Issuu on Google+


Översättning: Ia Lind Illustrationer: Shaun Tan


INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Fel grav Trollkarlarna i Perfil Trolleri för nybörjare Sagohandväskan

Specialistens hatt


Vem som helst kan r책ka gr채va upp fel grav.


FEL GRAV

Allt kom sig av att Miles Sperry, en pojke som jag en gång kände, gav sig på att uppväcka döda, och öppnade sin sedan knappt ett år döda flickvän Bethany Baldwins grav. Miles ­v ille rädda en bunt dikter som han, i vad han själv tyckte var en vacker och romantisk gest, lagt i hennes kista. E ­ ller ­kanske var det bara korkat gjort. Han hade inga kopior. ­Impulsiv hade Miles alltid varit. Det tycker jag att du ska veta redan från början. Han hade stuckit in dikterna, som var handskrivna, ­tårvätta och fulla med överstrykningar, under Bethanys ­ händer. ­Hennes fingrar var som ljus, feta och vaxartade och behagligt svala, tills man kom ihåg att det var fingrar. Och han kunde inte undgå att lägga märke till att det var något med hennes bröst som inte stämde, de verkade större. Om ­Bethany hade vetat att hon skulle dö, hade hon gått hela v ­ ägen med honom då? En av dikterna handlade om det, om att de aldrig skulle göra det, att det var för sent. Carpe diem innan du har slut på diem.


Bethany blundade, någon hade slutit hennes ögon, och även lagt hennes händer till rätta, till och med hennes leende såg tillrättalagt ut. Miles förstod inte riktigt hur man kunde få ­någon som var död att le. Bethany såg inte alls ut som när hon levde. Vilket hon gjorde för bara några dagar sedan. Nu ­verkade hon inte bara mindre utan också, märkligt nog, s­ törre. Miles hade aldrig förut varit så nära en död människa, och när han stod där och såg på Bethany önskade han två saker: att han också var död och att det inte hade ansetts opassande att ta med antecknings­bok och penna. Han tyckte att han borde ­anteckna. Det var ju trots allt det mest betydelsefulla som hade hänt Miles. I hans inre pågick en stor förändring, ögonblick för sällsamt ögonblick. Poeter förväntas vara närvarande i ögonblicket, och ­samtidigt stå utanför och blicka in. Till exempel hade Miles aldrig t­idigare lagt märke till att Bethanys öron var något osymmetriska. Det ena var mindre och satt något högre upp. Inte för att han skulle ha brytt sig om det, eller skrivit en dikt om det, eller någonsin fått för sig att nämna det för henne, ifall hon skulle bli generad, men det var faktiskt sant och nu när han hade lagt märke till det tänkte han att han nog skulle ha blivit tokig om han inte hade nämnt det: han böjde sig fram och ­kysste ­Bethanys panna, andades in. Hon luktade som en ny bil. Poetiska tankar trängdes i Miles ­huvud. Varje moln hade en silverkant, fast det gick s­ äkert att uttrycka på ett mer djup­sinnigt och poetiskt sätt, och döden var absolut inget moln. Han funderade över vad döden var: mer som en jordbävning kanske, eller som att falla från hög höjd och slå i


marken, riktigt hårt, så att man tappade andan, och att man fick svårt att sova och vakna och äta och bry sig om sådant som läxor eller om det var något bra på teve. Och döden var dimmig också, men även stickig, så istället för ett moln ­kanske den var en dimma som bestod av små vassa saker. Nålar. Varje dödsdimma har en mängd silvernålar. Lät det vettigt? Lät rytmen bra? Sedan var det som om en stor och tung klocka klämtade till och det gick upp för Miles att Bethany var död. Det kan låta konstigt, men jag vet av erfarenhet att det är konstigt och att det dessutom är exakt så det går till. Du vaknar och minns att personen du älskade är död. Och du tänker: Är det sant? Sedan tänker du att det är konstigt att du måste påminna dig själv om att personen du älskade är död, och i samma stund du tänker det går det återigen upp för dig att den du älskade är död. Och allt börjar om, samma idiotiska dimma, samma nålar eller klubba i magen, eller om du vill likna det vid något ännu värre. Men en vacker dag lär du märka det själv. Miles stod där och mindes tills Bethanys mamma, ­mrs ­Baldwin, dök upp bredvid honom. Hennes ögon var torra men håret var en katastrof. Hon hade bara lyckats lägga ögonskugga på ena ögonlocket. Hon var klädd i jeans och en av Bethanys gamla T-shirts. Miles skämdes å hennes vägnar, och Bethanys också. ”Vad är det där?” sa mrs Baldwin. Rösten lät skrovlig och liksom utländsk, som om hon översatte från ett annat språk.


Ett indogermanskt kanske. ”Mina dikter. Dikterna jag skrev till henne”, sa Miles. Han kände sig mycket vördnadsfull. Det var ett historiskt ­ögonblick. En dag skulle Miles biografer skriva om det. ”Tre ­haikuer, en sestin och två villaneller. Och ett par lite längre saker. Ingen annan kommer någonsin att läsa dem.” Mrs Baldwins hemska torra ögon betraktade Miles ansikte. ”Jaha”, sa hon. ”Hon sa att du var en urusel poet.” Hon stack ner handen i kistan, slätade till Bethanys älsklingsklänning, den med spindelnäten och alla hålen där Bethanys stickiga svarta tights tittade fram. Hon klappade lätt på Bethanys händer och sa: ”Adjö med dig, gumman. Glöm inte att skicka ett vykort.” Fråga mig inte vad hon menade med det. Bethanys mamma sa konstiga saker ibland. Hon hade avfallit från buddhismen och jobbade som mattevikarie. En gång kom hon på Miles med att fuska på ett algebraprov. Förhållandet mellan Miles och mrs Baldwin blev inte bättre under tiden Bethany och ­Miles var ihop, och Miles visste inte om han skulle tro henne när hon sa att Bethany inte gillade hans dikter. Lärarvikarier hade konstig humor, om de alls hade humor. Han var nära att sticka ner handen i kistan och ta tillbaka dikterna. Men då skulle mrs Baldwin få för sig att hon hade bevisat något, att hon hade vunnit. Inte för att någon skulle vinna något här. Det var en begravning, inte en teveshow. ­Ingen vinnare skulle få ta med sig Bethany hem. Mrs Baldwin tittade på Miles, och Miles tittade på mrs Baldwin. Bethany tittade inte på någon. De två personer som


Bethany älskat mest här i världen kunde för en kort stund läsa varandras tankar genom den grå förhatliga dimman, och fast du inte var där, och inte hade vetat vad de tänkte även om du hade varit det, så kan jag berätta. Jag önskar att det var jag, tänkte Miles. Och mrs Baldwin tänkte: Jag önskar också att det var du. Miles körde ner händerna i fickorna på sin nya kostym, vände på klacken och gick, medan mrs Baldwin stod kvar. Han gick och satte sig bredvid sin mamma, som kämpade med ­g råten. Hon hade tyckt om Bethany. Alla hade tyckt om ­Bethany. ­Några bänkrader längre fram satt en flicka som ­hette April Lamb och petade näsan i ett anfall av vild ­förtvivlan. När de kom till kyrkogården pågick där en ­annan jordfästning, det var flickan som hade kört den andra b ­ ilen som skulle begravas, och de två grupperna av sörjande blängde på varandra när de parkerade sina bilar och försökte komma underfund med v ­ ilken grav de skulle samlas kring. Två florister hade stavat Bethanys namn fel på sina fula kransar, BERTHANY och BETHONY, precis som lag­ medlemmarna gjorde när de röstade ut varandra i ”­Robinson” på teve, och för Bethany var det själva höjdpunkten i ”­Robinson”. Bethany var jätteduktig på att stava, men det nämnde aldrig den lutherska prästen som höll griftetalet. Miles kände sig illa till mods: han kom på att han såg fram emot att få komma hem och kunna ringa till Bethany och ­berätta om det här, om allt det som hänt sedan hon dog. Han satt och väntade tills känslan försvann. Det var en känsla han började vänja sig vid.


y y Bethany tyckte om Miles för att han var rolig. Jag tycker ­också att han är rolig. Miles trodde att Bethany rent av skulle ha skrattat åt att han tänkte öppna hennes grav. B ­ ethany hade ett häftigt skratt som åkte upp, högre och högre, som en klarinettist i en rulltrappa. Det var inte ­irriterande. Det var ­betagande, om man tyckte om den sortens skratt. B ­ ethany hade skrattat om hon kunnat se när Miles ­googlade ­’gravöppning’ för att sätta sig in i ämnet. Han läste en ­berättelse av ­Edgar Allan Poe, han såg ett antal relevanta avsnitt av ”Buffy the Vampire Slayer” och köpte en burk Vicks V ­ apoRub, som man gnider in under näsan. Han köpte utrustning på nätet: en batteridriven special­spade med teleskopskaft, en bultsax, en ficklampa, reserv­batterier till spaden och ficklampan, samt en pannbandslampa med tillhörande rödfilter, som gjorde att man var svårare att upptäcka. Miles skrev ut en karta över kyrkogården för att kunna hitta till Bethanys grav vid Weeping Fish Lane också ”mitt i ­natten när man ingenting ser, så beckigt är mörkret” — som en bekant till mig sa en gång. (Inte för att mörkret skulle vara särskilt beckigt, Miles satsade nämligen på en natt då det var fullmåne.) Kartan tog han med för säkerhets skull, han hade ju sett filmer där de döda stiger upp ur sina gravar. I sådana lägen vill man veta exakt var utgångarna finns. Till sin mamma sa han att han skulle sova över hos sin ­kompis John. Till sin kompis John sa han att han inte fick säga något till sin mamma. Om Miles hade googlat både ’dikter’ och ’gravöppning’


skulle han ha upptäckt att en annan person varit i samma belägenhet som han. Poeten och målaren Dante Gabriel ­ ­Rossetti lade även han dikter i sin döda älskades kista. Också Rossetti ångrade denna sin gest och bestämde sig omsider för att gräva upp sin älskade och ta tillbaka dikterna. Jag ­berättar det här för att du aldrig ska begå samma misstag. Jag kan inte säga om Dante Gabriel Rossetti var en bättre poet än Miles, men Rossetti hade en syster, Christina ­Rossetti, som var något i särklass. Men du är inte intresserad av vad jag har att säga om diktkonsten. Jag känner dig, fast du inte känner mig. Du bara väntar på att jag ska komma till själva grav­öppningen. Miles hade ett antal kompisar och han övervägde att be ­någon av dem följa med till graven. Men ingen utom Bethany visste att han skrev dikter. Och Bethany hade varit död ett tag. I elva månader närmare bestämt, vilket var en månad längre än ­Bethany varit Miles flickvän. Så pass länge att M ­ iles började hitta ut ur dimman och nålarna. Så pass länge att han inte ­måste stänga av radion när de spelade vissa låtar. Så pass länge att hans minnen av Bethany började framstå som drömlika, som om hon var en film han sett för länge sedan, på teve sent någon kväll. Så pass länge att han misslyckades i sina försök att återskapa dikterna han skrivit till henne – särskilt villanellen som i hans tycke var riktigt bra. Det var som om han, i och med att han hade lagt dikterna i kistan, inte bara gett Bethany det enda exemplaret av några dikter utan


i­ stället hade gett bort g­ limrande, perfekta versrader, gett bort dem så oåterkalleligt att han aldrig skulle kunna rekonstruera dem. Miles visste att Bethany var död. Det var ingenting att göra åt. Men med d ­ ikterna var det annorlunda. Man måste rädda vad som räddas kan, om man så har begravt det själv. Ibland kanske du kommer att tycka att jag dömer Miles för hårt, att jag inte har förståelse för hans situation. Det är inte sant. Jag känner inte mindre för Miles än för någon annan. Jag tycker inte att han är dummare eller ett dugg mindre unik eller enastående än – till exempel – du. Vem som helst kan råka gräva upp fel grav. Det är ett misstag som vem som helst kan begå. Det var fullmåne och kartan gick lätt att läsa också utan att ­tända ficklampan. Kyrkogården kryllade av katter. Fråga mig inte varför. Miles var inte rädd. Han var beslutsam. Först ­kärvade teleskopskaftet på den batteridrivna ­spaden. Han hade testat den hemma i trädgården, men här på kyrko­ gården var ljudet olidligt högt. Den skrämde bort katterna ett tag, men drog inte till sig oönskad uppmärksamhet. ­Katterna kom tillbaka. Miles flyttade på de förmultnande kransarna och b ­ uketterna, och sedan tog han fram bultsaxen och med den drog han upp en rektangel. Sedan körde han ner teleskopskafts­spaden och lirkade upp tjocka, fyrkantiga jordkockor från ­Bethanys grav. Han lade dem i travar, ­ungefär som matt­prover, och satte igång att gräva. När klockan var två hade Miles försett en bit rep med


­ nutar – som fotsteg på lagom avstånd från varandra – och k fäst ena rep­änden i ett träd för att kunna ta sig upp ur g­ raven när han väl hade hittat dikterna. Hålet han grävt var nu midje­ djupt. Natten var varm och han svettades. Det var j­obbigt att ­manövrera spaden. Rätt vad det var drog skaftet ihop sig. Han hade lånat sin mammas trädgårdshandskar för att slippa få ­blåsor, men han blev ändå trött i händerna. Handskarna var för stora. Armarna värkte. När klockan var halv fyra kunde Miles inte längre se över kanten, ville han titta ut fick han titta uppåt. En stor vit katt stod och kikade ner på Miles, tröttnade och gick sin väg. ­Månen gled fram som en strålkastare ovanför Miles huvud. Han började ta det försiktigare med spaden. Han ville inte skada Bethanys kista. Just som spaden stötte i något som inte var jord kom Miles på att hans Vicks VapoRub låg kvar hemma på sängen. Det fick duga med körsbärsceratet som han hittade i fickan. Nu grävde han med sina trädgårdshandskbeklädda händer, grävde och föste undan jord. I det blodröda skenet från pannbandslampan gick det att urskilja räfflorna på den bortlagda spadens sinnrika teleskopskaft, alla små stenar och maskar och masklika rötter som stack ut ur jordväggarna i Miles utgrävningsgrop, det släta locket på Bethanys kista. Det slog Miles att han stod på locket. Han borde ha grävt ett bredare hål. Locket skulle vara svårt att öppna om han stod på det. Han var tvungen att pissa: det var ett annat problem. När han kom tillbaka lyste han ner i graven med ficklampan. Han tyckte att kistlocket såg ut att inte vara


riktigt stängt. Var det möjligt? Hade han skadat gångjärnen med spaden, eller lyckats sparka till locket så att det åkte på sned när han krängde uppför repet? Han vågade sig på en långsam, besinningsfull sniff, men det luktade bara jord och körsbärscerat. Han tog på mer körsbärscerat. Sedan firade han sig ner i graven. Locket vickade när han kände på det med fötterna. Han tänkte att om han höll sig fast i repet och sköt in foten ­under locket, så där ja, så skulle han kanske kunna bända upp ­locket… Det här var märkligt. Det kändes som om något högg tag i hans fot. Han försökte dra ut den, men nej, foten gick inte att rubba, den satt som i ett skruvstäd eller en gripklo av n ­ ågot slag. Han stack in den andra vandrarkängans tåspets i den svarta springan mellan kistan och locket, tryckte försiktigt in den en bit till, men det hjälpte inte. Han var tvungen att släppa repet och lyfta locket med händerna. Balansera, så där ja, lugnt och fint, på den smala kistkanten. Lista ut hur han satt fast. Det var jobbigt att hålla balansen samtidigt som han lyfte, trots att ena foten fortfarande satt fastklämd i sitt till­ fälliga tåfäste. Miles hörde sina egna andetag, det mystiska ­hasande ljudet när den andra kängan raspade mot kist­locket. Till och med den röda ljusstrålen från pannlampan som krängde och svängde, av och an, upp och ner i det trånga ­utrymmet, ­t ycktes väsnas något alldeles obeskrivligt. ”Shit, shit, shit”, viskade Miles. Alternativet var att skrika. Han fick in ­fingrarna u ­ nder kistlocket, på ömse sidor om fötterna,


och böjde på sina skälvande knän för att inte göra sig illa i ryggen när han lyfte. N ­ ågonting rörde vid högra handens fingrar. Nej, fingrarna hade rört vid någonting. Var inte fånig, Miles. Han ryckte upp locket så snabbt och bestämt han förmådde, så där som man brukar slita av ett plåster om man misstänker att spindelungar håller på att kläckas under det. ”Shit, shit, shit, shit, shit!” Han ryckte och någon sköt på. Locket for upp och slog i jordväggen på motsatta sidan. Den döda flickan som höll i ­Miles känga släppte taget. Det var den första av många oväntade och obehagliga ­chocker som Miles skulle tvingas uthärda för diktkonstens skull. Den andra var den vidriga – nej, chockerande – chock han fick när han förstod att han hade grävt upp fel grav, fel död flicka. Fel död flicka låg där och log mot honom, och hennes ögon var öppna. Hon var flera år äldre än Bethany. Hon var längre och hade mycket mer välutvecklade bröst. Hon hade till och med en tatuering. Fel död flicka log ett bländvitt och tandreglerat leende. ­Bethany hade haft tandställning, vilket gjort varje kyss till en heroisk bragd. Man var tvungen att kyssa runt tand­ ställningar, låta tungan glida över eller bredvid eller under; det var som att ta sig fram genom taggtråd: en lustfylld, farofylld färd genom ingenmansland. Bethany trutade med munnen när hon kysstes. Om Miles glömde sig och pressade sina läppar för hårt mot hennes daskade hon till honom i bak-


huvudet. Det var en sida av hans och Bethanys förhållande som han mindes klart och tydligt, när han tittade ner på fel död flicka. Flickan som var fel död flicka yttrade sig först. ”­Knackelibank”, sa hon. ”Va?” sa Miles. ”Knackelibank på dörren”, sa flickan som var fel död flicka. ”Vem där?” sa Miles. ”Gloria”, sa flickan som var fel död flicka. ”Gloria Palnick. Vem är du och vad gör du i min grav?” ”Det här är inte din grav”, sa Miles, väl medveten om att han tjafsade med en död flicka, som till på köpet var fel död flicka. ”Det här är Bethanys grav. Vad gör du i Bethanys grav?” ”Nej, du”, sa Gloria Palnick. ”Det här är min grav och här är det jag som ställer frågorna.” En tanke smög sig på Miles, som små döda kattassar. ­Kanske hade han begått ett farligt och synnerligen pinsamt misstag. ”Dikterna”, lyckades han få ur sig. ”Jag tänkte ­hämta dikterna som jag, öh, som jag råkade lägga i min flickväns kista. Och snart är det sista dagen att lämna in bidragen till poesi­tävlingen, så jag bara måste ha tillbaks dem.” Flickan som var fel död flicka stirrade på honom. Det var något med hennes hår som Miles inte gillade. ”Ursäkta, menar du allvar?” sa hon. ”Det där låter bara som en dålig ursäkt. Hunden tuggade i sig hemuppgiften. Jag ­råkade begrava mina dikter tillsammans med min flickvän.” ”Du”, sa Miles, ”jag läste på gravstenen och så. Det här ska vara Bethanys grav. Bethany Baldwins. Förlåt att jag kom


och störde och så, men det är faktiskt inte mitt fel.” Den döda flickan stirrade eftertänksamt på honom. Han önskade att hon kunde blinka. Hon log inte längre. Håret, som var ­stripigt och svart till skillnad från Bethanys som blev brun­ aktigt och ­ k rusigt på somrarna, slingrade litegrann, som ormar. Miles kom att tänka på tusenfotingar. Nattsvarta, bläckiga ­tentakler. ”Det kanske är bäst att jag sticker”, sa Miles. ”Låter dig, öh, vila i frid, typ.” ”Jag tror inte att ett förlåt riktigt räcker”, sa Gloria Palnick. Munnen knappt rörde sig när hon pratade, noterade Miles. Ändå var artikulationen tydlig. ”Och förresten är jag less på det här stället. Här är tråkigt. Jag kanske följer med dig.” ”Va?” sa Miles. Han trevade förstulet bakom sig, efter knut­ repet. ”Jag sa att jag kanske följer med dig”, sa Gloria Palnick. Hon satte sig upp. Nu riktigt ringlade sig håret, hade riktigt börjat virvla. Miles tyckte sig höra väsanden. ”Det kan du inte!” sa han. ”Ledsen, men nej. Det går inte.” ”Då får du stanna här och hålla mig sällskap”, sa Gloria ­Palnick. Hennes hår var något i särklass. ”Det går inte heller”, sa Miles och drog snabbt till med en förklaring innan den döda flickans hår bestämde sig för att kväva honom. ”Jag ska bli poet. Det skulle vara en svår förlust för världen om jag inte fick möjlighet att publicera mina dikter.” ”Jag förstår”, sa Gloria Palnick, som om hon faktiskt förstod både ett och annat. Håret lade sig till ro på axlarna och började


bete sig mer som hår brukar. ”Du vill inte att jag följer med dig hem. Du vill inte stanna här hos mig. Ska vi säga så här då? Om du är en så stor poet kan du ju skriva en dikt till mig. Skriv något om mig som gör att alla sörjer att jag är död.” ”Det skulle jag kunna göra”, sa Miles. Lättnaden bubblade upp i magtrakten som små munkar i en industrifritös. ”Så gör vi. Du lägger dig till rätta och gör det bekvämt för dig och jag begraver dig igen. Idag har jag prov i amerikansk historia, och det tänkte jag plugga till på håltimmen efter lunchrasten, men jag skulle kunna skriva en dikt till dig istället.” ”Det är lördag idag”, sa den döda flickan. ”Men då så”, sa Miles. ”Inga bekymmer. Jag går raka vägen hem och börjar på din dikt. Borde ha den klar på måndag.” ”Sakta i backarna”, sa Gloria Palnick. ”Ifall du ska skriva en dikt om mig måste du väl veta allt om mig och mitt liv? Och hur ska jag veta att du skriver dikten om jag går med på att du begraver mig igen? Hur ska jag veta om dikten blir bra? Försök inte. Jag följer med dig hem och stannar tills jag får min dikt. Okej?” Hon reste sig. Hon var dryga decimetern längre än Miles. ”Har du lite cerat?” sa hon. ”Jag är så torr om läpparna.” ”Här”, sa Miles. Sedan: ”Behåll det du.” ”Oj, rädd för en död flickas tjejbaciller”, sa Gloria Palnick. Och smackade åt honom på ett försmädligt sätt. ”Jag klättrar upp först”, sa Miles. Han tänkte att om han bara kom uppför repet, om han drog upp det till­räckligt snabbt, så kunde han nog komma undan, hinna bort till s­ taketet där han hade kedjat fast cykeln, innan Gloria l­ yckades ta sig upp. Hon


visste ju inte var han bodde. Hon visste inte ens vad han hette. ”Gärna för mig”, sa Gloria. Hon såg ut som om hon v ­ isste vad Miles tänkte och inte brydde sig. När Miles hade ­smitit uppför repet, dragit upp det ur graven, sprungit ifrån teleskop­ skaftsspaden, bultsaxen och den förorättade döda flickan, hade låst upp racercykeln och väl susade fram längs den klockan fem på morgonen öde gatan och den lilla röda ljus­ pricken från hans pannlampa lyste ner i groparna, hade han nästan lyckats intala sig att allt varit en kuslig ­hallucination. Det var bara det att han plötsligt kände den döda flickans kalla armar om sin midja och hennes kalla döda ansikte mot sin rygg, hennes fuktiga hår ringla sig runt hans huvud och trumma lätt mot hans mun, leta sig in innanför hans smutsiga tröja. ”Stick inte ifrån mig så där igen”, sa hon. ”Nej”, sa Miles. ”Det ska jag inte. Förlåt.” Han kunde inte ta med den döda flickan hem. Han begrep inte hur han skulle förklara något sådant för sina föräldrar. Nej, nej, nej. Han ville inte ta med henne hem till John heller. Det var på tok för invecklat. Inte bara flickan utan även han var alldeles jordig. John skulle inte kunna hålla tyst om det. ”Vart ska vi?” sa den döda flickan. ”Jag vet ett ställe”, sa Miles. ”Kan du vara snäll och inte hålla händerna innanför min tröja? De är så kalla. Och dina naglar är rätt vassa.” ”Förlåt”, sa den döda flickan. De fortsatte under tystnad tills de kom till en 7-Eleven,


den i hörnet av Åttonde och Walnut, och den döda flickan sa: ”Kan vi stanna ett tag? Jag vill ha lite beef jerky. Och en Cola light.” Miles bromsade. ”Beef jerky?” sa han. ”Är det sådant ni döda äter?” ”Det är konserveringsmedlen”, sa den döda flickan, lite kryptiskt. Miles gav upp. Han svängde in på parkeringen. ”Släpp, är du snäll”, sa han. Den döda flickan släppte taget. Han klev av cykeln och vände sig om. Han hade funderat över hur hon kunde sitta bakom honom på cykeln och nu såg han att hon satt ovanför bakhjulet, med sitt hemska, glansiga hår som kudde. Benen stack ut på sidorna, tårna i de svarta armékängorna svävade strax ovanför asfalten, och ändå välte inte cykeln. Den bara hängde där under henne. För första gången på nästan en månad kom Miles på sig själv med att tänka på Bethany som om hon fortfarande levde: Bethany kommer ­aldrig att tro mig. Men så hade Bethany heller aldrig trott på sådant som spöken. Hon hade knappt trott på klädkoder. Hon skulle absolut inte ha trott på en död flicka som svävade fram på sitt hår som om det var någon sorts gravitations­ upphävare. ”Jag talar flytande spanska också”, sa Gloria Palnick. När Miles stack handen i bakfickan och drog upp plån­ boken kände han att fickan var full med jord. ”Jag kan inte gå in där”, sa han. ”För det första är jag lite för ung för att vara ute klockan fem på morgonen. Och för det andra ser jag ut som om jag just har flytt från ett gäng kalråttor. Jag är skitig.”


Den döda flickan bara tittade på honom. Trugande sa han: ”Du borde gå in. Du är äldre. Jag ger dig alla pengar jag har. Gå in du, så stannar jag här ute och jobbar på dikten.” ”Du cyklar bara iväg och lämnar mig här”, sa den döda flickan. Hon lät inte arg, bara saklig. Men hennes hår b ­ örjade sväva uppåt. Som i ett hårmoln lyftes hon ner från Miles ­cykel. Håret flätade sig sedan till ett långt, ordnat rep på ­hennes rygg. ”Det gör jag inte alls”, lovade Miles. ”Här. Ta dem. Köp vad du vill.” Gloria Palnick tog pengarna. ”Så frikostig du är”, sa hon. ”Det var så lite”, sa Miles. ”Jag väntar här.” Och han v ­ äntade. Han väntade tills Gloria Palnick gick in på 7-Eleven. Sedan räknade han till trettio, väntade en sekund till, h ­ oppade upp på cykeln och stack iväg. När Miles var framme vid det lilla meditationshuset i skogen bakom Bethanys ­mammas villa, där han och Bethany gärna hade suttit och spelat Monopol, tyckte han sig ha allt under kontroll igen, mer eller mindre. Inget har så lugnande inverkan som ett meditationshus där det spelats långa, trista Monopolpartier. Han kunde tvätta sig i diskhon, och kanske sova en liten stund. Bethanys ­mamma gick ­aldrig hit. Här fanns hennes ex-makes meditationskläder, sträva böne­matta, alla Buddhafigurer och skriftrullar och rökelse­ hållare och Che Guevara-affischer kvar. Miles hade smugit sig hit ett par gånger sedan Bethany dog, suttit i mörkret och lyssnat till inomhusfontänens klink-klink och tänkt på allt möjligt. Han var säker på att Bethanys mamma inte skulle ha något att invända om hon visste, men för säkerhets skull bad


han aldrig om lov. Vilket var klokt av honom. Nyckeln till huset låg på bjälken ovanför dörren, men det visade sig att han inte behövde den. Dörren var inte låst. Där luktade rökelse och diverse annat: körsbärscerat och jord och beef jerky. Bredvid dörren stod ett par svarta armékängor. Miles sträckte på ryggen. Jag måste medge att han äntligen betedde sig förnuftigt. Äntligen. För om – och för en gångs skull är Miles och jag eniga – den döda flickan kunde följa med honom till ett ställe innan han ens själv visste vart han var på väg, då var det ingen idé att fly. Vart han än tog vägen skulle hon redan vara där. Miles tog av sig skorna, man skulle nämligen ta av sig skorna innan man steg in i huset. Det var ett sätt att visa aktning. Han ställde dem bredvid armé­ kängorna och steg in. Det bonade furugolvet var lent som silke under hans bara fötter. Han tittade ner och såg att han gick på Gloria Palnicks hår. ”Förlåt!” sa Miles. Med det menade han flera saker. Han ­menade förlåt att jag går på ditt hår. Förlåt att jag cyklade iväg när du var inne på 7-Eleven fast jag hade lovat att inte göra det. Men framförallt menade han förlåt, döda flicka, att jag alls grävde upp dig. ”För all del”, sa den döda flickan. ”Vill du ha lite beef jerky?” ”Gärna”, sa han. Han ansåg sig inte ha något val. Han fick en känsla av att han, om omständigheterna varit annorlunda, skulle ha gillat den döda flickan, trots hennes ­ irriterande och tyranniska hår. Hon kunde föra sig. Hade h ­umor. Hon verkade ha vad hans mamma kallade ­stå-på-sig-het, vad man i ordkunskapsproven föredrar att


kalla ihärdighet. En egenskap Miles kände igen. Han hade den själv, i rikt mått. Den döda flickan var också mycket söt, om man bortsåg från håret. Du kanske tycker sämre om Miles för att han tyckte så bra om den döda flickan, att det var ett svek mot Bethany. Miles upplevde det som ett svek. Men han trodde att Bethany också skulle ha gillat den döda flickan. Hon skulle definitivt ha gillat hennes tatuering. ”Hur går det med dikten?” sa den döda flickan. ”Det är inte mycket som rimmar på Gloria”, sa Miles. ”Eller på Palnick.” ”Ögonblick”, sa den döda flickan. En bit beef jerky hade fastnat mellan hennes tänder. ”Cikoria.” ”Du borde kanske skriva dikteländet”, sa Miles. En pinsam tystnad följde, det enda som hördes var hår som nästintill ljudlöst försvann bort över ett furugolv. Miles satte sig, efter att för säkerhets skull ha dragit handen över golvet. ”Du skulle berätta lite om ditt liv”, sa han. ”Trist”, sa Gloria Palnick. ”Kort. Förbi.” ”Det är inte mycket att gå på. Om du inte vill ha en haiku förstås.” ”Berätta om flickan du försökte gräva upp”, sa Gloria. ”­Henne du skrev dikterna till.” ”Hon hette Bethany”, sa Miles. ”Hon dog i en bilolycka.” ”Var hon söt?” sa Gloria. ”Jaa”, sa Miles. ”Du tyckte mycket om henne”, sa Gloria. ”Jaa”, sa Miles. ”Är du säker på att du är poet?” frågade Gloria.


Miles teg. Han tuggade frenetiskt på en bit beef jerky. Den smakade jord. Han kanske skulle skriva en dikt om den. Då skulle Gloria Palnick få så hon teg. Han svalde och sa: ”Varför låg du i Bethanys grav?” ”Hur ska jag kunna veta det?” sa hon. Hon satt mittemot ­honom, lutade sig mot en betongbuddha som var stor som en treåring, fast fetare och heligare. Håret hängde ner som en ­gardin för ansiktet, precis som i en japansk skräckfilm. ”Vad tror du, att Bethany och jag bytte kistor för skojs skull?” ”Är Bethany som du?” sa Miles. ”Har hon också konstigt hår och följer efter folk och skrämmer dem för skojs skull?” ”Nej”, sa den döda flickan bakom håret. ”Inte för skojs skull. Men vad är det för fel med att ha lite skoj? Det blir lång­ tråkigt. Och varför skulle vi sluta ha skoj bara för att vi är döda? Det är inte bara grymma drinkar och Scrabble där nere i bardo, ska du veta.” ”Vet du vad som är så märkligt?” sa Miles. ”Du låter som hon. Som Bethany. Du säger sådant som hon sa.” ”Det var korkat av dig att försöka ta tillbaka dikterna”, sa den döda flickan. ”Man kan inte ge bort något och sedan ta tillbaks det.” ”Jag saknar henne”, sa Miles. Han började gråta. Efter en stund reste sig den döda flickan och gick fram till honom. Hon tog en grabbnäve hår och torkade hans ansikte med det. Det var mjukt och absorberade bra och det fick ­Miles hud att knottra sig. Han slutade gråta, vilket kanske var vad den döda flickan hade hoppats. ”Gå hem”, sa hon. Miles ruskade på huvudet. ”Nej”, lyckades han få fram till


slut. Han skakade okontollerat. ”Varför inte det?” sa den döda flickan. ”Därför att om jag går hem sitter du där och väntar på mig.” ”Nej då”, sa den döda flickan. ”Jag lovar.” ”Är det säkert?” sa Miles. ”Säkert, jag lovar”, sa den döda flickan. ”Förlåt att jag ­retades med dig, Miles.” ”Det är lugnt”, sa Miles. Han reste sig och sedan bara stod han där och såg på henne. Det verkade som om han tänkte fråga henne något och sedan ångrade sig. Hon såg det, och hon förstod varför. Han förstod att han borde sticka nu, när hon var beredd att låta honom löpa. Han ville inte strula till det genom att ställa n��gon hopplös och självklar och idiotisk fråga. Gärna för henne. Hon kunde inte vara säker på att han inte tänkte säga något som skulle reta upp hennes hår. För att inte tala om tatueringen. Hon trodde inte att han hade märkt att hennes tatuering började bli irriterad. ”Hej då”, sa Miles till slut. Det såg nästan ut som om han ville att hon skulle ta honom i hand, men då hon skickade fram en hårslinga, vände han och flydde. Det var lite av en besvikelse. Och den döda flickan kunde bara konstatera att han sprang ifrån både skor och cykel. Den döda flickan gick runt i huset, plockade upp saker och lade dem ifrån sig igen. Hon sparkade till Monopollådan, det var ett spel hon alltid hade avskytt. En sak var i alla fall bra med att vara död, ingen ville någonsin spela Monopol. Till sist stannade hon framför statyn av den helige Franciskus, som hade blivit av med huvudet under ett ­


parti inomhus­ k rocket för länge sedan. Bethany Baldwin hade ­ersatt den h ­ elige ­Franciskus huvud med ett oformligt ­Ganeshahuvud som hon gjort av modellera. Elefanthuvudet gick att lyfta av, och under det brukade Miles och Bethany lämna hemliga meddelanden till varandra. Den döda flickan stack handen innanför skjortan och in i håligheten där hennes mer åtråvärda och användbara organ en gång satt (hon var organdonator). Där förvarade hon Miles dikter. Hon vek ihop dikterna, kilade fast dem i den helige ­Franciskus och satte tillbaka Ganeshahuvudet. En dag skulle Miles kanske hitta dem. Hon skulle gärna ha sett hans min. Det är sällan vi får tillfälle att träffa våra döda. Än mer ­sällan känner vi igen dem när vi träffar dem. Mrs Baldwin öppnade ögonen och såg den döda flickan och log. Hon sa: ”Bethany.” Bethany satte sig på sängkanten. Hon fattade mammans hand. Om mrs Baldwin tyckte att Bethanys hand kändes kall, så sa hon det inte. Hon höll den i ett fast grepp. ”Jag drömde precis om dig”, berättade hon för Bethany. ”Du var med i en Andrew Lloyd Webber-musikal.” ”Det var bara en dröm”, sa Bethany. Med sin andra hand strök mrs Baldwin Bethany över ­håret. ”Du har gjort något med håret”, sa hon. ”Det är fint.” Båda teg. Bethanys hår höll sig alldeles still. Kanhända kände det sig smickrat. ”Tack för att du kom tillbaka”, sa mrs Baldwin till slut. ”Jag kan inte stanna”, sa Bethany.


Mrs Baldwin tog ett fastare grepp om dotterns hand. ”Jag följer med dig. Det var väl därför du kom? För att jag också är död?” Bethany skakade på huvudet. ”Nej. Beklagar. Du är inte död. Allt är Miles fel. Han grävde upp mig.” ”Vad gjorde han sa du?” sa mrs Baldwin. Hon glömde bort det lilla stänk av bitter besvikelse som hon kände då hon förstod att hon trots allt inte var död. ”Han ville ha tillbaka sina dikter”, sa Bethany. ”Dikterna som han gav mig.” ”Den idioten”, sa mrs Baldwin. Det var just den sortens tilltag hon väntade sig av Miles, det vill säga med facit i hand, för hur skulle man kunna vänta sig något sådant. ”Vad gjorde du då?” ”Jag spelade honom ett riktigt spratt”, sa Bethany. Hon hade aldrig riktigt försökt förklara sitt och Miles förhållande för mamman. Och nu verkade det synnerligen m ­ eningslöst. ­Bethany vickade på fingrarna, och mamman släppte genast hennes hand. Som före detta buddhist visste mrs Baldwin mycket väl att om man håller för hårt i sina barn slutar det med att man stöter bort dem istället. Fast nu när Bethany var död önskade hon att hon hade hållit lite hårdare i henne. Hon slukade Bethany med blicken. Hon noterade ­tatueringen på ­ Bethanys arm med såväl ogillande som förtjusning. ­Ogillande därför att Bethany nog en dag skulle ångra att hon låtit ­tatuera en kobra som snodde sig runt hennes biceps. Förtjusning därför att det var något med tatueringen som sa att ­Bethany ­verkligen var hos henne. Att det inte bara var


en dröm. Andrew Lloyd Webber-musikaler var en sak. Men att hennes dotter levde igen och var tatuerad och hade långt, slingrande och släpande nattsvart hår skulle hon aldrig ha drömt. ”Jag måste gå nu”, sa Bethany. Hon vred huvudet en aning, mot fönstret som om hon lyssnade efter något i fjärran. ”Jaha”, sa mamman och försökte låta som om hon inte hade något emot det. Hon ville inte fråga: Kommer du tillbaka? Hon var före detta buddhist, men så före detta var hon trots allt inte. Hon strävade fortfarande efter att upphäva alla ­begär, allt hopp, hela sitt själv. När människor som mrs ­Baldwin plötsligt upptäcker att en stor katastrof har slagit deras liv i spillror, händer det att de håller fast vid sin tro som vid en räddningsboj, även om tron säger: man ska inte hålla fast vid någonting som helst. En gång i tiden hade mrs Baldwin tagit sin buddhism på största allvar, innan jobbet som lärarvikarie tog knäcken på den. Bethany reste sig. ”Jag är ledsen att jag kvaddade bilen”, sa hon, fast det inte var helt sant. Hon skulle ha varit ledsen om hon fortfarande var i livet. Men hon var död. Hon visste inte längre vad det ville säga att vara ledsen. Och ju längre hon stannade desto troligare var det att hennes hår skulle hitta på något riktigt rysligt. Hennes hår var inget god­hjärtat ­buddhistiskt hår. Det älskade inte den levande n ­ aturen eller det som fanns i den levande naturen, och det älskade inte på ett högst oupplyst sätt. Det fanns inget vare sig ljust eller upplyst hos Bethanys hår. Det visste ingenting om hopp, men det hade begär och ambitioner. Fast de ambitionerna är


det inte värt att gå in på. Vad tatueringen beträffar ville den helst vara ifred. Och få äta människor, någon gång ibland. När Bethany reste sig sa mrs Baldwin plötsligt: ”Jag ­f underar på att sluta som lärarvikarie.” Bethany avvaktade. ”Jag kanske åker till Japan och börjar undervisa i ­engelska”, sa mrs Baldwin. ”Säljer huset, bara packar ihop och åker. Gör det dig något? Har du något emot det?” Bethany hade ingenting emot det. Hon böjde sig fram och kysste sin mammas panna. Den blev kladdig av körs­­bärs­ cerat. När Bethany hade gått steg mrs Baldwin upp och tog på sig morgonrocken, den med vita tranor och grodor. Hon gick ner och kokade kaffe och satt länge vid köks­bordet, ­stirrade i tomma intet. Kaffet kallnade utan att hon ens märkte det. Den döda flickan lämnade staden i soluppgången. Vart hon tog vägen tänker jag inte berätta. Kanske började hon uppträda på cirkus, med våghalsiga trapetsnummer där ­hennes hår fick göra nytta, istället för att bli uttråkat och smida ­planer att förstöra allt som är gott och rent och vackert. ­Kanske rakade hon huvudet och vallfärdade till något avlägset lamakloster och återvände som superhjälte, med ett ­dunkelt förflutet och en del riktigt grymma kampsportsgrepp. Kanske skickade hon vykort till sin mamma ibland. Kanske ingick det i hennes c­ irkusnummer att skriva dem, använda hårtopparna, doppa ner dem i ett bläckhorn. De vykorten, för att inte tala om skriftrullarna med hennes ­kalligrafi, är idag mycket efter­frågade av samlare. Själv äger jag två.


Miles skrev inga dikter på flera år. Han gick aldrig tillbaka och hämtade sin cykel. Han höll sig borta från såväl kyrko­ gårdar som flickor med långt hår. Det sista jag hörde var att han jobbade med att skriva dagshaiku åt väderkanalen. En av hans mest kända handlar om orkanen Suzy. Den lyder ungefär så här: Ung flicka har brått, drar förbi med risigt hår. Fullt av svart sattyg.



9789185763245