om det är något jag minns från den stunden är det tystnaden. Men jag kanske minns fel, kanske var det inte alldeles tyst, kanske var larmet från staden så högt att jag inte hörde den taktfasta och disciplinerade marschen, och något metalliskt ljud måste väl ändå all deras utrustning ha släppt ifrån sig. Men jag minns det som en kompakt tystnad. Jag såg inte deras ansikten men deras hjälmar blänkte matt i skenet från gatlyktorna. Min tolk tog upp en röd flagga som hon svepte fram och tillbaka. Hon var ung och mycket mager. Hon var rädd. Hon var beredd att dö tillsammans med sina generationskamrater. Jag sa åt henne att lämna torget, hon arbetade för mig och jag bestämde, sa jag, och hon sa att hon inte kunde lämna oss men jag sa att hon måste. De närmaste timmarna, medan massmordet pågick, gömde hon sig på mitt hotellrum. Året efter återvände Torbjörn och jag. Tolken hjälpte oss att hitta studenter som vi lärt känna men tappat kontakten med. Jag var tveksam till att hon skulle vara tillsammans med oss, det kunde vara farligt. Hon insisterade. Hon ville hjälpa till och berätta för världen vad som skedde i Kina. Under åren som gick höll vi kontakt. Jag hjälpte henne med några intyg till amerikanska universitet. Hon fick stipendier och kunde resa till USA. Medan hon studerade – i Louisiana, tror jag – genomgick Kina en omvälvning. Regimen monterade ner socialismen och införde kapitalism i en form som ofta påminde om Charles Dickens mörkaste skildringar av 1800-talets England. Men kommunistpartiet behöll makten.
Min vän fick så småningom arbete i en amerikansk multinationell koncern i Hongkong. Dess affärer var självklart inriktade på Kina, som hade blivit hela världens fabriksgolv och samtidigt en potentiell jättemarknad för västerländska företag. Våren 2000 var jag i Hongkong och vi träffades för att äta middag. Hennes fästman, en amerikan, bad mig berätta om massakern och jag gjorde det och han fick tårar i ögonen. Förra året planerade jag en resa till Kina. Jag funderade på att skriva om min vän också. Det har gått så bra för henne. Hon växte upp med två syskon, sina föräldrar och sin farmor i ett rum på tolv kvadratmeter. De delade kök och badrum med en annan familj. Nu bor hon i en lägenhet med utsikt över hamnen i Hongkong och hon äger ett fritidshus på Lantau Island. Vilken fantastisk resa sedan den natten hon stod på Himmelska fridens torg och svepte med den röda flaggan och var så rädd och beredd att dö för friheten. Jag mailade henne mitt förslag och strax kom svaret: – Det går tyvärr inte. Min arbetsgivare tilllåter inte att vi ger den typen av intervjuer. Så vad är det vi ser i Torbjörn Anderssons bilder från Peking försommaren 1989? Visar de en tragisk parentes som saknar betydelse för historiens långa vågor? Det blodiga slutet på en era? Början på något nytt, som varken bödlar eller offer kunde föreställa sig då? Vad är i så fall det nya?
Peter Kadhammar