Issuu on Google+

Det måste h varit ensamt MERETHE LINDSTRØM NO R DIS KA R

NNARE A VI

RA T U R IS PR

ÅD

V

2012 E T S LI T T E


Den norska författarinnan Merethe Lindstrøm tilldelades 2012 Nordiska rådets litteraturpris för sin sjunde roman Dager i stillhetens historie, men har sedan debuten 1983 även varit en produktiv novellist. Med sina detaljrika, skarpsynta betraktelser sätter hon ord 2 på de mest svårfångade känslor och stämningar.


www.collingsforlag.se Boken utges efter överenskommelse med Aschehoug agency, Oslo. © 2007 H, Aschehoug & Co (W. Nygaard) AS, Oslo. Originalets titel: Det må ha vært ensomt der Översättning: Camilla Jacobsson Formgivning: Adam Hansson Tryck: Holmbergs i Malmö ISBN: 978-91-979820-6-1 Den här boken är Svanenmärkt Det innebär att den uppfyller tuffa miljö- och energikrav, är tillverkad med hjälp av kemikalier som har minimal miljöpåverkan och att pappret kommer från hållbart skogsbruk.


Merethe Lindstrøm


Han sätter sig på platsen vid mittgången. Allt han behöver finns i den platta ryggsäcken, han kan förlora allting annat, så länge han har den klarar han sig. När planet lyfter från marken får Simon känslan av att han släpper taget. Resorna är en paus. Det känns som om han är mellan två punkter på en tidslinje, mer än fysiskt mellan två platser. Nu och då. Som två rum han förflyttar sig mellan. Bara ibland, under en kort stund, får han en känsla av att något kan gå fel. Och att han aldrig ska komma fram, utan fångas i övergången däremellan. I ett vitt tomrum. Det skrämmer honom mer än tanken på fysisk skada. Han skulle kunna sova. Kanske, men inte än. Han lägger ifrån sig boken. Efter att han tog upp medicinstudierna igen har han inte haft lust att läsa tidningar eller något annat. Han läser om det endokrina systemet. Hormonsystem­ et som tillsammans med nervsystemet utgör de två stora kommunikationssystemen i kroppen, dessa perfekta linjer som inget annat kan efterlikna. Tonåringarna på raden bakom skrattar. En av dem har en raspig, omogen stämma som mässar, tvingar sig in och avbryter hans tankar. Passageraren i sätet bredvid Simon är en kvinna. Han vet, utan att komma ihåg att han lagt särskilt märke till det, att hon är i hans egen ålder. Nu tittar hon upp. Han säger att det är varmt här inne, han skulle verkligen 6


kunna tänka sig något att dricka, och kastar en blick ut i mittgången för att visa att han hoppas att serveringen börjar snart. Vill du ha en apelsin, frågar hon. Hon har plockat fram en påse med tre små apelsiner. Simon ser att hon vrider handleden lite så att den vita huden under blir synlig medan hon räcker fram påsen mot honom. Tack, säger han. Hon heter Embla. Hon är på väg hem efter en utlandsresa. Det är lätt att prata med henne. De pratar om olika saker, sådant man pratar om på flygresor, han nämner sina studier, hon berättar om staden hon har besökt, vännerna, sin nya digitalkamera, och utan att han vet hur det har gått till börjar de röra sig över i en annan zon, utanför de trygga, tråkiga samtalsämnena. Han nämner att han var sjuk. Det är ett tag sedan nu. Han fick ett avbrott i studierna. Det är därför han går på föreläsningar tillsammans med yngre människor i tjugoårsåldern. Han märker att hon lyssnar. Han hade kunnat hitta en eufemism, sagt att han var lite skör en period eller till och med använt ett ord som melankoli. Hon nickar utan att han har sagt något. Hon kommer inte att fråga. Han kan se det. Hon är en av dem som inte frågar. Men inte för att hon är ointresserad. Simon kastar en blick ut genom det 7


smala flygplansfönstret till höger om henne. Det är så pass mörkt att han borde kunna se reflektionen av dem båda. När han var inne i den mörka spiralen blev allting för tydligt, lukter, färger, detaljer som trängde sig på. Filten i en tom soffa, den gulnade färgen i en trappuppgång eller på väggen runt spegeln där han stod och stirrade in i sitt ansikte varje morgon, allt tycktes massivt, det var inget han kunde ignorera, han var tvungen att gå in i det, uppleva varje aspekt, utan någon annan känsla än deprivation, saknad, modlöshet. Han är över det nu. Han pratar inte om den tiden. Det varierar hur han ser på det. Att lida av ett stort allvar, tänker han när han orkar, han läste det någonstans, han vaknar fortfarande om morgonen och tänker på hur otroligt det är att allt är på plats igen. De har börjat servera matbrickorna. Smörgåsarna är form­ade som perfekta trekanter och verkar samman­ pressade, fermenterade, under plasten. Han får en, hans medpassagerare en. Embla. Hennes namn låter lite som ett skämt. En leende, blond flicka du träffar på en fest, tänker han, en som har sitt stjärntecken tatuerat på skuldran och sysslar med något slags slitsamt subkulturellt arbete. Men hon är mörk med kort hår, han tror hon har bruna ögon. Han ska se efter nästa gång hon vänder sig om. 8


Hon har en syster. Hon pratar lugnt om systern, utan den tillgjorda inlevelse man ofta hör när människor berättar saker, tänker han. Hon dricker lite av kaffet, pratar vidare. Systern är autistisk. Hon är en intelligent flicka, snart nitton, som bor tillsammans med mamman på hemorten. Ett litet samhälle vid kusten. Några hus utspridda på fastlandet, en färja som stannar till två gånger om dagen. Två mindre butiker. Alla känner varandra. Varje sommar kommer turisterna, och stället vaknar till liv för några veckor, innan allt blir lika stilla igen. Han ser det framför sig, den smala bukten med klart, grönaktigt vatten, båthus och bryggor på pålar, murket trä i bryggplankorna, fjällsidor täckta av ljung. Runa heter systern. Embla pratar om rutinerna, om en cirkel med punkter, sysslorna som utgör dagen. Det är inget konstigt. Runa går i skolan, hon klarar sig bra så länge det inte blir för många överraskningar. Det är avvikelserna som är problematiska. Andras ilska, eller plötslig närhet. Systerns liv är upphängt på detaljer, som i ett tunt, finmaskigt nät, om en maska går upp verkar det som om allt kan rämna. Det limbiska systemet, tänker han, och kanske cerebellum, olika sannolika och osannolika teorier om autism. Han var en gång på en föreläsning om hjärnan. Det vackraste och mest skrämmande han någonsin hört. Han lyssnar medan 9


10 000 meter upp i luften. En man och en kvinna möts och delar för ett ögonblick sin ensamhet. Trevande närmar de sig varandra, när samtalet plötsligt tar en oväntad vändning. Merethe Lindstrøm skildrar ömsint ett möte mellan två människor på väg mellan livets hållplatser. Var går gränsen för vad man kan anförtro en främling? Kanske finns det ändå någon som förstår, någon som ser det andra inte ser?

ISBN 978-91-979820-6-1

www.collingsforlag.se ISBN 978-91-979820-6-1

9 789197 982061


9789197982061