9789186480585

Pierre Szalowski

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

Översättning från franska: Magdalena Sørensen

roman

Helsingborg/Stockholm

PIErrE SZaLoWSKI, FISKar ÄnDrar rIKTnInG I KaLLT VaTTEn Originalets titel: Le froid modifie la trajectiore des poissons Copyright © 2007, Les Éditions Hurtubise inc.

Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag Boken utges med stöd från/Ouvrage publié avec le concours du Conseil des Arts du Canada.

Översättning: Magdalena Sørensen Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Plainpicture / Till Melchior Författarporträtt: © Opale / Sandrine Roudeix Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2013 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-86480-58-5 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm fiskar@sekwa.se

www.sekwa.se

Till Antoni, Tom och Sophie.

I g책r, i dag, alltid.

Det finns inget att frukta i livet, allt går att förstå. marIE CUrIE

Ingenstans och รถverallt i Montreal Torsdag 25 december 1997

Hoppas julen går fort

– Vänta lite! Din pappa sover.

Klockan visade nitton minuter över nio. Jag gick och satte mig på sängen igen. Jag hade varit vaken i två timmar och bara väntat i mitt rum. Det är tradition i vår familj. Varje år säger pappa åt mig att jag inte får komma ut förrän jultomten har varit där. Då är jag ändå elva år och slutade tro på tomten för fem år sedan!

Det där med fem år är hemligt, mina föräldrar tror att det är fyra.

Jag var sex och ett halvt när Alex, som är min enda kompis, med ett stort leende berättade den tråkiga nyheten. Jag kände hur jag slungades in i en värld där allt hade en förklaring. För att glömma min besvikelse gjorde jag likadant som Alex i skolan. Jag riktigt njöt av att tala om för minstingarna att jultomten bara var något som deras föräldrar hittat på. Hemma försökte jag med några kommentarer få mamma och pappa att förstå att de kunde sluta säga att om jag inte var snäll, skulle jag inte få någonting av jultomten.

13

T o rSDaG 25 D EC Em b E r 199 7

Men jag gav upp när jag såg mamma snegla panikslaget på pappa. Jag ville inte göra dem ledsna. Ibland får man ljuga lite för sina föräldrar för att göra dem glada.

– Oj, vilken jultomte, i vanliga fall brukar inte radiostyrda bilar på en meter få plats i skorstenen!

I augusti året därpå när vi var i stugan och jag fiskade med pappa, tittade jag ner i vattnet en lång stund.

– Jag tror inte på jultomten längre.

Han vände sig mot mig, och jag mot honom. Han såg mig djupt i ögonen, log uppgivet, och fäste sedan ett bete på mitt spö.

– Sånt är livet.

Pappa håller aldrig några tal direkt. Mamma brukar säga att han är en fåordig man. Det lät som om han visste att jag skulle få reda på det till slut, men inte ville att det skulle komma från honom. Han försökte inte ta reda på vem som hade berättat det för mig, vilket hade varit typiskt en polis, eller ja … en före detta polis. Nu utbildade han nya poliser. Läkaren hade träffat många tuffingar och gett honom diagnosen lätt utbrändhet.

– Men herregud! Jag förstår inte hur du kan bli så stressad av att dela ut p-böter till överklassdamerna på Rue Laurier! Du behöver inte ens ha dåligt samvete, det är ju deras män som betalar!

Mamma säger att pressen kommer inifrån. Eftersom det är man själv som pressar sig är det bara man själv som 14

h o PPaS j ULE n Gå r Fo r T

kan förstå orsakerna. På kvällarna fortsatte dock pappa att dra sina historier om snälla poliser som stoppade dumma motorcyklister. Men en kväll för två år sedan slutade han plötsligt. I mitten av januari varje år skickade han till mammas stora förtvivlan ett brev där han förklarade varför han vägrade patrullera igen.

– Jag har ingen lust längre, och förresten får jag betalt i vilket fall!

När vi kom tillbaka till stugan efter fisketuren viskade han något till mamma. Hon bara snörpte på munnen.

Jag var fortfarande ett litet barn i hennes ögon, bara lite större. Hon hade ju sett många av sina lågstadieelever gå igenom denna grymma upptäckt.

– Varför gråter du, lilla gubben?

– Pappa skällde på mig för att jag hade haft sönder min julklapp och han har inte ens betalat av den än!

Men den där gången i stugan handlade det om hennes eget barn. Något tog slut för alltid. Jag är enda barnet. Det skulle inte bli något mer jultomtande för henne och pappa. Julen är till lika mycket för föräldrarna som för barnen, det förstod jag verkligen.

Tjugonio över nio. I går kväll satt vi kvar länge vid middagsbordet. Vi var sex stycken: jag, mina föräldrar och pappas bästa kompis, Julien. Han hade med sig sina hemska tvillingar, Alexandria och Alexandra. De skrek 15

T o rSDaG 25 D EC Em b E r 199 7

hela tiden, och eftersom de ser likadana ut kändes det som om det alltid var samma som skrek. Mamma blev ännu mer irriterad än jag.

– Alexandria! Alexandra!

Då tog de varandra i händerna och började sjunga och dansa.

– Uti hamnen i Alexandria höres ännu sirenerna fria … wow wow …

– Julien, kunde du inte ha döpt tvillingarna till något annat?

– Tja, om jag inte hade träffat deras mamma på en Claude François-kväll kanske …

– Vem av oss är sötast?

Jag visste aldrig vilket av de två monstren som frågade.

Inte så konstigt, de är enäggstvillingar, alltså identiska, det är ingen skillnad på dem. Det enda positiva är att Julien har skilt sig.

– Jag var aldrig otrogen, bara godtrogen.

Så Alexandria och Alexandra sjöng bara samma sång vartannat år. Jag har aldrig förstått varför han och hans ex inte delade på tvillingarna. De är precis likadana, det var ju bara att ta varsin! Fast tydligen kan inte tvillingar leva utan varandra. De är som föräldrar, eller ja, som mina föräldrar i alla fall.

Det är inte meningen att jag ska veta om det, men tvillingarna hade kunnat vara mina systrar. Julien var 16

h o PPaS j ULE n Gå r Fo r T

mammas pojkvän när de pluggade till lärare. Sedan var han dum nog att presentera henne för pappa när han var som snyggast, med tajt uniform och axlar som var bredare än den vältränade magen. Han hade precis blivit polis. Kärlek vid första ögonkastet, sade hon. Pappa sade samma sak. Julien försökte förena nytta med missnöje.

– Hej då, Anne, hej då, Martin. Jag ska inte störa längre. Bara sitt kvar ni, jag släcker!

När tvillingarna äntligen slocknade på soffan i vardagsrummet kom mamma och kramade mig.

– Det är sovdags nu.

– Men mamma, det är ju jul.

– Ju fortare du lägger dig, desto fortare får du julklapparna i morgon!

På vägen till mitt rum såg jag hur pappa och Julien öppnade en ny flaska. Mamma var inte kvar. De såg allvarliga ut, ingen log när jag vinkade. De såg till och med ledsna ut när de tittade på mig. De drack nog en flaska till, för när jag gick upp för att kissa mitt i natten viskade de fortfarande i vardagsrummet.

– Kvinnor blir kära i en för att man är annorlunda.

Sen gör dom allt för att man ska bli likadan som alla andra.

Trettionio minuter över nio. Knack, knack! Mamma öppnade dörren. Hon stack in huvudet utan att le.

17

T o rSDaG 25 D EC Em b E r 199 7

– Din pappa är vaken nu.

Jag flög inte upp ur sängen som jag brukar göra på julaftonsmorgon. Mamma lät ledsen. Just då tänkte jag inte på att hon sade ”din pappa” i stället för ”pappa”. Jag lade bara märke till att hon lät ledsen.

När jag kom ut från mitt rum och tittade in i köket såg jag att pappa och Julien inte hade druckit en flaska till, utan två. Pappa väntade på mig i vardagsrummet, nersjunken i sin fåtölj framför teven som inte var påslagen, det var den stora tevepausen som han har på julaftonsmorgon. Han kliade sig i håret och gav mig ett ansträngt leende. Jag började undra om han hade ännu fler tomma flaskor gömda på balkongen.

Det är bara jul en gång om året, men man glömmer aldrig sina små vanor. Jag blev förvånad över att mina föräldrar inte var tillsammans. Mamma satt inte på armstödet på pappas fåtölj, utan på soffan längre bort. De var två.

Det spelar ingen roll om man fyllt elva, man öppnar ändå den största julklappen först. Jag förstod på en gång att kemilådan var mammas påhitt. Hon köper alltid pedagogiska leksaker. Enligt henne måste leksaker fylla en funktion. Hon lärde mig att läsa när jag var fyra, så jag har ett års försprång i skolan. Jag var den stora stjärnan på dagis.

Nu är jag snillet som är ett huvud kortare än alla andra.

Jag hade tre julklappar kvar att öppna och de var nästan exakt lika stora. I ett sådant läge börjar man med det 18

h o PPaS j ULE n Gå r Fo r T

tyngsta paketet. Pappa såg på mig med en glimt i ögat, han var plötsligt väldigt ivrig.

– Det där är pappas lilla överraskning …

Jag låtsades inte om den mörka blick som mamma gav honom. Jag slet bort omslagspapperet och stirrade.

Det var inte sant! En videokamera! Jag tittade på pappa och mumlade.

– Wow, pappa …

Nöjd lutade han sig tillbaka i fåtöljen. Mamma bet ihop käkarna. Jag ville inte att hon skulle vara ledsen.

– Tack till dig med, mamma! Tack båda två … Tack jultomten!

Hon tvingade fram ett leende. Videokameran var verkligen inte hennes idé. Jag skyndade mig att öppna de andra två julklapparna, en kartong Lego, det var också mammas idé, hon ville att jag skulle träna finmotoriken.

Den har jag tränat så mycket att jag kan plocka isär en klocka med hockeyhandskar.

Det sista paketet innehöll en klockradio som såg ut som en fotboll. Den var från Julien, förra året hade jag sagt till honom att jag var trött på baseballpresenter.

– Men du passar ju så bra i Yankees-morgonrocken!

Jag tror att han hade velat ha en kille. Kanske inte två, men åtminstone en. Även den mest fantastiske pappa måste tycka att det är tråkigt att alltid köpa Barbiedockor, dubbletter dessutom. Så han tog igen det med mig.

19

T o rSDaG 25 D EC Em b E r 199 7

– En väckarklocka är ju mer användbar än en morgonrock …

– Kom ihåg att presenten inte spelar någon roll, det är tanken som räknas.

Jag såg att mamma egentligen inte sade det till mig, utan till pappa. Jag tog fram kartongen med videokameran och satte mig på golvet, med ryggen mot dem. Jag kände att de inte gillade det, men när jag hade en så fin leksak var det inte längre mitt problem. Jag tog fram bruksanvisningen. Mina föräldrar viskade. Jag låtsades läsa, och hörde allt. Jag gjorde det med flit. Jag visste inte att mamma kunde svära.

– Men vad fan! En kamera för tusen dollar! Sådär kan du ju inte hålla på!

– Han har velat ha en jättelänge, och har du sett vilka betyg han kom hem med?

– Han har alltid bra betyg!

– Är det inte du som brukar säga att vi måste uppmuntra honom?

– Om du köper en kamera när han är elva, hur ska du då uppmuntra honom när han är sexton? Med en bil?

Mamma reste sig och gick därifrån. När jag hörde dem bråka om att min julklapp var för dyr, tänkte jag att det var synd jag att jag inte trodde på jultomten längre.

Särskilt eftersom jag redan hört dem bråka så mycket det här året. Det började nästan alltid med samma mening.

20

h o PPaS j ULE n Gå r Fo r T

– Du känner inte att du slösar bort ditt liv när du bara sitter där och glor på teve?

Jag tittade på pappa. Han tvingade fram ett leende.

Sedan reste han sig långsamt upp. Nej, extremt långsamt.

– Aj, mitt huvud!

Han gick till badrummet och försökte öppna dörren.

Den var låst. Knack, knack!

– Det är upptaget!

Mamma skrek så högt att pappa satte händerna för öronen. Han kom tillbaka och sjönk tungt ner i fåtöljen.

Som en robot tog han fjärrkontrollen. Klick! Och så började babblet på teve.

Nyhetskanalen visade nio och femtionio.

Hoppas julen går fort.

Sรถndag 4 januari 1998

Dom är ju bara barn!

En D a S T Tr E S m å lampor blinkade på den pyttelilla ljusslingan på den pyttelilla granen som stod på ett lågt bord, bredvid två tomma glas och en urdrucken vinflaska.

På soffan sov två katter hopslingrade på en gul hopknölad skjorta vars nedersta knappar fortfarande var knäppta.

På golvet låg ett par skrynkliga mansbyxor som uppenbarligen tagits av i all hast. På soffryggen låg en kort röd klänning noggrant hopvikt.

Lite längre bort stod sovrumsdörren på glänt. I den obäddade sängen kunde man urskilja två sovande kroppar. Klockradion i sovrummet visade 14.00.

– Psst, psst! Kom då!

Vid en liten fönsterglugg längst ner på balkongdörren i köket stod en svart kattunge och tvekade.

– Kom då, kissen!

Den lilla katten tog ett steg framåt och böjde sig ner för att sticka huvudet genom fönstergluggen. En hand som kom utifrån balkongen på bottenvåningen försökte 25

S ön Da G 4 jan U arI 1 998

locka till sig kattungen genom att rulla en liten röd boll fram och tillbaka i snön.

– Kom då, ska du inte ta bollen?

Kattungen såg ut att fundera över om den skulle slå till. Den kurade ihop sig. Det var färdigtänkt, attack! Den tog ett språng mot bollen. En hand grabbade tag i nackskinnet. Det blev ingen boll.

– Mjau!

Katterna på soffan var döva för den kidnappade kattbroderns nödrop och rörde sig inte ur fläcken. De tre små ljusen på julgranen fortsatte blinka. I sängen vände sig den ena kroppen mot den andra. En muskulös mansarm krånglade sig ut ur lakanen och blev hängande längs sängen. På vägen råkade den slå emot kvinnans rygg.

Hon mumlade något och sedan blev det tyst igen.

Ring, ring, ring!

Mannen spratt till och satte sig upp med ett ryck.

Han såg sig omkring. Panikslaget vände han sig mot ytterdörren.

– Julie, vakna!

– Jag sover.

– Det är någon som ringer på dörren.

– Det var en dröm, sov!

Ring, ring, ring!

Mannen sprang nervöst fram till sina byxor och drog på sig dem ännu fortare än han fått av sig dem kvällen 26

D om Är jU b a r a b ar n !

innan. Han böjde sig ner mot soffan och ryckte tag i sin gula skjorta. De två katterna flög upp och landade på tassarna. Mannen tog på sig skjortan och gick tillbaka för att ruska om Julie.

– Vem skulle kunna veta att jag är här?

Julie lyfte på huvudet, hon var inte särskilt förvånad.

– Ingen, förutom jag, katterna och du själv.

Mannen stirrade på henne och vände sig sedan oroligt mot de båda katterna som spann fridfullt. En man som just har haft sex är ofta ännu dummare än han var innan. Julie drog bort lakanet och ställde sig upp. Hennes kropp var helt perfekt. Hon gick till badrummet utan en blick mot mannen som stod där och stoppade in skjortan innanför byxorna.

– Du är gift, va?

Mannen låtsades inte höra utan koncentrerade sig i stället på att få igen gylfen. Julie kom tillbaka, iklädd en kort röd morgonrock i sidenimitation.

– Du, Luc … Visst var det Luc? Du är ju för skön.

I går kväll var du singel, och sen behövde du bara ligga med mig, så är du plötsligt gift nu på morgonen.

Julie rättade uppgivet till morgonrocken för att skyla sina bröst. Hon skyndade sig att knyta det smala skärpet runt midjan så att det tunna plagget inte skulle avslöja något.

Ring, ring, ring!

– Har hon vapenlicens, din fru?

27

S ön Da G 4 jan U arI 1 998

Återigen verkade idioten fundera. På väg mot dörren satte Julie på sig ett par högklackade tofflor. När hon nu plötsligt blev längre framstod hon som ännu mer välsvarvad, ännu vackrare, ännu mer perfekt. Det syntes att hon var van vid att gå i högklackat. Hennes rumpa guppade under det tunna tyget. Den orolige mannen gömde sig på första bästa ställe, bakom en klädhängare. Hans blick följde denna skönhet som han hade älskat en kväll när hon nu gick mot hallen, men han tittade inte längre på hennes rumpa. Väl framme vid dörren ställde sig Julie stadigt på båda fötterna. Orädd öppnade hon dörren, hon tänkte inte ta på sig skulden.

– Mjau!

Ett barn i tolvårsåldern stod där med kattungen i famnen. Julie var ofantligt lång i sina klackar; barnets huvud nådde bara till hennes bröst. När Julie såg sin katt i den lilla grannens famn böjde hon sig framåt. Hennes tunna morgonrock gled isär en aning.

– Brutus! Vad gör du ute?

Barnets blick föll genast på Julies till hälften synliga bröst.

– Han har smitit igen!

– Det är tredje gången den här veckan!

Julie var väl bekant med kvinnotokiga karlar och hennes vana blick uppfattade genast vad den räddande ängeln höll på med. Hon böjde sig ännu mer och sträckte ut armarna 28

D om Är jU b a r a b ar n !

för att ta katten. Morgonrocken öppnades lite till. Barnet stod helt still. Julies ena bröst var nästan helt synligt nu.

– Den kommer att bli nerkyld.

Barnet var som trollbundet av den styvnande bröstvårtan och rörde sig inte en millimeter.

– Alex, jag pratar om katten. Du heter väl Alex?

– Ja, Julie.

Hon böjde sig ner för att ta Brutus. Det verkade inte som om Alex ville släppa kattungen, han stod som förstenad framför de två brösten som guppade i luften och nästan snuddade vid hans ansikte.

– Alex? Det är inte bara katten som kommer bli sjuk …

– Mjau!

Alex släppte till slut Brutus, och katten tryckte sig genast mot sin mattes bröst, som säkert var betydligt varmare.

– Tack, Alex.

– Om han smiter igen kommer jag tillbaka med honom.

Julie hade ett gott hjärta och spände road ögonen i pojken vars mod hon faktiskt uppskattade.

– Det tvivlar jag inte en sekund på!

Pang! Dörren slog igen. Med förpubertal stolthet vände sig Alex mot andra sidan av gatan. Nöjd gjorde han tummen upp, uppdraget var avklarat, han hade vunnit. Han gick nyfiket fram till fönsterrutan på Julies dörr 29

S ön Da G 4 jan U arI 1 998

för att kunna ta en ordentlig titt på hennes rumpa när den försvann in i lägenheten. Plötsligt backade han och rusade nerför trappan. Han hade fått syn på en man.

– Vem var det?

– Min lilla granne som kom med Brutus … Eller ja, han kom nog mest för att spana in utsikten!

– Va? – Ja, han stod och tittade på mina tuttar hela tiden.

– Jo, det finns ju att titta på!

Puckot hade minsann tuffat till sig igen. Beroende på vad en kille vill med en tjej kan han byta mellan olika personligheter hursomhelst. Kvällen innan hade han kört Konsten att förföra, på morgonen var det i stället En man och hans synd, och nu Kära minnen.

– Fick han betala för att titta?

Julies blick blev inte svart. Den blev kolsvart. Svartare än svart.

– Betalade du för i natt? Det kostade dig tre danser, en flaska vin och två timmars skitsnack.

Att följa med en strippa hem och lyckas slinka ner i hennes säng är den heliga Graalen för ett helt släkte, en riktig fullträff i bluffpoker. Men det viktiga är att kunna kläcka ur sig något som lättar upp stämningen när omgången är klar och man lämnar bordet efter att ha länsat det.

– Jäklar, vad dom börjar tidigt nu!

– Stick härifrån! Dom är ju bara barn!

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

I DE T VI T a lysrörskenet rörde sig fyra exotiska fiskar i ett gigantiskt akvarium som stod mitt i rummet. På ett par bockar låg en träskiva som bågnade under en samling böcker i ämnet ren matematik. Ovanpå böckerna låg pappersark som var fulla med nerklottrade ekvationer och mystiska uträkningar. Även på golvet låg papper utspridda, vissa av dem hopknycklade. I ett hörn stod en sportväska med Foreurs de Val-d’Ors emblem. På den låg tre hockeyklubbor. Klubborna var anpassade för en vänsterskytt och hade väldigt böjda blad, det syntes att de tillhörde en anfallare.

I huset mittemot öppnades en dörr. På trappavsatsen utanför lägenheten längst ner dök Julie upp, fortfarande iklädd sin korta morgonrock. Med en föraktfull min slängde hon den tomma vinflaskan i en blå avfallslåda, så att den gick i kras. Mannen skyndade sig ut och tittade åt båda håll. Han gjorde en liten gest med handen som 31

S ön Da G 4 jan U arI 1 998

Julie inte besvarade. Hon drämde igen dörren. Hennes kärlekshistoria var över.

Boris Bogdanov stannade upp i sin läsning av Andrej Markov, inte hockeyspelaren, utan den store ryske matematikern. Han hade sett alltihop från sitt fönster. Boris Bogdanov log gåtfullt, som om han visste något som hans granne inte visste.

Var Boris Bogdanov förälskad i sin granne?

Njet! Boris Bogdanov har aldrig varit kär, för han har aldrig brytt sig om annat än sig själv och sina fiskar. Han anlände från Ryssland 1990, arton år gammal, med drömmar om ett nytt liv på Quebecs hockeyarenor. Han fick sin chans på lägret som Foreurs de Val-d’Or anordnade för högsta juniorligan i början av säsongen. Rekryterarna trodde att de hade hittat en ny stjärna i den unge ryssen, en pärla som de andra klubbarna missat. Man blev inte besviken.

De initierade vet att ryssar inte gillar aggressivt spel men har stor talang, de föds som målmaskiner. Boris Bogdanov hade ljugit en smula för rekryterarna om sitt förflutna i sportklubben Dynamo Moskva, men inte mycket, bara tjugo mål per år.

– Och hälften av dom var i numerärt underläge!

Första dagen på lägret när de nyrekryterade spelade match såg alla direkt att han inte var någon riktig rysk spelare när det kom till talang, men däremot vad gällde 32

F I SK ar ÄnD r ar r IK Tn In G I K aL L T V aT T E n

aggressivt spel. När Boris kom ut på isen första gången, i numerärt underläge, fick han genast syn på en stor bjässe från Alberta som ville göra sig en plats i solen. Detta muskelberg livnärde sig på aggressivt spel, det var hans dörröppnare, hans inträdesbiljett här i världen, det enda fysiska uttryckssätt han bemästrade. Så bjässen gjorde som de stora rovdjuren. Han var en av de blå och genomsökte den röda flocken efter det svagaste bytet. Det är alltid den snabbaste gasellen som kommer undan lejonet.

Bland de långsammare gasellerna får var och en klara sig själv. För den allra långsammaste är det bara amen som gäller.

Boris Bogdanov hade inte en tanke på att ta pucken när den hamnade i hörnan. Han försökte bara komma undan monstret från Alberta som jagade honom. Plötsligt hörde han honom grymta. Boris hade inte den utlovade skickligheten på isen. Han hann inte långt innan det hördes en kraftig duns!

Boris Bogdanovs högra axel var inte särskilt kraftig och hade vridits ur led när han slog i sargen. Allt som allt hade han spelat 45 sekunder i Quebecs högsta juniorliga, och under 32 av dem hade han försökt fly. I Val-d’Or gillar man tuffa, rejäla killar, och man ogillar starkt att bli lurad.

– Räkna inte med att vi betalar din returbiljett!

Killen som ansvarade för utrustningen gav honom dock en hockeytrunk i klubbens färger.

33

S ön Da G 4 jan U arI 1 998

– Så har du i alla fall en souvenir till barnen!

Att en person ljuger betyder inte att han eller hon är en idiot. Boris Bogdanov, till exempel, är väldigt intellektuell. Men det är typiskt intellektuella att ta andra för idioter.

Om Boris hade en dålig egenskap så var det just den.

Han log alltid som om han visste något som ingen annan visste. Han var en mycket framstående student och det visste han. Ryssarna producerar inte bara räddhågsna hockeyspelare. De har även stora matematiker.

Boris Bogdanov hade utvecklat en passion för topologi, som var ett av hans områden. Knutteorin är en komplex matematisk vetenskap som man kan använda för att förklara väldigt enkla saker. Om man har ett trassligt ullgarnsnystan och drar i en av trådarna, reder ibland nystanet ut sig direkt och ibland blir knuten bara ännu större. Livet är likadant, små handlingar kan leda till att det händer stora saker. Och ibland ger samma handling inte samma verkan.

Boris Bogdanov använde sina exotiska fiskar för att utveckla sin nya teori. Fiskar i akvarium följer alltid samma spår, de har som en egen liten tråd. Varje fisk utformar sin bana i förhållande till de andra fiskarna i akvariet, som kan vara vänner eller fiender. Fiskarna måste även ta en annan väg när någon ny flyttar in. Boris liknade banorna vid trådar som knyts och knyts upp.

34

F I SK ar ÄnD r ar r IK Tn In G I K aL L T V aT T E n

– Vi väljer inte vår väg, andra gör det åt oss.

Tesen i hans avhandling fanns där i vattnet som måste hålla 32 grader. Det var avgörande. Hans akademiska överlevnad hängde på att vattnet behöll samma temperatur. Om den sjönk skulle vissa fiskar kanske ändra sin väg och därmed omkullkasta hela den teori som han lade fram i avhandlingen.

Hans arbete hade intresserat ordföranden för Kanadas matematiska förening, som har sitt säte i Calgary, Alberta, där det är extremt kallt.

– Kom och hälsa på oss när du är klar med dina fiskar, så får vi lite omväxling från termisk matematik!

Från sitt fönster såg Boris Bogdanov de två grannpojkarna sätta sig på trappan till huset som satt ihop med det som Julie bodde i. Den ena killen höll i en videokamera. De stirrade på den lilla skärmen. Boris gick bort från fönstret och lade ifrån sig boken på det stökiga skrivbordet. Sedan strök han mekaniskt fingret längs akvariets kant. Han behövde bara snudda vid vattnet för att veta att det hade rätt temperatur.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten.