Issuu on Google+

Y J L Ö O T T L O P

Gränslöst


© Författaren och Faun Förlag 2014 Grafisk form Siewert Carlsson Redigering Ruta Öhrlund Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-19-5 www.faunforlag.se


Gränslöst Tommy Eriksson


Förord I hundratals år skedde ett kultur- och handelsutbyte mellan brödrafolken längs Europas fredligaste gräns; den som markeras av älven mellan Sverige och Finland i den europeiska gemenskapens nordöstra hörn. Ett blomstrande gränsland bytte karaktär på nittiotalet när dessa båda länder vann inträde i den Europeiska Unionen. Världens osynligaste gräns blev mycket fysisk på kort tid med olika konsekvenser för länderna, men framför allt för befolkningen i gränsbygderna i Tornedalen. Den här historien utspelar sig i dessa trakter och försöker beskriva folkets längtan efter den frihet man hoppades finna förstärkt med denna nya gemenskap. Tommy Eriksson


Innehåll Skottlossning Över gränsen Big Bang Epilog

sid 9 sid 34 sid 50 sid 56


Skottlossning Elisabeth satt förskräckt tryckt mot ryggstödet längst till höger i den rymliga lastbilshytten. Bilen, en Scania 420, krängde våldsamt när Toivo Herrenius manövrerade de drygt trettio ton tunga semitrailern in på den gamla kustvägen. Riks 13 som nu hade fått beteckningen Europaväg 4. Den gul-röd-vita tanken innehöll nästan trettio kubikmeter finsk lågbeskattad brännolja, en last som skulle ge en bra förtjänst när den levererades till beställarna vilka fanns i hela landet från Värnamo till Byske. Herrenius var en av många som ägnade sig åt denna av myndigheterna ifrågasatta affärsverksamhet, som var ett resultat av Sveriges och Finlands inträde i den Europeiska unionen. Elisabeth hade plockat fram sin kamera, en Nikon F2 AS, och spanade genom sökaren framåt i det intensiva blåvita ljuset från åtta extraljus av xenontyp som, likt skärbrännare, skar igenom den sena höstkvällens tunga mörker. – Du, behöver du inte blixt om du ska plåta nå’t i mörkret? hörde hon Toivo fråga samtidigt som han lirkade i en lägre växel och pressade den breda gaspedalen ner mot golvmattan. V-12:ans 400 hästkrafter svarade villigt och tryckte ur sig en tjock svans av blåsvart dieselrök. Den välfyllda tankvagnen ryckte och krängde så att Toivo fruktade att pivotkopplingen skulle ge upp och sprida tretusen liter dieselolja i omgivningen. Han hade räknat ut att lasten hade ett värde av nästan en kvarts miljon svenska inflationskronor när den levererats till beställarna och hans andel skulle bli ca femtio tusen kronor eller fyra tusen femhundra euro. Tänk att det skulle dröja ett decennium efter EUmedlemskapet innan man kunde börja planera i den gemensamma valutan, tänkte han lite filosofiskt medan han kände pulsen öka. Ett par hundra meter längre fram efter vägen uppfattade han den klargula reflexen av ordet Tull som var målad på sidan av en mörkblå Volvo, i




ögonvrån uppfattade han att Elisabeth hade höjt kameran och skruvade på skärpeinställningen. För tio minuter sedan hade de blivit invinkade vid den svenska tullstationen och fått redogöra för last och resmål samt diverse teknikaliteter rörande bilen och släpet. Medan Herrenius hade besvarat tulltjänstemännens frågor så gott han kunde hade Elisabeth, nyfiken som vanligt, klivit ur hytten och tagit sig bort till de stora portarna som ledde in till det stora garage och förrådsutrymme där bovar, banditer och misstänkta fordon leddes in för genomgång. En fordonslyft och en pallbjörn var för övrigt det enda möblemanget i lokalen, som lystes upp likt en operationssal av en mängd kalla lysrör. Stanken av dieselolja gjorde henne nästan illamående. Hon hade fotograferat med hela kamerans potential, d v s tre bilder per sekund och dokumenterat förrådsinnehållet. Hon hade förvånats över den stora mängden plasttankar med stålburar omkring. Dessa stod hopträngda längst inne i lokalen, som stank av dieselolja. Där var också ett stort antal släpvagnar vilka var lastade med denna typ av tankar. Toivo hade förklarat för henne att det rymdes tusen liter finsk lågbeskattad brännolja i varje sådan tank. Det här måste ju vara livsfarligt ifall det skulle börja brinna, hade hon tänkt. Dessutom borde det finnas en miljöaspekt på denna oljeförvaring. När hon inte hittade mer intressanta motiv hade hon så ouppmärksamt som möjligt tagit sig tillbaks till tankbilen och med en viss ansträngning äntrat den höga silverfärgade hytten. Och nu upplevde hon sig fångad i någon vild, illa regisserad actionfilm som kunde sluta med en totalkrasch i något dike. Snyggt slut på en lysande journalistkarriär, tänkte hon och ansträngde sig för att hålla kameran så stadigt som möjligt. Den tullmärkta bilen vid högra vägkanten kom allt närmare i en rasande fart. Det här går åt helvete, hann hon tänka innan lastbilen med våldsam kraft träffade den stillastående Volvon. Det var Scanias låga stötfångare som träffade personbilen i höjd med vänstra framhjulet och skickade personbilen vilt snurrande fram, längs efter dikesrenen för att slutligen stanna med kylaren nere i det högra, något leriga, diket. Hela tiden hade kameran fått arbeta för högtryck och hon såg med förväntan fram emot att få framkalla bilderna. Tankar om uppmärk-

10


samhet och journalistpris började dyka upp i hennes adrenalinstinna medvetande. Å andra sidan, tänkte hon, när eftertankens kranka blekhet drabbade henne, jag är väl i alla fall i teknisk mening också en medbrottsling. Hon skakade av sig tanken med en rysning. Hon kände sig lätt illamående. Men de olika historier i ämnet som Herrenius underhöll henne med, förstärkte hennes uppfattning om att detta var ett jättescoop. Efter att de passerat den demolerade tullvolvon kastade hon en blick i backspegeln till höger om sig och såg en figur som tagit sig ur bilen och stod på knä vid vägkanten. Den mörkklädda figuren höjde händerna framför sig på ett sätt som var bekant även för Elisabeth. Det tydde på att han höll en pistol i ett klassiskt stödhandsgrepp. Hon ville instinktivt krypa ihop inför detta hot, men försäkrade sig om att det tunga fordonet skulle vara ett betryggande skydd. Hon såg den orangegula mynningsflamman när tullaren avfyrade vapnet och i nästa ögonblick splittrades backspegeln i småbitar som, likt glitter, föll till marken vid sidan av lastbilen. – Tokjäkeln skjuter på oss! påpekade hon för Herrenius som lugnt manövrerade sitt tunga fordon. Tänk om han skjuter hål i tankvagnen så vi flyger in i en omloppsbana runt jorden. Elisabeth skrattade nervöst och ansträngt åt sitt eget försök till skämt. – Det lär de inte lyckas med, det går inte att få eld på den här lasten med mindre än att den sätts under extremt tryck eller värme som är finfördelad som dieseldimma, förklarade lastbilens ägare med ett lugn som smittade av sig på Elisabeth. Med denna trygga förvissning lutade hon sig tillbaka och försökte smälta och sammanfatta intrycken från denna våldsamma inledning på vad som skulle bli ett undersökande reportage om oviljan att acceptera de fria rörligheterna mellan medlemsstater inom EU. Enligt Toivo hade dessa gränstrakter varit synnerligen negativt inställda till medlemskapet i Europeiska unionen och nu när det var ett faktum var befolkningen besviken och upprörd över att det inte blev några tydliga friheter vad gäller rörligheten av tjänster, varor, människor och valuta. I alla fall mellan medlemsstaterna Sverige och Finland. Att denna gränsbygd dessutom varit en av Europas

11


öppnaste och friaste i hela Europa under efterkrigstiden gjorde inte saken bättre, och nu tog man saken i egna händer på det sätt man plägat göra i generationer tidigare i dessa bygder. Nu flödade handeln i öst-västlig riktning, såsom på de gamla gulaschbaronernas tid. Upprördheten blev inte mindre av att myndigheterna med ett penndrag gjorde tusentals gränsbor till brottslingar genom att neka dem den rätt de lagligen ägde genom de EU-direktiv Sverige förbundit sig till genom ratificeringen av avtalen. För de flesta gränsbygdsborna var avståndet till residensstaden att jämföra med Wilhelm Mobergs Utvandrarna. Till huvudkommunen i Mälardalen var det en världsomsegling och Bryssel kunde, för deras vidkommande, lika gärna ligga på månens baksida. När den första förskräckelsen av sammanstötningen dämpats, lutade Elisabeth sig fram för att bättre kunna spana bakåt i det som var kvar av den högra yttre backspegeln, hon såg den mörkblå Volvon som stod på näsan i diket och ett blått ljus som började blinka samtidigt som hon kunde iaktta en mörkklädd gestalt som kravlade sig upp ur diket och hytte med näven mot den bortflyende tankbilen. – Du, sade hon och vände sig mot Herrenius,  kan du släppa av mig vid vägskälet till Sikstrand, vi borde vara där snart. – Typiskt, flinade han mot henne, så fort man får en snygg brud i bilen, vill de kliva av. Men stöt på ifall du behöver hjälp någon mer gång. – Kan jag få hänga med till uppköparna? undrade hon med spänd stämma. – Du, jag tror inte det är någon bra idé, svarade Herrenius med övertygelse. De här figurerna är inte riktigt att leka med. Deras metoder att visa sitt missnöje är något som varken du eller jag vill utsätta oss för. Hans ord fick henne att rysa av obehag. – Men du påstår ju att det här inte är något olagligt, fortsatte hon enträget. – Nej, inte enligt EU:s direktiv och EG-rätt, då är det den svenska tullen som överträder lagen, predikade Toivo och fortsatte: Både utrikes- och finansdepartementet fick ett meddelande från EU-kommissionären Fritz Bolkenstein, som ansvarar för frihandelsfrågorna

12


inom EU. Han påpekade mycket tydligt att de fördrag som Sverige förhandlat sig till inför medlemskapet uttryckligen förbjuder såna här tilltag som begränsar medborgarnas möjligheter att fritt föra varor, tjänster och kapital mellan medlemsstaterna. Elisabeth skrattade lätt roat åt den engagerade åkaren som ökade sina pluspoäng genom att ange att det rörde sig om artiklarna 28 - 30 i EU-fördraget och att dessa begränsningar och kontroller saknar stöd i EG-rätt och s.k. sekundärrätt. Alltså är det bara för den svenska tullen att lägga av med sitt paranoida agerande för att visa sig på styva linan, menade han uttrycksfullt. – Hallå och belägg! ropade Eisabeth och avbröt den intensiva fördragningen av de juridiska turerna kring medlemskapet. Hur vet du allt det där, undrade hon och försökte att låta professionellt intresserad, medan hon erkände för sig själv att hon nu var rejält nyfiken. – När det gäller mina kunder, fortsatte han, kan det vara lite knepigare. Det har hänt att någon åkares garage har råkat brinna ner och fordon bara försvunnit. De här gentlemännen vill inte enbart ha produkten för sina egna transporter. Jag har förstått att många fall av dieselstölder har smitits ifrån genom att man blandat i den rödfärgade oljan i den ofärgade miljödieseln och på det sättet fått ett helt annat fall – från stöld till möjlig smuggling. Jag råder dig att inte bry ditt lilla huvud med sådana funderingar, då sitter det kvar längre. Han lutade sig bakåt i det luftdämpade förarsätet och lyfte upp vänsterfoten mot instrumentpanelen på vänster sida om den stora ratten. Därmed signalerade han att föreläsningen var slut. När de kommit någon mil närmare den avtagsväg där hon skulle kliva av, bad hon Toivo om ursäkt och sträckte sig efter mikrofonen till hans kommunikationsradio, en 70-tals orangefärgad handic med ett inbyggt brus som närmast liknade ett vattenfall och som ingen brusreducering verkade rå på. Hon bestämde sig ändå för att prova förbindelsen, hon tryckte in sändarknappen på sidan om mikrofonen och förde den till sina läppar: break kanal 16, Macbeth till sjöbjörn, sjöbjörn kom. Efter några ögonblick försvann bruset i radion vilket tydde på att någon lagt ut en bärvåg på kanalen. Strax hörde hon Lennarts välbekanta, trygga stämma: sjöbjörn här, kom. 13


– Hallå lilla gubben, vill du ta dig upp till stora vägen? Jag är strax vid vägskälet. Under den kvarvarande milen i lastbilen fick hon veta att det skulle vara en så kallad hearing angående den finska oljan och frihandelsfrågorna i gränsstaden om några veckor. Där skulle tydligen politiker, tulltjänstemän och gränsbefolkningen drabba samman i en sorts snabbinkallad konferens i frågan. Elisabeth tog till sig upplysningen med stigande intresse. Hon räknade med att som journalist och skribent få ackreditering till mötet. När tankbilens strålkastarljus fångade in en sliten men välbekant Saab vid vägkanten plockade hon ihop kameran och skrivprylarna, rättade till anletsdragen och drog fingrarna genom håret. Hon behövde ingen spegel för att se resultatet. Hon visste att hon såg bra ut. – Tack, Toivo, sade hon medan hon med en graciös rörelse lämnade lastbilshytten utan att låta kjolen åka upp den minsta lilla centimeter över de välsvarvade benen. Utanför den varma lastbilshytten kände hon sig attackerad av det kyliga mörkret, som med myrmarkernas fuktighet kastade sig över henne likt en våldsverkare från Nordpolen. Det fick henne att rysa och skynda sig till den väntande Saaben. Lennart hade redan hunnit ut och stod och höll upp den högra dörren för henne. Hon klev in i den väntande värmen samtidigt som tankbilen dundrade förbi på sin affärsresa söderut. När tankbilens bakljus försvann bortom nästa vägkrök fick Lennart liv i den gamla Saaben och med en handbromsvändning siktade han in ekipaget mot den mindre vägen ner mot Sikstrand. Under den korta färden från vägskälet hann Elisabeth påminna Lennart om hans omogna beteende som fordonsförare inte mindre än sju gånger. – Jag lovar att bli vuxen nästa vecka, sa han när han med en dammig och häftig inbromsning på gården demonstrerade att resan var slut. – Karlar blir aldrig vuxna. Hon väste fram orden mellan sammanbitna tänder. – Därför kommer alla fruar också att vara något sorts moders-

14


ersättning. Det verkar som om karlar har mycket längre navelsträng än kvinnor, tillade hon lite filosofiskt. Lennart plockade inte upp den kastade handsken, han förstod att Elisabeth hade haft fullt upp de senaste timmarna och han ville ge henne lite svängrum. – Min kloka, förnuftiga och begåvade livsledsagarinna, kuttrade han som om de vore med i en romantisk Hollywoodproduktion från 50-talet. Lennart kunde fortfarande, efter ett halvt liv tillsammans med Elisabeth, komma på sig själv med att hysa en djup beundran för hennes klokskap och uppfinningsrikedom. Han kände sig ibland som en tafatt tonåring i hennes sällskap. Lennart sneglade på henne där hon satt i sätet bredvid honom. Han hade accepterat att det var hon som skulle vara den som gjorde honom till en hel människa. Ibland kände han sig tafatt inför hennes skönhet och integritet, men han påminde sig varje morgon när han slog upp sina ögon och såg henne bredvid sig, hur ofattbart lycklig han var. Han blev nästan generad inför den känslosamhet som välde upp inom honom. Han kom ju från en utpräglad mansmiljö där mannens skyldighet att ta hand om sin kvinna aldrig kunde ifrågasättas. Han kunde emellertid aldrig tänka sig en kvinna med mindre behov av att bli omhändertagen, än Elisabeth. Hon visste hur man sköt en älg om det behövdes, hon kunde hantera motorsågen lika bra som någon mansperson i deras bekantskap och hon var oförskämt duktig på att navigera i dessa nordliga farvattens grunda och steniga miljö. Hon var traktens mest effektiva sillstrypare. Det vill säga, hon kunde rensa strömming effektivare än någon annan av de skärgårdsbor som ägnade sig åt detta nöje. Hon hade utvecklat, eller ärvt, en teknik som gick ut på att med ett bestämt grepp om strömmingen i höjd med gälarna, skilja huvudet från kroppen likt behandlingen av de franska adelsmännen på sjuttonhundratalet. Hon använde endast tummen för att därefter sprätta upp fisken och befria den från innehåll och ben. Detta var en metod som hon gärna demonstrerade inför beundrande skärgårdsbor. Hennes färdigheter i överlevnadsteknik hade vuxit dramatiskt sedan de omgrupperat från södra Sverige till detta insulära hörn av den europeiska gemenskapen.

15


Hade hon levt i ett annat århundrade hade hon antingen höjts till skyarna som ett föredöme för kvinnor, eller så hade hon bränts på bål för att hon verkade lyckas med sådant som andra inte ens vågade försöka sig på. Han hade suttit vid stranden eller något jaktpass i skogen vid oräkneliga tillfällen och önskat sig en poetisk begåvning som gjorde att han i vackra djupsinniga ordalag kunde beskriva sina känslor för denna kvinna som fyllde honom med så mycken glädje och livsmod. Oftast sammanfattades has känslosamma funderingar av en glädjefylld suck av lycka, mera passande en tonåring än en mogen man som varit med om en hel del i livet. Färden mot hemmet i viken hade gått utan störningar och de djupsinniga tankarna hade lagt sig till ro då de till slut hade bromsat in framför den vackraste uteplatsen i bygden. – Du, Feskarn! Elisabeth vände sig mot honom. Hon brukade kalla honom så när de var i huset vid havet. – Ja-a, min älskade, svarade han med öm stämma. Hon såg på honom. – Jag vill testa en formulering på dig, eller snarare ett påstående som jag tänkte kunde bli en bra one-liner i mitt skriveri. Vad anser du om följande: Svenska myndigheter underlättar för den grova organiserade brottsligheten! – Det gäller att du har jäkligt torrt på fötterna om du publicerar något sådant, hävdade Lennart med skärpa i rösten. Han började oroa sig över om inte hans väna hustru hade bitit i ett besvärligt stycke denna gång. Han gav ord till sin oroliga undran innan de hade klivit ur bilen. De stod bredvid varandra och betraktade tyst månen som likt en stor gyllene knapp hängde över ön på andra sidan Sakataviken. Lennart lade armen om Elisabeth och viskade: – Tänk viket rabalder vi hade här i viken för ett tag sedan. Och inte en rad fick jag skriva om eländet. Vet du, jag hade haft större nytta av att stå nere på stranden med en varmkorvlåda på magen och kränga slang till alla andra journalister som kryllade likt Egyptens gräshoppor längs hela kusten. Lennart gav henne en liten kärleksfull tryckning med armen och förklarade: 16


– Min käresta, nu känner jag mig så där larvigt oförmögen att komma på något vettigt att säga i denna ljuvt romantiska stund. Nu förstår jag de där poetiskt vaggade personerna som genom historien påstått sig vilja ta ner månen till sin själs älskade, men du hör väl hur fånigt det låter. – Jag tycker det låter gulligt. Elisabeth vände sig mot honom och kysste honom på kinden. Däremot är det mindre romantiskt att titta på månen med ett skogstroll som inte rakat sig innan han börjar med romantiska övningar i månskenet. Hon sköt honom lekfullt ifrån sig medan hon gned sig om ansiktet och stönade teatraliskt över låtsade hudirritationer. – Det är ju bara för att månen är svensk i kväll. – Svensk? Elisabeth tittade frågande på honom. – Ja, full, svarade Lennart och försökte se allvarlig ut. Det är ju då kroppsbehåringen ökar på vissa varelser, har jag hört. Efter att ha påpekat att den besvärande skäggväxten inte påverkades av fullmånen, tog Elisabeth hans hand i ett stadigt grepp och drog honom med sig in i stugvärmen. Hon letade fram sin gamla röda reseskrivmaskin av märket Olivetti, satte sig vid rumsbordet och började sammanfatta sina intryck och den information som låg utspridd framför henne på en väldig massa lösa anteckningslappar. Innan hon började mata in ett tomt pappersark i skrivmaskinen, bad hon Lennart ringa Håkan och invitera honom till en kopp kaffe med frågor. Hon tyckte att Håkan, som varande originalbefolkning och nyttjare av den fria rörligheten, borde ha lite att tillföra den historia som sakta började ta form i hennes tankar. – Det betyder att du får fixa kaffet, min duva, kuttrade Lennart och försökte se deltagande ledsen ut över att hennes jobb icke var slut än på ett tag. Hon tittade upp på honom med sina klara outgrundliga ögon och svarade kaxigt: – Det vet jag väl! Det kaffe du kokar duger inte ens som fukt i komposten. Jasså, tänkte Lennart, det är där ribban ligger ikväll. Han svalde det svar han hade på tungan, tog telefonen och slog numret till Håkans marin & skoter. 17


Freelancejournalisten Elisabeth Forsberg har åtagit sig uppdraget att undersöka och rapportera om hur EU: s regler om de fria rörligheterna mellan medlemsstaterna fungerar några år efter införandet. Hon besöker det som kallats Europas fredligaste gräns, mellan Sverige och Finland. Hon upptäcker omgående att Europas fredligaste gräns inte är Europas fridsammaste gräns och arbetet blir besvärligare än hon räknat med. Det är både oroligt och farligt att ställa fel frågor... Författaren är före detta journalist med bakgrund som beteendevetare, diakon och tekniker och som verkat som politisk tjänsteman i mer än tjugo år. Tommy Eriksson har tidigare på Faun Förlag publicerat ”Trojanerna”, en skröna som med åren upphöjts till sanning och gärna berättas i Norrbottens kustland och skärgård.

www.faunforlag.se


9789187435195