9789187435171

LiV i SVERIGE FAUN FÖRLAG

Gör som dom säjer

Jan Jonsson

© 2014 Författaren och Faun Förlag Omslagsillustration Jörgen Engström Grafisk form Siewert Carlsson Redigering Ruta Öhrlund Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-17-1 www.faunforlag.se

Jan Jonsson

GÜr som dom säjer Roman

Innehåll 1. Åsögatan 114 2. Skillingtryck 3. Mamma och Dagny 4. Karlholm 5. Hängka ngongo 6. Harnäs 7. Börja skolan 8. Mormor 9. Morfar 10. Vårtan 11. Biopengar 12. Snara abborre 13. Kläckgrund 14. Belsebub 15. Varulven 16. Harnäs hamn 17. Hostan 18. Söderby – Hamra 19. Uppbrott

7 10 15 21 32 38 54 61 65 69 75 80 86 92 96 101 106 114 129

1. Åsögatan 114 Han satt blick stilla med blanksvarta orörliga ögon. Varsnade minsta skiftning i synfältet. Morrhåren vibrerade nästan omärkligt.

Skrap av fotsteg. Öronen styvnade och han backade sakta längre in i skuggan under trappstenen. Det var lite för långt fram till soptunnan. Och för ljust. Fotstegen kom närmare.

Olov stannade och skuggade ögonen. Det var just den stunden på dagen, när solen nådde ner på gården. Ingen var ute och lekte ännu, men en röst hördes i tvättstugan. Det var tant Jansson som plaskade med kläder i pannmuren och pratade för sej själv. Det ångade ur dörrspringan.

Olov strosade runt och försökte bestämma sej för om han skulle leka själv eller gå tillbaka upp till mormor. Han granskade betongplattorna för att se om det hade blivit några nya användbara sprickor. ”Havet” var torrt. Det var plattan närmast porten som hade blivit illa åtgången av soptunnekärrorna. Djupa urgröpningar där regnet samlades till en sjö med öar, som man kunde segla mellan med korkar och tändstickor. En annan platta hade spruckit till ett torg med två gator och ett garage lagom stort för tre leksaksbilar. Hela gården bestod av betongplattor som på några ställen var lagade med asfalt.

Inget gräs, men det växte fin mossa i många av sprickorna. På den ena sidan av gården låg tvättstugan och på den andra stod soptunnorna. Det var där råttorna höll till.

Mormor hade berättat att det förut hade funnits en lång rad med dass vid soptunnorna. Innan vattentoan kom. Det måste ha luktat bäsch.

Förresten var det väl lika bra att gå och fråga om Bengt ville komma ut en stund, innan tant Jansson började hänga sin tvätt.

Olov hade respekt för henne. Visste att hon kunde bli ganska ilsken om pojkarna sprang och jagade varandra bland våta klänningar och underbyxor. En gång var det ett blött lakan som sög tag i Åke Hektor och han drog ner hela linan. Det gick lång tid om, innan pojkarna vågade sej ut igen vid tvättdags.

Bengt bodde fyra trappor upp över gården. Olov drog sej långsamt uppåt. Tittade fundersamt på spiraler och andra spännande figurer som slipats och nötts fram i trappstenarna. Morfar hade sagt att det var djur som levat för länge sedan. När dom dog, blev dom förstenade. Det var svårt att förstå. Några spår av katter eller hundar eller folk fanns inte. Fast stora djur ruttnar väl och döda människor lägger man i kistor av trä och då kan dom ju inte förstenas.

Ingen var hemma hos Bengt. Eftersom Olov inte hade något särskilt för sej, fortsatte han att ringa i tomme medan han tittade på de svart-vita stenarna i farstugolvet. Efter en stund började det låta som en slags melodi.

Granndörren brakade upp och Olov hoppade till.

– SLUUTA! FÖRSVINN! Pyjamasjätten i dörröppningen tog ett hotfullt steg framåt.

Olov snubblade baklänges mot trapporna och slank iväg ner.

Han gick dröjande över gården, genom trapphuset och den stora tunga ekporten med alla glasrutorna. Tre trappsteg ned så stod han utanför på Åsögatans puckel. Till höger fanns 116 där han inte kände fler än Lars. Till vänster, åt Götgatan till, bodde Christer i 112:an. Han hade halmgult hår och blå ögon, som liksom gnistrade när det var solsken. Inte på kvällen. Han bodde i en stor ljus våning med mycket möbler. Olov hade varit inne hos honom bara en gång.

Mormor sa att hans pappa var rik. Han hade egen bil. Precis som hyresvärden i 114.

– Å mamman?

Joo, hon hade nog också mycket pengar, fast hon var kanske inte riktigt lika rik som pappan, för det var han som tjänade pengarna.

Olov gick förbi 112:an och korsade Götgatan. Mitt emot Victoriabiografen låg Restaurang Drufvan. Sedan lutade Åsögatan brant utför mot Södra Station. På höger sida stod det bara grå och bruna hyreshus med sprucken rappning, men på vänster fanns det långa, lutande träplank. Svarta och röda med stora hål där man kunde krypa in och ut.

Innanför låg det skrotaffärer och ved- och kolhandlare och en cykelreparatör och en potatishandlare. På ett ställe fanns en utlänning som sjöng ibland och sålde gamla isskåp med zinklådor i bottnarna.

Skrotaffärerna var mest spännade. Ungarna blev genast utkörda från alla utom en. Där plockade de aldrig med sej en enda grej.

Längre ner på höger sida låg Södra Station. Runtomkring löpte ett högt ståltrådsstaket, men på åtminstone tre ställen var det alltid hål. Innanför på bangården fanns det järnvägsspår med olika sorters godsvagnar. Oftast var de öppna, så pojkarna kunde klättra in och leka att indianerna gjorde tågöverfall. Om Olov kom in i en vagn med hö, fick han passa sej, för där kunde det ligga luffare och sova.

En del blev väldigt arga om de blev väckta. Om han inte hann undan kunde han åka på en riktig hurril.

Det branta berget på södra sidan mitt emot stationen var fullt av skrevor och buskar och andra gömställen. Om man lekte där måste man också vara försiktig, för det kunde finnas fullgubbar som sov eller drack pilsner. De flesta var snälla, men några kunde vara elaka, hade mormor sagt.

2. Skillingtryck ”I skimrande bruddräkt så vit såsom snö stod djurtämjarns dotter, en blomstrande mö.”

Den mörka rösten fyllde och värmde rummet. Bakom sången böljade ett rasslande ljud, som sände puffar av trygghet genom Olov.

Mormor Augusta var sömmerska. Hon var en Lindebergare. De hade varit skräddare i många generationer. Mormor sydde västar åt sin bror Arvid som hade skrädderi borta på Repslagargatan. Olov hade förstått att man måste vara extra duktig och noga för att bli västsömmerska.

Hon sjöng för det mesta medan hon trampade och sydde. Mest skillingtryck. Olov satt nedanför och lyssnade. Tramporna och remmen rasslade och viskade. Det var som en bro mellan Olov och mormor. Om mormor frågade vad han vill höra, sa han nästan alltid: – Lejonbruden. ”Hon tvingats att skänka en främling sin hand i morgon går färden till främmande land”.

Eftersom han visste vad som komma skulle, kände han redan en klump i bröstet och det hettade bakom ögonlocken. ”En kyss nu till avsked hon lejonet ger, Men mannen vid gallret då lejonet ser.

Med ens är dess saktmod och stillhet förbi Det reser sej häftigt i fullt raseri” Olov började snyfta. ”Och lejonet rasar i fängslande bur, vill Selma försvara men vet inte hur.

10

Ett rytande skallar. Barmhärtige Gud. I stycken slet lejonet främlingens brud” Olov snörvlade hickande och gned ögonen. ”Och sedan det druckit den älskades blod…” kom det värsta ”… en kula som mördande sårar dess bröst.”

Olov grät och hulkade nu otröstligt. Inte för att lejonet bet huvudet av Selma, utan för att främlingen, som ensam bar hela skulden för det förfärliga blodbadet, sköt lejonet som var totalt oskyldigt.

Fången på Älvsborgs fästning var lagom otäck: ”Det var så hemskt i den mörka natt, en flicka skön vid rodret satt”...

Olov gillade skillingtrycken, för när man lyssnade på dom var det tillåtet att gråta. Utan att någon tyckte att det var konstigt. Annars var det alltid någon som sa: ”Pojkar gråter inte.” Flickor fick gråta, men inte pojkar. Dom som gjorde det var lipsillar.

Fast ibland kunde Olov vara ledsen, utan att han riktigt visste varför. Det kändes alldeles grått i bröstet. Att han inte hade någon pappa gjorde egentligen inte så mycket, eftersom han hade både mormor, morfar, mamma och Dagny och alla tyckte om varandra.

Alla är nog ledsna ibland utan att förstå varför.

Alpens ros var sorglig på ett fint sätt, men Olov tyckte inte om att han hette Kuno, han som klättrade upp för att hämta rosen och ramlade ner. Kuno! Det låter som om det inte luktar gott.

När mormor inte sjöng, var det i alla fall skönt att bara sitta under symaskinen och lyssna på tramporna och det sövande rasslandet.

Och känna att hon fanns där. Mormor kunde han lita på. Hon var alldeles säker.

Ibland när mormor inte trampade, hörde han hur Dagny hostade.

När mormor sytt färdigt tio västar, gjorde hon ett paket, slog ett snöre om och sa till Olov: – Vill du vara snäll och gå över till morbror Arvid med det här?

– Jaavisst.

Det gjorde han gärna. Morbror Arvid, som var mormors äldre bror, var snäll och pratsam på ett vänligt sätt.

11

Först gick Olov Götgatan förbi Björns trädgård och en bit upp i Götgatsbacken. Efter guldsmedsaffären svängde han vänster in på Högbergsgatan. Här stannade han alltid och granskade gatan i hela dess längd, innan han gick in. En gång hade han mött en fullgubbe som kom emot honom och sa ”Oj då, kommer du med ett paket till mej!” och försökte slita åt sej västarna. Men han var så vinglig att Olov lätt kunde vika undan och springa därifrån, ut mot gatmynningen och ljuset från den breda Söderleden. Olov stannade och flåsade. Medan han stod där, mullrade ett sprängskott djupt inne i berget och gatan darrade. Det var fortfarande en bra bit kvar innan Södertunneln skulle komma ut borta vid Skanstull.

Uppefter kanten klängde Repslagargatan med ett glest järnstaket ut mot bråddjupet och Södergatan som låg långt nedanför och var full med sprängsten och byggbråte.

Morbror Arvids herrskrädderi låg tre trappsteg upp från trottoaren. Man steg rakt in i det enda stora rummet som var hela verkstaden. Det luktade som det gör av nya kostymtyger. När ögonen vant sej vid dunklet därinne kunde Olov se att luften var full av svävande damm. Det var nog därför som det nästan alltid var någon som hostade. Fönsterrutorna var matta och flimriga. Dämpade solljuset.

Morbror Arvid satt uppepå ett långt bord med korslagda ben som en riktig skräddare ska göra och sydde kostymer. Omkring honom stod eller satt lärlingar och sömmerskor vid olika arbetsbänkar och vid ena kortväggen fanns ett strykbord.

När strykerskan var igång, låg stråk av ånga i luften och det luktade av varmt fuktigt tyg. Det fanns tre symaskiner, men på Olov verkade det som om det mesta syddes för hand. Oftast fanns det sex eller sju personer i rummet.

– Nej, men titta! Minsann är det inte västpojken våran som kommer! Välkommen! sa Arvid. Hur står det till med Augusta?

– Bra. Hon hälsade. Här är tio nya västar.

– Tack. Lägg dom här vid tygbunten och var så god och tag en karamell ur skålen där borta.

– Tack.

– Hur går det för Dagny?

– Hon hostar.

– Skulle hon inte in på sanatorium?

– Joo, men det finns inga platser.

12

– Det var ännu värre med tuberkulosen förr i tiden. Då fanns det inga sanatorier alls! Har Augusta berättat för dej hur det var, när vi kom från Sundsvall till Stockholm på åttitalet?

– Neej.

Morbror Arvid la ner kavajen han sydde på och tittade på Olov över halvglasögonen: – Joo, det kan jag tala om för dej. Vi, min pappa, Samuel Arvid, och mina fem syskon skulle ta oss från Sundsvall till Stockholm.

Mamma hade dött året innan. Hon hostade och hostade. Säkert var det soten. En syster hade jag också som dog i lunginflammation, sa dom. Jag vet allt vad det var, jag. Det var soten, det med. Pappa ville ifrån Sundsvall och trodde att det skulle finnas mer arbete för en duktig skräddare i Stockholm. Det fanns inte järnväg mellan Sundsvall och Gävle, så där fick vi ta oss fram bäst vi kunde med häst och vagn. På ett par ställen fick vi traska och gå. Det gick långsamt för Augusta som inte var mer än två år. Jag minns det bra, för jag var bara sju år själv och var tvungen att bära henne ibland. Hon var tung. Från Gävle gick det järnväg till Stockholm. Det fanns förstås bara träbänkar, men vi tyckte att det var fint och bekvämt att bara sitta och bli fraktade utan att anstränga oss. När vi kom fram till Stockholm, förstod vi att det kanske hade varit bättre att stanna i Sundsvall. Det var ont om jobb och nästan omöjligt att få tag på någonstans att bo. Det var ett Herrans underverk att bara en till av oss fick tuberkulosen.

Morbror Arvid tystnade och tappade blicken borti artonhundratalet.

– Mmmm, mumlade Olov instämmande. Tack för karamellen.

Morbror Arvid återvände och fäste ögonen på Olov: – Ta en till och kom snart tillbaka med flera västar. Augusta är den bästa västsömmerskan jag har. Hälsa henne det!

När Olov tog i dörrhandtaget, ropade Arvid: – Din mormor var den vackraste tvålflickan här på Söder på nittitalet.

– Vad är en tvålflicka?

– En som tvålar in kunderna hos barberaren innan han rakar dom. Greta Garbo hade samma jobb lite senare. Det är ingenting att skämmas över, att ha haft samma jobb som Garbo. Han skrattade och vinkade åt Olov som försiktigt stängde dörren och steg ner på trottoaren. Han brukade gå fram till staketet och stå en stund och 13

titta ner på Södergatan och på Högre Allmänna Läroverket på andra sidan. En gång kom han ihåg att ta med sej en svala som blivit kvar efter det senaste svalkriget som han haft med Christer och Åke.

Han trimmade vingarna omsorgsfullt och kastade den ut över kanten. Den hamnade i uppvindarna och seglade länge i lättjefulla svängar. Olov betraktade den tankfullt. Man borde kunna flyga!

Fylla lungorna med luft och sväva högt över Söders trånga gator.

Till slut landade svalan djupt där nere i byggbråten, men den hade i alla fall fått sväva högt och fritt en gång.

Olov släntrade hem mot Åsögatan. Skräddare hade han ingen lust att bli. Sitta i dammet med korslagda ben ett helt liv! Till slut kan man väl inte räta ut knäna. Han skulle nog helst vilja arbeta med någonting ute på landet - eller i djungeln. Djur kanske. Han tyckte om alla slags djur. Jaa, utom råttor förstås.

På hemvägen tog han sväng genom Björns trädgård. Där fanns det en stor gräsmatta som man fick gå på och några buskar och träd och en stor sandlåda. Det var bara det med lådan, att hundar och katter gillade den också!

14

Varje liv är värt att skildra är mottot för föreningen Liv i Sverige, som vill främja det självbiografiska berättandet i landet, både i tal och i skrift.

Målet är att vidga yttrandefriheten så att alla människors upplevda kunskap om livet i Sverige tillåts berika litteraturen och det offentliga samtalet. Allt som sänds in till föreningen, från färdiga levnadsskildringar till korta skrivprov, bedöms av en grupp författare, journalister och litteraturpedagoger. Man behöver dock bli medlem för att få sin text bedömd. De bästa berättelserna rekommenderar vi till utgivning i bokform.

Liv i Sverige har inget eget bokförlag, men vi samarbetar med förlag, museer och bokfrämjande organisationer runt om i landet. Sedan 1978 har över hundratrettio Liv i Sverige-böcker (2014) kommit ut, från Norrbotten till Skåne. På en kändisdominerad marknad är detta doldisarnas egen bokserie. Skrivupprop i skilda ämnen, berättarkaféer på skilda håll i landet och medlemstidningen Liv i Sverige ingår också i föreningens verksamhet.

För medlemsavgiften får man, utöver fyra nummer av vår tidning, en välkomstbok vid inträdet, rådgivning i litterära spörsmål, tips om skrivarkurser och berättarprogram samt rejäl rabatt på alla våra böcker. Föreningar och organisationer kan lösa gruppmedlemskap.

Liv i Sverige c/o Ingrid Sjökvist Västra Kanalgatan 23 151 71 Södertälje Telefon: 08-550 164 75

Olov växer upp på Söder i Stockholm på 1930-talet. Världskriget bryter ut. Mormor är tryggheten i familjen. Sin pappa har Olov aldrig träffat.

Hans undringar och frågor besvaras undanglidande. Långsamt börjar Olov inse att hans trygga omgivning inte är så självklar. Han uppfattar antydningar, som är vaga och inlindade, men som så småningom ändå bildar ett mönster.

En dag rämnar tillvaron. Gör som dom säjer är berättelsen om de händelser och upplevelser som formar Olov.

Författaren är pensionerad läkare. Intresset för människor och miljöer har lett till resor, både i yrkesrollen och med ryggsäcken bortom allfarvägarna. På den numera rikliga fritiden står hågen till naturen.

LiV i SVERIGE www.faunforlag.se