9789186729028

norman manea

Lyan

Översättning av

peter handberg och dan shafran

I_Manea_Lyan.indd 3

2013-06-27 15:58

www.2244.se isbn 978-91-86729-02-8 Copyright Š 2009, Norman Manea All Rights Reserved Rumänska originalets titel: Vizuina (Editura Polirom, Bukarest 2009) Bookwell, Finland 2013

I_Manea_Lyan.indd 4

2013-06-27 15:58

DEL I

5

I_Manea_Lyan.indd 5

2013-06-27 15:58

I_Manea_Lyan.indd 6

2013-06-27 15:58

*** En ny morgon börjar, ännu orörd. Armen, lång och stark som en trollkarls, förverkligar dagens trick. Den gula lådan kör in till trottoarkanten. ”Till järnvägsstationen. Penn station.”

Ovanför ratten ett fotografi av föraren och hans namn: Lev Boltanski. ”Är ni från Ryssland?” ”Ja, jag var.”

Grov röst. Brett ansikte, smala ögon. ”Varifrån?” ”Odessa.” ”Odessa ligger väl i Ukraina, eller?” ”I Sovjetunionen! Odessa är Sovjetunionen, precis som jag. Nu är jag här. Det är inte många som känner till skillnaden mellan Ryssland och Ukraina. Du är inte amerikan.” ”Numera. Precis som du.”

Nej, det är egentligen inte så dagen började … I begynnelsen var denne obekante man som sträckte ut en vit hand som höll fram ett oklanderligt vitt kort med guldbokstäver mot honom. ”Jag undrar om ni skulle vilja vara med i en reklamfilm? En tv-spot. Det är bra betalt.”

Och dessförinnan lille doktor Koch. Och ännu tidigare tankarna på Lu, på det misslyckade försöket att få träffa henne.

Nutid! Nutid, brummar den förbipasserande. Parollen för hans 7

I_Manea_Lyan.indd 7

2013-06-27 15:58

nya liv: nutid! Det är allt: nutid! I det tidigare livet fanns det skuldtyngda hos det förflutna och den lysande, fast uppskjutna framtiden. Men nu, nu – han stelnar till framför den okände mannen som sträcker fram en liten vit hand mot honom. ”Bli inte förskräckt. En fråga, inget annat. Bara en fråga.”

Han hade hastigt närmat sig. Tilltalet var mjukt och försiktigt.

Personen som tränger sig på är en herre på cirka fyrtio år. Lång kappa av ljusbrun mohair. Klanderfri vit skjorta. Ingen kavaj.

Kortklippt svart hår, rastlösa svarta ögon. Mjuka rörelser likt en dansare eller en trollkonstnär. Ur bakfickan på jeansen drar han upp en liten plånbok av svart läder. Han öppnar tryckknappslåset och tar fram visitkorten. Han räcker över ett klanderfritt vitt kort med guldbokstäver: slumpens kod.

Den förbipasserande lägger inte märke till detta, han är istället fängslad av angriparens skodon. Cowboystövlar! Den elegante herrn bär cowboystövlar till de dyra och tighta jeansen. ”Jag är producent. Curtis. James Curtis.”

Så står det på visitkortet: James Curtis, producent. ”Jag undrar om ni skulle vilja vara med i en reklamfilm? En tv-spot. Det är bra betalt.” ”Reklam, jag? För vad?” ”Coca-Cola.” ”Jag? Coca-Cola?” ”Som schackspelare.” ”Schack och Cola?” ”Ja, på ett ungefär. En schackspelare koncenterar sig på spelet.

Så sträcker han ut handen och lyfter glaset som står på bordet.

Coca-Cola.” ”Aha”, säger schackspelaren och ler. ”Nej, jag är ledsen. Jag ställer inte upp på sådana saker.” ”Det är bra betalt, som sagt. Reklamen visas regelbundet.

Pengarna kommer automatiskt. När man inte alls väntar sig det.” ”Nej, jag håller inte på med sådant.” ”Tänk på saken. Ni har mitt visitkort. Ring mig. Om ni skulle ångra er så ring mig.”

8

I_Manea_Lyan.indd 8

2013-06-27 15:58

”Tack, men jag sa ju att jag …” ”Never say never, som vi säger här. Ni är inte amerikan, eller hur?” ”Varför skulle jag inte kunna vara det? … Spelar inte amerikanerna schack? Coca-Cola dricker de i alla fall. Pepsi också. Jag dricker inget av det, men schack har jag spelat. I min ungdom.” ”Där ser ni! Jag visste det. Ni har det rätta ansiktet för det.

Tänk på saken. Ni har mitt nummer, ring mig. Vad heter ni?” ”Peter.” ”Peter vad?” ”Peter.” ”Okej, Peter, jag lägger det på minnet. Ring när ni vill.” ”Rätta ansiktet för det”, brummar den förbipasserande Peter som blir ensam kvar i hörnet av Broadway 63.

Det tycker i alla fall producenten, om han nu är det. Fin dag idag, eller hur, doktor Koch? James Curtis, reklamproducent, har gett mig dagens erbjudande, doktorn! Jag fick betrakta mig själv i denne Curtis spegel.

Ett steg till vänster, och ytterligare ett. Han kliver ned från trottoaren, lyfter handen. Taxi! Den gula lådan bromsar in vid trottoarkanten. ”Till järnvägsstationen. Penn station.”

Ovanför ratten ett fotografi av föraren och hans namn: Lev Boltanski. ”Är ni från Ryssland?” ”Ja, jag var det.”

Rysk brytning. Grov tobaksröst. Ett godmodigt brett ansikte, små ögon, starka tänder, fårad panna. ”Varifrån?” ”Odessa. Det är inte många som känner till skillnaden mellan Ryssland och Ukraina. Du är inte amerikan.” ”Numera. Precis som du … Trivs du här, på månen? I huvudstaden för dem som inte har något hemland längre. De mångalna och sömngångarna. Trivs du? Ett under! Ett av världens 777 under.”

9

I_Manea_Lyan.indd 9

2013-06-27 15:58

Leova tiger, men lyssnar uppmärksamt. ”Ön Manhattan, 1626 köpt av en fransman vid namn Minuit för en spottstyver. 24 dollar! Indianerna betalade han med glaspärlor. Smultron och vildvinsrankor växte här, majs och tobak. Överallt varg och björn och skallerormar.”

Lev eller Leova tiger, men lyssnar. Han frågar ingenting, den snacksalige passageraren tycks inte intressera honom. Han kör lugnt och sansat, mjukt, utan New York-taxiförarens nervositet.

På 34:e gatan framför järnvägsstationen slår han av motorn och taxametern samtidigt. ”Hur mycket?” ”Åtta dollar.”

Passageraren gräver i byxfickan. Först i den ena, sedan i den andra. Därefter i jackfickorna. Två byxfickor, fyra jackfickor. Han börjar att harkla sig, sedan harklar han sig inte mer. ”Två dollar! Det är allt jag har, två dollar.” ”Vad menar du? Vad pratar du om?”

Spegeln ovanför ratten. Ta er en titt, doktorn, vi har en spegel. Ödet har sänt mig en spegel, doktorn. ”Sa du något?” frågar den sovjetisk-ukrainske ryssen. ”Nej, ingenting. Men jag har inga pengar. Två dollar! Det är allt. Vi åker till banken. Ursäkta mig, jag tänkte helt enkelt inte på det. Jag betalar för turen till banken. Till bankkontoret på 28:e gatan. Det är här i närheten, runt hörnet bara. Inte mer än ett par minuter.”

Leova mönstrar passageraren i backspegeln, muttrar något på ryska eller ukrainska. Taxin kör iväg. 28:e gatan är nära, banken ligger där i hörnet. Passageraren tiger och väntar. Leova vänder sig om för att kunna se galningen bättre. Backspegeln räcker inte till, han vill se skojarens ansikte. ”Vad är det? Ska du inte kliva ur?” ”Jag har rört till alltsammans. Jag är en riktig klantskalle. Kreditkortet ligger i plånboken. Jag har glömt den. Jag har inte plånboken på mig, först nu märkte jag det. Jag lade ifrån mig den på biblioteket. I kafeterian på biblioteket. Eller kanske hos doktorn.

10

I_Manea_Lyan.indd 10

2013-06-27 15:58

Jag var hos doktorn.” ”Du har tappat plånboken med kreditkortet i, är det vad du försöker säga?” ”Jag har inte tappat den, jag glömde den. Hos doktorn eller på biblioteket.” ”Ska vi alltså dit? Och du betalar också för den resan med pengar som du inte har? Är det det du försöker säga? Ska vi till biblioteket eller till doktorn?”

Passageraren svarar inte. ”Var det en psykiatriker? Var läkaren psykiatriker? Fast det spelar ju ingen roll. Hos en sån blir man inte tillfrågad om sin sjukdom, bara om försäkringen. Det är den de frågar efter. Är ni försäkrad? Inte var man har ont eller var man tycker att man har ont. En psykiatriker alltså, eller hur?” ”Det var ingen psykiatriker. Och jag vet inte var jag har lämnat kvar plånboken. Kanske på biblioteket. Det är bättre att vi åker tillbaka till järnvägsstationen, annars missar jag tåget.” ”Och tåget är gratis förstås?” ”Jag har biljett. Jag har köpt en tur- och returbiljett. Jag har biljett.” ”Jaha, vi ska alltså åka tillbaka. Till järnvägsstationen. Gratis?

Men vad är det jag säger, jag glömde ju att du har två dollar. Du ger mig dina sista två dollar, och sedan kan jag försvinna. Och återstoden får jag betalt i kulörta glaspärlor, eller hur?” ”Ursäkta. Verkligen, jag ber om ursäkt. Jag ber dig verkligen tusen gånger om … Här, jag har ett tunnelbanekort. Sprillans nytt, tjugo dollar. Det ger jag dig. Inköpt idag.” ”När då? När köpte du det? Före besöket hos läkaren eller innan du gick på biblioteket?” ”När jag kom till järnvägsstationen köpte jag det.” ”Vad ska jag med ett tunnelbanekort till? Jag åker inte tunnelbana.” ”Kanske någon i din familj.” ”Det är väl ändå höjden, du understödjer alltså min familj! Det har väl gått ut, ditt kort. Det finns väl bara två dollar kvar att åka 11

I_Manea_Lyan.indd 11

2013-06-27 15:58

för. Då tar jag hellre två dollar i kontanter, eller hur? Är det det du egentligen försöker säga?” ”Jag säger ingenting alls. Jag ber dig bara om ursäkt. Jag skäms, tro mig. Det är sånt som händer. Det kan hända vem som helst.” ”Och när det händer, hur blir det sedan då?” ”Hör här, vi åker till tunnelbanestationen. Här, inte långt från banken. Vi prövar kortet i biljettautomaten. Det är nytt, det kommer automaten att visa. Oanvänt. Tjugo dollar. Det kan man kontrollera. Det tar bara en minut.” ”Och vem gör detta?” ”Nåja, jag … eller hellre du förresten. Du kollar. Jag väntar här i bilen.” ”Kontrollera ska jag också göra alltså! Och under tiden sticker du.”

Det hörs några korta, väsande ord på ryska eller ukrainska. ”Ta min väska med dig. Utan väska smiter jag inte, tro mig.

Den är viktig. Här har du. Jag stannar här, jag väntar.”

Passageraren skjuter fram väskan över stolsryggen. Leova tar emot den och stönar av tyngden. ”Vad har du i väskan egentligen, granit? Eller kvicksilver?

Kvicksilver är väl ännu tyngre, eller hur?” ”Böcker och lite annat smått och gott. Personliga saker.” ”Personliga saker! Och därför är de så tunga.”

Leova går mot tunnelbanestationen, med väskan. Han vaggar, skjuter buken framför sig. Han kommer tillbaka, med slagsida på grund av väskan full med kvicksilver. ”Ja, det är fortfarande oanvänt. Tjugo dollar. Jag tar det.”

När han tänker sätta sig i bilen står det en mörk italienare vid dörren. Jackan, byxorna, hatten, allt är av svart läder. ”Jag måste till Wescester. Genast. Jag har bråttom, jag betalar hundra dollar.” ”Wescester! Det går inte. Jag sitter fast här. Dåren här kan inte betala.” ”Hur mycket då?” ”Åtta dollar. Det vill säga tolv. Nu är han skyldig mig tolv.” ”Jag ger dig åtta dollar. Eller tolv, eller vad du vill. Jag ger dig 12

I_Manea_Lyan.indd 12

2013-06-27 15:58

tjugo. Hundratjugo till Wescester. Kör. Nu på en gång.”

Leova mönstrar mafioson, hoppar in i bilen, sträcker händerna mot himlen, tillsammans med väskan, likt en tyngdlyftare. ”Nej, min herre, jag kör inte alls till något Wescester! Jag ska lämna av den här passageraren vid järnvägsstationen. Järnvägsstationen! Annars missar han sitt tåg.” ”Till stationen? Dit kan han ju gå till fots, det är inte långt. Jag ger dig 120 dollar!” ”Jag gör det inte. Jag kör inte dit har jag sagt!” ”Idiot! Du är verkligen en idiot!” ryter mafioson.

Leova tar inte illa upp, han nickar, ja, min herre, jag är en idiot.

Han ger tillbaka väskan till passageraren, smäller igen dörren, spottar ur sig ryska eller ukrainska ord, sätter sig bakom ratten.

Han slår inte på motorn. Han försöker lugna ned sig. Osäkert mönstrar han passageraren i backspegeln. ”Varför var du hos läkaren? Är du sjuk?”

Den sjuke svarar inget. ”Är du sjuk, svårt sjuk?” ”Jag är frisk som en nötkärna.” ”Varför var du hos läkaren? Check-up, som amerikanerna säger?

Men du är ju inte alls någon amerikan. Vad är det för sjukdom du har?” ”Ingen, sa jag ju.” ”Här är vi nummer. Det är allt. Försäkring, konto, kredit. Ingenting annat än nummer. Vad gör du i så fall hos doktorn? Är det något med din fru? Är hon sjuk, din fru? The significant other, som man säger här. Hustru, flickvän, partner. Significant other. Är hon sjuk?” ”Nej, hon arbetar hos den här läkaren. Jag går dit då och då för att träffa henne. Hon vet när jag har en avtalad tid. När jag kommer försvinner hon. Hon visste det den här gången också, det är jag säker på. Hon var inte där.” ”Skilda? Ni har alltså separerat … Du vill träffa henne fastän hon inte vill se dig? Är det det du försöker säga?” ”Vi är inte skilda.”

13

I_Manea_Lyan.indd 13

2013-06-27 15:58

”Okej, då åker vi till stationen.”

Leova startar motorn, bilen rullar iväg, där syns stationen redan. Passageraren kliver ut, väskan har han med sig. ”Vänta då, din …! Här, ditt tunnelbanekort. Ta det då, ta det satans kortet.” ”Varför det? Vi kom ju överens om att …” ”Stick. Stick, sa jag”, skriker Leova och svär på ryska eller ukrainska.

Trängsel, oväsen, virrvarr. Så småningom upptäcker resenären tavlan med avgångstiderna. Därefter perrong 9. Därefter tåget. nutid, det är allt. Inte illa, inte illa, skramlar tåget som långsamt lämnar metropolen bakom sig.

Inte illa, det kunde vara värre, tänker trafikanten som utmattad har sjunkit ned på sin plats. Väskan intill honom på den lediga fönsterplatsen. Han betraktar det splitternya tunnelbanekortet.

Leovas gåva. Anständig, den där ryssen. Alltså ukrainaren, sovjetmänniskan. Anständig. Anständigt, det är dagens facit, doktorn. Lu var inte där, bättre så. Det måste jag vänja mig vid.

Hon har vant sig vid det, uppenbarligen. Nej, det har hon inte, annars skulle hon ha varit där, det skulle inte ha spelat någon roll för henne. Hon aktar sig, hon aktar sig för det förflutna. Eller snarare för nutiden. Nutiden är förflutenhet, därför kom hon inte.

För att jag inte ska behöva titta i spegeln. Hon förskonar mig från spegeln, den gamla och den nya. Hon skyddar mig, min älskade.

Nej, så hade inte morgonen börjat – snarare hade den oåterkalleliga dagens kronometer börjat ticka på doktor Kochs mottagning. ”Se er själv i spegeln”, befaller doktorn.

Patienten betraktar sina skor. Ofantliga, vresiga. Mumier, förhistoriska djur. ”Har ni sett er själv i spegeln den senaste tiden? Jag har gång på gång sagt till er: gymnastikövningar. Gymnastik, diet, avkoppling! Bonden förr i tiden hade inga neuroser. Lika lite han som på dagarna fällde träd i skogen. Kroppen är vår bostad. Om vi inte 14

I_Manea_Lyan.indd 14

2013-06-27 15:58

sköter kroppen blir livet eländigt. Har ni sett er själv i spegeln?”

Nacken som bly. Smärtor i armen. Frossbrytningar, kallsvett, panik. ”Gå ner ett par kilo! Gymnastisera, undvik stress. Huvudvärk?

Ta en tablett. Förvirring? Apati? Ta en promenad. Det är ingen kris! Om det är kris ringer ni jourläkaren.”

Den här gången var det ingen kris. Tvångsföreställningar.

Neurotiska tvångsföreställningar. Neuro-vegetativ, sade man förr därhemma hos oss. Trög mage. För lite rörelse.

Läkaren mönstrar patienten, patienten mönstrar eftertänksamt sina skor. ”Magsår? Kanske. Blodtrycket 140/92. Inte alls dåligt. Smärtor i nacken? På grund av stillasittandet. Röra på sig mer, min herre!

Har ni sett er själv i spegeln? Elektrokardiogram? Bortkastade pengar. Det hänger inte på hjärtat. Gymnastikövningar, diet, frisk luft! Så lyder receptet. Livsstilen. Har ni sett er själv i spegeln? Har ni tagit en titt? En elefant!”

Patienten lämnar stapplande praktiken. Han sätter sig på en bänk i en närbelägen park.

Fredag, tidig eftermiddag. Jäktet inför den kommande vilan.

De anställda stressar för att komma till veckans slut. Åter, innan man vet ordet av, har sju dagar och sju nätter flugit sin kos.

Ostadig vårhimmel: där är doktorn. Den lille Koch-Avicenna!

Spegeln, vad vet väl du! Patienten jagar bort bilden. Dockteatertrion i parken rör med späda svarta fingrar burleska marionetter till dånande musik. De skuttar, spelar galna. Mitt i alltsammans doktorn. Alléer till höger och till vänster. Promenerande i alla åldrar, från alla kulturer. Bland dem doktorn. Citykalejdoskopet rör sig i cirklar, i mittpunkten den lille Koch.

Floden färdas långsamt fram på tågets vänstra sida. Man badar aldrig två gånger i samma vatten. Detta ser resenären längs hela järnvägssträckan genom tågfönstret: vattnet som aldrig åldras och aldrig förblir detsamma. Lika lite som luften. Som den hälsosamt flytande horisonten.

15

I_Manea_Lyan.indd 15

2013-06-27 15:58

Förflutenhet, nutid, framtid, den ständigt likadana tiden, är det horisonten? Mjukt vatten, åldrande ögonblick, förruttnelse och utsöndringar. Vattnet stiger långsamt, blidkande, sköljer över den sovande passageraren. Konduktören klappar honom lätt på axeln. Tåget har blivit stående vid stationen.

Snabbt fattar han tag i väskan och jackan. Han kliver av, han är en avstigande, där står han bedövad på stationen och stirrar på den breda mjuka floden framför honom.

Uff, han har kommit fram! Den ensamma perrongen, långt därborta bergen, några få steg framför honom floden. En klar och kall eftermiddag. Världens begynnelse. Han anar inte hur nära slutet är. Slutet för hans värld.

Kronometern slukar vapenstilleståndets sekunder.

*** Peter hade plötsligt visat sig, som i en dröm eller en mardröm. ”Peter. Gaşpar. Mynheer. På telefon Mynheer Peter Gaşpar.”

En röst ur intet. Professor Gora visste inte längre var han var.

Han betraktade de bokklädda väggarna. Han teg. Han hade inte den ringaste lust att svara, denna överraskning var som ett angrepp.

Peter! Mynheer Pieter Peeperkorn, den berömda personen i en bok som hade blivit läst för årtionden sedan? Eller Peter Gaşpar, som på Balkans socialistiska litteraturkaféer bar öknamnet Mynheer?

Det var ingenting som var säkert längre, endast bokhyllorna framför honom och de i hans huvud.

Den enda text som den unge Gaşpar hade publicerat under åren med den ”lagstadgat föreskrivna lyckan”, som han brukade kalla det paradis i vilket han hade levt, hette Mynheer. Historien bakom hans öknamn var subtil och märklig, det som sades i folkmun samspelade med slumpen.

Hur hade Peter Gaşpar hittat telefonnumret till professor Augustin Gora, som var försvunnen i det väldiga Amerika?

16

I_Manea_Lyan.indd 16

2013-06-27 15:58

”Var är du? Har du kommit hit, till Amerika, här borta?”

Spöket bekräftade: Ja, han hade kommit för länge sedan med ett doktorandstipendium till New Yorks universitet. ”Doktorsexamen? I arkitektur? Du var ju ingen riktig …” ”Nej, jag var ingen riktig arkitekt. Endast byggingenjör. Det tredje läsåret, efter att de hade arresterat min far igen, blev jag utkörd. Tre år arkitektur var lika med examen på teknikskola.

Byggledare hette det. Byggnadsingenjör.” ”Och doktorsexamen här är …” ”I konst, herr professor. Konsthistoria. I vårt sömniga land fanns det kvällskurser. Till och med i konsthistoria. Det visste du inte.” ”Nej, det visste jag inte.”

Men självklart visste han det, professor Gora visste allt, men han såg inte fram mot ett långt samtal.

Gaşpar hade inga avsikter att specialisera sig på tysk expressionism, som stipendiet utlovade. Han ville rätt och slätt stanna i den Nya Världen. Och det just exakt nu när nya förhoppningar spirade i Östeuropa? Hans ålder var inte till hans fördel, inte heller var det för några eventuella barn och deras framtids skull, ty han hade inga. Vad handlade det om då? Var han ensam? Nej, Lu hade följt med honom … Hon hade avslutat sina engelskstudier, vilket professor Gora mycket väl visste. Avslutningen var banal i den värld där hon hade strandat. Ja, hon hade introducerat Peter i de inföddas språk, resultatet var hur som helst inget att hurra för, han förstod inte ens meddelandena som ropades ut i tunnelbanan. De hade för närvarande inget arbetstillstånd. Dessa uppgifter kom som lakoniska svar på professor Goras fåtaliga och håglösa frågor. ”Jag stod inte ut längre, så är det. Jag är ingen upptäcktsresande, och turism intresserar mig inte. Men jag hade aldrig varit i utlandet. Inte en enda gång! Fyrtio års lagstadgad lycka på en och samma ort! Nu har jag lämnat det där! For good, som ni säger här. Jag har det mest trängande behov av oansvarighet. Åtminstone nu, innan jordfästningen. O-an-svar-ig-het.”

17

I_Manea_Lyan.indd 17

2013-06-27 15:58

Två gånger hade han med eftertryck hackat sönder ordet i stavelser, som om han talade till en idiot eller till sig själv. O-ansvar-ig-het.

Han talade om slutet och inte om början, om en utväg ur en situation och inte om övergången till en annan. Om en avsikt, inte om ett mål. ”Du har rätt. Jag kräver ingen ny plats, jag lämnar den gamla bakom mig. Kurragömma med döden i ett annat område än den gamla inhägnaden. Till att börja med behöver jag ett arbete. En lön. Det vore oärligt och långtråkigt att fortsätta med stipendiemaskeraden. Lu är nu babysitter. Hon, som aldrig har fått några egna, har alltid tyckt om barn.”

Han var alltså ute efter äventyr, äventyraren … professor Gora betraktade med ett melankoliskt leende bokhyllan full av äventyr. ”Du är ute efter äventyr.” ”Äventyr har jag inte sagt. O-an-svar-ig-het.”

Peter Gaşpar hade tydligt förklarat för professor Gora att denne händelsevis inte skulle skicka honom några pengar. Han ville enbart fråga någon till råds emellanåt, eller åtminstone tala med en bekant, det var allt.

Bekant? Ja, de hade lärt känna varandra på den tiden då professor Gora var gift med Ludmila, med Lu. De skulle hålla kontakten, mer än så ville inte nykomlingen meddela.

*** Det hade gått en tid sedan det töckniga samtalet med Peter. Eller kom det töckniga enbart från Goras inbillning? Peter påstod att han hade kommit till Amerika med den fasta föresatsen att inte söka upp Gora, men hade likväl frångått denna föresats utan att veta varför. En tid hade gått från ankomsten till dess att han ändrade inställning, och ytterligare en tid hade gått till detta det första samtalet. Peter var försvunnen, men han kunde inte låta bli att tänka på honom. Professorn frågade sig hur verkligheten var beskaffad. Han slöt ögonen och öppnade dem igen, han såg 18

I_Manea_Lyan.indd 18

2013-06-27 15:58