9789185763320

.

..

Melina Marchetta

Alla Macbeth-citat kommer från Carl August Hagbergs översättning, i revision av Sven Collberg. Meningarna på s. 167 (”Kom och klä av …”) och s. 214 (”Hes är den korpen …”, och ”Fly, bäste Fleance …”) är ändrade av översättaren.

X Publishing AB www.xpublishing.se Copyright © 2003 Melina Marchetta Första tryckningen Translation rights arranged by Grinberg Literary Management, Inc. and Ia Atterholm Agency, Sweden. All rights reserved.

Översättning: Malin Strååth Originaltitel: Saving Francesca Omslag: Hanna Larsson Sättning ( Janson): X Publishing

Tryckt av Bookwell, Finland, 2013 isbn 978-91-85763-32-0

Till Luca och killarna på St. Mary’s Cathedral Collage …

Och till tjejerna där också …

Kapitel 1 I morse gick mamma aldrig upp ur sängen.

Det innebar att jag slapp genomlida ett av hennes dagliga peppningsförsök, som vanligtvis inleds med en låt som hon sätter på kvart i sju varje morgon. För det mesta är det 70och 80-talsskräp, allt från ”I will survive” till någon Kate Bush-brud som sjunger ”Don’t give up”. När jag ifrågasätter hennes låtval säger hon att de sker slumpmässigt, men jag vet att det är en väl utarbetad teknik för att motivera mig att bli precis som hon.

Men den här morgonen hörs ingen sång. Inga tips på hur man blir vän med coola innegänget. Inget tolvstegsprogram om hur man på bästa sätt vinner respekt i en fientlig miljö.

Inga peppande budskap på spegeln som utmanar mig att varje dag göra något som skrämmer mig.

Allt är bara stilla.

Och för första gången på hela året går jag till skolan med ett enda mål på agendan: att överleva till kvart över tre.

Skolan är St. Sebastian inne i stan. Det är övervägande en pojkskola, som för första gången någonsin har slagit upp portarna för flickor i årskurs elva. Min gamla skola, St. Stella­, 9

går bara till tionde klass och de flesta av mina vänner går på Pius Senior College nu, men mamma ratade den skolan för att hon anser att flickorna där har begränsade valmöjligheter efter examen, och hon har då inte uppfostrat mig att begränsas på något sätt. Om man känner min mamma anar man ironin nu, eftersom hon är självaste Begränsningarnas drottning i mitt liv. Min bror, Luca, går i femman på Sebastian, så mamma tänkte att det skulle vara behändigt för oss alla på lång sikt, och pappa håller med, eftersom det är lönlöst att låtsas som om mamma inte är den som bestämmer allt i vår familj.

Vi är trettio tjejer på Sebastian och jag vill verkligen inte älta den gamla vanliga tonårsångesten, men måste erkänna att jag hatar det liv som jag, enligt min mor, inte har.

Så här är det. Tjejer hör bara inte hemma på St. Sebastian.

Vi hör hemma på skolor anpassade speciellt för oss, eller på samskolor. St. Sebastian utger sig för att vara en samskola genom att ge oss en tjejtoalett. Resten av stället är enbart för män och jag förstår vad du tänker om du är tjej. Vilket drömscenario, eller hur? Sjuhundrafemtio killar och trettio tjejer? Men i verkligheten känns det som att befinna sig i en guldfiskskål eller som att inte befinna sig över huvud taget.

Dessutom är man till råga på allt tvungen att fixa ett helt nytt gäng vänner efter fyra år i en trygghetsbubbla. När man kom till skolan på Stella visste man exakt vilken profil och placering i hierarkin ens gäng hade, och hela dagen bjöd på en mix av allt som känns tryggt. Min mamma kallar det självbelåtenhet, men vad det än må vara saknar jag det så in i helvete.

10

Här på Sebastian har tjejerna, efter en termin tillsammans, inte riktigt gått vidare med gemenskapsgrejen. Jag har egentligen inga vänner förutom Stella-föredettingarna jag hänger med, som jag knappt utbytte ett enda ord med under fyra års tid. Justine Kalinsky, till exempel, kom till Stella i åttan och hon verkade aldrig få några vänner där.

Hon spelar pianodragspel. Sedan har vi Siobhan Sullivan som utnyttjar oss som sin trygga punkt i tillvaron när hon blir dumpad av någon kille. En termin i sjuan var Siobhan och jag hysteriskt goda vänner eftersom vi var de enda som ville galoppera runt som hästar på skolgården medan resten av Stella-flickorna satt i halvcirklar och såg ut som små damer. Mestadels tillbringade vi fritiden på våra rum där vi koreograferade Kylie-låtar och hade uppvisningar på skolgården tills någon tyckte att vi var för skrytiga. Kort därefter fångade mitt gäng upp mig, tack gode Gud för det, och sedan dess har jag i princip inte yttrat ett enda ord till Siobhan Sullivan. Mina kompisar sa alltid att de hade velat rädda mig från Siobhan och jag njöt av att bli räddad, eftersom det innebar att folk slutade påpeka mina fel och brister jämt och ständigt.

Tara Finke hänger också med oss. Hon var Stellas psykfall, full av feminism, kommunism, ja, en retoriker i vad-somhelst-ism, och är det något jag snappat upp här, är det att Sebastian-killarna inte gillar långa utläggningar. Speciellt inte från oss tjejer. De skulle faktiskt bli överlyckliga ifall vi aldrig mer ens öppnade truten. Tara har redan blivit kallad lesbisk, för det är så Sebastian-killarna hanterar tjejer med 11

åsikter, och eftersom vi bara är fyra Stella-föredettingar antar jag att även vi andra går under samma epitet. Jag skulle kunna vara helt politiskt korrekt här och säga att det inte alls är något fel med att kallas lesbisk, men det handlar om att bli stämplad som något man inte är. Tara Finke tror att hon ska kunna starta en kvinnorörelse på skolan, men tjejer springer för brinnande livet så fort de får syn på henne.

Tjejerna från St. Perpetua, en annan sjuan- till tian-­skola­, tillhör också den kvinnliga delen av eleverna. De vill inte engagera sig i Tara och hennes rörelse eftersom deras mammor har lärt dem att vända kappan efter vinden, vilket jag personligen tycker är det bästa rådet man någonsin kan få.

Min mamma är av en helt annan kaliber. Hon är kommu­ nikationslärare på University of Technology och hennes elever tycker hon är det ballaste som gått i ett par skor.

Men de behöver inte stå ut med hennes utbrott eller hennes oförmåga att bara släppa saker. Har hon inte en dispyt med killen som trängde sig före oss i kön på banken så ifrågasätter hon det ohövliga tonfallet hos en kundservice­arbetare i telefonen. Hon har klagat så många gånger på servicen hos personalen på vår stormarknad att jag är säker på att de har foton på vår familj vid dörren med instruktioner om att aldrig släppa in oss.

Varje dag när jag kommer hem från St. Sebastian frågar­mamma mig om jag har lyft frågan om toaletterna eller situationen med ämnesval och tjejsporter. Eller om jag fått några nya vänner eller om det finns någon kille jag är intresserad av. Och varje eftermiddag mumlar jag ett nej och 12

hon tittar mycket besviket på mig och säger: ”Frankie, vad hände med den lilla tjejen som sjöng ’Dancing Queen’ på av­slutningen i sexan?” Jag är inte riktigt säker på vad vit byxdress och höga platåstövlar, eller infallet att vråla ut en ­Abba-dänga, har att göra med att befria St. Sebastians ­tjejer, men av någon anledning gör mamma den kopplingen.

Så jag kommer hem, redo att mumla mitt nej igen. Redo för blicken, predikan, de oväntade parallellerna och besvikelsen.

Men hon ligger kvar i sängen.

Luca och jag väntar utanför ytterdörren på att pappa ska komma hem­, för mamma ligger aldrig nerbäddad, inte ens om hon har fyrtio graders feber. Men i dag försvinner den Mia vi känner och förvandlas till någon som inte har något att säga.

Någon som liknar mig.

13

Kapitel 2 Jag vaknar av tystnaden. Inga sånger om överlevnad. Inga sånger om boots som är made for walking. Och sedan, kort därefter, hör jag henne kräkas i badrummet. Jag känner mig lättad för stunden eftersom det finns symptom. Jag undrar om hon kan vara gravid, men det är en alldeles för konstig tanke. Hon har bara varit på universitetet i drygt ett år och jobbat hårt och länge för att nå sin position. Mia skulle inte ha velat riskera den.

Senare, när jag har tagit mig ur sängen, står pappa i köket, och han ser på mig och försöker klämma fram ett leende­.

Min pappa är byggarbetare och jag älskar att han är det.

Han heter Robert och mamma kallar honom Byggare Bob. De har känt varandra sedan de var i min ålder och är typ bästa vänner. Han är lite omogen och jag vet att några av mammas kompisar trodde att hon skulle ha vuxit ifrån honom för många år sedan. Några av hans vänner skojar om att han aldrig skulle ha låtit henne ta magisterexamen, precis som om han skulle kunna kontrollera något sådant. Det är det jag älskar med Byggare Bob. Han skiter fullständigt i vad hans vänner eller släkt säger. Han skiter fullständigt i om hans fru har mängder av fler examina än han någonsin 14

kommer få. Han är sin egen och vägrar att expandera sitt företag eftersom han tror att det skulle förändra allting. Jag tror min pappa helt enkelt gillar det han gör och den han är.

Ibland ställer sig mamma och hennes kompisar frågan vad de skulle göra om de fick leva om sitt liv. Min pappas svar är alltid detsamma. Han skulle gifta sig med en tjej som heter Mia och de skulle få två barn.

Vad som än hänt med mamma så tror jag inte det är cancer eller så, och hon är definitivt inte gravid för då skulle pappa vara i extas. Just nu ser han bara trött och förvirrad ut. ”Mår hon bra?” frågar jag. ”Hon är bara lite nere. Går du och drar upp Luca ur sängen?”

Jag är inte riktigt säker på vad ”bara lite nere” betyder. Jag är ”bara mycket nere” och jag kommer ändå upp ur sängen. ”Har ni bråkat eller nåt?”

De är riktiga bråkmakare. Hon är mästare på hypoteser och han är lika bra på att inte tänka längre än näsan räcker.

Hon tror att om hon inte utmanar det de står för kommer de att sluta som andra par i bekantskapskretsen. ”Om du bortser från ditt jobb och dina barn, vem är du då, Robert?” frågade hon en dag. ”Din man”, sa han, med vad hon kallar hans pajasröst. ”Bortse från mig, vem är du då?” ”Bortse från dig, barnen och mitt jobb? Är det en kuggfråga? Jag är död, eller hur?”

Han undrade: ”Vem är du om du bortser från de sakerna, Mia? Kan du vara du utan alla oss?”

15

Lucas blick vandrade från den ena till den andra. ”Måste ni prata om det här inför barnen?” frågade jag. ”Du tänker för mycket och du analyserar för mycket”, sa han till henne. ”Allt är bra. Barnen är lyckliga. Vi är lyckliga.

Allt är bra.”

Mia frågade ofta så där förra året. Analyserade sönder saker, grubblade över meningen med livet. Min morfar hade dött knall och fall året innan. Ena stunden vattnade han sin trädgård, nästa dog han av ett pulsåderbråck. ”En del av mig är borta”, berättade hon för mig en gång när vi shoppade bh:ar. ”Jag tror att vi är gjorda av massor av olika små delar och varje gång någon går bort har man mindre av sig själv kvar.”

En storbystad kvinna hade sina händer kupade runt mina bröst just då, så jag var inte så sugen på en filosofisk diskussion och svarade inte. Så gör jag ofta. Till och med om hon frågar mig en bra fråga. Jag hatar att hon kan konsten att fånga mitt intresse. Oftast har hon rätt när det gäller mig och hur jag är, men för en gångs skull, bara en gång, skulle jag vilja komma på en Francesca-teori före henne. ”Ägg?”

Pappa håller två ägg i handen och jag är tillbaka i verkligheten. Jag gillar inte ägg. Det gör inte Luca heller. Men jag har inte hjärta att berätta det för honom.

Senare går Luca och jag in i sovrummet för att säga hej då. Hon ser pytteliten ut, där hon ligger hopkurad under täckena. Ibland glömmer jag hur liten hon är eftersom hon är så högljudd. Hon är ungefär som en generator som gör 16

tusen saker samtidigt, med stor framgång. Den här nya Mia känner inte jag. Hon ser sjuk och hjälplös ut och, värst av allt, sårbar. När vi går vaknar hon till, men hon tittar inte ens på oss.

Jag går till skolan med illamåendet som kör runt i magen och vågar inte möta min brors blick, för jag vet att det jag ser i hans är detsamma som han ser i min.

Tara Finke fångar in mig så fort jag klivit in i klassrummet. ”I dag är det dags”, informerar hon och försöker vinka till sig en av de före detta Perpetua-tjejerna, som väljer att ignorera henne.

När Siobhan Sullivan kommer in försöker hon ta tag i henne. ”Är du med oss eller inte?”

Siobhan Sullivan bryr sig inte ens om att stanna till. Det sitter några nollor på andra sidan rummet som hon måste imponera på.

Sedan början av året har jag lagt märke till att när hon någon enstaka gång nämner mitt namn så rör det sig om spydiga kommentarer som får mig att vilja ge igen. Men det skulle innebära att jag faktiskt bryr mig om vad hon tycker. Tidigare var Siobhans öknamn St. Stellas Slampa, uppfunnet av någon som inspirerats av allitterationslektionen i nian. Mitt elaka jag skulle vilja sprida namnet vidare, men jag tror att alla här redan kommit underfund med det själva.

Jag sätter mig vid min bänk och ser på när Tara samlar de före detta Perpetua-tjejerna. ”Vi ska ha husmöte i eftermiddag. Det är på tiden att vi 17

berättar för dem vad vi tycker om det här stället.” ”Vad är det för fel på det här stället?” frågar Eva Rodriguez. De före detta Perpetua-tjejerna har en benägenhet att svansa efter Eva precis som om hon vore deras snuttefilt.

Hon är så där nonchalant cool och beskyddande mot sitt gäng, och jag önskar nästan alltid att jag var en av dem. ”Inkräktandet på vår personliga integritet”, svarar Tara Finke och inkräktar på Eva Rodriguez personliga integritet. ”Det erbjuds inga tjejsporter och på idrottslektionerna har vi tre toaletter att dela på när vi ska byta om, alternativet är att vi får byta om helt öppet inför alla. Eller det faktum att vi inte kan använda orden ’muntlig övning’ eller ’penibel’ eller siffran ’69’ utan att en kille i klassen gläfsar högt eller grymtar. Ringer det en liten klocka, tjejer?”

Och klockan ringer in, tack och lov. ”Eller att några av tjejerna får vargylningar efter sig”, säger hon när hon följer efter dem till deras platser, ”och andra kallas bitchar. Eller att vi faktiskt började här tack vare drama­kursen, och att de i år beslöt sig för att sätta upp ­Stalag 17, där det inte finns en enda kvinnlig roll, eller att vissa lärare envisas med att tilltala klassen ...” ”Mina herrar, gå till era platser, tack”, beordrar mr Brolin.

Eva Rodriguez tittar på Tara Finke och sedan på mig. ”Vi får bara lära oss leva med det.”

Jag nickar. Det kunde ha varit värre.

Thomas Mackee kommer in i klassrummet och rapar mig i örat.

Thomas Mackee är ett praktexemplar på majoriteten av 18

killarna i min klass. De har smeknamn som Kråkan och Svadan och de bär namnen med stolthet. Ibland försöker de sig på lite ironi, till exempel genom att kalla en kille som är helt korkad för Einstein. Medan det i andra fall är kristallklart – snubben med den lägsta intelligensnivån jag någonsin träffat på kallas Tomhjärnan. De flesta av de trevligare killarna har flickvänner, vilket vi vet eftersom de klargör det i samma ögonblick de presenterar sig, precis som för att säga: ”Tänk inte ens tanken.” Just de här killarna har absolut ingen aning om vad de ska göra med tjejer som inte är deras flickvänner, så för tillfället är läget en smula värdelöst på kompisfronten. De smartare känner sig en aning hotade på grund av mediaskriverierna om hur flickor dominerar i klassrummet och bevakar därför noga sina platser längst fram.

Tara Finkes teori om Thomas Mackee är att han blev tappad i golvet några gånger när han var bebis. Han är frontfiguren för Slusk AB: skjortan utanför, byxorna hängande nere på låren och skrikigt färgglada boxershorts som exponeras helt öppet varje gång han böjer sig framåt, vilket är rätt ofta. Jag är säker på att han tillbringar kopiöst mycket tid framför spegeln i ett försök att bemästra nyss-klivitur-sängen-vildrufs-stilen som är så het i surfar- och skatekretsar på Sebastian. Han har sett Bill and Ted’s Excellent Adventure-filmer några gånger för mycket och gillar att säga saker som ”Hey dude, vad händer?” med uttryckslös röst.

Han är elak också. En gång råkade Justine Kalinsky krocka med honom, vilket fick hans cd-spelare att krascha i golvet 19

och honom att kalla henne ”jävla kärring”. Det hade varit så lätt att platta till honom, men jag sa inget. Justine Kalinsky skulle ha betraktat det som ett bevis på vänskap och jag är inte intresserad av att lägga ner särskilt mycket energi där.

Thomas Mackees högljudda rapar ekar konstant under lektionerna och ibland försöker han ljuda en ton med rapen.

Den mest efterfrågade låten är ”Teenage Dirtbag” och det är faktiskt fascinerande att beskåda graden av uppskattning av en sådan talang.

De här killarna fiser en hel del också. Jag säger inte att tjejer inte gör det. Vi är bara inte så exalterade över det.

Ibland är stanken överväldigande och man vill bara spy. De drar inte gränsen för attackerna vid klassrummet, stanken kan slå emot en var som helst på skolan. I korridoren, trappan, kiosken. Det finns ett område vi kallar ”Fjärtpassagen”, eftersom den tillhör åttorna och niorna, som är de grövsta förbrytarna. De varken ursäktar sig eller skäms. Om en tjej skulle släppa en fis på Stella skulle hon vara en paria i resten av sitt jordeliv. Här får man hedersmedalj.

Termin två, Dag två, Lektion två har Tara Finke fått nog. Hon delar ut lappar till alla trettio tjejerna på skolan och ber dem komma till ett lunchmöte där, jag citerar, ”det kvinnliga proletariatet ska starta en revolution”. Åh, Tara.

Ingen deltar, såklart. Justine Kalinsky och jag kommer, och Tara Finke betraktar därför mötet som en succé, men jag vill poängtera för Tara att vi inte direkt ”deltar”. Vi har liksom ingen annanstans att gå bara. Men Tara befinner 20

sig i förnekelsestadiet och får Justine Kalinsky att föra protokoll. Justine listar våra och sedan de frånvarandes namn, precis som om de skulle ha kommit, och halva lunchen går. ”Förslag?” frågar Tara Finke. ”Den mest logiska och övertygande personen borde gå och träffa någon av elevrepresentanterna”, säger Justine och klottrar ner en namnlista under rubriken L och Ö, för Logisk och Övertygande förstås. ”Nån som kan argumentera för vår sak med passion och inlevelse.”

En kille i tian går förbi och krafsar sig i skrevet. ”Fattar inte de här människorna att deras borgarmentalitet är en enda stor manifestation av två tusen års patriarkaliskt skit?” Det brinner i huvudet på Tara Finke och hon ger honom fingret.

Jag ser hur Justine diskret stryker Tara Finkes namn på L-och-Ö-listan.

Den fjärde lektionen har vi ett husmöte. Jag tillhör huset Kelly, som fått sitt namn efter en död broder som tog in trettio hemlösa pojkar i Sydney på 1800-talet och sedan dog av difteri.

Skolan har ingen elevrådsordförande. Det finns sex elevrepresentanter i årskurs tolv och William Trombal är vår.

Han är upprullade-skjortärmar-till-armbågarna-inga-konstigheter-typen. Han har alltid djupa tänkarrynkor i pannan och ser aningen besvärad ut, och jag tror inte att han är det minsta imponerad av hela den här det-finns-tjejer-påmin-skola-grejen. Han ansvarar för sportrapporteringen varje vecka och att behöva vara så detaljerad, så vördnads21

full, får mig att vilja skrika: ”Det är ju bara en match, för fasen!”

Min farmor känner William Trombals mormor, vilket jag tror betyder att han är halvitalienare. Hon påstår att William Trombals mormor stal hennes recept på mandelkaka och trots att de ber i samma bönegrupp en gång i veckan ogillar hon henne passionerat. William Trombal och jag har dock aldrig fört den här kopplingen på tal.

Tara Finke knuffar mig med armbågen. ”Här har vi ­fascism­i högform. De börjar drilla dem tidigt.”

Jag ignorerar henne. Min strategi är att ligga lågt och min motvilja att engagera mig har inget med rädsla eller blygsel att göra, i motsats till vad folk i allmänhet tror. Jag tror att folk avskyr förändringar och mest av allt avskyr de dem som försöker förändra saker. Jag är visserligen inte intresserad av att tillhöra det populäraste gänget i hela världen, men jag är ännu mindre intresserad av att vara utstött. Hur som helst, ett eventuellt politiskt engagemang skulle göra Mia glad och det vill jag inte. Hon tror att hon vet vem jag är eftersom hon tror att jag är den hon säger att jag är. ”Gud, vad de älskar ljudet av sina egna röster”, muttrar Tara Finke.

Och det gör inte du?

Plötsligt känns det som om alla glor på oss. Jag tittar upp och William Trombal stirrar, hans mörka blick skär rakt in i mig. ”Ville du fråga nåt?” undrar han och ignorerar Tara fullständigt, med blicken fast i min.

22

Tara Finke krafsar ner något på klagomålslistan från lunchmötet. Hon skickar den till mig och jag skummar igenom den. Längst ner har hon skrivit: Fråga honom varifrån han fick den där pinnen i röven.

Alla i huset glor på oss. Jag får syn på Luca som ler medlidsamt mot mig. ”Vi undrade bara ...”, börjar Tara Finke.

Jag förstår inte varför hon måste sabba allt ännu mer. Jag ser vapenskölden bakom William Trombals huvud, full av viktigheter på latin. ”... Om P står för Pace ... fred...”, avslutar jag hennes mening. Jag känner att hon blänger på mig, men det känns inte lika illa som den självbelåtna, nedlåtande blicken William Trombal ger mig. ”Du har ett italienskt uttal”, förklarar han, precis som om han hade en idiot framför sig. ”På latin är det Pax.” Sedan vänder han sig övertydligt om för att titta på skölden och sedan tillbaka mot mig. ”Och det finns inget P där, hur som helst. Det är ett V. Står för Veritas. Sanning.” Han gör en konstpaus efter varje ord för att understryka dem. ”Men jag kan förstå att V/P-grejen förvirrar dig.” ”Ägd”, skränar Thomas Mackee bakom mig, för att markera att William Trombal helt klart gick segrande ur den här matchen.

Efter mötet dyker ms Quinn, vår husvärd, upp framför mig. Hon räcker fram handen och jag inser att jag fortfarande håller i Taras lapp. ”Kan du följa med till kontoret?”

23

Jag sitter mittemot ms Quinn, betraktar henne medan hon läser listan. Hon ser mest helspänd eller halvförvirrad ut.

Hon är rätt hård och visar inga känslor, men jag tror att hon behöver vara sådan. Mamma startade sin lärarkarriär på en pojkskola och hon säger att det var som att gå ut i krig och komma hem med krigsneuros – varje dag. Ms Quinn är typ ungdomlig, men inte så att hon skulle förekomma i tonårspojkars snuskfantasier. Jag tror de gillar henne, men kallar henne ändå kärring i smyg. Hon har pratat med mig en eller två gånger om något missförstånd i schemat, men djupare än så har vi inte kommit. ”Jag gillar det här”, säger hon efter en stund. Jag känner igen blicken. Det är den där Tara Finke-/Mia Spinelli­blicken. ”Inte konstigt att ni har meningsskiljaktigheter.

Det kan inte vara lätt för er tjejer. Jag bokar ett möte med Will så får han beta av de här frågorna med dig.”

Jag har redan tagit min väska. Jag är inte intresserad av att träffa William Trombal med morgonens ABC-lektion färsk i minnet. ”Tara Finke skulle förmodligen hellre vilja träffa honom”, säger jag artigt. ”Enligt den här lappen anser Tara Finke att ett avlångt föremål sticker ut ur en av Wills kroppsdelar”, förklarar hon lika artigt tillbaka. ”Jag tror inte att hon är rätt person att prata med honom.” ”Jag tror inte att jag heller är det.”

Hon ler och ger tillbaka listan till mig. ”Om han verkar butter är det för att han faktiskt är ganska blyg.”

24

Jag nickar. Det är en vifta-bort-nick. Den fungerar för hon tittar förbi mig mot dörren som för att säga ”Du kan gå nu”. Jag fyrar av artighetsflinet och vänder mig lättad om.

Och går rakt in i William Trombal.

Vi är nästan exakt lika långa, så ögonkontakten är oundviklig. Jag upptäcker ett ärr mellan hans ögon att koncentrera mig på. Hans ansikte är konstigt. Det är kantigt och fårigt och otroligt blekt. Men sedan har han som en stor borste svart hår som kontrasterar skarpt mot det. Precis som om två etniciteter har krigat om hans ansikte och ingen vann. ”Flickorna har bara några frågeställningar som de trodde att du kanske kunde reda ut”, förklarar ms Quinn. ”Om?” Hans röst är djup och skrovlig. En gång hörde jag en av tjejerna säga att han hade en röst som en sexgud, men eftersom jag aldrig egentligen hört hur en sexgud låter kan jag inte verifiera det.

Lappen i handen känns plötsligt som en handgranat mot min handflata. Jag vill inte lämna över den. Bortsett från kommentaren om honom är Tara Finke besatt av att installera en tampongmaskin och hon envisades med att den punkten skulle stå överst på listan. Han räcker fram handen och jag hatar hela Tara Finkes väsen för att hon utsätter mig för det här.

Han skummar igenom listan och jag vet precis när han kommer till sista raden. Ansiktet blossar illrött och han tittar upp på mig.

25

”Vad heter du?” ”Francis ... Francesca ... Spinelli.”

Din mormor stal min farmors recept på mandelkaka, som du mycket väl känner till. ”Jag skulle ha hetat Francesca”, berättar ms Quinn för oss.

Hon nickar åt oss båda. ”Men min mamma bestämde sig för Anna Carina.”

Jag vet inte hur jag ska reagera på den lilla anekdoten så jag ler väluppfostrat. ”Var dina föräldrar Trotskij-fans?” frågar William Trombal, helt oberörd av hennes pladder.

Jag väntar på att hon ska rätta honom, men hon gör inte det. Han kanske tror att han är ett ess på latin, men han kan inte ett dugg om rysk litteraturhistoria. ”Får jag ge dig ett gott råd, Francis Francesca?” frågar han mig.

Det är en sådan där retorisk grej, eftersom jag redan har begripit att han kommer att ge mig ett i vilket fall.

Han suckar och sätter sig på skrivbordskanten i ett försök att verka så öppen som möjligt. ”Försök att ligga lågt. Om du bråkar kommer killarna inte att gilla det. Det kommer att vara skitmycket grejer – ursäkta mig, ms Quinn – som du inte gillar och om du uttalar dig får du ett rykte du inte vill ha.”

Jag nickar som om det är det bästa råd jag någonsin fått. ”Jag ska hälsa det till ... ” Innan jag hinner avsluta vänder han sig om och sätter sig ner med ryggen mot mig, som om jag aldrig ens har varit 26

där. Jag stirrar honom i bakhuvudet. Det är något med det som får mig att vilja utföra en våldshandling med trubbigt tillhygge. ”Han heter Tolstoj, förresten”, säger jag medan jag öppnar dörren.

Han vänder sig om. ”Va?” Håll käften, befaller jag mig själv. Håll käften. ”Författaren till Anna Karenina. Inte Trotskij. Trotskij var en revolutionär som höggs till döds med en ishacka i Mexiko 1940. Men jag förstår att T-grejen gjorde dig förvirrad.”

Han ser på mig, kisar med ögonen. William Trombal gillar inte att bli satt på pottan. Övertramp.

Jag kikar på ms Quinn. Hon ler. ”Tack, ms Quinn”, säger jag artigt och går ut.

Pappa gör omelett till middag. Alla tre äter tillsammans under tystnad. Tystnad har aldrig existerat vid vårt middagsbord och den här kvällen är som tortyr. ”Ska jag ta in lite till mamma?” frågar Luca.

Hemma, då vi är som mest sårbara, är hon ”mamma”. I­ mitt huvud, och särskilt när jag pratar om henne med andra, är hon bara Mia eftersom jag har varit förbannad på henne så många gånger att jag har velat distansera mig från henne. Allt Mia gör bara måste vara så extremt och upp­ seendeväckande. Hon är den mest högljudda av svägerskorna, hon var den mest påstridiga mamman på Stella, och ett antal gånger såg jag hur mina Stella-kompisar himlade med 27

ögonen åt något hon föreslog att vi skulle göra. Vi ville bara ha roligt. Mia ville att vi skulle förändra världen.

Hon har alltid någon historia på lager som belyser hur svag jag är och hur stark hon är. ”Kommer du ihåg den där gången när du nästan drunknade?” kunde hon fråga mig.

Jag vill inte komma ihåg. Antagligen på grund av att det påminner mig om att jag behövde räddas. ”Mamma har ätit”, påpekar pappa. ”När då?” frågar jag. ”Innan du kom hem.” ”Det var ju lunch.” ”Frankie, ät din mat och var tyst!”

Luca och jag sneglar på varandra och jag tittar på pappa.

På något sätt har han också blivit en person vi inte känner.

Jag försöker svälja omeletten, men den fastnar i halsen.

Jag vill gå och kräkas, som mamma har gjort de senaste två morgnarna. Jag vill spy galla och jag vill att hon ska stå bakom mig och stryka bak mitt hår och jag vill känna hennes lukt och jag vill gråta som jag alltid gör när jag är sjuk och mamma är där.

Men jag lyckas svälja den och vetskapen om att den finns där i magen, som något slags gift, gör mig svag.

Huset börjar likna en svinstia. Pappa är inte den mest ordningsamma kocken och det står tallrikar och stekpannor överallt. Vi städar, men det ser inte likadant ut som när mamma får oss att göra det.

Senare, när jag är på väg till mitt rum, ser jag Luca vid hennes dörr. Hon ropar in honom och jag märker att han 28

känner sig obekväm. Deras sovrum har alltid varit en fristad för oss. En del kvällar hamnar vi på deras säng och bara pratar. Pappa snarkar och Mia säger: ”Vänd på dig, Bobby, du snarkar”, och han vänder på sig och det blir tyst en stund.

Sedan får han ett kraftigt snarkutbrott och Luca och jag håller på att skratta ihjäl oss och pappa vaknar till och skäller: ”Gå och lägg er!” och inte ens en sekund senare snarkar han och vi skrattar ihjäl oss igen och Mia utbrister: ”Men vad är det här? Centralstationen?”

Men deras rum är inte Centralstationen längre. Det är ett rum som mamma vägrar lämna och jag förstår inte varför, ingen förklarar för mig och senare kommer jag på mig själv med att stå utanför dörren och lyssna efter något, vad som helst.

Och jag hör inget eftersom volymen i vårt liv liksom har vridits ner och ingen har något mer att säga.

29