Issuu on Google+

Faun Fรถrlag


Min slingrande v채g


På Faun Förlag har av samme författare tidigare utkommit: Paschaser till glädje och förtret, 2010 Grevinnan och skjutet på Hysingeholm, 2010 Fula fiskar och sprängd anka, 2011 Bankrån i Lysekil, 2012 Minnen, lekar och spektakel, 2012 Oväder över Lerslöv, 2013

© 2013 Författaren och Faun Förlag Grafisk form Siewert Carlsson Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-10-2 www.faunforlag.se


Min slingrande v채g

Carl O Andersson


Min slingrande väg är en självbiografisk roman, som kan sägas vara en fortsättning på min tidigare utgivna bok Minnen, lekar och spektakel. * En resa genom 74 år med glädje och sorg, men där nog ändå glädjen kan sägas ha varit dominerande. Och nu, när jag en stjärnklar natt kikar ut genom fönstret och ser upp mot himlavalvet, får jag en förnimmelse av oändligheten, och kommer att tänka på, hur vi människor ältar och ser våra små problem som så stora, när de i själva verket påminner om vad Harry Martinsson i sitt stora rymdepos Aniara, sa om dess eviga och vilsna färd i oändlighetens universum, där vi blott påminner om

”En liten blåsa i Guds Andes glas”.

Ett påpekande som onekligen får en att känna sig liten. *

Allena i universums kalla eter vår gröna jord snurrar omkring.

Arena för slumpvisa omständigheter i en värld av allt och ingenting.


Innehåll Förord Förklaring – en dikt Inledning Mitt Bohuslän – en dikt Sommargäster Limerick om en ung präst från Skara Småskolan och fru Sandén 40-talet med världskrig Fred Skolärare Andersson som ”linslus” Hos familjen Hollertz på Lindesnäs Limerick om våda av att kissa i blindo Realskoletiden 1952 – 1956 Första anatomilektionen Naémis allergianfall och Signe Hellström Hummerfiske Limerick om hummerfiskare Stinkbomber Limerick om dålig lukt Lärarparet Sörman Hushållskunskap Limerick om spektakel under matlagning Betygen Fru Hyllengren i teckning Fjärde och sista realskoleåret På semester med ”Saga” Kompassen – Gammal ramsa/visa Torsdag de 14 juni 1956 Limerick om vådan av fel navigatör Utdrag ur den förda loggboken Så ännu ett kort utdrag ur loggboken Ännu ett avsnitt ur loggboken Slut på semestern – Arbete hos Johan A Larsson Rektorn och inkvisitionen i Lysekil

sid 9 sid 10 sid 11 sid 14 sid 15 sid 19 sid 29 sid 31 sid 33 sid 35 sid 40

sid 60 sid 62

sid 72 sid 73


Våra övriga lärare på gymnasiet Mejerijobb Fältflygare Ansökan till telegrafist Anhållna av Göteborgpolisen Framme i Karlskrona Utprovning om duglig till telegrafist I Flottans tjänst Fänriken på plats Tävling i Skönstavik T 106 Rigel HMS Brännaren Tillbaka på Rigel Flunken i trassel med polisen Flottbesök i Danmark Marinattachéer, Norrtälje & Sten Hecker Örlogsberga Insjuknande i polio Sakta vakna till liv Svallkött Julhelgen 1958 Min 20:e födelsedag Utflykter – Avkoppling från DS Trosa Stadshotell I Roslagens famn Olle Grestad & Korv-Ingvar Första resan till Hunnebostrand Familjen Sonja och Hans Malmström Paret Görling Djursholms Sjukhem Girighet – Avaritia – En dikt Solsunda RCA Sweden AB Måste ha körkort Parkeringsplats i Hötorgsgaraget Den högutbildade sekreteraren Oense med SVCK Material från USA

sid 78 sid 82 sid 88 sid 90

sid 107 sid 110 sid 114 sid 119 sid 122 sid 125 sid 129 sid 131 sid 132 sid 137 sid 140 sid 147 sid 151 sid 154 sid 159 sid 160 sid 165 sid 167 sid 171 sid 173 sid 175 sid 180 sid 184 sid 187 sid 193 sid 196 sid 199 sid 201


Mina semestrar i Bohuslän Bohuslän – en dikt Bohuslänsk idyll – en dikt Klippa biljetten Oförklarliga andningsbesvär Katapultsitsen Promenader Eftermiddagskaffe På Sjön Bohuslän – Man kommer inte undan – en dikt Dörja makrill Rökning Brugden Sote Kanal – en dikt Med Braatens Safe till Mallorca Mallorca – Hotel el Bosque Uppmärksammat av pressen En okänd herre Jules Sylvain – Stig Hansson En vådlig Taxiresa Resorna till Spaniens fastland Roslagstulls Sjukhus & Mälargården Åter på jobbet Ett par äventyrliga hemresor Insulinkoma nummer 1 Katapultsitsen Utflykter med far och mor Dimman lättar Flyg över Näsbypark Biblioteksgången 6 Äntligen eget boende Insulinkoma nummer 2 Börjar skriva Regndroppen – En dikt Två små drapor – dikter Luftkonditionering Epilog Livet är … – en dikt

sid 204

sid 223 sid 225

sid 237 sid 241 sid 247 sid 248 sid 252 sid 254 sid 256 sid 260

sid 270 sid 272 sid 279


Förord Som jag berättat i min bok Minnen, lekar och spektakel där jag mest uppehöll mig vid mina tidigaste medvetna barndomsminnen, så föddes jag på namnsdagen ”Moses”, närmare bestämt klockan 06:15, måndagen den fjärde september 1939. Jag var andra barnet i Karl Alexius’ och hustrun Rut Kristina Anderssons familj. Min äldre syster, som fötts den sjätte januari sex år tidigare, hade blivit döpt till Irma Kristina. Jag vill utan vidare påstå att min barndom var lycklig. Eller rättare sagt, mycket lycklig. Trots allt djävulskap, med krig och elände, som just då härskade ute i världen, så levde jag i lugn och harmoni hemma på styrmansgatan i Hunnebostrand. Kanske kan det ha berott på Schartauanismen, men vad jag minns så var det mycket sparsamt med kramar eller pussar i vår familj. Det var egentligen först på äldre dar, efter att jag kämpat mig upp från polion och fått bil och arbete och kom hem på semester, som jag kan erinra mig att mor kramade mig. – Min käre lelle Olle! Nej, på den tiden skulle man inte visa några känslor. Åtminstone inte om man var av det manliga könet. Och gråta fick man absolut inte göra, om man var pojke. Det var i allra högsta grad olämpligt och synnerligen omanligt. Skulle man säga adjö till någon nära anförvant, som man kanske aldrig mer skulle få träffa, så var det bara ett rejält handslag och ett kort ”Hej då” eller ”Adjö”, som gällde. Allt annat sågs som pjåsk. Och likadant var det på begravningar. Där gällde endast att, som engelsmännen, hålla ”a stiff upper lip”. Skulle det vara nödvändigt att gråta, om man slagit sig och hade mycket ont, så gällde det att gråta på något undangömt ställe där ingen såg en, för daltande såg som en styggelse.

10


FÖRKLARING Nu när jag på ålderns höst till min förlustelse och tröst, poesi och skrönor skriver, vilka Faun Förlag sen utgiver, gör jag det, trots det för mig är pekuniärt en värdelös affär, men får mig lättare att andas och tråkigheter att förvandlas, på vad sätt det nu kan bero, till glädje, hopp och framtidstro. Så därför, ni som detta läser, bortse helst från de fadäser jag i mina texter råkat göra så ni ej Er läslust må förstöra. Nej, skratta blott åt dessa krumelurer, av ilskna gubbar och tokiga figurer, som jag med en liten gnutta tur hämtar ur min hjärnas fatabur för att uti denna boken presentera och till Er härmed också leverera Då i memoarer endast sanningen duger, vore jag en knöl, om jag här ljuger. Jag vill ej låta lögner texterna rasera, men då dessa ur min penna lätt passera bara av det dumma, enkla skälet att jag önskar hos Er locka fram ett skratt. Men nog vore det förbaskat pinsamt, om sanningen här hanterats ovarsamt, Så profylaktiskt vill jag Er därför be om ursäkt, ifall i boken detta skulle ske.

11


Inledning Under det tidiga fyrtiotalet var vintrarna faktiskt så kalla att havsisen frös till och låg ända ut till Soteskär. Ett förhållande, som tyvärr gjorde det möjligt för en eller ett par minkar att ta sig ut till den fridlysta ön. En synnerligen olycklig händelse, som medförde att sjöfåglarnas häckning under den påföljande vårsäsongen blev hotad. Detta uppmärksammades emellertid av kommunens naturbevarande krafter, vilka genast anlitade Ernst Olstorp, plus några andra jägare, för att de skulle ta sig ut till ön, och där, på ett eller annat sätt, försöka avlägsna dessa marodörer. Ernst var ortens naturuppsyningsman, och förekom, som sådan, då och då i radions naturprogram, tillsammans med Nils Dahlbäck och Nils Lindman. Eftersom Soteskär var fredad som naturreservat, och en av de få platser i Sverige tillsammans med Stora Knappen på Väderöarna, som hade häckande lunnefågel, var det en nödvändighet att få bort den rovgiriga minken. Lunnefågeln, denna till utseendet så märkliga fågel, är tyvärr idag inte att finna i Sverige. Men så sent som år 2006, lär ett par ”Grönländska papegojor”, som var en äldre benämning på fågeln, ha häckat på Nidingens fyrplats. Försök har också gjorts att återinplantera denna säregna och vackra fågel, men tyvärr har dessa försök hittills misslyckats. För att få bort minken från ön blev männen, om jag inte minns fel, tvungna att använda sig av både fällor och skjutvapen. Just idag, den 25 november 2013 då är kvart över åtta på morgonen, har vi en klar dag med hög, kylig luft.Minus två grader. Då minns jag hemma på fyrtiotalet. Fruktträden, bärbuskarna och syrenhäcken hade fällt sina blad, vilka vi räfsat ihop och lagt att multna ovanför gärdesgården på södra sidan av huset. Där fick de gärna gärna ligga och förmultna till ny jord. Naturen hade gjort sig redo för vintern, och nu var det vår tur. Kaminen och plåten som den skulle stå på hämtades ner från skrubben på vinden. Fönstren tvättades med varmt vatten med några droppar diskmedel plus gärna en skvätt ammoniak. Eftersom vi bodde på västkusten och fönstren varit utsatta för höststormarnas saltstänk, var varmt vatten bättre än ljummet. Sedan putsade man dem torramed vanligt tidningspapper. Egentligen skulle det yttre fönstret inte vara riktigt tätt, utan en lite springa där 12


det drog lite sades vara bra. Därefter lades det in en sträng bomull längst ner som skulle absorbera eventuell fukt. Dock skulle mossa vara bättre, eftersom den tillgodogjorde sig fukten för att överleva och således förbrukade fukten, till skillnad från bomullen som enbart absorberade den. När så allt var på plats, skruvades innerfönstren fast, och man plockade fram den på Konsum inköpta klisterremsan och klistrade över alla springor. Dessa extremt kalla vintrar gjorde också att det blev svårt att få hålla värmen inomhus. Jag minns särskilt hur låsblecket runt nyckelhålet på ytterdörren var fullt med rimfrost. I rummet bredvid köket, fanns en kamin som eldades med koks. Men den fick bara brinna under natten. Bränslet var ju dyrt, och att det gällde för folk att hålla i slantarna. Därför kom de flesta familjer att för det mesta vistas i köket. Där satt far och lagade garnen, och där satt han också, när han med syl, packningar, jägarkrut och hagel, skulle ladda om mässingspatronerna till hagelgeväret. Köket hade blivit något slags allrum, där vi vistades, och orsaken var naturligtvis den behagliga värmen från den uppeldade, varma vedspisen. Dörren till ”Det bästa rummet”, var stängd, och där höll sig nog temperaturen under vintern aldrig över tio grader. Tamburen med hallen och trappan upp till övervåningen, var också väldigt kalla. På samma sätt som vintrarna var kalla och snöiga, så var somrarna på motsvarande sätt, mycket soliga och heta. Under sommarhalvåret plockades kaminen bort och bars ner i källaren, medan hålet till rökgången täcktes av ett runt, välpolerat, gulskimrande mässingslock. Ett lock, som vid ett tillfälle då åskan slog ner, kom att, tillsammans med en pust av svart sot, flyga tvärs över rummet. Händelsen inträffade en söndagsförmiddag på våren. Blåsvarta, tunga moln hade hela morgonen täckt större delen av himmelen, och åskan hade mullrat till och från. Men ännu hade vi inte fått något regn. Troligen var det någon gång i april, eftersom vi ännu inte hade flyttat ner i källaren för att ge plats för sommargästerna. Mor satt i soffan vid köksbordet och skrapade morötter, och far satt på en stol mitt emot henne och läste tidningen. Själv hade jag hunnit ta ett par steg upp i trappan till övervåningen, och hade just kommit i höjd med det lilla fönstret, när jag plötsligt bländades av ett intensivt ljust sken, som direkt följdes av en vådsam knall. Kvickt snodde jag runt och rusade tillbaka in i köket. – Nu slog det ner! ropade mor. Men det var knappt att vi hörde hennes rop, för i samband med blixtnedslaget, kom direkt några kraftiga stormvindar plus ett våld13


samt slagregn. Far kastade ifrån sig tidningen, och med mig i hälarna rusade vi uppför samma trappa där jag tidigare förskräckt just hade vänt. Snabbt kom vi upp i övervåningen, där en lätt lukt av bränt trä slog emot oss. Turligt nog, hade det aldrig brutit ut någon brand, men listen mellan väggen och taket, som var ett snedtak, hade bänts loss i övre ändan och satt endast fast i de nedre spikarna. Det fanns en antydan till glöd i den övre änden, med det var också allt. Så fort far konstaterat detta, gick han in i det närliggande rummet, för att kontrollera även här. Då det inte såg ut att finnas något att anmärka på här, utan det såg ut att vara helt opåverkat, vände han och gick tillbaka ut i trapprummet, där han hukade sig och gick in på en skrubb där de elektriska säkringarna var uppmonterade. Samtliga säkringar var trasiga, och far började nagelfara alla ledningar och kablar, då det plötsligt blev alldeles tyst. Det våldsamma slagregnet hade upphört lika snabbt som det kommit, och far sa: – Nej Olle, det ser allt ut som vi har haft tur. Som väl är, så verkar det i alla fall inte va nåt fel på sladdarna eller kablarna. Hm, men nya proppar måste ja sätta in, för de har visst gått allihop. Men det gör ja senare. Kom Olle, så går vi ner till mor i köket igen. Vi tog oss snabbt ner i köket, där vi fann mor liggande på knä inne i rummet. Hon hade en skurtrasa i högra handen, och en balja med såplösning framför sig. Far berättade för mor, vad vi sett och vad som behövde göras, och mor rätade på ryggen och sa: – Ja hängde ut mattan på trappräcket, men det blir all till att skrubba den ordentlet i såplut, om den ska bli ren igen. – Va’n verkligen så skédden? 1 – Ja, det va den, och det blir nog till att byta vatten både en och två gånger. Mor hade redan tryckt tillbaka mässingsluckan över rökgångshålet, och när far ändå gick bort och kände om den satt ordentligt fast, tillade hon: – Ja, den sitter. Det har jag nog sett till. Far nickade och frågade: – Vet du hur det är med radion? Vet du om den har klarat sig? – Nej, jag vill inte rör’en, det är bäst att du sköter såna saker. Far knäppte på den gamla Radiolan, och utropade när han såg att det lyste bakom stationspanelen. – Den lyser i alla fall, men vi får vänta tills den blivit varm. Så kom ljudet, och far rattade runt mellan stationerna, och allt fungerade. Nöjd knäppte han av och sa: 1 Var den verkligen så skitig/smutsig?

14


– Egentligen är det väl knepigt att vår gamla Radiola fungerar, när varenda säkerhetspropp uppe på skrubben hade gått. Men … Ja, jag säger då det. Blixten hade slagit ner i ledningen på telefonstolparna, och trots att det ligger en speciell ledning överst på dessa just för att skydda mot åska, hade den tydligen ändå nått in i huset. Under samma åskväder som då det slog ner hos oss, hade också en blixt slagit rakt ner i ett tankhinder. Och det underliga var att det hade bildats ett exakt fyrkatigt hål i cementen. En underlig syn som kom att dokumenteras och avfotograferas av Hunnebostrands egen frilansreporter, Tage Wallin. Jag vill inte påstå att vi hade det fattigt. Nej, vi hade ju ändå ett eget hus att bo i, och vad jag kan erinra mig, så fanns det alltid mat för den som var hungrig. Visserligen kan man nog säga att dieten blev något ensidig, eftersom den för det mesta utgjordes av fisk. En rätt som brukade förekomma minst fem gånger i veckan, och vid något enstaka tillfälle kunde det väl hända att vi blev serverade fisk hela veckan. Men det var som sagt, endast vid något enstaka tillfälle. De flesta veckorna serverades det nog ändå någon kött- eller korvrätt ett par gånger. Men den något enformiga dieten gjorde faktiskt inget. Mor kunde på ett förunderligt sätt variera fiskdieten, så att den inte alls kändes enformig. Resterna av kokt fisk kunde t.ex. nästa dag bli en utsökt fiskpudding eller fisksufflé Trots att jag bott och levt mer än tre fjärdedelar utanför Bohuslän, och till och med på den andra sidan av Sverige, så kan jag ändå inte låta bli att referera till Bohuslän, som hemma. Ett förhållande som nog speglas i följande dikt.

15


Mitt Bohuslän Att se grov dyning rulla emot Grötösunden och varse kraften hos ett västerhav med brott som svepa över Engelsman och Kårögrunden förstår man att månget skepp där gått i kvav. I Bohuslän folk plägar att se havet både som fiende och allra bästa vän och trots att Ägir högt där ställer kravet, han också vänligt strax visar sig igen. Sorgen drabbat mången fiskarstuga, då havet krävt och tagit sin tribut. Sedan epitafier i vanlig sten fått duga, att ristas in som ett värdigt attribut. Manligt kärvt står hugget i graniten. En enkel text med denna vittnesbörd; ”Mot havets makt vår Älskade var liten, hans unga liv blev stormens skörd.” Men så en dag, kan lyckan återvända och samma hav som nyss från folket tog, nu givmilt, fångster till detsamma sända då ur ymnighetshornet, Ägir svickan drog Utanför Söö’s fyr och lavbevuxna klippor syns pensionärer meta efter makrill medan på ön, bland gräs och starrgräsvippor fridfullt betande en fårskock där gå vill. Överallt uppe bland Bohusbergens skrevor syns en underbar och riklig blomsterprakt, där björnbärssnåren sträcker sina revor. Ja Bohuslän, för mig är en gudomlig trakt.

16


Sommargäster Varje sommar hade vi sommargäster som hyrde mellan och övervåningarna. Den trognaste sommargästen hos oss, hette Nat, eller rätteligen Nathanael Anner. Han hade sitt hem i Skara, men återkom troget varje sommar tillsammans med sin hushållerska Britta. Det var en hel grupp av sommargäster från Skara och Skövde, vilka valt just Hunnebostrand som mål för sommarsemestrar. Britta var i början anställd som Nats hushållerska, och var hela sjutton år yngre än honom. Med åren kom paret emellertid att ”växa ihop”, och att de verkligen kom att älska varandra, visade sig efter några år, då de ”slog ihop påsarna” och gifte sig. På äldre dar råkade emellertid Nat drabbas av astma, och paret kunde därför inte längre tillbringa sina somrar hemma hos oss i Bohuslän. Nats lungor tålde helt enkelt inte längre västkustens fuktiga klimat. Han och Britta valde då i stället att resa till det Småländska höglandet, där den torra luften var mera hälsosam för honom. Alla sörjde vi detta faktum, Med tanke på att de under minst en och en halv månad i hela sexton år, kontinuerligt tillbringat somrarna hemma hos oss, sörjde vi alla vad som inträffat. Vi hade nämligen för länge sedan slutat att betrakta paret Anner som sommargäster. Nej, de hade efter alla dessa år blivit våra goda och kära vänner. Nåväl, saken var inget att göra åt, utan det var bara att glädjas sig åt den tid vi fått vara tillsammans.

Limerick om en ung präst ifrån Skara För en ung prästman ifrån Skara som lova sin kyskhet bevara låg löftet i fatet han bröt celibatet för kvinns kunde han ej undvara.

17


Längre fram i tiden, då jag fått körkort, hade egen bil, och mor, far och jag var på väg från Stockholm till Hunnebostrand, så passade vi på att åka in till Skara och hälsa på våra gamla sommargäster. Nat var då bortåt nittio år och totalt stendöv. Hustrun Britta, som då borde vara en bit över sjuttio, hade på något sätt lärt sig att göra sådana tydliga munrörelser att maken förstod. Eller jag skall säga att båda två hade lärt varandra ett sätt att kommunicera. Under de år som Nat och Britta fortfarande kom och bodde hos oss under sommaren, så minns jag att Nat såg saker och ting nere hos oss, som vi själva inte lade märke till. Bland annat hade vi ett äppleträd som hette ”Husmodern”, och ett år fick det ett äpple, som i stolek nästan var som en fotboll. Bara kärnhuset i detta äpple hade en storlek som ett ordinarie äpple. Vidare hade vi en häck mot grannen som bestod av syrener, och där hade den gode Nat en gång hittat ett blad som var stort som ett rabarberblad. Om dessa och andra kuriositeter skrev han små artiklar i Skaraborgs och Skövde tidningar. Det hände att min faster Karin, som var gift med Halvar Matsson, och som bodde i Lidköping, kom och hälsade på. Halvar drev ett stenhuggeri tillsammans med sin bror, och han var en mycket stor idol för mig. Halvar ägde nämligen en Chevrolet, och jag som älskade att åka bil, brukade ofta få åka med honom, när han besökte oss i Hunnebostrand. Dessutom rökte han cigarr, vilket jag tyckte doftade så gott, och så var han mycket generös. Han hade alltid med sig en påse med godsaker till Irma och mig. Att han dessutom brukade ha sitt dragspel med sig, gjorde honom ännu större i mina ögon. Jag minns hur han brukade spänna på sig spelet och spela och sjunga sin favoritlåt ”Gamla Nordsjön”, och vid sådana tillfällen nådde min beundran inga gränser. Det hände vid ett par tillfällen också att vi, hela familjen Andersson, fick åka med Karin och Halvar till Lidköping och bo hos dem några dagar. Detta skedde just under en period som jag ”levde rövare” på nätterna. Det gick så vilt till i sängen, så att mina föräldrar blev tvungna att surra fast mig med ett grovt snöre. Och de fick snurra flera varv runt mig och sängen, för att jag inte skulle ramla ur och ner på golvet. Om jag inte var fastsurrad, och mot förmodan, händelsevis under nattsömnen ändå lyckats hålla mig kvar uppe i sängen, så visste jag aldrig var jag befann mig, när jag vaknade. Då hade jag nämligen lyckats vända mig så att jag antingen låg med fötterna på kudden, eller så låg jag på tvären. 18


Halvar ägde en ganska stor, ruffad snäcka, i vilken han gjorde små utflykter med oss på Vänern. Där visade han oss de bästa fiskeplatserna, och öar där han med familjen brukade gå i land och bada. Han körde också ut oss med bilen, och då kunde det bli en tur till Skara, där vi beskådade domkyrkan. En annan gång åkte vi till Varnhem, och hade då också turen att få följa med på en guidad tur bland de gamla klosterruinerna. Dessutom tog han oss med i bilen på en tur till Kinnekulle, där vi på uppfarten till berget, fick se en gammal öppen plats för munkar. När vi sedan kommit upp, så klättrade Halvar, far och jag upp i utsiktstornet, varifrån man kunde se hela sju stycken olika gamla kyrkor. En annan bidragande orsak till att jag så gärna ville åka upp till Karin och Halvar, var att de hade en stor trädgård med både hallonbuskar och ett jordgubbsland. Vid ett annat tillfälle då vi var på besök i Lidköping, passade vi på att ta tåget till Skara för att besöka paret Anner. Järnvägen var smalspårig och loket som drog, var ett ånglok. En händelse som jag njöt av i fulla drag, efterson jag var mycket intresserade av motorer och maskiner, och i synnerhet då ångmaskiner. Det var själva ljudet i dessa som appellerade till mig. Lokens pysande och pustande fick mig att tro det var något av levande väsen. Just denna resa kom att etsa sig kvar uti mitt minne. För mig var det ju så mycket nytt. Att bara sitta inne i vagnen, höra ti, ti, ti, ta … ti, ti, ti, ta från hjulens framfart över rälsen, och se skuggorna av tåget, av loket, av ångan som virvlade iväg ovanför oss, den svaga doften av kol, tyckte jag var som se en mycket spännande film. Länge efteråt kom bilderna från resan på den smalspåriga järnvägen att återspelas i mitt huvud, och jag riktigt längtade efter att på nytt få göra en liknande resa.

19


Småskolan och fru Sandén Jag skulle tro att följande berättelse utspelade sig, när vi hunnit upp i andra klass. Det förhöll sig nämligen så att vi åt vår lunch, eller rättare sagt, vår middag, som inom parentes vi tyckte var en mera adekvat benämning på måltiden ifråga, på skolbespisningen uppe i ”Stora Skolans” källarlokal. Hos oss hemma i Hunnebostrand fanns det inget som hette ”Lunch” på den tiden. Enligt vår mening var det bara ett uttryck som högfärdiga sommargäster och Stockholmare kallade måltiden mitt på dagen. Nej, för oss existerade endast frukost, ibland elva-kaffe, klockan 12:00 middag, klockan 15:00 trekaffe, och klockan 18:00 var det kvällsmat. Nej lunch var något främmande påfund, som inte existerade på våra breddgrader, så middag fick det allt även i fortsättningen lov att kallas.

Första eller andra klass i småskolan. 20


Det var en bit att gå för att komma fram till ”Stora Skolan”, och för det mesta gick vi över ”Blindtarmen”. Denna var en smal, mycket brant backe, som på ömse sidor hade räcken av stabila galvaniserade stålrör. Dessa kunde vara till god hjälp när man skulle ta sig upp. Den smala vägen slutade vid kyrkogården på andra sidan berget i en nästan likadan brant backe. Sedan var det bara cirka trehundra meter kvar till ”Stora Skolan”. Jag är inte riktigt säker, men jag tror inte att min bänkkamrat, Tom William-Olsson, åt med oss på skolbespisningen. Tom var en av sönerna till ortens provinsialläkare, och då läkarmottagningen råkade ligga strax bredvid ”Stora Skolan”, så kunde han ju lika gärna äta hemma. Ibland tog vi i stället och klättrade över ”Höge Berg”, i vars topp samhällets vattenreservoar var nedsprängd. De kraftiga ledningarna för vattnet låg efter bergssidan mot kyrkogården, och var skyddade av en cementinneslutning. En gång hände det att en av eleverna, Ragnar Ivarsson, kom på den tokiga idén att kasta ner stenar uppifrån toppen av berget. Ynglingar i den åldern kan ju ibland agera på ett irrationellt och tokigt sätt, och nu hände det att några av de kastade stenarna råkade träffade cementskyddet och slog hål i detta. Ett illdåd som råkade komma till vår lärarinnas öron. Eftersom nu vår lärarinna var en handlingens kvinna, så hade hon också för vana att utdela bestraffningarna direkt. För henne gällde de att förhindra att några liknande dumheter kom att upprepas, och nu önskade hon, av det skäl, därför stipulera ett varnande exempel. Med andra ord, hon ville ”Mota Olle i grind”, och detta gjorde hon säkrast genom att genast bestraffa den skyldige. Och för henne blev det verkligen ”Olle” som hon försökte mota i grind. Förhållandet var nämligen sådant, att Tom och jag satt bredvid varandra, längst fram mot katedern, och då nu fru Sandén kände till att jag var en av dem som åt på skolbespisningen, så gav hon sig alltså på mig. Frågan om skuld eller ej, var för henne oviktigt och aldrig något hon gav sig tid att reflektera över. Det räckte med vetskapen om att jag ingick i den aktuella gruppen, och att jag satt närmast till hands. Efter att för klassen ha berättat om klagomålen, reste hon sig upp, och satte med grym beslutsamhet kursen rakt ner mot mig. Med blickar som kunnat döda, sträckte hon armen bakåt för att ta sats, och svepte till. Och vad gör en halvt ihjälskrämd yngling, som är på vippen att bli överkörd av en stridsvagn? Jo, kastar sig åt sidan. Och det var exakt vad som jag gjorde. Instinktivt duckade jag så snabbt jag kunde, vilket fick till följd att hennes feta smäll i stället kom att träffa Tom William-Olsson. SMACK!!! 21


Som det förhöll på den tiden, och särskilt då i ett litet samhälle som vårt, så fanns det bland den ordinarie befolkningen, en väldig respekt för fina titlar som t.ex. direktörer, präster, professorer och doktorer. En respekt, som tydligen även delades av vår lärarinna. För när det nu gick upp för henne att den örfil som varit avsedd för Anderssons rackarunge, i stället av misstag hade träffat doktor William-Olssons stackars oskyldige son, var det som om plötsligt all luft hade gått ur henne. Tankarna virvlade runt i hennes huvud. Herregud, vad har jag gjort? Har jag verkligen slagit till doktorns pojke? Förtvivlad kunde hon för sin inre syn se de braskande rubrikerna i morgondagens tidningar: ”Brutal lärarinna slår barn!” och ”Rasande lärarinna gav sig på provinsialläkarens lilla barn!” Jojo, nu hade hon verkligen ställt till det för sig. Det snurrade runt i huvudet på henne, och hon försökte förtvivlat hitta en utväg ur den uppkomna situationen. Men då ingen utväg syntes, kunde hon bara förödmjuka sig. Vända sig till det stackars, av den feta smällen, omtöcknade offret, och be om förlåtelse. Hon fick böna och be och samtidigt hoppas på det bästa: ”Snälla, snälla lilla rara Tom, det var aldrig meningen att ...”. Och så fick klassen höra en lång litania från en mycket rädd och ångerfylld lärarinna. Men den obehagliga händelsen föll ganska snart i glömska, och rutinerna i skolan återgick till det normala. Eller, kanske skall jag säga onormala. Att jag väljer detta märkliga påstående, beror på fru Sandéns äkta man, som jag, utan att ha forskat i dennes mentala hälsotillstånd, ändå vill beteckna som ”knäpp”. Förresten en åsikt, som för övrigt delades av samtliga elever i klassen. För han var sannerligen en udda figur. Jämt syntes han gå omkring och tugga eller prata med sig själv. Om han verkligen hade något i munnen, må vara osagt, men hakan på honom gick ständigt upp och ner på honom. Det var heller inte ofta, som fru Sandéns pensionerade och lätt koleriske make var ute. Men då det råkade hända, så började han genast skälla. Men detta gjorde han endast om han fått syn på någon av eleverna. Det verkade, som vi barn hade någon form av katalytisk effekt på honom, och fick honom att starta en reaktion utan att själva deltaga. Det verkade också som om han sett det som sin uppgift att hålla skolgården snygg och prydlig. En i och för sig berömlig åtgärd, men den rimmade illa med att den samtidigt skulle vara en lek- och rastplats för ett gäng sjuåriga skolbarn. Enligt honom var vi antagligen endast några busungar, som gått in för att jävlas med honom, och som ständigt försökte fördärva hans nykrattade skolgård. Han spottade och fräste åt oss, och visade ständigt ett dåligt humör. 22


Paret Sandén hade tyvärr en adoptivson. Jag säger tyvärr, för som fosterföräldrar, vill jag påstå att paret var totalt olämpliga. Adoptivsonen hette Sune, och hade det sannerligen inte så roligt. Den stackars grabben var två år äldre än jag själv, och hölls ständigt i väldigt strama tyglar. Ibland när vi satt i skolsalen, kunde vi igenom den stängda dörren in till paret Sandéns lägenhet, höra skrik och gråt från den stackaren. Själv berättade han för mig att han ofta fick stryk med en rotting. En åtgärd som man i våra dagar skulle kalla för barnmisshandel, och som numera faller under strafflagen. Sune var alltså två år äldre än jag, och vid de få tillfällen, som han råkat följa med mig hem, dök han genast på de veckotidningar som låg framme. Sådant ”snusk” var strängeligen förbjudet i det Sandénska hemmet. Och då gällde det endast den oskyldiga tidningen ”Hemmets Veckotidning” med serien ”Pigge och Gnidde”, som det var frågan om. Det hände också att mor frågade om han ville ha en hembakt bulle, vilket han genast tackade ja till, och som han sedan glufsade i sig, som om han inte sett mat på fjorton dagar. Alla äldre tyckte synd om den pojken, som tyvärr, på grund av sin klädsel, också blev mobbad av några mindre förstående skolkamrater. När han gick i femte klass, kunde han nämligen komma till skolan iklädd korta byxor, livstycke och tjocka stickade långa strumpor som satt uppe med hjälp av strumpeband. Småbarnsklädsel, som inga andra i hans ålder hade. Alla tyckte som sagt att det var synd om Sune, men ingen gjorde något åt det. Jag antar att det inte var opportunt på den tiden att blanda sig i andra familjers angelägenheter. När jag kommit upp i fjärde klass, flyttade familjen Sandén till Göteborg, och det vi senare fick höra om familjen och om Sune, var sannerligen både sorgligt och ytterst tragiskt. Rykten gjorde gällande att han försökte rymma, ända upp till fem gånger, och att han vid några tillfällen blivit efterlyst i radion. Vid en av dessa rymningar, sägs polisen ha hittat honom efter två dygn, och då lär han ha suttit inne under en trappa. Men den stackars Sune lyckades ändå till slut i sitt uppsåt att få frid. Han kom nämligen att en dag begå självmord. Den stackaren hade troligen till slut inte sett någon annan utväg än att ta sitt liv. Jag vill påpeka att jag inte kan konfirmera denna berättelse, men det var i alla fall det som folket i Hunnebostrand, med sordin i stämman och sorgsen röst, en dag kom att berätta om den stackars ynglingen. Men åter till småskolan där jag nu kommit upp i andra klass och fru Sandén hade arrangerat vår allra första skolresa. Den skulle gå upp till Dingle, och vägen dit var cirka tjugosju kilometer. Som förning hade 23


jag fått med mig ett smörgåspaket och två läskedrycker. Läskedrycker vilka, jag inom parentes vill säga, hade gråtit mig till. Mina föräldrar hade båda tyckt att det gott kunde räcka med en, men jag hade varit påstridig och vidhållit att: – Men alla andra har två läskedrycker och jag bara en … Buuu, bääää … Och mina stackars föräldrar hade fallit till föga. De ville ju inte att deras son skulle få genomlida den nesa det innebar att stå ensam med en enda läskedryck, medan alla andra hade två. Fru Sandén hade målat ut Dingle för oss, såsom en av de största attraktionerna i världen. – Där finns en lantbrukshögskola, där de utbildar agronomer, och det förstår ni, det är mycket fint det. Sen har de världens största och bästa fotbollsplan, och sist men inte minst, järnvägen. Där kan vem som helst köpa en biljett och åka ända upp till Stockholm och titta på vår kung Gustav V och slottet, eller om man hellre ville det, åka till Göteborg … eller varför inte Malmö? Storögda hade vi lyssnat till lärarinnans målande beskrivning, och var därför fulla av förväntan, den dag vi tågade upp till busstationen och satte oss på SJs ordinarie buss till Dingle. Renskrubbade, kammade, och med ben som sken av grönsåpa, var alltså jag en av dessa förväntansfulla små skolbarn, som lite nervöst gjorde sin allra första, riktiga skolresa. Vi klev av bussen en hållplats före järnvägsstationen, och fru Sandén förklarade: – Vi skall tåga upp till den stora järnvägsstationen senare. Först skall ni se där borta. Ja, där till höger. I en av de där byggnaderna så utbildar man lantmän och agronomer. Hm, och kanske också mejerister. Ni kanske inte vet vad en mejerist är? Jo förstår ni, det är en man eller kvinna som arbetar på ett mejeri, och som ser till att vi får mjölk, smör, ost och grädde. Men det har de först fått lära sig här uppe i just den här skolan. Hon tystnade, och det såg ut som om hon funderade om det inte fanns mera att säga om den ganska oansenliga gulröda tegelbyggnaden. Vi skolbarn såg vecken i hennes panna bli allt mer markerade, men tydligen kunde hon inte hitta på något mer att säga, för vecken i pannan slätades ut, och utan att säga något mer, vände hon sig med ett ryck och pekade tvärs över gatan. – Och där, barn … Ja, var snälla och se hit nu. Titta där på andra sidan om vägen. Ni ser den stora öppna gräsplanen där. Just där ligger Dingles stora fotbollsplan. Nyfiket vred vi våra huvuden åt det utpekade hållet, men synen fick omedelbart våra högt uppskruvade förväntningar att avsevärt 24


dämpas. Den av henne tidigare utmålade ”Världens största och bästa fotbollsplan”, visade sig endast vara en stor rektangulär gräsmatta, där det i varje kortände fanns en målram utan nät. Det, som emellertid fick oss att ytterst förbryllade höja på ögonbrynen, var att mitt på planen stod en jättelik tjur tjudrad. Den hade en stor ring rakt igenom näsan, där ett rep var fastknutet, och repets andra ända satt fast i en nerbultad liten påle i marken. Vi tittade på det stackars djuret och någon av oss frågade lärarinnan: – Men gör det inte ont att ha en sån där stor ring i näsan? Och vad händer om någon skulle börja rycka eller dra i repet? Och varför står den mitt ute på världens största och bästa fotbollsplan? Då kan man väl inte spela boll? Fru Sandén blev tagen på sängen. Men bara för ett mycket kort ögonblick. Att hon i stort sett ljugit för oss alla och då om allt, var inte något som bekymrade henne. Men det där med tjuren retade henne. Den hade hon verkligen inte räknat med. Men samtidigt som hon för oss barn svor sig fri från händelsen, så tyckte hon ändå att hon var skyldig oss en förklaring. Men då gällde det enbart händelsen med tjuren. Allt det andra? T.ex. det där med den gigantiska järnvägsstationen, och den likaså världsberömda stora fotbollsplanen, gav hon fullständigt fan i. Men tjuren … Tjuren. Vad skulle hon säga om den? Hon funderade så det knakade, men då hon inte kunde komma på något vettigt, så började hon svamlande söka efter ord: – Ja, kanske det är för komplicerat för er barn att förstå, men … Så svängde hon till med någon underlig förklaring, vars innehåll ingen av oss barn fattade ett ord av. En förklaring, som hon själv inte kunde förlika sig med, och som hon därför klokt nog också kvickt lämnade. En klok åtgärd från hennes sida, eftersom hon då också kunde slippa besvärande följdfrågor. Jag minns emellertid hur hon med harm i rösten, snabbt därför övergick till att prata om tjuren. Hur förvånad och förbittrad hon blivit över att hitta en stor tjudrad tjur mitt på den stora fotbollsplanen, och just som hon skulle visa planen för sina skolbarn. Hon underströk med affekt, hur hon minsann efter hemkomsten skulle ringa upp höga vederbörande och klaga. På frågan varför målet saknade nät, svarade hon inte alls. Hennes kännedom om fotboll var sannolikt lika med noll, och därför bytte hon än en gång snabbt samtalsämne, och sa hurtfriskt: – Nej barn, nu går vi bort och sätter oss i en skön och trevlig skogsbacke och äter. Och sedan går vi upp och tittar på tågen. Lite molokna lämnade vi så ”Världens största och bästa fotbollsplan”, och tågade i dubbla led efter vår nu häftigt svettande, något korpulenta lärarinna, för att med henne i täten hitta fram till den 25


”sköna och trevliga skogsbacken”. När vi hunnit marschera fram ett stycke, tyckte tydligen vår ymnigt svettande lärarinna att hon fått nog, och sa: – Jaha mina barn, jag märker hur hungriga ni är, så vi går bara av vägen, och sätter oss här på vägslänten. Det blir bra, för då blir det ju heller inte så långt att gå, när vi sedan skall ta oss upp till järnvägsstationen. Men vi barn förstod nog var skon klämde. För oss elever, som ju länge kunnat konstatera hur vår överviktiga lärarinna blivit allt rödare och rödare i ansiktet, samtidigt som hennes flåsande efter luft blivit allt häftigare, hade frågan endast varit: ”Hur länge till skall käringen orka”? Och just den frågan såg nu ut att få sitt svar. Vår i svett badande lärarinna såg nu ut att ha nått gränsen. Utan att yttra ett ord, klev hon helt sonika av vägen. Stannade för ett ögonblick och kikade uppför slänten. Det var, som hon först ville göra en uppskattning, om hon fortfarande hade tillräckligt med kraft och för att kunna ta sig upp. Så såg vi henne höja på axlarna och frusta till, ungefär som när en större blåval byter ut sin gamla luft i lungorna, för att därefter med en järnhård beslutsamhet sätta fart. Och med en hand på var sitt knä för att få hjälp att liksom trycka sig upp, startade hon frustande sitt knegande uppför den lilla slänten. Medvetna om att vi här kom att betrakta ett kraftprov utan like, stod vi elever förstummade av stundens allvar, och höll andan i ett försök att hjälpa till. Och till slut, när vår kämpande lärarinna äntligen lyckats klara sig ända upp, kunde vi lugnade andas ut och slappna av. Hon hade lyckats. Och medan vi, fulla av beundran inför detta mirakel, såg vår lärarinna blålila i ansiktet av syrebrist och totalt genomvåt av svett stapplande försvinna in bland träden, yttrade sig Kurt: – Hon är nog pissnödig? – Inte heller. Hon kan inte ha nåt piss kvar i kroppen, som hon har svettats. Det var provinsialläkarens son, Tom, som talat, och det lilla fnitter som uppkommit hos flickorna efter Kurts uttalande, stävjades snabbt. Tom var ju doktorns pojke, och visste nog vad han talade om. Småpratande tog vi oss nu själva en bit upp på slänten och satte oss ner i gröngräset. Var och en av oss började så plocka fram sin medtagna matsäck, och jag öppnade min Orancia och åt upp en halv landgång av mors limpa med prickig korv. Tom och jag tittade intresserat upp mot träden för att se när och om fru Sandén skulle komma tillbaka. Men det var alldeles tyst där uppe. Inte ett ljud. Förskräckta 26


slogs vi plötsligt av samma tanke: Herregud, kärringen har väl inte gått och dött? Men så plötsligt hördes ljud, som när något tungt tränger sig fram gnom snåren, och jag sa förskräckt till Tom: – Det … Det är väl aldrig tjuren? Men det var ingen tjur. Det var fru Sandén, vår lärarinna, som nu med något bättre färg i ansiktet dök upp, och som en smärre stridsvagn banade sig fram genom snåren. Hon hade fortfarande en ganska hög ansiktsfärg, men inte av det illavarslande gråbleka slaget som tidigare. En märkbar skillnad var emellertid att hon nu även hade några gröna fläckar i ansiktet. När vi så strax därefter fick en chans att beskåda hennes bastanta bakdel, kunde vi också konstatera att Kurt nog inte hade haft så fel ändå, när han hade antagit att hon skulle kissa. För tydligt var att hon även haft nere sina ballongliknande underbyxor. Där bak, hade hon nämligen av misstag råkat stoppa ner klänningen i de ovannämnda underbyxorna, och om det inte varit för skillnaden i omfång, så skulle man bakifrån, kunnat ta henne för en skrämd rådjurshona. Dessa brukar ju tydligt visa upp sina vita gump, som en larmsignal, när de är på flykt. De gröna fläckarna i hennes ansikte tydde vi till att hon försökt torka bort svetten med gräs. Så satt vi där och tuggade på våra smörgåsar och drack vår läsk, medan vi pratade och nojsade. Ingen av oss grabbar vågade nämna något om fru Sandéns synliga underbyxor, men en av flickorna var hygglig nog att tala om det för henne. När hon så, påtagligt generad reste sig för att rätta till klädseln, kunde jag i ögonvrån konstatera att hon nu även hade gröna gräsfläckar på underbyxorna. Jag hade snabbt druckit upp min ”Orancia”, och tog nu upp min andra läskedryck, som var en ”Banan”, ur ryggsäcken. Fick snabbt av kapsylen och började dricka. Så såg jag mig omkring. Det var bara Tom som höll på att dricka ur sin andra flaska. Bara Tom … Förstulet kikade jag mig omkring. Men nej, det var endast Tom och jag själv, som hade haft med oss två stycken läskedrycker. Jag slutade ögonblickligen att dricka och skämdes. Och jag som gråtit mig till en andra flaska … Det var som om innehållet i flaska nummer två, med ens kom att få en fullständigt vidrig smak. Jag tittade på flaskan där en gul banan lyste upp etiketten. Nej, jag kunde inte få ner en droppe till av den. Äcklad frågade jag Sven Persson om han ville ha, men då han såg att det var ”Banan”, tackade han nej med orden: – Nej, ja tycker inte om banan. Fortfarande skamsen, hällde jag då ut resten på marken. Och nu, sextiosju år senare, när jag sitter här och skriver, så kan jag inte låta bli att förundras över hur speciella händelser kan etsa sig fast i minnet. 27


www.faunforlag.se


9789187435102