Page 1

Hästkastning

nr 424; Onormala beteenden

Av Ruth Shortwood

Petter är en grabb som växte upp i en djurgalen familj. Hans mamma var elithästflygare (se förra numret) och pappan svantränare. Petters pappa gillade även hästar. De hade många sådana på balkongen. På grund av inavel föddes tyvärr Petter utan armar. Detta har under hela hans uppväxt varit en ständig plåga för honom. Bristen på armar har försvårat jakten på framgång inom inte bara ridningen. Nu är det dock slut på amatörmässigheten! Hej Petter! Du var den som fick idén till hästkastning. – Jajamänsan. Det sägs att när en man älskar en kvinna så blir det barn. Fast jag var lite för liten för det förra året, jag var bara 14 och nu är jag 62. Tänk vad tiden går snabbt. Men för att återgå till ämnet; hästkastning är ju en lite annorlunda aktivitet. Kan du berätta hur du fick idén? – Så här var det: Under 2012, när jag var bara var 33 år, kom jag i kontakt med några mycket snälla sadister. Vi gick på restaurang. De var verkligen inspirerande. Många har fördomar om sadister – att de skulle vara dumma på något sätt. Det tycker jag är löjligt. Så jag följde med dem hem. Vad hände sedan? – Ja, inte så mycket. Mamma ringde och var arg för att jag var borta så sent, jag var ju bara 12. Men dagen efter hände något makalöst! Jag hade solat på en sten när jag lekte sköldpadda och min bästa vän Ivar var med mig. Ivar är den sista överlevande av våra balkonghästar. Berätta vad som hände på stenen. – Just det, efter att jag hade solat ville jag springa i solnedgången men tyvärr är min häst också inavlad och han saknar ben så han kunde inte följa med mig. Det glömde jag bort. Jag hann komma ganska långt ut på Everwindfältet innan jag såg en prick högt i fjärran och insåg att ”det där är nog Ivar”. Det låter ju jättekonstigt och farligt! – Nej, inte alls. Jag trodde först att han bara hade blivit en Pegasus men sedan kom jag på att de inte finns. Jag hittade honom lite senare vid oljefältet, oskadd naturligtvis, han är ju vår bästa balkonghäst. Jaha, men varför flög han överhuvudtaget? – Han flög inte. Men du förstår: När en människa eller varför inte en skogshare, bygger upp ett tillräckligt starkt band till sin häst, som jag och Ivar, då blir moder jord glad. När människan (eller skogsharen) färdas för långt ifrån sin häst, då känner moder jord av distansen och visar ibland sin frustration genom att kasta iväg hästen. Moder jord ser det som sin plikt att straffa alla som är illojala, dvs. de som går längre än 30 meter från sin häst. Så gör man ju bara inte. Och nu har du gjort detta till en sport! – Precis! Jag kommer fortsätta så länge Ivar lever. Hemma har vi idag hästbrist för hästar tar skada när de faller från balkonger. Så jag undrar; kanske kan man utöva kastning med något annat än hästar? Jag har nyss fått en fru. Är det verkligen så moraliskt att kasta omkring andra? – Självklart. Vad hade egentligen dina sadistvänner med det här att göra? – Vet inte, jag ville bara berätta om dem. De är så fantastiska personer, verkligen unika. Mamma säger att de haft för mycket inflytande på mig. Hon är uppenbarligen svartsjuk.

I nästa nummer av ”Onormala beteenden”: faran med att äta sandstränder.

Onormala beteenden nr 424  

Denna gång om hästkastning

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you