9789187001093

Huldas hemlighet Birgitta Renstrรถm Linde

Huldas hemlighet

Huldas hemlighet

Birgitta Renstrรถm Linde

Idus Fรถrlag AB

HULDAS HEMLIGHET Utgiven av Idus Förlag AB www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Birgitta Renström Linde 2012 © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus Förlag AB Första upplagan Tryckt av Inprint, Lettland 2012 ISBN: 978-91-87001-09-3

Till Maximilian

Prolog

Det var en solig dag och vår i luften, den dagen i slutet av mars 2007 när min gamla mamma drabbades av en hjärtinfarkt. Jag var på mitt arbete när de ringde från sjukhuset och talade om att hon hade blivit inlagd. Då man betecknade läget som allvarligt beslutade jag mig för att det var bäst att genast resa dit.

När jag kom in i rummet där hon låg, slog jag mig ner på sängkanten och tog hennes hand. Hon sa att hon redan mådde bättre och var uppenbart lättat över att se mig. Vi pratade om det som hänt och hur hon kände sig.

Efter en stunds samtal berättade min mamma att hon vid insjuknandet hade kommit tänka på sin egen mor, Hulda. En minnesbild av något angeläget hade trängt sig på henne och hon hade inte kunnat släppa tanken på den. Hon började nu beskriva för mig vad den inre bilden uppenbarat.

– Jag vill inte dö, jag vill veta hur det låg till. Jag lär ha haft en bror förstår du! Jag trodde inte på det då, när någon sa det till mig, vet inte vem, men nu går det inte släppa tanken. Hade jag en bror? Jag skulle så gärna vilja veta det? Jag vill inte dö så här nyfiken!

Jag kände mig ganska skeptisk och visste inte vad jag skulle säga, men började fundera över det hon sagt. Skulle det finnas en bror som hennes mor aldrig berättat om? Hur skulle det vara möjligt?

– Tror du inte det är något du drömt bara. Jag menar nu när du varit så sjuk mamma, sa jag – Nej då, jag är säker på att någon har berättat att jag skulle haft en bror! vidhöll min mamma.

Hon lät verkligen övertygad nu. Jag började undra om det ändå inte

kunde ligga någon sanning i hennes påstående, men motargumenten hopade sig. Kunde det ändå inte vara så att hon bara rört ihop saker och ting i sin förtvivlan inför att hon kanske snart skulle behöva lämna livet? För hur skulle det kunna vara möjligt att min mormor fött ett barn utan att en enda person i vår närhet berättat om det? För det verkade ju som ingen känt till detta i så fall. Nog fanns det flera av våra pratglada släktingar som inte skulle kunna hållit tyst om en sådan sak ifall det varit sant.

Nu började även jag på allvar att tänka på min mormor och vem hon var. Vad visste jag egentligen om henne? Mormor Hulda dog redan 1939, 58 år gammal och själv är jag född 1947. Vi hade ju aldrig någon som helst möjlighet lära känna varandra. Jag fick heller inte träffa min morfar Karl som gått bort 1945. Så den bild jag hade av dem var i hög grad präglad av det som andra förmedlat till mig.

Under min barndom i Värmland hade mina morföräldrar ändå känts verkliga och levande på något vis. Jag hade ju ibland besökt deras grav vid Hammarö kyrka, där de vilade bakom stenröset i tallskogen.

Min mor cyklade ofta dit med mig på sadeln när jag var liten och vi bodde i Skoghall där vår familj var bosatt under mina första levnadsår.

Då berättade hon om sina föräldrar och deras liv tillsammans i arbetarbostaden i Björkhagen nära bruket i Skoghall. Som jag minns var de rödmålade små flerfamiljshus med vita knutar, spröjsade fönster och väl tilltagna verandor.

Jag hade också sett kort på mamma i olika åldrar då hon satt med morfar och mormor utanför verandan till hemmet på Björkhagen. Jag tyckte namnet på området var så vackert och passade så bra där. Men kyrkogården blev ändå den plats jag mest kom att förknippa med min mormor och morfar.

När jag växte upp och hade flyttat från Värmland, passade alltid mina föräldrar på att ta en tur till kyrkogården och se till graven när vi varit på besök hos farmor och farfar. Senare när jag reste på egen hand till min farmor på Skoghall hände det att jag tog henne med till kyrkogården på Hammarö där hon fick möjlighet besöka sina egna föräldrars och syskons gravar.

Jag har ett tydligt minne av hur mina morföräldrars gravplats såg

ut på den tiden jag var barn. Namnen Hulda och Karl kunde jag läsa på gravstenen. Den var rest i änden av en fyrkantig ständigt välkrattad grusplätt. Framför stenen hade man anlagt en liten blomrabatt. Det fanns även små rabatter vid grusplättens hörn, på båda sidor om stenen.

En liten låg häck omgav det hela och mitt på den var det en öppning som ledde fram till stenen. Där gjorde man ett mönster i gruset i formen av en liggande stege som sträckte sig från öppningen i häcken och fram till stenen. Många gånger hade jag tittat på när man med baksidan av en kratta tryckte till mot gruset med jämna mellanrum för att skapa denna dekoration. Det hela var prydligt och välskött och det var absolut förbjudet beträda gruset sedan det krattats.

Men minnet av graven och mina föräldrar och släktingars beskrivningar av mormor räckte inte för att jag skulle förstå ens något lite av det som min mamma avslöjat på sjukhuset denna dag i mars 2007.

Jag insåg snart att jag skulle bli tvungen att ta reda på mer kring min mormors liv.

Så kom det sig att jag några år senare började ta itu med den fråga min mamma väckt. Det tog inte lång tid förrän jag förstod att det fanns mycket i mormors liv som var värt att undersöka närmre.

Det som följde blev till en spännande resa i tid och rum. På vägen upptäckte jag mycket som inte varit känt för mig tidigare. Av de nya erfarenheterna växte en ny mer komplex bild av min mormor fram.

Hon blev alltmer till människa av kött och blod, med känslor, tankar och behov. En person som älskat och älskats, saknat och saknats, precis som vi som lever nu. Det blev till en berättelse, med min mormor som huvudperson, en skildring av en människas liv i en annan tid. I en tid när livets förutsättningar på många olika sätt var annorlunda än idag.

Jag inbjuder er att vara med mig på denna resa och möta min mormor Huldas livsöde. Först får ni träffa Johan. Historien om honom har min mamma berättat. Nu börjar berättelsen.

Värmland 1883-1903

Han har sina miler o passe i skogera i Värmland Vid Klarälvens strand Han umgås me älvera Som han ser danse På myrera i morgondimman Britta

K apitel 1

D

11 september år 1883 och den luft han andades var ännu fylld av sommarens dofter. Johan njöt av att se himlens alla färger ovan den rodnande solen. Han stannade till för att betrakta den milsvida utsikten över landskapet kring Klarälvens breda älvfåra, men insåg efter en kort stund att det varma skenet snart skulle förvandlas till ett dunkelt skymningsljus. Den svaga kylan i vinden hade redan letat sig in under de svettiga kläderna och han började frysa. Han skyndade på sina steg längs den väl upptrampade stig som ledde från brännfällan uppe på höjden ner till kolmilan vid älven.

Vägen bar honom genom tät granskog och små bärrika skogsgläntor där lingonen snart skulle vara fullt mogna. Han kom allt närmre målet för sin vandring och kunde snart ana hur den trevande röken från kolmilan försiktigt letade sig upp mot himlen. När han kunde se de svaga slingorna förenas med den kraftigare rökpelaren från en flammande och sprakande eldstad visste han att han snart var framme vid kojan.

Platsen för kolmilan var väl vald. Den låg nära älven där marken var sandig och fuktig.

Väl framme välkomnades han av sin yngre bror Erik, som skulle dela vakten vid milan med honom denna natt.

– Men hej på dej Johan, det var allt bra du kom. Jag, har fått stampa flera gånger. Hon bränner bra vill jag lova.

– Bara vi inte får upp och stampa hela natten så, sa Johan och slog sig ner bredvid Erik.

Deras sittplats var en grov gammal björkstam som blivit över vid fällningen och som nu placerats på marken framför kojan. Det var skymning och dags äta dagens sista mål, en stund de båda bröderna et var

17

längtat till. Den innebar stillhet och ro efter dagens slit och stoj i det livliga kolarlaget. Johan tog en bit av det torra brödet och drack upp resten av den mjölk som syster Maria kommit med häromdagen. Medan de satt där vid elden och talade de om dagens händelser kände de hur tröttheten tog över. Erik började gäspa.

– Jag ska allt in och ta mig en lur nu, god natt med dig Johan, sa Erik och klev in i kojan.

Johan blev kvar var vid elden, försjunken i sina tankar. Mörkret slöt sig nu omkring honom då han lade ännu ett vedträ på elden. Han skulle ha första vakten och senare bli avlöst av Erik. Johan kände sig nöjd över att milan hade tagit sig och att den kolat så bra. De skulle få lön för all möda de alla lagt ner på arbetet med den och deras arbetslag kunde räkna med att klara vinterns försörjning. När den kolat ut skulle smutsjobbet med rivningen ta vid men först skulle han hem till Emilia.

Johan studerade valkarna på sina händer där han satt. Man kunde allt se att han slitit med kolhackan, grepen och spaden. Ja, sen ska den nya björkmilan lagas till, tänkte han.

Vid hygget som han besökt idag hade det varit gott om björk. Av träden hade de grövsta stammarna blivit bränsle till spisen medan de lagom stora kolesbitarna från resten av virket prydligt lagts i klipp för att torka däruppe vid brännfällan. De skulle frakta dem från hygget och de skulle så småningom läggas på kolbotten. Det kommer finnas något att göra i vinter för alla, även för märra, tänkte Johan.

Bara en natt till skulle han behöva vakta milan. Per hade vägarna förbi och skulle ge dem skjuts. Johan såg fram emot att träffa sin far och få höra hur det hade det därhemma. Snart skulle han slippa hettan och röken, krypa ner i kökssoffan, andas in den ljuva doften av sin unga hustru Emilia och höra lillans snusande andetag från vaggan. Lilla Hulda var det käraste som fanns här på jorden för honom och Emilia. Det var värt allt slit och han ville inget hellre än att de skulle ha det bra och få ha hälsan. Han kom nu att tänka på sin mor Karin och det lidande hon fått bära under sin sjukdomstid och hur lite de kunde göra för att förhindra det som skedde.

Måtte de få leva. Emilia och Hulda. Jag skulle inte uthärda om de togs ifrån mig, tänkte Johan. Hans oro skingrades vid tanke på det nya 18

liv som tänts i Emilia. Kanske skulle det bli en son, den förstfödde sonen. Ja, som Jesus och som han! Han kände plötsligt lite skam över att i sina tankar förhäva sig så. Jesus var ju upphöjd över alla, var som Gud. Men likväl, var han själv den förstfödde och det var väl meningen han skulle ta över efter far. Skulle han nu få en gosse som kunde ta över efter honom? Det skulle vara bra nöjsamt, men det kunde ju lika väl bli en tös och det vore lika kärt.

Man ska inte ta ut något i förskott, tänkte Johan, för vi vet inte vad livet har att bjuda. Man ska vara förnöjsam och glädja sig åt det som är sa alltid mor Karin. Varje dag är en gåva, sa hon, och så är det nog, tänkte Johan Efter några timmar var det Eriks tur att hålla vakt. Johan väckte Erik och bytte sedan några ord med den sömndruckna brodern innan han klev in i kojan. Han somnade genast in av utmattning.

Johan vaknade och reste huvudet från det mjuka granriset då en frän lukt av rök slog emot honom. Han kravlade hastigt upp och gick fram mot kojöppningen. När han vände sin blick mot kolmilan fick han se eldflammorna och en tät rök omgav milan. Rädslan grep nu tag i honom och hjärtat började slå allt snabbare.

– Erik, var är du? han ropade nu högt, men fick inget svar.

Svetten bröt fram i pannan och han stannade som förstenad framför något som liknade ett eldklot.

Johan sprang så snabbt han kunde runt den brinnande milan. En duns hördes, och så som en skugga kunde han se något falla bakom honom precis som han vände sig om. Där låg Erik som suttit på vakt.

Han såg ut att sova. Johan ruskade om honom, men han vaknade inte.

Johan greps av panik, tog tag med båda händerna under Eriks axlar och släpade honom bort från milan. Han klappade honom kraftigt på kinden och försökte skaka liv i honom. När det inte blev någon reaktion började Johan ruska om honom och skrika av all kraft.

– Vakna, Erik, vakna!

Elden tog nu ny fart och blev allt häftigare. Johan visste vad som behövde göras, men ensam var det svårt att hejda lågornas framfart.

Tunnan med vatten som de ställt en bit bort var för tung att rubba på egen hand. Johan sprang snabbt fram mot milan med en stor en19

ruska i nävarna. Han slog med kraftiga slag mot lågorna som bröt fram ur milan. Han doppade enruskan i vattentunnan och stänkte på elden och det fräste till. Under ett ögonblick såg eldkvasten ut att kvävas av vätska och brist på syre. Det började fungera. Efter en stund började elden ge sig. Han tog då ett kliv närmre och började sakta förflytta sig upp på kanten av milan. Det kändes stabilt under fötterna där han stod.

Han stampade kraftigt med sina tunga stövlar för att kväva den eld som när som helst kunde få liv. Men alltfler glödande gnistor flammade nu upp. Han höll på att tappa kontrollen. Värmen trängde in på hans hud och han kände hettan mot sina kinder. Svetten rann i hans panna.

– Måste släcka, måste släcka, vakna Erik, vakna Erik! Vi måste välta vattentunnan.

Han hörde inget från Erik som fortfarande låg utsträckt i hela sin längd, medvetslös av utmattning efter att ha inandats den kraftiga röken. Ruskan i handen kändes plötsligt allt tyngre. Värmen trängde in under kläderna och det sved mot huden. Han stod med händerna höjda och försökte mota det oundvikliga medan osynliga gaser rullade fram genom de allt högre och tätare flammorna, som nu omringat honom.

Vattentunnan, måste dit!

Emilia, min Emilia och lilla Hulda, det lilla livet! Som en bro till ett annat liv tog nu eldhavets makter Johan bort från verkligheten. Kom till mig, jag behöver dig nu, min käre Johan. Han kände hur Emilias hand las på hans axel. Kom ner, kom hit! Johan! Johan! Kom fort!

Erik som hade återfått medvetandet, reste sig sakta, på vacklande ben och med ett ansikte fyllt av skräck, närmade han sig nu eldklotet.

Utan att kunna göra något, som förlamad, såg han Johans kropp, som en skugga bland rök dras ner i den heta milan. Erik var omtöcknad och vimmelkantig när han rörde sig. Han hölls tillbaka av hettan och röken, kunde inte gå närmre eldslågorna.

Vad hade hänt? Han hade minne av ett skrik, hans eget och hur han stampat ensam i natten för att hålla det glödande underlaget i schack.

Röken hade tilltagit och han hade känt sig yr, gått åt sidan och fallit.

Han ropade på Johan men hans röst ville liksom inte lyfta. Ljudet stannade i halsen. Han hade andats röken och försökte harkla sig, fortsatte till tunnan för att ta en skopa vatten men minns sedan ingenting mer.

20

Allt var overkligt. Han såg allt fler flammor, hela himlen full. Drömde han? Erik vacklade bort från elden, mot älven, men föll igen mot marken av yrsel och utmattning.

21

K apitel 2

D

vacker morgon. Solen reste sig sakta över de mörka barrskogstopparna i fjärran. Den nådde med sina strålar ut över ängarna och björkskogsdungarna, till de små stugorna på näsen och fram till älvbrinken. Dess värme och ljus trängde in mellan trädens grenverk. När strålarna mötte morgondaggen, reste sig ångorna ur marken. De rörde sig likt sköra slöjor över de fuktiga mossarna där skogarna tog vid. I den mättade grönskan kunde höstens gulgröna skiftningar redan anas. Det doftade av skog och murknande flisved. Övergivna timmerstockar från flottningen hade fastnat vid älvbrinken och låg nu och guppade sakta i vattnet.

På den solbelysta farstutrappan satt Emilia och såg morgonen vakna. Över hennes gyllenbruna hårlockar hade hon knutit en blårutig huvudsnibb. Lockiga fjun stack fram i pannan och de glänste som en gloria i höstens rodnande färger runt hennes släta anletsdrag. Att hon var havande, var knappt synligt ännu, då den blårutiga klänningen, där midjeknappen lämnats oknäppt, täcktes av ett vitt förklädde.

Som vanligt hade hon stigit upp i arla morgonstund för att ta sig an de mjölkstinna kossorna. Det hade varit att kliva över gärdsgårdar, bära och kånka med de tunga kärlen.

Nu hade känslan av tyngd gjort sig påmind och hennes ben hade blivit svullna och stumma. Det var skönt att få en stunds vila även om hon visste att den inte varade länge. Hon påminde sig att hon känt av grossessen på samma vis när hon väntade Hulda. Den lilla rödlockiga rundkindade tvååringen som nu kom tultande till henne på trappan.

Flickan var uppenbart förtjust över att se de kacklande hönor som flockades framför dem. Hulda försökte fånga sin mors blick i det näret var en

22

varande i denna stund av upprymdhet, men Emilia hade nu förlorat sig i sina egna tankar.

Från järnverket vid forsen kunde Emilia höra de dovt dunkande hammarslagen. Hon fick, trots avståndet, en förnimmelse av att marken gungade under hennes fötter och snart infann sig en diffus känsla av osäkerhet och oro över att inte mäkta med tillvarons alla krav. Där vid forsen brukade munkarna förr stilla sin törst på sin pilgrimsvandring till Nidarås. Då var det en plats för vila men nu var det endast ett ställe för arbete och slit.

Emilia började tänka på Johan som varit hemifrån alltför länge.

Det var en tröst att han inte behövde jobba vid järnverket utan i skogen och på gården där luften var frisk att andas. Snart skulle han komma tillbaka från kolmilan. Hon visste ju väl att det han förtjänade behövdes för att de inte skulle behöva svälta över vintern, men ändå. Hon längtade nu.

Den lilla Hulda lade sitt lockiga huvud i Emilias knä. Den mjuka varma barnkroppen gav henne tröst och väckte hopp. Hon smekte stillsamt det lilla barnet.

– Vad jag är glad i dig Hulda!

Den lilla tittade upp i sin mors leende ansikte och Emilias hjärta blev lättare. Hon kände solens värme, hörde de kacklande hönorna och tänkte på alla de livgivande djuren som betade i hagarna. Det var gott att tänka på att den rikliga havreskörden var bärgad, vallarna var slagna, och vinterns förråd till djuren var fyllt till bredden. Skönt veta att arbetet på tegarna låg bakom henne.

Emilia gladdes också över att flickan var ren och torr och kunde gå själv. Emilia tyckte att Hulda var en så snäll och duktig tös och känslan av stolthet kom över henne.

Ett lyckorus sköljde plötsligt och oväntat över Emilia när hon kom att tänka på att hon skulle bli välsignad med ännu ett barn. Lilla Hulda burrade in sitt huvud i moderns famn.

– Gomorron är det int´ lilltösa som ä vaken!

Per, Huldas farfar, kom skrockande ur stugan. Hans fårade ansikte lyste upp vid anblicken av den lilla flickan och den rara sonhustrun Emilia.

23

Nu stod Per denna morgon inför sina kära och det var de enda som för stunden fanns i hans tankar.

– Vill ho dans lilltösa min?

Per var på bra humör idag och tog upp lilla Hulda i famnen. Hon sken upp och gav upp ett gurglande skratt när Per virvlade runt med henne.

– Fa-fa da, fafa da.

– Hur är de Emilia, fortsatte Per och vände sig mot den unga sonhustrun, du är väl försiktig med dej nu när du har en liten i magen din?

Du har ju båd Maria och Erik på gårn, Emilia, och nåt ska de väl göre också, sa Per skämtsamt.

– Och så har vi dig med, har vi inte, käre far, svarade Emilia.

– Är det nåt att ha det, en gammel gubb´ på över sexti, med kutrygg?

– Men du kan dans, Per, sa Emilia skämtsamt och fortsatte, och du tar hand om lillan åt mig när jag flänger runt och det gör du så bra far.

– Du är allt bra snäll du Emilia. De visst int´ vad de blev av me hemma i Sunnemo far och mor di, inte heller herrskapsfölket i Ransäter där du slet som piga.

– Skräpp så lagom, far. Jag kan bli högfärdig vet du. Pass, dej!

– Som herrskapsfölk då, skrattade Per och fortsatte, nej, det duger inte med att bara dans. Nu måst ja allt ut och se till märra, mi lilla flecka.

Per släppte försiktigt ner Hulda på backe och fortsatte: – Har tänkt mej upp till Kjollösabagarn med blodet, så de kan gör paltbröd, så vi har till Johan kommer. Jag ska hämt´ ham. De blir bra mat till dej det Emilia. Bagarens Sofia sa det är bra när en vänter barn och hon vet väl ho som fått så många.

Per gick med bestämda kliv över gårdsplanen bort mot hästhagen.

Emilia och Hulda tittade på när han ledde den kraftfulla vackert ljusbruna märren fram till kärran.

– Nu ska jag hämta Johan och Erik, sa Per och strök sakta med handen över den gulbruna manen och klappade hästen, som hälsade med en lätt gnäggande.

Han spände för kärran och hoppade upp på kuskpallen, tog tömmarna och smackade uppfordrande på hästen som i sakta mak tog sig för att gå framåt. Ett rasslande ljud kom från kärran när den började röra sig.

24

Hulda satt i moderns famn och vinkade åt det lilla åt ekipaget som försvann nerför backarna. Emilia kände sig lättare och bättre till mods efter pratstunden med svärfadern. Hon satte ned Hulda på farstubron och reste sig för att gå in i huset. Lilla Hulda, som hållit fast i hennes långa kjol, släppte taget och kravlade efter över den höga tröskeln in i farstun.

Det var mycket arbete som väntade i stugan och Emilia ville ha allt i ordning när Johan kom. Emilia visste ju inte ännu att det var den sista morgon då hennes dröm om framtiden ännu skulle få leva. Däremot skulle varje ögonblick denna dag ge näring åt nattliga drömmar fyllda av ångest och oro. Emilia skulle aldrig få denna morgonstund helt ur sina tankar.

Hulda, en liten knubbig tös med brunröda lockar fanns med henne.

Hon skulle inte alls minnas vad som hände denna dag, men hon kom att djupt beröras av hur deras liv tog en ny vändning.

Emilia bar också ett nytt liv i sin unga kropp, ett liv som skulle födas när det gamla för alltid var förbi.

Att det redan var förbi visste inte Emilia, ännu.

25

K apitel 3

P

Nilsson var änkling sedan hustrun Karin några år tidigare lämnade jordelivet. Pers söner Johan och Erik liksom dottern Maria bodde kvar i hemmet och det gjorde ändå att hans liv fortfarande kändes meningsfullt. De hade ju behövt honom än mer sen mor Karin dött.

I tjugufem år hade han och Karin levt tillsammans. Per som hade sin födelsebygd i den lilla byn Sörby några mil norröver hamnade här i Södra Bogerud när hans äldre syster Marit gifte med en bondson från byn. Han fick löna som dräng och då Karin var dotter i granngården fanns gott om tillfällen för dem att lära känna varandra. De gifte sig och fick ett bra liv tillsammans. När Karin dog blev tomrummet efter henne mycket stort.

Per hade känt sig så tyngd av sorg att han börjat grubbla över livets besvikelser och tillkortakommanden. Han hade då allt oftare kommit att tänka på sina egna föräldrar och hur tungt de haft det däruppe i Sörby. Has egen far hade i sin ungdom som dräng, blivit oskyldigt anklagad och utpekad för att ha begått tidelag, ett påhitt av några okynniga pojkar från byn. När gossarna insett allvaret i anklagelserna vågade de inte tillstå att de ljugit. Pers far blev ryktena till trots, en redig torpare och respekterad av dem som kände honom väl. Men det skulle senare bli mer som kom att ligga familjen till last.

De hade fått leva mycket skralt och fattigt och när de höll på att svälta ihjäl en vinter kom två av Pers bröder hem med en stor säck potatis. Mor hade blivit så glad först, för vad hon trodde var en gåva, men sedan smög sanningen fram.

Pers bröder hade stulit säcken ur en jordkällare ute i skogen. De er

26

hade i sin oskuld velat tro att de hittat potatisen då de inte sett någon byggnad i närheten. Ännu en händelse lades så till deras redan skamfilade familjerykte.

Under en tid tisslades det i stugorna, men snart glömde folk ändå brödernas snedsteg. Känslan av skam och skuld fanns kvar hos Per trots att han var ärlig och arbetssam och inte det minsta inblandad i vad som skett. Att lämna bygden var därför något av en befrielse för honom.

Här i Södra Bogerud på andra sidan älven hade han fått en möjlighet visa vad han gick för. Det gällde även syskonen, syster Kerstin som senare kommit som piga till husbonden Arvid och den tre år yngre brodern Nils som blivit dräng på samma gård.

Bonden Arvid visade sig bli mycket nöjd med Per och hans syskon och berättade vitt och brett om hur arbetsvilliga och duktiga de var, pojkarna och töserna från Sörby. Det blev som en upprättelse för dem alla.

Pers syster, Marit, som alldeles nyligen blivit änka efter sin make Arvid Arvidsson, fanns nu kvar på nära håll och hennes vuxna barn hade egna ställen i byn. Även bror Nils och hans hustru Kajsa bodde med sina barn på ett torp helt nära. Så Per, Huldas farfar, var trots allt omgiven av släktingar med vilka han kunde tala med om gamla tider.

Han hade också många vänner så det fanns alltid någon att byta några ord med. En liten pratstund då och då gjorde gott i själen.

Kampen för den dagliga födan, sysslorna på gården, jobbet i skogen och vid milan och de dagliga små pratstunderna med släkt och grannar hade ändå så småningom fått tillvaron in i normala gängor.

När Johan, den äldste, var nere i Ransäter, hade haft lyckan att träffa den granna tösen Emilia från Sunnemo. Hon hade plats som piga hos en bonde i byn. Johan hade fattat tycke för henne, det blev giftermål och de bosatte sig på hemgården då Per behövde Johans hjälp.

Per passerade solbelysta fält och skuggande skogsdungar på sin färd.

Kärrans fridfulla knarrande och det knastrande lätet från hjulens möte med den grova sanden gav Per en känsla av trygghet. Stillheten, den friska morgonluften, fågelsången som kom ur buskar och trädkronor och åsynen av de rofyllt betande korna fick honom att njuta. Det gas27

sande solskenet gav honom även en känsla av att sommaren ännu höll kvar sitt grepp om bygden.

Rena sommarn´, det är en bit kvar till Mickelsmäss´, tänkte Per, det är då hög tid för korna att komma in i lagården. Och så blir Maria 23 år den siste i månaden. Per kände alltid saknaden av Karin som mest när barnens födelsedagar närmade sig. De brukade då fira med något gott till kaffet. I fina familjer hade han hört att det vankades presenter men det var väl att förhäva sig. Nej, inte kunde man ha råd med det, men fira blev det ändå.

Han tänkte på hur Karin fött fram barnen och om den lycka de känt när allt gått så behändigt. Maria vår äldsta dotter är en redig och grann tös, som ännu är ogift, vandrade Pers tankar. Han tänkte på hur han behövt henne under alla år efter Karins död. Hon hade varit en god dotter och strävat på. Mycket tid för frierier hade det inte blivit.

Nu när Emilia fanns på gården hade Maria ändå fått lite hjälp där hemma med kvinnosysslorna. Kanske det skulle finnas mer tid nu för Maria att träffa någon präktig dräng, tänkte han. När nu Emilia var sån igen att hon väntade tillökning behövdes Maria på gården en liten tid ännu. Det tyngsta får hon allt ta tag i fram till Emilia klarat av att föda fram det nya barnet. Så funderade Per på sin väg för att hämta sönerna vid kolbacken.

Bagaren hade sitt hus vid Trollkullen strax ovan bron över Bogerudsbäcken. Det låg på en liten kulle i södra delen av byn alldeles vid älven.

Han kallades Kjollösabagern av folk för att det var så många som var karlar som arbetade i bageriet.

Per hade lämnat sin bytta med blod och passat på att växlat några ord med Anders. Fast det var tätt inpå lovade Anders att de skulle bli klara till kvällen. Det var många karlar som högg i och bakade i det huset. De skulle få sin palt och kunna smaka en bit redan i helgen, det skulle han se till. Någon nytta blev det då med den nödslaktade grisen i alla fall, konstaterade Per. Vintern skulle de klara ändå för gossarna var ju stora och starka och kunde ta arbete både i skogen och i fabriken. Han flyttade nu blicken från älvbrinken upp mot skogsbrynet där han på avstånd kunde se hur folk kom vandrade på den smala grusvägen ner mot Gästgiveriet.

28

I samma stund, när hans blick åter föll på vägen som låg framför honom, såg han en figur närma sig. Den rörde sig besynnerligt, vacklande från den ena sidan till den andra. Per blev först förargad då han tog för givet att den uppdykande varelsen var en yngling som börjat dagen med att bli så drucken att han knappt kunde stå på benen.

Varelsen som nu befann sig på krönet mot älvbrinken, föll sakta ner mot marken och blev liggande på likt ett bylte som av misstag fallit från en kärra. Per närmade sig. Märren började tveksamt sakta ner. Något föreföll bekant hos den gestalt som nu framträdde.

– Proo, stanna märra mi! uppmanade Per. Han tittade ner och upptäckte då att det var sonen Erik som låg där.

Han var så smutsig och sotig att han var svår att känna igen.

En kraftig snyftning, ett stönande, ett skrik följt av ett osammanhängande ordflöde med röst som var vädjande, ångerfull och förtvivlad, fick Per att hoppa ner från vagnen. Med tömmarna i ena handen lutade han sig över sonen. Per kände en isande kyla sprida sig i kroppen då den fasansfulla sanningen om nattens händelser långsamt började stå klart för honom. Benen vek sig och han drogs som av en tyngd mot backen. Greppet i händerna slakade och tömmarna gled sakta mot marken. Hästen stod kvar och med ett kraftigt långdraget gnäggande stegrade den sig mot himlen. Nu kom bygdens folk springande med snabba steg från alla håll. Per och Erik blev hörda men för Johan var det för sent. När man fann honom fanns inget att göra. Han hade redan tagit sitt sista andetag.

Så blev den gravida Emilia änka och två åriga Hulda faderlös.

29

K apitel 4

D

sensommar. Den fräna lukten från garveriet stannade kvar över den lilla byn i den stilla klara luften. Stanken nådde lyckligtvis inte Emilia där hon slagit sig ned på farstutrappan. Deras boningshus låg långt bort från de vägar som gränsade till älvbrinken och garvare Eks ägor. Från huset kunde man ändå se växtligheten frodas på de åkrar och ängar som sträckte sig ned till älven. Hässjor och hövolmar reste sig över marken mot himlen och i fjärran avtecknade sig bergen och skogarna. Längst ner glimmade älvens blåa vattenfåra i morgonsolen.

Emilia kisade mot solen och njöt av värmen där hon satt och försökte återhämta sig efter en morgon fylld av sysslor och omsorger. Lilla Hulda kom ivrigt springande över gårdstunet. I det klara solskenet blixtrade de glänsande guldbruna lockarna likt stjärnor runt hennes blossande röda kinder.

– Möjka Josa, möjka josa!

Den klara barnarösten hördes vida omkring i den stilla morgonen.

Efter kom lilla Huldas faster, Maria, utan brådska strävande från kohagen bärande på en skvalpande spann fylld med mjölk. Maria var en ljushårig stadig ung kvinna klädd i lång fotsid klänning. Hon satte ned kärlet med den skummande varma komjölken på marken och torkade noggrant sina händer på det slitna blårandiga förklädet. Så böjde hon sig fram tog upp Hulda i famnen och titta belåtet på den lilla flickan.

– Hon fick hjälpa te lite, lill Hulda, kunde allt dra ett drag på spenera på Rosa. Hon är en tålig ko. Så litta hon är, är hon så duktig lelltösa te begripa saker och ting.

Marias gestalt utstrålade kraft och hennes varma fylliga röst var lugn och ingav trygghet. Emilia kunde en kort stund känna sig tillfreds. et var åter

30

Som en tröstande smekning nådde Marias ord rakt in i hennes mörka och bedrövade hjärta.

Maria hade lagt sina ord så väl hela den tid som förflutit sedan Johans tragiska död. Hon hade så hårt drabbats av oro för svälten och ensamheten och ängslades ständigt för hur de skulle reda sig utan Johan.

Alla hade varit så snälla vid henne men det kändes ändå så tungt i bröstet, liksom svårt att andas. Inte hade hon velat ha det så här. Maria hon var den som hade lyssnat, tröstat, hållit om henne och stegvis lett henne in på sysslor som det var möjligt för henne att utföra. Att var sysselsatt fick henne att glömma det onda och gav en illusion om att allt ändå var som vanligt. Livet gick ju vidare. Ett styng av skuld nådde nu Emilia.

– Hon sinka dej inte Maria? Vill int att du ska slit så hårt för min skull. Hulda kan va lite stridig ibland, det vet ja.

– Bekymra dig int kära Emilia, hon gör precis de ja säger te henne, hon är int fyra år än. Du ska veta att ja är tacksam. Det ä så mycke! De är bar roligt me na. Hur mår Johanna idag da?

– Hon somna efter hon fått bröstet och vakna int ens när jag hölls med arbet, men vaknar nog snart.

– Sitt kvar kära Emilia, det är inte ofta du kan det, Hulda och ja tar hand om mjölka nu.

Maria, Johans yngre syster, var troende och hade funnit sin tröst och känt sig styrkt av Guds ord och löften. Emilia kände sig däremot sviken av Gud, övergiven och otröstlig.

Den första tiden efter olyckan hade hon känt sig själsligt förlamad och vid Johans begravning hade allt omkring henne tyckts vara som på avstånd. Barnet som hon väntade hade stundtals väckt sorgliga tankar hos henne.

Lilla Johanna var nu 6 månader och fortfarande ett litet dibarn. Hon har aldrig sett sin far, tänkte Emilia. Ibland när hon såg på sitt lilla knyte kunde hon få en förnimmelse av hur gränserna suddades ut mellan Johan och Johanna. Johan och Johanna, en och samma. Johanna var det som fanns kvar av Johan. Hulda och Johanna. Jag lever för dem, tänkte Emilia. Måtte det bli bra för dem, måtte de få äta sig mätta så de växer och ha kläder så de håller sig varma. Måtte de få vara friska och starka.

31

Hon knöt sina händer så hårt i knäet att knogarna vitnade. Bara jag orkar hålla ut, tänkte Emilia. Vem skulle hjälpa henne i sorgen. Vid husförhören med prästen fick de veta att det var en synd att inte tro.

Emilia hade haft svårt att tro på en god Gud efter det som hänt Johan.

Om Gud var god varför lät han det hända? Vad hade de gjort för ont som blev så hårt straffade? Vad hade lilla Emilia gjort och vad hade Johanna kunnat göra som var så ont och syndigt att hon skulle få födas faderlös?

Maria hade tröstat och sagt att han hade skäl som vi inte kände men att han inte lämnat hennes barn ensamma utan sett till att det fanns andra som kunde sörja för dem.

Ibland tänkte Emilia att det var som Johans själ levde i Johanna, som om han fanns bakom hennes stora blåa ögon, i hennes gestalt. När hon berättat för Maria om dessa funderingar, hade Maria bara lyssnat och nickat och sagt att så kan det nog vara. Kanske fanns Johan i Johanna precis som fadern fanns i sonen, som Gud i Jesus hade hon tänkt.

Hon hade nämnt det för prästen. Prästen sa då med mycket sträng uppsyn att Guds ande kunde finnas i oss och rädda själar men att Johan inte var Gud och att själavandring dessutom inte hörde hemma i den kristna läran utan tillhörde hednisk tro. Emilia bestämde sig därefter för att inte anförtro sina otrogna tankar till någon. Prästen skulle kalla hennes tröstetankar för synd.

Men Maria hon var vän med Jesus och gick på möten där en kringvandrande pastor sa att Gud gav kraft att stå emot synder och att alla människor kunde ta emot frälsning och bli räddade från det onda i världen. Det onda som ofta kom i form av supandet. Det var något många under denna tid hängav sig åt. När folk söp försvann den gode anden som vaktade över människorna och synden bredde ut sig. Det ledde till fattigdom, svält och elände hade pastorn predikat. Nog kunde Emilia hålla med. Drinkarnas hustrur och barn hade det svårt i sin fattigdom och nöd, så var det.

Emilia hade ofta funderat över sin tros bräcklighet, men världsliga bekymmer och dagar fyllda av idogt arbete kom att göra henne trött, orkeslös och ibland likgiltig. Det jordnära och påtagliga fick de andliga tingen att sväva bort, stiga mot himlen för att i svåra stunder, vid 32

kyrklig tillbedjan, inför stora helger och vid kyrkobesök åter falla över henne. Det sorgliga var nu en del i hennes liv.

Emilia påminde sig om sin yngre syster Mathildas bröllop i december och hur hon enbart hade ett svagt minne av det. Johans begravning och Mathildas bröllop flöt samman och kändes långt borta som i en annan tid. Hon påminde sig hur hennes egen mor Stina och äldsta systern Anna med lugn och beslutsamhet tagit itu med göromålen inför begravningen. De hade ordnat med kläder till Emilia och flickorna. Anna hade ändrat en gammal svart klänning med vacker kragspets till henne så den passade precis. Anna som även hon var bosatt i Södra Bogerud, var gift med Anders som var lite skröplig. Hon hade inga barn och hade därför tid att vara hos Emilia. Anders och Anna hade bott i Bogerud sedan mycket länge och hade hjälpt henne bli bekant med många i byn.

Anna hade först kommit som piga till Anders hem då han fattat tycke för henne och hon för honom. Så hade hon blivit kvar.

Emilia tänkte också på mor Stina på gården i Sunnemo som ständigt väntade barn, som fött tretton, men förlorat två av dem, fyraåriga Mina och den yngsta, en liten gosse som dog en månad gammal. Mor Stina var ju också änka nu efter maken Olof, Emilias far. Hon såg inte mor så ofta numera då det var en dryg bit över skogen till barndomshemmet. Mor Stina bodde kvar på gården i Norra Väsby i Sunnemo socken på den gård som Nils, Emilias ena bror, hade tagit över efter föräldrarna. Emilias syskon var alla vuxna nu och hade egna familjer.

Hulda har så många kusiner att hon nog skulle få svårt lära sig deras namn, tänkte Emilia. Först var det hennes enorma släkt, sedan var det alla Johans släktingar som omgav dem i Bogerud, för att inte tala om alla som fanns kvar i Sörby på andra sidan älven! Sedan föregående vinter fanns ju också Mathilda, Emilias yngre syster i Ransäter. Mathildas make som arbetade på järnverket i Munkfors, hade fått bli vid ett litet hemman i Gärsbyn på andra sidan älven vid Ransäter. Deras förstfödda, Anna Kristina föddes i januari, bara några månader före Johanna.

Vid tanke på släkten och alla de kände blev Emilia alldeles snurrig.

När skulle hon kunna träffa alla på en gång? Skulle det bara bli vid bröllop och begravning? Men även om alla dessa släktingar som fanns runt henne ingav tröst var saknaden efter Johan mycket svår.

33

K apitel 5

F

Emilia gick livet vidare på den lilla gården i skogsbrynet ovanför älven, på den plats där Johan och hon förenats. Här delade hon sorgen och saknaden men även vardagen med Johans far Per, hans förkrossade skuldtyngda broder Erik och systern Maria.

Emilia fann på en påtaglig närvaro av Johan i allt som omgav henne, minnen hon inte ville förlora och känslor hon ville behålla. Här fanns inte bara gården och Johans familj utan hela byn med alla släktingar och bekanta. Johans fastrar och mostrar och kusiner men också hennes egen 20 år äldre storasyster Anna som lämnade Norra Lid i Sunnemo långt innan Emilia kunde minnas. Systern hade gift sig med Anders Arvidsson efter att i flera år varit piga i hans hem. Anders som var en mycket snäll men sjuklig. Äktenskapet hade förblivit barnlöst. Anna hade glatt sig över att Emilia flyttat till byn och under den tid som förflutit sedan Johans död hade tagit sig an Emilia och Hulda med handgriplig hjälp och omtanke.

Här bland de sina fann Emilia förståelse. Ingen klagade på henne fastän hon inte var lika glad och lättsam som hon brukat vara och de var alla snälla vid Hulda och Johanna. Man lärde flickorna nya saker och lät dem vara med i de dagliga göromålen. Det var gott för de små och de fick tillägna sig mycket kunskap om livets nödvändigheter, tänkte Emilia.

Det hade också blivit så att Johans bror, Erik, nästan blivit som en far, speciellt för Hulda. Han hade mer kraft och uthållighet än farfar Per, arbetade hårt för deras uppehälle, men hade ändå tid att visa uppmärksamhet mot den lilla tösen.

Han kunde sitta långa stunder med Hulda i knäet och berätta sagor, ör unga

34

skoja och leka med henne, medan Emilia var upptagen med sitt. Det var så trösterikt för Emilia att känna och de ägde sorgen efter Johan tillsammans. Det behövdes inte alltid så många ord, de visste och mindes både det lustiga och det svåra som varit.

Erik med all sin känsla av skuld efter olyckan vid kolmilan blev förtrogen med Emilia och delgav henne stundtals sina skuldtyngda tankar. Han kunde också berätta för henne om sina äventyr eller om arbetet under dagen och avslöjade gärna sina framtidsplaner. Han var fäst vid henne, som vid en syster. Han kunde anförtro sig, utan att hon, som syster Maria, kom med förklaringar och hänvisningar till bibeln och katekesen eller än värre att hon talade om synden och helvetet.

Erik var troende men hans gud var förlåtande och älskvärd. När han träffade den rejäla Kristina och började fatta tycke för henne var Emilia den som först anade hur det stod till. Hon retades inte, skvallrade inte när han smög iväg till att möta Kristina under björkarna vid Trollbäcken. Emilia kunde under lång tid bevara hans hemlighet.

Emilia och flickorna knöt starka band till Erik och han kände i sin tur ansvar för dem. Likväl som han lovade sig själv att aldrig glömma sin bror Johan och det liv de haft tillsammans skulle han heller inte överge dessa förbundna, Emilia, Hulda och Johanna.

Emilia hade ganska snart efter Johans död börjat inse att Per började bli till åren och inte alltid orkade med arbetet på gården. Hon insåg att de nog inom en snar framtid skulle få svårt att klara försörjningen.

Det började bli trångt i det lilla huset, särskilt under de långa och svåra vintrarna som följde, då de alla, hänvisade till storstugans kök för värmens skull, samlades runt den heta spisen medan paltor, blöta vantar, sockor och kängor trängdes med spisbrödet under kupan. Dofterna blandades och luften kunde bli mycket tät och unken. Dörren fick hålla stängd så mycket som bara gick för att kylan skulle hållas ute. Man väntade oftast in i det längsta med att stiga ut i mörkret och gå till dasset.

Att ta sig fram dit kunde bli en kamp mot vinden och snön, piskande mot ansiktet som nålsting mot huden.

När den kalla nordanvinden låg på och fastnade på fönstren hindrades det svaga dagsljuset att tränga in och gjorde dunklet i stugan kusligt.

35

När dessutom slamret från grytorna blandades med barnens skrik blev det nästan outhärdligt att vistas inne i huset.

Emilia kunde samtidigt inte förmå sig glömma de stunder då fridfull tystnad rådde därinne medan man satt i skenet av de tända stearinljusen och den osande fotogenlampan. Som när barnen somnade in och stugan fylldes av allas rofyllda koncentration på det man hade för händer.

Det var vid ett sådant tillfälle Erik började berättade om vad han fått höra när han varit och huggit i skogen: – Jo, nu skall de allt snart dra järnvägen över ängarna här i Bogerud.

– Räcker det inte med den de redan dragit till Skymnäs? frågade Emilia.

– De ska fäll slippa lasta om vid Skymnäsboden och dra pråmarna ner till bruket i Munkfors. De tar lasten hela vägen och slipper knoget med omlastningen.

– Men hur ska de gå med brödfödan då, Emilia tittade bekymrad på Erik – Det är allt ett slavgöra som det är nu när det drar de tunga lastbåtarna nerför älven. Kanske blir det mer till att göra på verket när järnvägen blir klar, tröstade Erik.

– Ja, inte känns det bra att de där hemska tingestarna ska dundra över här och skrämma barn och fä från vettet, utbrast Maria som suttit tyst en lång stund.

– Inte har en annan fattig åbonde något att sätta emot, sa Erik, det är att finna sig i tingens ordning. Bolaget äger ju de mesta och gör som de vill här omkring.

– Nog ger bolaget arbete och föda med, sa Emilia, men jag tycker Maria har rätt i att de blir ett förfärligt oväsen här. Kanske kommer koa inte släppa från sig mjölken ens.

– Det tror jag nog, sa Erik, vi reder oss ska ni se.

De kände redan till att det stora mäktiga bolaget som ägde deras jord och skogarna runt omkring, planerade för en järnväg genom Bogerud, men nu ställdes de inför det faktum att det skulle ske.

– Det lär i alla fall gå framåt för bygden när vi får järnvägen. Fler tillfällen till arbete och försörjning blir det med. Vi får nog tro det ska bli bra, sa Erik förtröstansfullt.

36

– Men tänk om vi inte kan bo här längre, om de tar all mark ifrån oss?

– Det tror jag inte sker, de behöver bara spåret och inte är det något brett heller.

Erik ville inte att Emilia och Hulda skulle behöva oroa sig för framtiden. De skulle nog få ersättning av bolagen om de skulle beröras och kanske få arrendera ett annat fint större torp. Dit kunde de flytta allihop, tröstade Erik. Men Emilia ville inte höra talas om detta.

– Du skall tänka på din framtid Erik, din och Kristinas! Vi reder oss nog på något sätt.

Emilia var klar över att Erik och Kristina behövde något eget. Att ha med dem med alla tre, Emilia och flickorna, skulle bli för betungande och trångt. För barn skulle väl Erik också få. Erik skulle ha övertagit och fortsatt i sin far Pers fotspår på arrendet, men nu med järnvägen visste man ju inte hur det skulle bli. Visserligen började Hulda bli större och kunde hjälpa till en del, men den lilla Johanna krävde ännu mycket av Emilias tid.

Ett annat bekymmer var de dagar Hulda skulle gå i skola. Hulda var ju så vetgirig och frågvis så skola var nog bra för henne. Men det var en lång bit till skolhuset och att gå den långa vägen dit skulle kräva både kraftiga och hållbara skor, något hon skulle ha svårt att skaffa.

Men Emilia var inte ensam om att bekymras för sin försörjning i denna tid. Många var de som av detta skäl reste till Amerika, något hon inte alls kunde föreställa sig att göra. Hon hade inte pengar för en sådan färd och inte ville hon lämna alla sina kära i Värmland. Det var bara inte möjligt även om allt hon hört om det förlovade landet i väst lät mycket gott.

37

K apitel 6

Å

1888 innebar många förändringar i familjens liv. Förhandlingarna om järnvägen höll på att avslutas och den dag då man skulle sätta spaden i marken närmade sig snabbt.

Lilla Hulda hade blivit stor nog att lära sig läsa och det var hög tid för henne att börja skola. Men det var en bit till skolan och Emilia tyckte hon var bra liten ännu, så det blev att vänta ännu ett tag. Per orkade allt mindre då värken hade tagit mycket kraft ifrån honom. Erik och Kristina var på väg att gifta sig och det var nog att vänta sig att det skulle bli fler munnar att mätta i familjen.

Snart fanns ingen återvändo. Emilias beslutsamhet växte och hon började se sig om. Hon ville ta saken i sina egna händer. Emilia hörde sig för i bygden om en plats, men det fanns gott om unga ogifta flickor.

Emilia var flink och duglig så man hade nog inte haft något emot att ha henne som piga. Saken var den att hon hade ju också sina små, som även de behövde mat och husrum.

En dag då Emilia gett kossan Rosa en uppskattande klapp och steg ut ur ladugården med mjölkspannen, fick hon se svärfar Pers syster, änkan Marit, komma gående emot henne. Emilia satte ifrån sig spannen med mjölk, torkade sina händer mot kjorteln och vinkade välkomnande till Marit.

– Men se faster så roligt att du kommer! utbrast Emilia, som inte kunde påminna sig när Marit senast var på besök.

– Ja, kära Emilia jag ska inte stanna länge. Ja vill bara berätta för dig att vi varit hos syster min upp i Sörby. Där fick vi höra att de finns en ledig plats som hushållerska i Kvarnäs. De vill ha en som är kunnig och van att arbeta, inte någon liten jänta som behöver läras upp och då tänkte jag på dig. ret

38

Emilia lyssnade intresserat på Marit när hon berättade om den lediga platsen som hushållerska på en gård norrut i Kvarnäs. Svärfar Per och hans syskon kom ju från den trakten och Emilia kunde nu erinra sig att de på sin väg till Johans farmor, hade passerat det ställe som Marit beskrev, herrgården Loviseberg med det gamla järnbruket. Nu hade många lämnat bruket och smederna hade börjat ge sig av men jordbruket och skogen gick ändå att leva av och nog behövde det sin skötsel, konstaterade faster Marit. Det skulle finnas rum för Emilia och töserna också. På Norra Heden hade Skolmarit bott och undervisat barnen förr men nu var det skola i Sörby och snart skulle tillbygget vid skolhuset stå färdig. Det var inte alltför långt dit att gå. Hulda var ju så stor att hon snart skulle kunna bli lillpiga.

Emilia kunde nu erinra sig platsen som Marit talade om och såg för sin inre syn hur de med häst och vagn rest längs leriga och gropiga vägar för att komma dit. Hon mindes väl äventyret då den annars fridsamma märren, motsträvigt stegrade sig inför den gungande färjeturen över Klarälven och hur den fortsatt strävat genom mörk tät skog över öppna hedar genom sankmarker och över smala broar. Torpen de åkte förbi omgavs av öppna tegar där fåren gick och betade. Hon tänkte på hur de på långt håll hade hört hur det arbetades i smedjorna vid stångjärnsbruket och hur hon därefter också nåddes av ljudet från skvaltkvarnen och det porlande vattnet i Kvarnäsälven. Strax kom de till Kvarnäs och den rödmålade herrgården Loviseberg. Hon mindes hur vackra lönnar med ljusa trädkronor skuggat gårdsplanen med sitt lövverk.

– De ska sluta med stångjärnet och nu lämnar smederna Loviseberg.

Många reser till Amerika säger de. Men jordbruket och skogen behöver folk, sa Marit Det hushåll som Marit fått kännedom kallades ”Noler Hea” och det skulle ligga strax intill. Där hade den präktiga sonen i huset tagit över efter far sin. Hans namn var Per Jansson.

– Far hans hade det före honom och hans farfar innan dess så de har det allt välordnat. Han lär ha haft en farmor som blev änka tidigt och fick sköta ruljansen under många år så han är van vid duktigt kvinnfolk och lär behöva ännu ett till hjälp.

Emilia kände stor tacksamhet över att Marit bemödat sig att komma 39

med denna nyhet. Men det var kanske inte så märkvärdigt att släkten hjälptes åt.

– Du ä så redig Emilia, det blir lätt lägga några goda ord för dig. Din svärfar Per o svåger Erik är noga med dig och töserna och vill att ni ska ha de gott och inte behöva gå svultna.

– Tack ska mor ha som tänker på oss! Emilia tog Marits hand och log vänligt när hon mötte den äldre kvinnans blick. Jag har sett Lovisebergs herrgård när vi var på besök hos mor din i Sörby.

– Såg du att där fanns en låg röd manbyggnad vid landsvägen helt nära herrgården på Norra Heden. Det är en fin parstuga med förstuga och kammare. Stall, bodar, loft, loge, ladugård och en källarstuga hör till. De har en häst och tre kor och många får och det är fint skött må du tro. Du skulle kunna få husrum och fägnad där tillsammans med dina barn mot att du sköter kvinnogörat. Hulda kan börja skolan däruppe också. Det är ett arrende så det blir nog en del dagsverk åt bolaget kan jag tänka. Förvaltare Hjelm kanske vill träffa dig med.

Emilia såg nu inför sin inre syn hur hon stod framför den rödmålade herrgården med flickorna på var sin sida och hur de neg alla tre djupt inför förvaltaren.

– Jag följer med er upp dit till Loviseberg, Emilia. Ni tar vår häst och vagn. Per och någon av mina drängar kan nog vara med och köra, de är jag alldeles säker på. Vi ska själva åka ändå till mors grav vid Råda kyrka.

Ett par veckor senare var det dags för resan. Det visade sig bli ett lätt beslut för Emilia att fatta. Där fanns plats för henne och flickorna.

Förvaltaren var vänlig mot dem och husbonden Per Jansson visade sig vara en stilig ung man i hennes egen ålder. Han var ganska kortväxt men kraftig över ryggen. Han hade blåa ögon, tydliga markerade anletsdrag och tjockt hår som föll fint i pannan.

Han berättade villigt för henne om gården och trakten där han bott och arbetat i hela sitt liv. Han beskrev också öppenhjärtligt hur hans mor hade dött och lämnat honom och hans två äldre systrar moderlösa när han var bara tre år.

Hans far hade gift om sig med en kvinna från Ekshärad och hon 40

kom att bli den som uppfostrade honom. Han hade nu också en yngre bror, Johan. Modern mindes han inte något av.

Per Jansons farmor, Kerstin, hade länge huserat på gården. Kerstin var änka och en kraftfull kvinna som ansvarat för arrendet under lång tid efter sin makes död. Per Jansons egna erfarenheter av att förlora en förälder gjorde förstås att han lätt kunde sätta sig in i Emilias situation.

Det var ändå inte barmhärtighet och medkänsla som avgjorde att Emilia var välkommen till hans hus utan den kunskap hans liv gett honom om vad kvinnors duglighet i ett jordbruk kunde betyda. Per som också visat prov på ett särdeles gott ekonomiskt sinnelag hade redan i förväg fäst uppmärksamheten på att flickorna snart skulle kunna vara till nytta på gården.

Att han förutom att göra en barmhärtig gärning dessutom fick en flink och duktig hushållerska och två pigor gjorde inte saken mindre tilltalande.

Så kom det sig att Emilia tillsammans med sina döttrar tog avsked från alla sina kära i Södra Bogerud för att flytta till det nya hemmet Norra Heden vid Loviseberg i Kvarnäs.

41

K apitel 7

D

första morgon på Norra Heden. Emilia hade stigit upp lika tidigt som vanligt trots att flyttdagen varit arbetstyngd och aftonen blivit sen. Hon ville ju visa sin välvilja och inte göra sin husbonde besviken. Men Emilia kände också att hennes flickor behövde extra omtanke nu när de lämnat sina kära i Bogerud så hon lät dem ligga kvar i soffan i kammaren. De var ju uttröttade efter gårdagens långa resa. Allt det nya hade gjort dem så uppjagade att de hade haft svårt komma till ro. Det hade tagit lång tid innan de somnade in.

Föregående kväll hade varit ovanligt kall för att vara vid denna tid på året, så det hade under natten hunnit bli kyligt i stugan När Emilia tände spisen hade hon även passat på att lägga in några nya vedträ och tänt i den vitmålade ugnen i kammaren för att de små inte skulle behöva frysa redan första morgonen på det nya stället.

I kammaren väcktes så Hulda med ett ryck ur sin djupa sömn vid ljuden av rop, en häst som frustade och en kärra som gnisslade. Hon kunde urskilja en kraftfull röst därute.

– Ptroo! Sakta i backarna, så ja, hej drängpågen, ha, ha. Upp på flaket med mjölka, nu kör vi! Pers röst ekade därute.

Hon kände sig genast klarvaken och började tänka på gårdagen. Per hade verkat ganska sträng och förmanat dem redan när de kom. Hon hade därför fått en orolig känsla i maggropen och börjat ängslas över om han skulle tycka att de dög? De hade aldrig blivit bestraffade och det hade alltid varit en lugn och tillgiven atmosfär hos farfar i Bogerud.

Hon hade hört att andra barn haft fäder som utdelade stränga straff.

Bara de var snälla, gjorde som de vuxna sa, försökte göra sitt bästa och hjälpte till, skulle allt bli bra, hade mor sagt till dem innan de reste iväg.

Hon erinrade sig hur husbonden Per Janson sken upp när mor berättat et var deras

42

att Hulda redan hade lärt sig hantera virknålen, så liten hon var. Han hade då vänt sig till henne sett och sagt: En sådan redig jänta du ha Emilia!

Jag kan ju mycket och ska försöka vara så snäll som det bara går, då kanske de blir snälla vid oss, tänkte Hulda när hon slog upp ögonen.

Hulda som fortfarande kände sig sömnig där hon låg under den varma filten kikade nu försiktigt bort mot dörren till storstugan där hon kunde höra modern slamra med kokkärlen. Hon låg kvar, och andades in den nya främmande doften i den lilla kammaren som blivit deras nya hem. Halmmadrassen var välfylld och stadig och den trasfyllda linkudden kändes len och mjuk mot kinden.

Hon kunde höra Johannas lätta snusande. Det var gott om plats för dem i dragsoffan men hon kunde ändå ana Johannas lena små fötter och tår röra sig mot sin arm.

Hulda hade nu vänt sig om i sängen och såg inte att modern hade öppnat dörren.

– Vad är det för sjusovare! Nu är det dags att stiga upp mina töser.

Gröten är varm och mjölk finns det helt färsk. Seså nu Johanna, se till och vakna!

Hulda och Johanna fick snabbt på sig sina kläder. I köket tittade Per in genom dörröppningen.

– Ser det ryker ur andre skorsten. Tänd inte i kammaren på morgon Emilia de behövs inte än, ropade han och fortsatte, tänk på att spara på veden. Vi behöver den i vinter!

Per försvann ut. Nu började deras nya liv.

De tre Emilia, Hulda och Johanna kom att inrätta sig väl och hitta sina platser i det nya hemmet. Emilia slet hårt från morgon till kväll då hushållet visade sig vara eftersatt. Det hade saknats arbetsföra kvinnor i huset en tid vilket hade satt sina spår. Väggar och möbler var mörka av sot från spisen och det behövdes omedelbart en grundlig rengöring tyckte Emilia. Fastän det tillhörde julstädningen såg hon att spismuren måste kritas och hyllor och skåp rengöras så snart det gick. Hon såg sig också nödgad att genast de kom lägga sig på knä och skura de hårt smutsade golven. Trasmattorna som täckte det nergång43

na brädgolvet, var nötta och lortiga och behövde tvättas. Att väva nya mattor var något hon fick vänta med.

En dag när himlen var klar och solen värmde beslutade sig Emilia för att ta med mattorna ner till den lilla älven. Där skulle hon kunna skura dem med att såpa och skölja av dem. Det var ett tungt arbete som flickorna skulle kunna hjälpa till med.

– Hjälp mig rulla ihop mattorna töser! uppmanade Emilia.

Flickorna la sig genast på knä och satte igång. Johanna hade sjå att få det jämnt så Emilia fick visa henne hur hon skulle göra.

– Bra, nu tar vi mattorna på kärran, hämta såpan och borsten vid spisen Hulda!

De satte nu av efter Emilia som drog kärran. Stigen var knagglig på sina ställen så kärran fastnade i grästuvor och stenar så flickorna fick putta på för att de skulle komma vidare.

– Det är allt väl jag har er båda, sa Emilia med tacksamhet i rösten.

Väl framme vid älven fann de att de inte var ensamma. Där var en kvinna som också var i färd med att skura och tvätta sina mattor. Hon hade två barn med sig, en mörkrufsig pojke och en ljushårig flicka. De verkade några år äldre. Men de såg snälla ut, tyckte Hulda. Deras mor hade brett ut mattor på några flata stenar vid älvkanten och nu stod barnen på alla fyra med varsin tvaga i händerna och skrubbade ivrigt de hårt smutsade mattorna. Den friska doften från skogen och ängarna blandades med lukten från den löddrande såpan. Barnen tyckte det var roligt. De tävlade om vem som kunde arbeta upp mest lödder och märkte först inte att Hulda och Johanna stod intill dem och tittade på.

– Bra, sa Emilia, nu ser ni hur det går till. Så ska ni också göra med våra mattor.

– Victor och Kerstin har övat i flera år nu på det här. Vi tvättar åt herrskap vi!

Det visade sig att Victor och Kerstins mamma hette Hilda och var änka efter en smed. Hon hade fått bo kvar i en stuga som ägdes av bolaget på villkor att hon gjorde dagsverken åt förvaltaren. Grovtvätten föll på hennes lott.

– Men jag har annat arbete med, sa mamman, lite mer ovanligt kan man säga.

44

– Så vad kan det vara, frågade Emilia som nu blev riktigt nyfiken.

– De har en hälsokälla vid Långåsängen nere vid bäcken där folk betalar för att bada.

– Men hur i allvärlden går det till?

– Ja, det är så att de värmer upp vattnet och sedan finns det hytter som värmts med det heta vattnet. Där stannar de en stund och sen bär det ner i det kalla vattnet. Så går det till!

– Vad gör du där då?

– Jag får mest hjälpa till med mossbadningen jag.

– Vad sa du? Mossbad? Emilia såg skeptisk ut.

– Ja, du vet man gnider in gästerna i mossa så de blir alldeles gyttjiga.

– Det låter som svinen gör när de vältrar sig i stian, Emilia rynkade näsan.

– Vi tvättar förstås bort allt och sedan får de skölja sig i bäcken i det friska kalla vattnet.

– Har allt hört om att man dricker brunn på sina ställen där vattnet är livgivande, men detta vad ska det nytta till?

– De säger det tar bort värken. Det är fint folk mest ska du veta, men också en del bönder och arbetare som slitit ont. Vi har till och med folk nerifrån Laxholmen, Ransäter och Sunnemo som kommer för sina krämpor.

– Du verkar ha det slitit Hilda med allt tvättande och tvagande och sen detta att gnida folk i mossa blir inte det mycket för händerna det?

– Det får gå, sa Hilda och drog bort en slinga av håret som fallit ner framför ansiktet när hon legat böjd över byken. Jag har allt börjat få lite knotiga fingrar och visst värker det ibland. Vattnet kan ju vara kallt på vintern. Vi sköljer ju året om härnere vid älven eller vid bäcken.

Det tog inte lång stund efter det att mödrarna börjat prata med varandra förrän även barnen lärde känna varandra. Snart var de alla fyra inne i leken där de tävlade om vem som kunde tvaga fram mest lödder.

När mödrarna sköljde av mattorna passade de på att leka tafatt mellan träden. Snart hördes deras klingade barnskratt vida omkring. Emilia mindes den oro för framtiden som gripit henne efter Johans död. Hon kände en varm glädje sprida sig i kroppen när hon hörde flickornas skratt. Deras iver ingav en känsla av hopp. De kommer nog att kunna 45

trivas på det här stället, tänkte hon. Hon kände tacksamhet mot Marit i Bogerud som hjälpt henne hitta platsen. Emilia hade blivit bönhörd.

Hon grep nu tag kring ringarna hon bar i en kedja närmast sitt hjärta.

De ringar där Johans namn fanns inristat. Hon kunde inte glömma.

Hulda och Johanna tyckte de haft en bra morgon och var vid gott mod när de sköt på den tunga kärran som Emilia tvingade uppför backen till Norra Heden. Solen sken och Emilia hade svettpärlor i pannan.

– Å hujinamej vad tungt! utropade Emilia och stannade till för att pusta ut. Väl att det är så soligt och grant idag flickor. Det är fint torkväder.

Husbonden Per Jansson hade haft så mycket att stå i att han under senare tid mest hållit sig utomhus. Då hade han ju heller inte behövt bli påmind om det eländiga förfallet som infunnit sig i hemmet sedan han blev utan kvinnfolk i huset. När såplukten slog emot honom redan när han kom in i förstugan kände han igen sitt hem igen. Han fann det nu så fint och ordentligt som det en gång varit. Han uppskattade att Emilia ordnade och ställde även om han mer än en gång tyckte det var lite krångligt att alltid behöva tänka på att ta av de söliga skodonen i farstun, något han knappt behövt bry sig om innan.

Emilia å sin sida hade ju förstått att behovet av hennes arbete varit stort och hon var därför nöjd med att hon hade kunnat uträtta det som behövdes för att det skulle bli trivsamt igen. Det hade underlättat för henne att Hulda kunnat reda sig och hålla ett öga på Lilla Johanna medan hon själv sprang sina ärenden mellan boningshuset och visthusboden, källarstugan och lagården. Men tids nog skulle hon få ta hand om Johanna själv för det var hög tid för Hulda att gå i skola.

46

K apitel 8

H

ulda, som var

en nyfiken och vetgirig tös, såg mycket fram emot att få gå i skola och lära sig läsa, skriva och räkna. Hon kände samtidigt en viss oro inför att behöva lämna mor Emilia och lillasyster Johanna för att traska den flera kilometer långa vägen till byns skolhus i Sörby vid den stora Lakenesjön. Hon hade aldrig varit så långt hemifrån utan mor vid sin sida. Den väg som hon skulle gå löpte genom enslig skog och över hed inte långt från Kvarnäsälven. Det oroade även Emilia att behöva släppa iväg Hulda på så farliga vägar.

Du får allt gå på vägen och inte bege dig ut i skogen eller till älven.

Passa dig för skogen för där kan du gå vilse och för vattnet för där är det lätt att ramla i. Det är kallt nu och man kan drunkna, förmanade Emilia. Men det fanns något som skrämde Hulda mera, för skolstarten betydde ju att hon skulle få den stränge läraren som man talat om och sedan skulle hon träffa många barn hon inte kände och inte visste hon om de skulle vara stygga vid henne. Hon hade inte fått så många kamrater i Kvarnäs. Det kom sig av att de hade haft mycket att stå i sedan de flyttat dit. Det hade blivit mest hon och Johanna som lekt med varandra. De hade förstås Kerstin och Victor. Dem hade hon träffat några gånger och lekt tafatt med där nere vid den gamla ladan. Hon hade känt sig lite osäker först, men fann ganska snart att de var snälla mot henne och Johanna. Victor var ett år och Kerstin två år äldre än Hulda. De hade båda gått länge i skolan och visste hur det gick till där. Hulda och Johanna hade däremot bara sett en liten glimt av barnen på herrgården.

Barnen där såg prydliga och tycktes stillsamma ut där de kom med sin barnpiga. Kerstin sa att de var snälla för det hade hon märkt de gånger när hon hade varit med sin mor upp till huset med tvätten.

Deras mor kommer och pratar, men det går aldrig leka med dem för 47

hon ropar in dem så fort vi börjar komma på något att leka med. Mormor vår säger att fint folk inte vill beblanda sig med sådana som oss, men mamma säger att det inte alls är så utan det beror på att de har så mycket att göra i huset. De ska lära sig spela på instrument och de har en massa spel och leksaker som de håller på med.

När äntligen den stora dagen kom då skolan skulle börja vaknade Hulda tidigt. När hon tvättat sig i ansiktet och på händerna i det kalla vattnet i zinkbaljan i köket, tagit på sina kläder och ätit morgongröten, kikade hon ut hon ut genom fönstret i storstugan. Victor och Kerstin skulle komma förbi och de skulle gå tillsammans till skolan. På vägen hade det bestämts att de skulle möta upp några andra barn som hade samma skolväg. Det skulle därför inte vara några svårigheter för henne att hitta fram till skolan.

Ni slår alla följe, hade Per Jansson sagt och låtit så där bestämd som han brukade. Kom ihåg att göra som läraren säger bara så går det fint ska du se! Ska nog hjälpa dig med psalmverserna på kvällarna Hulda.

Det är sådant man får lära i skolan ser du, rabbla verser utantill.

Först var det bara Kerstin, Victor och Hulda, men snart visade det sig bli fler och fler barn och snart var de en hel skock med skolungar som gick där på vägen och stojade. Alla verkade glada för att träffas igen efter ledigheten. Hulda som inte träffat de andra barnen förut märkte nu att flera av dem redan kände varandra väl och att de blev lite misstänksamma när de såg att hon var med.

– Är du den nya?

– Ja. – Vad heter du då?

– Hulda.

Nu hörde hon ett fniss och en pojke som knuffade på Victor.

– Hulda och Victor, ha, ha, ha, ha – Retsticka är var du är, sa Victor och började jaga den spjuveraktige pojken.

Pojken tog ett skutt åt sidan och skrattade. Jakten var igång men Victor kunde inte komma ikapp den.

Alla började nu jaga spjuvern där på vägen. Inte tycktes det bekomma gossen ett dugg för han bara skrattade och fortsatte ropa.

48

– Victor och Hulda, Victor och Hulda.

Snart var det någon som fick syn på en död groda vid vägkanten och så var allt glömt.

De kom till skolhuset, tydligen något sena, för alla andra barn hade redan blivit insläppta i skolsalen och stod vid sina bänkar. Salen var stor men sparsamt inredd med låga träbänkar, prydligt placerade i rader.

Längst fram fanns ett podium där skolläraren hade sin kateder, upphöjd, för att det skulle gå att hålla ett vakande öga på alla barnen. En stor griffeltavla vilade på ett staffli.

Läraren, som var en ståtlig skäggprydd man med sträng blick och yviga ögonbryn, lät dem stå vid bänkarna och likt en dirigent fick han dem att gemensamt säga god morgon innan han med myndig stämma bad dem att sätta sig. Han ropade upp alla barnens namn en och en och det gällde att säga ja och ställa sig upp när man hörde sitt eget namn.

Läraren sa sedan att nybörjarna inte fick vara i den stora salen med de andra barnen under hela skoldagen. Först måste de lära sig alla bokstäverna och kunna läsa ihop dem till ord och meningar. Hulda tyckte om det för det visade sig vara en snäll läsepiga som skulle undervisa de små, medan skolläraren tog hand om de äldre barnen.

Hulda var nöjd från första dagen på skolan och det visade sig efterhand att hon trivdes med att lära sig nya saker. Att skriva på den lilla tavlan med kritan var svårt i början. Det hände ibland att hon gjort så fina bokstäver att hon fick beröm. Hon hade gärna velat visa upp sina alster för mor men det var sällan möjligt. Med sudden som de hade i andra handen fick de ofta ta bort det de skrivit. De skulle ju ha räkning och skriva ner siffror på griffeltavlan också.

Det visade sig att det inte var så många nybörjarbarn vilket betydde att hon kunde få mycket hjälp av läsepigan den första tiden. Det tog därför inte många veckor innan de små ibland fick gå med de andra barnen i skolsalen. Där hängde skolläraren upp planschen med kartan över Palestina, landet där Jesus bodde. Läraren beskrev hur det var när Jesus föddes och hur han vandrade omkring där med sina tolv lärjungar. Hulda tyckte om när skolläraren berättade saker som hänt långt bort och för länge sedan och hon föreställde sig hur det kunde ha varit.

Hon kunde tänka sig att lärjungarnas vägar liknade dem hon själv sett 49

Hulda födde två barn som fick leva sina liv utan att känna till varandras existens. Det första barnet föddes 1905 det andra 1917. Bara ett av syskonen växte upp hos Hulda och det var Britta.

- Jag vill inte dö, jag vill veta hur det låg till. Jag lär ha haft en bror förstår du! Jag trodde inte på det då, när någon sa det till mig, men nu tänker jag på det. Hade jag en bror? Jag skulle så gärna vilja veta?

Jag vill inte dö så här nyfiken!

Det var min egen mor, Brittas ord år 2007 när hon låg för döden. Men hon fick inte leva och heller aldrig veta om hon verkligen haft en bror.

Min undran och nyfikenhet var väckt. Jag tog det därför som min uppgift att söka efter svaren.

Jag sökte mina rötter och blev då invigd i släktforskningens fantasiska mysterier och outtömliga möjligheter. Min mormors liv kom att rullas upp bit för bit. Ett tidigare okänt levnadsöde trädde fram, ett liv som var långt mer komplext och fängslande än jag kunnat ana.

Så kom en mormors livsbana att befruktas av fantasins skaparkraft och omvandlas till en fiktiv berättelse om ett osynliggjort kvinnoliv under en annan tid än vår.

I denna roman får vi vara med om en historisk resa med Hulda. Den tar sin börjar under 1800-talets brytningstid i Värmland och för oss läsare vidare till förra seklets början och ett händelserikt Stockholm.

Vi följer händelserna genom första världskrigets vedermödor och umbäranden fram till andra världskrigets början.

Birgitta Renström Linde är legitimerad psykolog, bor i Alingsås men har sina rötter i Värmland. Huldas hemlighet är hennes debutroman

ISBN 978-91-87001-09-3

www.idusforlag.se

9 789187 001093