Page 1

GOD NATT, OKTOBER

Valle Wigers


Valle Wigers

GOD NATT, OKTOBER


Smakprov   Utdrag ur God natt, oktober                       Copyright © Valle Wigers 2013     Omslag: Malena Modéer Omslagsfoto: Joachim Retzlaff Dikt sid. 161 f: Åsa N Åström Sättning (Fournier): X Publishing Tryck: Bulls Graphics, Litauen, 2013 isbn 978-91-85763-33-7     X Publishing AB www.xpublishing.se


Till Johanna och Sam – Üverallt och hela tiden


Göteborg, tredje oktober 1988:

D

e ställer sina kaffekoppar i diskhon. De lämnar lägenheten. De går mot bilen som väntar i garaget.   Förmodligen pratar de om vädret och tittar upp mot skyn och möts av det starka solljuset. Mannen som följer mamma genom och ut ur livet fattar för en gång skull hennes hand och trycker henne intill sig. Han vet vart vägen leder och hon ska följa honom dit.

7


T

idigare. Alldeles i början är vi här. Högst upp i sjuvånings­ huset i den nybyggda stadsdelen strax söder om centrum. Väggarna är ljusa och golven spegelblanka. Det är knappt man vågar röra stekpannan som vilar på den skinande spisen. Mäktiga köksluckor och badrumsskåp vakar över diskningen och tandborst­ ningen. De dagar solen skiner grillas vår balkong, det blir så varmt att det inte går att vara där, som om både stålräcket och betonggol­ vet brinner. Ner i källaren, sedan en tur till tvättstugan, upp igen, spegla sig i luckorna, beundra badrummet, en promenad på gården och så om från början igen. Som om allt måste hinnas med. När tusen morgondagar väntar.   Det här är min värld: identiska höghus i rött tegel med tillhö­ rande rabatter och olika nummer och nyfödd graffiti på blanka stål­ dörrar som gömmer cykelrum och garage, allt insvept i doftmolnen som tvättstugornas ventiler puffar ut. Utanför området finns det vilda som grävskoporna missat: den tidigare lågstadieskolan i grå betong och trasiga trähus där den som målat haft bråttom eller ont om färg. Mellan byggnaderna växer brännässlor och maskrosor och någon har ställt en tvättmaskin och två rostiga cykelställ och en motorcykel utan hjul där.   På bottenvåningen i huset bredvid vårt ligger den nybyggda lågstadieskolan. Morgonbönen är omöjlig att lägga på minnet. Ted kan redan läsa och räkna, men ingen lyssnar. Björn kan var­ ken läsa eller räkna, men ingen bryr sig. Alexandra kommer bara 8


varannan dag, men ingen säger någonting.   Nyckeln till toaletten som klassföreståndare Maj-Britt högtidligt delar ut inför hela klassen håller jag i ett krampaktigt tag. Jag ser mig själv försvinna ner i toaletten med nyckeln i min hand, vatten­ virveln som river tag i mitt hår, i ett nafs simmar jag i rören under Landalas nylagda asfalt.   Någon har lagt toalettborsten i papperskorgen. Någon har ritat ett par gigantiska bröst ovanför tvålkoppen. Någon har klottrat spretiga bokstäver på spegeln ovanför handfatet. Den röda färgen ser ut som läppstift. Mamma är den som frågar hur jag har det i skolan. Det är hon som tar emot lappar från fröken och går på föräldramöten och kvartssamtal. Pappa frågar aldrig någonting. Han är inte med när skolan invigs och hoppar över den första skolavslutningen. Han har redan satt sig i bi­ len och är på väg till torpet i Alingsås. Mamma säger att som jag vet är det så mycket som måste fixas innan vi kan flytta in där för sommaren. ”Så att det är fint när vi kommer”, säger hon och rufsar mig i håret.   På tåget visar hon ritningar som pappa har arbetat med under det senaste året, skisser som ska komma till användning den dagen vi har råd att köpa ett eget sommarställe. Pappa hämtar oss på statio­ nen. I tystnad åker vi till torpet. Han verkar ha glömt bort varför han kom hit ett par dagar tidigare än oss och mamma får börja sin sommarledighet med att städa och klippa gräset. Även här ligger han i soffan hela dagarna, det spelar ingen roll om det regnar eller om solen skiner. På sin höjd tar han sig ut i trädgården och lägger sig i en solstol. Där ligger han och väntar på att dagen ska bli kväll så att han kan förflytta sig till sängen. Inga badsjöar eller loppmark­ nader eller cykelutflykter kan locka honom att lämna torpet och jag förstår inte varför. 9


E

fter mammas och pappas äventyr i Chile, äventyr som jag bara nuddat vid och aldrig skulle våga fråga om, flyttade de till Vega­gatan i Linnéstaden. Lägenheten var bara ett stort rum med högt i tak. Den blev aldrig riktigt varm, stearinljusen slocknade i blåsten som fönstren släppte in. Golven gömde lömska flisor och sluttade, släppte man en porslinskula i hallen rullade den vidare till köket och försvann in under spisen. I badrummet fanns ett hand­ fat som satt för högt upp och en slang som vattnade de vitkaklade väggarna och den gröna plastmattan när man duschade sittande på toalettsitsen. Vi pratar aldrig om den tiden och jag har nästan inga minnen av händelser därifrån. Jag minns skalet, inte innehållet. Vi kommer till Landala sommaren innan jag börjar första klass. Lä­ genheten känns som ett slott. Det finns en balkong och ett badkar och rum i olika storlekar som man kan promenera mellan. Det blå­ ser inte någonstans och när någon kommer och hälsar på så måste han eller hon först ringa på porttelefonen och därefter godkännas av oss genom dörrögat. Om nu någon skulle komma och hälsa på, vill säga.   Mammas väninna Amanda och hennes man Jörgen flyttar in några portar bort ett par månader efter oss. De låter sig inte impo­ neras av det nya och fräscha, utan gör allt de kan för att skräpa ner. 10


Överallt i lägenheten ligger böcker och kläder och gamla tidningar. När de serverar kaffe och saft och bullar är ingen tallrik eller kopp den andra lik till form eller färg och det ser ut som om någon varit så hungrig att den ätit upp bitar av porslinets kanter. De vackra tapeterna, som är likadana som våra, försvinner nästan helt bakom afrikanska masker och textilkonst. På balkongen ser många av väx­ terna och blommorna redan döda ut och utsikten mot fotbollspla­ nen skyms av ett stort hönsnät som ska hålla katterna på plats. Dagarna går och liknar varandra, men vissa stör rytmen i det sköra systemet. Som dagen i april när mamma och jag är hemma hos Amanda och Jörgen efter skolan. Jag är i köket med Amanda. Mamma sitter i soffan i vardagsrummet och röker hemrullade ciga­ retter och viftar med armarna som hon alltid gör när det pratas po­ litik. Jörgen sitter bredvid henne och knackar ut pipans tobak mitt på soffbordet och gungar huvudet i takt med slagen, som om han behöver rytmen för att hålla igång tankarna under den vilda frisy­ ren. Mellan dem står en blommig termos och jag tänker att mamma kommer att välta omkull den när som helst. Hennes röst blir högre, hon reser sig upp, sätter sig igen, skakar på huvudet, tänder en ny cigarett. Jörgen stoppar lugnt sin pipa och harklar sig. Jag vänder mig mot Amanda.   ”Det handlar om solidaritet, om någonting större än våra små liv”, hör jag honom säga.   De skramlar med kopparna och faten och mumlar och rullar nya cigaretter. Jag hjälper Amanda att hälla smält smör från en silvrig kastrull till en röd bunke där bakpulver och mjöl väntar. Hon nickar mot mig och torkar av händerna på förklädet. Jag tit­ tar ut i vardagsrummet igen och ser att mamma har lagt sig ner i soffan med en kudde under huvudet. Hon röker med blicken fäst i 11


taket och tvinnar hårslingor med fingertopparna.   ”Kan Bodström verkligen vara utrikesminister? Kommer han att fixa det?” säger hon.   ”Han är inte ens sosse”, säger Jörgen.   Hans rossliga skratt ekar i lägenheten och sedan skrattar mamma och jag rycker till för det är så sällan jag hör henne göra det. Det låter så lätt, så självklart.   ”Vad de tjafsar där ute”, säger Amanda, och sträcker fram en sked.   Jag öppnar munnen. Smeten vilar några långa sekunder på tung­ an. Jag känner hur den löses upp, mjölet smeker tandköttet, sockret knastrar mot emaljen. Jag öppnar munnen för mer.   Amanda viskar att hon ibland önskar att jag vore hennes son och att jag kanske skulle kunna sova över hos dem någon gång. Jag nickar och tänker att jag aldrig har sovit någon annanstans än hemma, hon kommer inte att lyckas med sin plan att röva bort mig för en natt. Hon tippar bunken så att smeten kan rinna ner i den smörade kakformen.   Mamma börjar gråta ute i vardagsrummet. Höga snyftningar, tunga andetag.   Sluta, tänker jag. Inte nu igen, det har ju gått så bra hittills. Ångrar hon att vi flyttade hit? Trots att Amanda och Jörgen är våra grannar nu? Vi har inte ens bott här särskilt länge, vad gör henne så ledsen?   Jörgen kommer in i köket. Han tittar bara på Amanda och stop­ par ner ett finger i kakformen. Därefter nafsar han på fingertoppen, det gula som fastnar i hans skägg ser ut som sandkorn i tång. Han går till mamma igen.   ”Det ordnar sig, Anna, allt blir bra”, hör jag honom säga.   Snyftningarna fortsätter. Jag spärrar upp öronen, men mamma säger ingenting. 12


”Jag kan hämta dig från skolan någon dag snart”, säger Amanda.   ”Ska du inte stoppa in kakan i ugnen?” frågar jag. Mörkret sänker sig över Landala och vi samlas i soffan för att äta den nygräddade sockerkakan. Mamma torkar ögonen och läser högt ur en nyinköpt bok som handlar om pojkar och flickor som har det riktigt tufft i livet. Sedan berättar Jörgen egna historier om lejon och tigrar på savannen. Jag låtsas lyssna intresserat, men tänker bara på barnen och på mammas tårar. Barnen har trasiga kläder och tvingas jobba i smutsiga fabriker. De har inte ens råd att åka buss utan måste gå hela den steniga vägen hem, utan skor. När de väl är hemma måste de värma kallt vatten över öppen eld för att bli rena till nästa morgon då ännu en dag på fabriken väntar. Ser hon inte att vårt liv i jämförelse med deras trots allt är ganska enkelt? De kramar oss länge i hallen. Amanda viskar någonting i mammas öra och vi lämnar dem.   ”Om Amanda och Jörgen hade haft ett barn hade det kunnat vara min kompis”, säger jag. Det är inte första gången jag säger det, men det kommer att bli den sista. Jag trycker på hissknappen och vi börjar färden neråt. När hissen har två våningar kvar trycker mamma på ettan.   ”Vad gör du?” säger jag.   Hissen stannar. ”Adam, lyssna på mig.” Hon lägger sina händer på mina axlar och trycker upp mig mot hisspegeln. ”För vissa är det svårare än för andra att få barn.”   Jag försöker rycka mig loss ur hennes grepp, men hon håller kvar sina händer, trycker ner fingrarna mot mitt nyckelben. Lite hårdare och hon skulle kunna skada mig. 13


”Du får aldrig prata om det när de är med, förstår du det? Och inte när pappa är med heller.”   Jag nickar snabbt. Hon släpper greppet.   Jag ser henne snett underifrån. Hennes händer darrar när de stryker bort den svarta färgen som samlats under hennes ögon.   ”Det ordnar sig”, säger hon och jag trycker på BV-knappen.   Nu gråter hon inte bara hemma längre, tänk om hon brister ut i gråt på spårvagnen eller Konsum eller föräldramötet nästa gång?   Hemma väntar en slumrande pappa i manchestersoffan som all­ tid bär ett avtryck av honom, även när den är tom. Det är mörkt i lägenheten. Röster från teven viskar.   Han reagerar inte när mamma ropar hans namn, utan förblir orörlig. Jag vill gå fram och skaka om honom och skrika fattar du inte att mamma är ledsen! men som alltid smiter jag in på mitt rum i stället för att gå in till honom.

14


H

öghusen kryllar av barn. På kvällarna samlas många av oss på Landala Torg. Det händer inte mycket där, frukt- och grönsaksstånden har sedan länge packats ihop och körts bort för att återvända när solen går upp. Posten och Systembolaget och tobaks­affären har stängt. På nyöppnade Landalagrillens tak vajar en vimpel med ”1984” tryckt i svart text mot vit bakgrund stilla i kvällsbrisen. Jag undrar hur länge den kommer att se så ren och ny ut, hur länge det dröjer innan den färgas av oset från alla stekta korvar och hamburgare som skorstenen spottar ut 08–19 varje dag.   Den här kvällen är vi tolv barn som klättrar över staketet till Konsums lager med siktet inställt på soptunnorna. De flesta går som jag i trean på Landalaskolan, men några går i fyran eller fem­ man på Guldhedsskolan. Vi välter soptunnorna upp och ner, tar det som kan användas som ammunition och stoppar tillbaka resten. Jag håller ett paket med fyra kycklingklubbor i min hand och försöker föreställa mig hur klubborna skulle flyga, både som grupp och var för sig. Jag lyckas varken visualisera luftfärden eller framkalla lju­ det av en klubbas möte med en bilruta och slänger tillbaka paketet till de andra döda djurbitarna och plastförpackningarna.   Laddade med rutten frukt och vissna grönsaker tar vi oss via brandstegar upp på sporthallens tak. Man ser halva Göteborg här uppifrån, men våra blickar är riktade mot gatan snett nedanför våra fötter. Vi kastar mangor, kiwier, ananaser, gurkor, tomater, avokador. Vi rullar blomkålshuvuden och vattenmeloner stora 15


som bowlingklot till kanten på taket och vågar inte titta utan vän­ der oss om när de rasar mot marken. När de slutligen landar låter det som om asfalten går sönder. Bilarna som även utan flygande projektiler aldrig skulle stanna till i Landala försöker komma un­ dan ännu snabbare än annars. Däcken skriker och tutornas tut ekar mot betongen, men som tur är sker ingen större olycka.   Tvillingarna Gustaf och Philip är de enda från min klass som är med uppe på taket, men jag är inte kompis med dem längre. Deras pappa har ett klistermärke i bakrutan på sin bil, en bild på en liten människa som böjer en stor orm, men enligt min pappa bär det på ett budskap: Bilägaren vill främja fri företagsamhet. Folk inbillar sig att det skulle vara bra för Sverige. Pappa fick syn på mannen med ormen när skolan hade en loppmarknad för Afrikas barn. Det var Gustafs och Philips pappa som hade fixat fram långa bord till klassens alla sönderlästa serietidningar och begagnade fotbolls- och balettskor. Han hade dessutom gett oss glasfat och finbestick som vi kunde sälja för ganska mycket pengar. Senare den kvällen kom pappa in till mig när jag redan hade släckt lampan.   ”Jag vill inte att du umgås med Haralds ungar”, sa han. Hans kropp rörde sig inte, som alltid höll han sig på avstånd.   ”Inga problem”, sa jag.   ”Han är en kapitalist.” Han andades tungt. Jag sträckte mig för att tända lampan, men han hade redan försvunnit. Om Konsums soptunnor är tomma eller om det är för mycket män­ niskor runt torget går vi nästan alltid hem, men det händer att några vill göra andra saker som deras föräldrar egentligen inte tillåter och när det händer följer jag alltid med. Jag är en av de yngsta i grup­ pen, men mamma och pappa säger aldrig någonting om vad jag gör på kvällarna, så länge jag är hemma före tio. 16


De kvällarna går vi till Vasaparken där vi gömda bakom träd skrattar åt alkisarna som sitter och dricker och sjunger på lekplat­ sen. Eller så visslar vi på tjejer på väg ut i kvällen. Det händer att någon av de äldre pojkarna har med en porrtidning eller en fick­ kniv, men gruppen blir bara stum när de grejerna åker upp så de brukar försvinna tillbaka ner i ryggsäcken.   En kväll hittar vi en sovande man på bänken vid gungorna. Man­ nen har en mörk kostym med en rutig näsduk som sticker upp ur bröstfickan, och blont bakåtkammat hår. I papperskorgen vid hans huvud finns plastpåsar med räkskal och baguetterester som vi töm­ mer över honom. Han vaknar inte. Vi skrattar så vi nästan kiknar, men när jag senare står framför vår port vill jag bara gråta. Jag vänder tillbaka. Jag tar en genväg mellan buskarna och gömmer mig bakom ett träd och tittar på kroppen som andas under skalen, men jag vågar inte gå fram till honom. Jag går hem. Jag kryper ner i sängen. Det är svårt att bli av med bilden av mannen och när jag vaknar är den det första jag ser. Några få gånger tar vi oss ända till Vasaplatsen. Där behöver ing­ enting speciellt hända, dofterna och ljuden är överväldigande nog. Där möts människor och spårvagnar. Där finns affärer och frisörer och kaféer. Där bor löften om någonting annat, någonting större än det vi känner till.

17


M

in första förälskelse bor på sjunde våningen i höghuset mitt­ emot vårt. Cecilia har långt rött lockigt hår och ljus fräknig hy. Hon har tjocka glasögon som får hennes ögon att se ut som om de alltid tittar på någonting spännande. Hon har en tandställning som ger henne en gnistrande mun varje gång hon ler.   Det är bara några veckor till skolavslutningen när jag upptäcker henne. Vi har övat med kören inför den allra sista konserten på lågstadiet. Tidigare har hon sjungit samma stämmor som vi andra och inte utmärkt sig. Men nu har fröken och Cecilia arbetat fram en hemlig plan som innebär att Cecilia efter Den blomstertid nu kommer lämnar kören och glider fram till mitten av gymnastiksalen medan vi andra står kvar på bänkarna vid kortsidan. Där ute på parketten i ljuset av ett tjugotal lysrör och med handbollsmålet som bakgrund, sjunger hon de vackraste ord jag hört. Jag gör så att blommorna blommar… Hon glänser rött och silvrigt i en blå klänning, hur har jag kunnat missa henne de tre år hon gått i min parallellklass? Och nu är det i princip redan för sent! Snart ska vi börja på olika mellan­ stadieskolor, jag på Guldhedsskolan eftersom den är kommunal, hon på Samskolan eftersom den är privat.   Senare den här helt vanliga ovanliga onsdagen ringer klockan ut och jag rafsar snabbt ihop mina anteckningsblock och suddgummin och pennor och linjaler och går ut genom grinden. Där väntar jag. Efter en liten stund kommer hon gående. Jag säger hej och hon ler och ställer sig bredvid mig. Jag tittar ut över skolgården som nu 18


ligger öde och sedan börjar vi promenera hemåt. Våra vägar skiljs åt när jag viker av mot port 29, men någonting har hänt, trots att vi inte har pratat utan bara gått bredvid varandra. Under veckorna som följer är ingenting sig likt. Hennes närvaro i skolan gör mig skakig och jag tittar bort eller ner i marken när vi möts i korridoren eller skolmatsalen. När kören formeras ställer jag mig så långt bort från henne som möjligt. Vi tar inte sällskap hem när skolklockan ringer ut.   Men på distans talar våra hjärtan. Mina fingrar vibrerar och hela huset tycks brumma ljumt när tuschpennan gnisslar mot det vita arket. Jag trycker upp det jag skrivit mot fönsterrutan. Jag blundar och önskar att hon alltid ska sjunga att hon gör så att blommorna blommar, att hon aldrig ska flytta hemifrån, att det kan fortsätta så här för evigt.   Svarta kråkfötter, men med tanke på hur mina händer darrar är jag glad att det ens går att läsa:   Cecilia, jag tycker så mycket om när du sjunger.   Väntan. Men så dyker ett pappersark upp.   Adam, du är så fin! Jättefin!   Jag har redan skrivit, så sekunden senare är mitt nya budskap uppe.   Vi ses i skolan i morgon!   Ja!!! Eller så här, någon vecka senare, när vi närmar oss slutet:   Tycker du om mig lika mycket som tidigare? Svart är fortfarande min färg.   Det är klart jag gör. Rosa, kärlekens färg.   När jag är gammal med?   Det dröjer en bra stund innan en ny lapp dyker upp i fönstret. 19


Ja. Jag tror det.   Kort därefter följer jag med henne hem efter skolan. Mitt svep­ skäl är att hon ska låna ut sina matteböcker till mig eftersom jag har tappat bort mina. Vi sätter oss på hennes säng. Hennes pappa kom­ mer in med ostsmörgåsar och nyponsoppa. Han är flintskallig och kallar henne lilla elden. Han lämnar rummet och vi äter i tystnad och pratar lite om sångerna vi ska sjunga på skolavslutningen och jag vill säga att hon är så vacker på gymnastiksalens parkett, men orden kommer inte. Hon ger mig matteböckerna och jag säger att jag inte behöver dem och kort därefter kommer hennes mamma hem från jobbet och knackar på dörren till Cecilias rum och säger att de ska äta middag snart och att Cecilia och jag ju ses i skolan i morgon.   När sommarlovet börjar upphör hennes kärleksbudskap. Jag håller upp nyskrivna meningar varje kväll, men får ingen respons. Till slut övergår kärleken i förtvivlan: Skriv till mig, Cecilia! Vi kan åka och bada, Cecilia! Jag har till och med ritat några hjärtan som ringar in budskapen.   Har hon kanske åkt till Kanarieöarna eller Stockholm med sina föräldrar?   Men så en lördag i slutet av juni när vi köper proviant inför resan till torpet så står hon plötsligt bredvid mig vid godishyllan på Kon­ sum. Nu när hon äntligen dykt upp igen ska jag lämna Landala och inte komma tillbaka förrän i mitten av augusti.   ”Har du inte sett mina lappar?” frågar jag.   ”Jag kan inte skriva mer.”  ”Varför?”   Hon är tyst och rafsar åt sig några Käck och en påse Hallonbåtar och försvinner.

20


Varför? ekar i mitt huvud hela vägen till Alingsås. Varför vill hon inte ha mig?   Pappa har inget intresse av mitt känsloliv och vet definitivt ing­ enting om lilla elden. Mamma förklarar att Cecilia inte ser min stor­ het.   ”Det kommer andra flickor”, säger hon.   Vi sitter ute på verandan. Jag hoppas att vi snart ska gå ner till den lilla badsjön. Det beror på hur pappa mår, säger mamma. Vad jag kan se är allt som vanligt med pappa. Han ligger i sängen, trots att det är minst tjugofem grader varmt ute.   ”Jag vill vara med henne.”   ”Jag förstår det. Men om hon inte vill ha din kärlek är det bättre att spara den till någon annan, någon som vill.”   Jag funderar på hennes ord. Hon nickar.   ”Kan vi inte gå och bada nu?” frågar jag.   Jag vet att det inte går innan pappa har gett sitt godkännande, men jag frågar ändå. Jag förstår inte varför inte mamma och jag har lika stor rätt att bestämma som han. Och nu har jag kärleksbekym­ mer, så hon måste ge mig en del av sin uppmärksamhet. När skulle hon annars göra det?   ”Det är varmt”, säger jag. ”Du svettas ju massor.”   Jag pekar på hennes hals, på svettdropparna som lämnat hennes haka och nu sakta rinner neråt.   ”Vi kan inte bara lämna honom här”, säger mamma.   ”Väck honom! Han kan ju vara med när vi badar.”   ”Tog du med dig fotbollen och frisbeen?” Hon ställer sig upp och tar några steg på verandan. Hon tar upp en kanna och vattnar pelargonierna vid trappan.   Jag skrapar fingrarna mot armstödet. En träflisa letar sig in under ena pekfingernageln. Jag biter ihop och knyter nävarna under låren. 21


Hon suckar. ”Vi kan sätta oss på en filt i gräset. Jag kan hämta hallonsaft och Mariekex, vill du det?”   Jag skakar på huvudet.”Vi stannar här. Vi ska prata om Cecilia.”   ”Okej”, säger mamma. ”Berätta om Cecilia.” Alla dagar i torpet liknar varandra, så när mamma ett par veckor se­ nare berättar att moster Eva och hennes familj ska komma på besök jublar jag inombords. Vi städar och bäddar för dem i stora rummet och mamma åker in till Alingsås och köper blommor som hon stäl­ ler upp i alla rum. Pappa skrattar åt blommorna och går omkring och muttrar och skakar på huvudet.   När de rullar in framför huset i en stor svart BMW går pappa och lägger sig. Han låser till och med dörren till sovrummet, trots att vi aldrig skulle våga störa honom.   Mina kusiner Joakim och Alexander kommer in i köket och säger i kör att huset är så litet och mamma skrattar och säger till dem att skogen runt huset är stor. Eva frågar efter pappa och mamma säger att han har ont i huvudet och vilar och Christer börjar skratta och Eva drar i hans arm och viskar att han ska sluta och när han inte gör det frågar hon mamma om det finns vin och mamma säger ”Själv­ klart”.   Mina kusiner och jag ger oss ut i skogen. Jag har med mig en överlevnadskniv och en pilbåge med två pilar, som en granne täljt till mig. Alexander frågar om jag har ett luftgevär. Jag skakar på huvudet och räcker honom pilbågen. Han skrattar och vinkar till sig Joakim. De skojskjuter lite och slänger både den och pilarna på marken och klättrar upp i ett stort träd. De stannar kvar uppe i det gröna ganska länge och jag tränar med pilbågen. Jag hör att de viskar. Jag ropar att vi kan gå och bada, men de svarar inte.   När vi kommer tillbaka sitter mamma och pappa och Eva och 22


Christer runt köksbordet. Ingen säger någonting. Pappa ser nyupp­ stigen ut i sin skrynkliga morgonrock, han tittar ut genom fönst­ ret. Mamma håller i sin tomma kaffekopp och ser ner i bordet. Eva bläddrar i en tidning. Alexander säger att han vill ha Coca Cola och pappa blänger på honom och mamma säger att det finns hallonsaft. Christer harklar sig och säger att det är dags för dem att åka hem. Men mamma och jag har ju bäddat för er, vill jag protestera.   Några minuter senare slår dörren igen. Jag vinkar genom föns­ terrutan till Alexander och Joakim och de hoppar in i bilen och den kör iväg med ett vrål.

23


H

östen kommer och pappa kryper allt längre in i ensamheten.  Jag går i fjärde klass och kommer hem sent om kvällarna. Mitt Göteborg växer. Jag rör mig mellan Landala och Vasaplatsen, jag utforskar gårdarna i Haga och backarna i Linnéstaden. Jag åker buss och spårvagn. Jag spelar fotboll med främmande killar tills solen går ner. I min ryggsäck har jag en tjock svart spritpenna som är till för att klottra med, men som jag aldrig använder. Jag har en skateboard som jag vinglar fram på ner till torget.   Det är eftermiddag. Mamma och jag sitter i köket. Pappa är tre meter bort, i rottingfåtöljen på balkongen, insvept i en filt med blicken fäst i fjärran. Balkongdörren är stängd, han kan inte höra oss. Jag tar en kanelbulle. Hon häller upp saft och kaffe.   Hon pratar om musik och resor, fantiserar om framtida språk­ kurser i England och om öar med aktiviteter i Göteborgs skärgård. Jag tror först att hon pratar om sig själv, men det är tydligen mitt liv det handlar om. Hon säger att det är slut med besöken hos Amanda och Jörgen om jag inte ägnar mer tid åt läxorna.   Jag söker hennes blick. Hon vänder sig bort. Jag hatar när hon gör det, hennes bortvända profil och ådrorna som spänns mot hal­ sen. Hon skjuter stolen från bordet, går några steg, sätter sig igen. Jag sätter mig på knäna och tittar ut på balkongen. Pappa sover, byltet reser sig och sjunker om vartannat, det enda som syns av honom är hans nakna fötter som tittar fram under filten.   ”Vi är aldrig där ändå”, säger jag. 24


”Vi kan åka skidor med dem på sportlovet, vad tror du om det?”   Jag går till hallen, plockar fram min Alvaskateboard ur gardero­ ben, vänder mig om mot henne, väntar några sekunder, ger henne en sista chans att be mig stanna kvar. Jag vill säga att jag behöver en förklaring till varför vår värld är så svajig. Jag vill säga att jag gillar skärgården och att främmande språk är spännande och viktiga, men inte för mig, inte nu. Jag vill gå in i köket och krama henne och säga att jag ofta tänker på henne. Jag vill säga att jag undrar hur hon och pappa har det tillsammans.   Jag smäller igen ytterdörren och i min fantasi rycks pappa ur sin djupa dvala och landar på fötterna och går in och kysser mamma på pannan och förklarar att allt ska bli bättre från och med nu.

25


A

llt i lägenheten är brunt: soffan, sängen, katten. Det luktar blodpudding. Jag står bland soppåsar och tidningar och glas­ flaskor och vågar knappt röra mig ur fläcken.   Jag gör det för din skull, mamma. Jag tror att du vet det. Men du säger ingenting, all din energi går åt till pappa. Han vet nog inte ens om att jag är här. Ingenting kunde intressera honom mindre.   ”Titta på instrumentet”, säger Herr Strunz.   I stället fixerar jag blicken på hans mustasch. Den är ett perfekt gömställe för smådjur. De kan gömma sig i det täta burret och kna­ pra lite på hårstråna och mätta och belåtna krypa in i klarinetten för att vila lite och sedan återvända när det är mina läppar som ligger mot munstycket. Tut, tut, blåser han. Han räcker mig det blöta sil­ verglänsande röret. Jag blåser försiktigt, det enda jag kan tänka på är djuren som springer runt inne i instrumentets mage. Jag slår lite lätt med handen mot klarinettens sida för att ta kål på dem.   ”Det är ingen trumma”, säger Strunz. ”Det är inte afrikanska rytmer du ska spela.”   Jag har stentvättade Levis, svart luvtröja och nya röda Converse. Jag behöver en Gibson Les Paul. Jag börjar slå på klarinetten igen.   ”Nej, nej!” ropar han. ”Inte så, Adam!” Han ställer sig bredvid mig och lägger en arm om klarinetten som tar igen sig på min mage.   ”Du måste röra den mjukt. Klarinetten är som en person du tycker mycket om.” 26


Jag ser framför mig hur Herr Strunz smeker och kramar klari­ netten och jag börjar fnissa.   ”Du vill väl utveckla dig?” frågar han.   ”Ja”, ljuger jag, det enda jag kan tänka på är skateboarden ut­ anför Strunz ytterdörr som längtar efter att mina fötter ska ta med den ut i Göteborgskvällen där dofterna och ljudet och människorna väntar på oss.

27


Tillsammans med sina föräldrar flyttar Adam in i den nybyggda stadsdelen söder om centrum. Deras liv utspelar sig på liten yta, men den stora politiska världen är ständigt närvarande, om så endast i tanken. Fast varför är familjens lilla värld så bräcklig? Besöken uifrån går att räkna på ena handens fingrar. Olyckan är ofrånkomlig. Och genom 1980- och 90-talets Göteborg får Adam bära sina föräldrars hjärtan i sina händer.

www.xpublishing.se

9789185763337