Issuu on Google+

1


I.

Erls rådslag och dess plan

I sina bruna jackor av läder som räckte dem till knäna trädde männen av Erl inför sin ståtlige vithårige härskare, i hans långa röda tronsal. Han lutade sig fram på sin utsirade tron och lyssnade till deras talesman. Och sålunda talade denne. ”I sjuhundra år har hövdingarna av din ätt lett oss väl; och deras dåd är hågkomna bland de minsta trubadurer, där de lever vidare i deras klingande små sånger. Men mansåldrar strömmar förbi, utan något nytt.” ”Vad önskar Ni?” sade härskaren. ”Vi önskar bli ledda av en magisk härskare” sade de. ”Må så ske” sade härskaren. ”Det är femhundra år sedan mitt folk sålunda talat i rådet, och det skall alltid ske som rådet sagt. Ni har talat. Må så ske.” Och han höjde sin hand och lyckönskade dem och de gick. De återvände till sina uråldriga hantverk, att slå järn på hästarnas hovar, att arbeta med läder, att vårda blommor, att sköta jordens slitsamma värv; de följde gamla seder, och sökte något nytt. Den gamle härskaren sände bud efter sin äldste son, och bjöd honom att träda inför sig. Och mycket snart stod den unge mannen inför honom där han satt på samma utsirade tron från vilken han inte rört sig, där det falnande ljuset från höga fönster visade hur hans åldrade ögon såg långt in i framtiden, bortom den gamle härskarens egen tid. Och där han satt gav han sin son sin befallning.

2


”Far ut” sade han ”innan dessa mina dagar är till ända, och färdas därför med hast, och far österut härifrån och över de kända ängarna, tills du ser landen som klart och tydligt tillhör älvorna; och gå över deras gräns, som är gjord av skymningsljus, och till palatset som det bara berättas om i sånger”. ”Det är långt härifrån”, sade den unge mannen Alveric. ”Ja”, svarade han, ”det är långt”. ”Och ännu längre”, sade den unge mannen ”att återvända. För på de ängarna är avstånden inte som här.” ”Även det”, sade hans fader. ”Vad bjuder Ni mig att göra”, sade sonen ”när jag kommer till palatset?” Och hans fader sade ”Du ska äkta älvkungens dotter”. Den unge mannen tänkte på hennes skönhet och hennes iskrona, och hennes behagfullhet, som sagans runor berättat om. Sånger om henne sjöngs över vilda kullar där små smultron växte, i skymningen och i det första stjärnljuset, men om man sökte sångaren fanns inte någon där. Ibland sjöngs bara hennes namn lågt, om och om igen. Hennes namn var Lirazel. Hon var en prinsessa av den magiska ätten. Gudarna hade sänt sina skuggor till hennes dop, och féerna skulle också ha kommit, men de blev skrämda av att se gudarnas långa, mörka, vandrande skuggor på sina daggstänkta fält, så de stannade och gömde sig bland de blekrosa anemonerna, och lyckönskade Lirazel därifrån.

3


”Mitt folk begär att en magisk härskare ska styra över dem. De har valt dåraktigt”, sade den gamle härskaren, ”och endast De mörka som döljer sina ansikten känner till allt som detta kommer att föra med sig: medan vi, som inte ser, följer de gamla sederna och gör som vårt folk säger i rådet. Kanske någon visdomens ande som de inte känner ännu kan rädda dem. Färdas med ansiktet vänt mot ljuset som pulserar från älvornas land, som svagt lyser upp skymningen mellan solnedgången och de första stjärnorna, och det ska leda dig tills du når gränslandet och har passerat de kända ängarna.” Sedan knäppte han upp en rem och en gördel av läder och gav sitt väldiga svärd till sin son, med orden: ”Detta har följt vår släkt genom alla år intill denna dag och ska vakta dig på din resa, även då du färdas bortom de kända ängarna.” Och den unge mannen tog emot det fast han visste att inget sådant svärd kunde gagna honom. Nära Erls borg bodde en häxa, ensam på höglandet nära åskan som på sommaren rullade fram över höjderna. Där dvaldes hon för sig själv i en trång stuga av halm och strövade ensam över fälten för att samla in åskviggar. Av dessa åskviggar, av ickejordiskt ursprung, framställdes vapen som, med runors hjälp, kunde motstå ickejordiska faror. Häxan vandrade mol allena, särskilda tider om våren, i en ung skön flickas gestalt, och sjöng bland de höga blommorna i Erls trädgård. Hon gick i den timme när svärmarna börjar sin färd från blomklocka till blomklocka. Och en av de få som sett henne var sonen till Erls härskare. Och fast det var ödesdigert att älska henne, för det vred 4


mäns tankar bort från allt verkligt, så hade hennes lånade skönhet lockat honom att se på henne med ungdomens blick, tills – rörd av antingen smicker eller av ömkan, vilken dödlig vet? – hon skonade honom som hennes konster kunnat förstöra, och skiftade skepnad i sin trädgård och visade honom sitt rätta yttre av en dödlig häxa. Och inte ens då övergav hans ögon henne, och medan hans blick ännu vilade på den vissnade skepnaden bland stockrosorna fick han det tack som inte kan köpas, eller vinnas av någon förtrollning känd av kristna. Och hon hade lockat på honom, och han hade följt efter, och på hennes åskdrabbade kulle fått veta, att den dag det behövdes kunde ett svärd smidas av metaller som ej sprungit ur jorden, med runor längs dess klinga som skulle avvärja varje hugg från jordiska svärd, och förutom tre kungsrunor kunde motstå även Älvlandets vapen. När han tog emot sin faders svärd tänkte den unge mannen på häxan. Det var nästan mörkt i dalen när han lämnade Erls borg, och så snabbt for han uppför häxans kulle att ett svagt ljussken ännu dröjde på dess högsta hedar när han kom fram till stugan till den han sökte, och fann henne i färd med att bränna ben i en eld i det fria. Han sade till henne att dagen var kommen då han behövde svärdet. Och hon bad honom att samla blixtar i hennes trädgård, i den mjuka jorden under hennes kålland. Och med ögon som såg allt dunklare för var minut, och fingrar som vartefter vandes vid blixtarnas säregna yta, fann han innan mörkret sänkt sig sjutton blixtar; och dessa stoppade han i en silkesduk som han bar fram till häxan.

5


På gräset bredvid henne lade han dessa jordens främlingar. De hade kommit till hennes magiska trädgård från underbara rymder, skakade av åska från stigar vi inte kan beträda; inte i sig magiska men väl skickade att bära den trolldom hennes runor kunde bära. Hon lade ifrån sig lårbenet från en fysisk varelse, och vände sig till dessa stormvandrare. Hon lade dem i en rad vid sidan av elden. Och över dem stjälpte hon de brinnande vedträna och de glödande kolen, och tryckte ned dem med den käpp av ebenholts som är häxornas spira tills hon helt begravt de sjutton kusinerna till jorden som besökt oss från sitt hem i etern. Så tog hon ett steg tillbaka från elden, sträckte ut sina händer, och slungade en fruktansvärd runa i den. Lågorna sköt upp, i förvåning. Och vad som varit en ensam eld i natten, utan något mer gåtfullt än det som låder vid alla sådana eldar, flammade med ens upp till något som vandrare fruktade. Allteftersom de gröna lågorna, stungna av hennes runor, sköt i höjden, och hettan växte allt starkare, steg hon längre och längre tillbaka, och mässade sina runor högre ju längre hon kom från elden. Hon bad Alveric att lägga på vedträn, mörka vedträn av ek vilka låg utströdda på heden; och genast när han lade på dem, slickade hettan i sig dem; och häxan fortsatte mässa sina runor högre, och flammorna dansade gröna och vilda; och nere i glöden kände de sjutton, vars stigar en gång korsat jordens när de vandrade fria, åter en hetta lika stark som den de känt på den vilda resa som tagit dem hit. Och när Alveric inte längre kunde komma nära elden, och häxan var flera meter ifrån den och ropade sina runor, brände de magiska flammorna bort askan helt och järtecknet som flammat över kullen upphörde, och lämnade bara en cirkel som dystert glödde 6


på marken, som en olycksbådande pöl av flytande metall. Och mitt i glöden, fortfarande flytande, låg svärdet. Häxan närmade sig det och beskar dess eggar med ett svärd som hon drog från sitt lår. Sedan satte hon sig bredvid på marken och sjöng för det medan det svalnade. Inte likt runorna som hetsat flammorna var sången hon sjöng för svärdet: hon vars eder piskat upp elden så den slukade stora ekstockar nynnade nu en melodi som en sommarvind som blåste från vilda skogsträdgårdar som ingen människa vårdat, genom dalar som barn en gång älskat, men nu förlorat utom i drömmar, en sång om minnen som gömda lurar i glömskans utmarker, som ömsom skiner upp med en glimt av gyllene ögonblick från sälla år, och ömsom glider ur hågkomsten igen, för att återvända till glömskans skuggor, och lämnar kvar i sinnet svaga spår av små skinande fötter som när de otydligt uppfattas av oss kallas saknad. Hon sjöng om flydda sommardagar i blåklockornas tid: på den höga mörka heden sjöng hon en sång som var så full av morgnar och kvällar och deras dagg, som hennes trolldomskonst bevarat från tider som annars fallit i glömska, att Alveric undrade om de små irrande nattfjärilar som hennes eld lockat fram ur dunklet, var flydda tiders spöken, som kraften i hennes sång kallat åter från bättre dagar. Och hela tiden blev den ojordiska metallen hårdare. Den stelnade från vitt till rött. Den röda glöden falnade. Och medan den svalnade blev den smalare: små partiklar pressades ihop, små sprickor stängdes: och medan de stängdes fångade de in luften kring sig, och med luften fångade de in häxans runa, grep tag i den och höll kvar den för alltid. Och så blev det till ett magiskt svärd. Och det finns inte mycket trolldom i engelska skogar, från anemonernas blomning 7


till dess löven faller, som inte fanns i svärdet. Och det finns inte mycket trolldom i söderns kritåsar, där bara får och tysta herdar vandrar, som inte heller fanns i svärdet. Och det var doft av timjan i det och en skymt av syren, och fågelsång före gryningen i april, och rhododendrons djupa stolta prakt, och bäckarnas vighet och skratt, och mil efter mil av hagtorn. Och när svärdet svartnat var det helt förhäxat av trolldom. Ingen kan berätta allt som finns att säga om svärdet; för de som känner de stigar i rymden där metallerna en gång svävat, till dess jorden fångade in dem en efter en där hon seglade förbi i sin bana, slösar inte någon tid på sådana saker som trolldom, och kan därför inte berätta hur svärdet skapades, och de som känner diktens ursprung, och människans behov av sånger, eller någon av trolldomens femtio grenar, slösar ingen tid på sådana saker som vetenskap, och kan därför inte berätta varifrån dess beståndsdelar kom. Det är nog att det en gång var bortom jorden och nu var här bland våra världsliga stenar; att det en gång var som dessa stenar, och nu hade något av stilla musik i sig; låt den som kan förklara det. Och nu drog häxan fram den svarta klingan vid fästet, som var tjockt och rundat på ena sidan, där hon skurit en fåra bakom fästet, och började vässa svärdets båda eggar genom att gnida dem med en märklig grönaktig sten, medan hon fortfarande sjöng en kuslig sång över svärdet. Alveric såg på henne under tystnad, förundrad och ovetande om tiden; allt kan ha gått på ett ögonblick, och det kan ha varat medan stjärnorna färdades långt i sina banor. Med ens var hon färdig. Hon stod med svärdet liggande över sina båda händer. Tvärt sträckte hon det till 8


Alveric; han tog det, hon vände sig bort; i hennes ögon var en blick som ville hon behålla svärdet, eller Alveric. Han vände sig för att tacka henne, men hon var borta. Han bankade på dörren till det mörka huset; han ropade ”Häxa, häxa”, över den ödsliga heden, tills barn på fjärran gårdar hörde och blev rädda. Sedan vände han hem, och det var bäst för honom.

9


III. Det magiska svärdet möter några av Älvlandets svärd När Alveric nått fram till den förtrollade skogen hade ljusskenet som Älvlandet skimrade i blivit varken starkare eller svagare, och han såg att det inte kom från några strålar som lyser över de kända ängarna, förutom om det vandrande ljuset från underbara stunder som ibland hänför våra ängar och försvinner igen så snart de kommit, förirrat sig över Älvlandets gränser genom någon tillfällig oordning i magin. Ljuset kom vare sig från sol eller från måne denna förtrollade dag. En rad av tallar på vilka murgröna klättrade så högt som till deras hotande svarta barr, stod som vaktposter i skogens kant. Silvertornen sken som om det var de som frammanat den himmelsblå glöd som Älvlandet badade i. Och Alveric, som kommit långt in i Älvlandet, och stod framför dess huvudpalats, och visste att Älvlandet vaktade sina hemligheter väl, drog sin faders svärd innan han trädde in i skogen. Det andra hängde alltjämt på hans rygg i sin nya skida över hans vänstra axel. Och i samma ögonblick som han passerade en av de vaktande tallarna, lossade dess murgröna på sina klängen och släppte snabbt ned sig, rakt mot Alveric och grep efter hans strupe. Hans fars långa smala svärd hann precis i tid; hade han inte haft det draget hade han knappast hunnit få fram det, så snabb var murgrönans attack. Han skar av ranka efter ranka vilka grep om hans lemmar som murgröna griper om gamla torn, medan ännu fler rankor kom emot honom, tills han högg av dess huvudstam mellan sig och tallen. Och 10


när han gjorde detta hörde han ett väsande ljud bakom sig, och från ett annat träd hade ännu en kommit ner och rusade mot honom med alla löv utspärrade. Grönskan såg vild och arg ut när den grep tag om hans vänstra axel som om den aldrig tänkte släppa. Men Alveric högg först av rankorna med ett hugg av svärdet och fäktade sedan mot den kvarvarande grönskan, medan den första fortfarande levde men nu var för kort för att nå honom och piskade ilsket med kvistarna över marken. Och snart, när överraskningen över attacken hade släppt och han befriat sig från rankorna som greppat honom, backade Alveric tills murgrönan inte kunde nå honom, samtidigt som han kom åt den med sitt långa svärd. Murgrönan kröp då tillbaka för att locka Alveric, och kastade sig mot honom när han följde efter. Men hur fruktansvärt murgrönans grepp än var, så var svärdet vasst och bra; och snart hade Alveric, blåslagen som han var, huggit sin angripare så illa att den flydde tillbaka upp i trädet. Sedan tog han några steg tillbaka, studerade skogen i ljuset av sina nya erfarenheter och valde en ny väg igenom. Han såg genast att i barriären av tallar hade de två närmast honom fått murgrönan så kortad i striden att om han gick mitt mellan dem skulle den inte kunna nå honom. Han gick då framåt, men när han gjorde detta märkte han att en av tallarna flyttade sig närmare den andra. Han förstod då att tiden var kommen för att dra det magiska svärdet. Så han stoppade tillbaka sin faders svärd i skidan vid sin sida och drog det andra över axeln, gick rakt mot trädet som hade flyttat sig, och svepte med svärdet mot murgrönan när den kastade sig mot honom: och murgrönan föll genast till marken, inte livlös men som en hög av vanlig murgröna. Och sedan högg han en gång mot 11


trädets stam, och en flisa lossnade, inte större än vad ett vanligt svärd hade åstadkommit, men hela trädet skälvde; och med den skälvningen försvann ett särskilt olycksbådande drag som tallen haft, och därefter stod det där som ett vanligt oförtrollat träd. Sedan gick han vidare genom skogen med draget svärd. Han hade inte gått många steg förrän han bakom sig hörde ett ljud som av en svag bris i trädens toppar, fast ingen vind blåste i skogen. Han vände sig därför om, och såg att tallarna följde efter honom. De kom långsamt efter, utom räckhåll för hans svärd, men de vann på honom från både vänster och höger, så han såg hur han långsamt blev instängd av en svängd trädrad som växte sig tätare och tätare när den trängdes ihop med träden den mötte på vägen, och som snart skulle krossa honom till döds. Alveric såg genast att det vore ödesdigert att vända om, och beslöt att fortsätta framåt, och lita på sin snabbhet; för hans kvicka iakttagelseförmåga hade redan märkt något lojt över den trolldom som låg över skogen; som om den som styrde den var gammal eller trött på magi, eller upptagen med annat. Så han fortsatte rakt framåt, och högg ett hugg med sitt magiska svärd mot varje träd i sin väg, förtrollat eller ej; och runorna som löpte genom metallen från andra sidan solen var starkare än något trolltyg som dvaldes i den skogen. Stora ekar med olycksbådande stammar slokade och förlorade sin förtrollning när Alveric skyndade förbi med en stöt av det magiska svärdet. Han rörde sig snabbare än de klumpiga tallarna. Och snart hade han i den trolska, kusliga skogen lämnat ett stråk av träd som nu var helt utan förtrollning, och som stod där utan varje antydan till något sublimt eller hemlighetsfullt. 12


Och med ens kom han ut ur skogens dunkel till den smaragdfärgade prakten på Älvkungens gräsfält. Vi har aningar om en liknande prakt här. Föreställ er våra gräsmattor träda fram ur natten när stjärnorna bleknat, med daggdroppar gnistrande av morgonljus; omgivna av blommor som just börjar kunna skönjas igen när deras mjuka färger återvänder efter natten; otrampade av fötter förutom de minsta och mest otämjda; avskärmade från både världen och vinden av träd där mörkret alltjämt råder; gör er en bild av dessa när de väntar på att fåglarna ska börja sjunga; det ger ibland nästan en aning om glöden över Älvlandets gräsfält; men passerar så snabbt att vi kan inte vara säkra. Vackrare än vad våra sinnen kan ana och vad våra hjärtan kan hoppas var ljuset från daggdroppar och från skymning som lyste och skimrade över fälten. Och vi har något mer som kan ge en aning om dem, sjögräset och sjöväxterna som höljer medelhavets stenar och lyser ur blågröna vatten upp till betraktare på höga klippor; fälten var mer lika havsbotten än några av våra länder, eftersom luften i Älvlandet är lika djup och blå. Alveric stod och stirrade på gräsfältets skönhet, där det lyste genom skymningljus och dagg, omgiven av den malvafärgade och rödaktiga prakten av Älvlandets alla blommor, som får våra solnedgångar att blekna och våra orkidéer att sloka i jämförelse; och bortom dem låg den magiska skogen, som natten. Och från skogen sköt palatset som det bara kan berättas om i sånger upp, med sina glittrande valv vidöppna mot gräsfälten och fönster mer blåa än vår himmel en sommarkväll; det lyste som vore det byggt av stjärnljus. 13


När Alveric stod där med svärdet i hand, i skogens kant, och knappt andades, med blicken över fälten och Älvlandets prakt; kom Älvkungens dotter ensam genom ett av palatsets valv. Hon var bländande där hon gick mot gräsfälten utan att se Alveric. Hennes fötter strök genom daggen och den tunga luften och tryckte för ett ögonblick försiktigt ned smaragdgräset, som böjdes och reste sig igen, som våra blåklockor när blå fjärilar lyfter och lämnar dem, sorglöst fladdrande bland kalkstensbergen. Och när hon gick förbi varken rörde han sig eller andades, och skulle inte ha kunnat röra sig ens om tallarna fortfarande följt efter honom, men de stannade i skogen och vågade inte beträda gräsfälten. Hon bar en krona som verkade vara snidad ur stora ljusa safirer; hon lyste över fälten och trädgårdarna likt en soluppgång som anländer oväntat efter en lång natt, på någon planet närmare solen än vår. Och när hon passerade Alveric vände hon plötsligt på huvudet; och hennes ögon spärrades upp av förundran. Hon hade aldrig förr sett en man från de kända ängarna. Och Alveric såg in i hennes ögon, alltjämt mållös och maktlös; det var i sanning prinsessan Lirazel i all sin skönhet. Och då såg han att hennes krona inte var av safirer, utan av is. ”Vem är du?” frågade hon. Och hennes röst hade välljud som, bland jordiska ting, mest påminde om is som gått sönder i tusen bitar och vaggas av vårvinden på en sjö i något land i norr.

14


Och han sade: ”Jag kommer från ängarna som är kända och kartlagda.” Och då suckade hon för ett ögonblick över dessa ängar, för hon hade hört hur livet där passerar underbart, och hur det i de landen alltid finns unga generationer, och hon tänkte på årstidernas växlingar och barnen och ålderdomen, som älvornas trubadurer sjungit om när de berättat om jorden. Och när han såg henne sucka över de kända landen berättade han något om landet han kommit ifrån. Och hon frågade honom mer, och snart berättade han för henne om sitt hem och om Erls dal. Och hon förundrades av att höra om det och ställde många fler frågor till honom; och då berättade han för henne allt han visste om jorden, inte jordens historia som han sett den med egna ögon under sin levnad, utan genom de sagor och fabler om djur och människor, som Erls folk berättat i alla tider, och som deras gamla berättade om kvällen vid elden när barn frågade om gamla tider. Så i kanten av gräsfälten vilkas underbara prakt kantades av blommor okända för oss, med den magiska skogen bakom dem, vid det strålande palatset som bara kan beskrivas i sånger, talade de om den enkla visdomen hos gamla gubbar och gamla gummor, om skördar och rosors och hagtorns blomning, om när trädgårdar bör planteras, om vad vilda djur vet; om konsten att läka, konsten att så, konsten att lägga halmtak, och vilka vindar som blåser över de kända ängarna under de olika årstiderna. Och då kom de riddare fram som vaktade palatset ifall någon skulle ta sig igenom den förtrollade skogen. Fyra av dem kom över gräsfälten i skinande rustningar, med ansiktena dolda. Under alla förtrollade århundraden 15


de levt hade de aldrig vågat drömma om prinsessan; de hade aldrig blottat sina ansikten när de knäböjt framför henne i sina rustningar. Men de hade svurit en fruktansvärd ed att ingen man någonsin skulle få tala med henne, om någon tog sig igenom den förtrollade skogen. Med den eden på sina läppar marscherade de mot Alveric. Lirazel betraktade dem sorgset men kunde inte stoppa dem, för de kom på befallning av hennes far och den kunde hon inte avvända; och hon förstod att hennes far kanske inte mindes sin befallning, för han hade gett den för länge sedan på bud av Ödet. Alveric såg på deras rustningar, vilka verkade blankare än någon av våra metaller, som om det kom från någon av strävpelarna bredvid, som det bara berättas om i sånger; sedan gick han mot dem och drog sin faders svärd, för han tänkte driva dess smala spets genom en glipa i rustningen. Det andra tog han i sin vänstra hand. När den första riddaren högg, parerade Alveric och blockerade hugget, men en stöt som av en blixt gick genom hans arm och svärdet flög ur hans hand, och han förstod att inget jordiskt svärd kunde möta vapnen från Älvlandet, och tog det magiska svärdet i sin högra hand. Med detta parerade han stötarna från prinsessan Lirazels vakter, vilket de fyra riddarna var, och vilka hade väntat på detta ögonblick genom alla tider i Älvlandet. Och ingen mer stöt kom över honom från något av svärden, utan bara en vibration som passerade genom metallen i hans eget svärd likt en sång, och ett slags glöd som sprang ur det och fyllde Alverics hjärta med glädje. Men när Alveric fortsatte parera de snabba huggen från vakterna, började svärdet som var blixtarnas frände tröttna på försvar, för dess väsen var fart och vilda färder; så det 16


lyfte Alverics hand och svepte slag mot älvriddarna som Älvlandets rustningar inte kunde stå emot. Tjockt och sällsamt blod började sippra genom skåror i rustningarna, och snart hade två i det glittrande sällskapet fallit; och Alveric fäktade frejdigt vidare, uppmuntrad av svärdets iver och besegrade snart en till, så att bara han och en av vakterna återstod, en som verkade ha starkare trolldom omkring sig än vad som getts hans fallna kamrater. Och så var det, för när Älvkungen först förtrollat vakterna hade han besvärjt den soldaten först, när hans runors under var nya; och soldaten, hans rustning och hans svärd hade något av denna tidiga magi i sig, kraftfullare än någon av de trolldomens frukter som därefter kommit från hans herres hand. Men Alveric kände snart genom sin arm och genom svärdet, att denna riddare inte hade någon av de tre kungsrunorna som den gamla häxan hade berättat om när hon skapat svärdet på sin kulle; för dessa hölls ännu outtalade av Älvkungen själv, för att omgärda hans egen person. För att kunna känna till dem måste häxan ha flugit på sin kvast till Älvlandet och talat med Kungen, ensam och i hemlighet. Och svärdet som besökt jorden från så långt ifrån slog ner som åskviggar; och gröna gnistor slog upp från rustningen, och röda när svärd mötte svärd; och tjockt alvblod rann långsamt från djupa skåror nedför rustningen; och Lirazel såg på med bävan, förundran och kärlek, och kämparna fortsatte nu striden i skogen, och grenar föll över dem, avhuggna i striden, och runorna i Alverics vittberesta svärd jublade och vrålade mot älvriddaren, tills Alveric dräpte honom i skogens dunkel, bland grenar fallna från avförtrollade träd, med ett hugg som när en blixt klyver en ek. 17


När detta brak genljöd, och tystnaden föll, sprang Lirazel till hans sida. ”Fort!” sade hon. ”För min far har tre runor … ” Hon vågade inte tala om dem. ”Varthän?” sade Alveric. Och hon sade ”Till de ängar du känner.”

18


VI. Älvkungens runa På den högsta balkongen på sitt glittrande torn stod Älvkungen. Bakom honom ekade ännu de tusen stegen. Han hade lyft sitt huvud för att ljuda runan som skulle hålla hans dotter kvar i Älvlandet, men just då sett henne passera den dunkla barriären; som på sidan vänd mot Älvlandet glänser av skymningsljus, men på sidan som vätter mot de ängar vi känner, är rökig, bister och matt. Och nu hade han sänkt sitt huvud tills hans skägg låg sammanflätat med hermelinkragen över hans himmelsblå mantel, och han stod där tyst och sorgsen, medan tiden passerade lika snabbt som någonsin över de kända ängarna. Och där han stod helt i blått och vitt mot sitt torn av silver, åldrad av tider om vilka vi inget vet, tänkte han, innan han åter bredde ut den eviga stillheten över Älvlandet, på sin dotter mitt bland våra skoningslösa år. För han, vars visdom vandrade över Älvlandets gränser och vidrörde även våra ogästvänliga fält, kände väl till materiella tings stränghet och Tidens oreda. Han visste att åren som beseglar skönhet, och de otaliga kärva ting som plågar själen, redan omslutit hans dotter. Och de dagar som nu återstod henne verkade inte fler för honom, som vistades utom räckhåll för Tidens gnagande tand, än nyponrosor som plockas och aningslöst bjuds ut av gatuförsäljare. Han visste att nu hängde det öde som väntar alla dödliga ting över henne. Han tänkte på hur hon snart skulle tyna bort, liksom allt dödligt; och sedan begravas bland stenar i ett land som ringaktade Älvlandet och som höll dess högst skattade sagor att vara av ringa värde. Och vore han inte kungen av hela detta förtrollade land, vilket fick sin eviga 19


ro av hans egen upphöjda stillhet, hade han gråtit vid tanke på hur den steniga jordens grav för alltid skulle sluta sig om den fagra gestalten. Eller också, tänkte han, skulle hon gå vidare till något paradis bortom hans kunskap, till den himmel som de kända ängarnas böcker berättar om, för han kände till även dem. Han såg henne på en kulle med äppelträd, i evig aprilblomning, i sken av gyllene glorior över dem som förkastat Älvlandet. Han såg, men otydligt trots sin magiska visdom, den prakt som endast de välsignade kan se klart. Han såg sin dotter på dessa himmelska kullar sträcka ut armarna, som han visste att hon skulle, mot de ljusblå topparna i sitt alviska hem, men ingen av de välsignade brydde sig om hennes längtan. Och då, trots att han var kung av landet som fått sin eviga ro från honom, grät han så att hela Älvlandet darrade. Det darrade som stilla vatten på våra ängar gör om något plötsligt rör vid det. Sedan vände kungen och lämnade sin balkong och gick snabbt ned för sin bronsklädda trappa. Han kom klingande till dörrarna av elfenben vid tornets fot, och gick genom dem till tronsalen som bara sånger kan berätta om. Och där tog han ett pergament ur en kista och en magnifik vingpenna, doppade den i icke-jordiskt bläck, och skrev en runa på pergamentet. Han höjde två fingrar och utförde besvärjelsen han kallade på sina vakter med. Och inga vakter kom. Jag har berättat att ingen tid passerade i Älvlandet. Men att händelser inträffar är i sig en manifestation av tid, och inget kan inträffa utan att tid passerar. Ty så är det med tiden i Älvlandet: i den eviga skönhet som drömmer i den honungsmättade luften är det ingenting som rör sig eller 20


falnar eller dör, ingenting söker sin lycka i rörelse eller förändring eller någon nyhet, utan når hänryckning i en evig begrundan över all skönhet som någonsin funnits, och som för alltid glöder över de förtrollade gräsfälten lika klart som när de först skapades, om av besvärjelser eller av sång. Men om styrkan i trollkarlens sinne väcks för att möta något nytt, störs friden för en stund av kraften som lagt lugnet över Älvlandet och hållit tiden borta, och tiden får Älvlandet att bäva för ett ögonblick. Kasta något från ett främmande land i en djup damm, där en stor fisk drömmer, och grönt sjögräs drömmer, och djupa färger drömmer, och ljuset sover; den stora fisken rör sig då, färgerna skiftar och förändras, det gröna sjögräset skälver, ljuset vaknar, otaliga saker rör sig långsamt och ändras; och snart är dammen stilla igen. På samma sätt var det när Alveric passerade skymningsbarriären och den förtrollade skogen, till förtret och vanmakt för kungen, och hela Älvlandet skälvde. När kungen såg att inga vakter kom såg han in i skogen som han visste hade störts, genom den djupa massan av träd, som fortfarande darrade av Alverics ankomst; han såg genom skogens djup och palatsets silverväggar, för hans blick var förtrollad, och han såg där de fyra riddarna ur slottsvakten ligga slagna på marken med tjockt alviskt blod sipprande ut genom skårorna i sina rustningar. Och han tänkte på den tidiga trolldom med vilken han skapat den äldsta av dem, med en alldeles nypåfunnen runa, innan han hade besegrat tiden. Han passerade genom prakten och skimret i en av sina glittrande portar, och över det glänsande fältet, och kom fram till den fallna vakten och såg att träden fortfarande var störda. ”Här har trolldom verkat” sade Älvkungen. 21


Och trots att han bara hade tre runor som kunde göra en sådan sak, och att de bara kunde yttras en gång, och att en av dem redan var nedtecknad på pergament för att få hem hans dotter, yttrade han den andra av sina mest magiska runor över den äldste riddaren, vilken hans trolldom skapat för länge sedan. Och i tystanden som följde efter de sista stavelserna i runan slöts med ens rämnorna i den månglänsande rustningen, och det tjocka mörka blodet var borta och riddaren reste sig levande upp på fötter. Och Älvkungen hade nu bara en runa kvar som var mäktigare än all trolldom vi känner. De andra tre riddarna låg döda, och då de saknade själ, återvände deras trolldom till deras mästares sinne. Han gick sedan tillbaka till sitt palats, medan han sände den sista av sina vakter att hämta honom ett troll. Trollen är ett gnomliknande släkte, med mörkbrunt skinn och två eller tre fot höga, som bebor Älvlandet. Och snart kilade något genom tronsalen som endast kan berättas om i sånger, och ett troll landade vid tronen på sina två bara fötter och stod så inf��r sin konung. Kungen gav pergamentet med runan till trollet, och sade: ”Kila iväg, ända till och bortom Landets ände, tills du kommer till ängarna som ingen här känner, och finn prinsessan Lirazel som har färdats till människornas tillhåll, och ge henne denna runa på det hon må läsa den och allt ska bli bra.” Och trollet kilade därifrån. Och snart kom trollet med långa hopp fram till skymningsbarriären. Sedan rörde sig ingenting i Älvlandet mer; och den gamle kungen satt orörlig på den strålande tronen som endast sånger kan tala om, och sörjde tyst. 22


IX. Lirazel blåser iväg Dagarna gick och sommaren passerade över Erl, solen som färdats norrut vände åter mot söder, tiden närmade sig för svalorna att lämna sina bon under takskäggen, och Lirazel hade inte lärt sig något. Hon hade inte bett till stjärnorna igen, eller åkallat deras avbilder, men hon hade inte lärt sig några mänskliga vanor, och kunde inte förstå varför hennes kärlek och tacksamhet till stjärnorna inte fick uttalas högt. Och Alveric anade inte att tiden skulle komma när någon enkel och trivial sak skulle söndra dem helt. Och slutligen en dag, medan han fortfarande hoppades, tog han henne med till prästens hus för att lära henne hur hon skulle vörda hans heliga ting. Och den gode mannen tog med glädje fram sitt ljus och sin klocka, och örnen av mässing som höll upp hans bok medan han läste, och en liten symbolisk skål med parfymerat vatten, och ljussläckarna av silver. Och han berättade för henne, klart och enkelt som han gjort förut, alla dessa tings ursprung, betydelse och mysterium, och varför skålen var av mässing, och släckarna av silver och förklarade symbolerna som var ristade på skålen. Han berättade allt detta med tillbörlig artighet, rentav vänligt; men ändå var det något i hans röst när han berättade, som om han fjärmade sig från henne: och hon förstod att han talade som någon som går i säkerhet på stranden och ropar till en sjöjungfru långt ute bland farliga vågor. När de kom tillbaka till slottet hade svalorna samlats för att ge sig av, där de satt i rader längs tinnarna. Och Lirazel hade lovat att vörda prästens heliga ting, som det enkla klockfruktande folket i Erls dal gjorde: och en sen 23


förhoppning lyste upp Alverics sinne att allt fortfarande var väl. Och i många dagar mindes hon allt som prästen berättat för henne. Och sent en dag när hon gick från barnkammaren till sitt torn förbi höga fönster, och tittade ut på kvällen, och tänkte på att hon inte fick dyrka stjärnorna, kom hon att tänka på prästens heliga ting, och försökte komma ihåg allt hon fått berättat om dem. Det verkade så svårt att vörda dem som hon borde. Hon visste att inom några timmar skulle alla svalor ha flugit bort; och hennes humör brukade ofta svänga när de lämnat henne; och hon fruktade att hon skulle glömma, och aldrig mer komma ihåg, hur hon skulle vörda prästen heliga ting. Så hon gick tillbaka ut i natten över gräset till en smal bäck, och plockade upp några stora flata stenar som hon visste var de låg, medan hon vände ansiktet bort från stjärnornas avbilder. Om dagen lyste stenarna vackert i bäcken, rödaktiga och malvafärgade; nu var de alldeles mörka. Hon plockade upp dem och lade dem på ängen: hon älskade dessa släta mjuka stenar, för på något sätt fick de henne att minnas Älvlandets stenar. Hon lade alla i en rad, en för ljusstaken, en för klockan, en för den heliga skålen. ”Om jag kan vörda dessa vackra stenar som heliga ting bör vördas”, sade hon ”så kan jag vörda prästens ting.” Sedan knäböjde hon inför de stora flata stenarna och bad till dem som vore de kristna ting. Och Alveric sökte henne i den vida natten, medan han undrade vilka vilda fantasier som burit iväg med henne,

24


och hörde hennes röst på ängen, som nynnade sådana böner som riktas till heliga ting. När han såg de fyra flata stenarna som hon tillbad, nedböjd inför dem på gräset, sade han att detta var värre än hedningarnas mörkaste vägar. Och hon sade; ”Jag lär mig att vörda prästens heliga ting.” ”Detta är hedningars konster”, sade han. Av allt som människor fruktade i Erls dal så var hedningars konster det de fruktade mest, men de visste inget om dem förutom att de var mörka. Och han talade med den vrede människorna där alltid använde när de talade om hedningar. Och hans vrede nådde hennes hjärta, för hon försökte lära sig att vörda hans heliga ting för att glädja honom, och ändå hade han talat så. Och Alveric sade inte de ord som borde ha sagts, för att vända bort vreden och trösta henne; för ingen bör kompromissa i frågor som berör hedendom, tänkte han dåraktigt. Så Lirazel återvände till sitt torn, ensam och ledsen. Och Alveric stannade för att kasta bort de fyra flata stenarna. Och svalorna gav sig av, och olyckliga dagar kom och gick. Och en dag bad Alveric henne att vörda prästens heliga ting, och hon hade alldeles glömt hur. Och han talade igen om hedningars konster. Dagen sken och popplarna var gyllene och asparna röda. Då gick Lirazel till sitt torn och öppnade skrinet, som sken i morgonens klara höstljus, och tog i sin hand Älvkungens runa, och bar den med genom den högvälvda salen, till ett annat torn och gick uppför trapporna till barnkammaren. 25


Och där stannade hon hela dagen och lekte med sitt barn, medan hon höll rullen hårt i handen: och fast hon lekte glatt, fanns där ett besynnerligt lugn i hennes ögon, som Ziroonderel såg och undrade över. Och när solen stod lågt och hon lagt barnet till sängs dröjde hon kvar vid honom och berättade barnsagor, medan hon var helt allvarlig. Och Ziroonderel, den kloka häxan, iakttog; och trots all sin visdom kunde hon bara ana vad som skulle ske, men visste inget som hon kunde göra åt det. Och före solnedgången kysste Lirazel pojken och öppnade Älvkungens pergamentrulle. Av trots hade hon tagit den från skrinet, och detta hade kunnat gå över och hon hade kunnat låta bli att öppna rullen, men nu låg den där i hennes hand. Delvis av trots, delvis av nyfikenhet, delvis av infall för flyktiga för att nämna, drogs hennes blick nu till Älvkungens ord med deras kolsvarta säregna tecken. Och vilken trolldom det än var i runan om vilken jag inte kan berätta (och fruktansvärd trolldom var det), så var runan skriven med kärlek som var starkare än trolldom, tills dess mystiska tecken glödde av all den kärlek som Älvkungen kände för sin dotter, och i den mäktiga runan var två krafter sammansmälta, trolldom och kärlek, den starkaste kraft som finns bortom gryningsljusets gräns tillsammans med den starkaste som finns på de kända ängarna. Och om Alveric bara litat på sin kärlek skulle den ha kunnat hålla henne kvar, men Älvkungens runa var långt mäktigare än prästens heliga ting. Knappt hade Lirazel läst runan förrän fantasibilder från Älvlandet började rinna över gränsen. Några kom som skulle kunna få en kontorist i en modern stad att genast lämna sitt skrivbord för att dansa på stranden till havet; 26


och några som skulle få alla tjänstemän i en bank att lämna dörrar och valv öppna och vandra iväg tills de kom till grönt öppet land och ljungklädda kullar; och några skulle ha gjort en man till poet, mitt där han satt och skötte sina bestyr. Det var mäktiga fantasier som Älvkungen frammanade med kraften i sin magiska runa. Och Lirazel satt där med runan i handen, hjälplös mot denna massa av kaotiska fantasier från Älvlandet. Och som fantasibilderna rasade och sjöng och lockade mer och mer över gränsen, och trängdes ihop i ett enda stackars sinne, blev hennes kropp lättare och lättare. Hennes fötter till hälften vilade mot och till hälften svävade över golvet; jorden höll henne knappt nere, så snabbt blev hon till ett väsen av drömmar. Inget av hennes kärlek till jorden, eller av den kärlek jordens barns hade till henne, hade längre kraft att hålla henne kvar. Och nu kom minnen av hennes tidlösa barndom vid Älvlandets tjärnar, vid gränsen till den djupa skogen, vid de svindlande gräsfälten, eller i palatset det inte får berättas om förutom endast i sång. Hon såg allt detta som vi ser små snäckor i vatten genom klaris ner till botten av en sovande sjö, lite suddigt i den andra världen på andra sidan isbarriären, lika klart men lite suddiga lyste också hennes minnen från andra sidan gränsen till Älvlandet. Små underliga läten från Älvlandets varelser kom till henne, dofter simmade från de underbaraste av blommor som glödde vid gräsfälten hon kände, svaga ljud av förtrollade sånger blåste över gränsen och nådde henne där hon satt, röster och melodier och minnen kom svävande genom skymningsljuset, hela Älvlandet kallade. Då hörde hon, taktfast och välklingande och underligt nära, sin fars röst. 27


Hon reste sig med ens, och nu hade jorden förlorat det grepp om henne som den bara har om fysiska saker, och som ett väsen av drömmar och infall och fabler och fantasier drev hon bort från rummet; och Ziroonderel hade inte kraft att hålla kvar henne med någon trollformel, själv hade hon inte ens kraft att vända sig om, inte ens för att se på sin pojke när hon drev iväg. Och just då kom en vind från nordväst, in i skogarna och blottade deras gyllene grenar, och dansade vidare över åsarna, och ledde en skara röda och gyllene löv, vilka hade fruktat denna dag men dansade nu när den kommit; och iväg med ett tumult av dans och färgprakt, högt upp i ljuset från solen som nu gått ner utom synhåll från ängarna, färdades vinden och löven tillsammans. Och med dem försvann Lirazel.

28


X. Hur Älvlandet försvann Nästa morgon kom Alveric upp till häxan Ziroonderel i tornet, trött och uppriven efter att ha letat efter Lirazel hela natten, på de sällsammaste av ställen. Hela natten hade han försökt förstå vilket infall som kunde ha lockat ut henne och vart det hade fört henne; han hade sökt vid bäcken där hon bett till stenarna, vid dammen där hon bett till stjärnorna; han hade ropat hennes namn uppför tornen, och ropat det vida omkring i mörkret, men inte fått något svar utom ekot; och till sist hade han kommit till häxan Ziroonderel. ”Vart?” frågade han, och sade inget mer, så att inte pojken skulle förstå hans oro. Men Orion förstod. Och Ziroonderel skakade sorgset på huvudet. ”Samma väg som löven”, sade hon. ”Samma väg som all skönhet.” Men Alveric stannade inte för att höra henne säga mer än de första fyra orden; han gav sig av med samma oro som han kommit, rakt ut från rummet och snabbt nedför trappan, och direkt ut i den blåsiga morgonen, för att se vilken väg de praktfulla löven tagit. Och några löv var nu ensamma kvar i luften, som de sista och ensamma, som fortfarande klamrat sig kvar vid grenarna, när deras kamrater gett sig av: och Alveric såg att de färdades mot sydöst, mot Älvlandet. Snabbt spände han på sig sitt magiska svärd i dess skida av läder; och med knappa förnödenheter skyndade han över fälten, efter de sista löven, ledd av deras höstliga prakt, som många stora idéer mot slutet av sina dagar, stolta men förfallna, leder människor av alla de slag. 29


Och så kom han till de höglänta ängarna där gräset var grått av dagg; och luften gnistrade av solsken och sprakade av de sista lövens färger, men något dystert tycktes finnas i ljuden av kornas råmande. I den rofyllda klara morgon som nordvästvinden strövade genom fick Alveric ingen ro, och han gav aldrig upp brådskan hos den som plötsligt förlorat något: han hade samma snabba rörelser, och utstrålade samma förtvivlan. Han blickade hela dagen över tomma vida horisonter, mot sydöst dit löven ledde honom; och mot kvällen tittade han för att se älvornas blåa berg, stränga och oföränderliga, ej upplysta av något ljus vi känner, med färg av bleka förgätmigejer. Han fortsatte oförtröttligt vidare för att få syn på dessa toppar, men de kom aldrig inom synhåll. Och då såg han den gamla lädermakarens hus, han som gjort skidan till hans svärd: och med den synen kom över honom åren som förflutit sedan kvällen då han först sett det, fast han inte visste hur många de var, och inte kunde veta, för ingen har någonsin tänkt ut ett sätt att exakt kunna beräkna tidens gång i Älvlandet. Då tittade han ännu en gång efter älvornas ljusblå berg, för han mindes väl var de låg, i sin långa högtidliga rad över en av lädermakarens gavlar, men han såg inte ens konturerna av dem. Då gick han in i huset och den gamle mannen var alltjämt där.

30


Lädermakaren hade åldrats i skönhet, till och med hans arbetsbord var mycket äldre. Han hälsade Alveric, för han mindes väl vem han var, och Alveric förhörde sig om den gamle mannens hustru. ”Hon dog för länge sedan”, sade han. Och åter kände Alveric de där årens förbluffande flykt, och han kom nu att börja frukta det Älvland dit han var på väg, men ägnade inte en tanke åt att vända om eller för ett ögonblick sakta ned sin otåliga fart. Han kondolerade snabbt mannens förlust som hänt för så länge sen. Sedan frågade han ”Var är Älvlandets berg, de ljusblå topparna?” Långsamt kom en min över den gamles ansikte som om han aldrig sett dem, som om Alveric var en skolad man som talade om något som den gamle lädermakaren inte kunde förstå. Nej, det visste han inte, sade han. Och Alveric fann att denna dag liksom för alla dessa år sedan, vägrade denna gamle man alltjämt att tala om Älvlandet. Nå, gränsen låg ju bara några meter bort; han skulle korsa den och fråga älviska varelser om vägen, om han inte skulle se bergen till ledning. Den gamle erbjöd honom mat och fast han inte hade ätit på hela dagen frågade Alveric i sin brådska bara än en gång efter Älvlandet, och den gamle sade ödmjukt att om sådana saker visste han intet. Då strövade Alveric iväg och kom till fältet han kände igen, som delades av skymningsljusets dunkla gräns. Och så snart han kommit ut på fältet såg han att alla flugsvampar lutade åt samma håll, dit han var på väg; för precis som hagtornsträd lutar bort från havet, lutar flugsvamp och varje växt som har något gåtfullt i sig, som fingerborgsblomma, kungsljus och vissa slags orkidéer, i riktning mot Älvlandet, om de växer i dess närhet. På så sätt kan man veta innan man hört vågorna, eller innan man 31


anat något magiskt inflytande, att man är på väg till havet eller till Älvlandets gräns. Och i luften ovanför sig såg Alveric gyllene fåglar, och antog att något oväder i Älvlandet blåst dem över gränsen från sydost, trots att nordvästlig vind blåste över de kända ängarna. Och han fortsatte men gränsen var inte där, och han korsade ängen som en vanlig känd äng, och ännu hade han inte nått Älvlandets berg. Alveric fortsatte med stegrad otålighet, med nordvästan bakom sig. Och marken började nu bli karg, stenig och enformig, utan blommor, utan skugga, utan färg, utan allt det som finns i hågkomna länder, och som hjälper oss att mana fram bilder av dessa länder när vi inte längre är där; allt var nu helt utan förtrollning. Alveric såg en gyllene fågel högt upp, ilande mot sydost; och han följde dess flykt i hopp om att snart få se älvornas blåa berg, som han antog bara var dolda av någon magisk dimma. Men fortfarande var hösthimlen ljus och klar, och horisonten helt jämn, och fortfarande syntes ingen skymt av älvornas blåa berg. Men det var inte av detta han nu förstod att Älvlandet dragit sig undan. Men när han på den ödsliga steniga slätten såg ett hagtornsträd, orört av nordvästvinden, som han mindes sedan långt tillbaka, stå i full höstblomning och helt vitt av blommor som en gång skänkt glädje till en vårdag i hans barndom för länge sedan, förstod han att Älvlandet varit där och måste ha vikit undan, fast han inte visste hur långt. För det är så, som Alveric också visste, att liksom den glans och tjusning som lyser upp mycket av våra liv, speciellt i unga år, kommer ur berättelser som når oss från Älvlandet genom

32


olika budbärare (välsignelse och frid över dem), så återvänder till sist från våra ängar till Älvlandet alla de små minnen som vi förlorat och små vördade leksaker som vi en gång skattat högt, för att där bli en del av dess mysterium. Och detta är en del av lagen om ebb och flod som vetenskapen finner överallt; som ljuset fick skogarna av kol att växa ger kolet nu ljus åter; som floderna fyller havet ger havet tillbaka till floderna; så ger allt som tar emot tillbaka, även Döden. Sedan såg Alveric en leksak, grovt snidad i trä, ligga på den torra släta marken; han mindes hur den för många år sedan (hur skulle han kunna veta hur många?) hade varit till barnslig glädje för honom; och en otursdag hade den gått sönder, och en olycksdag hade den kastats bort. Och nu såg han den ligga där inte bara hel och ny, utan även med en glans av förundran och något romantiskt över sig, denna strålande förvandlade sak som hans unga fantasi hade känt. Där låg den övergiven av Älvlandet, som underbara saker från havet ibland hittas övergivna i sanden, när havet bara anas i fjärran som en blå massa med en rand av skum. Slätten som Älvlandet lämnat var trist och utan romantiskt skimmer, men här och där såg Alveric åter och igen små övergivna saker som han förlorat i sin barndom, som fallit genom tiden till Älvlandets tidlösa och oföränderliga trakter för att bli en del av dess glans, och nu lämnats ensamma efter det fullständiga återtåget. Gamla melodier, gamla sånger och gamla röster nynnade också där, men allt svagare, som om de inte kunde överleva länge på de kända ängarna.

33


Och när solen gick ned i öster, med en malvarosa glöd som Alveric tyckte var lite för praktfull för jorden, lät han den leda honom vidare; för han såg den som en spegling i skyn av glöden från Älvlandets glans. Så han fortsatte i hopp om att finna det, över krön efter krön; och natten kom med jordens följe av stjärnor. Och först då kunde Alveric lägga den förtvivlade rastlöshet åt sidan som drivit honom ända sedan morgonen; han virade in sig i sin mantel och åt mat från sin axelremsväska, och sov en orolig sömn, ensam bland många andra övergivna föremål. Han otålighet väckte honom, i den tidigaste gryningen, fastän en oktoberdimma ännu dolde varje strimma av ljus. Han åt det sista av sin mat och trängde vidare genom det gråa. Inget ljud från någonting på våra ängar nådde honom nu; för människor färdades aldrig dit när Älvlandet funnits där, och ingen utom Alveric rörde sig nu på den ödsliga slätten. Han hade färdats bortom ljudet av hanegäll från människors bekväma boningar och rörde sig nu genom en egendomlig tystnad, bruten endast då och då av små svaga ljud av de förlorade sångerna som lämnats kvar efter Älvlandets ebb, och som nu ljöd svagare än dagen innan. Och när gryningen trängde igenom såg Alveric åter en magnifik glans i skyn, skimrande i grönt lågt ned i sydöst, så att han åter trodde sig se en spegling från Älvlandet, och fortsatte framåt i hopp om att finna det bakom nästa krön. Och han passerade nästa krön; och där var fortfarande den steniga slätten, och aldrig någon av de ljusblå topparna på älvornas berg.

34


Om det var så att Älvlandet alltid låg bakom nästa krön, och lyste upp molnen med sitt skimmer, och flyttade sig just när han kom, eller om det hade försvunnit för dagar eller år sedan, visste han inte men han fortsatte vidare. Och till sist kom han till en torr ås, helt utan gräs, som han länge fäst sin blick på och satt sitt hopp till, och från den såg han långt över det ödsliga, flacka landet som sträckte sig ända till himlens rand, men såg inte en skymt av Älvlandet, inte en enda bergsluttning: till och med de små minnets skatter som blivit kvarlämnade i ebben hade vissnat ner till vardagliga föremål. Då drog Alveric sitt magiska svärd ur skidan. Men fastän svärdet hade kraft mot förtrollningar hade det inte getts kraften att återskapa en förtrollning som försvunnit; och det öde landet förblev detsamma hur mycket han än viftade med svärdet, stenigt, övergivet, oromantiskt och vidsträckt. Han fortsatte framåt en stund; men i det flacka landet rörde sig horisonten omärkligt med honom, och inte en enda topp av Älvornas berg syntes; och på den dystra slätten upptäckte han snart, som mången människa förr eller senare gör, att Älvlandet gått honom förlorat.

35


XV. Älvkungens återtåg När Lirazel blåste iväg tillsammans med de stolta löven föll de ett efter ett ned från sin dans i den glimrande skyn och fortsatte en kort stund ut över fälten, sedan samlades de vid häckarna där de kom till vila; men jorden som drar allting nedåt hade inte längre någon makt över henne när Älvkungens runa hade korsat gränsen och kallat hem henne. Så hon åkte sorglöst med nordvästvinden och tittade lojt ned på de kända ängarna medan hon svepte över dem på väg hemåt. jorden hade inget grepp om henne längre; för när hennes tyngd försvann (som jorden håller kvar oss med) så försvann även alla hennes jordiska bekymmer. Hon såg utan saknad hur ängar drev förbi som hon och Alveric en gång vandrat; hon såg människors hus passera; och hon såg sedan gränsen till Älvlandet, djup och förtätad med klara färger. jorden kallade på henne med ett sista utrop från många röster, ett barns rop, kråkors kraxande, några kors dova råmande, en kärra långsamt på väg hem; sedan var hon inne i skymningsljusets förtätade barriär, och alla jordiska ljud dämpades plötsligt; hon var igenom och de upphörde. Nordvästvinden upphörde vid gränsen, som en utmattad häst faller död ner; för i Älvlandet blåser inga av de vindar som strövar över de kända ängarna. Och Lirazel gled långsamt framåt och nedåt, tills hennes fötter åter stod på den magiska marken hemmavid. Hon såg klart topparna på älvornas blåa berg, och under dem den mörka skogen som vaktade Älvkungens tron. Över skogen glimrade ännu de magnifika tornspirorna i den älviska morgonen, som glöder och gnistrar härligare än våra daggfyllda morgnar, och aldrig bleknar. 36


Över det älviska landet färdades den älviska damen med lätta fötter, och rörde grässtråna som tistelfjun gör när de landar på dem och vidrör deras toppar medan en lättjefull vind långsamt rullar dem över de kända ängarna. Och alla älviska och fantastiska ting, och landets märkliga utseende, och de udda blommorna och levande träden, och den kittlande aningen om magi som fanns i luften, var så fulla av minnen från hennes hem att hon slog sina armar runt närmaste knotiga gnomlika trädstam och kysste dess skrovliga bark. Och så kom hon till den förtrollade skogen; och de lömska tallarna som vaktade den, med den vaksamma murgrönan hängande över sina grenar, bugade för Lirazel när hon gick förbi. Det fanns inget underverk i den skogen och ingen av de kärva aningarna om magi, som inte kallade det förflutna åter till henne som om det aldrig varit borta. Hon kände som vore det i går morse hon gett sig av; och det var fortfarande i går morse. När hon gick genom skogen syntes huggen efter Alverivs svärd ännu vita och färska på träden. Och nu började ett ljus skimra genom skogen, sedan blixt efter blixt av färger, och hon visste att skenet kom från prakten och glansen av blommor som omslöt hennes fars gräsfält. Hon återvände nu till dessa; och de lätta fotspår hon gjort när hon lämnade sin fars palats, och förundrats över att se Alveric där, hade ännu inte lämnat de böjda grässtråna och spindelväven och daggen. Där glödde de stora blommorna i det älviska ljuset; medan bakom dem blinkade och glittrade palatset som det inte kan berättas om förutom i sånger, med porten som hon gått ut genom fortfarande vidöppen mot gräsfälten. Dit återvände Lirazel. Och Älvkungen, som genom trolldom hörde 37


stegen från hennes ljudlösa fötter, stod framför dörren för att möta henne. Hans stora skägg dolde henne nästan när de omfamnade varandra; han hade sörjt henne länge denna älviska morgon. Han hade undrat, trots sin visdom; han hade fruktat, trots alla sina runor, han hade längtat efter henne som mänskliga hjärtan kan längta, trots att han var av magisk härstamning och dvaldes bortom våra ängar. Och nu var hon hemma igen och över Älvlandets vidder ljusnade den älviska morgonen av den gamle Älvkungens glädje, och ett skimmer syntes så långt som till på sluttningarna till älvornas blåa berg. Och genom den väldiga portens glimmande och glittrande trädde de in i palatset ännu en gång; riddaren i Älvkungens garde hälsade dem med sitt svärd där de gick, men vågade inte vända sig efter Lirazels skönhet; de kom åter till salen med Älvkungens tron, som är gjord av is och regnbågar; och den store kungen satte sig och tog Lirazel i knät; och ett lugn lade sig över Älvlandet. Och på en lång stund störde inget lugnet i denna oändliga Älviska morgon; Lirazel vilade från sina jordiska bekymmer, Älvkungen satt med rofyllt hjärta, gardesriddaren höll kvar sin hälsning, hans svärdsudd pekade alltjämt nedåt, palatset skimrade och lyste: det var som en scen i någon djup damm bortom storstadens larm, med grön vass och glänsande fiskar och otaliga små snäckskal som sken i halvdagern över vattnets djup; ostörd genom en hel sommardag. Och sålunda vilade de bortom tidens oro, och timmarna vilade runt dem, som de små hoppande vågorna i en fors vilar när isen stillat strömmen;

38


de rofyllda topparna på älvornas blåa berg stod som oföränderliga drömmar över dem. Då trängde en förnimmelse in i Älvkungens lugn, som stadens ljud bland fåglar i skogen, som en snyftning bland barn som träffats för att glädjas, som ett skratt i ett gråtande sällskap, som en genomträngande vindil bland fruktträd i tidig blomning, som en varg som kommer över åsarna där fåren sover, en förnimmelse att någon kom emot dem över de jordiska ängarna. Det var Alveric med sitt svärd av åskviggsjärn, som Älvkungen kunde känna på grund av dess doft av trolldom. Då reste sig Älvkungen, och lade sin vänstra arm om sin dotter, och reste sin högra för att uttala en mäktig trollformel, där han stod framför den skinande tron som är själva mittpunkten i Älvlandet. Och med klar stämma från djupt ner i strupen mässade han en rytmisk förtrollning, med ord som Lirazel aldrig förut hört, en uråldrig besvärjelse, som kallade iväg Älvlandet och drog bort det från jorden. Och de underbara blommorna lyssnade medan deras kronblad drack av musiken; och de djupa tonerna översvämmade gräsfälten; och hela palatset ryste och darrade med klarare färger; och en hänförelse gick över slätten så långt som till skymningsljusets gräns, och en skälvning gick genom den förtrollade skogen. Älvkungen mässade vidare. De ringande olycksbådande tonerna kom fram till älvornas blåa berg, och hela raden av toppar darrade som berg gör när sommarhettan stiger från hedar och syns dansa i luften. Hela Älvlandet hörde, och hela Älvlandet lydde. Och nu drev kungen och hans dotter bort, som röken från nomader driver över Sahara – bort från deras kamelhårstält, som drömmar driver bort i gryningen, som moln över solnedgången; och som vinden med röken, 39


natten med drömmarna, värmen med solnedgången, drev hela Älvlandet bort med dem. Hela Älvlandet följde med dem och lämnade slätten ödslig efter sig som en dyster och övergiven trakt, det oförtrollade landet. Så hastigt framsades trollformeln, och så snabbt lydde Älvlandet, att många små sånger, gamla minnen, trädgårdar eller hagtornsbuskar från hågkomna år, svävade mot öster alltför långsamt och inte hann med när Älvlandet flyttades och hävdes, och skymningsbarriären hävde sig över dem och lämnade dem bland stenarna, när älvornas ängar försvunnit. Och vart Älvlandet tog vägen kan jag inte säga, inte heller om det följde jordens krökning eller drev bortom våra klippor ut i skymningsljuset: precis intill våra ängar hade en förtrollning varit och nu fanns den inte kvar: vart den än försvunnit så var det lång väg dit. Så slutade Älvkungen mässa, och allt var fullbordat. Lika mjukt som, i ett osett ögonblick, de långa skikten över solnedgången skiftar från guld till rosa, eller från glödande rosa till någon håglös matt färg, lämnade hela Älvlandet kanterna av de ängar där dess underverk legat på lur många mansåldrar, och gav sig iväg dit jag inte vet. Och Älvkungen satte sig åter på sin tron av is och dimma, med förtrollade regnbågar, och tog åter sin dotter Lirazel i knät, och det lugn som hans mässande brutit kom åter över Älvlandet, djupt och tungt. Djupt och tungt lade det sig över gräsfälten, djupt och tungt över blommorna; varje bländande grässtrå var alltjämt böjt som om naturen i en stund av sorg, sade ”Sch” när världen plötsligt upphörde; och blommorna drömde vidare i sin skönhet, säkra mot höst och vindar. Långt borta över trollens hedar låg Älvkungens lugn, där röken från deras lustiga boningar 40


hängde orörlig i luften; och i skogen tystades de otaliga rosenbladens skälvande, och stillades dammarna där stora liljor tornade upp sig, tills de och deras spegelbilder vilade i en underbar dröm. Och under det orörliga bladverket på drömtagna träd, på de stilla vatten som drömde om stilla skyar, där de stora näckrosbladen flöt gröna i lugnet, satt trollet Lurulu på ett blad. För så nämndes i Älvlandet det troll som hade färdats i Erl. Han satt och tittade ner i vattnet med en särskilt fräck min. Han tittade och tittade och tittade. Inget rördes, inget förändrades. Allt var stilla, vilande i kungens djupa sinnesro. Gardesriddaren förde tillbaka svärdet, och stod därefter lika orörlig på sin eviga post som en riddarrustning vars ägare är död sedan århundraden. Och kungen satt tyst kvar med sin dotter i knät, hans blå ögon orörliga som de ljusblå topparna, vilka sken från Älvornas berg genom stora fönster. Och Älvkungen varken rörde sig eller förändrades; utan höll kvar det ögonblick där han funnit sinnesro; och lade den över alla sina domäner, för Älvlandets bästa; för han hade allt som hela vår oroliga värld med alla dess förändringar söker, men så sällan finner och då genast kastar bort. Han hade funnit sinnesro, och han höll kvar den. Och i det lugn som lade sig över Älvlandet gick tio år på de kända ängarna.

41


XXI. Vid jordens kant Och den dagen lät Orion sina hundar vila. Men dagen därpå steg han upp tidigt och gick till hundgårdarna och släppte ut de överlyckliga hundarna till den lysande morgonen, och ledde dem åter ur dalen och upp över åsarna mot skymningsljusets gräns. Och han tog inte med bågen, utan bara svärdet och piskan; för han älskade hundarnas glädje när de jagade det enhornade vidundret, och kände att han delade denna glädje med dem; medan att skjuta en enhörning med pil bara skulle bereda honom glädje. Hela dagen gick han över ängarna, och hälsade på någon bonde här och någon lantarbetare där, och fick hälsningar tillbaka, och lyckönskningar om god jakt. Men när kvällen kom och han närmade sig gränsen, var det färre och färre som hälsade honom där han passerade, för det var tydligt att han var på väg dit ingen färdades, till platsen som de höll till och med sina tankar borta ifrån. Så han färdades ensam, gladd av sina förväntansfulla tankar, och lycklig i sina hundars sällskap: och såväl tankarna som hundarna var helt inriktade på jakten. Och så kom han fram till barriären av skymningsljus, där häckarna från människornas ängar sträckte sig ned, förändrades och blev otydliga i ett sken som inte var av denna jord, och sedan försvann in i själva skymningsljuset. Han stod med sina hundar tätt invid en av häckarna precis där den vidrörde barriären. Ljuset där, om det ska jämf��ras med något på vår jord, var som det suddiga skimret över en häck som rörs av regnbågen, betraktat från andra sidan ett fält: på himlen är regnbågen tydlig, men sett över ett brett fält är regnbågens slut knappt synligt, det är som om 42


något himmelskt under rört vid buskarna och förändrat dem. I ett sådant ljussken skimrade nu de sista av hagtornen som växte på människans ängar. Och precis bortom det, som en flytande opal, full av vandrande ljus, låg barriären som ingen människa kan se genom, och som inget ljud kan tränga genom förutom det av de älviska hornen, och det kan endast ett fåtal höra. Hornen blåste nu med silvertoners magiska klang och trängde igenom barriären av suddigt ljus och tystnad, och verkade trycka undan allt däremellan för att nå fram till Orions öron, liksom solljus tränger genom rymden för att lysa upp dalarna på månen. Hornstötarna dog ut, och inte en viskning hördes från Älvlandet; och alla ljud därefter var de av en jordisk kvällning. Även dessa tystnade, men fortfarande syntes ingen enhörning. En hund skällde i fjärran, en kärra färdades trött hemåt, det enda ljudet på en i övrigt tom väg: någon på en landsväg talade, och lämnade sedan tystnaden obruten, för ord tycktes förnärma den tystnad som nu låg över våra ängar. Och i tystnaden såg Orion mot gränslandet, och spanade efter enhörningar som aldrig kom, hela tiden full av förväntan att se någon träda igenom skymningsljuset. Men han var oklok som kom tillbaka till samma ställe där han för bara två dagar sedan träffat på fem enhörningar. För av alla varelser är enhörningar de mest försiktiga, de vaktar sin skönhet från människors ögon med en vaksamhet som aldrig vilar; och dväljs hela dagarna bortom de kända ängarna, och träder sällan ut på dem och då först om kvällen, när allt är stilla, och med den yttersta försiktighet, och till och med då är det bara knappt de rör sig bortom barriären. Att kunna smyga på sådana djur med hundar två 43


gånger på samma ställe med bara två dagar emellan, efter att ha jagat och dödat ett av dem, var svårare än Orion insett. Men hans hjärta var ännu uppfyllt av jaktens triumf, och minnet lockade honom att återvända som sådana minnen gör. Och nu såg han mot gränslandet, och väntade på att ett av dessa storslagna djur stolt skulle komma igenom, en fast och storslagen gestalt ur det suddiga skimret. Och ingen enhörning kom. Och han stod och stirrade så länge att det säregna gränslandet började locka på honom och hans tankar flackade iväg med de vandrande ljusen och han började längta efter älvornas blåa berg. Och de som bodde på gårdarna som låg längs kanten av de kända ängarna kände mycket väl till den lockelsen, och höll klokt nog alltid blicken vänd bort från underverken och de fantastiska färgerna som låg så nära bakom deras egna hus. För det fanns en skönhet i dem som saknar sin like på våra ängar; och dessa bönder får i unga dagar lära sig att om de tittar för mycket på de vandrande ljusen kommer de därefter inte längre att finna någon glädje i de goda ängarna, de bruna plogfårorna eller vetefälten, eller i några av våra ting; utan deras hjärtan kommer att vara långt borta bland älviska ting, i evig längtan efter okända berg och folk som inte välsignats av någon präst. Och medan den jordiska kvällen tonade bort lämnade alla jordiska minnen Orion, där han stod på den yttersta kanten till det magiska skymningsljuset, och hans sinne fylldes helt med längtan efter allt som var älviskt. Av alla som vandrat på människornas stigar kom han bara ihåg sin mor, och förstod plötsligt, som om skymningsljuset berättat det för honom, att hon var förtrollad och att han var av magisk ätt. Och ingen hade berättat det, men nu visste han. 44


I åratal hade han grubblat sig genom många kvällar och funderat på vart hans mor tagit vägen; han hade grunnat ensam och i tystnad; ingen visste vad barnet tänkte på; och nu verkade ett svar hänga i luften; det var som om hon fanns bara en bit bort, på andra sidan det förtrollade skymningsljuset som skilde gårdarna från Älvlandet. Han tog tre steg och kom fram till själva gränsen; hans fot var nu längst fram av allting på de kända ängarna: gränsen låg som en dimma mot hans ansikte, med alla pärlors färger långsamt dansande i sig. En hund rörde på sig, flocken vände sina huvuden och såg på honom; han stod stilla och de vilade igen. Han försökte se genom barriären, men såg inget utom det flackande skenet från förtätade skymningar från slutet av tusentals dagar, vilka bevarats genom magi för att bilda barriären. Då ropade han efter sin mor över klyftan, bara några få steg av suddigt skymningsljus över ängarna men ändå en mäktig avgrund, vilken på ena sidan hade jorden och människornas boningar, och tiden som vi mäter i timmar och minuter, och på andra sidan Älvlandet med en helt annan tid. Han ropade två gånger, lyssnade, och ropade igen; men varken viskningar eller rop hördes från Älvlandet. Han anade då hur bred den avgrund som skiljde dem åt var, och förstod att den var väldig och mörk och mäktig, som de vilka skiljer vår tid från flydda dagar, eller som skiljer det dagliga livet från vad som sker i drömmar, eller folket som plöjer jorden från sångernas hjältar, eller de som lever från dem de sörjer. Och barriären tindrade och gnistrade som om något så otydligt aldrig skulle kunna skilja de svunna åren från den undflyende stund som kallas nuet.

45


Han stod i den sena kvällen och hade de svaga ljuden av jordens röster och den djupa glöden av den mjuka jordiska solnedgången bakom sig; och framför honom, mot hans ansikte, Älvlandets fullständiga tystnad, och barriären som skapade denna tystnad och glimrade i sällsam skönhet. Och nu tänkte han inte mer på jordiska ting, utan blickade bara in i muren av skymningsljus, som siare vilka håller på med förbjuden kunskap stirrar in i grumliga kristallkulor. Och allt som var alviskt i Orions blod, och allt magiskt som han fått från sin mor, lockades och frestades och välkomndes av ljusen från skymningens gräns. Han tänkte på sin mor som dvaldes ensam i lugnet och tryggheten utom räckhåll för Tidens härjningar, han tänkte på Älvlandets glans, suddigt hågkommen genom magiska minnen han fått av sin mor. De små ljuden av den jordiska kvällen bakom honom varken hörde eller brydde han sig om längre. Och med dem var även människors behov och seder förlorade för honom, deras planer, vad de sliter för och hoppas på, och alla de små ting som de vinner genom sitt tålamod. Med den nya vissheten som kommit till honom där vid det glittrande gränsen, om att han var av magisk härkomst, ville han genast avsäga sig sin trohet till Tiden, och lämna de länder som låg under Tidens herravälde och för alltid plågades av dess tyranni, lämna dem med bara fem korta steg, och träda in i det tidlösa landet där hans mor satt tillsammans med sin far och där han regerade från sin dimhöljda tron i salen av förvillande skönhet som endast kan anas i sånger. Erl var inte längre hans hem, och människornas seder var inte längre hans; han ville inte trampa deras ängar längre! Topparna på älvornas blåa berg var nu för honom vad välkomnande halmtak är för jordiska arbetare om kvällen; det sagolika, 46


det ojordiska var nu Orions hem. Så hade skymningsljusets barriär förtrollat honom, när han blickat för länge in i den; den var så mycket mer magisk än någon jordiskt afton. Och det finns de som skulle ha kunnat stirra in i den längre och ändå vänt sig bort; men inte Orion; för även om magi har kraft att besvärja jordiska ting så svarar dessa på magi endast trögt och långsamt, medan allt som var magiskt i Orions blod svarade genast på trolldomen som lyste ur Älvlandets bålverk. Det var framställt av det skiraste ljus som syns vandra över skyarna, och de fagraste glimtar av solljus som överraskar våra ängar mitt i ett oväder, och dimman över små bäckar, och skimret av blommor i månsken, och alla våra regnbågars slut med all deras trolska skönhet, och skärvor av skymningars dunkel som länge vårdats i åldrade sinnen. In i denna förtrollning klev han för att lämna allt världsligt; men när hans fot vidrörde skymningsljuset sträckte en hund på sig där den suttit bakom honom under häcken och vilat från jakten, och gav ifrån sig ett av de låga läten av otålighet som bland mänskliga läten mest påminner om en gäspning. Och av gammal vana vände Orion på huvudet vid det ljudet, och såg mot hunden och gick fram och klappade den och skulle säga sitt farväl; men då flockades alla hundar runt honom, och nosade på hans händer och sökte hans blick. Och där han stod bland sina ivriga hundar var Orion nu, som för ett ögonblick sedan varit förlorad i sagolika drömmar med tankar som svävade över de magiska länderna och besteg de förtrollade topparna på Älvornas berg, helt i samklang med sina jordiska förfäder. Det var inte för att han hellre ville jaga än vara med sin mor bortom tidens grepp i hennes faders länder, som var mer underbara än något som 47


sjungits fram; det var inte för att han älskade sina hundar så mycket att han inte kunde lämna dem; men hans förfäder hade jagat i alla tider, som hans mors ätt i sin tidlöshet följt magin; och trolldomens lockelse var stark när han såg magiska ting; och de gamla jordiska ättebanden var lika starka när de lockade honom till jakten. Den underbara gränsen av skymningsljus hade dragit all hans längtan mot Älvlandet, i nästa ögonblick hade hans hundar vänt honom åt ett annat håll: det är svårt för alla att inte påverkas av yttre ting. Några ögonblick stod Orion bland sina hundar och tänkte, och försökte bestämma åt vilket håll han skulle vända sig, försökte väga de enkla lata dagar, som låg över de ostörda gräsfälten och den loja glansen i Älvlandet, mot den goda bruna plöjda jorden och betesmarkerna och de små häckarna på jorden. Men hundarna var runt honom och nosade, gnällde och såg i hans ögon, talade till honom som svansar och tassar och stora bruna ögon kan tala, och sade ”Bort! Bort!” Det var omöjligt att tänka i oljudet; han kunde inte bestämma sig, och hundarna fick som de ville, han och de gick sin väg tillsammans, hemåt över de kända ängarna.

48


XXV. Lirazel minns de kända ängarna Medan trollen skyndande mot jorden för att skratta åt människans seder rörde sig Lirazel där hon satt i knät på sin far, som satt lugn och allvarlig på sin tron av is och dimma, där han knappt rört sig under tolv av våra jordiska år. Hon suckade och sucken krusade drömmarnas fjäll och oroade Älvlandet lätt. Och gryningarna och solnedgångarna och skymningsljuset och stjärnornas ljusblå glöd, som för alltid blandas i Älvlandets ljus, anade en vag beröring av sorg och deras strålar darrade. Magin som fångade in dessa ljus och trollformlerna som fogade dem samman, att för alltid lysa upp det land som inte svurit någon trohet till Tiden, var inte lika starka som denna mörka sorg, sprungen ur den kungliga sinnesstämningen hos en prinsessa av den alviska ätten. Hon suckade, för genom hennes långa sinnesro och över Älvlandets lugn hade en tanke på jorden nått henne; så att hon i Älvlandets innersta härlighet, om vilket sånger bara nätt och jämnt kan berätta, drog sig till minnes såväl vanliga gullvivor som obetydligt ogräs på de kända ängarna. Och i sin fantasi såg hon Orion vandra över dessa ängar, på andra sidan skymningsljusets gräns, åtskild från henne av hon visste inte hur många år. Och Älvlandets magiska prakt och dess skönhet bortom våra drömmar, och det djupa, djupa lugnet där tidsåldrarna sover, aldrig sårade och aldrig jagade av tiden, och hennes fars konster som skyddade den minsta av liljor från att vissna, och de trollformler med vilka han gjorde dagdrömmar och längtan till verklighet, kunde inte hejda hennes fantasi från att vandra iväg, och kunde inte längre behaga henne. Och hennes suck blåste över de magiska landen och fick blommorna att rista lätt. 49


Och hennes far kände hennes sorg och visste att den oroade blommorna och förstod att den skakade lugnet som låg över Älvlandet, men inte mer än vad en fågel skulle skaka ett kungligt draperi, om den fladdrade mot dess veck, när den kommit vilse en sommarnatt. Och fast han visste att hon sörjde efter jorden, och alltså satte något världsligt före den innersta glansen i Älvlandet, när hon satt med honom på tronen som det endast kan berättas om i sånger, så orsakade detta endast medlidande i hans magiska hjärta: på samma sätt som vi kan tycka synd om ett barn som i tempel som är heliga för oss suckar efter något alldagligt. Och ju mer ovärdig han fann jorden att sörja, där den snabbt kom och snart försvann igen, som tidens hjälplösa byte, en flyktig förnimmelse anad bortom Älvlandets stränder, alltför tillfällig för att bevärdigas någon verklig omsorg av den med sinnet uppfyllt av magi, desto mer ömkade han sitt barn för hennes vilsna infall som förhastat hade vandrat, och trasslat in sig - gudbevars – med förgängliga ting. Nåväl! hon var inte till freds. Han kände ingen vrede mot jorden som hade lockat hennes fantasi, hon var inte tillfreds med Älvlandets mest uppburna prakt, utan suckade efter något mer: hans underbara konster skulle ordna detta. Så han höjde sin högra arm från där den vilade, på en bit av hans trolska tron som var gjord av musik och skenbilder; han höjde sin högra arm och en tystnad föll över Älvlandet. De stora lövens brusande i skogens gröna djup tog slut; underbara fåglar och fruktansvärda odjur blev tysta som skulpterad marmor; och de bruna trollen som ilade mot jorden tystnade plötsligt och stannade. Då steg ur tystnaden små mumlanden av längtan, små ljud som av en saknad efter ting om vilka ingen sång kan berätta, ljud som 50


tårars röster om varje liten droppe salt levde, och fått en röst att berätta om sorgens vägar med. Sedan rörde sig alla dessa små aningar långsamt och blev till en melodi som Älvlandets herre manade fram med sin magiska hand. Och melodin berättade om en gryning över oändliga kärr, långt borta på jorden eller på någon annan planet som var okänd för Älvlandet; som långsamt växte ur djupaste mörker och stjärnljus och bister köld; kraftlös, glädjelös och frusen, och som knappt övervann stjärnljuset; skymd av skuggor av åska och hatad av alla mörka ting; som härdade ut, växte och glödde, tills över kärrens tungsinne och genom luftens köld i ett enda underbart ögonblick färgernas härlighet kom flödande; och gryningen vandrade vidare med denna triumf, och de svartaste molnen långsamt tonade över i rosenrött och svävade fram genom ett syrenfärgat hav, och de mörkaste klippor som vaktat natten kom att lysa med ett gyllene skimmer. Och när melodin inte hade något mer att säga om detta underverk, som förut varit helt okänt för hela det älviska väldet, höll kungen upp sin hand och rörde den som någon som vinkar på fåglar, och manade fram en gryning över Älvlandet, ditlockad från någon av planeterna närmast solen. Och över Älvlandet, som aldrig förr sett något sådant, glödde nu en ny och fager gryning, kommen från bortom alla kända världars gränser, och från en tidsålder som sedan länge gått förlorad bortom historiens rand. Och i denna gryning samlades, i små sfärer på grässtrånas böjda toppar, Älvlandets daggdroppar där de höll kvar prakten som smyckar våra himlar, som de nu kunde se för första gången.

51


Och gryningen växte förunderligt och långsamt över dessa länder, ovana som de var vid sådant ljus, och dränkte dem med färger som våra påskliljor och våra vilda rosor dag efter dag genom hela sin blomning dricker i djupa, sinnliga klunkar i tumultartade, tysta flockar. Och en glans som var ny för skogen trädde fram över de långa märkliga löven, och skuggor okända för Älvlandet smög ut från de stora trädstammarna, och slank över gräset som var oförberett på deras ankomst; och palatsets torn blev varse detta underverk, som förvisso var mindre vackert än de själva, men de förnam att detta främmande var magiskt och svarade med en glöd från sina helgade fönster, som glimmade över alviska kullar likt en ingivelse och lade en rosenröd rodnad till den blå nyansen från älvornas berg. Och väktare på hisnande bergstoppar, som i evighet vakat från sina klippor på det att ingen inkräktare måtte komma till Älvlandet, vare sig från jorden eller från någon stjärna, såg himlens första rodnad när den kände gryningens ankomst, och lyfte sina horn och blåste signalen som varnade för en främling. Och de vilda dalarnas väktare lyfte hornen från sagotjurar och blåste signalen i mörkret under de fruktansvärda avgrunderna, och ekot förde den vidare till klippornas väldiga marmorväggar som upprepade den för sina otämjda likar; sålunda ljöd i hela Älvlandet varningen att något främmande oroade hennes stränder. Och till landet som nu stod på vakt och väntade; där bland ödsliga klippor ekade jublet från magiska sablar, av hornen kallade ur svartnade svärdsskidor för att avvärja en fiende, kom nu den gyllene och vidsträckta gryningen, det uråldriga under som vi så väl känner. Och palatset med alla under och förtrollningar och besvärjelser, sände ut ett sken av sin isblå strålglans, av välkomnande eller av avund, och 52


lade till Älvlandet en prakt som endast sånger kan berätta om. Älvkungen rörde åter sin hand, som han höll upp i jämnhöjd med spetsarna på kristallerna i sin krona, och svepte en väg genom väggen i sitt magiska palats, och visade för Lirazel sitt rikes omätliga vidder. Och genom magi såg hon, så länge hans fingrar framställde förtrollningen; de mörkgröna skogarna och Älvlandets alla fjäll, och de majestätiska ljusblå bergen och dalarna som vaktades av främmande folk, och sagans alla väsen bland de mörka lövens skuggor, och de ostyriga trollen där de kilade mot jorden: hon såg väktarna lyfta hornen till sina läppar, och över hornen glänste ett ljus som var den stoltaste triumfen av hennes faders dolda konster; ljuset av en gryning som lockats från ett otänkbart fjärran för att blidka hans dotter och trösta hennes infall och locka hennes drömmar åter från jorden. Hon såg gräsfälten där Tiden vilat i århundraden, utan att en enda av blommorna vissnat ned; det nya ljuset som kommit över hennes älskade gräsfält, genom Älvlandets mättade färger, gav dem en skönhet de aldrig haft innan det att gryningen företog denna gränslösa färd för att möta skymningens förtrollning; och de palatsets torn som bara sånger kan berätta om skimrade och blinkade och glittrade oavbrutet. Han vände sin blick från denna överväldigande skönhet och såg in i sin dotters ansikte för att se den förundran med vilken hon nu skulle välkomna sitt strålande hem när hennes tankar återvänt från de ängar av åldrande och död dit de – tyvärr – hade förirrat sig. Och fast hennes blick var vänd mot älvornas berg, lika blåa och hemlighetsfulla som hennes ögon, såg Älvkungen i hennes ögon, för vilka han lockat fram gryningen så långt från dess vanliga domäner, 53


alltjämt en längtan efter jorden, långt in i deras magiska djup! En längtan efter jorden, fastän han höjt sin arm och med all sin kraft gjort ett hemligt tecken för att i Älvlandet skapa ett underverk som skulle göra henne nöjd med att stanna hemma. Och alla hans domäner hade jublat över detta, och väktarna på de fruktansvärda klipporna hade blåst märkliga signaler, och vidunder och insekter och fåglar och blommor hade fröjdats med en ny glädje, och där i Älvlandets hjärta tänkte hans dotter på jorden. Om han hade visat henne något annat under än just gryningen så kunde han ha lyckats med att locka hennes längtan, men när han över Älvlandet frammanade just denna exotiska skönhet för att blandas med dess uråldriga under, väckte han hos henne minnen av morgnar som grydde över ängar han inte kände, och där Lirazel ännu en gång i fantasin lekte med Orion på de engelska gräsfälten där oförtrollade blommor växte. ”Är detta inte nog?” frågade han med sin märkliga fylliga magiska röst, och pekade över sina vida länder med samma fingrar som frammanat underverket. Hon suckade: det var inte nog. Och sorg kom över den förtrollade kungen: han hade bara sin dotter, och hon suckade efter jorden. En gång hade en Drottning regerat över Älvlandet med honom; men hon var dödlig, och som andra dödliga kom hon att dö. För hon strövade ofta till jordens berg för att se hagtornen igen, eller för att se bokskogarna om hösten; och fast hon stannade blott en enda dag på de kända ängarna, och kom åter till palatset bortom skymningsljuset innan vår sol gått ner, så fann Tiden henne varje gång hon kom, och därför tynade hon bort, och i Älvlandet kom hon snart att dö, för 54


hon var blott en dödlig. Och förundrade älvor hade begravt henne, som man begraver människors döttrar. Och nu var kungen ensam med sin dotter, och hon hade suckat efter jorden. Sorg lade sig över honom, men ur den sorgens mörker steg en idé, som ofta hos människor, som glimmade av glädje och skratt och som sjungande flög upp ur hans sörjande sinne. Han ställde sig upp och höjde sina armar och hans idé bröt in över Älvlandet, med musik. Och med vågen av denna musik kom, med en styrka som själva havet, en lockelse att resa sig och dansa, som inget i Älvlandet kunde motstå. Han rörde högtidligt på armarna och musiken svävade från dem; och allt som vandrade i skogen och allt som smög bland löven, allt som hoppade bland klippiga höjder eller betade på liljefälten, alla väsen på alla slags platser, ja även vaktposterna som vakade över honom, bergens ensamma väktare och trollen som skyndade mot jorden, alla dansade till en melodi som var gjord av Vårens själva anda, som nått fram till lyckliga gethjordar en jordisk morgon. Och trollen var nu nästan ända framme vid gränsen; de hade redan skrynkat ihop ansiktena för att skratta åt människornas seder; de skyndade mot skymningsljuset mellan Älvlandet och jorden med hela den iver som sådana inbilska små väsen kan uppbåda: men nu rörde de sig inte längre framåt, utan gled runt i cirklar och invecklade spiralmönster, dansande en dans liksom den knott dansar en sommarkväll över de kända ängarna. Och hemska sagodjur i djupet av ormbunkarnas skogar dansade menuetter som häxor skapat av sina infall och sina skratt, för länge länge sedan i sin ungdom innan städer fanns på jorden. Och träden i skogen lyfte tungt och långsamt sina rötter ur jorden och svängde klumpigt på dem och dansade 55


sedan som på enorma klor, och insekterna dansade på de stora svängande löven. Och i mörkret av djupa grottor vaknade bisarra varelser i förtrollad avskildhet ur sin långa sömn och började dansa i den fuktdrypande luften. Och vid Älvkungens sida stod prinsessan Lirazel, och gungade lätt till rytmen som förmått allt magiskt att dansa, med den svaga glöden av ett dolt leende över sitt ansikte; för hon log alltid men i hemlighet, av sin skönhets kraft. Och plötsligt lyfte Älvkungen en hand än högre och höll den högt och stillade allt som dansade i Älvlandet, och drabbade allt magiskt med en plötslig bävan, och sände över Älvlandet en melodi gjord av toner han fångat från vandrande infall som sjunger och irrar genom allt klart blått bortom våra jordiska kuster; och hela landet låg djupt under magin från denna förunderliga musik. Och alla vilda väsen som jorden har anat och väsen som är dolda även för legenderna lockades att sjunga uråldriga sånger som fallit i glömska. Och luftens sagoväsen lockades ner från sina högsta höjder. Och Älvlandets lugn stördes av känslor som var okända och ingen tidigare kunnat föreställa sig. Musikens flodvåg slog med underbara vågor mot sluttningarna på Älvornas dystra blå berg, tills deras avgrunder ljöd av säregna bronsliknande ekon. På jorden hördes inget av denna musik, inget eko heller: inte en ton trängde genom skymningsljusets trånga gränsland, inte ett ljud, inte en viskning. På andra platser steg dessa toner, och rörde sig likt sällsynta och märkliga nattfjärilar över alla himmelska ängar, och brummade som minnen, omöjliga att spåra, kring de saligas själar; och änglarna hörde musiken men hade förbjudits att följa den. Och fast den inte nådde jorden, och fast våra ängar aldrig hört Älvlandets musik, fanns där ändå – som det i alla tider 56


varit, så att inte jordens folk ska överväldigas av förtvivlan – de som gör sånger som vi behöver i såväl sorg som skratt; och fast inte ens de hörde en enda ton från Älvlandet över den skymningsljusets gräns som dödar allt ljud, så kände de i sina sinnen dansen av dessa magiska toner, och skrev ned dem att spelas av jordiska instrument; då och bara då har vi hört Älvlandets musik. En stund höll Älvkungen alla ting som svurit honom trohet, och all deras längtan och förundran och fruktan och drömmar, lojt flytande på vågor av musik som framställts av ljud som var okända för jorden, och närmast komna ur den uttunnade substans i vilken planeterna rör sig, med månget annat underverk som bara magin känner. Och sedan – när hela Älvlandet drack av musiken som vår Jord dricker av stilla regn – vände han sig än en gång mot sin dotter med en blick som sade ”Vilket land är väl lika fagert som vårt?” Och hon vände sig mot honom för att säga ”Här är mitt hem för alltid.” Hennes läppar hade delat sig för att säga det och kärlek strålade i hennes alviska ögons blå djup; hon sträckte sina fagra händer mot sin far; då hörde de ljudet av en trött jägares horn, som utmattad blåste vid gränsen till jorden.

57


XXXII. Lirazel längtar efter jorden I salen som var byggd av månsken, drömmar, musik och skenbilder knäböjde Lirazel på det gnistrande golvet inför sin fars tron. Och ljuset från den magiska tronen lyste blått i hennes ögon, och skenet som återspeglades i hennes ögon fördjupade magin. Och medan hon knäböjde bönföll hon sin far om en runa. Flydda dagar lämnade henne ingen ro, ljuva minnen trängdes omkring henne: hennes kärlek stod till Älvlandets gräsfält, fält där hon lekt bland de underbara gamla blommorna innan ännu några hävder hade skrivits här; hon älskade de ljuva mjuka varelserna av myter vilka rörde sig som magiska skuggor ur väktarnas skog och över det förtrollade gräset; hon älskade varje fabel och sång och trollformel som hade format hennes alviska hem; och ändå slog de jordiska klockorna, vilkas ljud inte kunde passera skymningsljusets och tystnadens gräns, genom hennes hjärna med ton efter ton, och hennes hjärta kändes livskraften av de små jordiska blommorna där de blommade eller vissnade eller vilade under årstider som var okända i Älvlandet. Och hon visste att Alveric vandrade bland dessa årstider, och tynade bort alltmer för var och en som passerade, och hon visste att Orion levde och växte och förändrades, och att båda, om de jordiska legenderna stämde, snart skulle vara för evigt förlorade för henne, när himlens portar slog igen efter båda med en gyllene duns. För mellan Älvlandet och himlen finns ingen stig, ingen trappa, ingen väg; och ingen sänder någon ambassad till den andra. Hon längtade till jordens klockor och Englands gullvivor, men ville inte ännu en gång överge sin mäktiga fader eller världen som skapats ur hans 58


sinne. Och Alveric kom inte, och inte hennes pojke Orion; bara ljudet av Alverics horn en gång, och ofta verkade en sällsam längtan sväva genom luften, fåfängt kryssande fram och åter mellan Orion och henne. Och de glänsande pelare som höll upp takets kupol, eller om taket svävade över dem, skälvde en aning med hennes sorg; och skuggor av hennes sorg flämtade och tonade bort i väggarnas kristalliska djup, och dämpade för ett ögonblick de färger som är okända på våra ängar, men utan att göra dem mindre vackra. Vad kunde hon göra, hon som inte kunde förkasta magin och lämna det hem som en tidlös dag hade fått henne att hålla av medan århundradena vissnade som löv på jordiska stränder, hon vars hjärta alltjämt greppades av jordens tunna klängen, små men ack så starka? Och vissa som tolkar hennes bittra nöd till obarmhärtiga jordiska ord, säger kanske att hon ville vara på två ställen samtidigt. Och detta var sant, och denna omöjliga önskan, på gränsen till skrattretande, var för henne en orsak blott till tårar. Omöjlig? Vad är omöjligt? Vi har att göra med magi. Hon vädjade till sin far om en runa, knäböjande på det magiska golvet i Älvlandets allra innersta; och runt henne reste sig pelarna, om vilka bara sånger kan berätta, vilkas dimhöljda massa stördes och oroades av Lirazels sorg. Hon vädjade om en runa som skulle förena henne med Alveric och Orion, var de än vandrade och på vilka ängar som helst på jorden, och föra dem över gränsen och in i de alviska länderna för att stanna i den tidlösa ålder som i Älvlandet är en enda lång dag. Och hon bad att med dem även skulle följa (för hennes fars mäktiga runor hade kraft även till detta) någon av jordens trädgårdar, eller någon 59


strand med violer, eller någon sänka där gullvivor vajade, att för alltid lysa i Älvlandet. Som musik vilken aldrig hörts i människors städer eller drömts om över jordiska kullar svarade hennes far henne, med sin alviska stämma. Och de klingande orden var sådana att deras kraft kunde ändra formerna på drömmarnas kullar, eller förtrolla nya blommor att blomma på ängarna i feernas land. ”Jag har ingen runa”, sade han, ”som har kraften att passera gränsen, eller locka något från de världsliga ängarna, vare sig violer, gullvivor eller människor, att komma genom skymningsljusets bålverk som jag satt att vakta oss mot materiella ting. Ingen runa utom en, och den är den sista av makterna i vårt rike.” Och medan hon fortfarande knäböjde på det glittrande golvet, vars genomskinliga avgrundsdjup endast sånger kan berätta om, bad hon om just denna runa, fast den var den sista av makterna bland Älvlandets väldiga underverk. Och han ville inte slösa bort denna runa som låg inlåst i hans skattkammare, den mest magiska av hans krafter och den sista av de tre, utan behålla den mot farorna hos en okänd och avlägsen dag, vars ljus kunde anas strax bortom tidsåldrarnas krökning, för avlägset till och med för hans föraningars övernaturliga syn. Hon visste att han flyttat Älvlandet långt bort och sedan låtit det komma tillbaka som tidvattnet följer månen, tills det åter nådde fram till kanten av människornas ängar, och dess glimmande gräns snuddade vid de jordiska häckarna. Och hon visste att han lika lite som månen hade gjort något underverk, utan bara fått sina domäner att bölja undan med en magisk gest. Kunde han då inte, tänkte hon, dra 60


Älvlandet och jorden närmare varandra, utan att använda mera sällspord magi än månen vid nipflod? Och så bönföll hon honom åter, och pekade på underverk som han frambringat förut utan någon mera sällsynt magi än en särskild rörelse med armen. Hon talade om de magiska orkidéerna vilka en gång kommit över klipporna likt ett rosenrött skum som plötsligt bröt fram över älvornas blåa berg. Hon talade om duniga klasar av egenartade ljuslila blommor som blommade bland gräset i dalgångarna, och den blomprakt som i evighet vaktade gräsfälten. För alla dessa under var hans: såväl fågelsång som blommornas blomning var ingivelser från honom. Om sådana under som sång och blomning skapades ur en rörelse av hans hand, kunde han locka hit några av jordens ängar från så nära gränsen. Eller så kunde han väl flytta Älvlandet en bit åt jorden till, han som nyss flyttat det så långt som till där kometen vänder i sin bana, och sedan flyttat det tillbaka till kanten av människornas ängar. ”Aldrig”, sade han, ”kan någon runa utom en, eller någon formel eller något underverk eller något magiskt, flytta vårt rike en vingbredd över den jordiska gränsen eller hämta något därifrån och hit. Och på de ängarna anar de inte att det finns en enda runa som kan det.” Och fortfarande kunde hon inte tro att hennes trollkunnige fars krafter, som hon kände så väl, inte med lätthet kunde föra samman jordens ting med Älvlandets under. ”Från dessa ängar”, sade han ”drivs alla mina trollformler tillbaka, är mina besvärjelser stumma, och är min högra arm maktlös.” Och när han sade detta till henne om den fruktade högra armen, måste hon till sist tro honom. Och ändå bad hon 61


igen om den sista runan, denna Älvlandets länge sparade skatt, kraften som kunde stå emot jordens kärva tyngd. Och hans tankar vandrade ensamma in i framtiden och blickade långt in i kommande år. En ensam vandrare om natten hade gett upp sin lykta med större glädje än vad älvkungen nu kände inför att använda sin sista stora formel, och slösa bort den för att gå utan den in bland kommande osäkra år; vilkas suddiga skepnader han kunde se tillsammans med mycket av det som skulle ske, men inte ända till slutet. Hon hade med lätthet bett om denna sista fruktade trollformel, som skulle stilla det enda begär hon hade, och med lätthet hade han låtit henne få den om han blott varit mänsklig; men hans visdom såg så mycket av de kommande åren att han fruktade att möta dem utan denna sista mäktiga kraft. ”Bortom våra gränser”, sade han ”står materiella ting vilda och starka och många, och har kraften att förmörka och växa, för även de bär på underverk. Och när denna sista kraft använts och försvinner finns ingen runa kvar i vårt rike för dem att frukta: och det materiella kommer att föröka sig och förslava krafterna, och utan någon enda runa som de fruktar kommer vi att bli till blott en saga. Därför måste vi ännu spara denna runa.” Så snarare resonerade han med henne än befallde, fast han var både grundare till och kung över alla dessa länder, och allt som vandrade i dem och ljuset i vilket de sken. Och förnuft var i Älvlandet inte något alldagligt, utan ett märkvärdigt under. Med detta försökte han stilla hennes längtan efter jorden. Och Lirazel svarade inte utan grät bara, med tårar av förtrollad dagg. Och hela kedjan av Älvornas berg darrade, 62


som vandrande vindar darrar till toner av en violin som strövat längs luftens vägar bortom det hörbaras gräns; och alla sagoväsen som dvaldes i Älvlandets rike kände i sina hjärtan något egendomligt, likt en sång som dör bort. ”Är det inte bäst för Älvlandet att jag gör så?” frågade kungen. Och fortfarande grät hon bara. Och då suckade han och övervägde åter Älvlandets bästa. För Älvlandet fick sin lycka från lugnet i palatset, som var dess mitt, och som endast sånger kan berätta om; och nu var dess tornspiror oroade och ljuset från dess murar dämpat, och sorg svävade från dess välvda port ut över ängarna i feernas land och ut över drömmarnas dalgångar. Om hon var lycklig kunde Älvlandet åter värma sig i det ostörda sken och eviga lugn vars strålglans välsignar allt utom materiella ting; och vad mer behövdes då, även om hans skattkammare stod öppen och tom? Så han gav sin befallning, och en kista bars fram till honom av älviska väsen, och riddaren i hans garde som alltid vakat över den marscherade bakom dem. Han öppnade kistan med en trollformel, för ingen nyckel kunde öppna den, och tog från den en uråldrig pergamentrulle, reste sig och läste den medan hans dotter grät. Och de runans ord som han läste var som tonerna från en ensemble av violiner, spelade av virtuoser från skilda tidsåldrar, gömda i skogen en midsommarafton vid midnatt, under en märklig månes sken, med luften fylld av hemligheter och galenskap; och ting som låg utanför människans visdom lurade nära, men osynliga.

63


Sålunda läste han den runan, och makterna hörde den och lydde, inte bara i Älvlandet utan även på andra sidan gränsen till jorden.

64


9789175751054