natten åt… och hästen var inte helt borta. Den hade bara tagit en snabb tripp till Landon.

~ 69 ~

RÄTTEGÅNGEN Den 3:e november begicks ett mycket allvarligt brott på Jorvik! En medlem av det våldsammare slaget gick till angrepp mot mig och Oldis.

Hon slog oss så mycket att vi var tvungna att kalla in polis Nighty!

Efter att brottet hade begåtts följde en ytterst spännande rättegång vid Steves gård. Domaren fann gärningskvinnan skyldig, men när domen fastslogs flydde kvinnan hals över huvud.

OBS! Detta brott begicks under lekfullare former och bör inte betraktas som något allvarligt. Försök inte

straffa gärningskvinnan på egen hand!

~ 70 ~

LIVSTID STAR RIDER Den 11:e november fattade jag ett enkelt beslut. Jag bestämde mig för att bli Star Rider för resten av livet. Egentligen hade jag bestämt mig för det tidigare, men jag hade nyss betalat för 3 månader Star Rider så det kändes lite onödigt att betala extra innan de månaderna var slut.

Det tankesättet höll ett tag! Men när erbjudandet om 2 400 star coins var uppe gick det inte riktigt att motstå frestelsen…

FRÅGESTUND Överallt hade jag sett dem, studerat dem, betraktat dem. På de flesta bloggar fanns åtminstone en frågestund. Jag hade funderat på att öppna upp en egen tidigare, men slagit bort tanken av rädsla att ingen skulle delta. När jag slutligen föreslog en frågestund på min egen blogg var alla positiva!

~ 71 ~

Jag samlade in och sorterade frågorna. Sammanlagt fick jag det till 80 frågor som jag svarade på i en PDF-fil. Ett slitsamt arbete! Jag ångrar nästan att jag startade frågestunden… fick inget annat gjort den dagen.

23:E NOVEMBER Det här var en onsdag som var både bra och dålig. Dels kom championatet till Moorland, den bra delen. Personligen tycker jag att championatet kryddar till ens gråa dagar mer än någon annan tävling.  … Därför är det synd att championatet togs bort p.g.a buggar. Jag hoppas att det inte dröjer alltför lång tid innan tävlingen är tillbaka och fungerar som den ska!

~ 72 ~

Sedan till den sämre punkten: Samma dag fick censuren i SSO något allvarligt fel (efter en uppdatering företaget som ägde censuren hade gjort, tror jag Game Master Elise sa). Censuren censurerar numera allt möjligt konstigt och det kan bli väldigt fel. Mer fel än det någonsin blev förut.

~ 73 ~

DECEMBER (egentligen en vintermånad men struntsamma) December var en trist månad. Visst, de första dagarna var det inget särskilt med. Men sedan, av privata skäl, blev det så att jag och Lucy Westlake gick skiljda vägar; vi slutade vara vänner på ett ganska brutalt vis. Det orsakade en plötslig bloggpaus för min del medan jag försökte ordna upp mitt liv.

Till slut blev jag ändå vän med Lucy igen. Jag kunde starta upp bloggen igen och det är nu meningen att dagarna ska återgå till ”de vanliga” (kan väl inte påstå att det funnits någon vanlig dag sedan jag började med SSO!). Ett nytt år har börjat, jag har varit medlem i 1 år. Ett helt år!

Fast… jag har ju helt glömt att berätta om något.

~ 74 ~

(epidemi!!!)

Just precis! Klubbar har jag haft många av. Min första klubb, Silent

Warriors Company, berättade jag om på sida 20-21 och tänker därför inte ta upp här. Men jag har haft fler klubbar, sju stycken närmare bestämt. Här kommer en lista på dem:

6:e augusti – 7:e augusti

7:e augusti – 21:a augusti 5:e september – 13:e september 18:e oktober – 8:e november 11:e november – 17:e november 17:e november – 11:e december 12:e december – 27:e december

~ 75 ~

HEAVY LADIES Heavy Ladies skapades 6:e augusti och var min andra klubb. Sedan min första klubb, SWC, hade jag länge pendlat mellan olika klubbar och klubblöshet. Men nu fick det vara nog!

Tyvärr hann det bara gå en dag innan somliga klubbmedlemmar började känna att de inte riktigt trivdes med namnet på klubben. Då upplöstes den och jag skapade…

SINGING SADDLES De sjungande sadlarna! 7:e augusti smällde det till och jag valde ett namn som alla (nästan) var nöjda med.

Singing Saddles var en skön tid! Jag tog endast in människor jag kände och var vän med, så vi blev inte så många. Men det räckte gott. Vi blev snabbt ett litet sammansvetsat team som ständigt hittade på aktiviteter tillsammans.

~ 76 ~

På den här tiden var ett av mina största intressen att irritera min omgivning genom mitt ständiga sjungande (inte för att jag ville irritera, utan för att jag älskade att sjunga! Jag lovar!). Singing Saddles, tack vare namnet, blev en ursäkt för att få sjunga när jag ville utan att mina medlemmar skulle klaga!

Men allt har ett slut! Den 21:a augusti upplöstes Singing Saddles, efter en större konflikt som splittrade hela vårt gäng. Efter det gick jag klubblös, fram tills 5:e september…

EVIL TAILS Evil Tails, min fjärde klubb, skapades den 5:e september i ett försök att återskapa Singing Saddles (under ett nytt namn). Vi insåg dock ganska snart att det inte skulle gå… därför blev klubben bara åtta dagar gammal.

~ 77 ~

CLOWN TOWN Om jag får säga det själv måste jag säga att Clown Town är den mest lyckade klubben jag haft. Det har också varit den mest långlivade klubben (ÖVER EN MÅNAD! VISST ÄR JAG DUKTIG?!), även om Spice Mice inte ligger långt efter.

~ 78 ~ Efter misslyckandet med Evil Tails gick jag klubblös i över en månads tid.

Till slut, den 18:e oktober, skapade jag Clown Town!

CT skiljde sig från tidigare klubbar.

I likhet med dem hade den spontana aktiviteter i stället för planerade sådana, men kraven för att komma in i klubben var lägre än de varit i någon av mina äldre klubbar. Tills vi började bli lite fler än jag stod ut med, vill säga… då höjdes kraven igen.

SASHA Sasha fick jag och Lucy första blicken av den 20:e oktober. Clown Town var splitterny och kändes som en lovande klubb, så både jag och Lucy var på topphumör när vi kilade in i stallchatten. Det var en sen lördagsnatt och till vår förvåning fanns det fler än oss två vakna på Jorvik.

Sasha Starforce gjorde omedelbart ett gott intryck. Eftersom chatten plötsligt slutade fungera och hon sedan försvann, beslutade vi att skicka brev till henne dagen därpå – vilket vi gjorde, och snart hade vi värvat ännu en medlem (och vän!) till klubben.

~ 79 ~

LOVA/EMMA Kort efter att jag mött och lärt känna Sasha träffade jag ett till vackert exemplar av människa!

Den 21:a oktober mötte jag Lova Riverlake. Det var i Moorlandstallet som Lova tjuvlyssnade på mitt och Wilma Westhills samtal. Plötsligt stack hon fram huvudet och började delta i konversationen, vilket chockerade mig eftersom hon stått tyst och stilla bredvid oss innan. Jag hade trott att hon sovit.

Eftersom Lova kändes som en lovande medlem beslutade jag att bjuda in henne till Clown Town. Därefter lärde vi känna varandra lite mer, genom att dränka hästar tillsammans i månens sken.

Lite senare skapade Lova en ny medlem; Emma Southlord, som hon numera är mest aktiv på. Hon fortsatte vara medlem i CT med Emma, tills klubben upplöstes.

Clown Town gick bra. Vi samlade på oss medlemmar och fick snabbt över 20 stycken. Det var då jag beslutade att införa medlemsstoppet, för att vi

~ 80 ~ skulle få tid att lära känna varandra i klubben innan vi tog in nya medlemmar. Clown Town fortsatte dock vara en omtalad klubb (tror jag?) med tanke på att brevlådan svämmade över med frågor om medlemskap. Under de mest farliga dagarna var det omöjligt att färdas genom Silvergladebyn utan att bli stoppad av någon nyfiken själ. Oerhört jobbigt men smickrande samtidigt!

KRIG 26:e oktober smällde det till! Clown Town skulle kriga! Och inte mot vilka som helst, utan mot Diamond Bubbles Company. Mot denna stora armé var vår lilla trupp ganska försvarslösa… men vi kämpade på bra! Detta trots förlusten mot den mäktiga Jenny Snowhills klubb! :D

~ 81 ~

HALLOWEENPARTY Lagom till halloween samlade jag mina clowner för ett jättemysigt dansparty på Café Pinta! Jag offrade min stolthet för att ta på mig halloweenkläder. Frestelsen blev för stor.

~ 82 ~

FRÅGESPORT OCH PINSAMT HÅR Den 3:e november anordnade jag en frågesport i Clown Town. Det var nog något av det roligaste jag har gjort med en klubb.

Alicia = Lucy Westlake (just då, inte längre)

Vi var i ridhus A. Jag hade gjort upp ett antal frågor i förväg. Dessa handlade om mig och var lite… annorlunda. Målet för deltagarna var att ta sig ett varv runt i ridhus A. För varje rätt svar, fick medlemmen som gissade rätt rida fram till nästa bokstav. Denna frågesport uppskattades mycket av medlemmarna och kändes väldigt lyckad, trots att vår lilla Sam fuskade (:D)! Vinnare blev April Nightfall, som fick utnyttja vinsten till att, alldeles själv, bestämma vilket hår jag skulle torteras i de kommande tre dagarna.

~ 83 ~

ORIENTERINGEN

I Clown Town orienterades det för fullt. Jag kom på idén att man kan låta en medlem/flera medlemmar gömma sig någonstans och sedan ange koordinater för gömstället. Därefter ska de andra helt enkelt tävla om vem som letar upp personen/personerna snabbast!

Vi tränade mycket på detta i klubben och jag är helt övertygad om att alla gillade min roll som gympalärare… eller det tror jag i alla fall.

~ 84 ~ Tyvärr höll inte Clown Town för evigt. På grund av att Lucy Westlake, som hjälpt mig mycket inom klubben, bestämt att sluta på SSO, kunde jag inte fortsätta driva den ensam. Därför upplöstes Clown Town.

WEST WOODS … Fast en vecka senare, 11:e november närmare bestämt, återvände Lucy.

Hon skapade då en klubb som hon valde att dela med mig: West Woods.

Denna klubb blev inte långlivad! På grund av att Lucys dator blev motstridig kunde hon inte längre logga in på Star Stable Online. Hon var tvungen att upplösa vår klubb om hon inte ville att den skulle ruttna bort utan henne. Till julen skulle hon förmodligen få en ny dator, sa hon, så jag lovade att ta hand om klubbmedlemmarna i en egen klubb till dess.

~ 85 ~

SPICE MICE Det gick ju... bra. Till en början, ja. Faktiskt.

Den 17:e november, samma dag som West Woods upplöstes, skapade jag Spice Mice och medlemmarna som varit i West Woods fick flytta över dit om de ville.

JULMORD Den 28:e november kom snön till Jorvik. Det firade jag med att anordna ett spontant julmord med klubben. Vi samlade medlemmarna och red tillsammans runt till de olika stallen för att avrätta folk… inte andra medlemmar då (sådant sysslar bara Lucy med). Vi avrättade sådana som Steve… dvs. icke-spelbara karaktärer, NPCs.

Detta blev ett ganska misslyckat julmord eftersom somliga klubbmedlemmar liksom tröttnade och lämnade julmordet efter ett tag… ;___;

~ 86 ~

KLUBBENS UNDERGÅNG Tyvärr klarade jag inte att hålla i Spice Mice på ett bra sätt alldeles själv.

Den låg därför och halvdog efter sina första dagar… den tappade medlemmar och blev mindre aktiv. Till slut upplöste jag klubben för att jag inte hade motivation nog att få igång den igen, eller ens hålla igång den.

NIGHT GUARDS

Night Guards skapade jag 12:e december, efter att Lucys dator på ett märkligt sätt börjat leva igen. Jag valde medvetet att inte berätta om klubben på min blogg. Anledningen var att jag var ganska trött på uppmärksamhet från människor jag inte ens kände – jag ville ha en klubb för bara mig och mina närmaste vänner. Ungefär som mina allra första klubbar i SSO. Det dröjde dock inte lång tid förrän… ja, samma visa som tidigare. De privata problemen kom seglandes. De orsakade att jag slutade vara vän med Lucy, slutade blogga och blev inaktiv på SSO överhuvudtaget.

December var ingen rolig månad! Jag hade dock kvar Night Guards trots att jag var nästan helt ensam i den, ända fram till 27:e december. Då hade det äntligen ordnat sig med Lucy. Hade räknat med att det inte skulle göra det…

~ 87 ~ Jag ville aldrig mer se klubbar, så jag kastade Night Guards i klubbarnas officiella likhög. Skönt! Vilken befrielse! Kan inte påstå att jag känner någon längtan efter att skapa fler klubbar efter allt detta… nej, nu vill jag vara klubblös. Tills vidare.

~ 88 ~

INRE FÖRÄNDRINGAR (här kommer jättedjup text) När jag började spela Star Stable Online var jag försiktig och eftertänksam som person. Mot min omgivning var jag överkritisk och allmänt negativ, en så kallad pessimist – det hade jag dock aldrig erkänt om någon frågade. Varför jag var pessimistisk ska vi inte gå in på eftersom orsaken finns djupt nere i mina ytterst privata rötter.

Sedan kom det här spelet och förvandlade mig till en optimist. Det är nog det bästa som hänt sedan jag vet inte hur lång tid tillbaka. Nu ser jag positivt på det mesta. :D Jag har även blivit mer impulsiv och tänker inte lika mycket innan jag handlar… vilket har fått vissa konsekvenser. Man får ta det onda med det goda! Jag vet i alla fall att jag aldrig menat att skada någon, trots att det hänt av misstag.

Jag har alltid varit en social och humoristisk person, fast samtidigt haft en allvarlig sida. De flesta som känner mig håller nog med om detta. Min sociala sida har jag tyvärr hållit tillbaka under många år nu. Då menar jag inte bara i verkligheten.

Efter att jag flyttat till SSO känner jag att mitt gamla jag börjat komma tillbaka igen. Jag är inte längre rädd för att vara mig själv, åtminstone inte på internet. Det är en stor förändring!

~ 89 ~

YTTRE FÖRÄNDRINGAR Synliga förändringar har också skett i mitt virtuella utseende, mitt beteende och sätt att skriva. I början, innan Daniel kom, hade jag alltid denna outfit på mig:

Hade jag fått säga vad jag tyckte om den nu hade jag kallat den tråkig.

Grå och trist. Det var precis så jag ville se ut då, för på den tiden var det väldigt populärt med färgglada outfits. Jag ville sticka ut.

~ 90 ~

Det vill jag förresten fortfarande. Tyvärr har det blivit ganska populärt med rött och svart i outfits numera, men från början var min nuvarande standardoutfit väldigt utstickande.

Det vita håret hade jag en tid, jag älskade det! Men inget varar för evigt och nu har jag lämnat mitt vackra vita hår, förmodligen för evigt. Jag gillar dock fortfarande det håret.

Vad gäller mitt skrivsätt så kan jag berätta att jag blivit hundra gånger mer slarvig när jag chattar. jag slavrskriver gärna m9na menignar och då

blir det så här vilkt jag fåttklagomål för av mina kära vänner. Så är det

~ 91 ~ inte när jag bloggar, då skriver jag i ett lugnare tempo för att det ska bli bra. Jag har helt enkelt för bråttom med att skriva när jag chattar. Mer noggrann var jag när jag kom till Star Stable Online. Då skrev jag ordentligt och rättade mig själv när det blev fel. Ibland kunde jag till och med klämma fram en stor bokstav i början av meningar eller sätta ut en punkt i slutet. Det gör jag väldigt, väldigt sällan numera.

Smileys jag använde mig av förut var :D, XD, 8D, D8, x_x, O_O, ;__;, :/ och ibland :( eller >.<. Jag använde även ”ögonbrynssmileys” som >:D.

Numera använder jag nästan bara :D, :(, :), ;__; och ibland >.<. Jag tror det hör ihop med att jag blivit mer slarvig när jag skriver, jag orkar helt enkelt inte komplicera språket med massa olika smileys hela tiden. Eller har jag fått färre känslor?!

Caps lock har jag alltid använt när jag varit på det humöret. Vissa personer störs av det, men det struntar jag i. Svordomar däremot, har jag aldrig använt mig av. Varför vet jag inte, men jag tror bara jag uttryckt svordomar ett par gånger på SSO. Ett uttryck jag gärna använder mig av

~ 92 ~ är dock ”gå åt hela vetet”… det hittade jag på för att komma förbi censuren och sedan har det fastnat.

Trots det tycker jag inte att jag har förändrats fruktansvärt mycket till personligheten. Om du hade träffat mig när jag var nivå 4 hade jag nog varit på ungefär samma sätt som idag. Men stora folkmassor hade jag undvikit och varit mycket tystlåten i. Jämfört med idag, då jag förmodligen skulle babbla tills alla slutade lyssna.

~ 93 ~

Nu sitter jag alltså här efter en bok på 95 sidor och undrar hur i hela

friden det gick till. När jag tänker tillbaka är det mycket jag valt att inte skriva om, trots antalet sidor. Till exempel har jag har bara rört vid ytan och berättat luddigt om bråken som funnits. Men det hade varit omöjligt att berätta om dem på ett rättvist sätt. Dessutom har det varit så rörigt att jag knappt själv kommer ihåg vad som hände under bråken.

Jag är inne i en sådan här del av livet som kallas tonåren (för dig som inte visste). Den hoppade jag in i rätt tidigt, och enligt standardutvecklingsschemat borde mina hormoner vaknat till liv innan 2012. Det har dem inte gjort! Jag har gått flera år och förbryllats över varför jag inte reagerat sådär starkt på saker och ting, som folk påstår att man ska göra i min ålder.

Efter 2012 vet jag veeerkligen hur hormoner känns. Det har varit som om min 15-åriga hjärna plötsligt velat hinna ikapp alla hormoner den missat att producera under tidigare år. Mitt liv har verkligen vänts upp och ned ibland. Om jag ska vara ärlig tror jag att jag till stor bidragit, eftersom jag varit allt annat än balanserad.

Jag hade, och har fortfarande, en del problem med mig själv. Star Stable Online, inte själva spelet men människorna i spelet, har hjälpt mig med vissa av dem, samt öppnat upp för nya problem. Dock fortfarande finns det fortfarande vissa problem som behöver lösas. Att jag ens sitter och skriver en 90-sidors bok om mig själv tyder på att jag har en del saker som måste redas ut i huvudet.

~ 94 ~ Jag erkänner att jag lätt blir uppslukad av mig själv… dock har jag nästan lika lätt för att bli uppslukad av andra. Jag studerar och (över)analyserar människor hela tiden, ibland märker jag det inte ens själv. Eftersom människor är ett av mina stora intressen är det något jag gärna pratar om – både mig själv och andra.

Vissa tar för givet att intresset för mig själv automatiskt ”slår ut” intresset för andra människor… och att det gör mig egoistisk. För mig låter det konstigt eftersom jag själv vet att jag bryr mig mycket om andra människor… Hårt mot hårt; den som kallar mig egoistisk kallar jag fördömande.

Om jag ska se tillbaka till mitt år, så har det varit både händelserikt och lärorikt. Jag har förlorat många gånger – saker har slagit till mig och orsakat tillfälliga energiförluster. Om jag ska se på det hela taget, dock, så har jag vunnit. Mitt liv var väldigt odramatiskt innan SSO. Lite problem var nog precis vad jag behövde, för att jag skulle lära mig något om livet och i framtiden kunna växa mig stor och stark. :D Jag har mött helt fantastiska människor som gjort intryck och influerat mig. Jag har fått tid att utvecklas som person, har lämnat tiden som 14åring och avancerat till 15 år. Mina hjärnmuskler är 100 gånger fetare nu än de var innan. När jag är 90 år kommer jag vara en mycket vis gumma.

Vad som hände med mina gamla vänner? Abbie Moonstone försvann spårlöst från SSO efter ett tag. Det händer att hon återkommer ibland men i stort sett är hon helt borta. Molly Bigson slutade jag vara vän med i samband med alla bråk som skedde... Lucy Westlake löste det sig med och vi är nu vänner igen. April Nightfall har det aldrig varit några problem med (hon och jag kommer säkert vara vänner fram till pensionen). Detsamma gäller för Nellie Northside, trots att denna söta flicka försummar Star Stable numera. Wilma Snowfield har jag fortfarande inte blivit vän med igen. Michelle Rainrock har det visserligen varit lite oroligheter med men vi har klarat oss igenom dem och är ännu

~ 95 ~ vänner. Jenny Snowhill, Sasha Starforce och Emma Southlord är goda vänner till mig!

Flera människor har kommit och gått, men de jag nyss räknade upp är dem som haft störst inflytande på mig under 2012. Här kommer en lista på fler medlemmar som jag minns:

- Sophia Riverfall - Esmeralda Moonknight - Angelica Northnight - Alexandra Silverlord - Britney Moonwood - Vera Flowerbell - Rebecca Darkfall - Felicia Darkfall - Kristina Starrock - April Mclee - Rebecca Goldbell - Jenny Snowhill - Emma Southlord - Brooke Highland - Game Master Elise - Nancy Moonnight - Hanna Goldnight - Hanna Silverlund - Evelina Westson - Rachel Moonlake - Wilma Westberg - Kirsten Westburg - Kelly Goldbridge - Alicia Starnight - Gillian Bluestar - Maria Mountaindaughter

- Amelie Riverdaughter - Jaquelin Goldbell - Sasha Sunbridge - April Riverdaughter - Samantha Nightstorm - Daisy Eastborn - Abbie Snowstorm - April Starwood - Izabella Bluefield - Heather Starhill - Isabella Riverlee - Calista Eveningstar - April Goldpaw - Jaquelin Sunwright - Courtney Starwood - Ellie Gladeforce Förlåt om jag glömt några, vilket jag säkert gjorde. Så är det med hjärnan!

PÅ ÅTERSEENDE, KAMRATER.

Sagan om Ruth Shortwood | Skriven 2012-01-07 | Av Ruth Shortwood

~ 96 ~