9789100802660

Det litterära Nobelpriset

Paul Tenngart

Det litterära Nobelpriset

Historien om världslitteraturens största utmärkelse

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se isbn 978-91-0-080266-0 COPYRIGHT © Paul Tenngart, 2025 OMSLAG Nina Ulmaja Första tryckningen TRYCK ScandBook, EU 2025

Till Robert Lindroth, 1971–2021

1. EN SISTA VILJA 9 (Alfred Nobel) Dödens handelsman lever än 11 Tre testamenten 15 Alfred Nobel och litteraturen 26 Ragnar Sohlmans bedrifter 38 2. REVANSCHEN 47 (Carl David af Wirsén) En sargad sekreterare får besök 49 Den motvilliga Akademien 59 Hjärtat och snillet 65 Hvarför! 75 Priset etableras 80 Svenska pristagare? 93 3. VÄRLDSPRISET OCH VÄRLDSKRIGET 103 (Verner von Heidenstam och Harald Hjärne) Diktarfursten ger sig in i leken 105 Hela världens diktare 111 Krig, nationalism och litteratur 121 Pacifisten prisas 129 Fyra skandinaver och en schweizare 134 4. ETT BREDARE PRIS 145 (Erik Axel Karlfeldt och Per Hallström) En ny värld 147 Amerika och Ryssland inkluderas 158 Två husmödrar och tidens store filosof 166 Familjer i förfall 179 Kinesisk landsbygd på amerikanska 193

6

5. MOT MODERNA TIDER 207 (Per Hallström och Anders Österling) Medan bomberna faller 209 Genom mörkret 220 Fredsyra 231 Kampen om modernismen 240 Moralisk modernitet 256 Nobelpriset fyller femtio 262 6. JÄRNRIDÅN 269 (Anders Österling och Dag Hammarskjöld) Sir Winston 271 Självständiga vänstermän 279 Romanen om en rysk läkare 286 Mot ett sovjetiskt pris 299 7. RÖSTER FRÅN NÄR OCH FJÄRRAN 313 (Karl Ragnar Gierow och Anders Österling) Kulturella särarter 315 I Vietnamkrigets skugga 327 Nobellitteraturens gränser 334 Eyvind who? Harry what? 344 8. INDIVIDEN, MASSAN OCH MAKTEN 355 (Lars Gyllensten, Karl Ragnar Gierow och Artur Lundkvist) Histologen tar över 357 Totalitarismens ansikten 368 Platsen och världen 379 Striden om en prismotivering 389

7

9. ESTETIK OCH IDEOLOGI 401 (Kjell Espmark och Sture Allén) Konsten att hantera en fatwa 403 Postkoloniala intåg 411 Hurra för Svenska Akademien! 425 Lyrisk integritet och farliga gyckelspel

428

10. DE BITTRA ERFARENHETERNA 435 (Horace Engdahl, Peter Englund och Sara Danius) 1900-talet i backspegeln 437 Litterära granskningar och våldspornografiska orgier 451 The freewheelin’ Swedish Academy 462 I de personliga erfarenheternas tid 469 Nobelprisets nollpunkt 473 11. ÅTERKOMSTEN 483 (Anders Olsson och Mats Malm) Ur askan i elden 485 Vägen ut 493 Tjugotalets tendenser 499 EPILOG: NOBELMEDALJENS SIDOR noter 528 litteratur 549 bilder 555 PERSONREGISTER

556

509

1

EN SISTA VILJA

Alfred Nobel

Dödens handelsman lever än Söndagen den 15 april 1888 börjar med en chock. Så fort Alfred Nobel har slagit sig ner med morgontidningen Le Figaro får han nämligen reda på att han är död. Bredvid nyheterna om att temperaturen har varit ovanligt låg för årstiden i Spanien och Portugal, och att den tyske rikskanslern Otto von Bismarck har utsett greve Rantzau till preussisk minister i München, meddelar Frankrikes största tidning att den svenske ingenjören har avlidit.

Nobel befinner sig i sitt hem på avenue de Malakoff i det välbärgade västra Paris, mellan Triumfbågen och Bois de Boulogne. Men var sitter han och äter frukost? Han är nog inte i den tjusiga salongen, som är inredd i nyrokoko med statyer i marmor och brons mellan de klarröda sidengardinerna som ramar in fönstren ut mot gatan. Och inte heller i matsalen, där de boaserade väggarna omsluter ett stort bord med plats för tio gäster. Stadsvillan vid Malakoff är påkostad och elegant. När han tar emot affärsbekanta och vänner håller han inte igen.

Men när han är för sig själv är den svenske mångmiljonären mer modest. Kanske dricker han sitt morgonkaffe i arbetsrummet, redo att snabbt ta språnget mot tekniska skisser och affärskontrakt, eller möjligen nere i huslaboratoriet? Nja, det rimligaste är nog ändå att han frukosterar i vinterträdgården. Den här morgonen bjuder ju på en värmande vårsol. Till skillnad från i Valencia och Lissabon ser det ut att bli en vacker söndag i den franska huvudstaden. Ja, det är nog där han sitter, bland de frodiga medelhavsväxterna som ramar in golvets italienska marmor, och läser om sin egen död.

Alfred Nobel inser förstås genast att tidningen måste ha tagit fel på honom och brodern Ludvig, som avled i Cannes på torsdagen.

1

11

För en vecka sedan var Alfred Nobel själv nere vid Rivieran och vände. När han steg på tåget tillbaka till Paris verkade Ludvig vara på bättringsvägen. Så brorsonen Carls telegram överraskade honom: »Pappa avsomnade lugnt och stilla i dag klockan 2«. Sedan dess har Alfred hunnit beklaga den sorg som drabbat Ludvigs änka Edla, deras sju gemensamma barn och Ludvigs tre barn från första äktenskapet. Och själv har han börjat bearbeta känslorna efter att ha förlorat en ganska komplex syskonrelation. Men den falska nyheten skakar om honom. Som om Ludvigs död i sig inte är illa nog.

Det värsta av allt är att notisen i Le Figaro visar hur världen reagerar när den tror att han inte längre finns i den. Den korta tidningsrapporten är grymt, ja nästan sinistert kluven i två delar. En första liten snutt är placerad allra längst ner till höger på första sidan: 2

En man som man bara med största svårighet kan betrakta som väl­ görande för mänskligheten dog i går i Cannes.

3

Sedan måste man bläddra till nästa sida för att få reda på vad det är för obehaglig person som tidningen syftar på. Och först när man har vänt på det stora tidningsbladet och riktat blicken mot den lilla notisrutan högst uppe i vänstra hörnet, får man den viktigaste informationen: Det är herr Nobel, dynamitens uppfinnare.

Herr Nobel var svensk.

Det är allt. Hela notisen består av dessa tre meningar uppdelade på två sidor. Tillsammans summerar formuleringarna de tankar som den enormt framgångsrike svensken skulle ha lämnat efter sig om han plötsligt hade fallit ner död.

Folk drar alltså en suck av lättnad när de tror att han inte längre finns. Världen är en bättre plats utan honom, tycker de. Han som älskar världen mer än någon annan. Han som steg för steg har lärt sig hur den fungerar och vars framgång vilar på nyfikenhet och hårt arbete. Han som lyckats med det som hans far inte riktigt rodde i 12

hamn: att omvandla den egna tekniska kreativiteten till ekonomiskt framgångsrika uppfinningar. Det går inte att förneka att Immanuel Nobels tredje son har gjort sig ett namn som sträcker sig långt bortom födelsestaden Stockholm och uppväxtstaden Sankt Petersburg.

Han är inte bara mångmiljonär, utan en vida känd ingenjör och en respekterad internationell affärsman. Han är en världsman, helt enkelt, en betydande kraft i den pulserande nya tid som bär på så många nya möjligheter för mänskligheten.

Dessutom tror han på rättvisan, och betraktar sig i grund och botten som socialdemokrat. Han har alltid varit omtyckt av arbetare, av sina egna anställda såväl som av fotfolk i andras bolag, och han har skänkt massor av pengar till välgörande ändamål, inte minst till fredsrörelsen. De flesta av hans släktingar tycker att han har kastat bort alldeles för mycket av familjens förmögenhet på diverse ideella föreningar och tiggare.

Och ändå, trots all denna konkreta hjälp till behövande och trots alla de upptäckter och fiffiga lösningar som han är övertygad om att den moderna människan kommer att ha nytta av långt in i fram­ tiden, är det på dödens och ondskans sida han kommer att befinna sig när historien ska summeras. Det var han som uppfann effektiva sprängmedel och explosionstekniker och blev förmögen på att sälja dem till arméer. Många av dem han gjorde affärer med ville säkert väl, men knappast alla. Rik blev han icke desto mindre, och det var väl det viktigaste för honom, kommer folk att tänka. För många är han ingenting annat än en dödens handelsman.

Han tror på mänskligheten, Alfred Nobel, och vill den väl. Men det verkar inte som om den tycker om honom. Folk avskyr den uppfinning som har kommit att bli hans största bidrag till den moderna världen: dynamiten. * Nu är det ju inte han som är död den här vårdagen 1888. Den skröpliga kroppen håller honom fortfarande upprätt när han tar tåget de två milen från centrala Paris ut till laboratoriet i Sevran och där tillåts 13

syssla med det han vill ägna mycket mer tid åt: att långsamt och systematiskt hitta det perfekta rökfria krutet. Än så länge orkar han också med de utlandsresor som han alltmer kommit att avsky – till fabriken i italienska Avigliana för att lugna lokalbefolkningen efter ännu en fabriksolycka, till domstolen i London för att försvara sitt engelska dynamitpatent, till Baku för att styra upp brödernas olje­ raffinaderi, där han har majoriteten av aktieinnehavet.

Egentligen har han mycket att vara glad åt. Affärerna går bra. Hans dynamit produceras i ett flertal länder och säljs i många fler. Och han har otaliga affärs- och ingenjörskontakter i världens alla hörn, dugliga och betydelsefulla människor som kanske inte älskar honom, men som åtminstone respekterar hans kunskap, erfarenheter och handlingskraft. Hedersbetygelser saknas inte. Sedan 1877 är han riddare av den franska Hederslegionen, och 1884 blev han invald i Kungliga Vetenskapsakademien. Men den felaktiga dödsrunan i Le Figaro bekräftar det som August Strindberg skrev i den fränt politiska dikten »Folkupplagan« i början av åttiotalet: »Nobel, ditt namn hörs sällan prisas!« Att den kontroversielle svenske författaren ville ändra på den saken var inte särskilt smickrande: i Strindbergs dikt lyfts dynamiten fram som ett effektivt mordvapen för revolutionärer.

Och så har Nobel förstås sin stadsvilla, sitt hôtel particulier på ave­ nue de Malakoff i det förnäma sextonde arrondissementet bara en kvart från Étoile. Han köpte och totalrenoverade den efter de första kommersiella framgångarna med dynamiten i början av 1870-talet, och för bara några år sedan byggdes den ut med ett glastak som förenande länk till grannhuset. Vännerna kallar villan för hans »lilla hus«, men dess fyra våningar räcker gott och väl för besökande gäster. Här kan brorsbarnen övernatta så länge och så ofta de vill, och här kan han bjuda betydelsefulla personer på den bästa mat och de finaste viner Frankrike har att erbjuda, som när polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld och hans kapten Louis Palander bodde över på avenue de Malakoff under sitt triumfatoriska besök i Paris efter att ha lyckats segla genom Nordostpassagen.

Alfred Nobel sörjer sin bror, men han kan trösta sig med att han själv har en möjlighet att påverka eftervärldens dom. Den förmögen4

14

het som hans explosiva uppfinningar har skaffat honom kan kanske användas till att förgylla och främja, underlätta och förbättra, bygga upp och stabilisera. Göra nytt, göra bättre, göra gott, och bli en man som folk utan större svårighet kan betrakta som välgörande för mänskligheten. Ja, om inte han, med alla sina intjänade pengar, kan bidra till att göra verklig nytta, vem ska då kunna åstadkomma något riktigt konstruktivt här i världen?

Det är med denna insikt om den privata förmögenhetens potentiella kraft som historien om Nobelpriset tar sin början. Det ligger nära till hands att tänka sig att det felaktiga dödsbudet söndagen den 15 april 1888 sätter igång hela processen – eller åtminstone är ett avgörande ögonblick på vägen mot de fem prisen åt dem som »hafva gjort menskligheten den största nytta«.

Tre testamenten I sin stora biografi över Alfred Nobel beskriver Ingrid Carlberg den svenske uppfinnaren som en gåta. Och nog framstår han som en aning mer motsägelsefull än många andra. Å ena sidan är han ytterst pragmatisk och rationell i sin förmåga att hitta tekniska lösningar på alla möjliga problem, och i sina försök att kommersiellt lansera dessa uppfinningar. Stundtals tycks han vara mer eller mindre skrupelfri i sin kamp för sina egna och familjen Nobels ekonomiska framgångar. Å andra sidan är han en känslig och själfull drömmare, en idealistisk estet som värnar om allas bästa. Allra mest paradoxal framstår motsättningen mellan Alfred Nobels livslånga vapentillverkning och hans drömmar om fred på jorden. »Han var mannen«, skriver Carlberg, »som kunde drömma om en ’rosenskimrande fred’ samtidigt som han ägnade all kraft åt att få fram mer effektiv ammunition till världens arméer.« Det går ju inte att förneka att han har blivit rik på en mängd våldsamma dödsfall. Den firma som drevs av pappa Immanuel och de tre bröderna Robert, Ludvig och Alfred i Sankt Petersburg, Nobel & Söner, gick trögt tills Krimkriget gav den en ordentlig ekonomisk 5

15

skjuts i början av 1850-talet. Plötsligt strömmade beställningarna in från den ryska flottan, på både propellermaskiner och sjöminor.

Minorna bidrog starkt till den legendariska militära framgången i Finska viken 1854, då den brittiska flottan tvingades vända hem igen med svansen mellan benen på grund av de Nobelproducerade »helvetesmaskiner« som ryssarna placerat i det grunda vattnet utanför flottbasen Kronstadt.

Krimkrigets slut innebar ekonomisk kris för familjen, och 1858 gick Nobel & Söner i konkurs. För Alfreds del var det sedan ett annat krig som satte fart på ruljansen: det tysk-franska kriget 1870–1871.

Det var i tyska Kümmel utanför Hamburg som han uppfann dynamiten 1866, men det var den franska armén som nappade först. När missämjan mellan Napoleon III:s Frankrike och Otto von Bismarcks Preussen briserade i en öppen militär konflikt var försäljningslyckan gjord. Nobel fick tillstånd att bygga en fabrik i södra Frankrike, och i slutet av oktober 1870 ägnade Paristidningen Le Petit Journal hela förstasidan åt den effektiva dynamiten. Snart blev även de preussiska och brittiska arméerna intresserade av svenskens uppfinning, och Alfred Nobel kunde lägga grunden till sin förmögenhet.

Under hela sitt yrkesverksamma liv arbetar Alfred Nobel ständigt med att utveckla och förbättra olika sprängtekniker. I vissa fall är målet helt och hållet fredligt, som när Sankt Gotthardstunneln mellan de schweiziska städerna Göschenen och Airolo byggs med hjälp av hans dynamit i början av 1880-talet. I många andra fall är hans verksamhet orienterad mot krigsindustrin. I slutet av 1870-­talet utvecklar han ett speciellt spränggelatin för militärt vapenbruk, och senare lägger han under många år ner stor kraft och möda på att framställa ett effektivt rökfritt krut för militära skjutvapen. En stor del av hans tekniska kompetens och kreativitet ägnas åt kemiska och tekniska lösningar som i slutändan syftar till att åstadkomma förstörelse, skada och död. Ända sedan dynamiten börjat tillverkas i stor omfattning har den också tenderat att hamna i händerna på våldsmän. Under Pariskommunen i början av 1870-talet använder kommunarderna Alfred Nobels uppfinning för att spränga byggnader i luften, tio år senare 6

16

mördas Rysslands tsar Alexander II av revolutionärer med hjälp av en dynamitbomb, och i början av 1890-talet genomförs en rad sprängattentat i centrala Paris av anarkister utrustade med dynamit.

Framställningen och hanteringen av sprängolja, nitroglycerin, dynamit, spränggelatin och rökfritt krut resulterar också i en stor mängd olyckor under årens lopp. Den största personliga tragedin för familjen sker redan 1864, när den yngste brodern Emil Nobel vid tjugo års ålder förolyckas i en våldsam explosion i familjefirmans laboratorium Heleneborg, söder om Stockholm. Två år senare dör sjutton personer i San Francisco när en låda med Alfred Nobels nitro­glycerin går i luften. Ytterligare ett år senare exploderar flera kärl med nitroglycerin i engelska Newcastle och har ihjäl fem personer. I en explosion vid Nobels laboratorium i Vinterviken i Stockholm 1868 omkommer fjorton personer, däribland två flickor i åldrarna tolv och tretton år. Och så vidare. Listan på dödsoffer i samband med framställningen av olika sprängmedel är lång. Alfred Nobel blir förtvivlad av varje olycka men går outtröttligt vidare i sin ständiga jakt på mer effektiva explosionstekniker.

Det händer att han misströstar om sin verksamhet och sina livsval. »Dessa fördömda explosiva ämnen«, heter det i ett brev i april 1889, »som i bästa fall äro att anse som nedriga mordinstrument hindra mig från att utföra mångt och mycket annat av stort både industriellt och vetenskapligt intresse.« Han är född in i sprängmedelsbranschen och har övertagit pappans yrkesbana. Det är inte så konstigt om han på ålderns höst ifrågasätter den livsväg som redan i barndomen låg utstakad för honom, men det är inte så att hans kommersiella intresse för vapentillverkning upphör och sent i livet ersätts med ett plötsligt uppflammande engagemang för goda gärningar. Alfreds Nobels vurmande för mänsklighetens bästa är ingen omvändelse på dödsbädden, utan en livslång övertygelse.

Redan som ung engagerade han sig i frågan om hela världens välgång. 1865 uttryckte han sin avsky för det amerikanska inbördeskriget och kritiserade president Lincolns våldsamma motangrepp på de revolterande sydstaterna. Samtidigt smidde han planer på att kapitalisera på våldet och försökte sälja minor till de stridande 7

17

parterna på andra sidan Atlanten. Och trots de självkritiska tankarna om framställningen av »nedriga mordinstrument« fortsatte han oförtrutet tillverkningen med den tekniska förbättringsivern intakt.

I augusti 1889 lyckas han för första gången genomföra en stor försäljning av sitt rökfria krut, ballistit, i en lukrativ uppgörelse med den italienska armén. Alfred Nobel avskyr våld och förtryck samtidigt som han tjänar enorma pengar på krig och bomber, och denna dubbelhet präglar honom från mycket unga år och ända in i döden.

Efter Ludvigs död blir den fredsivrande sidan ändå starkare. En liten tröst efter den falska dödsrunan får han redan samma dag. Under hela söndagen den 15 april strömmar nämligen sörjande parisare till avenue de Malakoff för att uttrycka sin bestörtning över hans frånfälle. Han visar sig i dörren för att lugna dem alla och intygar på ett högst konkret sätt att Le Figaro har tagit miste. Nästa dag pub­ licerar tidningen en rättelse. Till skillnad från sin bror, försäkrar man på förstasidan, är dynamitens uppfinnare vid utmärkt hälsa.

Att Alfred bara några månader efter Ludvigs död också drabbas av hjärtproblem och fruktar för sitt liv förstärker känslan av att det är bråttom att åstadkomma det han vill få gjort. Nära-döden-­ upplevelsen sker på ett hotellrum i Wien i juli 1888. Han vaknar mitt i natten och känner sig totalt under isen. Han kan inte resa sig ur sängen och klarar inte ens av att ringa på klockan efter hjälp. Och han grips av den förskräckliga tanken att det han nu upplever är hans sista timmar i livet. Men dagen därpå har han repat sig.

Samma sommar händer något annat som inspirerar Alfred. Ludvigs äldste son Emanuel beslutar sig för att instifta ett vetenskapligt pris i sin pappas namn. Vart femte år ska »Ludvig Nobels pris« delas ut till de forskare och uppfinnare som gjort de viktigaste enskilda insatserna för den ryska olje- och metallbranschen. Snart får Alfred tillfälle att upprepa Emanuels gest. I december 1889 nås han nämligen av beskedet att hans mor Andrietta har gått bort hemma i Stockholm. Den förmögne sonen bestämmer sig för att donera morsarvet till välgörenhet. Hälften ska gå till ett barnsjukhus och hälften till en fond ur vilken Karolinska Institutet i Stockholm ska finansiera stipendier och bidrag till fysiologisk forskning.

18

* Tre år senare funderar Alfred Nobel på sina egna pengar och på hur eftervärlden bäst kan tänkas främjas av dem. I ett brev meddelar han att han funderar på att instifta ett postumt pris. »Jag skulle i mitt testamente«, skriver han i början av januari 1893, »vilja avsätta en del av min förmögenhet för ett pris som ska delas ut vart femte år [- - -] till den man eller kvinna som har gjort mest för att förverkliga freden i Europa.« Han vill använda dynamitpengarna till att skapa ett fredspris, och det är som om även omvärlden vid det här laget börjar betona hans idealistiska snarare än hans pragmatiska sidor.

I november samma år ägnas hans person och verksamhet en stor artikel på förstasidan i Le Figaro, och nu är det annat ljud i skällan.

Fem år efter Ludvigs död är han inte längre en obehaglig typ som eftervärlden knappast kommer att sakna, utan en »fiende till alla former av våld« vars tekniska innovationer görs »i mänsklighetens tjänst«, skriver den beundrande artikelförfattaren Aristide Rieffel.

Det handlar alltså om vart hans enorma förmögenhet ska ta vägen när han är borta. Det finns ingen fru och inga barn som kommer att ärva honom. Han har haft otur i kärlek. Sommaren 1859 blir den tjugosexårige Alfred förälskad i den finlandssvenska flickan Pauline Lenngren. Plötsligt ser han en möjlighet att förverkliga sina drömmar om en själarnas gemenskap. Men hans äldre bror hinner före. Alfreds uppvaktning avvisas vänligt, och Pauline förlovar sig i stället med Robert Nobel. Året därpå gifter de sig.

Det dröjer femton år innan nästa stora möjlighet dyker upp. Den fyrtioårige och nu förmögne parisaren Alfred Nobel annonserar efter en sällskapsdam för »andlig stimulans« i en österrikisk tidning.

Trettioåriga Bertha Kinsky svarar på annonsen, och när hon besöker honom i Paris några månader senare blir han mycket förtjust.

Men Berthas hjärta är upptaget. Anledningen till att hon lämnat Wien är att hennes relation med den tio år yngre adelsmannen Arthur von Suttner har uppdagats. Hans föräldrar, baronen och baronessan von Suttner, misstycker starkt. Men Bertha kan inte glömma Arthur, och Arthur kan inte glömma Bertha. Efter några 8

9

10

19

veckor i Paris åker hon österut igen. Det älskande paret återförenas, gifter sig i smyg och flyr till Georgien vid Svarta havet, där de sätter bo långt borta från Wiensocietetens dömande blickar.

Så när livets slut börjar närma sig sitter Alfred Nobel där i sitt ensamhushåll på avenue de Malakoff utan några bröstarvingar.

Vem ska ärva honom? Sitt första testamente skriver Alfred Nobel ett knappt år efter Ludvigs död. Efter några månader river han det i bitar. Det andra testamentet lever en aning längre. Den 14 mars 1893 kallar Alfred Nobel uppfinnaren Thorsten Nordenfelt och hans bror samt två prominenta medlemmar av Svensk-norska sällskapet i Paris till sitt arbetsrum. Det är en detaljerad plan som de skriver under. Släkt och vänner ska endast få dela på tjugo procent av Nobels förmögenhet. Tio procent ska gå till olika välgörande ändamål: ordentliga summor ska doneras till Svensk-norska sällskapet i Paris, Bertha von Suttners fredsorganisation med bas i Wien, Stockholms högskola, Stockholms Sjukhus samt Karolinska Institutet, som får i uppdrag att instifta ett pris i fysiologi eller läkekonst som ska delas ut vart tredje år. Resten av den efterlämnade förmögenheten ska doneras till Vetenskapsakademien i Stockholm. Denna akademi instrueras att bilda en fond vars ränta ska finansiera ett årligt pris till »de viktigaste och mest banbrytande upptäckter eller tankearbeten inom vetandets och framåtskridandets vida område«. Två Nobelpris alltså. Ett i fysiologi eller medicin, och ett disciplinmässigt ospecificerat till betydelsefulla upptäckter eller tankar.

11

* Ett och ett halvt år senare har Alfred Nobel ångrat sig igen. Att låta släktingar och vänner få tjugo procent är alldeles för mycket, och instruktionerna till de prisutdelande institutionerna är alltför vaga i det gällande testamentet. Den 27 november 1895 tillkallar han återigen fyra vänner, men han träffar dem inte hemma utan i Svensknorska sällskapets lokaler på rue de la Chaussée d’Antin i nionde arrondissementet. Sällskapets ordförande, Sigurd Ehrenborg, är med nu också, liksom Thorsten Nordenfelt. De två övriga vittnena 20

är ingenjören Robert Strehlenert och kemisten Leonard Hwass. Det dokument som dessa fyra herrar nu bevittnar och signerar är ett ordentligt justerat testamente. Ingen enskild person ska få mer än trehundra tusen kronor. Det är en avsevärd försämring för brorsbarnen jämfört med det tidigare testamentet, men Alfred är inte så förtjust i tanken på stora monetära arv. Ärvda förmögenheter, resonerar han, riskerar alltid att leda till försoffning. Helt lottlösa blir de ju inte, brorsönerna Emanuel, Hjalmar och Ludvig Nobel.

Trehundra tusen kronor motsvarar ungefär tjugotvå miljoner kronor i dagens penningvärde. Brorsdöttrarna Ingeborgs och Tyras arv är bara en tredjedel så stora.

Nitton enskilda arvingar står namngivna i testamentet, och de tillskrivs varierande summor. Resten av Alfred Nobels tillgångar – det vill säga trettioen miljoner kronor, eller drygt 2,3 miljarder kronor i dagens penningvärde – ska bilda en fond vars ränta ska finansiera fem olika årliga pris. Det är en astronomisk summa. För de fyra samlade vittnena i Svensk-norska sällskapets lokaler motiverar Alfred Nobel storleken på donationen med att prisen inte bara ska vara en ärofull belöning utan också omsättas i handling. Pengarna ska komma världen till godo, vara till faktisk nytta. De utdelade summorna måste vara så pass stora att de kan användas för nya, betydande projekt.

Så här lyder de välkända formuleringarna i det som så småningom ska bli ett av världens mest berömda testamenten: Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäckt eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk 21

rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.

Ett pris i fysiologi eller medicin fanns med redan i förra testamentet, men nu är detta pris alltså årligt och lika stort som de övriga. Det pris som även tidigare skulle delas ut varje år har blivit fyra olika pris fördelade på tre ansvariga institutioner. Den sortens insats som 1893 kallades »upptäckter« motsvaras nu av kategorierna fysik och kemi, och det som Alfred Nobel tidigare benämnde »tankearbeten« är specificerat till dels fredsbefrämjande, dels litterära insatser.

Därefter ger donatorn instruktioner om vilka institutioner som ska administrera dessa fem pris och utse pristagare: Prisen för fysik och kemi utdelas af Svenska Vetenskapsakademien; för fysiologiska eller medicinska arbeten af Carolinska institutet i Stockholm; för litteratur af Akademien i Stockholm samt för fredsförfäktare af ett utskott af fem personer som väljas af Norska Stortinget. Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej.

Kungliga Vetenskapsakademien får fortsatt förtroende att ansvara för kategorierna kemi och fysik. Svenska Akademien nämns inte uttryckligen som organ för litteraturpriset, men det är rimligtvis Gustav III:s då hundranioåriga institution som Nobel avser med formuleringen »Akademien i Stockholm«. Att det är norska Stortinget som ges uppdraget att ansvara för fredspriset är en ganska spektakulär knorr som vi snart får anledning att återkomma till.

Testamentet är radikalt. Man kan fundera över vad herrarna Nordenfelt, Ehrenborg, Strehlenert och Hwass tänkte när de läste igenom den berömde svenskens sista vilja. Förmodligen var de alla ordentligt häpna. Vågade de möta varandras blickar innan de böjde sig ner, grep pennan och effektuerade dokumentet?

22