Åtta dagar med dig
Översättning: Christina MansickaLovereads, Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Amerikanska originalets titel: The Matzah Ball
Copyright © Jean Meltzer 2021
Översättning: Christina Mansicka
Omslag: Emma Graves
Omslagsbilder: iStock och Shutterstock
Tryckt hos ScandBook, EU 2022 isbn 978-91-88803-07-8
Till min bashert.
Från: Lisa Brown l.brown@katjinglitteraragentur.com
Till: Rachel Rubenstein-Goldblatt margotcross@nordpolen.com
Skickat: Tors, 9 december
Ämne: Möte i morgon på Romance House (!)
Hej Rachel!
Bara en snabb förvarning om att det blir alle man på däck på morgondagens möte på Romance House. Redaktion, marknad, publicitet – hela teamet! Tydligen har Chandra något STORT på gång och vill att DU ska vara med! ($$$$$$$$) Se till att ta med dig dina bästa idéer och massvis av den där julstämningen!
Vi ses i lobbyn vid tio!
Lisa
P.S. Glad chanukka! (Den börjar väl på måndag?)
Hon behövde bara en till.
1Rachel Rubenstein-Goldblatt såg på samlingen av julfiguriner i miniatyr som stod på skrivbordet. Hon hade 236 av de leende porslinstomtarna ur den världsberömda Holiday Dreams Collection. När hennes bästa vän, Mickey, kom, skulle hon göra samlingen komplett i och med den eftertraktade Margaritaville-tomten.
Ack, Margaritaville-tomten. Som hon drömt om den dag då den lilla porslinstomten, iförd hawaiiskjorta och solglasögon, skulle sälla sig till hennes värderade samling.
Rachel hade sökt igenom auktionssidorna efter den lilla figurinen i begränsad upplaga, lagt bud och skickat hysteriska (aningen berusade) meddelanden till olika samlare klockan tre på morgonen. Nu, efter sex år, fem månader och sju dagars jakt, skulle Margaritaville-tomten äntligen bli hennes.
Spänningen höll på att ta kål på henne.
Rachel sneglade ut genom fönstret i sin lägenhet. Det snöade utanför. Mjuka flingor dalade ner på Broadway och fick New York att kännas magiskt. Hon undrade just när Mickey skulle komma då hon hörde en knackning på dörren.
5
”Äntligen!” sa Rachel. Det spratt upprymt inombords när hon rusade till ytterdörren och slet upp den. Och blev besvi ken. Hennes mamma stod på tröskeln.
”Jag var i krokarna”, sa hon, med ett fullkomligt oskyldigt leende i sitt runda ansikte.
Hennes mamma var alltid i krokarna.
Det var en av nackdelarna med att bo på Upper West Side samtidigt som hennes mamma, en av New Yorks främsta fertilitetsläkare, jobbade på Columbia Hospital bara tio kvarter bort.
Rachel måste tänka snabbt. Hon älskade sin mamma, var till och med välvilligt inställd till hennes påträngande och oannonserade besök, men dörren till hennes hemmakontor stod öppen.
”Mickey ska snart titta förbi”, varnade Rachel.
”Jag ska bara stanna i någon minut”, sa hennes mamma och höll upp en plastpåse från Ruby’s Smoked Fish Shop som fredsgåva. ”Jag tog med lite middagsmat till dig.”
Doktor Rubenstein trängde sig förbi, lät fingrarna snudda vid mezuzan på dörrkarmen och steg in. Sedan gick hon raka vägen till kylskåpet och började packa upp ”middagen”.
Där fanns en stor bytta leverpastej, två limpor pumper nickelbröd och tre olika sorters gifflar, eller rugelach. Doktor Rubenstein trodde på att förse dem man älskar med mat, och den kärlek hon kände till sin dotter skulle förmodligen leda till hjärt-kärlsjukdom.
”Hur mår du?” frågade hennes mamma.
”Bra”, sa Rachel, och tog tillfället i akt att stänga dörren till arbetsrummet.
6
Doktor Rubenstein tittade upp från kylskåpet. Blicken vandrade över Rachels hår, som var matt och tovigt, och ner till hennes skrynkliga rosa pyjamas.
Hon rynkade pannan. ”Du ser blek ut.”
”Jag är blek”, påminde Rachel henne.
”Rachel”, sa hennes mamma menande, ”du måste ta din myalgiska encefalomyelit på allvar.”
Rachel himlade med ögonen. Där ute höll snöovädret på att dra ihop sig till full storm.
Doktor Rubenstein hörde till de få personer som kallade Rachels åkomma vid dess medicinska term, det namn som forskarna och experterna föredrog, och som beskrev den komplexa multisystemiska sjukdom som påverkade hennes neurologiska, immunologiska, autonoma och metabola system. De flesta andra i världen använde den simpla och förfärliga benämningen kroniskt trötthetssyndrom.
Vilket mycket möjligt var världens mest trivialiserande namn på en sjukdom. Motsvarigheten till att kalla alzheimers för ”åldrandesyndromet”.
Det kunde inte på långa vägar beskriva den förödande tröttheten, migränanfallen, hjärndimman och de märk liga smärtor som Rachel levde med dagligen. Det kunde sannerligen inte beskriva de tjugofem procent av patienter na som var sängliggande eller bundna vid hemmet – som sondmatades och framlevde sina dagar i mörklagda rum i åratal – eller de sjuttiofem procent som inte längre kunde arbeta heltid.
Än så länge hörde Rachel till de lyckligt lottade. Hon hade lyckats ta en högskoleexamen i kreativt skrivande och, under
7
de senaste tio åren, skapat sig en karriär genom att arbeta hemifrån.
”Mamma”, sa Rachel, som började bli frustrerad. ”Min kropp, mitt val.”
”Men …”
”Byt samtalsämne.”
Doktor Rubenstein pressade ihop läpparna och svalde orden hon hade på tungan. Det var ingen liten bedrift för henne. ”Och hur går det på jobbet?”
”Bra.” Rachel ryckte på axlarna och gick tillbaka till soffan. ”Inga märkvärdiga saker.”
”Och frilansuppdragen du gör” – hennes mamma sträckte på halsen för att kika runt i lägenheten – ”håller dig sysselsatt?”
”Tillräckligt sysselsatt.”
Doktor Rubenstein höjde ett ögonbryn åt sin dotters håll. Rachel visste vad hennes mamma egentligen frågade. Hur kan du ha råd med en trea på Upper West Side med dina frilansuppdrag som redaktör? Men doktor Rubenstein hade lärt sig en viktig läxa av sin skriftlärde make, rabbi Aaron Goldblatt, tidigt under äktenskapet – fråga inte om du ändå inte vill höra svaret.
Hennes mamma skulle mycket väl kunna inbilla sig att hon var webcamflicka. Eller lyxprostituerad. Eller älskarin na till någon stilig arabisk prins. Vilket för hennes mamma säkerligen var att föredra framför det hon i själva verket försörjde sig på.
”Varför är du här, mamma?” sa Rachel och styrde bort samtalet från sitt jobb.
”Varför tror du alltid att jag har en baktanke, Rachel?”
8
”För att jag känner dig.”
”Okej!” Doktor Rubenstein slängde upp händerna. ”Avslö jad. Jag har faktiskt en baktanke.”
”Baruch Hashem. Tack gode gud. ”
”Det är inget dåligt, jag lovar”, sa hennes mamma, och satte sig i soffan. ”Jag vill bara höra om du kan komma på sabbatsmiddagen nu på fredag.”
Där kom det. Det verkliga skälet till hennes mammas besök. Sabbaten hemma hos rabbi Goldblatt var inte bara en religiös tilldragelse varje vecka, det var ett tillfälle för doktor Rubenstein att kidnappa sin dotter i tjugofyra timmar i sträck och tvinga henne att träffa judiska singelmän.
Genom åren hade Rachel varit med om alla möjliga hemska hopparningsförsök. Det var lyxbilshandlaren som använde ärmen som servett under middagen. Rabbinstudenten som tillbringade en hel lördagseftermiddag med att högljutt debat tera, uteslutande med hennes pappa, vad man skulle göra om en icke-koscher köttbulle ramlade ner i en panna med koscherköttbullar.
Och så var det hennes absoluta favorit bland blind dejterna. Dovi, den israeliske bergsbestigaren, som rest över hela världen med sin fullkomligt hälsosamma och välfungerande kropp och som talade om för Rachel att han inte ansåg att kroniskt trötthetssyndrom var någon riktig sjukdom.
Chas v’chalilah. Bevare oss väl.
Rachel hade inte för avsikt att tillbringa ännu en fredags kväll, och lördagseftermiddag, med att underhålla sin mammas uppfattning om en riktig drömprins. Särskilt inte som
9
den där drömprinsen hade ordet katastrof broderat längst ner på den virkade kippan.
”Nej”, sa Rachel.
”Rachel!” vädjade hennes mamma. ”Lyssna bara.”
”Jag har för mycket att göra, mamma.”
”Men du har inte varit hem på evigheter!”
”Ni bor på Long Island”, skrek Rachel tillbaka. ”Jag träffar dig och pappa hela tiden.”
Hennes mamma hade inget att sätta emot den halvsanningen.
”Jacob Greenberg kommer”, sa hennes mamma till slut. Rachel höll nästan på att svälja tungan. ”Va?”
”Minns du Jacob Greenberg?”
Frågan lät så oskyldig på ytan. Jacob Greenberg. Hur skulle Rachel kunna glömma det namnet? De två hade tillbringat sommaren före sjuan tillsammans på det judiska lägret Camp Ahava i Berkshires.
”Jacob Greenberg?” spottade Rachel tillbaka. ”Psykopaten som ägnade en hel sommar åt att dra mig i håret och knuffa ner mig i vattnet?”
”Jag vill minnas att ni två kom rätt bra överens vid en tidpunkt.”
”Han skämde ut mig inför alla, mamma. Han förvandlade min första kyss till ett jättelikt Camp Ahava-skämt!”
”Han var tolv år!” Doktor Rubenstein var snabb i repliken. ”Tolv, Rachel. Du kan inte hålla en vuxen man ansvarig för vad han gjorde som barn. För guds skull … Pojken hade inte ens haft sin bar mitzva.”
Rachel kände rödfärgen stiga på kinderna. En vårflod
10
av invecklade känslor steg inom henne. Hat och kärlek. Förvirring och upprymdhet. Bara att höra hans namn igen efter alla dessa år återförde Rachel genast till ungdomsåren. Och där, bredvid alla hemska minnen av hur han förödmjukat henne, fanns alla de bra minnena. Rachel kunde inte hejda sig. Hon gled tillbaka till den där sommaren.
Hur det hade känts att i hemlighet hålla honom i handen. Insikten om att deras relation sträckte sig längre än till dumma busstreck och döda insekter i bönboken. Jacob hade fått Rachel att öppna sig. Hon hade litat på honom. Visat honom en sida av sig själv som hon bara förbehöll några få. Med undantag för Mickey hade hon aldrig varit så ärlig mot någon i hela sitt liv.
Doktor Rubenstein avfärdade sin dotters oro med en liten handviftning. ”Det hände för arton år sedan. Tycker du inte att du är en smula fånig?”
”Jag?” Rachel fnös. ”Det är du som bjuder hem min ärke fiende från sommarlägret över sabbaten.”
”Han har kommit hit från Paris för något stort event han anordnar. Vad vill du att jag ska göra – låta bli att bjuda in honom?”
”Medan du ändå är i gång, glöm inte att bjuda Dana Shoshanski. Hon fick mig att gråta varenda dag i trean. Förresten, jag kan ge dig en lista på alla som retade mig under uppväxten för att jag var Rachel Rubenstein-Goldblatt. Så att du inte missar någon.”
Hennes mamma blinkade inte ens. ”Jag är ledsen om det varit jobbigt för dig … att vara vår dotter.”
Och bara så där hade hennes mamma vänt på steken.
11
Rachel bet ihop och tittade upp i taket. Hon älskade sina föräldrar över allt annat. De hade funnits där för henne under varje fas av livet, kärleksfulla och underbara, men namnet Rubenstein-Goldblatt medförde ett socialt tryck. Ett tryck som fortfarande påverkade henne, även som vuxen.
En knackning på dörren avledde deras uppmärksamhet.
”Jag öppnar åt dig”, sa doktor Rubenstein älskvärt och reste sig ur soffan.
”Ho, ho, hooo …”, sa Mickey utanför dörren, men leendet övergick i ett panikslaget ansiktsuttryck. Han höll upp en medelstor röd presentpåse i luften. Han sneglade på Rachel, som signalerade omedelbar fara genom att dra fingret över halsen. Snabbt drog Mickey in påsen bakom ryggen.
”Doktor Rubenstein!” sa han, med uppspärrade ögon. ”Jag hade inte förväntat mig att se er här.”
”Ingen fara, Mickey”, sa doktor Rubenstein och rättade till sin scarf. ”Jag skulle just gå.” Hon vände sig till sin dotter en sista gång. ”Fundera bara på middagen, okej? Pappa och jag kommer inte att finnas kvar för evigt, och det kan komma en tid i ditt liv när du saknar sabbatsfirandet hemma hos dina föräldrar.”
Mickey väntade tills dörren stängts ordentligt bakom honom och hissen plingat till ute i trapphuset innan han vän de sig till sin bästa vän. ”Kära nån”, sa han. ”Den kvinnan är proffs på judiskt skuldbeläggande.”
”Det menar du inte”, sa Rachel och sjönk ner i soffan.
”Nå, vad ville vår ärade rabbinhustru i kväll?” frågade Mickey medan han tog av sig jacka och skor vid ytterdörren.
”Du kommer ändå inte tro mig om jag berättar.”
12
För alla som kände dem verkade det som om Mickey och Rachel hade varit basherts, själsfränder, sedan urminnes tider, då de träffats på Camp Ahava redan vid åtta års ålder.
Eftersom Rachel inte riktigt visste vad som fört dem samman antog hon att det hade något att göra med hur de andra på lägret behandlat dem. Mikael, den adopterade sonen till ett fram stående lesbiskt par från Manhattan, var svart. Och Rachel var, vilket alla som träffade henne gärna påminde henne om, dotter till rabbi Aaron Goldblatt. Den rabbi Aaron Goldblatt.
Vare sig de gillade det eller inte lade folk märke till Mickey och Rachel så fort de kom in i rummet. Folk iakttog dem. Denna gemensamma erfarenhet bildade grunden för deras kamratskap, som hade kommit att sträcka sig långt bortom det judiska sommarlägret.
”Hon ville para ihop mig med Jacob Greenberg”, sa Rachel.
Mickey fick av sig skorna till sist. ”Jacob Greenberg? Från Camp Ahava?”
”I egen hög person.”
”Wow”, sa Mickey och gick och satte sig bredvid Rachel. ”Jag har inte hört det namnet på evigheter. Var det inte han som gav dig körtelfeber?”
Rachel blundade hårt. Hon ville inte tänka på den där första kyssen med Jacob Greenberg. ”Kan vi prata om något annat nu? Jag har väntat i sju långa år på det här ögonblicket, Mickey … och precis som en del andra viktiga ögonblick i mitt liv håller Jacob Greenberg på att förstöra det.”
”Du har rätt”, sa Mickey och lade den röda påsen på soffbordet. ”Och jag har precis det som krävs för att avleda tankarna från Han Som Icke Skola Nämnas.”
13
Här kom det. Ögonblicket hon väntat på. Ivrigt stack Rachel handen i påsen, lyfte upp den lilla figurinen och tog försiktigt bort bubbelplasten runt omkring.
Den var till och med bättre än hon föreställt sig.
Jultomten log mot henne från sin surfbräda. Den blåvita hawaiiskjortan var delvis uppknäppt, och i högerhanden höll han en fruktig drink dekorerad med ett litet grönt paraply. Det var det paraplyet, i toppskick, som gjorde Margaritavil le-tomten så värdefull.
”Den är perfekt”, viskade Rachel.
Mickey skakade på huvudet. ”Du är en mycket sjuk kvinna.”
”Vi går och ställer honom bland de andra!”
Båda två rusade, fnittrande och skrikande, in på hennes arbetsrum. Mickey slet upp dörren – han var den ende i hela världen som någonsin satt sin fot där – och flämtade åt det han såg. Det var mitt i december, julen närmade sig, och Rachel Rubenstein-Goldblatt hade uppenbarligen förlorat förståndet.
”Herregud, tjejen”, sa Mickey och lade handen över hjär tat. ”Har du rånat en julbutik, eller?”
”Jag kanske har gått lite till överdrift i år.”
”Tror du?”
Girlanger hängde i taket och över skrivbordshurtsen. En gran av silverglitter med blinkande lampor skymde nästan helt den stationära datorn. Men det kanske mest imponeran de av alltihop var det lilla röda och gröna tuff-tuff-tåget som körde runt rummet på slaget varje hel timme.
Stället var fyllt till brädden med julstämning. Man kunde nätt och jämnt urskilja hyllraderna bakom pyntet, som inne
14
höll en imponerande samling julinspirerade romanceböcker. Eller affischerna ovanför dem – fyra totalt – som gjorde reklam för julfilmer för teve.
Rachel placerade sin eftertraktade Margaritaville-tomte framför det fiktiva verk som inspirerats av den. På filmaffischen ovanför kysstes ett par medan solen gick ner över en drömlik strand i bakgrunden. Tomten, klädd i blåvit hawaiiskjorta och solglasögon, log menande från en badvaktsstol.
”’Jul i Karibien’”, läste Mickey högt. ”’Av den bästsäljande författaren Margot Cross.’”
Margot Cross. Rachel hade tyckt att pseudonymen var riktigt vitsig när hennes agent föreslagit den, men nu, efter nästan tio år, tyckte hon att den var rätt kvävande. Margot Cross var som en tråkig sabbatsgäst som stannat kvar för länge.
”Dömer du mig?” frågade Rachel.
”Jag dömer dig inte”, sa Mickey irriterat.
”För du låter väldigt fördömande.”
”Okej”, medgav Mickey. ”Jag dömer dig lite. För allvarligt, Rachel. Du har skrivit över tjugo bästsäljande julromaner!
Du har fyra julfilmer på teve. Och ingen i hela världen vet ens om det. Inte dina läsare, inte dina fans, inte dina föräldrar! Visst, jag är helt för att hålla folk ovetande om ens privatliv, men tycker du inte att det är dags att komma ut ur julgarde roben? Eller i ditt fall … julkontoret?”
Tystnaden fyllde rummet.
Rachel ville säga sanningen om vad hon jobbade med, men så enkelt var det inte att komma ut. Hon kunde inte bara ställa sig i läspulpeten, som Mickey gjort på sin bar mitzva för alla dessa år sedan, och berätta för alla.
15
”Femte klass”, sa Rachel till slut.
”Vad är det med femte klass?”
”Min mamma kom på mig med att sätta upp en julgran i papp inne på mitt rum. Vet du vad hon gjorde, Mickey? Vet du hur min rara och kärleksfulla mamma reagerade när hon såg en grön pappersgran upptejpad på väggen? Hon slet ner den. Rev den i bitar. Hötte med fingret åt mig och sa: ’Vi firar inte jul i det här huset.’ Bara så där. Ingen diskussion. Inga frågor. Vad tror du att min mamma kommer att göra när hon får reda på att jag är Margot Cross, bästsäljande författare av mer än tjugo julromaner?”
Mickey begrundade det hon berättat. ”Det är tjugo år sedan, Rachel. Du var bara ett litet barn. Till och med mina mammor brukade klampa in på skolan då och då och kräva att få veta varför vi sjöng Stilla natt. Nu bryr de sig inte det minsta om vad jag sjunger. Saker och ting förändras.”
”Saker och ting förändras för dig”, påminde Rachel. ”Min pappa är fortfarande rabbi Aaron Goldblatt.”
Mickey grimaserade. Inte ens han kunde hitta någon posi tiv vinkling på det.
Rabbi Goldblatt var inte någon anonym rabbin på lägre nivå. Han var en macher, en höjdare, i hennes församling. Han tjänade en synagoga med tolvhundra familjer på Long Island. Han hade skrivit sex böcker om den judiska lagen och höll ofta föreläsningar i synagogan. Han var känd för sin lysande teshuvot, det vill säga tolkning av judisk lag, och var en auktoritet för miljontals judar världen över. Och även bortsett från allt det där hade hennes namn gamla anor.
Hennes farfars farfarsfar, den ärade rabbi Pinchas Goldblatt,
16
hade varit en aktad skriftlärd i Polen. Hennes gammelfarbror, den berömde filosofen Elliot Rubenstein, hade varit med om att bygga upp ett judiskt seminarium i New York. Hennes farfars farmor, Eliza Goldblatt, hade arbetat tillsammans med Mordechai Kaplan för att skapa de första judiska kulturcentren. Till och med hennes storebror hade följt familjetradi tionen genom att själv bli rabbin och inta den stora pulpeten i Los Angeles efter ordineringen.
Medan Rachel – sjuk och funktionshindrad, ogift och barnlös – totalt hängett sig åt sitt bedrägeri. Hon hade använt sin hemliga, skamfyllda kärlek till julen och förvandlat den till en framgångsrik karriär.
”Jag vet inte”, sa Mickey och slog ut med armarna. ”Du är snart trettio. Du är fullvuxen och oberoende. Vad tänker du göra? Dölja den du är för alltid för att det kanske kan slå tillbaka på din pappa, eller fördärva någon löjlig familje tradition?”
”Jag har funderat på det.”
”Du förtjänar bättre än så, Rachel.”
Rachel nickade. Problemet var … att det gjorde också hennes föräldrar.
Församlingsmedlemmarna förväntade sig att deras rab bin skulle vara klanderfri. En person vars hängivenhet till den judiska lagen och levnadssättet förde honom bortom mänsklig bräcklighet. Det var dessvärre ett tryck som ofta omfattade hela familjen. Rabbiner – liksom deras partners och barn – lärde sig snabbt att inte prata om sina svagheter.
Rachel kunde fortfarande minnas hur hennes mamma före varje sabbats- och högtidsgudstjänst uppmanat henne
17
att uppföra sig. Bråka inte med din bror. Sitt stilla på bänken. Kom ihåg att folk har ögonen på dig.
Till slut hade Rachel internaliserat budskapet. Hon var ständigt medveten om vad hon sa och hur hon framstod för andra. Hon slutade tissla och tassla med kompisarna. Hon slutade ha roligt. Inte en enda gång, i hela sitt liv, hade hon glömt den läxa som hennes mamma lärt henne. Folk hade ögonen på en. Och ens val och handlingar kunde påverka hela familjen.
Nu ägnade Rachel alldeles för mycket tid åt att föreställa sig det värsta som kunde hända. Hennes pappa skulle förlora jobbet i sin älskade synagoga och inte längre vara den judiska lagens skiljedomare. Hennes mamma, som levde för att ta emot gäster i hemmet under sabbaten, skulle plötsligt bli en paria i den sammansvetsade judiska församlingen. Hennes föräldrar kanske till och med skulle gå så långt som att död förklara henne. Slita sönder sina kläder och utlysa en shiva, en sorgevecka.
Det hade hänt förut. Förr om åren. Med andra revolterande judiska barn.
Det värsta av allt, det var Rachel säker på, skulle vara att se besvikelsen i föräldrarnas ansikten. Hon älskade dem så mycket. Hon stod inte ut med tanken på att göra dem illa. Hon ville vara en perfekt dotter – en fin judisk flicka. Någon hennes familj kunde skryta med och vara stolt över.
Plötsligt vaknade rummet till liv. Tusen blinkande ljus tändes runt omkring dem och en robottomte började vanka fram och tillbaka. Tåget tuffade runt på sitt spår, åkte in och ut ur de små julbyarna som var uppbyggda på hyllor ovan huvud
18
höjd, och spelade en glad mekanisk melodi. Mickey hoppade till och slog nästan omkull en av hennes små julgranar, pyntad med kattfigurer, på kuppen.
Han tog sig åt hjärtat. ”Herregud.”
”Förlåt”, sa hon och drog ut stolen från skrivbordet. ”Jag har ställt in den så att den ska gå i gång varje hel timme.”
Hon ställde sig på stolen, letade efter den lilla strömbrytaren bakom en julgirlang och stängde av den storslagna upp visningen. Musiken stönade till och upphörde, belysningen i arbetsrummet blev normal igen och tåget, vars räls hon så kärleksfullt och mödosamt lagt inne på kontoret, bromsade in alldeles intill ett författarpris till Margot Cross.
”Varje hel timme? Hur fan kan du sova?”
”Det hörs inte in till sovrummet.”
Rachel klev ner från stolen. Hon visste att det var konstigt – hur hon samlade på julprylar inne på sitt hemliga kontor – men hon tyckte att det var trösterikt. Hon älskade allt som hade med julen att göra. Musiken. Prydnadskuddarna. Pyntet. Det förflyttade henne till en plats med oförfalskad glädje, där inget dåligt någonsin hände och alla hittade sitt lyckliga slut.
”Jag bara älskar det. Jag kan inte låta bli, Mickey. Jag har försökt sluta massvis av gånger, försökt skriva något annat, hitta någon annan story med samma magi … men det slutar alltid med att jag går raka vägen tillbaka till julen.”
”Det är en högtid, Rachel. Ingen beroendeframkallande drog.”
”Det känns som en beroendeframkallande drog.”
”Vet du vad ditt problem är?” Mickey knäppte med fingrarna. ”Du har aldrig varit med om en riktig jul.”
19
Rachel suckade dramatiskt. ”Jag vet.”
Även om båda Mickeys mammor identifierade sig som judar hade Sheryl vuxit upp som sydstatsbaptist. Men när Sheryl träffade Elana, Mickeys judiska mamma, efter att båda under ett fyllesug sprungit ut mitt i natten i East Village på jakt efter något att äta, hade duon – båda två juridikstudenter – snabbt insett att de var på väg mot ett permanent partnerskap. Barn kom senare, tillsammans med ett gemensamt beslut om att skapa ett hem byggt på judiska värderingar.
Mickey var jude. Han hade båda fötterna lika fast för ankrade i den judiska gemenskapen som Rachel. Men till skillnad från Rachel – vars släktträd inte ruskats om en enda gång sedan de lämnat hemstaden Białystok – hade Mickey icke-judiska släktingar. Han hade icke-judiska morföräldrar, kusiner, mostrar och morbröder. Och under uppväxten hade Mickey ofta åkt och hälsat på under jullovet.
Det brukade göra Rachel oerhört avundsjuk.
”Jag menar allvar, Rachel”, fortsatte Mickey och himlade lite med ögonen åt hennes håll. ”Dina referensramar kring julen kommer från Hallmarkfilmer och julhyllorna på låg prisvaruhusen. Det är inte på riktigt. Häng med hem till min moster Vivian över jul. Var med när morbror Joe blir full och säger otrevliga saker till mina mammor. Tro mig, du kommer inte att tycka att det är lika magiskt då.”
Rachel blev tyst. Mickey kanske hade rätt. Kanske var hela hennes liv, inslaget i röda och gröna julklappssnören, bara ytterligare ett fiktivt verk. Hon var trots allt van vid dem. Hon hade öst ur sig dem under hela sitt liv. Men hennes bästa vän sedan urminnes tider glömde en sak.
20