9789100801014

Et t mord i Paris

MATTHEW BLAKE

ETT MORD I PARIS Översättning Fredrika Spindler

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Tidigare av Matthew Blake: Anna O 2024

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-080101-4 Copyright © MJB Media Ltd 2025 Originalets titel: A Murder in Paris Omslag © HarperCollins Publishers Ltd 2025, svensk bearbetning Ingrediensen AB Första tryckningen Tryck ScandBook, EU 2026

Prolog

HOTE LL LUTE TIA PARIS 19 45 ”Det finns ytterligare ett lik”, säger en av portiererna. ”På första våningen, rum 11.”

Han suckar. ”Mord eller naturliga orsaker?” ”Det är ditt område, inte mitt. Jag sa att du skulle kasta ett öga på det.”

Han är trött på mord och lik. Kriget är slut, men döden fortsätter. Han reser sig upp och lämnar kontoret och går in i lobbyn. Hotell Lutetia, juvelen på vänstra stranden i Paris, är fullt av folk. Det finns folkmassor vid entrén, människor som samlats i den stora matsalen, står hela vägen upp i trappan och i korridorerna. Ockupationen är nu bara ett minne, eller en mardröm.

I dag är Paris fullt av amerikanska soldater, brittiska sambandsofficerare och franska motståndskämpar.

Men ingen lägger märke till dem. De ser bara överlevarna.

Alla överlevare från lägren anländer till Gare d’Orsay i sina randiga trasor, rakade huvuden, magra som skelett och vissa andas bara nätt och jämnt. Detta ståtliga hotell är deras nya tillfälliga hem. De är som vålnader som återvänder till de levandes rike.

Han kommer upp till första våningen och letar sig fram till rum 11. Andra boende står i korridoren i hopp om ytterligare information. Offret är ungt. Hon borde ha hela livet framför sig. Det är tragiskt, egentligen, men det är också det mesta i den 5

här staden efter kriget. Han böjer sig ned och lägger fingrarna mot halsen, känner efter pulsslag.

Hon är död, därom råder inga tvivel. Han kontrollerar namnet på listan.

Röda korset vill inte ha lik registrerade här på hotellet, så han kommer att säga att hon dog under färden, en av de många som inte klarade sig hela vägen till Paris.

Han lämnar rum 11 och går nedför det magnifika gamla hotellets trappa, förbi den senaste klungan överlevare på väg till sina rum. Förr i tiden var det här hotellet ett av de mest kända i hela världen. Gäster trängdes i baren, dinerade högljutt i restaurangen, ägnade sig åt passionerade kärleksaffärer i sviterna och munhöggs medan de rökte cigarrer i loungen. Han minns hur magiskt det här stället var innan striderna inleddes. Paris hade alltid varit en ljusets stad. De senaste fem åren har förändrat allt. Alltför länge har den varit en mörkrets stad.

Han återvänder till sitt kontor, fyller i blanketten och stämplar den. Vid lunch går han en promenad längs vänstra stranden för att få tankarna att klarna. Han känner att handen darrar när han blossar på en cigarett, svedan av tårar som stiger i ögonen när han röker, hela hans kropp plågas av uppblossande känslor som han inte kan förklara.

Han hade inte alltid varit sådan här. Och precis som Lutetia själv tycks det förflutnas glansdagar vara döda nu. De är alla överlevare här, på ett eller annat sätt.

Paris kommer aldrig att bli riktigt sig självt igen.

Och det kommer inte han heller.

6

DAG E T T NUTID

1

OLIVIA Samtalet kommer när det är som mest olägligt.

Jag håller på att göra i ordning TJ för skolan. Som alltid vägrar han att sätta på sig strumporna eftersom de är stickiga och vägrar sedan också att sätta på sig skorna, och ju mindre som sägs om att se till att han har geografiläxan i ryggsäcken, desto bättre. Det är bara han och jag och han har vid sex års ålder tillräckligt med styrka för att få morgonrutinerna att mer likna en WWE-brottningsmatch. Det händer att jag önskar att The Rock var min sambo. Jag är säker på att han skulle gå segrande ur inga skor-dilemmat på bara trettio sekunder. Men dessvärre är det bara jag. Det känns alltid som om jag på egen hand gör något som kräver två personer.

Så småningom lyckas jag fånga TJ i trappan och brotta på honom skorna, knäpper kardborrbanden ordentligt innan han hinner protestera, och den hundörade läxuppgiften hittar jag vådligt nära marmeladburken på köksbordet. Han har felaktigt identifierat Asien som Afrika och skrivit Nordamerika över den form som är Europa. Det är för sent nu. Endast det övre hörnet är klibbigt, så jag torkar av det med fingrarna och lägger den sedan i hans ryggsäck och som vanligt slutar det med att jag bär den förbannade väskan själv. ”Okej, kom igen, kom igen, kom igen, kom igen.”

TJ sjunger nu för sig själv. Det är en lemlästad version av Dua Lipa och Taylor Swift som han måste ha hört på radion i bilen på väg till skolan. Jag minns inte att min mamma gjorde 9

något av det här. Hon satt fortfarande i morgonrock så här dags, i färd med att röka en av sina sextio dagliga cigaretter.

Hon tyckte att traditionellt föräldraskap var så passé, en gammaldags företeelse som frigjorda andar likt hon själv avvisade, och jag fick alltid göra mig i ordning för skolan själv. Nu står jag i mitt mycket ordentliga parhus i en grå, högeligen ordinär Londonförort – Redbridge, om ni är intresserade, varken glamorös som Islington eller modemedveten som Camden; ingen har någonsin uttalat orden ”Redbridge” och ”inne” i samma mening – och håller upp dörren medan min sexåring sjunger.

Jag är mamma, dörrvakt, chaufför och, sist men inte minst, psykoterapeut och minnesspecialist.

Ytterdörren är låst. TJ skuttar mot bilen. Radion sätts på då jag tvingar vår skraltiga gamla Ford Mondeo att komma till liv och kastar en blick på klockan. Vi har för närvarande sex minuter på oss att genomföra en tiominutersfärd. Jag har planerat våra morgonrutiner som en militärövning, så varför räcker tiden aldrig till på skoldagar? Jag är uppe långt innan sju, klämmer in tio minuters stretchövningar och träning och en gnutta egentid. Men att anlända till skolans grind klockan åtta och trettio är som att springa hundra meter på under tio sekunder. Det kommer alltid att ligga bortom min förmåga, lika djävulusiskt som algebra eller den perfekt tillagade risotton. ”Mammaaaaaaaaa …”

Det är en annan sak TJ börjat med för att fånga min uppmärksamhet. Han vet att det irriterar mig vilket är anledningen till att han gör det hela tiden. Han lärde sig det av Kyle, sin pappa och mitt ex, mästaren i att uttala någons namn med verklig attityd.

Jag ska precis huta åt TJ när telefonen ringer i bilens hög­ talare. Numret finns inte bland mina kontakter. Jag väntar inget samtal. Men det skulle kunna vara en patient eller någon från sjukhuset. Jag svarar och hyssjar TJ. Jag skruvar ned Sabrina Carpenter som ylar fram ”Please Please Please” i radion.

10

”Hallå?” säger jag. ”Detta är doktor Finn.”

Det här är vanligtvis det enda som får TJ att hålla tyst. Han har alltid varit förbryllad av den här andra människan som heter ”doktor Finn”. Doktor Finn ser ut och låter som mamma men har en jobbröst som är något alldeles för sig och säger inte konstant åt honom att låta bli att röra vid kladdiga ytor eller att han ska tvätta händerna. I TJ:s huvud är jag för doktor Finn samma sak som Pepper Potts är för Iron Man: en hjälpsam privatsekreterare som framför meddelanden och ser till att saker sköts i tid. ”Är detta Olivia Finn vid Minnesmottagningen på Charing Cross Hospital?” ”Ja. Vem är det jag talar med?” ”Jag ringer från Hotell Lutetia i Paris.”

Det förklarar brytningen och det ovanliga numret. Till en början tror jag att det måste röra sig om ett skämt, trots röstens tonfall. En av mina svagheter är att delta i tävlingar där man kan vinna minisemestrar i Cotswolds eller en femnätters­ kryssning runt Medelhavet. Men jag kan inte minnas något som omnämnt Paris och Hotell Lutetia. Jag är halvfransk av börd, men jag har aldrig bott på Lutetia. En liten städskrubb till rum på femte våningen betingar en sexsiffrig summa per natt och det överskrider min budget med råge. Jag har förvisso en koppling till Lutetia, men den är av en helt annan karaktär.

Och det är inte min koppling, eller inte egentligen, utan min familjs.

Nu vänder sig mina tankar till jobbet. Skulle det kunna vara en av mina gamla patienter, kanske, som fortfarande går runt med ett av mina visitkort? Eller en kollega? Men att vara psyko­terapeut är inte som att vara mjukvaruutvecklare i Silicon Valley och ingen jag arbetar tillsammans med har tillräckligt mycket i spargrisen för att kunna bo på vänstra strandens mest berömda femstjärniga hotell.

Jag tittar på klockan i bilen. Paris ligger en timme före 11

­ ondon. Om jag var en parisisk mamma skulle min son defiL nitivt vara försenad till skolan. Fast om jag var parisiska skulle jag ha en midja som en bit stjälkselleri och en charmigt bekymmerslös attityd gentemot det klockslag då man ska lämna på skolan. Vid det här laget skulle jag förmodligen redan ha hällt i mig två espresso och vara på väg för att träffa min glödheta yngre älskare som heter något som Gabriel eller Jean-Luc. I stället har jag ett möte inbokat klockan nio och trettio med en patient vid namn Alan för att diskutera traumatiska minnen från simundervisningen i skolan. Glamour är bara förnamnet. ”Ursäkta”, säger jag, ”men jag befinner mig i London på väg till skolan med min son just nu. Det vore kanske bättre om jag ringde tillbaka senare.”

Personen som ringt mig gör en paus. ”Känner du en kvinna vid namn Sophie Leclerc?”

Jag har träffat många människor i mitt liv. Jag kommer ihåg patienters namn så länge jag behandlar dem. Sedan blir de till gamla journaler. Jag läste en gång att den mänskliga hjärnan bara kan hantera etthundrafemtio nära relationer. Bortom det är vi värdelösa. Vissa dagar känner jag det som om bara femtio relationer är mer än tillräckligt för min del. ”Nej”, säger jag. ”Inte vad jag kan komma ihåg. Men du, låt mig ringa upp …” ”Madame Leclerc väntar i lobbyn på Lutetia här i Paris. Hon är ytterst upprörd och insisterar på att endast du kan hjälpa henne.” ”Jag är ledsen, men du måste ha fel nummer. Jag är i London, inte Paris. Och jag har aldrig träffat någon Sophie Leclerc.”

Jag kastar en blick på TJ. Han har tappat allt intresse för både samtalet och doktor Finn och leker i stället med Chelsea-­ nyckelringen på sin ryggsäck genom att trycka tummen mot den vassa delen. Jag väntar på såret, blodet, tårarna. Den här morgonen visar sig vara lite av en mardröm. Och det kommer strax att bli ännu värre.

12

”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här”, säger personen som ringt mig. ”Men kvinnan som sitter i lobbyn, tja, hon …”

Jag är på vippen att avsluta samtalet och fokusera på att få min son till skolan.

Sedan säger han det. ”… hon hävdar att hon är din mormor.”

13

2

OLIVIA Mormor?

Det förklarar kopplingen till Paris, åtminstone. Jag låter helt och hållet brittisk men har två pass. Min mormor är så fransk man kan bli, en av dessa parisiska kvinnor jag nämnde med den ofantligt smala midjan och en avslappnad attityd till tider. Som tonåring under uppväxten i London brukade jag titta ut genom fönstret på regnet och tänka på den parisiska versionen av mig som strosade längs vänstra stranden. Den franska Olivia skulle smutta på café au lait och tala om existentialismen medan hon blev förälskad och målade fantastiska akvareller om kvällarna.

Mina idealiserade franska män tedde sig mer charmiga än de finniga, tandställningsprydda Kev och Mike och Andy på Oaks Park High School. Fantasin slog biologilektioner och obligatoriska körrepetitioner med råge. ”Kan du beskriva kvinnan?” frågar jag. ”Slank, av medellängd, grått hår uppsatt i hästsvans, en kappa i japansk stil av något slag. Det kan hända att jag tar miste vad gäller det sista.”

Jag suckar. Nu är det alltså dags. Det har inträffat, till slut.

Det här är det telefonsamtal som alla anhöriga fruktar mest av allt. Mormor har inte mått bra på länge, men jag har befunnit mig i förnekelse kring hur mycket sämre hon håller på att bli.

Att uppfostra en sexåring med sko-undvikandesyndrom är tillräckligt svårt. Att jonglera det med en nittiosexåring som inte kommer ihåg något leder raka vägen till en plötslig hjärtinfarkt.

14

Jag önskar att jag hade någon annan i min närhet som kunde hjälpa mig. Men Kyle har sin Nya Flickvän, och mamma dog när jag var i tonåren. Alltihop vilar på mina axlar. ”Det låter som mormor”, säger jag. ”Men hon heter inte Sophie Leclerc.” ”Ursäkta?” ”Min mormor heter inte Sophie Leclerc. Hon heter ­Josephine.

Josephine Benoit.”

Jag brukar vanligtvis inte säga det på det sättet. Det är det enda jag har att skryta med. Och i hemlighet älskar jag det.

Det gjorde inte direkt någon större skillnad i skolan eftersom mormor var konstnär och inte anfallare i Man United eller semifinalist i X Factor. Men att vara barnbarn till en av världens främsta porträttmålare har sina fördelar. Jag hör ännu en paus i andra änden, som om den som ringt betraktar den förvirrade gamla damen i nytt ljus. ”Som konstnären?” säger han. ”Personen som målade por­ trättet i lobbyn på Lutetia? Det porträtt hon sitter nedanför?”

Jajamän. Mormors mest berömda porträtt har varit huvudattraktionen i Lutetias entré sedan 1960-talet. Hon har målat andra porträtt, samtliga situerade under kriget, men det är det här som fått mest uppmärksamhet. Gästerna kommer in genom snurrdörren och får sedan tillfälle att skåda ett av de mest välkända parisiska porträtten sedan andra världskriget. Det hänger till vänster innan man kommer fram till receptionen och turisterna poserar för foton vid det. De flesta vet troligtvis inte vem som målat det, eller vad det handlar om. Men det har blivit en grej. Nyligen fick det en nytändning på Tiktok. Jag försökte en gång förklara för mormor vad det betyder att bli ”viral”. ”Ja. Eller, i strikt betydelse, inte som konstnären. Hon är konstnären. Och hon heter definitivt Josephine och inte ­Sophie.” ”Då ber jag om ursäkt. Hon sa att hon hette Sophie. Hon sa att jag måste ringa det här numret och tala med doktor Olivia Finn.” ”Jag förstår.”

15

Jag förstår faktiskt. Till och med människor som inte vet något om konst vet en sak om mormor: hon är en eremit. Hon är berömd för att inte vilja vara berömd. Mormors blyghet blev i slutänden hennes största säljargument. Det var bara jag och mamma som kände mormor på riktigt. Alla andra var tvungna att gissa sig till saker och ting. ”Kan du komma och hämta din mormor?” ”Som sagt befinner jag mig för närvarande i London”, säger jag. ”Jag är på väg till skolan med min son.” ”Hon kan inte sitta kvar här i lobbyn, även om hon sitter nedanför sin egen målning.”

Jag har helt och hållet gått in i doktor Finn-modus nu. En av fördelarna med mitt jobb som psykoterapeut är att jag är väldigt uppmärksam på vad andra människor säger. Nu erinrar jag mig exakt vad han sa tidigare.

Jag ringer från Hotell Lutetia i Paris.

Han sa inte att han arbetade på hotellet eller ringde från receptionen. Jag bara utgick ifrån det. ”Arbetar du på Hotell Lutetia?” ”Nej”, säger den som ringt. ”Jag heter poliskommissarie Vidal. Jag arbetar för Parisavdelningen hos DNPJ, Direction Nationale de la Policie Judiciaire.”

Det här låter inte bra, och jag inser långsamt hur allvarligt det här skulle kunna vara. Mormor har uppenbart blandat ihop sin konst med sitt liv. Det är som ett barn som för första gången ska sova över hos en vän och försöker ta sig hem på egen hand. ”Varför skulle polisen vara inblandad?” ”Vi kommer till det.” ”Mormor har en lägenhet cirka tio minuters promenad från Lutetia. Hennes vårdbiträde kommer klockan sju varje morgon för att ta hand om henne.” ”Nog måste hon ha några vänner här i Paris som skulle kunna komma och hämta henne?”

Nej, vill jag säga. Eremiter har inga vänner. De har bara 16

släktingar, och jag är den sista som finns kvar. Jag har stundtals till och med funderat på att flytta till Paris men mormor är mån om sin självständighet. Hon avskyr när människor pjoskar med henne. Varenda antydan om dygnetruntvård resulterar i vildsinta blickar. ”Alla hennes vänner är antingen gamla eller döda.” ”Då återstår du.”

Jag vet, innerst inne, att det kommer att sluta med att jag åker till Paris i dag för att reda ut den här röran. Det är alltid vad som händer med döttrar eller dotterdöttrar och ålderstigna släktingar, eller hur? Jag trodde att mitt liv som trettiofem-­plussare skulle gå ut på att baka födelsedagstårtor och öppna dyra vinflaskor medan jag blickade ut över min underskönt anlagda lilla trädgård. Jag skulle titta ut över min altan i naturträ där gamla vänner och charmerande grannar skulle samlas runt eldfatet och tillsammans skulle vi njuta av en massa måltider i det fria. ”Låt mig se hur jag ska kunna lösa det här. Kommer hotellet att kunna ta hand om henne tills jag anländer?” ”Jag ska fråga dem.” ”Tack.” Jag tittar på klockan och vet att TJ redan är sen till skolan. Morgonsamlingen börjar snart och en av lärarna med en skrivplatta kommer att stå vid grinden. Det är inte bara TJ som är rädd för dem, de där lärarna gör mig skräckslagen. Jag skulle kunna tala om för dem att min bohemiska mormor är dement och att det är det verkliga skälet till att jag är försenad.

Men jag är inte säker på att de skulle tro mig. ”Vad gjorde mormor på hotellet?” frågar jag. ”Varför var hon ens där?” ”Det är där saker och ting blir ännu knepigare, är jag rädd”, säger han. ”Det visar sig att hon vill erkänna ett brott.”

17

3

OLIVIA Jag är fortfarande paff av hans sista mening, men poliskommissarie Vidal ger mig inte möjlighet att ställa någon fråga. Jag gillar inte det här ett dugg. Det känns som om det förflutna ska grävas upp. ”Hur gammal är din mormor?” frågar han.

Jag vill säga att en kvinnas ålder är helig. Men jag känner inte för att skämta nu. Mormor tillhör den krigsgeneration som fortfarande fuskade med sin ålder, ibland drog ifrån några år, ibland la till några. I själva verket är hon nittiosex. ”Hon är över nittio”, säger jag diplomatiskt. ”Då var hon vuxen vid slutet av andra världskriget?”

Jag behöver inte räkna ut det. Poliskommissarie Vidal vet uppenbart vad mormor heter men vet inget om hennes konst.

Mormor är berömd för sina porträtt av Paris under ockupationen och det helvete Frankrike genomlevde under kriget. Jag vet inte om hon någonsin försökte måla något annat, men det var i så fall inte med framgång. ”Mer eller mindre.” ”Enligt hotelldirektören hävdade din mormor att hon hette Sophie Leclerc och sa att hon måste få tillgång till rum 11.” ”Mormor har haft minnesrubbningar ett tag. Det är uppenbart att hon har blivit förvirrad. Väldigt förvirrad, efter vad det verkar. Hon blandar ihop måleriet och det verkliga livet.” ”Är det en formell diagnos?”

Det är här det blir lite knepigare. ”Hon avskyr läkare och att 18

bli undersökt. Hon har alltid sagt att hon inte vill veta vad det är för fel med henne. Men hon har inte varit frisk på flera år.”

Ingen av oss vågar uttala själva D-ordet. Det vilar en förbannelse över det, precis som C-ordet. Det är alltid lättare att säga ”hjärnsläpp” eller ”minnesluckor”. Jag talar om minnesrubbningar för att försörja mig och till och med jag har vissa svårigheter. ”Du har fortfarande inte berättat vad som har hänt.”

Poliskommissarie Vidal harklar sig. ”För omkring en timme sedan kom din mormor in i lobbyn på Hotell Lutetia. Hon sa att hon hette Sophie Leclerc. Hon erkände också något.”

Jag parkerar äntligen vid skolan. Den ligger precis bredvid Oaks Park High School, som jag gick i. TJ har sin ryggsäck i knät och jag vänder mig om och ger honom en klumpig kram och viskar åt honom att springa till samlingen. En våg av skuldmedvetenhet sköljer över mig för att jag inte sett till att han kommit hit i tid och undrar om jag är mer lik min mamma än jag inser. Hon sa en gång att anledningen till att hon alltid är sen är att det är hennes sätt att protestera mot senkapitalismen och militär- och vapenindustrin. Hon sa samma sak när hon sa åt mig att gå ut med soporna.

Jag återvänder till samtalet. Har mormor erkänt ett brott?

Hon må vara mycket, men hon är definitivt ingen brottsling.

Hon är alltid väldigt förnuftig, trots att hon är konstnär. Men överordnade poliskommissarier inom den franska polisen ringer inte på grund av mindre snatterier eller för att gamla människor har satt sig att vila någonstans. Det här känns som något farligare. ”Vilket brott har hon erkänt?” frågar jag.

Rösten är lugn, men ödesmättad. Det skrämmer mig. ”Mord”, säger han till slut.

19

4

MYLE S Han hör ringsignalerna från telefonen i sömnen.

Myles hoppas att det inte är en dröm. Han sträcker sig efter den, sveper med tummen över skärmen. Snälla, inte i dag. ”Myles Forsyth.”

Nej, definitivt inte någon dröm. Det är hans chef som låter som om han redan är inne på sin andra espresso efter ett ansträngande träningspass samtidigt som han också lär sig grunderna i japanska språket. ”Myles, jag har en saftig liten godbit till dig. Ursäkta att jag avbryter din frukost men jag vet att du kommer att vilja höra det här.”

Myles tittar på klockan. Det är inte ens meningen att han ska jobba i dag. Detta är icke schemalagt, oplanerat, spontant – samtliga ord som Myles avskyr. Men det ingår i hans jobb nu när han är ansvarig för den gemensamma brittisk-franska utredningen av Ingrid Fox död. Han ägnar sig åtminstone inte åt sin sidoverksamhet också, till skillnad från förra året. Ett jobb räcker mer än nog för att fylla hans tid nuförtiden. ”God morgon chefen, jag är idel öra.”

I dag är en dag vikt åt privata angelägenheter. Resplanen har dubbelkontrollerats. Myles motstod bara nätt och jämnt frestelsen att skriva ut och plastlaminera den. Men Myles älskar ordning. Världen älskar kaos. Varför kan inte andra människor vara lika välorganiserade som han? ”Poliskommissarie Vidal från DNPJ kontaktade mig nyss”, 20

säger hans chef. ”Han tror att de kan ha något nytt i Fox­utredningen. Han säger att det bara var en förvarning, men han har skickat ett mejl till dig med detaljerna ifall du vill gå vidare med det eftersom det är du som håller i förundersökningen.

Det berör ett flertal av samma människor som är kopplade till rättegången, inbegripet Olivia Finn. Jag vidarebefordrar bara meddelandet.”

De två magiska orden får honom att dra efter andan: ­Olivia Finn. De ingjuter också rädsla i honom. Om det någonsin kommer fram vad Myles gjorde kommer han att förlora allt.

Han antog officiellt rollen som förundersökningsledare först efter Ingrids död. Hon dog i sitt hem, förblödde efter att till synes ha begått självmord. Obduktionen antydde senare att en tredje part kunde ha varit inblandad och att självmordet skulle ha kunnat vara iscensatt. Myles har en mängd andra fall att hantera, men det här har bitit sig fast i honom, och inte i strikt mening av professionella skäl. Han vill avsluta utredningen och hitta svaret. Men han får inte tänka för mycket på det, precis som han inte får tänka för mycket på händelserna som inträffade förra året och till vilken grad hans jakt på rättvisa drev honom att bryta mot reglerna.

Han kom undan med det då. Han får inte svikta nu.

I dag är det meningen att han ska spela den roliga morbrodern och träffa sin syster, Laura, och hennes två ungar för att ta igen förlorad tid. Tekniskt sett är hon inte hans biologiska syster, men det är termen de använde sig av inom socialtjänstens omvårdnadssystem och de har fortsatt att stå varandra nära sedan dess. Han är nu bonusmorbror.

Han kanske kan hoppa över lekparken och filmen och fortfarande hinna tillbaka till pizzan och glassen. Fast tekniskt sett ska han inte äta glass. Han avgav ett reflexartat nyårslöfte att sluta med socker och har ångrat det ända sedan dess. ”Okej, tack för uppdateringen. Jag tar itu med det.”

Samtalet avslutas. Myles läser sina mejl och ser en uppdate21

ring från poliskommissarie Vidal. Även om Myles är den överordnade förundersökningsledaren i fallet är Vidal förste man på den franska sidan. Myles läser om Josephine Benoit, doktor Finn, Lutetia, rum 11 och ett morderkännande. Han föreställer sig Lauras min om han smiter undan dagens roligheter för jobbets skull. Han avskyr att göra henne och ungarna besvikna mer än något annat. Visst, det kan hända att han lyckas med de större grejerna – är alltid i tid med födelsedagspresenter och julklappar, alltid redo för en spontan pingismatch eller ett parti Monopol – men det är de små detaljerna ungar kommer ihåg. Han går igenom det Vidal nämnde i sitt mejl en gång till.

Olivia Finn. Paris. Återuppväckta minnen.

Tyst svävande i bakgrunden finns, förstås, Louis de Villefort, Olivias mentor. Vilket kopplar ihop dem allesammans med ­Ingrid Fox igen. Nej, han är tvungen att gå vidare med det här. Det kan hända att det inte är någonting, men han kan inte chansa på det. Det här är hans första stora fall.

Myles tvekar. Han behöver en juice eller en proteinshake. Han kom hem sent i går kväll, struntade i den överblivna salladen i kylskåpet och petade i stället i sig en pastagratäng med kyckling och bacon, som var en besvikelse. Den ligger fortfarande som en klump i magen. Vägningen i dag kommer att bli en massaker.

Han kommer att vara som en av de där balettdansörerna som drömmer om ett halvt äpple eller en sked keso.

Myles försöker komma på något som kan göra det han precis ska säga bättre. Men han hittar inget. Han knappar in Lauras nummer och föreställer sig den välbekanta minen i hennes ansikte. Du har svikit mig, du har svikit flickorna, du har svikit dig själv. ”Ett tidigt morgonsamtal”, säger hon. ”Jag tolkar det som att det inte är goda nyheter?”

Han berättar för henne och kommer med alla de vanliga ursäkterna. ”Jag ska försöka hinna tillbaka till glassen.”

22

”Glassen?” ”Jag ska försöka hinna tillbaka i tid för att se på när du och flickorna äter glass. Medan jag reflekterar över vinsterna med mina hälsosammare livsval.” ”Det låter rimligare.”

Han ler och avslutar samtalet, hoppar sedan in i duschen och medan han börjar tvåla in sig återvänder hans tankar till utredningen igen och till det som hände efter rättegången.

Ingrid Fox kom med ett antal chockerande påståenden rörande sin tid som patient på Louis de Villeforts terapimottagning på Quai Voltaire i Paris. En kort tid efter rättegången hittades hon död i sitt hem.

Blev Ingrid mördad eller dog hon för egen hand?

I dag kanske han äntligen kommer att få svaret.

23

5

OLIVIA Ibland tycker jag att det är svårt att ta in hur mycket som har förändrats på så kort tid. Det var inte länge sedan jag drack varm choklad tillsammans med TJ i Fisherman’s Cottage. Jag hade inte träffat Tom, rättegången hade inte ägt rum, mormor var i Paris och glömde inte bort saker och ting som hon gör nu. Det fanns fortfarande problem, men det var problem av grus-i-skon-slaget. Sedan gick allt snett.

Rättegången förändrade allt.

Jag ringer Minnesmottagningen och ställer in mina patientmöten för dagen och åker sedan hem och börjar packa. Jag kan inte tro att mormor har kopplats till ett mord. Jag messar Kyle och berättar vad som har hänt och söker sedan efter den snabbaste vägen till Paris och bokar en biljett med det tidigaste Eurostartåget från St Pancras. Medan jag packar kastar jag en blick mot bokhyllorna i mitt sovrum och ser alla de olika utgåvorna av Minneskrigen. Jag skrev boken när Tom och jag dejtade. Han brukade sitta med sitt rufsiga hår, glasögonen på näsan, alltid med en kopp English Breakfast inom räckhåll och vejpande som en tonåring, medan han gjorde små krumelurer i marginalen. Han knaprade på digestivekex med chokladsmak, men plockade alltid upp smulorna. Han var en härva av motsägelser på det sättet.

Vissa dagar börjar och slutar allt med Tom. Jag packar färdigt och bokar en Uber och lämnar sedan huset samtidigt som jag knappar in numret till Louis. Vi brukade 24

prata varje vecka eller så under tiden som föregick rättegången.

Nu är det bara en gång i månaden. Telefonen ringer nästan ända tills signalerna upphör innan hans trogna privatsekreterare, Charlotte Fouquet, svarar. Hon ser till att allt sköts som det ska på Quai Voltaire där Louis har sin psykoterapiklinik. Hennes röst har något underbart mässande i sig. ”Olivia?” ”Hej Charlotte, förlåt att jag ringer utan förvarning men mormor har råkat ut för något. Jag ville att du och Louis skulle vara de första som fick reda på det. Tydligen har det uppstått en incident nu på morgonen på hotell Lutetia.”

Charlotte låter som om hon är mer på alerten nu. Att nämna hennes chef får alltid det resultatet. Louis cv är som något från en Hollywoodfilm. Han var en hjälte i franska motståndsrörelsen och blev sedan en banbrytande psykoterapeut efter kriget. Han studerade vid Sorbonne och hans första patienter var överlevarna från koncentrationslägren som var inhysta på Lutetia när de återvände till Paris, en något okonventionell inledning på en yrkesbana, av det slag som inte var helt ovanligt för efterkrigstiden. Senare inrättade han en klinik som blev berömd i hela världen under hans glansdagar innan åldern hann ikapp honom och han tog ett steg tillbaka från strålkastarljuset.

Han är stilig också, och såg förr i tiden ut som en blandning av George Clooney och den siste ryske tsaren. Han är över nittio nu, men han låter fortfarande lägga fram sina kläder varje kväll, är förtjust i skräddarsydda plagg av finaste kvalitet och ser, vid sina sällsynta framträdanden, ut som en gentleman ända ut i fingerspetsarna. Jag har känt honom sedan jag var liten och det var anledningen till att jag följde i hans fotspår och studerade psykologi. Mormor brukade ta med mig för att dricka te i hans lyxiga lägenhet på Quai Voltaire som också utgör hans klinik.

Hans son Edward – som han fick senare i livet, då han blev pappa först i medelåldern – och jag brukade leka tillsammans medan Louis och mormor pratade med varandra.

25

Det ter sig som en annorlunda värld jämfört med ett parhus i Redbridge och det var det, på många sätt. Senare, när mamma dog och mitt liv höll på att spåra ur tog Louis mig under sina vingars beskydd och hjälpte mig att hitta mening med livet igen.

Jag flydde från London, studerade vid Sorbonne, och gick på dagliga samtal i hans mottagningsrum, medan han långsamt byggde ihop min hjärna igen. Han hjälpte mig att hitta tillbaka till minnen av mammas död, och hantera traumat snarare än att tränga bort det, och än i dag är jag skyldig honom allt. ”Vad för sorts incident?” frågar Charlotte.

Ubern anländer. Jag stämmer av registreringsskylten mot appen, bestämmer mig för att föraren inte utgör ett omedelbart hot mot liv och lem för min del och sätter mig sedan i baksätet. ”Hon har något slags sammanbrott. Hennes minnesförlust håller uppenbarligen på att förvärras ännu mer. Jag är på väg dit med Eurostar för att reda ut alltihop.”

Jag nämner inte erkännandet och föreställningen om att mormor dödat någon. Tanken är absurd och jag vill inte skämma ut mormor ytterligare. Hon må sitta nedanför sitt eget porträtt och blanda ihop måleriet med sitt eget liv, men hon förblir en stolt fransyska från en generation där ingen medgav svaghet. ”En självbelåten skitstövel till poliskommissarie grillade mig som om hon var kriminell”, säger jag. ”Jag borde ha åkt och hälsat på henne mer. Jag antar att jag inte ville inse det faktum att detta skulle kunna inträffa. Men alla tecknen har funnits där. Hon behövde bli ordentligt utredd. Jag borde aldrig ha låtit det gå så här långt.”

Charlotte har, om inte annat, en röst skapad för telefon­ samtal. ”Var inte fånig”, säger hon. ”Din mormor är så lyckligt lottad som har dig. Vi försöker alla undvika att se minnesförlust hos andra eftersom vi en vacker dag kanske ser det hos oss själva.”

Hon har rätt, naturligtvis. Jag tillbringar mitt liv med att behandla patienter med minnesrubbningar. Men jag kan inte 26

ta med mig all denna smärta hem varje dag och fortfarande gå upp på morgonen. Det kan ingen. ”Jag ville att ni skulle vara de första att veta om det”, upp­ repar jag. ”TJ:s pappa hämtar så det kan hända att jag kan stanna kvar några nätter bara för att se till att mormor kommer till ro i lägenheten och sedan undersöka andra vårdmöjligheter för henne.” ”Och hon valde Lutetia av alla ställen”, säger Charlotte. ”Och den där tavlan. Så ironiskt.”

Jag läste någonstans att till och med de största stjärnorna är dagsländor. Det är samma för mormor, antar jag. Hon har det här enda porträttet som folk kan ha hört talas om. Det gestaltar Lutetia när hotellet härbärgerade tusentals förintelseöverlevare omedelbart efter krigets slut. Det var då Louis först gjorde sig ett namn när han som läkarstudent behandlade dem. Trots att mormor glömmer vad hon gjorde dagen innan eller hur man sätter på vattenkokaren minns hon den målning som ledde till hennes karriär, även om hon verkar ha blandat ihop kvinnan på tavlan med sitt eget liv.

Om Louis var min inspiration till att utbilda mig till psykoterapeut, var det mormors mest berömda tavla som hänger i lobbyn på Hotell Lutetia som hjälpte mig att välja vad jag skulle fokusera på. Som Charlotte säger ter sig dess namn ironiskt nu.

Tavlan heter Minne.

27

6

OLIVIA Det man bör känna till om mormor är att hon är en målare som inte målar särskilt mycket.

Hennes tidigaste porträtt, Minne (1946), är hennes mest berömda verk. Jag kommer fortfarande ihåg när jag såg det för första gången. Jag var nio år och tillbringade lovet hos mormor i Paris. Mamma åkte ofta med mig till mormor. Hon var själv lite konstnärlig av sig och studerade vid Central Saint Martin där hon hade en kort kärlekshistoria med en av sina studentkamrater. Min pappa var aldrig en del av mitt liv och dog när jag var liten. Mamma blev kvar permanent i England eftersom hon kände sig friare här och inte betraktades enbart som den stora porträttmålarinnans dotter. Men så långt tillbaka jag kan minnas har det alltid varit jag, mamma och mormor, och de där återkommande resorna över Engelska kanalen.

Vid detta första tillfälle tog mormor med mig till lobbyn på hotell Lutetia för att se originalverket. När vi stod och tittade på det la mormor händerna på mina axlar och frågade: ”Vad ser du, min älskling?” Det var det jag älskade hos mormor. Hon trodde inte att det fanns bara ett svar som var rätt när det var fråga om konst.

Vad såg jag, mormor? Jag såg en ung kvinna som satt i rum 11 på Lutetia. Kvinnan är i tonåren eller strax över tjugo. Jag minns att jag frågade mormor varför kvinnan var klädd i en randig pyjamas, och att mormor berättade för mig att det var för att hon precis hade kommit från ett hemskt ställe som kalla28

des ett läger. Jag trodde fortfarande att läger handlade om tält och sovsäckar, men detta var tydligen ett annat slags läger.

Jag förstod inte heller varför kvinnan på porträttet hade rakat huvud. Var det modernt på den tiden?

Rummet på tavlan har stökats till ordentligt. Byrålådorna är utdragna, stolarna är välta och gardinerna är sönderrivna.

Målningarna på väggen har krossats. Genom fönstret till höger går det att skymta en trasig hakkorssymbol och bråte som nazisterna lämnat efter sig. Men den mystiska kvinnan sitter där, trotsigt.

Hon har förlorat allt utom sina minnen. Världen må ligga i ruiner, tycks målningen säga, men våra minnen lever vidare inom oss. Det var då jag först insåg hur viktigt minnet kunde vara. Mitt arbete som psykoterapeut kom senare, men det inleddes i lobbyn på Lutetia med mormor. Det ögonblicket ledde mig till att bli minnesspecialist.

Porträttet visades första gången på 1960-talet. Hotell Lutetia köpte det till sin konstsamling och ställde ut det så att alla kunde se det i lobbyn, som en påminnelse om hotellets historia.

Det var ett genidrag. Snarare än att vara undangömd på ett tråkigt museum fanns målningen på en offentlig plats där alla kunde njuta av den. Sedan dess har det blivit något av en pilgrimsvandring för konstälskare och turister att bege sig till Lutetia för att se målningen, motsvarigheten till att dricka eftermiddagste på Ritz.

Det är därför jag hade en reproduktion av porträttet på min sovrumsvägg och fortfarande har den i mitt mottagningsrum på sjukhuset. Jag har betraktat den varenda dag sedan jag var nio. Jag brukade tänka att kvinnan på porträttet kanske var jag, på något sätt, eller en del av mig som sträckte ut handen från det förflutna. Det är därför jag fortfarande skriver dagbok och går i terapi en gång i månaden och har tillbringat mitt liv med att hjälpa patienter att handskas med trauma genom att förstå sitt eget förflutna.

29

Målningen talar till oss allihop. Den gestaltar en av livets allra viktigaste frågor.

Vilka är vi, utan våra minnen?

30