Mordet på Ekenäs
© Robert Warholm 2023
Utgiven av Blue Publishing www.blue.se
oM slag Eva Karlsson
t ryck Scandbook AB , Falun 2023
isbn 978 91 89205 80 2
Två ting äro hvita – Oskuld – Arsenik
Ur d rottningens j U vels M ycke av c . j . l . a l M q vist
p ersongalleri
Wilhelm Ahlgren – grosshandlare och ägare till Ekenäs
Sophia Ahlgren – Wilhelms hustru
Helena Ahlgren – Wilhelms och Sophias äldsta dotter
Maria Ahlgren – Wilhelms och Sophias yngsta dotter
Oskar – dräng på Åsen
Gunnar – dräng på Högtofta
Alfred Karlsson (Alfred på Åsen) – fjärdingsman
Ester på Åsen – Alfreds hustru
Elias – dräng på Ekenäs
Daniel Bengtsson – ägare till Högtofta
Inga Bengtsson – Daniels hustru
Karolina Edman – barnbarn till Daniel och Inga
Ivar Wallmark – kyrkoherde
Kristina Wallmark – prästfru
Olaus Söderberg – klockare
Tilda Söderberg – Olaus hustru
Eberhard Lundström – folkskollärare
Jan på Sand – bonde
Viktor – dräng på Sand
Hildegard – piga på Ekenäs
Fredrik – dräng på Åsen
Anders Olsson – bonde
Saga – piga på Ekenäs
August Helmersson – handelsman
Anna – piga på Ekenäs
Ruben – dräng på Ekenäs
Fritz Kjellman – provinsialläkare
Nathanael Efraimsson – länsman
Rakel – piga hos länsmannen
Hans Kristian Bergdahl – advokat
Engelbert Kruse – häradsdomare
Jan – dräng på Ekenäs
1898
Ifjorton år har Ekenäs gård stått obebodd. Ekenäs har en präktig mangårdsbyggnad och det finns fortfarande människor i socknen som minns festerna som brukade hållas i den stora salen. De flesta var väl aldrig själva inbjudna, men det var många som hade kunnat tjäna några extra tolvskillingar när det behövdes fler pigor i köket.
Gårdens läge kan ingen klaga på. Den ligger på en höjd med utblick över näset. Jorden är bördig, men har legat i träda så länge att de forna hagarna, åkrarna och ängarna är fyllda av björk och asp. Dessa träd har fått bli sällskap till de ståtliga ekar som givit näset och gården deras namn.
I Frykeboda socken har Ekenäs och Högtofta varit de största gårdarna, vilka givit utkomst åt drängar och pigor. Högtofta blomstrar fortfarande, medan Ekenäs befinner sig i en djup Törnrosasömn. Sedan den barnlöse översten dog har det gamla herresätet stått tomt. En kusin till översten, bosatt i Stockholm, ärvde egendomen men hade inget intresse av att flytta dit. Nu ska dock Ekenäs väckas ur sin dvala. Ägarens barn har övertalat sin far att sälja Ekenäs, och nu står en ny familj redo att ge liv åt herrgården.
29 april 1898
Den 29 april 1898 är som vilken söckendag som helst i Frykeboda. Precis som alla år tidigare måste jorden brukas för att det inte ska bli svält till vintern. Det tog tid detta år för tjälen att gå ur jorden, så bönderna blev sena att komma ut med harven, men nu är vårsådden i full gång och potatisen ska snart ner i myllan. Få känner till att en ny familj ska flytta till socknen.
På järnvägsstationen Kils Övre kliver grosshandlare
Wilhelm Ahlgren av tåget. Han är en storväxt man. Ansiktsfärgen är frisk och håret är gråsprängt. Anletet pryds av ett likaledes gråsprängt helskägg och ett par rejäla knävelborrar.
Wilhelm Ahlgren är en driftig man och han har använt en stor del av vinsten från grosshandlarverksamheten till kloka investeringar och är nu en mycket välbeställd man.
Pengarna till trots har han inte fått tillträde till de finaste salongerna, där börd ännu går före förmögenhet. Han har därför bestämt sig för att lämna stadslivet för att istället bli herreman på landet. När han fick reda på att Ekenäs var till salu tvekade han inte. Han fick herrgården för en relativt blygsam penning, på grund av det skick fastigheten befann sig i. Gården har potential, ansåg han, och han hade de ekonomiska medlen att återställa den i dess ursprungliga prakt.
Hustrun Sophia kliver försiktigt ner på perrongen. En liten kvinna, som alltid varit beundrad för sin skönhet. Hon hade inte saknat friare, men då fadern var en enkel smed hade det inte funnits några utsikter om någon större hemgift.
Wilhelm hade redan en början till förmögenhet och var ett gott parti. Till skillnad från maken har hon ännu inte fått se Ekenäs och hon bävar lite inför flytten till landet. Möblerna har de lämnat kvar, för Ekenäs har köpts möblerat. Wilhelm har sagt att han tycker det är bättre att sälja möblerna istället för att frakta dem med sig. Sophia är inte helt nöjd med det, men har i alla fall övertalat sin make att chiffonjén som är ett arv från hennes mormor ska få komma till Ekenäs när de har installerat sig. Även pianot ska till Ekenäs, så att döttrarna kan fortsätta att utveckla sina musikaliska färdigheter.
De båda döttrarna Helena och Maria kliver även de ner på perrongen. Ingen som inte känner dem kan ana att de är systrar. Artonåriga Helena är korpulent och hennes anletsdrag är grova. ”Du ser allt ut som en riktig bondjänta” har hennes far sagt flera gånger till henne och det har inte rått någon tvekan om att det inte kunde betraktas som en komplimang, trots att han själv är av bondesläkt. Trettonåriga Maria har däremot ärvt sin mors skönhet. Hon är inte så lång, vilket även det visar att hon brås på modern. Kroppen är spenslig och ansiktet är en ängels. Än så länge är kinderna lite runda, men det är bara en tidsfråga innan de får ”aristokratiska drag” som Wilhelm brukar säga berömmande om sin hustrus ansikte.
– Hur gör vi med våra väskor? säger Sophia oroligt. De är ju kvar i vagnen.
Wilhelm svarar inte, utan går fram till en ung man i arbetskläder som ser ut att leta efter någon.
– Är det ni som ska köra oss till Frykeboda? frågar han mannen. Det är jag som är grosshandlare Ahlgren.
Den unge mannen drar av sig sin mössa och bockar.
– Jag ska se till att era grejer kommer fram, säger han.
Oskar heter jag.
– Då kan ni gå in i vagnen och hämta vårt bagage.
Oskar går in i vagnen, men kommer strax ut igen.
– Är det de två stora koffertarna?
Wilhelm svarar jakande.
– Då behöver jag allt hjälp att få ut dem, säger han.
Wilhelm Ahlgren hade inte tänkt sig att behöva bära bagaget ens en liten bit men han inser att det inte är möjligt för en man att bära så tunga trunkar, och den ende man han i övrigt kan se är stinsen och denne lär inte vilja bära tågpassagerarnas väskor. Han skyndar in i vagnen, rädd att tåget ska åka vidare, och tillsammans bär han och Oskar ut en koffert i taget och ställer på perrongen. Stinsen vinkar och tåget sätter sig i rörelse igen.
– Skrindan står jämt runt hörnet, säger Oskar.
Det är en vanlig höskrinda, dragen av en häst som ser ut att ha sina bästa dagar bakom sig.
– Men Wilhelm, säger Sophia, inte ska vi väl sitta på den där?
– Nej, det kan jag väl aldrig tänka mig, säger hennes make osäkert.
Oskar ler stort.
– Herrskapet behöver inte oroa sig. Jag ska bara köra bagaget. Sedan åker jag tillbaka till Åsen. Om grosshandlarn vill vara så snäll och hjälpa mig att få upp koffertarna på skrindan, så kan ni allesammans åka med Gunnar som står där borta.
Daniel Bengtsson på Högtofta har skickat Gunnar med sin egen vagn för att köra er.
– Nå, det var då för väl, säger Wilhelm och hjälper Oskar att få upp de stora väskorna i höskrindan.
Sedan går han fram till Gunnar och den väntande vagnen. Sophia, Helena och Maria spatserar efter som tre gäss.
– Jaha, säger Wilhelm, ni kan vägen till Ekenäs antar jag?
– Jodå, svarar Gunnar, socknen är nog inte större än att jag vet var alla gårdar och torp finns.
Drängen håller upp dörren till vagnen och hela familjen Ahlgren tar plats. Så stänger han dörren och sätter sig på kuskbocken och smackar. Hästen börjar makligt skritta.
– Jag har förstått att den där Daniel Bengtsson är den främste bland bönderna här, säger Wilhelm till sin hustru. Hans far lär visst till och med ha suttit i riksdagen. Honom ska vi umgås med. Rasande trevligt av honom att skicka den här vagnen. Jag skrev brev till honom och berättade att vi var på väg och frågade om han kunde se till att vi fick hjälp att ta oss till Ekenäs. Vem som bor på Åsen vet jag inte, men det var ju bra att vi fick två vagnar.
Sophia nickar.
– Ja, det verkar vara en man som vi kan umgås med. Det lär väl annars inte finnas så många här som kan bjudas in i finare salonger. Mest torpare och annat löst folk.
– Men mamma! säger Helena. Inte ska väl mamma döma folk som vi inte har träffat?
– Kära vän, säger Sophia och ler överseende, det är skillnad på guld och mässing.
Ekipaget kommer fram till Ekenäs och Gunnar drar i tömmarna för att få hästen att stanna.
– Jahapp, då var vi framme, säger han.
Familjen Ahlgren kliver ur och ser på sin egendom. Det är ett rejält hus, något annat kan man inte säga. Men färgen
på huset har flagnat, och där finns inte någon gräsmatta. Istället är huset omgärdat av något som väl får betecknas som terräng, förutom ett par hagar som en bonde som bor i närheten har fått disponera. Dock verkar det som att någon sett till att hålla buskar och sly borta från själva gårdsplanen.
Lite längre bort, där man skulle ha förväntat sig att finna åkrar och ängar, har skogen börjat ta över.
Sophia Ahlgren börjar gråta.
– Men Wilhelm, säger hon hulkande. Vad är detta för ett ruckel? Detta kan väl ändå inte vara den lantegendom du talat så fint om?
Wilhelm klappar henne tröstande på axeln.
– Visst behöver mycket göras här, men jag har sett till att städsla folk som ska ta ner träd och buskar och bryta mark på nytt. Och huset är det ingen fara med. Det har potential. Ny färg på väggarna och det kommer att vara som nytt igen. Jag har tänkt köpa några kor och ett tiotal får. Och en gris förstås. Lagård, fårhus och svinstia finns där borta.
Vi kommer att vara självförsörjande på mat. Drängar och pigor ska vi också städsla. Daniel Bengtsson, storbonden, skrev i ett brev till mig att det inte skulle vara svårt att finna tjänstefolk. Det är en hel del här ute som har många barn och här finns inte mark för dem alla att livnära sig på. Bengtsson var glad åt att vi kan ge arbete åt dem så inte alla går åstad och far till Amerika. Svensk ungdom ska bo och leva i Sverige.
Sophia känner sig inte lugnare. Visst har maken varit lyckosam i affärer och kunnat skapa sig en förmögenhet som gjort att familjen kunnat höja sig flera pinnhål i den sociala hierarkin i stan. Men att rusta upp en gammal herrgård? Hon fruktar det värsta.
Wilhelm är dock redan framme vid dörren till herrgården och öppnar den.
– Det här kommer att bli bra, säger han. Och jag köpte det möblerat som jag har berättat, så de gamla möblerna finns kvar. Vi kan skicka efter en del av våra möbler senare om du vill, så kommer vi att kunna skapa en ståndsmässig miljö för oss. Du behöver inte oroa dig. Det kommer folk med matvaror till oss senare i dag, så att vi klarar oss innan vi kan köpa det vi behöver i handelsboden. Det här kommer att bli ett riktigt äventyr!
Han får inget svar av sin hustru, som med döttrarna i släptåg hulkande går in i det nya hemmet.
När Sophia kommer in slås hon först av hur smutsigt det är. Möblerna och golven är täckta av ett tjockt, grått lager med damm. Men motvilligt måste hon erkänna att möblerna ändå ser bättre ut än hon befarat. Det är tydligt att den förre ägaren ändå velat ha ett hem som anstår en officer och herreman. Adlig hade han varit, och det borgar ju ändå för en viss förfining, tänker Sophia, glömsk för det faktum att många av adelns herrar och fröknar sett ner på henne, en borgarhustru, och att detta är ett viktigt skäl till makens beslut att flytta till Frykeboda.
Det mest prekära problemet är var de ska sova. Även sovrum och sängar är dammiga. I brist på tjänstefolk sätter Sophia sina döttrar i arbete med att sopa sovrummen och bära ut sängkläderna. De har egna, rena sängkläder med sig i en av koffertarna, och dessa bäddas nu ner i sängarna. Sophia hoppas att en god natts sömn i rena sängar kommer att få henne att se något ljusare på framtiden på Ekenäs.
s o MM aren 1898
För h elena är sommaren bättre än någon hon upplevt tidigare. Hon har läst romaner av Jane Austen o ch varit så belåten när hon kommit till slutet av böckerna och de älskande äntligen får varandra. I böckerna är det ofta förvecklingar innan detta kan ske, men så ska det inte behöva vara i det verkliga livet.
Minst en gång i veckan kommer Eberhard på besök och Helena njuter av att kunna sitta med en man och diskutera litteratur och filosofi. Hennes egen far saknar allt intresse för sådana saker. Eberhard är så mycket kunnigare än hon, och det gör att hon känner sig priviligierad av att få lära sig av honom. De samtalar även om den kristna tron och hon har börjat läsa Bibeln mer regelbundet för att kunna visa Eberhard att även hon kan använda bibelord för att ge stöd åt en uppfattning.
Det enda hon tycker är lite tråkigt är att han aldrig vill sitta bredvid henne i kyrkan. Helena skulle älska att känna andra unga kvinnors avundsjuka blickar. Sophia säger dock till henne att inte oroa sig över att de inte sitter tillsammans.
– Eberhard har helt rätt. Det passar sig inte riktigt att ni sitter tillsammans när ni inte är förlovade. Och dit hoppas jag att vi når innan vintern kommer.
Vid ett par tillfällen har Eberhard smugit till Helena en lapp med förslaget att de ska ses i en speciell skogsglänta. Med bultande hjärta har hon sagt till sin mor att hon vill se om det finns kantareller i skogen.
Första gången de satt i gläntan kysste Eberhard henne. Det var hennes livs första kyss. Hon hade känt att hon rodnade och hade skämts lite över det, men Eberhard kysste henne en gång till och allt kändes bara bra.
På vägen hem fann Helena några kantareller som hon lade i den korg hon hade med sig. Hon ville kunna visa upp dem hemma så att det inte skulle bli några frågor om vad hon hade gjort.
En afton i slutet av juli träffas de på nytt i gläntan. Det känns lika äventyrligt som förra gången, men samtidigt är Helena förväntansfull. Hon hoppas att han vill kyssa henne igen, för kyssarna hon fick förra gången har fått henne att känna att de hör samman.
Det är en varm dag, men ändå inte stekhet. Fåglarnas kvittrande gör henne än mer upprymd. Hon tänker att de säkert uttrycker sin kärlek till varandra. När hon får syn på Eberhard slår hjärtat extra hårt och hon uppfylls av en känsla att om hon kunde kvittra som fåglarna, skulle hon göra det.
Eberhard har lagt ut en filt på backen, vilket hon tycker är omtänksamt. Hon vill inte att det ska bli gräsfläckar på klänningen, som hon skulle bli tvungen att förklara för sin mor.
De samtalar en stund sittande på filten, men Helena har svårt att koncentrera sig. Hon vill så gärna att de kysser varandra. Hon känner att hon skulle vilja ta tag om hans vackra huvud och trycka en kyss på hans läppar, men hon vet att det vore opassande. Det är mannens sak att försöka kyssa en kvinna, och kvinnan får avgöra om hon vill bli kysst eller inte.
Helena behöver inte vänta länge. Eberhard lutar sig mot henne och Helena sluter sina ögon samtidigt som hon vänder sina läppar mot hans. Han kysser henne ömt och Helena känner att det pirrar i hela kroppen av den lycka hon känner. Försiktigt lägger han ner henne på filten, fortfarande kyssande hennes mun.
Efter en stund känner Helena hur Eberhard lägger handen på hennes ena bröst. Hon rycker till och tar undan hans hand, men snart är handen där igen. Än en gång flyttar hon på hans hand. Det tycks som att han accepterar att hon inte vill att han rör hennes bröst, men så känner hon att han drar upp hennes klänning.
– Nej Eberhard, inte så!
Hon försöker resa på sig, men Eberhard lägger sig över henne. Hennes klänning är nu helt uppdragen och hon känner att han börjar dra ner hennes underbyxor.
– Men Eberhard, vad har det tagit åt dig?
– Ta det lugnt, kära Helena. Det här är inte farligt. Jag tycker vi har träffats så länge nu att det är dags att vi äntligen får förenas. Du kommer att tycka om det, det lovar jag.
Helena börjar skrika, men Eberhard lägger handen över hennes mun.
– Var inte rädd, säger han. Jag förstår att du har lärt dig att en kvinna måste säga nej, och därför vet jag att jag måste vara mer kraftfull för att få det jag vill ha och för att kunna ge dig det du önskar, även om du inte vågar erkänna det för dig själv än. Men när väl den första gången är överstånden kommer du att vilja ha mer, det vet jag.
Det hjälper inte hur mycket än Helena kämpar för att komma loss. Eberhards kropp vilar tungt över hennes. När han använder båda händerna för att få av henne under
byxorna kan hon skrika på nytt, men det är ingen som hör henne.
Hon har dock armarna fria. Hon sträcker ut dem och med sina naglar river hon Eberhard i ansiktet.
Han skriker till och rullar bort från henne. Det är allt hon behöver. Hon drar upp sina underbyxor igen, reser sig och springer det fortaste hon kan hemåt. Hon är rädd att han ska komma efter henne, vilket ger henne extra fart. Till slut kommer hon fram till Ekenäs. Hon öppnar dörren och rusar in.
– Men kära barn, säger Sophia. Vad är det som har hänt? Och var har du svampkorgen?
Helena är så andfådd att det dröjer en bra stund innan hon kan tala. Eftersom hon inte berättat att hon skulle möta Eberhard i skogen vågar hon inte säga vad hon varit med om.
– Jag hörde hur det brakade till i skogen och jag blev rädd att det kanske var en björn, så jag släppte korgen och sprang.
De går in i salongen, där Wilhelm sitter.
– Helena var ute i skogen för att plocka svamp, och hon tror att det kanske var en björn där, säger Sophia.
– En björn? Är du säker? Såg du den?
Helena skakar på huvudet.
– Nej, jag hörde bara att det brakade till som om ett stort djur kom mot mig.
– Nå, då kanske det var en älg. Jag ska tala med Daniel Bengtsson och höra om han vet om det har synts till björn i närheten här.
Så vänder han sig till Sophia.
– Säg till pigorna att de ordnar med kaffe till Helena. Det kan hon behöva!
Han reser sig, går fram till skåpet och tar fram en konjaksflaska.
– Du ska få en konjak också. Det är lugnande ska du se.
Helenas hand darrar när hon tar emot konjakskupan som hennes far räcker henne. Hon smuttar på den gyllene drycken och kan inte låta bli att grimasera. Men när kaffet kommer lyckas hon dricka lite till. Även om hon inte tycker att det är gott, får hon erkänna att konjaken hjälper henne att slappna av lite och hon slutar att darra. Det är inte en dryck hon vill dricka för ofta, men som medicin kan den väl gå an.
Snön faller M ed stora flingor på julaftonsmorgonen. Hela landskapet är vitt. Elias har på grosshandlarens b egäran satt upp en nek på en stör i trädgården. Där plockar ett par bofinkar och en domherre ivrigt åt sig av kornen.
När Helena och Maria kommer ner för att äta frukost är dörren till salen stängd. De vet varför. Sent på kvällen innan har föräldrarna, möjligen med benäget bistånd av någon eller några av tjänstefolket, klätt julgranen. Under den gångna veckan har de båda systrarna tillverkat olika slags halmprydnader att hänga i julgranen. Maria hade gärna velat vara med och klä granen, men Wilhelm är noga med traditionen. Det är far som öppnar dörren när det är dags. Innan dess får hans döttrar inte se julgranen.
Ett avsteg från traditionen har han dock gjort med hänsyn till att döttrarna blivit så stora. Det kommer ingen julbock som delar ut klapparna i år. Julklapparna ligger under granen istället.
Pigor och drängar har varit i farten i flera timmar. För dem börjar dagen med morgonmålet, medan frukosten serveras efter ett par timmars arbete. För herrskapet Ahlgren är det annorlunda. Wilhelm är inte en man som vill gå upp
lika tidigt som en dräng. Vad är väl meningen med att vara godsägare om man ska behöva vara uppe med tuppen? Nej, familjen Ahlgren äter frukost som sitt första mål när tjänstefolket äter frukost som dagens andra mål. Fast i olika rum.
Grosshandlaren och godsägaren Wilhelm Ahlgren har dock förstått att den stora julmåltiden brukar ätas gemensamt av hög och låg på gårdarna på landsbygden. ”När man är i Rom så gör man som romarna” hade hans äldsta dotter sagt, och det ligger väl något i det, tänker han.
– Nå, säger Sophia till sina döttrar, är ni nyfikna på vad ni får i julklapp?
– Det förstår du väl att vi är, säger Helena som vet vad modern vill ha till svar.
Maria däremot rycker bara på axlarna och säger ingenting. Sophia snörper lite på munnen när hon upptäcker detta ointresse, men hon säger till sig själv att det väl är åldern. Det händer ju så mycket i en flickas kropp och Maria är tidigt utvecklad, så man får väl ha lite tålamod med henne.
Efter frukosten går hela familjen ut i hallen och ställer sig utanför dörren till salen. Wilhelm harklar sig och säger:
– Min kära familj, jag önskar er alla en riktigt god jul.
Så öppnar han dörren. Där inne står granen klädd. Ljusen är ännu inte tända. Det får vänta tills det börjar skymma mot kvällningen.
Sophia och döttrarna sätter sig i soffan och broderar. Wilhelm slår sig ned i sin fåtölj och tänder en cigarr.
– Hör ni flickor, säger han. Det skulle vara trevligt att få höra lite sång och musik så här på julafton.
Eftersom Helena är den av de båda som sjunger bäst sätter sig Maria vid pianot. Hon börjar spela och Helena sjunger ”Bereden väg för Herran”.
– Så vackert, säger Sophia när Helena har sjungit färdigt.
Wilhelm nickar, men säger:
– Jo, det var fint, men jag vill höra något med lite mer fart i. Ni kan väl ta den där ”Nu har vi ljus här i vårt hus”? Det är en fin bit.
– Men Wilhelm, säger Sophia förebrående. Ska vi verkligen ha en sådan profan visa på julafton.
Wilhelm ser på sin hustru och skakar lätt på huvudet.
– När ska den visan sjungas om inte på julafton? Och den handlar ju om julen som firas till minne av Kristi födelse, så det får väl anses religiöst så det räcker till och blir över. Seså flickor, sjung och spela för pappa nu.
Maria och Helena spelar och sjunger flera julsånger, tills Wilhelm reser sig och säger:
– Ni är duktiga, mina prinsessor, men nu får jag allt gå ut i köket och se om det blir någon glögg.
När Wilhelm Ahlgren kommer ut i köket får han se att arbetet med att förbereda julmaten är i full gång. Hildegard lägger upp korvar och sylta på fat, och grisfötter finns i en skål bredvid till husbondens stora glädje. Han tycker inte det är en riktig jul om det inte serveras grisfötter. Men just nu är han mer intresserad av vad Saga håller på med vid spisen. Hon rör i en gryta och han känner den ljuvliga doften av glögg.
– Saga låter väl inte glöggen koka? säger han oroligt. Vi får inte riskera att alkoholen kokar bort.
Saga tittar upp från grytan och ler.
– Husbonn ska inte vara orolig. Jag har gjort i ordning glögg många gånger förr. Ska jag komma in med en kanna och muggar?
– Det skulle vara utomordentligt trevligt. Ta tre muggar
ifall Helena vill ha. Maria får vänta innan hon får börja dricka glögg.
Med ett belåtet leende på läpparna återvänder grosshandlare Ahlgren till salen.
– Jag har ett glatt budskap! säger han till sin familj.
– Ska pappa läsa julevangeliet? frågar Helena med ett spotskt leende.
Hennes far ser oförstående ut.
– Öh, nej, det hade jag inte tänkt. Jag ville bara tillkännage att det inom kort kommer att serveras glögg.
Helena lägger handen för munnen för att dölja sin munterhet. För Wilhelm Ahlgren innebär julens glada budskap lite mer jordiska saker än änglakörer som tillkännager att Guds son har blivit född.
Saga kommer in i salen bärande en bricka med en kanna rykande glögg och tre muggar samt ett fat fyllt med pepparkakor.
– Se där, nu är julen kommen på riktigt, säger Wilhelm.
Han häller upp glögg i en mugg och räcker till sin hustru och sedan får Helena en mugg. Till sist fyller han en mugg åt sig själv.
– Det blir ingen glögg för dig Maria, säger han, men pepparkakor får du ta hur många du vill.
Så lyfter han sin mugg.
– Skål och god jul!
Wilhelm lutar sig bakåt i sin fåtölj. Han känner en gemytlig julstämning sprida sig i hela kroppen i samma takt som glöggen värmer honom inombords. Han fyller på sin mugg och låter blicken vila på julgranen. En halmstjärna i toppen, fler halmprydnader längre ner, några välputsade äpplen och ett par smällkarameller. Dessutom några färgade glaskulor
och svenska flaggor som han köpt vid ett besök i Karlstad i början på månaden.
En traditionell svensk julgran, tänker han. Det skulle inte förvåna honom om salig konung Karl XII hade haft en liknande gran på slottet. Märkligt nog kunde han inte minnas någon julgran från sitt barndomshem och inte heller hemma hos skolkamraterna. Nåja, man kan ju inte minnas allt.
Glöggen gör honom lite dåsig och han ställer ifrån sig muggen och blundar. Han rycker till när det skramlar lite i närheten av honom och han öppnar ögonen. Pigorna håller på att duka fram på bordet. Han måste ha slumrat till.
De raska pigorna har snart fått fram allt på bordet. I dörröppningen till köket står drängarna och väntar på att husbonden ska säga att de kan komma in. Wilhelm reser sig, tar en sticka och tänder den i spisen. Han tänder ljusen i granen och säger sedan:
– Varsågoda att slå er ner allesammans, för nu ser jag att allt verkar vara framdukat.
Familjen Ahlgren sätter sig till bords och därefter slår sig drängar och pigor ner. Det lyser i ögonen på drängarna när de ser maten som dukats fram. På julafton är det många bönder som ordnat med julkalas för alla på gården, men det här är något alldeles extra. Grosshandlare Ahlgren har inte snålat.
På bordet finns fläskkorv, grynkorv, leverkorv, lutfisk, aladåb, grisfötter, rökt ål, flera sorters sill, fårfiol, bruna bönor, en gryta med spad att doppa brödet i, omelett med trattkantareller, inkokt gädda, köttbullar, rökt sidfläsk, ost och andra läckerheter. Dessutom står öl och brännvin på bordet, vilket även det får det att vattnas i munnen på drängarna.
– Det är bara att hugga in, säger Wilhelm. Först till kvarn får först mala.
Själv förser han sig med sill och potatis. För säkerhets skull tar han även en grisfot, så att de inte tar slut innan han har tagit en. Julen skulle vara förstörd för honom om han inte finge sätta tänderna i den delikatessen på julafton. Han häller upp en rejäl sup och skickar vidare en av flaskorna till drängarna. När alla karlarna fått brännvin i glasen stämmer Wilhelm upp ”Hej tomtegubbar”. Det är kanske inte vackert, men det är välment.
– Skål! utropar han sedan och alla som har brännvin tar sina glas och tömmer dem.
Därefter låter han fylla på brännvinsglasen igen. Är det jul så är det.
Sophia anstränger sig för att le genom hela julmiddagen. Att äta mat med drängar och pigor kring bordet är verkligen inte hennes tanke om ett bra kalas. Men är det något hon kan så är det att visa ett vänligt och belevat yttre. Hon tänker inte tappa ansiktet inför tjänstefolket.
När alla har ätit färdigt är det dags för efterrätt. Wilhelm har sagt till pigorna i god tid att han vill ha hovdessert. Hildegard kommer in med en stor skål där maränger har blandats med vispad grädde och ringlad chokladsås. Det är nog första gången den efterrätten har serverats i Frykeboda. Trots att alla är proppmätta lyckas folk ändå trycka i sig av den mäktiga desserten.
– Nu vill vi ha kaffekask! ropar Wilhelm. Hildegard, jag hoppas att kaffekannan står på spisen!
– Nog gör den väl det, svarar pigan. Jag ska hämta kaffe och koppar.
När Hildegard gått ut reser sig Wilhelm. Hans ansiktsfärg har stigit som ett resultat av all den glögg och de snapsar han druckit.
–Jag går ut i köket och ser efter att Hildegard kokat tillräckligt med kaffe, säger han.
Han går stadigt, trots spriten.
– Tror du inte att pigan klarar av det utan din hjälp? säger Sophia.
Wilhelm verkar inte höra, utan går mot köket. Samtidigt reser sig Elias.
– Jag måste pissa, mumlar drängen och går ut.
I köket håller Hildegard på att ställa koppar och fat på en bricka. Grosshandlaren smyger upp bakom henne och lägger händerna på hennes bak. Hon rycker till och är nära att tappa en av kaffekopparna.
–Men vad gör han! Det där går inte an. Jag är en gift kvinna nu.
Wilhelm skrattar, men han gör inget mer. Istället går han tillbaka till salen. Han ser inte Elias, som står i ett hörn utanför köket.
När det blir kväll tänder Wilhelm nya ljus i granen. Sedan plockar han fram julklapparna. Hustrun får en vacker kamébrosch och döttrarna får varsitt guldarmband. Döttrarnas julklappar är från båda makarna. Av Sophia får Wilhelm en ask med sina favoritcigarrer.
–Men hur har du fått tag i de här cigarrerna? Inte har väl August Helmersson sådana i handelsboden?
Sophia ler, glad över att maken ser så nöjd och överraskad ut.
–När Saga skulle till affären för att handla bad jag henne fråga August om han kunde skicka efter de cigarrerna från Karlstad, och det kunde han.
–Vilken tur att jag har en så klok hustru, säger Wilhelm.
Även de båda döttrarna har julklappar till sina föräldrar.
– Det är inte så lätt att ordna med julklappar så här långt från stan, säger Maria. Det är i alla fall tur att handelsboden ligger nära kyrkan, så att jag kunnat göra mig ett ärende dit när jag läser för prästen.
Till sin far ger hon en flaska utmärkt brännvin och hennes mor får en sjal. En hel del av hennes sparade pengar har gått åt.
– Lät August dig köpa sprit? säger Sophia förvånat.
– Jag sa att det var en julklapp till pappa, svarar Maria. Då gav han mig faktiskt lite rabatt.
– Se där, säger Wilhelm och ser förnöjd ut. Det är alltid bra om man kan få bodknoddarna att slå av lite på priset. Det är inte dumt att kunna förhandla. Om du inte hade varit flicka, hade du kunnat bli grosshandlare i framtiden.
Till sin syster har Maria köpt en börs av skinn.
– Tack snälla du, men du hade inte behövt lägga pengar på mig. Att du är min syster är bättre än alla julklappar.
Helena är den ekonomiska av de två systrarna. Hon har stickat ett par rejäla lovikavantar till sin far och en halsduk till sin mor. Maria får ett par fingervantar.
Efter julklappsutdelningen är det dags för ett traditionellt inslag i familjen Ahlgrens julfirande. Wilhelm kallar in tjänste folket och tar fram Bibeln och börjar läsa:
”Och det begav sig i de dagarna, att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att all världen skulle skattskrivas. Denna skattskrivning var den första och skedde då Qvirinius var hövding över Syrien. Och de foro alla, var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig…”
När detta var klart gick var och en till sitt. Julfriden sänkte sig över Ekenäs. I Lillhagen rådde däremot ingen frid. När Elias och Hildegard kommit till sitt hem slår Elias näven i
köksbordet så att Hildegard hoppar högt av förskräckelse. Hon ser att maken är alldeles mörk i blicken.
–Vad har du haft ihop med husbo nn? säger han med en röst som knappt bär.
–Vad menar du? Jag har väl ingenting ihop med honom?
– Jag såg hur han klappade dig på baken och att du då sa att du är en gift kvinna NU ! Så vad hände mellan honom och dig innan vi gifte oss?
–Ingenting, säger Hildegard med gråt i rösten. Jag vet inte vad jag sa. Jag blev ju helt förskräckt när han kom in i köket och gjorde så där. Men han hade ju druckit en hel del av julspriten, så jag tror att det var det som gjorde att han betedde sig så.
Elias knyter och öppnar sina nävar om vartannat.
–Jag ger väl själva håken i hur han b etedde sig, ryter han. Det handlar om dig och mig. Det är väl husbonn som gjort dig med barn och sen blev det bråttom för dig att bli i lag med mig. Nu förstår jag varför vi fick Lillhagen. Det var betalning till mig för att jag skulle ta hand om horungen du väntar.
Hildegard kryper ihop och hon gråter.
– Det är inte sant, säger hon. Du såg ju själv på mina underbyxor att du var den förste för mig. Varför han gav oss Lillhagen vet jag inte. Men kanske han trodde ikväll att jag skulle ge honom nåt tillbaka, men det skulle jag aldrig göra. Jag har aldrig haft nån annan än dig och jag är din tills döden skiljer oss åt.
Elias andas tungt och han är röd i ansiktet, men han ser något lugnare ut. Det skulle ju kunna vara som Hildegard säger. Men helt säker är han inte. Han går fram till ett skåp, tar fram brännvinsflaskan och tar en rejäl sup. Sedan vänder han sig mot den gråtande Hildegard igen.
–Ja, jag vet då varken ut eller in, säger han. Men får jag
anledning att misstänka nåt om dig och husbonn, då kommer
jag att göra mig olycklig på er bägge två.
Den en gång i tiden ståtliga gården Ekenäs har stått obebodd i 14 år när familjen Ahlgren flyttar dit våren 1898. Det blir en avgörande händelse i bygden, och stora förändringar väntar i det lantliga Frykeboda.
Grosshandlaren Wilhelm Ahlgren drömmer stort. Nu ska familjen få den framstående plats som de tidigare förvägrats i societetsstaden Karlstads uppburna kretsar. Här ska såväl han som hustrun Sophia och de två döttrarna Helena och Maria ta plats i samhällets översta skikt. Det gäller att både visa sig välbärgad och framgångsrik, och att ta för sig.
På själva nyårsaftonen, efter kvällens flerrättersmiddag, känner sig grosshandlaren plötsligt dålig och går tidigt till sängs. Men nästa morgon är han ännu sämre. Läkaren som tillkallas säger först inget om sina misstankar, men för honom pekar symptomen mot förgiftning – av arsenik.
Mordet på Ekenäs är en historisk kriminalroman som utspelar sig i det fiktiva Frykeboda vid 1800-talets slut, strax innan det modernas intåg. Av författaren har tidigare utkommit två fristående romaner i serien om Frykebodamorden.