9789186183912

– Cornelia, du ska alltid … började Regina.

Cornelia avbröt henne.

– Jag skojar. Jag måste gå, Bigge väntar, han har ordnat en surprise för mig. Vi ses imorgon.

– Det var nog Bigge pappa menade med ”inga killar”. Är du kär i honom?

– Som om jag bryr mig om vad pappa menar, snäste Cornelia.

Fan att jag alltid ska behöva bevisa nåt för honom!

– Förlåt, det var jävligt taskigt sagt. Men du vet ju att pappa tycker att Bigge är en gold digger.

– Pappa får tycka vad fan han vill om Bigge, det viktiga är väl vad jag tycker.

– Så du är kär i honom? frågade Reggie allvarligt.

Inget svar. Cornelia la på.

De hade glömt tala om Alex, de glömde det hela tiden, Alex var inte som alla andra. Alex var mamma och pappa när de var som bäst, Alex var femton år och solsken. Alex, som i Alexandra, inte Alex, som i Alexander, som hon skulle ha varit.

Barnmorskorna, läkarna, alla hade varit säkra på att hon skulle födas som kille, men efteråt ursäktade de sig med att man bara är helt säker om man under ultraljudet ser en kille kissa inuti mammans mage.

Alex var det där barnet som bara blev, sista försöket, förmodligen sista gången mamma och pappa ens låg med varandra, tänkte Cornelia och fnissade. Men de gav inte upp och Alex var ju ändå en pojkflicka, till och med Gabbie och Cornelia och Regina insåg att hon aldrig var något problem. Det var rätt skönt för hela familjen. En som alltid var glad, som ingen var avundsjuk på, som till och med gillade idrott i skolan, som inte rökte hasch, som inte käftade mot pappa, som mamma var normal med.

Nä, det var inte bara skönt, det var en total jävla befrielse, tänkte Cornelia. Alex gjorde en helt psykstörd familj bra. Egentligen borde Alex ta över hela Firman den dagen pappa blev för 28