9789179995195

Originalets titel: The story we find ourselves in: further adventures of a new kind of Christian Copyright © 2003 Brian D. McLaren Originalförlag: Jossey-Bass, John Wiley & Sons, Inc., San Francisco, USA Historien vi är en del av – fortsatta äventyr med en kristen på nytt sätt Svensk copyright © 2007 Marcus Förlag Box 22010, 702 02 Örebro Telefon: 019-16 54 00 E-post: info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se Översättning: Felix Larsson Grafisk form: Caroline Lundbäck Omslagsbild: Brian Bailey Tryckt 2007 WS Bookwell, Borgå, Finland Bok nr 9519 ISBN 978-91-7999-519-5

*OOFIlMM Förord Författarens tack 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23

Tårar på min hals På duschgolvet La cena santa En fru åt Lonesome George?

Grymtningar och smällar Varat som ger varelse till allt som är Något växer fram Ett signerat konstverk Neo snurrar till invanda tänkesätt För smarta, för kraftfulla för sitt eget bästa Det globala och det personliga Folk på nytt sätt En motståndsrörelse mot ondskan Samtal: Gud och människan Präster och profeter Poeter och filosofer Med ena armen i förband och med dropp i den andra Fiskelycka Alltjämt i rörelse, alltjämt ung, alltjämt på väg Mer än som syns genom alla fönster Något speciellt, något heligt Guds revolution Skön musik av sanning och godhet

7 15 17 23 31 37 43 49 55 65 73 79 87 95 101 109 115 121 127 137 143 149 161 167 173

24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37

Spela för världen Smida planer för en andlig revolution Kenyansk mörkrostad caffe latte En högstadieelev på dans Ett slut och en början på samma gång Allting hittar hem Om man tänjer på tanken Lite kusligt emellanåt När vi drömmer om en sådan framtid Leve julen Som en sladd i väggen Allt vi konsumerar förvandlar vi till rena ...

Den bästa välsignelsen Det är inte över än

Om författaren Studieplan

183 189 199 205 213 219 227 233 241 251 259 267 275 281 285 289

'zSPSE Jag var rätt nervös när min bok Kristen på nytt sätt skulle komma ut. Jag är inte förtjust i konflikter, ingen polemiker, ingen stridis. Jag gillar inte gräl, i synnerhet inte religiösa gräl. (Jag blir till exempel en sämre kristen när jag hamnat i ett religiöst gräl med någon.) Allteftersom publiceringen närmade sig oroade jag mig värre och värre för att boken skulle skapa rabalder och tvinga mig att ägna mig åt en massa saker (i självförsvar) som jag inte hade vare sig lust till, nytta av eller tid med. Jag förstod att boken skulle kunna reta somliga, men hoppades (naiv som jag är) att de ändå inte skulle läsa den. I stället, hoppades jag också, skulle boken i det tysta finna andra läsare i vilkas själar den skulle väcka hopp i stället för att orsaka bråk. Jag misstänkte att det fanns en massa folk som Dan Poole ute i världen – folk som älskar och söker Gud men som känner att det är någonting i deras sätt att vara kristna som inte funkar.

Boken har fått kritik (ibland närapå hätsk kritik), men i allmänhet har de som ställt sig kritiska till bokens innehåll varit vänliga. Jag gissar att det beror på att de har känt att det finns ett behov av att utforska nya sätt att artikulera och leva i den kristna tron och att sådana försök som Kristen på nytt sätt trots sina brister ändå förtjänar en chans.

Nedslående kommentarer har alltså varit mycket ovanligare än uppmuntrande. Jag får en stadig ström av uppskattande mejl om boken – tackbrev och förfrågningar om fortsatta dialoger skrivna med sådan värme och öppenhet att jag känner mig djupt hedrad och inte så lite förlägen. Där sitter man vid tangentbordet till långt in på natten och knackar på tangenterna – m, r, e, ), ?, ; – och försöker sätta ord på sina

)JTUPSJFO WJ jS FO EFM BW

egna frågor, neuroser, aningar, hopp och intuitioner. Ofta är glädjen i skrivandet lön nog. Och sen får man ett så uppriktigt och entusiastiskt gensvar … ibland känns det som mer än man kan ta till sig.

Vid sidan av tackbreven har många också bett om mer – fler upplysningar, fler samtal, fler upptäcktsresor. ”Jag ville inte att boken skulle sluta”, skriver många. (”Jag fick huvudvärk av den!” skriver andra.)

Historien vi är en del av vill bifalla önskan om att fortsätta samtalet – men framkalla så lite huvudvärk som möjligt (det är nog bäst att ha Alvedon till hands ändå).

Till er som har läst Kristen på nytt sätt och undrar: Nej, det finns ingen motsvarighet i verkligheten till Neo och inte till Dan Poole eller någon av de andra i romanen. Alla figurerna är påhittade, men nästan allt de säger är hämtat från verkliga samtal som jag deltagit i de senaste åren.

Till er som inte har läst Kristen på nytt sätt och undrar: Jag har verkligen ansträngt mig för att låta det här bli en fristående fortsättning som inte kräver att man först har läst den tidigare delen.

(Till er alla som undrar: När ni kommer till slutet så förstår ni att de här två böckerna kan bli delar i en trilogi, där varje bok är tänkt att berika men inte förutsätta läsningen av de andra.)

I Kristen på nytt sätt handlade mycket om att granska det postmoderna tillståndet: vad det är för något, vad det betyder för oss och vilka utmaningar och möjligheter det ställer tron på Kristus inför. Inte minst vi som skriver och talar om ämnet vacklar ofta mellan att vara ivriga tillskyndare av termen ”postmodern” och att må illa av bara ordet. Jo, vi tror att det är viktigt att försöka begripa sig på, brottas med och förhålla sig till den begynnande övergången till en postmodern kultur; men vi är också medvetna om att pratet om det postmoderna kan urarta till ett slags modenyck med obehagliga biverkningar som att folk drämmer slagord i skallen på varandra eller fastnar i ett vi-och-de-tänkande eller faller in i en jargong som mest ska bekräfta vilka som är med och vilka som står utanför.

Hur tvehågsen jag än är inför termen ”postmodern” har jag alltid försökt att tydligt visa att det är det kristna evangeliet jag sätter mitt hopp till och inte något kulturellt klimat, vare sig postmodernt, modernt eller premodernt. Ju mer jag har skrivit om den postmoderna världen (och

förord

sådant), desto mer har jag längtat efter att slippa säga så mycket om den saken. Jag ville hellre säga något om själva det kristna budskapet utifrån den kulturella miljö som håller på att växa fram, utan att jämt behöva beskriva, bedöma och försvara den utgångspunkten. Historien vi är en del av innebär en vändpunkt i mitt arbete i så måtto att jag inte längre kartlägger en ny utkikspunkt utan börjar beskriva utsikten från den.

Det är förstås inte särskilt svårt att kritisera föregående stycke.

Man skulle kunna hävda att min uppgift som kristen inte är att beskriva evangeliet med utgångspunkt från någon bestämd kulturell ram utan tvärtom att beskriva den kulturella ramen med utgångspunkt från evangeliet självt. Men för att göra den kritiken rättvisa skulle jag bli tvungen att stanna och föra samtalet på samma område som förut när jag egentligen skulle vilja tränga vidare in på ny mark. Så det är ett samtal jag tänker låta läsaren föreställa sig på egen hand; det enda jag ska unna mig är följande lilla visdomsord från Lesslie Newbigin: ”Vi måste först inse att det faktiskt inte finns något sådant som det kristna budskapet i ’ren’ form, inte om ren ska betyda ’inte inbäddad i någon kulturmiljö’ … Alla tolkningar av evangeliet är tolkningar utifrån någon kulturell miljö” (Den stora utmaningen: kristen tro i ett pluralistiskt samhälle, 1993).

Det är särskilt tre samtal som har ägt rum i verkligheten som förtjänar att nämnas som bakgrund till de påhittade samtalen i Historien vi är en del av.

1. För några år sedan fick jag en inbjudan att hålla en kurs tillsammans med doktor John Franke (som ihop med doktor Stanley Grenz har skrivit boken Beyond Foundationalism [Westminster John Knox, 2001]) vid Biblical Theological Seminary i Hatfield i delstaten Pennsylvania. Efter lektionerna en dag tog John och jag oss en lång promenad. Vi pratade om vad som skulle kunna komma härnäst inom teologin – bortom de rådande systematiska teologierna som tog form i den moderna världen (från säg 1500 till 1950) – som svar på nya frågor och i en stil som passade en ny smak. Vi kom fram till att teologin nog skulle bli mindre analytisk till sin karaktär och bygga mer på de bibliska berättelserna, handla mindre om att fylla i detaljerna inom den givna strukturen (med deldiscipliner som hamartiologi, soteriologi, ecklesiologi, eskatologi och så vidare) och mer om att upptäcka mening i historien vi är en del av och besjunga den.

)JTUPSJFO WJ jS FO EFM BW

Sedan gav John mig sin snabbsammanfattning av den bibliska historien. Jag hade funderat i liknande banor, vilket jag gladde mig mycket üt. Jag har lünat och lärt mig mycket av Johns upplägg, men ingen skugga ska falla pü honom (eller hans seminarium) fÜr mitt sätt att berätta historien pü, som inte är riktigt detsamma som hans (eller deras).

2. Senare var det en insiktsfull läsare av Kristen pü nytt sätt som gav mig fÜljande rüd: �Jag fÜrstür att det tar emot att kalla det här skÜnlitteratur, men jag har ett fÜrslag pü genrebeteckning üt dig. Vad sägs om kreativ facklitteratur.� Sü nu kan jag sätta ord pü den boken, liksom pü den här fortsättningen. Kanske skulle jag vilja specificera lite och kalla dem kreativa essäer eller dialogiska essäer (i Galileos efterfÜljd) med brasklappen att ordet �essä� ursprungligen betydde ett fÜrsÜk. Bägge bÜckerna är fÜrsÜk att berätta den kristna historien om oss med all kreativitet jag kunde uppbüda. Jag hoppas att de skÜnlitterära inslagen gÜr det lättare att ta till sig bokens budskap. De flesta läsare tyckte att det var sü med Kristen pü nytt sätt.

3. FÜr nügra münader sedan reste jag faktiskt till GalåpagosÜarna (en underbar upplevelse, och min artonürige son Trevors sällskap gjorde resan desto mer minnesvärd). Den här boken utspelar sig delvis pü Galåpagos.

De avsnitten hade jag redan skrivit innan jag varit där och gav dem sedan en Üversyn grundad pü min egen erfarenhet av Üarna. (Läsare som känner till Galåpagos bättre än jag gjorde kommer ändü att upptäcka ütminstone tvü detaljer som inte stämmer Üverens med verkligheten. Jag ber dem ha Üverseende med den poetiska frihet jag har tagit mig.) Vi var passagerare pü büten Sea Man, en yacht som tar ekoturister till Üarna. De flesta andra ombord var europÊer, och en sen kväll under ekvatorns stjärnhimmel hamnade jag i samsprük med ett tyskt par. De var icke-religiÜsa andliga sÜkare, precis som Kerry, Kincaid, Femke och Pieter i boken (eller Alice i More Ready Than You Realize [Zondervan, 2002]). I samtal med dem stod det üterigen klart fÜr mig hur främmande och ovidkommande det kristna budskapet (i den form vi är vana vid att fÜra fram det) framstür fÜr münga bildade och tänkande människor världen Üver i dag och samtidigt vilket behov de har av att upptäcka en stÜrre berättelse som deras livshistorier kan ingü i.

Med mina vänner frün Europa i ütanke hoppas jag att denna bok kan hjälpa �icke-religiÜsa andliga sÜkare� att se hur deras liv och hela världen

förord

tar sig ut i den nygamla kristna berättelsens sammanhang och samtidigt underlätta för moderna kristna att föreställa sig hur vår berättelse skulle kunna se ut utanför det moderna framförandets ramar.

Läsaren kommer att märka att de bara alltför verkliga händelserna av 11 september 2001 letar sig in i denna påhittade historia. Alltsedan den olycksaliga dagen har amerikaner som jag blivit intensivt medvetna om hur skrämmande sårbar hela vår planet är för ohyggliga våldsdåd (”deras” likaväl som ”våra”), för fattigdom och förtvivlan och hopplöshet som tycks leta sig som en gas eller ett virus från våra mardrömmar in i nyhetsspalterna, för rashat, etniskt hat och religiöst hat som skiljer folk från folk och granne från granne, för en mäktig global ekonomi (inklusive en nöjesindustri med alldeles för få skrupler) som förvandlar allt heligt till konsumtionsvaror och alla som söker det heliga till materialistiska konsumenter (vilket hotar att tränga ut det heliga ur våra liv mycket effektivare än den vetenskapliga naturalismen någonsin skulle kunna göra). Somliga amerikaner börjar som jag också inse att det finns avigsidor med att vara en supermakt och hur mycket som förväntas av dem till vilka mycket är givet.

Dessa nya insikter i denna farofyllda tid gör hela planeten i större behov än någonsin av en bra berättelse som vi kan leva i och efter. Ett antal berättelser tävlar om människornas hjärtan och fantasi när vi nu tar steget in i detta nya sekel och nya årtusende. Vi har till exempel de bakåtsträvande historier som fundamentalistiska muslimer och fundamentalistiska kristna berättar, eller framstegshistorierna som berättas av den sekulära ”scientismen” eller den västerländska konsumismen. Om en sådan berättelse letar sig in i hjärtat av en kultur, kommer den att skapa en värld efter sin art åt människorna. Men en annan sorts värld kommer att växa fram, om tillräckligt många hjärtan vinns för den berättelse som den här boken handlar om (eller en berättelse i samma anda). Den historia vi tror på och lever i nu har mycket att göra med den värld vi skapar åt våra barn, våra barnbarn och våra ättlingar om hundratusen år (om inte …).

Liksom i Kristen på nytt sätt finns det gott om saker i den här boken som är ägnade att förvandla vissa läsare till arga kritiker. Om du misstänker att du kan höra till de läsarna, ska du veta att jag helst inte stör dig. Jag skulle önska att du lämnade tillbaka boken oläst till butiken

)JTUPSJFO WJ jS FO EFM BW

och fick pengarna tillbaka. Neo och hans vänner ställer frågor och ger dem svar som du kanske uppfattar som farliga på de följande sidorna.

Var vänlig och förutsätt inte att deras svar alla gånger är mina; däremot kan du tryggt anta att jag anser att alla deras frågor och svar är värda att begrunda. Är du (i likhet med mig) missnöjd med några av svaren du får i den här boken, så finns det all möjlighet att du har rätt. Jag hoppas därför att du då använder ditt missnöje konstruktivt och försöker formulera ett riktigare svar själv. Det kommer jag att göra. Låt oss vara kolleger som visar varandra respekt och inte motståndare som dömer ut varandra.

I dag fick jag höra det här av någon som hade läst Kristen på nytt sätt: ”De senaste åren hade det känts som om jag gungade i en trapets som jag inte orkade hänga kvar i länge till. Till sist släppte jag taget om den gamla trapetsen och for genom luften. Jag hoppades och bad om att jag skulle hålla mig svävande länge nog för att en ny trapets skulle hinna dyka upp, men jag var rädd att det inte skulle ske utan att jag skulle störta till marken. Din bok kom precis i rättan tid. Det känns som om en ny trapets är på väg.”

Det är min förhoppning att denna fortsättning ska ge den läsaren och många andra någonting att sträcka sig efter.

Laurel, Maryland Januari 2003 BRIAN D. MCLAREN

tårar på min haLs

TILL: danpoole@backspring.com FRÅN: kellison@cdrc.ec DATUM: 5 augusti 2001 ÄMNE: Bön om hjälp, viktigt Bäste dan, det är hemskr av mig arr mejla och be om en tjänst när jag inte har hlrt av mig på så länge. Det är riktigt ohgövligt men jag tror faktiskt att dsu kommer att göra dig själv en tjänst samtidigt., En god vän till mig kommer till WQashington DC, Hon är sjuik i en sällsynt form av cancer (återfall) ocgh National Institute of Health har loovat att behandla henne. Jag undrar om du kan hälsa på henne hon känner ingen där.

Jag har berättat om dig och Carol och era tre underbara barn. Det är aldrig ett gott tecken när NIH tycker att man är ett intressant fall, .Hon brhöver vänner och har nog inte så mycket tid på sig att skaffa några (du förstår, allvarlig cancer) Du hör till de bästa jag kan tänka mig. Att du är pastor är en stor fördel , så som hon har det nu. (Jag skulle kuann vä’nda mig till fader Scott ockjså men han har nyss gått i pension och flyuttat hem till sin gamla hemstad i mInnesota tror jag?)

Jag vet att du är upptagen och har för många åtaganden och förpliktelser som det är, men om jhag låg på sjukdhus med så dålig prognaos vet jag att du skulle ställa upp mför mig, och om du gör det här för min kära vÄn så betyder det mer för mig än om det var jag som fick ditt välsignade sällskap och stöd.

)JTUPSJFO WJ jS FO EFM BW

Hon heter Kerry Ellison. från Austarlien men hon bode i kalifornien många år och är amerikansk medborgare. Ho kommer i morgon. Hon får beräåtta om mitt tillståndoch varför du inte har hört något från mig på så lkänge. Jag tänker åka över och hälsa åp¨henne och dig så snart det går.

Helst ahade jag följt med henne redan nu mern hon får förklara var för jag är förhindrad att följa med (oroa inte).

De4t är nästan hopplöst att få internettid höär på öarna så till sist vill jag säga att jag minnd dig i mina böner Daniel ocgh hela din familj.

Svara inte på brevet för jag använder Kerrys konto bara för tillfället och kan inte läsa några svar. – Neo (Fil 1722) PS Hon kommer till flygplatesen (BWI) med American Airlines flight 1776 från Miami kl 23.22 måndag kväll och tar taxi till hotell nära NIH. Hon har läkartid på National Cancer Institute 9.00 på tisdag.

Det var söndag kväll. Luften var fortfarande varm och fuktig, för det hade varit en disig, stekhet och fuktig dag. Jag var trött. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle kolla mina mejl innan jag gick och la mig.

Det brukar jag helst inte, eftersom jag alltid blir sittande för länge då, och det mesta låter sig ändå skötas bättre morgonen därpå. Jag hade nyss kommit hem från kvällsgudstjänsten i Potomac Community Church, där jag är pastor.

De som har läst vad jag tidigare har skrivit om min vänskap med doktor Neil Edward Oliver (vännerna kallar honom Neo – det är hans initialer) kan föreställa sig vilka stora ögon jag gjorde och hur hjärtat bultade när jag fattade vem som hade skickat det här mejlet. Jag minns att jag sakta lyfte händerna från tangentbordet, som om jag höll på att bli arresterad eller rånad.

Neo hade inte hört av sig sedan han for iväg på jordenruntresa ett och ett halvt år tidigare, och jag hade oroat mig (och bett) för honom mer och mer för varje månad som gick. Nu när jag läste det här meddelandet från honom dök minst ett dussin frågor upp i huvudet på mig om var han var och hur han mådde. (Det där om hans ”tillstånd” lät inte bra – det läste jag om flera gånger. Dessutom brukade Neo vara lika noggrann med stavning

tårar på min hals

och grammatik som med sin klädsel, så denna störtflod av skrivfel var ett tydligt tecken på att han skrev under besvärliga omständigheter.) Talet om Miami och öarna kom mig att gissa på Bahamas eller någon annan ö i Karibien och så (naturligtvis!) Jamaica – Neo var ju därifrån.

När jag rusade nerför trappan för att berätta för min fru Carol om att vår vän äntligen hade hört av sig hade min gissning blivit en förvissning: – Carol, Carol, vakna! sa jag. Det kom ett mejl från Neo i Jamaica.

Carol är en sådan där sydstatsmänniska som låter trevlig och uppträder belevat till och med när man rycker upp henne ur sömnen.

– Neo … ett mejl? Får jag se, Dan! Hon hoppade upp ur sängen, tog en morgonrock och hann före mig upp på vindskontoret.

– Här står väl inget om Jamaica, var det första hon sa och stirrade på datorskärmen. Men vi får bädda gästsängen åt hans vän. Hon måste vara vettskrämd. Du hämtar henne på flygplatsen, väl?

Neo hade inte bett oss upplåta vårt hem för hans vän, men det gjorde vi förstås.

Det blev inte så mycket sömn den natten för vare sig Carol eller mig, och dagen därpå kändes ovanligt lång till och med för att vara måndag.

Klockan 23.00 var jag framme vid flygplatsen och upptäckte att Neos väns flyg var försenat. Vid inrikesdisken berättade de att förseningen berodde på den tropiska stormen Chantal som härjade Karibiska havet.

Kvinnan vid disken fick mig att för första gången tvivla på Jamaica-teorin, när hon förklarade att flight 1776 var ett flyg från Quito i Ecuador som mellanlandade i Miami. Ecuador? Ja, jag hade ju undrat vad ”ec” i Neos mejladress stod för. Nu hade jag i alla fall den pusselbiten.

Flyger du mycket, så vet du hur det är: flight 1776 anlände inte förrän klockan 2.46 på natten. Kerry var sist av planet. Någon ur personalen körde henne i rullstol genom jetwayen och ut genom gaten.

Det var tre saker med Kerry som genast slog mig. För det första såg hon mycket bra ut. Hennes blå ögon, solbrännan och det grånande håret som var uppsatt i en ungdomlig hästsvans påminde om någon, vad hon nu hette, som jag hade sett på bild i National Geographic, hon som jobbade med chimpanser. (Senare kom jag på det: Jane Goodall. Likheten blev bara mer slående, ju mer jag tänkte på det – Kerry var lite längre bara.)

)JTUPSJFO WJ jS FO EFM BW

FÜr det andra süg hon trÜtt eller plügad ut, fast hon log matt mot ledsagaren som hjälpte henne resa sig och hänga väskan Üver axeln och sedan räckte henne käppen. Hon log, grinade illa och log igen – sedan grimaserade hon en güng till medan hon fÜrsäkrade assistenten att jodü, hon kunde gü själv, jo, hon klarade sig, tack sü mycket fÜr hjälpen.

FÜr det tredje – det finns inget fint sätt att säga det här pü – men när hon ställde sig upp, süg jag att hon inte hade nügra brÜst. Hon gick i jeans och svart T-shirt, och brÜstkorgen var platt som en pojkes, och innan jag ens hade lyckats fÜrstü precis vad det innebar, hade jag skyndat fram och stod och hälsade. Hon släppte käppen och kastade sig om halsen pü mig, och jag kände hennes revben mot mitt brÜst. Hon bÜrjade grüta.

Jag kände hur türarna rann ner pü min hals, och hon kramade mig. – Neo sa att du kanske skulle komma och mÜta mig, sa hon. Men jag ville inte hoppas fÜr mycket. Tack sü hemskt mycket ‌ Av nügon anledning bÜrjade jag grüta, jag ocksü.

Sedan kom en stÜrtskur av ursäkter fÜr att planet var sent, och hon tackade mig igen fÜr att jag mÜtte henne här och frügade om jag visste nügot bra hotell, och jag fÜrsäkrade henne att Carol och jag inte kunde tänka oss annat än att hon skulle bo hos oss och att vürt hem var hennes.

Hon hade inte mer bagage än den stora axelremsväskan som hela tiden gled av henne. Jag tog den Üver min axel i stället. Ledsagaren hade stütt pü nügra meters hüll och tittat pü, men nu kom han fram och undrade om Kerry ville ha skjuts ut i rullstolen, och hon tackade ja till det. Vi gick ut ur gaten, ner längs den lünga korridoren, fÜrbi säkerhetskontrollerna, ut genom de självÜppnande dÜrrarna och ut pü trottoaren. Där hjälpte ledsagaren Kerry upp pü nytt och sa adjÜ. Vi büda traskade sakta Üver gatan till parkeringshuset och var hemma igen till 3.45. Hon nämnde vür gemensamma vän som hastigast i bilen. – Jag lovade Neo att berätta hur han har haft det, Dan, men det tar nog ett par timmar. Vad säger jag? Ett par dagar skulle jag tro!

Carol var fortfarande uppe när vi kom, och hon hälsade Kerry välkommen med en hjärtlig kram. Det var inte tal om att sitta uppe och tala mer den natten: Kerry behÜvde komma i säng sü fort som mÜjligt; vi fick talas vid mer pü morgonen.

tårar på min hals

Men så blev det inte. Morgonen därpå hängde kampen mot Marylandtrafiken över oss; vår nya vän skulle ju läggas in på National Cancer Institute kl. 9.00. Det var faktiskt inte förrän på kvällen den dagen som Carol och jag fick tillfälle att prata med Kerry någon längre stund.

Den dagen behövde ungarna Carols hjälp med de vanliga grejerna (fotbollsträning, skjuts till shoppingcentret), så jag skjutsade Kerry och stannade på lasarettet hela dagen, väntade, läste tidskrifter, jobbade lite på min bärbara dator, ringde några samtal på mobilen, gick några vändor bort till godismaskinen i brist på lunch. Carol anslöt sig till mig i väntrummet senare på eftermiddagen. Kerry var nästan klar med alla proverna, berättade en sjuksköterska, och kunde ta emot oss på sitt rum klockan sju. Carol och jag gick och åt middag i kafeterian, innan vi försiktigt tassade in på rum 516.

Kerry satt upp i sängen och åt sin middag, men blev glad åt att vi kom.

– Vilken dag, sa hon, när vi satte oss i de gnisslande plaststolarna vid sängkanten.

– Jag kan inte föreställa mig hur du har haft det, sa Carol.

Och sedan var samtalet i full gång och fortsatte tills besökstiden var slut vid nio. Det var underligt och kändes samtidigt helt naturligt – som om vi redan vore gamla vänner, trots att vi knappt kände varandra. Vi fann varandra omedelbart; nu behövde vi bara lite upplysningar, och dem bidrog Kerry med.

Hon var femtioett och jobbade som biolog vid Forskningsstationen Charles Darwin på Galápagosöarna hundra mil väster om Ecuador.

Läkarna hade upptäckt att hon hade bröstcancer för fem år sedan, när hon bodde i Kalifornien. Då hade båda hennes bröst opererats bort, och hon hade fått pröva på en ny sorts kemoterapi som var under utveckling.

Därefter hade hon blivit av med cancern – trodde hon till för några dagar sedan. Första symtomet på ett återfall var svaga men ihållande smärtor i vänsterbenet, och efter ett par dagar när hon var ute och snorklade i havet kände hon hur något vällde upp i armhålan på henne.

– Det var som om en golfboll hoppade upp genom musklerna och buktade ut under huden, berättade hon. Jag kunde inte hålla armen normalt, och jag fattade genast att det var något allvarligt fel.

Hon blev tyst och sneglade på droppet i vänsterarmen.

– Vi flög in till Quito direkt för att ta några tester, fortsatte hon utan

)JTUPSJFO WJ jS FO EFM BW

att avslöja vad för slags ”vi” som hon och Neo utgjorde. Läkarna i Quito pratade med min onkolog i Kalifornien, och de kom fram till att jag behövde vård som jag inte kunde få i Ecuador. Sedan tog min onkolog kontakt med National Cancer Institute, och eftersom det är en så ovanlig form av cancer jag har, bestämde de att jag skulle få komma hit, och så mejlade Neo till er, och … nu är jag här.

Någonstans i bakhuvudet hade jag velat fråga henne mer om Neo, men när jag såg Kerry sitta där i sjukhusjacka med dropp i armen, kunde jag inte med att prata om något annat än henne och hur hon hade det. Hon berättade om dagens prover och vad hon hade att vänta sig de kommande dagarna. (Det skulle bli kraftig kemoterapi, och hon skulle till exempel ha tappat allt håret inom en vecka.)

Hon var trevlig, och hennes australiska dialekt var förtjusande, och ögonen glittrade och log, men jag la om och om igen märke till de små tecknen på att hon hade ont. Och det var ingen tvekan om att hon såg trött och härjad ut. När klockan närmade sig nio undrade jag om hon kanske ville vila sig nu, och det hade hon ingenting emot. Hon sa bara: – Ja, efter det där försenade flyget i går, måste ni också vara rätt slutkörda. Jag mår bra; jag ska aldrig glömma hur snälla ni har varit. Ni kunde inte ha gjort mer. Det är en välsign… en verklig lycka.

Att hon stakade sig på ordet ”välsignelse” undgick mig inte – vi pastorer märker sådant. Carol sa att vi skulle komma tillbaka i morgon.

Och det gjorde vi. I själva verket var antingen Carol eller jag eller bägge två där nästan varenda dag i några veckor, inte för att vi var tvungna, utan för att vi ville.

Det dröjde inte länge förrän Kerry berättade om sin vänskap med Neo och hur det kom sig att hon hamnade i sängen i sjukhussalen den där kvällen. De följande kapitlen återger hennes historia. När Neo kom tillbaka ett par veckor senare och när jag, ännu senare, träffade flera av deras gemensamma vänner kunde de upplysa mig om många detaljer i berättelsen som Kerry inte hade dragit sig till minnes. Historien om henne och dem vävdes samman med en ännu större historia som även jag är en del av – liksom du.

på duschgoLvet

Under våra besök de närmaste veckorna, berättade Kerry sin historia – mellan droppbyten och provtagningar, över sjukhusmiddagar på vita plasttallrikar och dessutom ofta avbruten av telefoner som ringde eller meddelanden på sjukhusets högtalare – och Carol och jag fick en ny vän.

Jag hade förstås fortfarande predikningar att hålla och möten att passa och fotbollsmatcher att titta på och kriser att lösa i kyrkan och hemma, för att inte tala om trafiken att stå ut med på väg från det ena av detta till det andra, men på ett eller annat sätt klarade vi det, och för Carol och mig är de här veckorna en händelserik och minnesvärd tid.

Kerry Ellison – filosofie doktor Kerry Ellison – hade alltid velat bli biolog. När hon var liten bodde hon i Alice Springs, ett litet samhälle långt ute i den stekheta australiska öknen, tillsammans med giftormar och bisarra ödlor som till exempel taggdjävulen, skäggagamen och den jättelika perentinvaranen. Det verkade konstigt att en söt flicka som Kerry skulle bli så förtjust i reptiler, men å andra sidan är det inte så många flickor som växer upp på ställen som Alice Springs.

Kerrys far var pastor i ett samfund som heter Uniting Church, en sammanslutning av olika metodistiska och presbyterianska samfund i Australien. Som många barn till pastorer – mina egna barn Jess, Corey och Trent till exempel – präglades Kerrys barndom av söndagsskola, retreathelger, sommarläger och missionsturer.

– Jag tvivlade aldrig på Gud, berättade hon, och jag tror faktiskt att jag älskade Gud ovanligt mycket ända till sista året på gymnasiet.

Det året kom det en ny ledare till hennes ungdomsgrupp, eftersom

ISBN-13: 978-91-7999-519-5

9 789179 995195