Issuu on Google+

O RLA ND O F I GE S

De som viskade Tystnad och terror i Stalins Sovjet Översättning c l ae s g ö ran g r e e n

historiska media

De som viskade_1.indd 1

09-09-17 09.07.43


Till min mor, Eva Figes (född Unger i Berlin ), och till minnet av familjen vi förlorade

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

Originalets titel: The Whisperers – Private Life in Stalin’s Russia Copyright © Orlando Figes 2007 © Den svenska utgåvan Historiska Media 2009 Översättning: Claes Göran Green Faktagranskning av den svenska utgåvan: Kaa Eneberg Kartor: Lönegård & Co Släktträd och ritningar: Anders Enquist Omslag: Anders Enquist Omslagsbild: Systrarna Angelina och Nelly Busjujeva, 1937. Privat ägo. Sättning: Gyllene Snittet Tryck: ScandBook, Falun 2009 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-85873-81-4

De som viskade_1.indd 2

09-09-17 09.07.44


Innehåll Kartor Släktträd Inledning

De som viskade_1.indd 3

4 10 15

1917 års barn (1917–28) Det stora genombrottet (1928–32) På jakt efter lyckan (1932–36) Den stora skräcken (1937–38) Terrorns efterdyningar (1938–41) ”Vänta mig, jag kommer åter” (1941–45) Vanliga stalinister (1945–53) Att återvända (1953–56) Minnen (1956–2006)

28 106 180 260 355 419 498 581 645

Efterord och tack Noter Källor Register

707 716 755 762

09-09-17 09.07.44


Inledning Antonina Golovina var åtta år när hon tillsammans med sin mamma och två yngre bröder förvisades till den avlägsna Altajregionen i Sibirien. Hennes pappa hade arresterats som ”kulak” eller ”rik” bonde när deras by i norra Ryssland kollektiviserades och dömts till tre år i arbetsläger. Allt lösöre – jordbruksredskap, kreatur och det som tillhörde hushållet – hade förlorats till kolchosen. Antoninas mamma fick bara en timme på sig för att packa ner lite kläder för den långa resan. Huset där familjen Golovin hade bott under flera generationer revs och resten av familjen skingrades. Antoninas äldre bröder och syster, hennes morföräldrar och farföräldrar, morbröder och farbröder, mostrar, fastrar och kusiner flydde i alla riktningar för att slippa undan arrestering, men de flesta fångades in av polisen och förvisades till Sibirien eller skickades till Gulags arbetsläger – många av dem skulle aldrig återses. Antonina tillbringade tre år i en ”specialbosättning”, ett skogshuggarläger med fem baracker i trä längs en flodbrink där tusentals kulaker och deras familjer var inhysta. När två av barackerna förstördes av tung snö den första vintern blev en del av de förvisade tvingade att bo i hålor som de hade grävt i den frusna marken. Inga matleveranser anlände eftersom bosättningen var avskuren från yttervärlden på grund av snön och människorna fick därför leva på de förråd de hade haft med sig hemifrån. Så många av dem dog av hunger, tyfus eller kylan att alla inte kunde begravas. Kropparna lämnades att frysa i högar tills våren kom då de dumpades i floden. Antonina och hennes familj återvände från förvisningen i december 1934 och återförenade med pappan flyttade de in i ett hus – med bara ett rum – i Pestovo, en stad full med före detta kulaker och deras familjer. Det trauma hon hade utsatts för hade lämnat svåra sår i hennes inre och det djupaste av dem alla var att hon hade brännmärkts som avkomling till en kulak. I ett samhälle där klasstillhörigheten betydde allt var Antonina nu stämplad som ”klassfiende”, utestängd från högre utbildningar och många arbeten, och tvungen att alltid leva med risken att bli förföljd och arresterad under de terrorvågor som svepte fram över landet under Stalins styre. Känslan av att vara mindervärdig socialt väckte inom Antonina vad hon själv

De som viskade_1.indd 15

09-09-17 09.07.48


16 ·

de som viskade

kallar ”ett slags skräck” för att ”regimen kunde göra vad som helst med oss eftersom vi var kulaker, vi hade inga rättigheter, vi tvingades att lida i tysthet”. Hon var så rädd att hon inte vågade försvara sig mot barnen som mobbade henne i skolan. Vid ett tillfälle plockade en av hennes lärare ut henne för att hon skulle bestraffas. Inför hela klassen sade han: ”Den sorten du tillhör är folkfiender, förbannade kulaker! Ni förtjänade verkligen att bli deporterade, jag hoppas att ni blir utrotade allihop!” Antonina kände verklig vrede och att hon blev orättvist behandlad. Hon ville skrika ut sina protester men tystades av skräcken som tog överhanden.1 Den skräcken bar Antonina med sig genom hela livet. Det enda sättet hon kunde tygla den på var att låta sig uppslukas av det sovjetiska samhället. Hon var en intelligent, ung kvinna med stark självkänsla. Fast besluten att komma över det stigma hon bar på sedan födseln studerade hon flitigt i skolan så att hon en dag skulle kunna bli accepterad som en social jämlike. Trots att hon blev diskriminerad lyckades hon väl med studierna och hennes självtillit ökade undan för undan. Hon gick till och med in i Komsomol, den kommunistiska ungdomsorganisationen, vars ledare blundade för hennes ursprung som kulak eftersom de uppskattade hennes initiativrikedom och energi. Vid arton års ålder fattade Antonina ett djärvt beslut som skulle komma att styra hennes öde: hon hemlighöll sin bakgrund för myndigheterna – en strategi förenad med stora risker – och förfalskade till och med sina papper så att hon kunde komma in på medicinarutbildningen. Hon pratade aldrig om sin familj med någon av sina vänner eller kolleger på Fysiologiska institutet i Leningrad där hon arbetade under fyrtio år. Hon blev medlem i kommunistpartiet (och förblev så fram till dess upplösning 1991), inte för att hon trodde på partiets ideologi – det hävdar hon i alla fall idag – utan för att hon ville avleda misstänksamhet mot sig själv och för att hon ville skydda familjen. Kanske kände hon också att partimedlemskapet skulle gynna hennes karriär och ge henne ett yrkesmässigt erkännande. Antonina hemlighöll sanningen om sin bakgrund för båda sina män – var och en av dem levde hon samman med under tjugo år. Hon och den förste mannen, Georgij Znamenskij, var vänner hela livet men pratade ytterst sällan med varandra om sina familjers förflutna. 1987 fick Antonina besök av en av Georgijs fastrar som undslapp sig att han var son till en tsaristisk marinofficer som hade avrättats av bolsjevikerna. Under alla år hade Antonina, utan att hon visste om det, varit gift med en man som i likhet

De som viskade_1.indd 16

09-09-17 09.07.48


inledning

· 17

Antonina Golovina, 

med henne själv hade tillbringat sin ungdom i arbetsläger och ”specialbosättningar”. Antoninas andre man, en est vid namn Boris Iohanson, kom även han från en familj som tillhörde ”folkets fiender”. Både hans far och farfar hade blivit arresterade 1937 men hon fick inte reda på det förrän i början av 1990-talet – även hon hade fram till dess hållit tyst om sitt förflutna – då de, uppmuntrade av Michail Gorbatjovs glasnost och mediernas öppna kritik mot förföljelserna under Stalintiden, äntligen började prata öppet. Antonina och Georgij tog då tillfället i akt att avslöja hemligheter om sitt förflutna som de hade undanhållit för varandra under fyrtio år. Men om detta pratade de inte med sin dotter Olga, som arbetade som lärare, eftersom de fruktade en kommunistisk restauration och ansåg att det var bättre om hon ingenting visste ifall stalinisterna skulle komma tillbaka. Det var först undan för undan i mitten av 1990-talet som Antonina kom över sin skräck och samlade det mod som behövdes för att berätta för sin dotter att hon kom från en kulakfamilj. I De som viskade berättas hittills okända familjehistorier som tillhör släkten Golovin och många andra släkter. Sammantaget kastar dessa berättelser – på ett sätt som aldrig tidigare gjorts – ljus över vanliga sovjetmedborgares vardagsliv under det stalinistiska tyranniet. Många böcker beskriver terrorns yttre manifestationer – arresteringarna och rättegångarna, slaveriet och dödandet i Gulag – men De som viskade är den första som på djupet pejlar den påverkan terrorn hade på familjelivet och på det personliga pla-

De som viskade_1.indd 17

09-09-17 09.07.48


18 ·

de som viskade

net. Hur såg privatlivet ut för människorna i Sovjetunionen under Stalins styre? Vilka var deras innersta tankar och känslor? Vilket privatliv var möjligt i de trånga kollektivlägenheter där den överväldigande majoriteten av stadsbefolkningen bodde – där rum delades av en hel familj och ibland mer än en, och där alla samtal hördes i rummet bredvid? Vilket slags privatliv var möjligt när staten i nästan varje avseende intervenerade i det genom lagstiftning, övervakning och ideologisk kontroll? Miljoner människor levde liksom Antonina i ett konstant tillstånd av skräck på grund av att deras släktingar hade utsatts för förföljelse. Hur hanterade de den otryggheten? Vilken balans kunde de hitta mellan den känsla av utanförskap och orättfärdighet som var naturlig och det faktum att de var tvungna att finna sig tillrätta i det sovjetiska samhället? På vilket sätt var de tvungna att anpassa sig för att bli av med den stämpel deras fläckade bakgrund förde med sig och bli accepterade som jämlika samhällsmedborgare? När Antonina blickar tillbaka på sitt liv säger hon att hon aldrig riktigt trodde på partiet och dess ideologi även om hon helt klart var stolt över sin position som sovjetisk yrkesmänniska, vilket innebar att hon fick acceptera systemets grundläggande mål och principer i sin verksamhet som läkare. Kanske levde hon ett dubbelliv och anpassade sig till sovjetnormerna i offentligheten medan hon i privatsfären fortsatte att känna en dragning till sin bondefamiljs kristna värderingar. Många människor i Sovjetunionen levde med en liknande dualitet. Det fanns dock barn till kulaker, för att inte tala om barn födda i familjer som tillhörde adeln eller borgerskapet, som bröt fullständigt med sitt förflutna och lät sig helt uppslukas av sovjetsamhället, ideologiskt och emotionellt. Det huvudsakliga temat i den här boken rör familjens moraliska och etiska frågeställningar. I boken kartläggs hur familjer förhöll sig till olika påtryckningar från sovjetmakten. Hur vårdade de sina traditioner och värderingar, och hur förde de dem vidare till sina barn om de stod i motsatsställning till de samhällsmål och värderingar som sovjetsamhället inpräntade i den yngre generationen i skolan och i organisationer som Komsomol? Hur påverkades nära relationer när man levde i ett system som styrdes av terror? Vad tänkte människor när en make eller maka, en mamma eller pappa, plötsligt arresterades som ”folkfiende”? Hur hanterade de som lojala sovjetmedborgare den inre konflikten mellan tilltro till dem de älskade och trohet mot en regering de fruktade? Hur kunde mänskliga känslor och vär-

De som viskade_1.indd 18

09-09-17 09.07.49


inledning

· 19

deringar hållas vid liv i det moraliska vakuum den stalinistiska regimen hade skapat? Vad var det för överlevnadsstrategier som formade miljoner människors liv? Vad höll man tyst om? Vad ljög man om? Vad betydde vänskap? Vad betydde svek? Vilka moraliska kompromisser och eftergifter tvingades man till? Få familjer var opåverkade av det stalinistiska terrorväldet. Enligt försiktiga beräkningar utsattes ungefär 25 miljoner människor för förföljelse av sovjetregimen mellan 1928, då Stalin tog kontrollen över partiet, och 1953, då diktatorn avled och hans terrorvälde upphörde – om än inte det system han hade byggt upp under ett kvartssekel. Dessa 25 miljoner – människor som avrättats av exekutionsplutoner, fångar i Gulag, kulaker skickade till ”specialbosättningar”, slavarbetare av olika slag och människor som tillhörde deporterade nationella minoriteter – representerar ungefär en åttondel av Sovjetunionens dåvarande befolkning, som uppgick till runt 200 miljoner 1941, eller i medeltal en person per varje en och en halv familj i landet. Dessa siffror inkluderar inte dem som dog av svält eller i krig.2 Utöver de miljoner som dödades eller förslavades fanns det tiotals miljoner släktingar till Stalinoffer vars liv föröddes på ett upprörande sätt (de sociala konsekvenserna av detta är märkbara fortfarande). Familjer som på grund av Gulag hade varit splittrade under flera år var inte så lätta att återförena, relationer bröts och det fanns inte längre något ”normalt liv” människorna kunde återvända till. Stalins regim resulterade i en tyst befolkning som anpassade sig. Familjer som Golovins lärde sig att inte prata om sitt förflutna – en del undanhöll det, precis som Antonina, till och med för de närmaste vännerna och släktingarna. Barnen fick lära sig att vakta sin tunga och att inte prata med någon om sin familj, att inte uttala sig om eller kritisera någonting de såg utanför hemmet. ”Det fanns vissa regler för hur man skulle lyssna och prata som vi barn var tvungna att lära oss”, minns dottern till en bolsjevikfunktionär på mellannivå som växte upp på 30-talet: Det fanns vissa regler när det gällde att lyssna och prata som vi barn var tvungna att lära oss. Det vi hörde de vuxna säga med en viskning och det vi hörde dem säga bakom våra ryggar visste vi att vi inte fick föra vidare till någon annan. Vi råkade illa ut om vi lät dem veta att vi hade hört vad de sagt. Ibland kunde de vuxna säga någonting och sedan säga till oss att ”väggarna

De som viskade_1.indd 19

09-09-17 09.07.49


20 ·

de som viskade

har öron” eller ”håll tungan i styr” eller något liknande som fick oss att förstå att vad de just hade berättat inte var avsett för våra öron.3

En annan kvinna vars far arresterades 1936 kommer ihåg följande: Vi fick lära oss att hålla munnen stängd. ”Ni kommer att råka illa ut för er tungas skull” – det var något folk hela tiden sa till oss barn. Vi gick genom livet rädda för att prata. Mamma brukade säga att alla andra personer var angivare. Vi var rädda för våra grannar, och i synnerhet för polisen … Till och med idag börjar jag darra av skräck när jag ser en polis.4

I ett samhälle där man var övertygad om att folk blev arresterade om de var lösmynta överlevde familjerna genom att hålla sig för sig själva. De lärde sig att leva dubbelliv och dolde för farliga grannars ögon och öron – ibland till och med för sina egna barn – vad de visste och vad de hade för åsikter, religiös tro, värderingar, traditioner eller vanor i privatlivet som stred mot de officiella sovjetiska normerna. De lärde sig att viska. Det ryska språket har två ord för den som ”viskar” – ett för den som viskar av rädsla för att bli hörd (sjeptjusjtjij), ett annat för den som viskar bakom folks ryggar genom att informera myndigheterna (sjeptun). Skillnaden mellan de två orden har sitt ursprung i Stalintidens språkbruk då hela sovjetsamhället bestod av ”viskare” av den ena eller andra sorten. De som viskade handlar inte om Stalin även om hans närvaro kan anas på varje boksida. Den handlar inte heller direkt om den politik hans regim förde utan om hur stalinismen invaderade människors tankar och känslor och på det sättet påverkade alla deras värderingar och relationer. Boken försöker inte lösa den gåta som ligger bakom terrorns ursprung eller att kartlägga Gulagsystemets uppgång och fall, men den ger sig ut för att försöka förklara hur polisstaten kunde slå rot i det sovjetiska samhället och involvera miljontals vanliga människor som tysta iakttagare och kollaboratörer i ett system av terror. Det stalinistiska systemets verkliga makt förklaras inte – och inte heller dess efterhängsna arv – av vare sig statens konstruktion eller kulten av ledaren utan, som den ryske historikern Michail Gefter en gång påpekade, av ”den stalinism som tog sin boning i oss alla”.5

De som viskade_1.indd 20

09-09-17 09.07.49


inledning

· 21

Historiker har varit senfärdiga med att ta sig an det stalinistiska Rysslands inre värld. Fram till helt nyligen har de i sin forskning för det mesta intresserat sig för den offentliga sfären, för politik och ideologi, och för de skeenden de ”sovjetiska massorna” som kollektiv har varit delaktiga i. Individen – i den mån han eller hon överhuvudtaget har varit närvarande – har för det mesta uppträtt som en person som skriver brev till myndigheterna (det vill säga som offentlig aktör snarare än privatperson eller familjemedlem). På vanliga människors privata sfär har i stort sett inget ljus kastats eftersom bristen på källmaterial har varit ett uppenbart problem. De flesta personliga samlingarna (litjnije fondij) i de sovjetiska arkiven och i partiets dito kommer från välkända personer inom politikens, vetenskapens och kulturens värld. Dokumenten i dessa samlingar valdes ut noga av sina ägare och donerades till staten, och de handlar i huvudsak om dessa personers offentliga liv. Av de flera tusen personliga dokumentsamlingar som gicks igenom under ett tidigt skede av researcharbetet inför den här boken var det bara en handfull som avslöjade något om privatlivet eller familjelivet.* Memoarer publicerade i Sovjetunionen, eller tillgängliga i sovjetiska arkiv före 1991, är också vanligtvis förtegna när det gäller författarnas personliga upplevelser. Det finns dock en del undantag, isynnerhet bland dem som publicerades under glasnostperioden efter 1985.6 Memoarer skrivna av intellektuella som emigrerat från Sovjetunionen eller av personer som överlevt den stalinistiska repressionen – och fått sina böcker publicerade i väst – är knappast mindre problematiska trots att de i breda kretsar togs emot som ”de tystades sanna röster” som berättade för oss hur det ”i verkligheten” hade varit att som vanlig människa genomleva den stalinistiska terrorn.7 När det kalla kriget kulminerade i början av 1980-talet dominerades bilden av Stalinregimen i väst av dessa berättelser om överlevnad skrivna av personer som tillhörde intelligentian, i synnerhet vittnesmål av Jevgenija Ginzburg och Nadezjda Mandelsjtam som gav belägg för att enskilda personers frihetliga idéer var ett viktigt inslag i kampen mot det sovjetiska tyranniet.8 Denna vision, som förvandlades till verklighet och manifesterades genom demo-

* De privata samlingar som finns i arkiv ägnade åt vetenskap, litteratur och konst (till exempel SPbFARAN, RGALI, IRL RAN) är ibland mer avslöjande även om de flesta har ”låsta” delar där de mest privata dokumenten är samlade. Efter 1991 tog de tidigare sovjetiska arkiven in privata samlingar donerade av vanliga familjer – exempelvis TsMAMLS som har en stor mängd privata dokument som tillhör invånare i Moskva.

De som viskade_1.indd 21

09-09-17 09.07.49


22 ·

de som viskade

kratins seger 1991, fick stort inflytande på det enorma antalet memoarer som skrevs efter sovjetstatens kollaps.9 Den gjorde även intryck på historikerna som efter 1991 blev mer benägna än tidigare att betona det folkliga motståndets betydelse när det gällde kampen mot Stalindiktaturen.10 Dessa memoarer berättar om en verklighet som är giltig för många människor som överlevde terrorn – i synnerhet för intelligentian som kraftfullt värnade om varje enskild individs rätt att tänka fritt – men den är inte giltig för de miljontals vanliga människor, bland dem mängder av offer för Stalinregimen, för vilka individens ”frihet” var ett tomt begrepp och som inte såg sig som ”oliktänkande” utan tvärtom tyst accepterade systemets grundläggande värderingar och gjorde dem till sina egna, anpassade sig till samhällets normer och kanske till och med deltog i de illgärningar som begicks. Dagböckerna som dök upp i arkiven verkade först lovande. De är av skiftande slag (vanliga dagböcker, arbetsjournaler, litterära kalendrar, klippböcker, krönikor och så vidare) men få från Stalinperioden berättar något trovärdigt om författarens känslor och åsikter, och ofta innehåller de störande pekpinnar. Det var inte många personer som tog risken att skriva privata dagböcker under 1930- och 1940-talen. När någon arresterades – och nästan vem som helst kunde bli det nästan när som helst – var dagboken det första som beslagtogs och den skulle med stor sannolikhet komma att användas som bindande bevisning om den innehöll tankar eller uttryckte känslor som kunde tolkas som ”antisovjetiska” (för att hemlighålla sina tankar för polisen i det fall han skulle bli arresterad och dagboken beslagtagen skrev författaren Michail Prisjvin sin för hand med minimala bokstäver som knappt gick att tyda utan förstoringsglas). I stort sett alla dagböcker som publicerades under sovjettiden var skrivna av intellektuella som aktade sina tungor noga.11 Efter 1991 blev fler dagböcker från de sovjetiska arkiven tillgängliga – en del av dem skrivna av personer ur medelklassen eller de lägre samhällsskikten. Andra lyftes upp i ljuset tack vare privata initiativ som ”Folkets arkiv” i Moskva (TsDNA).12 Men totalt sett är antalet dagböcker från Stalintiden litet, alltför litet – även om fler kanske kommer att hittas i det tidigare KGB:s arkiv – för att man ska kunna dra generella slutsatser från dem om de vanliga medborgarnas inre värld. Ett annat problem för de historiker som ägnar sig åt människors privata sfär är det ”sovjetiska tonfallet” som används i många av dessa dagböcker och de konformistiska idéer som kommer till uttryck. Utan kunskap om vilka motiv (skräck, över-

De som viskade_1.indd 22

09-09-17 09.07.49


inledning

· 23

tygelse, vilja att följa tidens ström) olika personer hade för att skriva sina dagböcker på det sättet är de svåra att tolka.13 Under senare år har flera historiker riktat sin uppmärksamhet mot vad man kallar ”sovjetisk subjektivism” och betonat – efter att ha läst litterära och privata texter (framförallt dagböcker) – att enskilda medborgares inre tankar i stor utsträckning var präglade av regimens ideologi.14 Enligt vissa var det i praktiken omöjligt för den enskilde individen att tänka eller känna i andra termer än de som definierats av den officiella sovjetiska politiken, alla andra tankar eller känslor sågs som ”personliga defekter” som borde rensas bort ur medvetandet.15 Att göra sovjetsamhällets värderingar och idéer till sina egna var ett utmärkande drag hos många av de personer vi möter i den här boken, även om få av dem identifierade sig med det stalinistiska systemets mål att förbättra människojaget för att de ville framstå som ”bättre” människor, något som dessa historiker menar var ett utmärkande kännetecken på ”sovjetisk subjektivism”. Den ”sovjetiska mentalitet” som återspeglas i De som viskade upptog i de flesta fall en del av människors medvetande där gamla värderingar och trossatser hade måst stängas ute eller förträngas. Människor lade sig alltså inte till med den för att de brann av längtan att bli ”sovjetiska” utan för att de kände skam och rädsla. Det var av den anledningen Antonina bestämde sig för att prestera bra i skolan och bli en jämlike i samhället. På det sättet kunde hon komma över den känsla av underlägsenhet (som hon upplevde som en sorts ”skräck”) hon hade som avkomma till en kulak. Att anpassa sig och tyst acceptera det sovjetiska systemet var ett sätt att överleva för de flesta människor och bland dem fanns många som själva var offer för Stalinregimen. Det var oundvikligt att hålla tyst om sina tvivel och sin rädsla för om man gav uttryck för sådana känslor kunde man få sitt liv förstört. Att tro på det sovjetiska projektet och att samarbeta var ett sätt att förlika sig med sitt eget lidande som utan dessa högre syften hotade att förvandla lidandet till fullständig förtvivlan. Ett annat kulakbarn, en man som under många år hade varit förvisad och stämplad som ”folkfiende” men trots det förblev övertygad stalinist under hela sitt liv, uttryckte det så här: ”Att tro på Stalins rättfärdighet … gjorde det lättare för oss att acceptera våra straff och det tog bort rädslan.”16 En sådan inställning kommer inte lika ofta till uttryck i brev och dagböcker från Stalintiden – innehållet i dem styrdes vanligtvis av vad som utifrån sovjetsystemet var lämpligt och tillåtet och där fanns ingen plats för

De som viskade_1.indd 23

09-09-17 09.07.49


24 ·

de som viskade

känslor som hängde samman med rädsla – men i den historieskrivning som bygger på intervjuer är den däremot vanligt förekommande.17 De historiker som sysslar med Stalinregimen har i allt större utsträckning kommit att använda sig av intervjutekniken, så kallad muntlig historieforskning.18 Som alla andra discipliner som påverkas av minnets nyckfullhet är den problematisk i metodologiskt avseende och i Ryssland – ett land där människor har fått lära sig att viska och där minnena från sovjettiden är insvepta i lager av myter och ideologiskt tankegods – är dessa problem extra besvärliga. Efter att ha levt i ett samhälle där miljontals människor arresterades för att de av misstag hade råkat prata med en angivare är många äldre personer ytterst vaksamma när de möter forskare som använder mikrofon (som förknippas med KGB). Rädsla eller skam eller självbehärskning har gjort att dessa överlevare ibland har förträngt sina smärtsamma minnen. Många förmår inte se tillbaka på sina liv eftersom de har blivit så vana vid att undvika obekväma frågor vad de än handlar om, inte minst sådana som rör deras moraliska ställningstaganden vid avgörande moment i deras egen karriär i sovjetsamhället. Andra vill helst inte vidgå handlingar de skäms för, och ofta rättfärdigar de sitt uppträdande genom att åberopa motiv och drivkrafter som är efterhandskonstruktioner. Trots dessa utmaningar, och i många avseenden tack vare dem, innebär den muntliga metoden stora fördelar för de historiker som sysslar med människors privatliv – förutsatt att den används på rätt sätt. Det innebär att man måste vara ytterst noggrann med korsreferenser när det gäller innehållet i intervjuerna och där det är möjligt ställa det mot skriftligt källmaterial i privata och offentliga arkiv. De som viskade bygger sin framställning på hundratals familjearkiv – innehållande brev, dagböcker, personliga dokument, memoarer, foton och efterlämnade föremål – som tills helt nyligen hållits gömda av överlevande från Stalinterrorn i lönnfack och under madrasser i privata hem över hela Ryssland. I varje familj gjordes utförliga intervjuer med de äldsta släktingarna som kunde förklara hur och varför dessa privata dokument hade kommit till och även placera in dem i en släkthistoria som tidigare inte hade formulerats. Det muntliga historieprojekt som var knutet till forskningsarbetet inför den här boken, som fokuserar på individers och familjers inre värld, skiljer sig markant från tidigare intervjubaserade studier av sovjetperioden som i huvudsak var sociologiska och ägnade sig åt terrorns yttre detaljer och upplevelser i Gulag.19 Vårt material har samlats i ett speciellt

De som viskade_1.indd 24

09-09-17 09.07.50


inledning

· 25

arkiv som innehåller en av de största samlingarna av dokument om privatlivet under Stalintiden.* Familjerna vars berättelser återges i den här boken representerar ett brett tvärsnitt av det sovjetiska samhället. De har olika social bakgrund, de kommer från städer och byar runt om i Ryssland, och här återfinns familjer som blev utsatta för förföljelse och familjer vars medlemmar deltog i repressionen som agenter för NKVD eller administratörer i Gulag. Här finns även familjer som slapp undan Stalins terror – trots att dessa statistiskt sett var ett fåtal. Med hjälp av det insamlade materialet kartlägger De som viskade den historia som tillhör en generation född under de första åren efter revolutionen, de flesta mellan 1917 och 1925 – deras liv löpte alltså parallellt med utvecklingen av sovjetsystemet. I de sista kapitlen av boken kommer även deras arvingar till tals. För att kunna förstå vad kommunistregimen innebar för folket är det nämligen viktigt att intressera sig för flera generationer. Det sovjetiska systemet utövade under ett trekvartssekel sitt inflytande på familjens mentala sfär. Inget annat totalitärt system har på ett så djupgående sätt präglat sina undersåtars liv – inte ens det kommunistiska Kina (den nazistiska diktaturen som ofta jämförs med Stalinregimen varade bara tolv år). Den här boken intar även en särställning genom att den, för att få ett grepp om det stalinistiska fenomenet, använder ett långt perspektiv. Tidigare studier i ämnet har i huvudsak koncentrerat sig på 1930-talet – som om det för att förstå Stalinregimens sanna natur räckte med att sätta sig in i den stora terrorn 1937–38. Terrorn under de åren var den ojämförligt blodtörstigaste fasen av Stalintiden (den stod för 85 procent av de politiskt betingade avrättningarna mellan 1917 och 1955). Men den var bara en i raden av perioder med repression – (1918–21, 1928–31, 1934–35, 1937– 38, 1943–46, 1948–53) – som alla krävde många människoliv. Antalet personer i Gulags arbetsläger och ”specialbosättningar” nådde sin topp 1953, * Det mesta av arkivmaterialet samlades in av författaren i samarbete med Memorial, en människorättsorganisation och historisk sammanslutning som instiftades under sena 1980-talet med uppgift att representera och hedra minnet av dem som fallit offer för repressionen under Sovjettiden. Materialet finns i arkiv hos Memorial i Sankt Petersburg (MSP), Moskva (MM) och Perm (MP). Det mesta är även tillgängligt på Internet (www.orlandofiges.com) där det även finns utskrifter och exempel på ljudspår från intervjuerna. En del av materialet är tillgängligt på engelska. Mer detaljer om forskningsprojektet knutet till den här boken finns i efterordet där även de som deltagit i arbetet tackas.

De som viskade_1.indd 25

09-09-17 09.07.50


26 ·

de som viskade

inte 1938, och resultatet av detta långa terrorvälde fortsatte att påverka miljontals människor flera decennier efter Stalins död. De delar av släkthistorier som är invävda i den löpande texten på olika ställen i boken är troligtvis för många för att läsaren ska kunna göra en helhet av dem (även om registret kan vara till hjälp i det avseendet). De bör läsas som variationer på ett och samma tema – hur stalinismen satte sin prägel på alla familjers liv. Men det finns flera familjer, bland dem familjen Golovin, vars historia är mer heltäckande skildrad och för var och en av dem finns det ett släktträd. I bokens centrum återfinns familjerna Laskin och Simonov – kopplade till varandra genom giftermål – vars skilda öden under Stalintidens terror flätades samman på ett tragiskt sätt. Konstantin Simonov (1915–79) är centralfiguren och kanske (beroende på ens politiska värderingar) bokens tragiske hjälte. Han föddes i en adlig familj som utsattes för förföljelse av sovjetregimen men förvandlade sig själv till ”proletärförfattare” under 1930-talet. Han är i stort sett bortglömd idag men var en gång en framstående person i det sovjetiska litterära etablissemanget – mottagare av sex Stalinpris, ett Leninpris samt av utmärkelsen ”Det socialistiska arbetets hjälte”. Han var en begåvad lyriker, hans romaner om kriget var omåttligt populära, hans propagandistiska pjäser kanske var mindre lyckade, men han var journalist av yppersta rang – en av Rysslands främsta under kriget. Under senare delen av sitt liv var han en utomordentlig memoarförfattare som på ett ärligt sätt skärskådade sina egna synder och samvetsmässiga kompromisser under Stalintiden. 1939 gifte sig Simonov med Jevgenija Laskina, den yngsta av tre döttrar i en judisk familj som hade kommit till Moskva från de judiska bosättningarna i västra Ryssland, men han övergav snart henne och deras nyfödde son för att uppvakta den vackra aktrisen Valentina Serova – en romans som besjälade hans mest berömda dikt, Vänta mig (1941, sv. övers. 1945), som nästan alla soldater som kämpade för att kunna återvända till en flickvän eller hustru hade lärt sig utantill. Simonov blev en viktig person i författarförbundet mellan 1945 och 1953, en tid när de som stod i spetsen för den sovjetiska litteraturen av Stalins politruker uppmanades att delta i trakasserierna av kollegor som ansågs för liberala, och att stämma in i kören när judar fördömdes inom konsten och vetenskapen. Ett av offren för denna officiella antisemitism var familjen Laskin, men vid den här tiden var Simonov så

De som viskade_1.indd 26

09-09-17 09.07.50


inledning

· 27

insyltad i den stalinistiska regimen att han inte kunde komma till undsättning – kanske fanns det ändå ingenting han kunde göra. Simonov var en komplex person. Från sina föräldrar hade han ärvt aristokratins värderingar om att verka för samhällets bästa och i synnerhet den militära pliktkänslans och lydnadens etos som hos honom införlivades i de sovjetiska dygder som handlade om patriotisk offervilja och politisk aktivism, något som ledde till att han kunde skaffa sig en plats i den stalinistiska makthierarkin. Simonov hade många beundransvärda egenskaper som människa. Om det var möjligt att vara en ”god” stalinist bör han räknas in i den kategorin. Han var ärlig och uppriktig, ordningsam och mycket disciplinerad utan att därför sakna värme och charm. Genom sin utbildning och sitt temperament var han en handlingens man. Han engagerade sig redan i unga år hårt i det sovjetiska politiska livet och saknade förmåga att hålla stånd mot de mentala påtryckningar och krav han där mötte. I det avseendet förkroppsligade Simonov alla de moraliska konflikter och dilemman som präglade hans generation – de vars liv den stalinistiska regimen kastade en skugga över – och att förstå hans tankar och handlingar är kanske att förstå hans tid.

De som viskade_1.indd 27

09-09-17 09.07.50


9789185873814