Varför världen inte finns
Stora löparboken för kvinnor
Luffarens sista dans
Norstedts
Jessica Almenäs & Lovisa Sandström
Brombergs Bokförlag
FAKTA. Filosofins
Norstedts
SKÖNLITTERATUR.
Marcus Gabriel
grundproblem är bekanta för oss sedan tidigare. Kanske som undflyende tankar i glipor av vardagspusslet, grubblerier som skaver och kommer sig av tvära kast i livet, eller ”världsproblem” som förströelse och socialt kit. Dessutom har vi alla varit barn och ställt våra ohöljda frågor. Sedan finns det åsikter som att filosofi bara är tankelekar med ord och deras innebörd, eller på förhand resultatlöst och tidsödande, i så fall kan det här vara en kastad handske. Markus Gabriel är en ung professor som har skrivit en bok där han agerar problemlösare. Han tar med läsaren genom kapitelindelningar likt: ”Världen, vad är det egentligen?” och ”Vad är existens?”. Genom detta kan man förledas till att uppfatta texten som mindre välavgränsad, men i relation till bokens drygt 200 sidor får man en bra överblick av de centrala problemens komplexitet. Detta innebär också en genomgång av hur man formulerat de eviga frågorna förr, hur de besvarats och av vilka. Gabriel kan säkert framstå som dryg och med hybris, men jag tycker snarare att hans ifrågasättande av olika traditioner och giganter på området är vitalt. Förutom detta även i linje med ämnets karaktär, och om inte annat så skapligt underhållande. Resonemangen kan emellanåt vara småsnåriga och mer krävande än förväntat, men ger man dem tid att sjunka in kan de också omkullkasta gamla perspektiv och bidra till nya, vilket väl egentligen är den största behållningen. I de avslutande kapitlen kommer Gabriel in på sådant som vetenskap, religion, konst samt populärkultur. Det är möjligen en tillfällighet, men jag finner det mer gripbart och givande med förankringen i samhälle och samtid. Varför världen inte finns? Det skulle vara som att på förhand avslöja mördarens identitet i en deckare. Mikael Gille
FAKTA. Böcker om
löpning kommer ut i en ganska strid ström. Och det är inte heller unikt med böcker som vänder sig till just kvinnor som springer. Så frågan är om det behövs en speciell löparbok för kvinnor. På omslaget ser man de båda författarna på en löparbana där de har intagit en slags startblocksposition, fast utan startblock. Färgskalan är rosa. Målgruppen är alla från maraton löpare till kvinnor som inte tror att de kan springa alls. Ambitionsnivån är hög. Bitvis är informationen väldigt detaljerad, exempelvis när det gäller träningsprogrammen i form av en matris där man väljer om man vill bli bra på 5, 10, 21 eller 42 km, samt vilken tid man siktar på, på denna sträcka. Detta känns förmodligen väldigt mycket överkurs för nybörjaren som ännu inte vågat sig ut i joggingspåret. Samtidigt känns de ”inspirerande” berättelserna ur de båda superpresterande författarnas vardag, och hur de löst sina livspussel kanske ganska ointressanta för den inbitna maratonlöparen. Med en så enorm målgrupp blir mycket av innehållet ytligt. Vi får till exempel lära oss att det är viktigt att äta nyttigt och varierat. Men inte så mycket om hur. Den glamorösa utformningen kan förmodligen få en och annan som aldrig sprungit i vuxen ålder att bli lite nyfiken. Men sannolikt även lite avskräckt, för det verkar faktiskt rätt krångligt att hålla på med löpning. Maratonlöparna letar nog mer faktaspäckad, nördig information. Och som före detta aktiv friidrottare, men numera vardagsmotionär känner jag, när jag läser boken, att jag borde satsa på åtminstone en halvmara. Men det vill jag inte. Så frågan kvarstår: Behövs boken egentligen? Vi kvinnor är rätt många och vi är inte särskilt lika.
Fabio Stassi
2014 är på många sätt minnenas år. Det har till exempel gått 200 år sedan en svensk kung drog ut i krig och 100 år sedan första världskriget bröt ut och sedan författaren Tove Jansson föddes. Det är också 100 år sedan Charlie Chaplins luffargestalt slog igenom på vita duken. I sin bok Luffarens sista dans har författaren Fabio Stassi valt att koncentrera sig på åren strax före den unge brittens genombrott. Den har formen av en livsbekännelse där Chaplin under sex akter talar till sin 15-årige son Christopher: ”Däremot har jag aldrig för en enda människa avslöjat hur min karriär faktiskt började, inte heller berättat alla de historier jag nu tänker skriva ner…” – historier om livet som cirkusartist och hur han hamnade i Amerika där han hankade sig fram som sättare och boxningstränare. De sex akterna omges och avbryts av sju scener med replikskiften mellan Döden och Luffaren – sex tillfällen då Luffaren, genom att få Döden att skratta, belönas med ännu ett levnadsår, och så det sjunde tillfället, den 24 december 1977, när den store, lille mannen till slut ger sig iväg på sin himlafärd med Döden som sällskap. Boken är flerfaldigt belönad och med all rätt: Stassi har skrivit en underhållande romanbiografi. Ändå går det inte att komma ifrån att den lämnar fler frågor efter sig än den ger säkra svar, för vad är sant och vad är författarens fantasi? Fabio Stassi skriver i eftertexten att han mer än en gång har läst Chaplins självbiografi men att äventyret vi just har läst är ”påhittat, även om det finns många sanna händelser i det”. Är det något den här boken väcker så är det lusten att läsa Min självbiografi av Charlie Chaplin – du hittar den på en bokhylla i ett bibliotek nära dig!
ULRIKA ÅKERBLAD
PETRA HANSSON
biblioteket i fokus 2 2015
29