– Du kan ta den där duschen. Draken pekade på den som var närmast. – Kan du själv, eller ska jag hjälpa dig? fortsatte hon. När jag var färdig fick jag sätta mig på pallen för att Draken skulle kunna kontrollera att jag inte hade hårlös eller flatlöss. Jag fick andra kläder att ta på mig – anstaltskläder. De skulle jag bära från och med nu. I källarplanet fanns en lång korridor med ett litet fönster i den bortre änden. Draken öppnade en dörr och visade mig in. Mitt på golvet stod en golvfast säng som enda möbel. Fönstret satt högt på väggen och gick inte att öppna, eller ens att se ut igenom, för det hade immat glas. Bredvid dörren fanns ett väggfast bord, som var nerfällt, men det fälldes upp när matbrickan ställdes in. Infälld i betongen i taket fanns en lampa med ett mycket starkt sken. Lampan kunde bara tändas och släckas på utsidan om den låsta dörren. Det var den så kallade isoleringen, och här måste alla nya elever på yrkesskolan tillbringa minst två dygn, fick jag veta. Barnläkaren i Örebro – han var inte psykiatriker – påstod efter att ha IQ -testat Ulrika Fornell att hon var »underbegåvad«. Året var 1947 och hon var nio år gammal. Alla efterblivna barn registrerades hos barnavårdsnämnden och blev statens angelägenhet. Efter fullgjord skolplikt togs hon om hand för anstaltsvård. 1954 flydde Ulrika Fornell från anstalten /yrkesskolan hon placerats på samma år. Hon var sexton år och liftade till Stockholm för att efter lyst av polisen skapa sig ett eget liv. Flickan som flydde är hennes berättelse om hur ett liv kan påverkas när först familjen, sedan samhället, sviker ett barn. Ulrika Fornell är en av de som intervjuades inom den så kallade Vanvårdsutredningen (S 2006:05) om missförhållanden bland barn som omhändertagits för samhällsvård 1920–1980. Dessvärre sker övergrepp fortfarande idag. ISBN 978-91-8650-509-7 144
www.mbm-forlag.com