Issuu on Google+


DEL ETT Första kapitlet

”Jag ger mig inte förrän jag fått upp det ovanför molnen”, sa Davvad. ”Jag vill kittla Nandi i armhålan.” Smågrybbingarna som stod i en ring runt honom skrattade. ”Du är tokig, Davvad, tokig!” retades Ynkol. Och Valva fyllde på: ”Tokdavvad! Det kommer aldrig att gå.” Davvad skuggade med handen för ögonen och kikade upp mot lövtornets topp. Hans torn var förnämligt, men inte högst i Grybbingdalen. Därför struntade han i ungarnas pikar och fortsatte lugnt att gödsla stjälkarna. Han var van vid att bli retad. ”Ska du inte ta dig en slurk av kisset när du ändå håller på”, ropade Valva och pekade på trätunnan som Davvad hade spänt fast på ryggen. Valva, Fjonte och Ynkol slog sig på knäna och skrattade. Tunnan innehöll åsnekiss. En slang löpte från den till en duschtratt i andra ändan. Davvad höll tratten i handen och strilade kisset över stjälkarna och trädstammarna som var lövtornets väggar. Åsnekisset var svart som kaffe och det stank förfärligt, men bättre gödsel fanns inte. ”Ta dig en slurk för sjutton, Davvad”, sa Fjonte. ”Det är nog plommonvin i tunnan, och då blir du full.” ”Då blir du så yr i skallen att du ramlar omkull”, sa Ynkol. 4


Han härmade någon som druckit för mycket, vinglade iväg över gräset, snurrade runt och kastade sig på marken. Davvad försökte låta bli att lyssna. Han visste vad grybbungarna var ute efter. De ville att han skulle bli arg och börja svära och skrika och jaga dem ner mot sjön, och kanske vidare längs strandkanten in i Rovskogen. Det hade hänt mer än en gång att de lyckats få honom så rasande att han jagat dem ända till grybbingbyn. Men den här gången skulle de gå bet. Han försökte låta bli att lyssna, drog ett djupt andetag och fortsatte gödsla rötterna och gräset runt sitt hus. Det visade sig snart att hans plan fungerade. När ungarna inte lyckades reta upp honom tystnade de. De blev stående en stund i väntan på att någon skulle komma på något roligt, så att de kunde börja skratta igen. Men när ingen sa något tittade de på varandra, ryckte på axlarna, krokade i varandras armar och sprang i väg. De rundade Pabbels torn och sprang sedan slalom mellan de andra grybbingtornen, ner till sjön med den lilla sandstrandsremsan. Davvad lyfte av sig tunnan, skruvade loss locket och hällde den sista skvätten på ett av äppleträden. En rejäl dos gödsel varje vecka var nödvändig för att hålla stammarna starka, löven gröna och frukterna saftiga och söta. Han var stolt över tornet som var hans hem, även om det inte var dalens högsta. På bottenvåningen fanns ett stort rum möblerat med mossfåtöljer och soffor. Ett stort fönster vette mot sjön, och ett mindre på baksidan mot kullens topp. På andra våningen fanns ett sovrum med hängmatta och utsikt mot Vita berget. I toppen på tornet fanns en utkikskorg. Molnfria dagar hände det att Davvad tog med sig ett krus marmelad, en flaska äpplemust och några päron dit upp och satt där och åt frukost. Från korgen kunde han se Grybbingdalen: tornen där hans kamrater bodde, sjön Silverslanten i mitten, Vita berget med mångryb5


bingarnas grottor i öster, och på andra sidan sjön grybbingbyn. Grybbingbyn delades av floden Mirabell. På flodens ena sida, bakom en hög mur, fanns de stenrika knösgrybbingarnas stängda kvarter, dit ingen mer än de själva hade tillträde. På den andra flodsidan fanns ett virrvarr av ringlande gator kantade av små trähus. I husen fanns spisar, kastruller, silar, slangar, karaffer och rör som fruktgrybbingarna använde för att förvandla frukt och bär till must, marmelad, saft, sylt, gelé, kompott och allt annat som de älskade att sätta i sig. Från en lucka i golvet i Davvads torn ledde en stege ner till hans matkällare. På hyllorna stod krukor, burkar och flaskor fulla med det han kokat ihop i byn. Kärlen hade handskrivna etiketter med snirkliga bokstäver som berättade om årtal, sort och sötma. Det var detta som Davvad åt och drack på vintrarna, när ingen färsk frukt fanns att plocka. Oftast klättrade Davvad till toppen på en stege utanpå tornet. Men det gick också att klättra inuti. Det tog längre tid, för då var han tvungen att passera tornets alla våningar, nästen och krypin. Han delade bostaden med en ekorrfamilj, en sommargylling, två korpar, en flock skator och en uggla. Om hans tornkamrater var hemma var han tvungen att stanna och växla några ord för artighets skull. En sådan klättring kunde ta flera timmar. Davvad sträckte sig upp och plockade ett äpple från en av tornets stänglar, tog en tugga och kände den syrligt söta smaken sprida sig i munnen. Som alla andra fruktgrybbingar hade han maten växande på väggarna. Tornet dignade av bananer, röda och gröna äpplen, plommon i alla regnbågens färger, vinröda druvor, apelsiner och nötter. Grenarna var inflätade i varandra, och det gjorde väggarna starka nog för att skydda mot regn och blåst. Här och där fanns fönster som kunde stängas med flätade lövluckor. Davvad hade varit noga med att blanda olika sorter när han plan6


terade sitt torn. Han hade sett många kamrater misslyckas när de sådde sina bostäder, därför att de bara satte det de tyckte om. Det kunde bli hela torn med hallon, gröna äpplen eller söta gula plommon. De trodde att de skulle njuta varje gång de smakade på sin älsklingsfrukt, men redan efter första skörden ångrade de sig. Det är inte så kul att äta samma sak morgon, middag och kväll även om det är ens favoritmat. Mumsande på äpplet gick Davvad ett varv runt sitt torn. Han ville verkligen att det skulle bli dalens högsta. Men ännu så länge låg han i lä. Flera av de äldre grybbingarnas torn var högre än hans. De reste sig mot himlen som gröna armar. Några av dem såg faktiskt ut att vidröra molnen. ”Jag tänker inte ge upp”, sa han för sig själv. ”Tornet har visserligen fler våningar än jag behöver. Men jag ska ändå ansa och gödsla tills det växt ikapp och förbi de andra.” Davvad svalde det sista av äpplet med skrott och allt. (Fruktgrybbingar lämnar ingenting av frukterna de äter, varken skal, kärnhus eller stjälkar) och la sig raklång på gräset framför torndörren. Han slöt ögonen. Det var en härligt varm höstdag. Solen gassade, humlor och bin surrade och fåglarna kvittrade. Stanken från åsnekisset hade dunstat och lämnat plats för doften av kokosnötter, ananas och mogna persikor. På håll hörde han grybbungarna tjoa nere vid sjön. De hade tydligen hittat någon annan att reta gallfeber på. Han funderade på om han skulle gå till grybbingbyn och lämna tillbaka trätunnan, men bestämde sig för att vänta till eftermiddagen. Just när han var på väg att slumra till gled ett svart moln fram och täckte solen. Det blev genast kallare. Typiskt, tänkte han, att det mulnar på just när jag är på väg att somna. ”Förlåt kompis, får jag sätta mig en stund?” Davvad slog upp ögonen. Bredvid honom stod Polp. ”Du vet att du inte behöver fråga om lov Polp”, suckade Dav7


vad och satte sig upp. ”Det här är inte mitt gräs. Och inte nån annans heller. Grybbingdalen är lika mycket din som min. Vi har den tillsammans.” ”Jag vet”, sa Polp och satte sig. ”Men jag vill vara på den säkra sidan.” Trots att Polp var jämnårig med Davvad såg han ut som en grybbunge. Skjortan och byxorna hängde slokande på hans magra och seniga kropp. Det var som att han hade stannat i växten när han var barn. Håret på huvudet var gult som guld. Ögonen stora och ljusblå. Men det var mer än utseendet som gjorde honom till en udda grybbing. Polp var en dagdrömmare. En enstöring som både gick och tänkte i sina egna banor. Det som andra grybbingar gjorde lätt och snabbt, som att klyfta apelsiner, vispa kompott eller blanda fruktsallad, var nästan omöjligt för honom. Det enda han ville var att spela. I ett läderfodral på ryggen bar han sina flöjter. De stack upp som pilarna ur en bågskytts koger. Alla hade ett eget namn, och Polp spelade varje dag några toner på var och en, så att ingen skulle känna sig bortglömd. När andan föll på plockade han upp en av dem och började spela. Ibland när någon pratade med honom kunde han i stället för att svara dra upp en flöjt. Han tyckte att han kunde säga mycket mer med musik än med ord. När han märkte att den han pratade med inte förstod vad hans toner betydde, vilket nästan alltid hände, blev han ibland så förtvivlad att han började gråta. Polp spelade inga skalor eller inövade visor. Och nästan aldrig samma melodi två gånger. Hans musik var lika fri som fågelsången. Han kunde sitta i timmar och drömma sig bort till sina egna toner. ”Jag har gödslat hela tornet i dag”, sa Davvad stolt. ”Ynkol, Valva och Fjonte höll på att driva mig till krokig gren, men jag skrämde bort dem. De rände iväg som skrämda kaniner ner mot 8


sjön. Vad har du haft för dig?” Polp svarade inte på frågan, i stället sa han: ”Så där säger man inte om Nandi.” ”Va? Vad menar du?” ”Jag hörde dig förut. Du sa att du skulle kittla Nandi i armhålan när du fått tornet över molnen.” Davvad rodnade. ”Äh”, sa han, ”jag skojade bara.” ”Nandi gillar inte när man säger att man ska kittla henne i armhålan.” ”Gör hon inte?” ”Nej. Det gör hon inte.” ”Varför inte?” ”Hon gillar inte det bara.” ”Nähä. Vad gillar hon då?” ”Hon gillar när man är snäll och delar med sig och hjälps åt.” ”Jamen, jag är snäll. Jag hjälps åt och försöker alltid vara rolig, det vet du väl?” ”Ja, för det mesta är du snäll, Davvad. Men inte när du säger så om Nandi.” Davvad tänkte efter. ”Hur vet du vad Nandi gillar? Har du träffat henne kanske?” ”Nej det har jag inte”, skrattade Polp. ”Men jag har spelat henne.” De satt tysta en stund. Sen sa Davvad: ”Vet du vad jag tror?” ”Nej.” ”Jag tror Nandi längtar efter att nån ska kittla henne i armhålan.” ”Davvad, om du inte slutar så går jag.” Polp tittade argt på honom. 9


”Okej, okej. Jag skojade bara sa jag ju. Har Nandi ingen humor?” ”Nej, det har hon inte”, sa Polp bestämt. Sedan tänkte han efter. ”Eller … jo, det har hon förstås. Eller … det vet jag faktiskt inte.” ”Om Nandi förstår allt och är så snäll som alla säger”, sa Davvad, ”så fattar hon väl att jag bara skojade?” ”Hon blir ledsen när du gör narr av henne. Eller så blir hon rasande.” Polp spärrade upp fingrarna så att de liknade rovdjursklor. Han morrade och klöste i luften framför sig. ”Hon blir rasande som en björn. Och då slutar det illa för lille Davvad.” ”Lägg av. Nandi är väl inte så sträng. Hon fattar att jag bara skojar när jag säger att jag vill kittla henne. Det gör i alla fall jag, om nån säger det till mig. Då skrattar jag så jag kiknar.” Davvad kastade sig på marken och härmade ett skrattanfall. Han rullade runt, bultade knytnävarna i gräset, kröp ihop och höll händerna för magen. ”Ha, ha, ho, ho, hi, hi. Jag tror Nandi rullade runt så här när hon hörde mig. Och då råkade hon sparka till det svarta molnet så att det gled fram och täckte solen.” ”Sluta! Du gör ju narr av henne igen”, sa Polp. ”Ja det gör jag, för hon ska låta bli att sparka fram moln när Davvad solar sig.” Han hötte med näven mot himlen. ”Äh, du är hopplös”, sa Polp. Han reste sig för att gå. ”Nej, gå inte Polp. Följ med ner till Silverslanten i stället, så ska jag visa dig nåt spännande.” Davvad hoppade upp, tog Polp i handen och drog honom med sig nerför slänten. De passerade flera torn utan att se några grybbingar. De andra var antingen inomhus, ute på promenad eller i byn och jobbade. De enda de såg var en kaninfamilj som skuttade över gräset på 10


jakt efter friska maskrosblad. Davvad körde fingret i magen på Polp, slog en kullerbytta och började springa. Polp följde efter. Halvvägs nerför slänten kom de fram till Byllas frukttorn. Det var kolonins högsta och vackraste. Varje gång Davvad såg det häpnade han. Tornet vibrerade av kraft. Det var så högt att man inte kunde se utkikskorgen i toppen. Stammarna strålade av ett inre ljus och de feta och frodiga löven skimrade. Plommonen, aprikoserna och hallonen som tillsammans med hundratals andra frukter och bär klängde på väggarna såg så läckra ut att det vattnades i Davvads mun, trots att han hade magen full med äpple. Hur bär hon sig åt, tänkte Davvad. Vad är hennes hemlighet? Visst, hon pysslar om tornet varje dag, ansar och vattnar och gödslar och pratar med det. Men det gör ju jag också! Det måste vara nån sorts magi som får det att växa så det knakar. Bylla låg på alla fyra bredvid dörren och rensade ogräs. När hon fick syn på dem tittade hon upp och nickade. ”God morgon”, sa hon. ”Hur står det till med lille Polp och herr Davvad?” ”Nötkräm”, sa Davvad. ”Det är en härlig dag. Hur mår tant Bylla själv?” ”Jo tack, jag mår äpplemos. Men jag måste få bort kvickroten, annars tar den över hela tornet.” ”Ha, ha, den har väl inte en chans mot dig, Bylla”, skrattade Davvad. ”Den blir livrädd och vissnar så snart du visar dig.” ”Det vore härligt om du hade rätt, Davvad. Men inte ens jag rår på de värsta skräpväxterna. De är värre än snyltgäster. Apropå det så har jag plockat massor med fallfrukt i dag. Vill ni smaka?” ”Tack, men jag har precis käkat ett äpple”, sa Davvad och klappade sig på magen. ”Men du kanske är hungrig, Polp?” ”Ja, litegrand. Jag åt bara två mandariner och lite mandelmassa till frukost. Menar tant Bylla verkligen att jag får ta?” 11


”Du får ta hur mycket du vill, Polp, jag har mer än jag behöver.” Hon nickade mot en korg vid tornväggen som var till brädden fylld med körsbär, valnötter, röda äpplen och krikon. Polp gick fram till korgen och började ivrigt mumsa. Han hade ljugit. När han vaknade hade han genast plockat upp flöjten Duske, förlorat sig i toner och glömt bort att äta frukost. Nu var han utsvulten. ”Kvickrot är det värsta jag vet”, muttrade Bylla och började rensa igen. ”Malda grankottar håller andra skräpväxter borta. Men biter de på kvickroten? Nej, inte ett dugg.” ”Varför tar du inte färska enbär?” sa Davvad. ”De klarar det mesta.” Han tänkte minsann visa Bylla att även om hans torn var en småtting bredvid hennes, så var han ingen klåpare. ”Ha, ha, ha. Nu var du allt rolig”, skrattade Bylla. ”Enbär!” Hon skakade på huvudet. ”Det finns väl ingen som använder det nu för tiden.” Davvad suckade och vände sig om. Han ville fortsätta mot sjön. Han tog tag i Polps skjorta och drog. Polp stretade emot. Han hade inte ätit sig mätt. Böjd över Byllas fruktkorg stoppade han i sig det ena plommonet efter det andra. Till sist, genom att ta i av alla krafter, lyckades Davvad få honom med sig.

12


13


Den ser ut som en stor blänkande spegel, tänkte Davvad när han såg sjön skymta mellan tornen. Solstrålarna glimmade på vattnet. Han gick ofta ner till sjön Silverslanten, plockade flata stenar i vattenbrynet, fortsatte längst ut på bryggan och kastade smörgås. Han blev hela tiden skickligare. Förra gången hade han fått en sten att studsa tjugotvå gånger. Det var rekord. Nu ville han visa Polp sina smörgåskonster. Vid den lilla strandremsan mellan vattnet och gräset föll han på knä. ”Jag har kommit på att de här röda stenarna är bäst”, sa han. ”De vita är flatare, och därför tror man att de är de bästa. Men även om de röda är skrovligare, så är det de som studsar längst.” Han fyllde byxfickorna med stenar och klev upp på bryggan med Polp i hälarna. De höll sig i mitten, så långt ifrån vattnet de kunde. Polp gick så nära Davvad att han kände värmen från Polps kropp. ”Håller bryggan för oss båda tror du?” sa Polp. ”Självklart”, sa Davvad. ”Den är stark som en björnrygg.” Han försökte låta lugn, men innerst inne var också han orolig. Grybbingar är rädda för vatten. De försöker hålla sig så långt borta från vatten som de kan. De lämnar inte sina torn förrän morgondaggen lyft från gräset. Och när det regnar stannar de inomhus. De tvättar sig genom att gnida sig med väldoftande löv och borstar tänderna med barkbitar. De dricker bara kokosmjölk och saften från pressade frukter och bär. Ibland måste de ändå i. Vissa sommardagar, när det är så varmt att de inte härdar ut, tar de av sig kläderna och vadar ut i sjön tills vattnet når dem till fotknölarna. Absolut inte längre än så. De kupar händerna och skvätter lite på sina ben och armar. Sedan skyndar de tillbaka upp på land, lättade över att ha klarat av att bada utan att drunkna. 14


Farbror Frogas var den ende grybbingen som var någorlunda sams med vattnet. Inte så att han badade eller drack det, nej det tyckte han var lika hemskt som alla andra. Men han gillade att ta sig ut till mitten av sjön med sin flotte, lägga sig raklång på den och drömmande betrakta himlens moln och fåglar. Där brukade han ligga flera timmar varje dag. Davvad och Polp rös när de såg flotten som låg förtöjd vid bryggan. De stannade en bit från bryggkanten. Davvad nickade mot Polp, som för att säga: titta noga nu. Sedan lyfte han armen och kastade. Stenen for i en snäv båge. När den landade studsade den iväg på ytan som en skrämd groda. ”Såg du”, ropade Davvad triumferande. ”Tolv. Gör om det om du kan!” ”Varför då”, suckade Polp och ryckte på axlarna. Han brydde sig inte ett dugg om smörgåskastning. Och inte om några andra tävlingar heller. Han begrep inte hur någon kunde tycka om att tävla. Vad var det som var så roligt med det? Man fick anstränga sig och kämpa, fast det egentligen inte behövdes. Om man förlorade så blev man ledsen. Och vann man blev den andre ledsen. Hur man själv kunde bli glad av att göra någon annan ledsen, det kunde Polp inte förstå. Medan Davvad fortsatte att kasta sten efter sten och räkna studsarna satte sig Polp med korslagda ben på bryggan. Han plockade upp sin skrivbok ur fickan, tog fram en pennstump och skrev: Du får kalla mig Polp om du vill men vill du veta vad jag heter på riktigt ska du lyssna på mina flöjter mitt hemliga namn är musik mina toner stiger mot molnen 15


som drömmar och faller tillbaka till marken som älvor Efter en stund tröttnade han på Davvads kastande. Han reste sig och gick tillbaka mot tornkolonin. Han ville hem till sitt. Äta några bananer och tupplura en stund. När han nådde första tornet drog han Filedill ur hölstret och började spela.

☘ Davvad försökte vrida handleden så att stenarna skulle få den perfekta banan. Varje sten som lämnade hans hand studsade lite längre än den förra. Sexton, sjutton, arton. Snart skulle han slå sitt eget rekord! När han kastade den näst sista stenen hände något oväntat. Den stötte emot något. Ett ljud som när man skålar med två glas klingande över sjön. ”Hörde du?” sa han och vände sig om. Bara för att upptäcka att Polp gått sin väg. Davvad stirrade ut över vattnet och skärpte blicken. Det var någonting som flöt där ute. Något som han träffat med stenen. Det liknade nosen på ett djur, eller huvudet på en fisk. Det rörde sig inte framåt, utan guppade bara upp och ner. Han kunde inte begripa vad det var. Fiskar stack inte upp sina huvuden på det sättet. Och inte några andra djur heller. Han tog upp den sista stenen, vägde den i handen, siktade länge och kastade. Den studsade sju gånger innan den träffade det märkliga föremålet. Samma klingande ljud hördes. Vad sjutton är det för något? tänkte Davvad. Han kände det välbekanta pirret i maggropen och hur hjärtat snabbade på. Han 16


förstod att nyfikenheten vaknat. ”Nej, inte du nu igen”, suckade han. Nyfikenheten var det värsta Davvad visste. Den brukade dyka upp när han minst anade det, och hade gjort livet surt för honom massor med gånger. Några gånger hade den nästan tagit livet av honom. Ingen annan grybbing led av nyfikenhet. Davvad var ensam om den sjukdomen. Varje gång den dök upp tvingade den honom att göra något dumt. Hundratals gånger hade han lovat sig själv att aldrig mera lyssna på den. Han tänkte inte göra det nu. ”Jag struntar i vad det är”, sa han. ”Det kan inte vara nåt spännande eller utöver det vanliga. Jag menar, jag har ingen aning om vad det är. Och jag vill inte veta det heller.” Han vände om och gick med bestämda steg över bryggan. Han ville hem så snabbt som möjligt. Lägga sig i hängmattan och vila, växla några ord med Pabbel i granntornet och kanske spela ett parti spång med honom. ”Jag vill inte veta vad det är, jag vill inte, vill inte, vill inte veta”, upprepade han för sig själv. Han nådde gräsmattan. Tornen reste sig framför honom som en armé med gröna jättar. Den här gången ska jag vinna över den, tänkte han. Den idiotiska nyfikenheten ska inte en gång till lyckas få mig att göra något dumt och ogrybbigt. ”Försvinn!” ropade han. ”Du ställer bara till det för mig.” Men nyfikenheten gav sig inte. Den kändes som en ettrigt flaxande fågel runt hans huvud. ”Det såg verkligen mystiskt ut det där”, sa fågeln. ”Det gjorde det visst inte”, fräste Davvad och fortsatte framåt med raska steg. ”Det var inget alls. Inget alls.” ”Men du hörde väl det klirrande ljudet”, sa fågeln. ”Nånting var det.” ”Nej, det var det inte.” 17


”Tänk om det är nåt fantastiskt. Nåt som ingen annan grybbing nånsin sett?” ”Spelar ingen roll. Jag vill ändå inte veta …” ”Men det kan vara nåt som alla grybbingar kan ha nytta av. När du delar med dig av det kommer de att säga att du är en hedersgrybbing. Att Davvad är bäst och den modigaste i hela dalen.” ”HÅLL TRUTEN”, ropade Davvad och viftade med händerna för att få bort fågeln. ”Men du kan väl vända dig om och se efter en sista gång? Det kan väl inte skada? Om det var en synvilla så får du ju reda på det.” Fågelns ögon var fulla av illvilja, och trots att den inte hade någon mun såg det ut som att den log hånfullt. ”Ja, ja”, fräste Davvad. ”Jag vänder mig väl om och tittar. Men även om det är nåt där så bryr jag mig inte. Jag går raka vägen hem sen.” ”Visst”, sa fågeln. ”Gå raka vägen hem, men titta först.” Davvad stannade och vände sig om. Föremålet fanns kvar. Det hade guppat en bit närmare stranden och var nu nästan i höjd med farbror Frogas flotte. Det blänkte som en ädelsten i solskenet. ”Okej. Nu har jag sett att det verkligen är nåt. Mer behöver jag inte veta.” ”Davvad”, sa fågeln. ”Lyssna noga på mig nu. Du vet lika bra som jag att du inte kommer att kunna sova i natt om du inte tittar närmare på det. Du kommer inte att få en blund i ögonen. Och tidigt i morgon bitti kommer du att hoppa upp ur hängmattan och springa ner till stranden för att kolla om det är kvar. Och är det inte kvar så kommer du att grubbla dig fördärvad över vad det var för nåt.” ”Tig”, muttrade Davvad. ”Tänk dig åratals av sömnlösa nätter när du kastar dig av och 18


an i hängmattan och tänker och grubblar.” ”Jag sa, tig med dig!” ropade Davvad. Men nu var det för sent. Han kunde inte stå emot längre. Han sprang tillbaka mot ner mot sjön. Han visste att vattnet var otäckt, livsfarligt och iskallt. Han visste att han satte livet på spel. Men han var tvungen att få veta. Nyfikenheten hade vunnit den här gången också. Framme vid stranden drog han av sig byxorna och skjortan. Han klev i och kände genast att vattnet var iskallt. Han började huttra. Med små försiktiga steg klev han utåt. Stenarna på botten kändes som vassa flisor mot fotsulorna och han hade svårt att hålla balansen. När vattnet nådde honom till knäna stannade han. Hjärtat studsade värre än en smörgåssten i hans bröst. Så här långt ut i sjön hade ingen grybbing varit före honom. Det mystiska, blänkande föremålet som guppade bredvid Frogas flotte såg retsamt fridfullt ut. ”Jag är en idiot”, sa Davvad till sig själv. ”En jubelidiot. Jag kommer att drunkna. Jag kommer att dö. De andra har rätt som säger att jag är en tok. När de hittar min kropp kommer de att säga att jag fick vad jag förtjänade. Det var väl det vi visste, kommer de att säga, en vacker dag skulle hans dumheter ta kål på honom. Tänk att han aldrig kunde uppföra sig som en vanlig grybbing.” Han fortsatte tills vattnet nådde midjan. Nu var föremålet bara en liten bit ifrån honom. Han tog ett par steg till. När vattnet nådde honom till bröstet sträckte han ut handen så långt det gick. Han kunde nästan röra vid vad det nu var. Men bara nästan. Han slöt ögonen, drog ett djupt andetag och kastade sig framåt. Fötterna lämnade botten. Han fäktade med händerna och sprattlade med benen. Nu var huvudet under vattnet. Han kunde varken se eller andas. Paniken vällde upp inom honom. Han fortsatte sprattla, och plötsligt fick han grepp om något avlångt och halt, som genast gled ur hans grepp. Han försökte 19


igen och igen, och till sist fick han fast det. Han sparkade med benen och krängde kroppen så att huvudet kom in mot land. När han provade att sätta ner fötterna kände han botten. Han fick upp huvudet över ytan och drog häftigt efter andan. Så blev han stående en lång stund. Vimmelkantig och utmattad. Sedan kämpade han sig steg för steg tillbaka upp på land. Med det märkliga föremålet i famnen slog han sig ner på gräset.

20


9789198031638