9789186775438

bfo – bödeln frälsaren observatören

Catrine Tollström

BFO

BÖDELN FRÄLSAREN OBSERVATÖREN

Copyright © Catrine Tollström 2013 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Omslagsproduktion: Brun Media Illustration omslag: Marcus Racic Formgivning inlaga: Kapish produktion Tryckt hos Bookwell, Finland 2013 isbn 978-91-86775-43-8

Nyckelpersonerna i BFO Tv-teamet Leona Bowmoore: Jobbar egentligen inom samhällsgranskande tv men hamnar på doku­såpan som blir hennes värsta mardröm.

Wanna: Produktionsassistent med en personlighet svår att hejda.

Distanslös. Energisk. Sexuell. Hon vill äta sig in under huden och man låter henne göra det, för det envisa och barnsliga hos henne gör det omöjligt att värja sig.

Sebbe Rhodin: Känd som branschens mysigaste bildproducent. Den typ av person som man gärna pratar hela natten med.

Roland Torstensson: Ljudtekniker med pondus. Grabbigheten personifierad. Är du man kommer du att vilja vara hans bästa vän. Om du är kvinna är du dömd att falla för honom. Att det anas en sårbarhet under den självsäkra ytan gör dig bara ännu mer intresserad.

Tobias Pascal: Serviceingenjören som har hamnat på helt fel plats för den som inte gillar social samvaro.

Josefine Sanneborn: En feminin varelse med tunna väggar. Det syns vad hon tänker.

Jossan är kökspraktikanten som tar ut svängarna i köket … verkligen.

Tim Nordin: Kameraman. Trevlig kille med känsla för djur och natur.

Såpadeltagarna Juhani Pekkala: Jätten. Legenden. Raggarkungen som castats på grund av sin potential att genomgå en makeover. I bild ger han ett skrämmande intryck. Den levande versionen är värre.

Rut Emdén: Politisk, arg och med en röst som dränker innehållet i det hon säger, om nu någon skulle intressera sig för att lyssna.

Mario Nemec: Ingen är hetare än Mario, tycker Mario. Gangstagrabben ser sig själv som den ultimata gåvan till mänskligheten, men behöver kanske ändra inställning om han ska ha någon chans att överleva.

Cristell: Inget mer än en blåst bimbo … eller?

PROLOG Kan man dö av rädsla? Hon har läst någonstans att man kan det.

De ytliga blodkärlen i näsan påfrestas till bristningsgränsen vid varje försök att dra in mer luft. Varmt blod eller snor, hon vet inte vilket, glider sakta ned längs hakan.

Hon vrålar bakom silvertejpen som täcker hennes mun, vrålar till månen och havet och sanden att hon inte vill dö. Sedan ett nytt våldsamt försök att slita sig loss, trots att det är lönlöst och trots att armarna blöder mot trädstammen. Flämtande andetag när mjölksyran tvingar fram en paus. Hjärtat dunkar vilt, verkar vilja spränga henne inifrån.

Genom ridåer av tårar syns havet som en oskarp gungande massa i månljuset. Hennes fjättrade händer skakar bakom ryggen och gräver krampaktigt i mjuk sandblandad lerjord. Hon låter den långsamt silas mellan fingrarna.

Vattnet stiger minut för minut. Toppen av den sten hon haft som riktmärke försvinner snart under ytan.

Avlägsna minnesbilder dyker upp. Ögonblick från det förflutna framträder lika skarpt som om de skett alldeles nyss. Hon kan tydligt återuppleva känslan i huden då hennes lillebror strök handen längs hennes kind, morgonen då hon fyllde sjutton år.

En känsla som varit förlorad sedan den stunden. Nu framstår beröringen, förnimmelsen i huden som hon knappt lade märke till då, som betydligt viktigare än allt annat som skedde samma dag. Hon stirrar oseende ut i mörkret.

Vaderna täcks av vatten. När vågorna når som längst blöter de även låren.

PROLOG 7

Med ens kommer hon ihåg alla omgivande ljud under en sömnig, regntung söndag som hon trodde hade malts in i minnets alla andra grå söndagar då absolut inget av vikt har hänt.

Regn som droppar mot fönsterblecket. En klocka som tickar i vardagsrummet. Hennes mamma som nynnar på en schlager medan hon stryker tvätt i grovköket. Känslan av trygghet.

Märkligt att minnas sådana saker just nu.

Vågorna sköljer lugnt över hennes ben, rullar undan och sköljer över dem på nytt. Vattnet känns behagligt. Det är uråldrigt, beständigt. Långt efter att hon lämnat livet kommer nya vågor att slå mot denna bit jord i det oändliga.

Tänk om hon varit lycklig utan att veta om det. Tänk om mängder av lyckliga stunder passerat utan att hon har lyckats identifiera dem. En ny, mer avskalad form av sorgsenhet träder fram.

Av någon anledning kommer hon att tänka på att de alltid har varit betydelsefulla, de där sista augustikvällarna med värme och gräsdoft, när hon suttit på någons altan och druckit vin i skymningen … liksom tagit farväl av sommaren. I år slog höst­ regnen till utan förvarning och alldeles för tidigt. Hon hann aldrig avsluta ordentligt. Livets alla ljumma sommarkvällar som gått förlorade ur minnet, att hon inte förstod hur viktiga de var.

Hon koncentrerar sig på att styra sin andhämtning, just nu förståndets viktigaste fäste. Fasa är inte som hon trott. Känslan är större, rymmer fler nyanser och djupare bottnar.

Vattnet når strax över midjan. När kroppen slappnar av och följer vågornas sug vajar hon som ett sjögräs i deras rörelser.

Hon orkar inte längre ta strid mot ångesten. Låter sig snarare flyta med i den, precis som hon låter sig följa havets rullningar.

Djupa, kontrollerade andetag. Allt blir så mycket klarare, rädslan så mycket lättare att utstå när hon inte kämpar emot.

Hon sörjer den hon varit, sörjer den hon kunnat bli, sörjer de barn hon aldrig fått och all den kärlek hon inte kommer att få uppleva. Sorgen får värka fullt ut, helt utan motstånd. På 8 PROLOG

samma sätt vill hon möta sin död. Hon ska sörja livet och ta emot den avslutande paniken när den kommer, men den ska inte få besegra henne.

Havet har stigit till brösthöjd. De högsta vågorna sköljer mjukt mot halsen.

Med åren kommer allt som återstår av henne att vara ett vemod som svider till i hennes anhöriga ibland. Om ett sekel finns hon inte ens bevarad i någons minne. Kanske sorterar en avlägsen släkting undan ett gammalt foto vid något tillfälle, utan att reflektera över att hon skrattat och dansat och levt en gång. Tankarna föder en smärta som varken går att vråla ut ur kroppen eller att vända sig bort ifrån. Den blir bara djupare, tilltar bara mer och mer.

Hon vill leva. Hon vill ju inget annat än att leva.

Vattnet når hakan.

Slutstadiet av ångest sliter inte sönder henne såsom hon trott.

Det var mycket värre de första timmarna. Nu är kroppen bara något som reagerar av instinkt. Hon låter bålen vrida sig, låter bröstkorgen höja sig i sin kamp efter luft eftersom det ändå inte går att hindra den.

Det första salta vattnet svider i näsborrarna, retar hostreflexerna i luftstrupen.

Smak av metall.

Strax kommer det att vara över. Hon är beredd.

Kampen sker i det yttre, det kroppsliga. I tanken är hon förvånansvärt stilla.

Lungorna. Det känns som om de håller på att sprängas.

Alla inre väggar faller sönder. De regler, ramar och strukturer som gör henne till en samhällsvarelse förlorar sin mening.

Hon upptäcker att den diffusa känsla av längtan och saknad som alltid distraherat henne inte längre finns kvar. Något nytt håller på att ta plats. En frid, större och mer mäktig än hon någonsin kunnat föreställa sig. Den expanderar och sjunker tillrätta.

PROLOG 9

Leona Bowmoore Tolv dagar tidigare, London, den 25 februari Det är deras sätt att undvika att se på henne som varslar om att hon är avslöjad. Leona Bowmoore reser sig från barstolen.

Ett plan mot Stockholm ska lyfta från Heathrow om exakt tre timmar. Hon har filmat det hon behöver och skulle kunna vara hemma lagom till frukost.

Den svenske politikern sitter kvar vid sitt bord. Först nu släpper hans ögon det lättklädda skådespelet på scenen och studerar hennes kattlikt smidiga kropp som rör sig mot utgången. En harmoni av ett slag han aldrig tidigare sett. Varje rörelse är paralyserande och han kan svära på att hon ler fast han inte ser hennes ansikte. Något hos henne påminner om otämjd frihet, kanske något han själv omedvetet saknar i sitt eget vardagliga maskineri.

Leona känner politikerns blick som en brännande punkt i ryggen ända tills hon lämnar rummet. Klackarna ekar hårt mot stentrappan innan hon når markplan, skjuter upp den höga porten och kliver ut i vinternatten. Uppfriskande kylig luft, stjärnklar himmel och fjäderlätta snöflingor som pudrar marken. Ett tunt lager otrampad snö får kvarteret att verka inbäddat i ett bomullslikt hölje, isolerat från skarpa ljud.

Inte alls långt till Marylebone Road med folk i rörelse och ljus från gatlyktor och neonskyltar. Hon börjar gå i rask takt för att behålla kroppens värme innanför kappan.

Ett trögt och fruset gnisslande då porten öppnas på nytt.

Ingen­stans att gömma filmkameran som fortfarande är på­ slagen i handväskan.

Svaga knarranden i snön. Hon stannar och vänder sig om.

Mannen som nästan hunnit i kapp är storväxt. Han har inte brytt sig om att ta på någon rock över sin mörka kostym.

– Journalister är inte välkomna på klubben du just har besökt.

10 PROLOG

Andedräktens vita moln tunnas ut och försvinner i nattmörkret.

Leona bryr sig inte om att svara.

– Ge mig din handväska.

En kompromisslös ton i rösten och en blick som granskar med illavarslande uppskattning.

Hon står alldeles stilla och ser honom lugnt i ögonen.

– Hälsa snubben som skickat dig att han kommer att synas på tv inom kort. Det gäller också tjejen som sitter i hans knä och kopior på de fakturor som svenska skattebetalare har fått stå för.

Hon gör en ansats att gå därifrån. Hinner precis notera hur det klickar till när mannen drar fram något ur innerfickan och rör sig närmare. Stickvapen. Ispiksfattning i höger hand. Hugget kommer uppifrån, riktat mot armen med handväskan.

Med en smidig höftrörelse glider hon åt vänster, samtidigt som hon reflexmässigt gör en halvcirkelformad manöver med högerarmen. Hennes hand når sitt mål ovanför kniven, skjuter motståndarens handled åt sidan och tar ett fast grepp för att dra åt sig de nittio kilo ren muskelkraft som är på väg mot henne.

Motståndaren ur balans.

Tyngden när hans kropp vacklar framåt möts av Leonas armbåge, obarmhärtigt riktad rakt mot hans ansikte. Det knakar till och anfallet avbryts.

En stilett landar mellan dem på trottoaren.

Mannen på knä med ena handen lätt skälvande framför sin brutna näsa. Mellan fingrarna sneglar han mot knivbladet.

Det blir stilla en sekund.

Tunna ljusröda droppar når marken och sugs upp av snön.

Sedan ett fejkat försök att sträcka sig efter kniven i avsikt att rycka undan Leonas ben om hon skulle kliva fram för att sparka undan den. Ett perfekt placerat slag över nacken avbryter bluffen och motståndaren ligger avsvimmad på mage när Leona lämnar platsen.

PROLOG 11

Fortfarande iklädd svart lackklänning och med det röda håret konstfullt uppsatt, hinner hon i lugn och ro checka in för att ta plats på planet mot Arlanda.

Sverige, nästa dag Stockholmstemperaturen ligger på ett par plusgrader och snöslask täcker trottoarerna. Inne i Sturegallerian hinner inte servitörerna känna efter hur trötta de är eller om de är trötta överhuvudtaget. Lunchrusningen har nått sin höjdpunkt och de ilar mellan bord där höga stearinljus och dukar i vitt linne vittnar om ställets ambitionsnivå. Trots sinnen rågade av beställningar stannar de upp någon tiondels sekund när en röd­ hårig kvinna träder in genom entréns blanka pardörrar.

Med klarblå dunjacka och träningsbag över axeln tar Leona lokalen i anspråk, utmärker sig i havet av män med skinn­ portföljer och märkeskostymer. Det som först får restaurangens gäster att titta till är det mjuka i hennes rörelsemönster. Därefter diskreta blickar på håret som faller halvfuktigt och tungt längs ryggen.

Ljus sprider sig i hela Leonas ansikte när hon ler mot en mörklockig man längre in bland borden.

Marcus Grivalli, vd för Mojito, ett av landets hetaste tvproduktionsbolag, är omedveten om de avundsjuka blickar som följer honom när han reser sig för att ge sin bästa vän en kram.

– Skönt att ha dig hemma. Jag hörde att researchen du gjorde till säsongens sista program kommer att sätta en viss politiker med arslet på grillen.

Leona nickar.

– Jag tycker nästan lite synd om honom.

Hon slår sig ned och ögnar igenom lunchalternativen.

Marcus söker av hennes ansikte medan han sväljer en klunk isvatten. Han vet hur mycket hon avskyr uppmärksamhet.

– Räkna med en viss uppståndelse …

– Jo, det blir väl det, medger hon. Mitt namn flimrar nog bara 12 PROLOG

förbi lite snabbt i eftertexten, men journalistkollegorna lär höra av sig.

Hon kikar upp från menyn.

– Därför tänkte jag ta ledigt och sticka till Skottland ett par veckor. Det var länge sedan jag tittade till huset.

– Ni frilansare har det bra.

Marcus ögon ler mot Leona i den tillfälliga tystnad som uppstår medan servitören antecknar deras beställning. Ändå kan hon ana spår av trötthet i hans ansikte. Hon gissar att det har med jobbet att göra.

– Hur går det med senaste produktionen? Sist beskrev du den som de bästa delarna av Expedition Robinson, Total make­ over och Paradise hotel.

Han nickar.

– Idén bygger på att några starka personligheter ser maximalt ovårdade ut och försöker överleva på en isolerad strand, men har chans att tävla sig till makeover och boende på en lyx­ anläggning.

– Jag trodde att reality-tv var på väg ut …

– Därför krävs det något som överträffar allt. De inslag som funkat bäst i andra produktioner kommer att stöpas om och göra det här till den ultimata dokusåpan, utlovar Marcus.

Hon tvivlar inte på att han har rätt, just eftersom det är han som säger det.

– Berätta vad programmet går ut på, ber hon.

Vännen beskriver inspelningsplatsen som idealisk för sitt ändamål. Ön är isolerad och består av ett bergslandskap som omöjliggör kontakt mellan de båda sidorna. I söder bor gruppen som lever Robinsonliv, hungriga och risiga. I norra änden av samma ö finns alltså en lyxig hotellanläggning …

Han gör en paus medan två laxdoftande tallrikar ställs på bordet.

Leona greppar sina bestick, men avvaktar och lyssnar när Marcus berättar vidare.

PROLOG 13

– Varje vecka blir en person från lyxhotellet utröstad och får då duellera mot någon från sydstranden som vunnit en kvaltävling. Om deltagaren från södra stranden vinner tar han eller hon över rumskompis och lyxliv från den utslagne motståndaren. Tyngdpunkten ligger på den förvandling som deltagarna från sydstranden genomgår när de flyttar till hotellet.

– Här snackar vi alltså kläder, hår, makeup, tänder, operationer? Allt?

Marcus nickar och Leona förstår att programmet kommer att bli en snackis hos både tv-tittare och media.

– Kamerorna är med när deltagarna får individuella tips på makeup, kläder och fysisk träning. Den här såpan lär ut saker som intresserar våra tittare, avslutar han sin sammanfattning.

– Så, vad är det då som gör dig bekymrad?

Det har inte undgått henne att rösten saknar den glöd som vanligtvis finns där när Marcus berättar om sitt jobb.

Han möter hennes blick och vet att det inte går att slingra sig undan ett ärligt svar.

– Detta är det största projekt vi hittills åtagit oss, dessutom med en tight budget som gör att vi har alldeles för lite personal.

Drygt sjuttio anställda finns på location.

Leona lyssnar intresserat.

– Det kostar väl en del att hyra in folk till makeover-teamet förstås?

– Kan man lugnt säga. Vi har flugit in plastikkirurg, tandläkare, makeupartister, frisörer och stylister.

Marcus ansikte avspeglar tydligt vad han anser om nivån på utgifterna.

– Det positiva är att vi får hyra hela lyxanläggningen billigt, med personal och allt.

Leona drar runt en bit potatis i den tunna skyn på sin tallrik och begrundar det hon hör.

– Så nu sitter du här på andra sidan jorden och oroar dig över budget och tid?

14 PROLOG

Vd:n för Mojito mumlar ett ja och lossar lite på sin slips.

– I dagsläget har vi en försening på fem dagar när drygt halva såpan är filmad. Inspelningsschemat har kraschat och brunnit kan man säga.

Han formar sin hand till ett flygplan och låter den haverera mot bordsskivan.

– Vad har hänt?

– Bland annat har vår plastikkirurg varit för optimistisk när det gäller läkningstider för olika ingrepp. Teamen därnere måste på något sätt hinna i kapp med tävlingar och se till att vara klara om två veckor. Då kommer hyresvärden tillbaka och nya gäster är bokade.

Leona förstår problemet. Det är alltid svårt att hålla tider och budget när man filmar utomlands. Mycket oförutsett kan inträffa.

– Vill du att jag åker dit och hjälper till?

Marcus drar tillbaka gaffeln han just tänkt stoppa in i munnen. Han tittar upp och studerar hennes ansikte. Hon har hört sig själv ställa frågan och blir lika förvånad som Marcus. Ändå är känslan stark. Hon vill verkligen bidra.

– Menar du allvar?

– Självklart.

Hennes röst låter lika övertygad som hon känner sig.

– Men ditt rykte som undersökande journalist … Vad händer om du är med i produktionen av en simpel dokusåpa?

– Lägg av.

Marcus lutar sig bakåt i stolen, låter axlarna sjunka.

– Erbjuder du dig för min skull eller är du verkligen sugen på att åka?

Hon ger honom ett av sina mildaste ögonkast, sträcker sig över bordet och rufsar om i hans hår.

– Jag vill komma bort från stan och tanken på tropiskt klimat framkallar inte direkt kräkreflexer.

En antydan till ett leende i Marcus mungipor. Han vet att utmaningen lockar den äventyrliga kvinnan mittemot.

PROLOG 15

– Om någon kan reda upp situationen på ön så är det du. Du kan alla led i tv-produktion och det finns ingen jag litar mer på.

– Vad vinner de som tävlar? undrar hon för att byta ämne.

Marcus drar ut på svaret medan han vinkar in kaffe åt dem.

– Första pris är en halv miljon kronor, omslagsfoto för en tidning som vi samarbetar med och dessutom en makeover av hela segrarens tillvaro.

Han sänker blicken mot bordet och gör sig beredd på hennes ännu outsagda kritik.

– Du menar att ni tänker pimpa personens bostad och bil, uppfostra eventuell hund och kanske till och med göra ett inslag om hur förmågan i sängen kan förbättras?

– Eh, inte riktigt men något åt det hållet, medger han motvilligt.

– Och givetvis spelar ni in ett program om det hela?

– Givetvis.

– Med pengar, perfekt utseende, perfekt hem, perfekt sexliv, perfekta husdjur och så vidare är väl vinnaren garanterad lycka och ett felfritt liv också?

Marcus låtsas inte om hennes sarkasm. Leona tittar begrundande på honom innan hon lägger huvudet på sned och ler på ett sätt som gör hela rummet varmt och behagligt.

– Hur kan en så skön människa som du stå bakom så ytliga program?

Marcus ler lite sorgset tillbaka. Han må vara vd för ett av landets största produktionsbolag, men inför Leona kan han inte låtsas. Hon är en av få vars kritik faktiskt betyder något.

– Jag intalar mig att vi ska pitcha ett seriöst program för pengarna det här drar in, men jag har inte ens lyckats övertyga mig själv.

Samtalet stannar upp medan varsin rykande kaffekopp ställs på bordet.

– Det satsas verkligen stort på den här programidén.

Han nickar och häller upp mjölk åt dem båda.

16 PROLOG

– Det snackas om den här produktionen som dokusåpornas dokusåpa. Vi tar hela konceptet till en ny nivå.

– Men ååh, måste allt vara så extremt hela tiden?

– Ja, för att sticka ut i konkurrensen måste det tyvärr vara det.

Kolla in tablån för Discovery. De sänder programmen ”Jätte­ maskiner”, ”Imponerande byggen”, ”Våldsamt väder”, ”Extrema bilar”, ”Jättekonstruktioner” och ”Ultimata fridykningar” under en och samma kväll.

Leona nickar för att visa att hon är med på resonemanget.

– Men du, vore det inte värsta programidén att göra en inre makeover-såpa? Man kunde stänga in ett gäng ytliga och egocentriska människor i en utvecklande miljö, spånar hon.

Marcus skrattar och hakar på.

– Ja, på slutet skulle de vara ödmjuka och ha bättre självkänsla. De skulle typ säga: Jag duger fast jag är naturlig, så ni behöver inte göra om mig. Kan ingen ta ut allt det här sili­konet?

– Exakt. När programledaren undrar vad vinnaren ska köpa för pengarna blir svaret att hela summan ska skänkas till hemlösa barn.

– Och hur ska du fira segern?

Marcus sträcker fram en påhittad mikrofon mot Leona.

– Hm, jag tänkte åka på retreat hos några nunnor och reflektera över den här upplevelsen i stillhet, svarar hon med spelat allvar i rösten.

Båda småler åt det absurda i detta svar. De tömmer sina kaffekoppar under tystnad.

– En makeover som sker inuti är förstås inte så tv-mässig, va?

– Inte så värst. Men tanken är god, håller Marcus med.

Lunchen är slut. De kommer överens om att träffas samma kväll för att gå igenom det arbete som väntar.

Eftermiddagen rusar på med tvätt och städning i Leonas lilla trea på Artillerigatan, men tankarna återvänder hela tiden till det kommande uppdraget. Omöjligt att sätta fingret på vad som PROLOG 17

gjorde att hon erbjöd sig att hjälpa till. Av någon diffus anledning känns det helt enkelt viktigt att hon åker, som om den här inspelningen vore mer angelägen än någon av de produktioner hon vanligtvis jobbar med.

Klockan sju kliver hon in i den praktfulla entrén ett par kvarter bort, där Marcus, Carro och lille Vincent bor. Med en påse hämtmat i handen stampar hon snöslask från kängorna och småspringer över de mönstrade trappstegen upp till vindsvåningen. Känslan av att vara på väg mot något betydelsefullt hänger kvar, men hon försöker inte längre analysera den.

Värme strömmar ut i trapphuset när Carro öppnar dörren och tar emot med en kram.

– Jag är precis på väg till stallet, så ni får sköta ert jobbsnack i lugn och ro, säger hon på sjungande värmländska och drar på sig en dunjacka.

Marcus kommer ut från barnkammaren med Vincent på armen. Ettåringens ansikte blir till ett stort, tandlöst flin när han får syn på Leona. Hon smälter i hans knubbiga famn. En kram som fyller näsborrarna med varm hud och nytvättad pyjamas.

De vinkar till Carro och går in i vardagsrummet. Leona packar upp folielådor med thaimat på soffbordet. Doft av vitlök och curry sprider sig i rummet medan hon dukar fram ät­pinnar och servetter. Marcus placerar Vincent på golvet framför en hink med leksaker. Därefter gör han en dålig spionimitation genom att långsamt smyga fram en dvd som hållits gömd innan­för kavajen.

– Det du strax kommer att få se är topphemligt. Filmen går upp i rök efter att den visats och om du avslöjar vad du sett blir jag tvungen att döda dig.

Leona skrattar och han fortsätter: – Allvarligt, media vet att inspelningen äger rum. Ingen vet var. Bara en sån grej ger massor av publicitet redan innan 18 PROLOG

produktionen ens är färdiginspelad. De stora tidningarna har varsin representant på plats. Det roliga är att de inte vet mer än att de landat i Kuala Lumpur och sedan rest vidare i sjöflygplan. Allt material de skickar hem går via en av våra produktions­assistenter. Den här gången är det avskildhet på riktigt. Inga turister som lämnar mat, ingen kontakt mellan de båda lägren. Vi har varit mer noga än någonsin med att inte låta deltagarna träffas på castingen eller i planet. Bara några få i personalgruppen känner till öns namn och de kommer inte att avslöja något.

Leona tar sin folielåda och kryper upp i soffan medan hon fortsätter att lyssna till Marcus.

– Det jag ska visa nu är en trailer som inte är helt färdig, men jag tror den ger en hyfsad bild av produktionen.

Han trycker på en fjärrkontroll. Tunga bastoner dunkar fram och känns i kroppen, samtidigt som den platta sextio-tummaren visar hur några bleka personer firas ned från en helikopter mot en vit sträng av öde strand. Därefter ett snabbt klipp över till norra ön och lyxhotellet. Den inledande musiken tonar ut och stråkar tar över. Röd matta, servitörer på rad, gigantiska kristallkronor och programledarparet Gry Forsell och Pär Lernström i närbild. Sedan en samling snygga och välklädda såpadeltagare som träder in genom en marmorportal.

Marcus pekar mot tv-rutan.

– Här är gänget som startade sin vistelse direkt på hotellet.

Flera av dem är modeller. Makeovers gör vi bara på de som kvalar in från sydsidan.

Personerna presenteras en efter en, filmade i halvkropp, stilfullt leende bakom höjda champagneglas. Inte helt olikt ett tidigt åttiotalsavsnitt av Dallas. En faktaruta informerar om namn, ålder och yrke. Återigen bildväxling. Denna gång sveper kameran hastigt förbi trädtopparna över tät djungel, för att strax därpå sakta in och vila i panorama över en vit strand. Musiken rockigare, militäriskt taktfast. Presentation av sydsidans PROLOG 19

tävlingsdeltagare. Korta klipp med bilder som väcker associationer till någon krigsfilm från sjuttiotalet och text vars typsnitt ser ut att vara hämtat från tv-serien M*A*S*H. Marcus förklarar att flera av personerna redan har vunnit platser på hotellet.

Han fryser bilden.

– Den här killen är en av fyra som fortfarande bor på syd­ sidan. Han är norrländsk bilentusiast och heter Juhani Pekkala.

Vissa kallar honom raggarkungen av Norrland.

Tv-rutan visar en man som ointresserat riktar blicken mot marken. Även utan omgivande objekt att jämföra med kan Leona avläsa att han är stor, minst två meter lång. Fysik som en brottare, håret långt, armarna täckta av tatueringar och en klädstil platsande i nittiotalet.

Juhani Pekkala, du ser livsfarlig ut, konstaterar hon och förstår precis varför han passerat nålsögat i castingen. Snacka om potential för makeover.

Marcus bekräftar hennes tankar.

– Denne man är motsatsen till stereotypen för en såpadeltagare. Han är egentligen för tystlåten för att göra bra tv, men blev ändå castad eftersom han har förutsättningar att genomgå en spännande makeover. Karln är dessutom en levande legend i de nordliga delarna av landet. Själv säger han sig inte ha gjort något särskilt för att nå den status han tydligen har i raggarkretsar.

Vincents mungipor drar sig nedåt och börjar rycka lite lätt.

Hans far stoppar vant in en napp utan att avbryta sin föredragning.

– På sydstranden hade vi från början tre kamerateam, men i takt med att deltagare gått vidare därifrån till lyxhotellet har vi bara ett team kvar. De får dela upp sig och göra varandras jobb för att kunna filma två scener samtidigt. På hotellet är förutsättningarna bättre. Där finns dessutom kameror på rummen, och alla deltagare bär mikrofon.

– Vad behöver ni för typ av förstärkning?

20 PROLOG

– Vi behöver någon med bredd och fantasi. Någon som kan organisera, avlasta vår producent och se till att vi håller tidsschemat.

Marcus gör en paus och tvekar som om han inte riktigt hittar de ord han söker.

– Du känner förstås till Ditmar Rudeman?

Leona nickar. Rudeman är känd i branschen som en skicklig yrkesman, men har dragit på sig ett tvivelaktigt rykte efter anklagelser om misshandel av en före detta flickvän.

– Han är en trevlig kille och vi vet inte om snacket om honom stämmer. I alla fall var det någon som anställde honom som ansvarig för produktionen på sydsidan. Tyvärr. Härom­dagen blev han upptäckt när han antastade en av de kvinnliga såpadeltagarna i poolen på norra sidan.

Leona ger sin vän en beklagande blick. När det gäller Rudeman blir hon inte förvånad.

Marcus avslöjar att det förekommit varningar tidigare och att exekutive producenten, med all rätt, skällt ut Rudeman och skickat hem honom. Polisen blev också inkopplad, men tjejen vägrar att göra anmälan.

– Det akuta problemet är alltså att det behövs en ersättare på södra sidan, konstaterar Leona.

Vännen ler istället för att svara.

– Din assistent har redan bokat mina biljetter, eller hur?

– Hm, det råkade finnas en lämplig flyganslutning i morgon, medger han.

Goda nyheter i Leonas öron. Hon känner sig förvånansvärt angelägen om att få komma iväg.

Marcus knäpper av dvd:n och berättar att det enda kvar­ varande tv-teamet på sydsidan består av fem medarbetare som följer de fyra såpadeltagare som fortfarande har chans att vinna en plats på lyxhotellet. Därutöver finns en praktikant som håller ordning i lägret.

– Du blir alltså projektledare för sydsidan med uppgift att PROLOG 21

hålla ihop produktionen i samarbete med producenterna på norra sidan av ön.

– Jag räknar med att även hoppa in i själva inspelningsarbetet där det behövs …

Hennes mörklockige vän nickar och de möts i en blick av samförstånd. Leona vet vad som väntar. Den här typen av arbete är krävande men också vansinnigt kul.

– Hur ser beredskapen ut för sjukdomar eller olyckor som kan försena?

– Vi har en läkare och en psykolog i tjänst, förutom plastik­ kirurgen och två sköterskor. All medicinsk personal finns i och för sig på hotellet, men vi hyr anläggningens helikopter och pilot som kan landa på sydstranden en kvart efter larm. Dessutom finns två svenska säkerhetsvakter på anläggningen, egentligen mest för att se till att inte tävlingsdeltagarna lämnar området.

– Och hur funkar samordningen mellan personalen på de båda sidorna?

– Bra. Teamen på var ände av ön har kontakt via satellit­ telefoner, eftersom det saknas mobiltäckning på södra sidan om berget. Varsin motorbåt gör dessutom att de når varandra på en dryg halvtimme. Möten hålls varannan dag.

Leona känner sig nöjd med svaren. De pratar en stund till och Marcus lämnar över en tjock lunta papper som rör produktionen.

– Så du har något att göra på flyget, ler han.

Sedan blir han allvarlig och ser forskande på henne.

– Jag vill verkligen åka, försäkrar hon innan han behöver fråga.

Det är något med uttrycket. Något uppriktigt och äkta som försäkrar om att det hon säger verkligen stämmer. Just som Leona är på väg att gå för kvällen stannar hon till i dörröppningen.

– Du, jag har glömt att fråga vad ön heter …

Marcus vänder sig om med en nappflaska i näven. Han ser sömnig ut och har fortfarande jobbkostymen på sig.

– Palawu. Ön du ska till heter Palawu.

22 PROLOG

FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU Min psykolog sa att vi föds i lösa bitar, likt ett pussel som det gäller att plocka ihop och göra en hel människa av.

Men om det behövs bitar som inte andra vill ge till dig? Eller om vissa bitar hos en person betraktas som omoraliska av de flesta andra?

Psykologen kunde aldrig ge några vettiga svar på de frågorna.

FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU 23

Ön Natten är het och kvav när Leona öppnar bildörren. Hon lämnar taxins torra AC-kyla och låter huden draperas av mjuk, tropisk fuktighet. Os från en wok i närheten blandas med avgaser, varm asfalt och den lätt ruttnande lukten av havsstrand.

Mixen av dofter vore omöjlig att föreställa sig till fullo om hon inte stod mitt ibland dem.

Blicken sveper längs mörka bergsmassiv som omger den lilla bukten framför henne. Oftast brukar Marcus vara med på platser som den här. Deras resor brukar handla om att klättra, vandra och dyka men kanske allra mest om att upptäcka. Allt sådant kommer att ske mer sällan nu när han blivit pappa. Hon märker det redan. Han har blivit försiktigare, tar inte samma risker när de tränar tillsammans. Livet förändras, men hon hade gärna delat den här vyn och den här stunden av förväntan med sin bäste vän.

Klockan har passerat midnatt när en snabbgående motorbåt lägger ut för att ta henne den sista sträckan till Palawu. Leona kryper ihop i ruffen med huvudet mot sin ryggsäck medan skrovet slår mot vågorna. Sömnen kommer snabbt. Den börjar som en motvillig slummer, men djupnar och öppnar portarna till den hemsökta värld som alltid jagar henne genom natten.

Där väntar de på henne, spökgestalter, omöjliga att besegra.

Trots det upprepas kampen varje natt, om och om igen, i händelseförlopp som liknar varandra.

Pulsen rusar och ryggen är våt av svett när Leona till slut blir fri och kan öppna ögonen. Som vanligt är det omöjligt att återkalla demonernas ansikten. Hon känner dem bara som skugg­ lika skepnader, men vet att de har kraft att en dag förgöra henne.

Nacken slappnar av mot ryggsäcken och andhämtningen lugnar ned sig. Himlen är färglös och disig utanför.

Knappt vaken balanserar hon bort mot aktern för att sätta sig. Föraren besvarar hennes leende när hon passerar. Deras ord 24 FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU

dränks av mullret från motorn, men han höjer armen och pekar i båtens färdriktning.

Hon vänder sig om. Genom lugg som slitit sig och piskar i fartvinden, spanar hon över vågorna. Borta vid horisonten, i morgonljus som ännu är svagt och blekt, reser sig Palawu lodrätt ur havsdjupet. Ön är ett berg vars kala klippväggar höjer sig över frodiga sluttningar. Värme och luftfuktighet gör konturerna oskarpa och skyler sikten i ett mjölkaktigt dis. Med tillsynes oändliga vidder av hav omkring sig väcker platsen en genomträngande känsla av enslighet.

Leona hinner bli klarvaken under den närmaste, saltstänkande timmen i aktern. Hon vilar i intrycken. Ser dimmorna lösas upp och färgerna klarna. Föraren sänker farten och styr längs kusten i sydlig riktning när de börjar närma sig ön. Partier av berget vilar ännu i skugga, men ljuset börjar leta sig allt längre in i skrevorna. Våg efter våg slås till vitt skum mot lodräta sten­ väggar, eller försvinner i de mörka grottöppningar som kantar landlinjen. Båten passerar slutet på västra kustens bergskam och med ens, i kontrast mot det brutalt stupande klippsidorna, öppnar sig en oskyldigt vit lagunstrand framför dem.

Vykortsvackert, konstaterar Leona vid åsynen av palmer som böjer sig över korallsand. Längst upp på stranden radar små bungalowbyggnader upp sig som ett pärlband, direkt angränsande till djungeln. Plåttak, vackert roströda av havsluftens tärande salt, smälter samman med naturens färgskala i grönt, brunt och vitt. Trots att morgonsolen får henne att kisa går det att urskilja fem brunbrända personer som spejar mot båten.

Hon sträcker på sig och vinkar.

Föraren förklarar att det kan vara riskabelt att närma sig stranden vissa tider på dygnet. Rev omger hela sydsidan och starka strömmar bildas när tidvattnet drar sig undan. Leona sänker blicken. Mörka områden av koraller skymtar djupt under dem.

Vattenytan är klar och glittrande.

FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU 25

Strax därpå, utan förvarning, börjar havet röra sig egendomligt runt båten. De jämna, förutsägbara vågrullningarna är plötsligt borta. Istället stöter spetsiga vågtoppar samman och bildar vitt skum på ytan, som om båten skulle befinna sig mitt i en sjudande kittel. Vattenmassorna rör sig alltmer oroligt och mörka, sugande virvlar bildas där olika flöden korsar varandra.

Leona känner till fenomenet. Hon fick lära sig om malströmmar för många år sedan när hon tog dykarcertifikat, men har bara upplevt dem vid några få tillfällen.

Området tar inte mer än en minut att passera, men ett drag av olust tecknar sig i förarens ansikte och dröjer kvar tills de kommer närmare stranden. Vattnet blir grundare. Han stänger av motorn och reser de droppande propellerbladen över ytan.

Båten gungar mjukt medan stim av fisk rör sig som suddiga skuggor över allt bredare fält av ljus sandbotten.

Den sista biten in mot land möts de av visslingar och applåd­ er från tv-teamet som bildar välkomstkommitté på stranden.

Två av kollegorna känner hon igen sedan tidigare. Sebastian Rhodin, allmänt kallad Sebbe och betraktad som branschens mysigaste bildproducent, är den ena. Hans stora björnfamn omsluter innan hon ens hunnit hoppa ur båten.

– Länge sedan man fick jobba tillsammans med dig, mullrar han.

– Härligt att se dig, Sebbe!

Bildproducentens tätvuxna skägg kittlar mot kinden innan de släpper varandra och han tar emot packningen. Leona vadar efter i det ljumma vattnet och morsar igenkännande mot den andra bekanta figuren: Roland Torstensson, ljudtekniker med många år i branschen. De har stött ihop på några av produktionsbolagets fester dit Marcus bjudit med henne. Om Leona vore tvungen att hitta ett enda ord för att beskriva Roland skulle det vara ”grovhuggen”. Till utseendet påminner han en hel del om hockeyveteranen Börje Salming. Ansiktet är slitet, veckigt och långt ifrån perfekt, men rymmer istället karaktär 26 FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU

av sällsynta mått. Hon vet att han är i fyrtiofemårsåldern, har krogen som sitt andra hem och anses hopplöst ombytlig när det gäller kvinnor.

Roland hälsar med stadig hand och släpig röst. En kort kvinna i militärgrönt batiklinne och kvicka rörelser visar sig dock ha djärvheten att avbryta honom mitt i en mening.

– Och jag heter Wanna, presenterar hon sig med en nyfiken blick som borrar sig rakt in i Leonas.

Tjejen berättar att hon jobbar som produktionsassistent och försöker hålla ett någorlunda mått av ordning kring sydsidans tv-inspelning. Oblyg och docksöt är Leonas första intryck. Hon lägger främst märke till Wannas honungsblonda hår, kortklippt allra längst ned i nacken och med stora korkskruvslockar i ett luftigt rufs runt huvudet. Den späda kroppen verkar inte riktigt bekväm med att stå stilla. Armarna far hit och dit medan hon pratar.

Sebbe fortsätter presentationen och berättar att han själv hoppar in som kameraman och redigerare medan de jobbar här på sydsidan. Så lägger han armen över axlarna på en gänglig kille som stått lite i bakgrunden.

– Här har vi vårt tekniska geni, min högra hand och vårt hopp när utrustningen inte lyder, förklarar han och föser mannen, eller snarare grabben, framåt mot Leona.

Hon är ganska säker på att hon inte har träffat honom tidigare.

Ansiktet är avlångt och tillräckligt säreget för att vara av den typ man lägger på minnet. Näsan är rak, ögonen sitter tätt och vågigt hår trasslar sig en bit ned över ryggen. Han stannar så pass långt ifrån henne att hans långa arm precis når fram för att hälsa.

– Tobias Pascal, serviceingenjör.

Handslaget är lamt och blicken verkar inte riktigt hitta fäste.

Leona reagerar främst på att han säger sitt namn överdrivet artikulerat, vilket inte riktigt stämmer med hans bohemiska yttre.

Tobias backar undan och hennes uppmärksamhet dras mot en ny gestalt snett till höger.

FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU 27

– Välkommen hit, Leona. Jag heter Tim Nordin och är kamera­ man i teamet.

Hon hajar till över rösten som vore perfekt för radio; på­tagligt sträv, nästan lite hes. Ögonen som möter hennes är ovanligt ljusa i sin blå nyans och ett par sneda hörntänder ger charm åt hälsningsleendet. Håret verkar ha blekts av sol och saltvatten. Det är rufsigt och har torkat till stela lockar i topparna. Ser ut som ett demoexemplar av en surfare, avgör Leona efter en hastig blick på mannens bara överkropp och stormönstrade badshorts.

Sist i raden av nya kollegor står Josefine Sanneborn på tur att få presentera sig. Kvinnan som stiger fram är knappast över trettio år. Naturens lotteri har förärat henne en finlemmad kropp, höga kindben och felfri hy. Hårets färg skiftar i samma mjukt beiga nyanser som ljus sandsten. Det är bortstruket från ansiktet och samlat i en lång tofs. Hållningen är nästan orimligt rak och hela hennes gestalt ger ett svalt, sprött och mycket feminint intryck. Nästan svårt att inte stirra. Leona associerar kvinnan till det ädla och lite ängsliga hos en arabhäst.

Svala, välvårdade fingrar nuddar flyktigt vid Leonas framsträckta hand, som om det vore frånstötande att hälsa med ett ordentligt grepp.

– Jag är kökspraktikant och assisterar så gott jag kan med det praktiska här på sydsidan, berättar Josefine.

Rösten är mild och tilltalande, helt i samklang med hennes yttre.

Med de inledande artigheterna avklarade vinkar Leona farväl till sin chaufför som verkar otålig att få ge sig av. Med blicken fäst vid båten som glider ut försöker hon memorera namnen på sina nya kollegor.

Sebbe sluter upp vid hennes sida och ler bakom skägget.

– Alla ser fram emot att lära känna dig, men du ska få sova ut först. Wanna kommer att visa lägret och din bungalow.

– Var ligger inspelningsplatsen?

Sebbe pekar åt höger längs det mjölvita havet av sand.

28 FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU

– Tävlingsdeltagarna bor en knapp kilometer österut.

Han lyfter en av Leonas ryggsäckar och börjar gå innan hon hinner invända. Motvilligt lösgör hon blicken från stranden.

På fötter som ännu inte vant sig vid het sand följer hon bildproducenten mot en grillplats i centrum av lägret. Frukost står framdukad i skuggan under palmbladstak.

– Ta för dig.

Leona lyfter på ett flugnät och förser sig av ananas och mango.

– Vi väntar med din välkomstfest tills i morgon, så du hinner piggna till efter resan.

Med munnen full av frukt lyckas hon inte riktigt protestera.

En bit bort ser hon Roland, Tim och Tobias stå intill ett berg av kamerautrustning, parasoller och kylväskor. Hon gör en rörelse med huvudet åt deras håll.

– Gå ni. Vi hinner snacka senare.

Sebbe klappar henne på axeln.

– Wanna tar hand om dig medan vi grabbar börjar släpa bort lite prylar, säger han och lufsar bort till kollegorna.

Ett leende växer i Leonas ansikte. Just nu är det svårt att fatta varför hon haft en så konstig känsla inför det här jobbet. Stranden är ju fantastisk och teamet verkar vara ett kanongäng. Hon vänder sig mot yrvädret Wanna. Produktionsassistenten sticker genast sin arm under Leonas och drar iväg i riktning mot raden av byggnader vid djungelns kant. Med ord som rinner snubblande fort beskriver hon inspelningen och lägret.

– Från början utgjorde våra åtta bungalower den enda hotellverksamhet som bedrevs på Palawu, förklarar hon med lockarna dansande kring dockansiktet. Sedan fick någon lirare med cash upp ögonen för det isolerade läget och byggde lyxhotellet som vi hyr på norra änden av ön. Kändisar och andra som vill vara i fred brukar semestra där i vanliga fall.

Leona lyssnar intresserat, även om Marcus redan har berättat det mesta.

FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU 29

De kommer fram till en centralt placerad byggnad som är något större än de övriga. Wanna öppnar dörren och låter Leona kliva före in i lägrets köks- och förrådsbyggnad. Utrymmet skiljer sig inte nämnvärt från ett västerländskt kök, förutom när det gäller den tropiska hettan som letat sig in även hit. En fläkt surrar i taket och ett fönster står på vid gavel, men ändå tycks luften stå helt stilla.

Josefine vänder sig hastigt om från köksbänken när hon hör dem kliva in, nästan som om hon blivit ertappad med något förbjudet. Först efter ett par sekunder hittar andhämtningen tillbaka till magen och hon sträcker fram varsin skiva vattenmelon på spetsen av en förskärare. Leona lyckas inte riktigt få grepp om hennes personlighet. Praktikantens ömtåliga uppenbarelse verkar inte alls höra hemma i det rustika köket.

Wanna pratar vidare i samma höga tempo som förut, trots att hon nu har munnen full av melon. Fruktsaft rinner mellan fingrarna och vidare längs handleden, men det verkar inte bekymra henne.

– Varannan dag kommer kollegor från hotellet hit för att samordna våra olika delar av inspelningen. Nästa besök blir i morgon bitti. Vi käkar frukost, diskuterar hur deltagarnas relationer utvecklas och vad vi bör lyfta fram i handlingen, förklarar hon.

– Perfekt, tycker Leona.

Hon vill så fort som möjligt komma in i diskussioner om effektivisering av produktionen.

– Båten som kollegorna tar sig hit med är lastad med färska matvaror, upplyser Josefine.

Wanna nickar och fyller i: – Gänget på nordsidan disponerar dessutom en stor fiskeskuta som är ombyggd till passagerarfärja. Den används för att köra såpadeltagarna till tävlingsområdet som ligger på öns östra kust.

Leona lyssnar uppmärksamt. Själv hinner hon inte flika in med särskilt många kommentarer.

30 FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU

– På den här stranden har vi en liten motorbåt, fortsätter Josefine och viftar bort en fluga från armen.

Leona noterar att skräckblandad avsmak dröjer kvar i hennes ansikte flera sekunder efter att den lilla insekten är borta.

– Dessutom kan norra sidans läkare ta sig hit med helikopter om det händer något akut, tillfogar praktikanten nöjt.

Leona nickar och ler. Gissar att trygghet är ett centralt behov för den graciösa tjejen vid köksbänken.

Efter en snabbtitt in i förrådet lämnar de Josefine och fortsätter rundvandringen i raskt tempo. Trots sömnbrist är det svårt att inte bli smittad av Wannas energi. De följer en stig österut, förbi ett dovt mullrande dieselaggregat under plåttak, och vidare in i djungeln. Produktionsassistenten förklarar att elverket går dygnet runt och att det finns kylskåp i varje bunga­ low. Efter dryga trettio meter stannar hon och presenterar den gemensamma toaletten som är liktydig med ett grävt hål i marken. Flugor surrar intensivt kring den enkla faciliteten.

– Vi har döpt den till Stinky, upplyser hon.

Leona behöver inte fråga varför.

Medan de promenerar tillbaka mot lägret, fortsätter den spralliga lilla tjejen att fullständigt bombardera med information. Inte förrän de kommer tillbaka till den första i raden av bungalower stannar de upp. En liten altan löper längs långsidan av byggnaden och en trappa leder upp till dörren i ockragult där Leonas ryggsäckar står lutade. Hon avbryter Wanna med en fråga.

– Jag hörde att varken internet eller mobilnätet funkar på den här sidan om berget, så jag skulle behöva använda satellit­ telefonen …

För ett ögonblick upphör produktionsassistentens glättiga ström av ord. Hon ser ut att överlägga med sig själv innan hon levererar de senaste dåliga nyheterna.

– Jo, alltså, vi upptäckte i går att vår satellittelefon verkar ha gått sönder. Sebbe och Tobias har kikat på den, men ingen vet riktigt vad det är för fel.

FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU 31

Leona visar ingen reaktion.

– Vi ska förstås be gänget på norra sidan om en ny när de kommer i morgon, fortsätter kollegan och kastar med huvudet för att bli av med en korkskruvslock från ögonen.

– Det blir alltid strul när man filmar utomlands, konstaterar Leona i ett tonfall som döljer att problemet bekymrar henne.

Hon inser att det kan ta dagar att beställa en ny satellit­telefon från fastlandet, om inte norra sidan har en i reserv.

– Behöver man åka långt med båten för att få täckning på mobilen?

– Typ en kvart, gissar Wanna.

Hon tillägger att alla, både personal och såpadeltagare, varit tvungna att lämna sina klockor och mobiler i säkerhetsfacken på hotellet. Det vore förstås katastrof om någon av deltagarna eller journalisterna skulle få tag på en telefon. Även tävlingsdeltagare här på sydsidan skulle kunna söka upp täckning och ställa till med en massa problem i så fall. Leona nickar. Själv har hon sin Iphone med sig, men hon kan lika gärna vänta tills i morgon med att meddela Marcus att hon kommit fram.

– Vi är glada att du är här, säger Wanna och lyckas stå alldeles stilla för ett kort ögonblick.

Det är något med hennes uttryck, något lekfullt, nästan flirtigt i den blå blicken. Tjejen med dockansiktet skrattar sitt klingande skratt och lämnar sin nya chef på altanen.

Dörrens trä känns torrt och strävt mot fingrarna. Leona släpar sina båda ryggsäckar över tröskeln och möts av stillastående, instängd värme från rummet där hon ska bo. Större delen av golvytan upptas av en säng med tillhörande bord, en soffgrupp, ett skrivbord och en stol. Västerländskt sjuttiotal med malaysiska inslag i en något besynnerlig mix. Utrymmets enda fönster är av panoramamodell. Utsikten sträcker sig över vit sand, matplatsen under palmtak och öppet hav ända bort mot horisonten. Ingen luftkonditionering inom synhåll, men en takfläkt sveper igång när hon drar i ett smutsigt snöre. Svag doft av 32 FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU

mögel, eller möjligen fuktig jord, kan anas från badrummet; ett utrymme som innehåller dusch, ett minimalt handfat samt ett skåp och en spegel. Inte mer än så.

Leona sjunker ned i soffan som bär spår efter åratals bruk av oförsiktiga gäster. Det orangebruna lädret knakar lätt när kroppen finner sig tillrätta på rygg mot den ojämna stoppningen.

En liten ödla avvaktar orörlig i ett hörn av taket, väntar redan på skymning och kommande insektsjakt. Egentligen borde hon ta en dusch och lägga sig i sängen, men inte nu, inte än. Drömmarna kommer inte att lämna henne i fred här heller. Inte på den här paradisön eller någon annanstans. Blicken följer små partiklar av damm som svävar i en solsträng från fönstret. Takfläkten susar monotont. Ljudet flätas in i en väv av toner från främmande fågelkvitter i djungeln utanför. Ögonlocken sluts, nästan utan att hon märker det. Tankar kring tidsbesparingar i produktionen glider förbi, men hinner inte riktigt fullbordas.

Hon somnar lugnt och helt utan misstro, farhågor eller för­ väntan om någon större dramatik i den närmaste framtiden.

FÖRSTA DYGNET PÅ PALAWU 33