Page 1


Flickan Bilden av ett ögonblick 1

Hon satt i en buss tillsammans med sin moster och sin åttaåriga pojkkusin. Bussen hade inget tak och egentligen ingen förarplats heller. Den påminde om en båt eller om en lång kaross från ett berg-och-dal-banetåg. Flickan, mostern och den lilla pojken satt på andra raden, men det var de som körde bussen. Flickan körde och hennes kusin styrde. Det speciella var att bussen flög. De flög över ön där släktens sommarställe fanns, de cirklade ner över lagunen, så nära marken att flickan kunde se blommorna vid inloppet. Det var flickan som höll bussen flygande, med tankekraft. När de kom för nära vattenytan tänkte hon bara uppåt, så åkte de upp i luften igen.

6 


Mamman Bilden av ett ögonblick 2

Medan dagen sakta drar sin hand från världen sitter de där i trädgården. Mammans mörka hår skuggar kinden, hennes huvud är böjt. Flickan sträcker ut sina långa smala ben, hon lyssnar. Mamman läser högt. Så vackert, så stilla, tänker den oinvigda. Men idyllen är skenbar trots att ögonblicket är sant. Mamman läser för brinnkära livet. Hon skapar en fästning – en trygg plats där de kan existera tillsammans och där flickan inte riskerar att tappa bort sig. Mamman vet att orden kan vara farliga. Fel ord kan ge fel impulser. När kapitlet är slut tittar mamman upp och ger boken åt flickan som i sin tur börjar läsa. Tillsammans avverkar de kapitel efter kapitel. Boken om Anne på Grönkulla är en livlina – mamman har tänkt ut det. Allt är bekant sedan tidigare. Där borde inte finnas något skrämmande, ingenting som kunde locka flickan till tolkningar och provocera fram rädsla eller ångest. Anne på Grönkulla är ett sätt att fylla några timmar och hålla ihop en värld där verkligheten förlorat sina gränser. Det är den tredje psykosen.

  7


Två berättelser Flickan är huvudpersonen i den här boken som består av två separata berättelser. Den ena är skriven av Lotta Näse och handlar om hennes första akuta psykos hösten 2001, den omspänner cirka ett halvt år. Hon skriver om sig själv som flickan. Den andra berättelsen är Li Näses. Hon är mamman, av Lotta kallad »Tia». Mammans berättelse utgör en komprimerad tillbakablick och är återberättad av en utomstående. Den sträcker sig tidsmässigt över en period på sju år, det vill säga Lottas hela sjukdomstid. Den löper inte kronologiskt. Mammans berättelse bildar kuliss, den är delvis ett annat perspektiv på de händelser som flickan återger. Berättelserna löper omlott. Lotta är drygt tjugo år när hon insjuknar. Hon studerar till ekonomie magister och får ut sina papper medan hon är intagen på sjukhus första gången. Efter det börjar hon läsa psykologi. Hon insjuknar i en andra och en tredje akut psykos 2003 och 2004. I juli 2007 går Lotta in i en fjärde akut psykos med ännu en sjukhusvistelse som följd. Två månader senare blir hon utskriven. Enligt personerna i hennes närmaste omgivning lämnar hon den gången sjukhuset, men aldrig psykosen. Den grå zonen – tillvaron i en parallell och ohanterlig 8 


värld – ­växer. Den 23 februari 2008 dör Lotta. Hon hoppar från takbalkongen i höghuset där hon bor. Bland hennes efterlämnade saker finns tiotals dagböcker, teckningar och ett manuskript. Lotta ville själv publicera manuskriptet. Förlagets invändningar handlade då bland annat om att det inte fanns nånting att spegla sjukdomen mot, ingenting av den »friska» flickan. Lottas text publicerades aldrig medan hon levde, men i Söderströms prosatävling år 2002 fick hon ett hedersomnämnande för ett kapitel som hon hade skickat in. Här återges hela manuskriptet Bakom verkligheten i den form Lotta skrev det med rubriker och underrubriker. Lottas berättelse är självupplevd, men det är inte samma entydiga jag som berättar och som upplever. Frågan är ofta drivkraften: Är jag du? Är jag ingen? Är jag ett filter och vad ska jag i så fall filtrera? Texten ger en unik inblick i det totala virrvarr av tankar och kopplingar som tar över under psykosen och som tränger undan all form av »vanlig» logik – det man brukar kalla verklighet. Manuskriptet är skrivet mellan två akuta psykoser och bygger på minnesbilder och dagböcker. Psykosen är ett tillstånd där gränserna mellan den verkliga världen och det overkliga suddas ut – förenklat sagt. Schizofreni är en form av psykotiskt tillstånd och betyder egentligen kluvet eller splittrat psyke. Det motsvarar inte den bild som filmen och litteraturen gärna målar upp av personer med sjuklig dragning till våld eller med två diametralt skilda personligheter som i klassikern Dr Jekyll och Mr Hyde. Psykosen har beskrivits som tankestörningar där huvudet fylls av tankar som avbryter varandra så att det inte går att »tänka ordentligt». Eller tvärtom. Huvudet blir tomt på tankar. Vissa av Lottas dagboksanteckningar är skrivna   9


under djup psykos. De är svåra att förstå eller tolka. Samtidigt är de ofta virtuosa både språkligt och i sina tankesprång. Psykosen kan innebära genuina syn- eller hörselhallucinationer. Det som inte finns, finns. Men det är mera komplicerat än fantasifigurer som barn skapar i sina sinnen eller drömmar som dröjer sig kvar en stund i vakentillstånd. Det är just så komplicerat som Lottas texter visar. Mammans berättelse bygger på intervjuer, samtal och på det material som Lotta lämnade efter sig i form av dagböcker, brev och teckningar. Det är glimtar från världen omkring Lotta, mentalvården, människan i systemet, föräldrarnas kamp för att hjälpa och få hjälp. Att också här tala om »flickan» och »mamman» är ett sätt att binda ihop de två perspektiven. Teckningarna kan ses som skisser av ett ögonblick, snabbt fångade tankefragment. Livet med Lotta efter att hon insjuknat är tvära kast. Men inte bara det. Lika mycket handlar det om utbyte av tankar, reflektion, både närhet och avstånd. Flickan är inte bara sin sjukdom. Och sjukdomen är inte allt – trots allt. En gång frågar mamman en psykiater på en träff för anhöriga om hon nånsin kommer att få »den gamla Lotta» tillbaka. Svaret är: Nej, troligtvis aldrig. Men det är inte heller det som är det värsta, att den gamla Lotta är borta, säger mamman. Lotta som sjuk var en människa man kunde älska lika mycket som den friska Lotta. Det allra värsta är den totala hjälplösheten. Plötsligt är allt bara obegripligt: Man har ingen aning om vad det handlar om, vad som kommer att hända, vad man ska göra. Jag förstår inte, säger mamman. Jag fattar inte att man som förälder till en psykiskt sjuk människa ska lära sig allt själv, ta reda på allt, skaffa sig sakkunskap, veta vart man ska vända sig, stå på sig, vara hundra procent på sin vakt hela tiden. 10 

9789515227966  

6       7 8       9 10