9789175371009 by Provläs.se

”

Brighton Pavilion har aldrig framstått som så olycksbådande, James är i högform. The Times

”

PETER JAMES TILL DÖDS

TILL DÖDS

Den världskända popstjärnan Gaia återvänder till sin hemstad Brighton. Hon har landat huvudrollen i en Hollywoodfilm som bland annat ska utspela sig i stadens berömda paviljong. Produktionen doftar Oscarsstatyetter. Men berömmelsen har sina baksidor – avundsjuka och sjuklig idolisering utgör ständiga hotbilder. Så kriminalinspektör Roy Grace får i uppdrag att vakta Gaia med sitt liv. Samtidigt leder Grace en mordutredning; ett lemlästat lik har hittats på en hönsfarm. När offret efter intensivt detektiv arbete identifieras uppdagas en högst oväntad koppling till popstjärnan Gaia. På det privata planet ser Grace och hans sambo Cleo fram emot sitt första barns födelse, och de planerar också att gifta sig. Men först måste Grace få sin sedan tio år försvunna fru Sandy dödförklarad. För hon är väl död?

PETER JAMES

Foto © Graham Franks

PETER JAMES (f. 1948 i Brighton) är författare och filmproducent. Tillsammans med sin svenska fru Helen delar han sin tid mellan London och Brighton (där böckerna om kriminalinspektör Roy Grace utspelar sig). James är omåttligt populär och hans böcker om Roy Grace har sålt i över 14 miljoner exemplar och översatts i 36 länder. Till döds är den åttonde boken i serien. Som en parentes kan nämnas att Peter James – precis som William Shakespeare – är son till en handskmakare. Men Peter är också noga med att betona att han inte riktigt spelar i samma liga som William …

ETT MYSTISKT MORD. EN KRÄVANDE KÄNDIS. ROY GRACE HAR FULLT UPP.

Tidigare böcker i serien om Roy Grace

Av Peter James har tidigare utgivits Levande begravd Ett snyggt lik Långt ifrån död Död mans fotspår Den enes död Död som du Död mans grepp

PETER JAMES TILL DÖDS

Översättning Reine Mårtensson

www.massolit.se Copyright: © Really Scary Books Ltd / Peter James 2012 Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency, Copenhagen and Blake Friedmann Literary, TV and Film Agency, London Svensk utgåva © 2014 Damm Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Not Dead Yet Omslagsfoton: © Getty Images / Arcangel Images Omslag: Pan Macmillan / Linda Eriksson Sättning: RPForm, Richard Persson Tryck: ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-7537-100-9

1 Jag varnar dig o ch jag tĂ¤ nker inte upprepa varningen. Ta inte rollen. Sanna mina ord. Tar du rollen dĂśr du. Subba.

2 Gaia Lafayette var omedveten om mannen som satt i herrgårdsvagnen där ute i mörkret. Han hade kommit för att döda henne. Och hon var omedveten om mejlet han skickat. Hon fick mängder av hatmejl, i regel f rån religiösa virrpannor eller folk som upprördes av hennes grova språk eller av de provocerande utstyrslar hon bar i vissa av sina scenframträdanden eller rockvideor. Dessa mejl slapp hon se eftersom de s ållades bort av hennes säkerhetschef, den Detroitfödde Andrew Gulli, en tuff före detta polis som ägnat merparten av sin karriär åt att beskydda utsatta politiker. Han visste när han hade skäl att oroa sig tillräckligt för att underrätta sin arbetsgivare, och det här idiotmejlet som hade skickats från ett anonymt Hotmailkonto var ingenting som han trodde sig behöva ta på allvar. Hans chef fick dussintals sådana varje vecka. Klockan var tio på kvällen och Gaia försökte fokusera på manuskriptet, men kunde inte koncentrera sig. Hon var betydligt mer fokuserad på det faktum att hon inte hade några cigaretter. Den rare men ack så vimsige Pratap, som skötte hennes inköp och som hon inte hade hjärta att avskeda eftersom hans fru led av en hjärntumör, hade köpt fel märke. Hon hade satt gränsen vid fyra cigaretter om dagen och behövde egentligen inte fler, men gamla vanor var svåra att bryta. Hon brukade försvara skiten, påstå att de var viktiga för hennes berömda raspiga röst. För inte alltför många år sedan hade hon haft för vana att röka en innan hon steg upp ur sängen, följd av ytterligare en som låg och glödde i askfatet medan hon duschade. Allting hon gjorde åtföljdes av en cigarett. Nu var hon på väg att lägga av, men ville ändå att det skulle finnas cigaretter i huset. I händelse av att hon behövde dem. Som så mycket annat hon behövde. Inte minst sina hängivna fans. Hon kollade ofta hur många som följde henne på Twitter och hur många som 8

TILL DÖDS

gillade henne på Facebook. Båda ökade stabilt – var och en nästan en miljon upp bara under den s enaste månaden, vilket placerade henne en b ra bit före de två artister som hon betraktade som sina främsta rivaler, Madonna och Lady Gaga. Och hon hade numera nästan tio miljoner prenumeranter till sitt månatliga nyhetsbrev. Sedan hade hon sina sju hus, där det största var denna kopia av ett toskanskt palats, byggt för fem år sedan efter hennes detaljerade beskrivningar. Väggarna, klädda med takhöga speglar för att skapa en illusion av oändligt utrymme, var prydda med aztekisk konst och stora affischer av henne själv. I likhet med hennes övriga hus utgjorde även det här en katalog över hennes olika inkarnationer. Gaia hade återuppfunnit sig själv med jämna mellanrum under sin karriär som rockstjärna – och för två år sedan hade hon, vid t rettiofem års å lder, b örjat återuppfinna sig s jälv igen, den h är gången som filmskådespelerska. Ovanför henne satt ett stort, inramat signerat fotografi av henne i svart negligé, med texten WORLD TOUR GA IA SAVING THEPLANET. Ett annat, där hon var klädd i ärmlöst linne och skinnbyxor, bar titeln GAIA REVELATIONS TOUR. Och ovanför den öppna spisen satt en knallgrön närbild av hennes mun, näsa och ögon – GAIA UPCLOSE ANDPERSONAL. Hennes agent och hennes manager ringde henne dagligen, båda försäkrade henne om hur mycket världen behövde henne. Det gjorde även hennes växande sociala nätverk – samtliga outsourcade av hennes managementbolag. Och den person som betydde mest för henne i hela världen – hennes sexårige son Roan – behövde henne minst lika mycket. Med rufsigt hår och trumpen uppsyn tassade han just nu barfota fram över marmorgolvet i sin Armani Junior-pyjamas. Han knackade henne på armen medan hon låg uppallad av ett par stora lila sammetskuddar i den vita soffan. ”Du skulle ju läsa en saga för mig, mamma.” Hon sträckte fram handen och rufsade till hans hår lite till. Sedan lade hon ifrån sig manuskriptet, tog honom i sina armar och kramade om honom. ”Jag är ledsen, raring. Klockan är mycket, du borde sova för längesen och mamma har mycket att göra i kväll. Jag har en massa repliker att plugga in. Jag har fått en stor filmroll, förstår du. Jag ska spela Maria Fitzherbert, en kvinna som var älskarinna till kung Georg IV.” Under regentskapstiden var Maria Fitzherbert sin tids stora diva i England. Precis som hon själv var en av sin samtids stora divor, och de hade en grundläggande sak gemensamt. Maria Fitzherbert tillbringade det mesta av sitt liv i Brighton. Och hon själv, Gaia, var född i Brighton! Hon kände att 9

PETER JAMES

hon hade en förbindelse med den här kvinnan – en förbindelse som inte ens tiden kunde utplåna. Hon var helt enkelt född till att spela den här rollen! Enligt hennes agent var den här filmen den nya ἀ e King’s Speech. En Oscarsroll, utan tvekan. Och hon trånade verkligen efter en Oscar. De två första filmerna hon gjort var okej, men de hade inte blivit några dundersuccéer. Nu efteråt insåg hon att hon inte hade valt rollerna med omsorg och manuskripten var ärligt talat svaga. Den här filmen kunde ge henne den kritikerframgång hon längtade efter. Hon hade kämpat hårt för att få den här rollen. Och hon hade lyckats. Fan, man var tvungen att kämpa för att komma någonstans. Lyckan stod den djärve bi. Vissa var födda med silverskedar så långt uppstuckna i häcken att det retade i halsen, medan andra, som hon själv, var födda fattiga. Det hade varit en lång resa, som gått via diverse servitrisjobb och två äkta män, att ta sig hit där hon kände sig trygg och bekväm. Bara hon själv, Roan och Todd, fitnessinstruktören som gav henne fantastiskt sex när hon behövde det och som höll sig ur vägen när hon inte gjorde det, samt hennes pålitliga följe, Team Gaia. Hon tog upp manuskriptet och visade honom de blåvita sidorna. ”Mamma måste lära sig allt det här innan hon flyger till England.” ”Du lovade.” ”Har inte Steffie redan läst en saga för dig?” Steffie var barnflickan. Han såg besviken ut. ”Du läser bättre. Jag tycker om när du läser för mig.” Hon tittade på sin klocka. ”Klockan är över tio. Du skulle ha varit i säng för länge sedan!” ”Jag kan inte sova. Jag kan inte sova om du inte läser för mig, mamma.” Hon lade manuskriptet på soffbordet, lyfte ner honom från soffan och reste sig. ”Okej då, men bara en kort saga i så fall.” Han sken upp och nickade ivrigt. ”Marla!” ropade hon. ”Marla!” Hennes assistent kom in i rummet med mobiltelefonen tryckt mot örat, ilsket käbblande med någon om vad som lät som placeringen ombord på ett flygplan. Den enda extravagans som Gaia inte unnade sig var ett privat jetplan, eftersom hon tyckte att hennes klimatpåverkan redan var stor nog som den var. Marla var rasande. Visste inte det förbannade flygbolaget vem Gaia var? Att hon kunde krossa dem. Assistenten bar ett par glittrande Versace-jeans, nerstoppade i ett par svarta boots i alligatorskinn, en tunn svart polotröja och en halskedja i guld med en platt, rund medaljong på vilken det stod 10

TILL DÖDS

Planet Gaia. Det var precis som hennes chef också var klädd i kväll. Även hennes hår var på pricken som Gaias: blont, axellångt och uppklippt med en noggrant taggad och vaxad lugg. Gaia Lafayette insisterade på att alla hennes anställda klädde sig likadant, utifrån de mejlade instruktioner hon skickade varje dag om hur hon själv skulle vara klädd och vilken frisyr hon skulle ha. I alla lägen förväntades de vara en underlägsen kopia av henne. Marla avslutade samtalet. ”Fixat!” sa hon. ”De gick med på att sparka ut lite folk från flighten.” Hon gav Gaia ett änglalikt leende. ”Bara för att det är du.” ”Jag behöver cigaretter”, sa Gaia. ”Är du gullig och handlar ett paket till mig?” Marla sneglade diskret på sin klocka. Hon hade en dejt i kväll som hon redan var två timmar försenad till på grund av Gaias fordringar – v ilka snarare var regel än undantag. Ingen av de tidigare personliga assistenterna hade hängt med mer än arton månader innan de fick sparken, ändå var hon själv, ofattbart nog, på väg in på sitt tredje år. Det var ett ansträngande arbete med mängder av övertid och lönen var inte mycket att hurra för, men erfarenheten var guld värd och hur krävande hennes chef än kunde vara hade hon även sina goda sidor. En dag skulle hon bryta sig loss och gå vidare, men inte än. ”Visst, inga problem”, sa hon. ”Ta Mercan.” Det var en varm, skön kväll. Gaia var smart nog att förstå vinsten med att emellanåt dela ut små extraförmåner. ”Toppen! Jag är snart tillbaka. Någonting annat?” Gaia skakade på huvudet. ”Du kan behålla bilen över natten.” ”Menar du det?” ”Visst, jag ska ändå ingenstans.” Marla avgudade den silverfärgade SL55 AMG:n. Hon såg fram emot att susa fram i den längs Sunset, på väg till närbutiken. Och sedan plocka upp Jay. Vem visste hur den h är kvällen skulle utveckla sig? Varje arbetsdag hos Gaia var ett äventyr. Precis som varje natt på sistone också hade varit, sedan hon träffat Jay. Han var en aspirerande skådespelare och hon var fast besluten att, genom sin kontakt med Gaia, hjälpa honom att slå igenom. Hon anade inte vilket fatalt misstag det var av henne att ta Mercedesen.

3 Den lugnande effekten av valiumet han tagit när han lämnade Santa Monica en halvtimme tidigare började sprida sig inom honom. Kokainet han sniffat under ett hastigt stopp vid UCLA i Brentwood för en kvart sedan gav honom energi och klunken tequila han just nu tog ur flaskan som låg i det tomma passagerarsätet skänkte honom en extra portion mod. Den gamla Chevyn från 1997 var en r osthög och han körde sakta på grund av den trasiga ljuddämparen, som han inte hade råd att reparera. Han ville inte att dess högljudda smatter skulle dra uppmärksamhet till honom. Han hoppades att sprayfärgen han applicerat i går kväll, efter stängningsdags på biltvätten där han jobbade, så här i mörkret skulle dölja vilket vrak bilen egentligen var. Däcken var på sina ställen nerslitna till väven och han hade nätt och jämnt råd med bensinen som behövdes för att han skulle kunna ta sig tvärs genom staden. Men de f örmögna människorna som bodde här i B el Air hade inte den blekaste aning om vad det inn ebar eller hur det kändes att vara fattig. Bakom de höga häckarna och elektriska grindarna tornade palatsliknande villor upp sig, omgärdade av stora välskötta gräsmattor som pryddes av dyrbara utomhusmöbler och exklusiv trädgårdskonst. En enorm kontrast till den fallfärdiga bungalow som han och Dana hyrde i en sjaskig del av Santa Monica. Men det skulle snart bli ändring på det. Inom kort skulle hon få det erkännande som hon skulle ha haft för länge sen. Sedan skulle de kanske ha råd att köpa en egendom av den här digniteten. Namnen p å h älften av inn ehavarna t ill eg endomarna h an p asserade fanns med i hans utgåva av Star Maps, som låg bredvid honom, tummad och skrynklig under den halvtomma tequilaflaskan. Och det fanns faktiskt ett tryggt sätt att köra längs Bel Airs gator utan att dra till sig polisens eller 12

TILL DÖDS

privata säkerhetsfirmors uppmärksamhet. Fan, han var ju skådis och skådisar var som kameleonter; de hade förmågan att smälta in i sina roller. Vilket var anledningen till att han var klädd i vaktuniform medan han rullade fram utanför Gaia Lafayettes egendom, passerade de stora mörka grindarna i en Chevy herrgårdsvagn, vars sidor var försedda med stora blå och röda bokstäver: BEL-AIR-BEVERLY PRIVATE SECURITY SERVICES – ARMED RESPONSE. Bokstäverna var dekaler som han själv hade fäst på bilen. Den arroganta subban hade ignorerat hans mejl. I förra veckan hade alla branschtidningar i Hollywood basunerat ut att hon hade tackat ja till rollen som Maria Fitzherbert – eller som världen hade känt henne, mrs Fitzherbert – älskarinna till prinsen av Wales och hemligt gift med honom. Äktenskapet blev aldrig officiellt erkänt eftersom hon var katolik. Om äktenskapet blivit ratificerat hade hennes man aldrig kunnat bli kung Georg IV. Det var en av de mest omtalade kärlekshistorierna någonsin inom den brittiska monarkin. Och enligt showbizskvallret på webbsidorna var det en av tidernas mest eftertraktade filmroller. Varenda skådespelerska i den rätta åldern var ute efter den. Den var som klippt och skuren för en Oscarsnominering. Men Gaia var så illa lämpad för rollen att hon var dömd att göra brakfiasko. För guds skull, hon var ju bara en rocksångerska! Hon var ingen skådis. Hon hade inte gått i några teaterskolor. Hon hade inte kämpat i åratal för att skaffa sig en agent, för att bli uppmärksammad av de tunga makthavarna i den här staden. Det enda hon hade gjort var att sjunga halvdana låtar, ta av sig k läderna, vifta på häcken och ligga med de rätta personerna. Men plötsligt hade hon tydligen bestämt sig för att hon var skådis! Genom att ta den här rollen blåste hon ett antal genuint talangfulla skådespelerskor på en av det senaste decenniets bästa filmroller. Talangfulla skådespelerskor som Dana Lonsdale. Och hon hade helt enkelt inte rätt att göra det. Gaia behövde inte pengarna. Hon behövde inte bli mer berömd än hon redan var. Det enda hon gjorde nu var att göda sin egen fåfänga och girighet. Därmed tog hon brödet ur andras munnar. Någon var tvungen att sätta stopp för henne. Försiktigt kände han på pistolen som låg i hans ficka. Han hade aldrig avfyrat ett vapen i h ela sitt liv. Den förbannade tingesten gjorde honom nervös. Men ibland var man tvungen att följa sin instinkt och göra det man ansåg var rätt. Det var hans fars gamla pistol. Han hade hittat den under sängen i gubbens husvagn efter att han hade dött. En Glock. Han kände inte ens till ka13

PETER JAMES

libern men hade lyckats identifiera den, genom jämförelser på internet, som en .38. Den hade varit laddad med ett magasin som innehöll åtta patroner, och på golvet hade han hittat en liten ask med fler patroner. Till en början hade han tänkt sälja vapnet, eller rentav bara kasta bort det. Och just nu önskade han att han hade slängt det. Men han kunde inte. Det fanns där, i hans hem, som en ständigt närvarande påminnelse från hans far: det enda sättet att få bukt med orättvisor var att göra någonting åt dem. Och i natt var tiden inne. Han hade för avsikt att sätta stopp för en stor orättvisa. Lita på det.

4 Precis som för de flesta andra bönder var den tidiga morgonen Keith Winters favorittidpunkt på dagen. Han tyckte om att vara uppe före resten av världen och han älskade den här tiden på året, början av juni, när solen gick upp redan före klockan fem. Men just den här dagen var det med tungt hjärta han lämnade sitt boningshus och gick den korta sträckan till hönshuset. Han ansåg att bruna Lohmanns var världens bästa värphöns, vilket var skälet till att han hade 32 000 a v just den här rasen. Genom att ta väl hand om dem under deras korta liv, på det sätt han gjorde här på Stonery Farm, kunde han få deras ägg att smaka betydligt godare än någon av hans konkurrenter förmådde. Han höll hönsen i stora, trivsamma inhägnader där de kunde gå omkring fritt, och utfodrade dem med sin egen hemliga diet bestående av vete, matolja, soja, kalcium, natrium och ett antal vitaminer. Trots att hans höns var aggressiva till sin natur och kannibaler om de fick chansen, var han fäst vid dem på samma sätt som alla förnuftiga lantbrukare tyckte om djuren som skänkte dem deras uppehälle. Han hade dem i en t orr, ren, modern envåningsbyggnad, med en stor uteplats som sträckte sig un gefär hundra meter över den en sligt belägna egendomen högst uppe på en s luttning i E ast Sussex. Utmed byggnaden fanns ett par blänkande stålsiloer som innehöll spannmålsfodret. I den bort re änden av gårdsplanen stod två lastbilar som, trots den t idiga timmen, redan hade anlänt. En traktor stod parkerad i närheten, bredvid en rostig container, några lastpallar och bitar av ett stängsel. Hans Jack Russell nosade runt, sökande efter en morgonpigg kanin. Trots att det blåste hårt från Engelska kanalen, åtta kilometer i sy dlig 15

PETER JAMES

riktning, märkte Keith att sommaren nalkades. Han kunde lukta sig till det hos det torra gräset, den dammiga jorden och den pollenfyllda luften som gav honom hösnuva. Men hur mycket han än älskade sommaren var början av juni alltid en tid av blandade känslor. Det var då alla hans älskade höns skulle fraktas i väg för att slaktas och hamna i soppor eller förvandlas till nuggets eller djupfrysta kycklingrätter. De flesta kolleger han talade med betraktade sina höns som rena äggläggningsmaskiner, och till och med hans fru, Linda, tyckte att han var lite vrickad som kunde bli så fäst vid de där dumma djuren. Men han kunde inte hjälpa det; h an var en p erfektionist, närmast besatt av kvaliteten på sina få glar o ch ä ggen de vä rpte, o avbrutet exp erimenterande m ed de ras foder och ständigt i färd med att förbättra deras livsmiljö för att göra den s å g ynnsam s om möjligt för värpning. När han steg in i h önshuset föll några ägg ner från det löpande bandet och hamnade i s orteringsmaskinen. Han tog upp ett stort exemplar, synade det, k nackade på det f ör att kontrollera skalets tjocklek o ch lade, nöjd o ch b elåten, ner det ig en. Det rullade vidare, förbi en trave tomma äggkartonger och försvann utom synhåll. Keith Winter, en l ång och kraftigt byggd sextiotreåring med det un gdomliga ansiktet hos en man som fortfarande hade stor aptit på livet, var klädd i en gammal vit T-shirt, blå kortbyxor och robusta skor. Det luftkonditionerade hönshuset var uppdelat i två sektioner. Han steg in i den högra sektionen och möttes av en ekande kakofoni av oljud, som det osammanhängande pladdret från tusentals cocktailpartyn som ägde rum samtidigt. Han hade för länge sedan vant sig vid den närmast överväldigande stanken av ammoniak från hönsspillningen, vilken föll genom gallergolvet och ner i det djupa avloppet undertill. En ovanligt aggressiv höna pickade honom på smalbenet medan han överblickade lokalen, tittade på havet av brunvita varelser med röda kammar som svassade omkring på ett upptaget sätt som om de h ade viktiga åtaganden att hinna i tid till. Det hade redan börjat glesna här inne och på sina ställen var gallergolvet fullt synligt. Arbetarna hade börjat jobba för ett par timmar sedan. Nio män från Östeuropa, de flesta från Lettland och Litauen, klädda i skyddsdräkt och munskydd, grabbade tag i hönsen, bar ut dem genom dörrarna i den bortre änden och placerade dem i specialdesignade burar i lastbilarna. Arbetet skulle ta hela dagen och inte upphöra förrän byggnaden var helt tömd. Ett team från ett specialistföretag skulle sedan anlända för att lyfta 16

TILL DÖDS

upp gallergolvet och avlägsna årets drygt meterdjupa anhopning av spillning med en kompaktlastare. Plötsligt hörde han ett rop från den b ortre änden och såg en av arbetarna komma springande mot honom, sicksackande mellan hönsen och med masken avtagen. ”Mr Boss!” ropade han panikslaget till Keith på bruten engelska. ”Mr Boss, sir! Det är något som inte stämmer. Inte bra. Snälla, kom och se!”

5 De elektriska grindarna öppnades! Helvete! Det här hade han definitivt inte räknat med. Han var så nervös att tankarna bara virvlade runt i hans huvud. Och han mindes att han hade glömt att ta sin medicin i dag; den som hjälpte honom att samla tankarna. Vem var det som kom ut? Förmodligen ett vaktbyte, tänkte han, men samtidigt var det här en alltför bra möjlighet för att han skulle kunna kosta på sig att missa den. Tänk om det var subban i egen hög person? Det var allmänt känt att hon gillade att ge sig ut på egen hand. Men vid de flesta tillfällen när hon var ute och joggade hade hon, i varje fall enligt pressen, fler säkerhetsvakter runt omkring sig än USA:s president. Han bromsade in hårt, stängde av motorn och tog upp pistolen ur byxfickan. Han stirrade på grindarna. På det bländande strålkastarljuset från en bil i den andra änden av den slingrande uppfarten. Han sprang över vägen och fortsatte in genom grindarna. Såg Mercedesen stanna i vä ntan på att grindarna skulle öppnas helt. Kände lukten av dess avgaser blandas med doften av nyklippt gräs. Musik dunkade från bilstereon, en Gaia-låt. Det var nästan för bra för att vara sant! Lyssna på sin egen musik under sitt sista ögonblick i livet! Hon skulle dö medan hon lyssnade till den! Mer poetiskt än så kunde det inte bli! Taket var nedfällt. Gaia satt bakom ratten. Hon var ensam! Jag varnade dig, subba! Den stora Mercedes-motorn mullrade – ett taktfast, musikaliskt brummande. Ett skimrande metallmonster s om väntade p å att föraren skulle trampa på pedalen och susa ut i n atten. Grindarna fortsatte att öppnas, 18

TILL DÖDS

ryckigt, den högra snabbare än den vänstra. Trots att han övat så många gånger osäkrade han pistolen fumligt. Sedan steg han fram. ”Jag varnade dig, subba!” sa han med hög röst. Han såg henne stirra frågande på honom från skuggan som låg över förarsätet. Han hade svaret i sin darrande hand. Han såg skräcken lysa i hennes ansikte när han tog ännu ett steg fram. Men det här var inte rätt, det visste han. Han borde egentligen strunta i det. Vända om och lägga benen på ryggen. Fly fältet som en ynkrygg? Han avfyrade o ch smällen var mycket högre än han hade väntat sig. Pistolen ryckte till som om den försökte slita sig loss ur hans hand. I nästa ögonblick hörde han ett dovt ljud, som om kulan hade träffat någonting i fjärran. Hon stirrade på honom med vitt uppspärrade ögon – men hon var oskadd. Han hade missat. Han siktade igen, riktade vapnet närmare henne. Hon höjde händerna och höll dem framför ansiktet när han sköt igen. Den här gången flög en bit av någonting i väg från hennes bakhuvud och en del av hennes hår reste sig som en rad halmstrån. Han fyrade av en tredje gång och ett litet mörkt hål uppstod mitt i hennes panna. Huvudet föll bakåt och hon skälvde som en klubbad fisk. Hon stirrade fortfarande på honom. Mörk vätska trängde ut ur hålet i pannan och rann nerför hennes näsrygg. ”Du borde ha lyssnat”, sa han. ”Du borde ha lytt mig.” Sedan vände han sig om och sprang omtumlad tillbaka till sin bil.

”

Brighton Pavilion har aldrig framstått som så olycksbådande, James är i högform. The Times

”

PETER JAMES TILL DÖDS

TILL DÖDS

PETER JAMES

ETT MYSTISKT MORD. EN KRÄVANDE KÄNDIS. ROY GRACE HAR FULLT UPP.

Tidigare böcker i serien om Roy Grace