De storögda utomjordingarna by Ragni Kallmark

1 Möte med de storögda

Det var en vacker sommarkväll den 17 juni 1996 och klockan började närma sig halv åtta på kvällen. Jag låste dörren och lämnade min keramikverkstad i Gränby, en stadsdel i Uppsala, gick genom gården och kom fram till cykelbanan. Himlen var klarblå och solen värmde fortfarande. Jag kastade en blick upp mot himlen och såg ett flygplan, men det var något konstigt med det där planet, så jag måste stanna och titta efter noggrannare. Jag funderade på vad det kunde vara för något som svävade ganska nära Gränbyskolan. Det var ingen helikopter, ingen luftballong, inget segelflygplan, inget passade in. Flygplanet var tyst, inte ett ljud hördes och ingen motor brummade. Det fanns inte heller några vingar, men möjligtvis stjärtvingar och det lyste en stark solreflex från den metalliska sidan. Det var ett mycket annorlunda flygplan. Något liknande som hängde så orörligt i luften hade jag aldrig sett och jag nästan väntade på att det skulle falla ner på marken. Det var lika underligt som om månen plötsligt skulle fara fram på himlen i full fart. Efter att ha stått där och funderat en längre stund bestämde jag mig för att gå hem. Jag började gå, men tänkte titta tillbaka på flygplanet vid Kvarngärdesskolan, där det fanns en öppen plats och inga träd i vägen. Men när jag kom 2

in i tunneln under E4:an, som på den tiden gick genom Uppsala, glömde jag hela händelsen och kom inte ihåg flygplanet förrän jag var hemma. Då ringde jag till en vän och berättade vad jag hade sett och jag kände mig upprymd och glad. Jag fick också för mig att jag måste berätta det här för Erik nästa dag. Han skulle komma med en leverans till min verkstad och tanken att jag skulle berätta för honom fanns hela tiden inom mig. Jag grubblade hela kvällen på om jag verkligen skulle berätta och om det var så klokt att göra det, eftersom vi bara kände varandra lite grann. Vad skulle han tänka om mig? Nästa dag kom Erik med leveransen. Jag tvekade och tvekade och ville inte berätta om flygplanet. Det var som om jag förde en inre kamp med mig själv, som om jag skulle explodera om jag inte sa något, fastän jag absolut inte ville. Sedan vet jag inte vad som hände, för jag frågade plötsligt något som gjorde mig häpen över mig själv: ”Har du sett något UFO?” ”Ja!” svarade han, ”över Högsbo utanför Tärnsjö för några år sedan. Det måste ha varit ett UFO.” Det var en vinterkväll och han såg genom vardagsrumsfönstret hur ett starkt ljussken på himlen kom från vänster och försvann i en båge åt höger. En kort tid efter det här samtalet satt jag och arbetade vid skrivbordet i mitt rum. Det var kväll och vackert sommarväder. Jag kunde se den klarblå himlen från mitt fönster. Plötsligt fick jag bråttom att ta på mig glasögonen och titta på klockan, som var halv åtta. Klockan stod en bit bort och 3

jag är närsynt, så jag ser inte så bra på långt håll. Jag tittade sedan upp mot himlen och såg det konstiga flygplanet igen. Det flög över vårt hus norrut. Det var ett likadant flygplan som jag såg vid Gränbyskolan och det var alldeles tyst. Jag blev lite rädd, men det var också spännande, oerhört spännande. Planet flög inte högt, så jag kunde se det ganska tydligt. Det såg ut om ett flygplan, fast lite rundare. Mittpartiet var rundare och det hade stjärtvingar, men inga vingar och inga fönster. Det ingav en mäktig och majestätisk känsla där det gled fram alldeles tyst. En annan kväll något senare, då jag stod och diskade i köket, fick jag rätt som det var för mig att jag skulle använda Mindaktivatorn. Det är en liten apparat med ett par hörlurar och ett par glasögon med små lampor i. Ljudet som kommer från apparaten är monotont och lamporna blinkar fort och detta gör att man kan slappna av lättare. Jag sa till Fredrik, min son, att inte störa mig och skyndade in i sovrummet. Klockan var nästan halv åtta. Jag valde program 16, Harmoni på Mindaktivatorn och jag slappnade av mer och mer. Efter en stund såg jag en liten figur stående till höger några meter bort. Bakgrunden var svagt gul. Sovrummet såg jag inte, endast det gulaktiga ljuset och figuren. Jag vet att jag blundande, men jag såg ändå tydligt att den hade mycket stora, mörka ögon och ett stort huvud. Kroppen var otydlig. Först ville jag inte se den annorlunda varelsen med de stora ögonen, men den kom tillbaka. Det var ögonen som syntes mest. De var jättestora. Han eller hon stod ungefär fem meter bort och vi tittade på varandra en stund. Jag var inte rädd, utan mer förvånad.

Den lilla varelsen försvann efter ett tag och jag började iaktta mig själv i stället. Jag tyckte att jag var halv, att kroppen var delad i en höger- och en vänsterhalva. Sommaren 1996 bodde jag också några veckor på vårt sommarställe som låg lite utanför Sala. En dag satt jag och pratade med en bekant i hans trädgård. Strax kom två små flygplan flygande över oss. Jag hade börjat iaktta vanliga flygplan, för att se hur de såg ut och det gjorde jag även denna gång. Plötsligt frågade jag min bekant om han hade sett något UFO. Frågan kom så oväntat att jag blev förskräckt. Jag kände ju inte honom så väl. Men han svarade ja! Han berättade att han och hans lekkamrat var ute och lekte en vinterkväll utanför Sala, då plötsligt ett stort, runt föremål kom farande över himlen. Det såg ut som en stor, rund måne. Lekkamraten blev rädd och sprang hem, men inte min bekant. Detta var andra gången jag frågade om UFO, något jag aldrig hade gjort förut. Det annorlunda flygplanet återkom flera gånger över Uppsala den här sommaren 1996, när det var klara kvällar vid exakt samma tid, klockan halv åtta. Det flög alltid i samma riktning, från söder till norr. Jag undrade om det var ett UFO som flög över Uppsala, över vårt hus. Det var inget vanligt flygplan. Det är jag säker på. I augusti återkom det vinglösa planet, men tidigare, ungefär tjugo över sju på kvällen. Jag tittade alltid på klockan. Jag såg flygplanet näst sista gången en augustikväll och sista gången en klar eftermiddag klockan tre. Planet syntes mellan träden, som 5

stod längre bort på granngården. Planet kom tillbaka fem gånger, men nu flög det i ungefär öst-västlig riktning. Jag blev till slut full i skratt, för det återkom så många gånger i ganska snabb följd eller så var det flera stycken efter varandra. Det var som en sista hälsning, för jag har inte sett den farkosten sedan dess. En tid efter mötet med den storögda varelsen och flygplansturerna över vårt hus fick jag tre ovanliga utslag i ena armhålan. De satt som i en triangel och de varade. Och ännu en tid senare fick jag ett märke på låret som kliade oerhört. Det kliade och kliade och området runt omkring märket blev blått, som ett stort blåmärke. Jag hade aldrig tidigare fått blåmärken av att klia på huden. De här utslagen försvann sen. Efter de här händelserna började jag tänka mer och mer på UFO. Jag tvivlade inte ett ögonblick på vad jag sett sommaren 1996 för det var alldeles verkligt. Men det var så främmande för mig och varelsen med det stora huvudet och de stora, mörka ögonen kunde jag inte glömma. Men vad hade jag sett egentligen? Hela hösten tänkte jag mycket på sommarens händelser och jag kände till och med saknad. Ibland blev jag faktiskt sorgsen över att inte kunna se eller möta dem som flög över vårt hus. Tankar började också dyka upp att jag kanske varit med om något i min barndom. Något som jag inte kom ihåg medvetet, men som satt sina spår, bland annat som mörkrädsla. Jag var oerhört mörkrädd som barn. Jag gick alltid och lade mig tidigt, så att jag skulle hinna somna före de andra i familjen. Men kunde jag inte somna, utan var vaken sist blev

jag så rädd, att jag låg alldeles stel i sängen med ansiktet mot väggen och kallsvettades av skräck. Det var fruktansvärt att vara så rädd. Jag visste inte varför jag var rädd och jag berättade inte för någon om min rädsla, inte ens för mina föräldrar, underligt nog. De tyckte istället att jag var mycket skötsam och ordentlig. Jag vill tillägga att jag hade en mycket fin och trygg barndom trots mörkrädslan. Jag tänkte alltså mycket på utomjordingar hösten 1996 och om jag eventuellt varit med om något som barn. Jag ville veta. Och i slutet av november fick jag en föraning om att något kunde ha hänt när jag var liten. I en veckas tid i november 1996 vaknade jag varje natt vid tre-fyra tiden och var hungrig. Detta var märkligt, för jag brukade inte vara hungrig på natten. Sista natten vaknade jag två gånger och måste gå upp och äta något varje gång. Sedan somnade jag, men blev avbruten i en dröm. Jag kommer precis ihåg hur den drömmen slutade. Men jag vaknade inte, utan fortsatte sova. Jag började i stället se tydliga bilder som om jag var vaken och jag såg följande: Det är sommar och klart väder en sen eftermiddag eller tidig kväll. Solen skiner. Jag står på en grusplan med lite gräs vid sidan och tittar upp mot himlen till höger om mig och tycker mig se en pansarvagn på himlen. Jag tittar till igen och ser att det är ett så kallat flygande tefat. Det reflekterar en stark solreflex. Tefatet flyttar sig sedan till vänster. Till höger om mig nära marken hänger nu en lila boll i luften, stor som en badboll med en eller två långa pinnar på, antenner kanske. Från bollen kommer något som snurrar otroligt fort. Jag tror att det är en bumerang. När det 7

snurrande föremålet kommit till vänster om mig, alldeles vid mitt huvud försvinner bilden av tefatet och grusplanen och det surrar våldsamt i mitt huvud. Det brusar och jag blir rädd, får svårt att andas och blir panikslagen. En röst i mitt huvud säger då: ”Gå ner i theta.” Då blir jag lugn och vaknar från den här drömmen eller upplevelsen, men jag kan inte röra mig. Det känns som att vara förlamad, helt orörlig. Till slut släpper den här förlamningen, men jag är omtöcknad och darrig och förstår inte vad som hänt. Hela dagen efter denna ovanliga händelse kände jag mig skakig. Efter den här uppskakande händelsen slutade jag tänka så koncentrerat på om jag varit utsatt för utomjordingar som barn eller inte, för jag ville ta det lugnt och helst inte vara med om något mer, inte på ett bra tag i alla fall. Jag började ändå fundera lite smått på att gå i hypnos, för att försöka komma åt barndomsminnen och se vad jag varit så rädd för. Men det var än så länge bara en vag tanke. Jag undrade också över vissa händelser, som jag tydligt kommer ihåg från när jag var barn: En gång stod jag uppe i hallen och såg att det lyste i vardagsrummet på nedre botten och jag hörde röster, medan de andra i familjen låg i sina rum och sov. En annan gång satt jag i matvrån bredvid köket och grät tidigt en morgon, utan att förstå hur jag kommit dit. Min pappa hade vaknat och kom ner. Han blev mycket förvånad att jag satt där. Under en period i 10-årsåldern hade jag ständigt återkommande blåskatarr. 8

I 13–14-årsåldern hade jag hopväxta fotvårtor på trampdynorna. Det gjorde så ont att jag knappt kunde gå. Jag fick även tre underliga små knölar på vänster skenben. Jag trodde det var myggbett, men de var för hårda. Jag var ju dessutom mycket mörkrädd. Min mörkrädsla är det tydligaste och mest skräckfyllda minnet. Detta kunde kanske tyda på att något ovanligt hänt när jag var liten, men jag visste inte. Så när jag såg det annorlunda flygplanet och den storögda varelsen blev jag lättad över att jag inte blev rädd och mycket av min mörkrädsla försvann, konstigt nog, efter detta möte, för jag var mörkrädd som vuxen också, men inte lika mycket. På våren 1996, innan jag såg det ovanliga planet, var jag till och med rädd att titta upp mot stjärnorna och jag trodde faktiskt att det var normalt att vara rädd. I början på 1990-talet fick jag syn på en bok med ett mycket annorlunda ansikte på framsidan. Det var boken Närkontakt av Whitley Strieber. Jag köpte den, men kunde bara läsa på dagen när det var ljust, för jag var så rädd och jag tordes knappt titta på framsidan med bilden av utomjordingen med de stora ögonen. Jag var inte någon UFO-fantast, men det fanns kanske ändå ett intresse för utomjordingar, trots rädslan. Jag hade i alla fall börjat fundera och jag tänkte då och då på allt som hänt, och jag undrade om jag ändå inte hade varit en försöksperson som barn och kanske även som vuxen. Det finns ju historier om människor som förts ombord på UFO och undersökts. Men hur skulle jag komma åt de här eventuellt förträngda minnena? Jag bestämde mig för att prova hypnos och först två 9

år senare efter det första mötet med ”flygplanet”, träffade jag en psykiater som arbetade med hypnos och jag kunde börja i hypnoterapi på hösten 1998. Psykiatern ville ju veta varför jag uppsökte honom och det var mycket pinsamt första gången jag var i hans mottagningsrum och berättade om utomjordingar, men han var förmodligen van vid udda historier, så det gick bra. Men jag kände mig väldigt fånig.