I Våffeldalen låg en liten stad med många hus huller om buller om varandra målade i glada färger, eftersom de som bodde där var glada och särskilt glada blev de när de kände doften av nygräddade våfflor, som gräddades i stadens enda bageri, där bagerskan Kanelia styrde och ställde. Mitt i staden tronade också ett slott med höga torn som syntes långväga ifrån. I slottet bodde förstås kungen och drottningen. Varje dag till frukost, lunch och middag och ibland även innan läggdags, åt man våfflor i Våffeldalen. Kanelia hade fullt upp med att röra våffelsmet, vispa grädde och göra jordgubbssylt.
Ofta tror vi att allt kommer att förbli som det alltid har varit och så trodde även de som bodde i Våffeldalen. Men det mest oväntade kan ju hända när man minst anar det. Den här dagen hade Kanelia som vanligt skyndat iväg tidigt på morgonen till bageriet, eldat under alla våffeljärnen och skulle precis ta fram mjölet ur det stora skafferiet och börja göra våffelsmet, då hon upptäckte till sin stora förskräckelse att mjölsäckarna var borta. Hon visste att hon hade räknat alla säckarna kvällen innan som hon brukade, så var fanns mjölsäckarna. Hon letade i skafferiet, sökte genom hela bageriet från golv till tak, men fann inga mjölsäckar och inget mjöl. Det stod redan folk utanför bageriet och väntade på att det skulle öppna. Fler och fler kom och snart ringlade en lång kö.
Kanelia hade hjälp i bageriet, en pojke som var riktigt duktig på att grädda våfflor. Hon bad honom att springa till mjölnaren, vars kvarn låg en bit utanför staden. Under tiden upptäckte hon att det mesta av grädden och sylten också var borta. Endast en kanna grädde och två burkar sylt hittade hon. Efter en ganska lång stund kom pojken tillbaka och berättade andfådd att inte heller mjölnaren hade något mjöl. Allt var borta. Kanelia visste inte vad hon skulle göra, men var ju tvungen att säga som det var till slut. Hon tog fram en papperslapp och skrev: Inga våfflor idag! Sedan satte hon upp lappen på dörren till bageriet. Innan hon satte upp lappen på dörren hade de som väntat utanför pratat glatt och varit så förväntansfulla och förstås hungriga, men när de läste vad Kanelia skrivit, tystnade de. Jag tror till och med att någon svimmade. Därefter hördes ett dovt mummel, som blev starkare och starkare, till slut hördes förtvivlade skrik och rop över hela staden: ”Varför får vi inga våfflor?” tjöt de. ”Varför?”
De bankade på bageridörren och bråkade så mycket att Kanelia måste förklara vad som hänt. Hon öppnade försiktigt dörren på glänt. Genast slets dörren upp och arga och hungriga stadsbor trängde sig in. Kanelia fick ta i allt vad hon orkade för att göra sig hörd och ropade: ”Allt mjöl är borta! Det finns inget mjöl och utan mjöl kan vi ju inte göra nån våffelsmet!” När hon ropat detta flera gånger och förklarat om och om igen att mjölet var borta, så lugnade de flesta ner sig, men när det gick uppför dem och när de på allvar förstod att de inte skulle få våfflor till frukost och kanske inte heller till lunch, och ve och fasa inte ens till middag, grät de. Många grät högt, andra snyftade tyst för sig själva. Det enda Kanelia kunde erbjuda var lite grädde och sylt och några lät sig nöja med det så länge. Ja, detta var verkligen en sorglig dag.
Kanelia skickade hem pojken, som var så duktig på att grädda våfflor, satte sig sen på en stol och åt lite sylt och grädde. Hon kunde inte förstå vad som hänt. Hur kunde allt mjöl bara försvinna? Det verkade faktiskt som trolleri. Hon letade ännu en gång genom bageriet, men inte en enda liten mjölgnutta hittade hon. Mjölet var spårlöst försvunnet. Några trodde att allting var Kanelias fel och de blängde argt på henne. Det var knappt hon vågade sig hem. Det var först sent på kvällen som hon tordes lämna bageriet. Hon började gå hem, men ändrade sig och gick mot stadsgrinden i stället och lämnade staden. Hon ville vara för sig själv en stund och hon blev så olycklig när hon hörde all gråt. Det var skönt att promenera i den ljumma kvällen och hon märkte knappt att hon kommit in i Storaskogen. Då stannade hon och satte sig på en sten för att vila. Hon suckade tungt, skakade på huvudet och till och med grät en skvätt.
Det var tyst i skogen, men Kanelia tyckte att hon hörde tunga fotsteg och efter varje steg lät det klafs, klafs. Det kom någon som gick mycket tungt och med långa kliv. Det var det där klafsandet som fick henne att resa sig och fort gömma sig bakom stenen. Kanelia kikade försiktigt fram och fick se ett stort troll komma klivande genom skogen. Plötsligt stannade trollet och vädrade i luften. Det sniffade och luktade, men satte snart fart igen. Det mest underliga var ändå hur trollet var klätt. Från axlarna och ända ner till marken hängde en jättestor våffla med grädde och sylt på. Grädden och sylten rann ner över de stora fötterna och det var därför det klafsade så, när trollet gick. Ett våffeltroll, tänkte Kanelia, kanske trollkungen själv, för på huvudet satt en tung guldkrona. Kanelia tyckte att det var konstigt och även skrämmande att trollkungen var ute och gick så nära Våffeldalen och den lilla staden. Hon blev nyfiken och bestämde sig för att följa efter honom och se vart han var på väg. Då och då stannade trollkungen och vädrade med sin jättenäsa så näsvingarna fladdrade. Kanske kände han lukten av Kanelia, så hon höll sig på långt avstånd.